Technical ReportPDF Available

Språkideologi och det ofullbordade språkbytet. Den språkliga försvenskningen av det meänkielitalande området [Language Ideology and Uncompleted Language Shift]

October 2022

Authors:

Kenneth Hyltenstam

Stockholm University

Linus Salö

Stockholm University

Content uploaded by Linus Salö

Content may be subject to copyright.

Webbversion oktober 2022

Språkideologi och det ofullbordade språkbytet

Den språkliga försvenskningen av det meänkielitalande området

Kenneth Hyltenstam och Linus Salö

Centrum för tvåspråkighetsforskning

Stockholms universitet

Kontakt: kenneth.hyltenstam@biling.su.se; linus.salo@biling.su.se

 
Innehållsförteckning 
UPPDRAGET .......................................................................................................................................................... 1 
INLEDNING ........................................................................................................................................................ 1 
1 SPRÅKET OCH TALARNA .................................................................................................................................. 2 
2 DISPOSITION .................................................................................................................................................... 3 
BEGREPP OCH TEORETISKA PERSPEKTIV ............................................................................................ 3 
1 SPRÅKPOLITIK OCH SPRÅKIDEOLOGIER ........................................................................................................... 4 
2 STATENS OCH UTBILDNINGENS ROLL .............................................................................................................. 7 
3 ASSIMILATION OCH HEGEMONI ....................................................................................................................... 8 
4 FÖRHÅLLANDET MELLAN MAJORITET OCH MINORITET ................................................................................. 10 
5 SPRÅKBYTE OCH SPRÅKBYTESFAKTORER ..................................................................................................... 11 
TILLVÄGAGÅNGSSÄTT ............................................................................................................................... 14 
SPRÅKIDEOLOGI FÖRE FÖRSVENSKNINGEN ..................................................................................... 16 
FÖRSVENSKNINGENS TID .......................................................................................................................... 19 
1 UPPBYGGNADSFASEN .................................................................................................................................... 20 
2 FULLSKALEFASEN ......................................................................................................................................... 29 
2.1 Språk- och rasideologi i historisk belysning ........................................................................................ 32 
2.2 Utbildning för en tvåspråkig befolkning ............................................................................................... 35 
REVITALISERINGENS TID .......................................................................................................................... 37 
1 MOBILISERING .............................................................................................................................................. 37 
1.1 Begreppet halvspråkighet: uppkomst, spridning och effekt.................................................................. 38 
1.2 En pluralistisk politik tar form ............................................................................................................. 44 
1.3 Meänkielirörelsens initiativ inom kultur och media ............................................................................. 48 
2 KONSOLIDERING ........................................................................................................................................... 51 
FÖRSVENSKNINGEN SEDD UTIFRÅN GRUPP- OCH INDIVIDNIVÅ ................................................ 54 
1 DEMOGRAFI .................................................................................................................................................. 55 
2 SPRÅKFÖRHÅLLANDEN ................................................................................................................................. 58 
2.1 Officiellt språk ...................................................................................................................................... 58 
2.2 Finsk finska i relation till meänkieli ..................................................................................................... 61 
2.3 Standardisering och modernisering ..................................................................................................... 62 
2.4 Tvåspråkighet ....................................................................................................................................... 64 
2.5 Språkbehärskning i finska och svenska ................................................................................................ 68 
2.6 Effekter av förtrycket av meänkieli ....................................................................................................... 74 
3 ETNISK IDENTITET OCH DEN MEÄNKIELITALANDE BEFOLKNINGEN ............................................................... 84 
4 SPRÅK OCH ETNICITET................................................................................................................................... 87 
5 SPRÅKSYN OCH SPRÅKATTITYD .................................................................................................................... 89 
6 HETEROGENITET/HOMOGENITET INOM MINORITETEN – NÄRINGAR .............................................................. 91 
7 INSTITUTIONER – KYRKA – LAESTADIANISMEN ............................................................................................. 93 
8 FAKTORER PÅ INDIVIDNIVÅN ........................................................................................................................ 95 
SUMMERING OCH AVSLUTANDE REFLEKTION ................................................................................. 99 
1 SUMMERING AV ANALYSENS HUVUDPUNKTER .............................................................................................. 99 
2 SPRÅKBYTETS, BEVARANDETS OCH REVITALISERINGENS FAKTORER.......................................................... 107 
3 ANSVARSFRÅGAN ....................................................................................................................................... 113 
REFERENSER ................................................................................................................................................... 115 

Språkideologi och det ofullbordade språkbytet

Den språkliga försvenskningen av det meänkielitalande området

Kenneth Hyltenstam och Linus Salö

Uppdraget

Föreliggande rapport redovisar ett uppdrag åt Sannings- och försoningskommissionen för

tornedalingar, kväner och lantalaiset (Ku 2020:01). Studien ska utifrån tidigare forskning om

språkbytesprocesser beskriva faktorer som påverkat de historiska skeenden då befolkningen i

meänkielitalande områden genomgick en språklig försvenskning under 1800-och 1900-talen.

Studien ska beskriva hur centrala politiska beslut och det lokala genomförandet av dessa under

ett långt tidsförlopp har kommit att påverka minoritetens språkanvändningsmönster liksom

rådande ideologiska trenders betydelse för språkbytet. Detta knyts till gruppinterna faktorer

som berör demografi, genus, förekomst av religiösa rörelser, näringsstruktur, institutioner med

mera. I fokus finns även de socialpsykologiska effekterna av språkkontakten mellan minoritet

och majoritet och särskilt i relation till ojämna maktförhållanden.

Studien ska även belysa införandet av begreppet ”halvspråkighet” och dess påverkan för

språkbytesprocessen från 1960-talet och framåt samt halvspråkighetsbegreppets uppkomst,

innebörd och spridning utanför den norrbottniska kontexten.

Slutligen innefattar uppdraget att mot ovanstående bakgrund resonera om dagens situation

och de möjligheter för språkrevitalisering som föreligger utifrån aktuell lagstiftning om nation-

ella minoriteter och minoritetsspråk.

1 Inledning

I denna rapport analyserar vi den språkpolitik som svenska staten historiskt bedrivit i förhål-

lande till den meänkielitalande minoriteten i norra Sverige. Tonvikten ligger på statens mino-

ritetsspråkspolitik från 1870-talet och framåt, även om vi mer översiktligt diskuterar skeenden

också under tidigare perioder. Syftet är att beskriva den process varigenom den finsk- eller

meänkielitalande befolkningen i svenska Tornedalen och angränsande områden underkastades

en språkpolitik som ledde till språklig försvenskning. Utifrån allmänna kunskaper om språk-

bytesprocesser vill vi mer specifikt ge en bild av hur centrala politiska ställningstaganden via

myndigheter och andra organ samt enskilda aktörer inverkat på den meänkielispråkiga minori-

tetens språkanvändningsmönster. Detta diskuterar vi jämte faktorer som berör demografi, be-

folkningens förhållande till religiösa rörelser, näringsstruktur med mera, liksom de social-

psykologiska effekterna av språkkontakten mellan minoritet och majoritet (se utförligare om

denna aspekt i Huss bidrag om försvenskningspolitikens konsekvenser: Huss 2022). Vi upp-

märksammar i det sammanhanget cirkulationen av begreppet ”halvspråkighet” från 1960-talet

och framåt.

All språkpolitik utövas inom en språkideologisk ram av normativa idéer och tankesätt, vilka

förändras över tid. Följaktligen är språkideologi rapportens viktigaste analytiska begrepp. Vi

nyttjar det dels som ett sätt att accentuera språk som ett medel för social kontroll och därmed

viktigt i utövandet av makt (Gal 2006), dels som ett sätt att kasta ljus över de bärande idéer som

inverkat på den språkliga försvenskningsprocessen. Språkideologi är emellertid inte bara ett

ramverk för förståelse av social kontroll och maktutövning. Språkideologi är lika mycket en

grund för social frigörelse, vilket illustreras i de avsnitt som beskriver den etniska och språkliga

mobilisering som blev avgörande för att meänkieli 1999 skulle erkännas som nationellt

minoritetsspråk i Sverige och för revitaliseringen av meänkieli.

Det historiska händelseförloppet konkretiserar vi med hjälp av en modell som kombinerar

makro- och mikroperspektiv på hur faktorer på olika nivåer i samverkan påverkat skeendet

(Hyltenstam & Stroud 1990, 1991). Här behandlas faktorer på tre nivåer. På samhällsnivå be-

lyses relationen mellan majoritet och minoritet samt omständigheter i det vidare samhälle där

minoriteten ingår. På gruppnivå behandlas omständigheter inom minoritetsgruppen och på in-

dividnivå förhållanden som gäller enskilda individers språkval. Rapporten avslutas med en re-

flektion över dagens språksituation, och de möjligheter till språklig revitalisering som språk-

lagstiftning av senare datum medfört.

1.1 Språket och talarna

Något måste sägas om den terminologi vi här använder för att beteckna såväl språk som deras

talare och geografiska utbredningsområden. Mycket av vårt källmaterial kommer från tiden före

meänkielis formella erkännande. I litteraturen förekommer följaktligen begrepp som ”finska”,

”finnbygden” och ”de finskspråkiga minoriteterna” mycket frekvent. När vi refererar till

tidigare källors benämningar av detta slag avses med ”finska”, ”tornedalsfinska” och

”finskspråkiga” – förutom, förstås, när vi berör förhållanden i Finland – det vi idag officiellt

benämner meänkieli och meänkielitalande. Meänkieli blev formellt språkets namn i samband

med riksdagsbeslutet 1999, men beteckningen meänkieli användes i skrift redan i början av

1980-talet. För övrigt användes benämningen meänkieli i talspråket av den tornedalska allmo-

gen sedan 1930-talet (Pekkari 1997: 157).

Vårt eget bruk av ”meänkielitalare” inbegriper såväl tornedalingar som kväner och lan-

talaiset. De tre etnonymerna används idag som egenbeteckningar inom den meänkielitalande

befolkningen i Norrbotten. Beteckningarnas historiska bakgrund och deras varierade använd-

ning idag utreds i Elenius (2022). I sammanhanget kan också påminnas om att etnonymen

”kven” i Norge betecknar den nationella minoritet i Nordnorge som har sitt ursprung i migranter

från Tornedalen och nordligaste Finland främst på 1700- och 1800-talen och vars språk,

”kvensk”, är erkänt som nationellt minoritetsspråk i Norge. Vi vill understryka att ”talare” inte

ska förstås som avhängigt språklig kompetens. ”Talare” inbegriper också grupper som

identifierar sig med detta språk utan att nödvändigtvis behärska det, alltså även de som omfattas

av den meänkielska termen ummikko, person som inte talar sitt eget språk eller enspråkigt

svensktalande (tornedalingar). Vi nyttjar uttrycket ”det meänkielitalande området” som

benämning på den svenska delen av Tornedalen plus andra delar av Norrbottens län där

meänkieli talas.

1.2 Disposition

Rapporten börjar med en genomgång av de centrala begrepp och teoretiska perspektiv vi gör

bruk av (avsnitt 2), följt av en beskrivning av vårt tillvägagångssätt (avsnitt 3). Därefter pre-

senterar vi i olika avsnitt vår analys av den språkliga försvenskningen av det meänkielitalande

området, från tiden för det förnationella projektet ända fram till våra dagar. Dessa avsnitt (4–6)

skildrar olika faser i den språkideologiska utvecklingen: från de långa tidslinjernas perspektiv

till försvenskningens tid, och vidare in i senare tider av mobilisering och konsolidering. I avsnitt

7 diskuterar vi ett antal komplementära faktorer med inverkan på språksituationen i det

meänkielitalande området. Slutligen (8) summerar vi rapporten och presenterar våra slutsatser.

2 Begrepp och teoretiska perspektiv

Det centrala fenomen vi söker analysera är språklig försvenskning, förstått som utfallet av en

given språkpolitik. En viktig utgångspunkt är att skiftande föreställningar om språk informerar

de beslut som tas inom ramen för statlig språkpolitik. En annan utgångspunkt är att en

språkpolitik typiskt förverkligas inom ramen för ett annat politikområde, exempelvis utbild-

ning, och att den därför fordrar etableringen av infrastruktur eller nyttjandet av redan befintlig

sådan. Detta behandlas i 2.1. Vi betraktar försvenskningen av det meänkielitalande området ur

ett sociolingvistiskt perspektiv. I rapportens analyser begagnar vi oss av en lång rad begrepp

som används inom detta fält – språkideologi, språkpolitik, assimilation, hegemoni, stigma-

tisering med flera – och vars teoretiska hemvist och innebörd preciseras i 2.1–2.4. Sista avsnittet

(2.5) behandlar språkbyte och språkbytesfaktorer.

2.1 Språkpolitik och språkideologier

Språklig försvenskning uppfattas ibland som ett epifenomen, ett slags biprodukt, till för-

svenskning i mer allmängiltig, kulturpåverkande mening, då kopplat till framväxten av en

svensk nation (Ehn, Frykman & Löfgren 1993). Bland nutida sociolingvister dominerar dock

uppfattningen att språk näppeligen kan tillskrivas en sekundär eller underställd roll i sådana

processer. Tvärtom framstår språk som ett av de mest verkningsfulla redskapen för att inkor-

porera ett territorium i en nationell gemenskap (Gal 2006; Heller 2011). Det är ingen tillfällighet

att flera av nationalismlitteraturens standardverk – såsom Anderson (1983), Gellner (1983) och

Hobsbawm (1990) – starkt betonar språk och språklig enhetlighet i formeringen av

nationalstater. I linje med detta synsätt söker vi här synliggöra hur språk över tid tillmäts olika

värden och funktioner i skapandet av den moderna nationalstaten, då i samspel med de olika

skepnader av nationalism som denna historiska process inbegripit, och i kraft av den språk-

politik som praktiserats. Statens inblandning härvidlag är både direkt och indirekt (se vidare

2.2). Följaktligen talar vi i vissa sammanhang om försvenskningen som ett projekt, dels för att

betona aktörskap i det nationella bygget, dels som en påminnelse om att nationalstaten inte bara

är ett politiskt, ekonomiskt eller kulturellt system utan också ett diskursivt företag som verkar

genom språk och på språkets terräng (Stroud 1999: 343).

Som projekt åstadkoms språklig försvenskning genom implementeringen av en språkpoli-

tik. I denna mening avser språkpolitik inte bara det politikområde som under de senaste

decennierna kommit att benämnas just så (Josephson 2018: 16); vi avser snarare såväl fastsla-

gen som outtalad politik inom olika samhällsområden, som haft språkliga konsekvenser.

Språkpolitik spänner från hög policynivå till institutionellt språkbruk och det vardagliga

språkliga utbytet (Tollefson & Pérez-Milans 2018). I den meningen är en språkpolitik att be-

trakta som en normativ ordning i syfte att åstadkomma ett språkligt tillstånd eller uppnå en

önskvärd språklig verkan (Kroskrity 2000).

En språkpolitik kan vila på normativa föreställningar om nyttan med enspråkighet eller

angelägenheten att förbättra ett språks värde och position på en språkmarknad. I fall där språklig

försvenskning är målet för en språkpolitik, finns en rad olika medel för styrning, reglering och

kontroll för att nå detta mål. Dessa medel förlitar sig i grunden på uppbyggnaden av en

infrastruktur för försvenskning. Infrastruktur, som det används här, syftar på ett bakom-

liggande, sammankopplat system, som stödjer och möjliggör en rad grundläggande funktioner

inom ett samhälle. Det rör dels materiella ting såsom fasta anläggningar för kommunikations-

system, järnvägar och byggnader för utbildning, försvar och förvaltning, dels sociala och mer

abstrakta ting av typen utbildningsväsende tillika andra institutioner och deras regelverk. På-

fallande ofta är det materiella och det sociala två sidor av samma sak; exempelvis fordrar en

fungerande utbildningsinstitution en skolbyggnad av trä, sten och tegel, som i sin tur byggs av

människor till följd av politiska beslut – och som tas i bruk för aktiviteter som också är socialt

och politiskt betingade. Den snabba utbyggnaden av statligt finansierade och styrda folkskolor

under 1800-talets sista år illustrerar detta tydligt (se 5.1). På motsvarande sätt är tekniska system

ofrånkomligen också sociala. Ett belysande exempel i det aktuella fallet är järnvägssystemet,

som tekniskt betraktat är en transportled för malm söderut, men som socialt betraktat – i andra

färdriktningen – sågs som en social facilitator för införseln av svenska kulturella influenser,

svenskt språk, svenskspråkiga lärare och så vidare (jfr Sörlin 1988; se vidare avsnitt 5).

Etableringen av en infrastruktur bör ses som ett medel för att nå språkpolitiska mål. I fall

där målet är språklig assimilering kan exempelvis befintliga institutioner nyttjas eller nya

institutioner skapas i syfte att inskärpa den språkliga ordning som ses som önskvärd (jfr Heller

1995; Codó 2018). Genom att på olika sätt reglera vilka språk som är gångbara i olika delar av

offentligheten, kan statsmakter skapa, etablera och upprätthålla geopolitiska gränser. Det är i

just det hänseendet som språk blir ett effektivt instrument eller medel för att åstadkomma mål

som inte primärt handlar om språk. Noterbart är dock att även språkpolitik i andra riktningen –

revitalisering – är avhängig en infrastruktur för att nå sina mål. Också detta skildrar rapporten.

I centrum för vår analys står frågor om vilka strömningar – särskilt enspråkighetsideologi

(Silverstein 1996) – som drivit försvenskningsprocessen och hur denna åstadkommits.

Begreppet språkideologi sammanlänkar stora, abstrakta språkpolitiska frågor på strukturnivå

med det vardagliga språkbruket (Schieffelin, Woolard & Kroskrity 1998). Vi nyttjar begreppet

språkideologi som det kommit att förstås inom lingvistisk antropologi, där Judith Irvine

definierat det som ”ett kulturellt system av föreställningar om sociala och språkliga för-

hållanden, tillsammans med deras laddning av moraliska och politiska intressen” (Irvine 1996:

267)

. Flera aspekter av detta sätt att definiera begreppet språkideologi lämpar sig för våra

syften. För det första knyts språkfrågan till politiska överväganden, vilket möjliggör att tänka

på språk som ett slags projektionsyta för frågor som egentligen är av icke-språklig art. I takt

Citeringar från engelskspråkig litteratur återges i samtliga fall i vår egen översättning till svenska.

med språkideologisk förändring kan språk komma att stå för eller associeras med en social

grupp och hotbilder som knyts till den; detta är en fråga om språkens indexikaliteter, vad de

”pekar på” och vilka betydelser de tillmäts i den sociala världen (Irvine 1996: 263; Silverstein

2003). Exempelvis kunde finska i en försvarspolitisk kontext tillskrivas indexikala värden

förenade med något icke-svenskt och därmed potentiellt icke-lojalt med svensk säkerhetspolitik

och i förlängningen det svenska nationalstatsprojektet.

För det andra medför Irvines tonvikt på system en påminnelse om hur språklig försvensk-

ning inbegriper ett vitt spann av olika aktörer, som samverkar på ett sätt som ter sig syste-

matiskt. Som vi ser det framstår svensk minoritetsspråkspolitik gentemot den meänkielitalande

minoriteten som systematisk i kraft av att den realiserades parallellt inom flera olika

politikområden – skolpolitik, försvarspolitik och kommunikationer (Slunga 1965; jfr Elenius

2014 om metasystem för utbildning). Med systematisk avser vi sätta fingret på hur språkpolitik

kan framstå som planmässigt samordnad utan att för den sakens skull vara centralt orkestrerad.

I detta sammanhang kan påpekas att system varken är slutna eller nödvändigtvis motsägelsefria;

de kan tvärtom innehålla till synes motsägelsefulla element eller paradoxer (Wingstedt 1998:

24). Ett exempel är inrättandet av nomadskolan för samiska barn 1913. Samtidigt som

skolformen var baserad på en klart segregativ ideologi (”lapp ska vara lapp”), skulle

undervisningsspråket huvudsakligen vara svenska, ett drag i en assimilationsideologi.

Reformen baserades på förslag av biskop Olof Bergqvist i en utredning om samernas skolgång

som domkapitlet i Luleå fått Kungl. Maj:ts uppdrag att utföra. Bergqvist var alltså i detta fall

primus motor för samtidig implementering av motstridiga ideologiska ståndpunkter (Hylten-

stam & Stroud 1991: 126; se vidare 5.2).

Det är viktigt att påpeka att språkideologier inte är att likställa med osanningar eller myter

om språk. De är sammanhängande politiskt anstrukna föreställningar eller idéer om språk, där

mer eller mindre underbyggda antaganden ibland upphöjs till norm. Sådana föreställningar blir

ibland så pass dominanta att de med tiden får karaktären av ”sunt förnuft” – eller doxa i Pierre

Bourdieus terminologi, enligt principen att både ”den naturliga och sociala världen framstår

som självklar” (Bourdieu 1977: 164), och att den därför inte kräver någon analys eller

förklaring. Det är alltså fråga om förhållningssätt och uppfattningar som är förhärskande eller

hegemoniska i ett givet samhälle vid en viss tidpunkt, men som i hög grad är omedvetna för

individerna själva. Språkideologier som common-sense-antaganden om språk ska därmed inte

förväxlas med politiska ideologier eller ”-ismer”. Även om språkideologier kan anknyta till

politiska projekt av olika slag, ligger det närmare till hands att betrakta dem som folkideologier

i vid mening. Se vidare 2.3 om hegemoni.

2.2 Statens och utbildningens roll

I analyser av statens roll i den språkliga försvenskningen av det meänkielitalande området är

det angeläget att ta fasta på att språkideologier genomsyrar samhällen både horisontellt och

vertikalt. En traditionell och oomtvistad utgångpunkt är att staten utövar kontroll genom lagar

och förordningar samt agerar genom sina myndigheter. Enligt det synsätt vi anammar involve-

rar emellertid förverkligandet av statens politik utlöpande kedjor av verkställande aktörer, för-

enade av givna byråkratiska tankesätt och språkideologiska övertygelser. Statens aktörer agerar

således på en till synes lokal skala, exempelvis genom hur skolor finansieras och befolkas med

personal. Det är ett perspektiv som i flera sammanhang visat sig användbart för förståelsen av

svensk minoritetsspråkspolitik (t.ex. Hyltenstam & Tuomela 1996; Wingstedt 1998; Karlander

2017; Salö, Ganuza, Hedman & Karrebæk 2018; Salö 2021). Denna tankegång ligger också

bakom den taxonomi av faktorer som här används för att konkretisera interaktionen mellan

olika samhällsnivåer och aktörer i det förlopp som ledde till försvenskningen (Hyltenstam &

Stroud 1990; se nedan).

Detta synsätt är förenligt med ett brett perspektiv på staten, som vetter mot idén om ”det

allmänna” – dock utan att vara synonymt med något så vittfamnande som ”samhället”. Det finns

exempelvis i Bourdieus (1994, 2014) arbeten, där staten ses som ett överordnat rum av historisk

maktkoncentration, som har monopol på det legitima bruket av fysiskt och symboliskt våld,

makt och dominans. Hans tonvikt också på symbolisk dominans är betydelsefull, eftersom detta

pekar på statens intressen av att upprätthålla kultur och språk som enande och sammanbindande

kitt. För Bourdieu är makten att härska distribuerad inom de fält som tillsamman utgör staten;

i denna maktutövning ingår dock också att delegera rätten till agenter som i strikt mening inte

är statliga aktörer (Bourdieu 2000: 187; se Arnholtz Hansen & Hammerslev 2010).

Vi har inspirerats av detta synsätt om än inte vägletts av det till punkt och pricka. Staten är

i vår betraktelse något mer och större än riksdag, regering och den byråkratiska statsapparatens

ämbetspersoner. Statsmakten finns förvisso här, men den förvaltas genom att den delegeras från

institutioner – politiska, byråkratiska, rättskipande, vårdande, undervisande o.s.v. – till

socialarbetare, rektorer, lärare och andra som utför statens funktioner. Särskilt i relation till det

senare är staten en kulturellt enande kraft, kapabel att producera en legitim nationell kultur med

likriktade kommunikationsformer. Mycket av detta sker genom skolsystemet, där

grundläggande tankeformer kan överföras till stora delar av befolkningen, typiskt i tidig ålder.

Inom det sociologiska studiet av utbildning har man sedan länge betraktat utbildningssystem

som ett viktigt medel för att inskärpa, vidmakthålla och förstärka gemensamma sociala värden,

likheter och mått av homogenitet som får ett samhälle att hålla ihop (Durkheim [1922]1956). I

vidareutvecklad tappning (t.ex. Bourdieu & Passeron 1977 [1970]) har detta synsätt plockats

upp också av sociolingvister, som tillfört en mer artikulerad språklig dimension (Heller &

Martin-Jones 2001). Studiet av språk i utbildning har därmed kunnat belysa språkets och

utbildningens kombinerade inverkanspotentialer. Hur man organiserar läroplanen kan reglera

språkens värden, och därmed deras talares värden, på den nationella språkmarknaden (Bourdieu

1991; se även Salö et al. 2018). Sålunda är skolsystemet ett av statens främsta redskap för

utövandet av symbolisk makt och kontroll. Under den nationalistiska eran blev det ett

internationellt förhärskande mönster att i undervisningen lämna minoriteters och koloniserade

folks språkliga och kulturella bakgrund utan hänsyn. Denna linje var förhärskande fram till

1960-talet då den började ifrågasättas alltmer. Även därefter har dock idéstoffet starkt påverkat

utbildningssektorn fram till våra dagar. Detta har varit ett av de starkaste instrumenten för

assimilering och språkbyte (se 2.3–2.5).

Vårt synsätt på statlig språkpolitik behöver dock preciseras och nyanseras ytterligare, sär-

skilt vad gäller aktörskap och förändring. Att uttrycksformer för statsmakt är samverkande be-

tyder inte att de är orkestrerade, medvetet samordnade eller kalkylerat planlagda. Själva

mångfalden av involverade agenter och institutioner gör nämligen samtidigt staten till en

kampplats där divergerande och ibland oförenliga synsätt kontinuerligt görs till föremål för

stridigheter och därigenom omförhandling (Bourdieu 1994; jfr resonemang om hegemoni-

förändring nedan). I likhet med partipolitiska skiljelinjer kan olika departement och myndig-

heter ha sinsemellan olika intressen, ibland påverkade av trycket från överstatliga organisat-

ioner. En lärare eller rektor som agerar med statligt mandat kan också mycket väl handla på sätt

som avviker från formellt sanktionerade instruktioner. Exempelvis kan en stats assimilatoriska

språkpolitik formellt avskaffas men ändå leva vidare hegemoniskt i människors praktiker och

tänkande. Som vi ska återkomma till blir en språkpolitik riktigt effektiv först när dess tankegods

och premisser övertas av dem den riktas mot.

2.3 Assimilation och hegemoni

Mycket av det vi här sorterar under språklig försvenskning relaterar till den typ av likhets-

strävanden som kallas assimilationspolitik. Assimilering, vilket betyder ’att göra lika’, existerar

dock i olika skepnader med betydande gradskillnader (Brubaker 2001). I repressiva tappningar

inbegriper det försök att inte bara lägga till kunskaper och praktiker utan att också kringskära

redan etablerade sådana. Sådana homogeniseringssträvanden kan exempelvis inbegripa att

förmå människor att ”avlära sig” eller ge upp förstaspråket, exempelvis genom att undanröja

utbildningsmöjligheter för det. Till detta hör frågan om vad staten försökte åstadkomma genom

sin språkliga försvenskningspolitik. Som vi ser det inbegriper språklig försvenskning tekniker

och instrument som tas i bruk med målet att korrigera människors språkliga repertoarer, alltså

summan av de språkliga resurser som en människa förfogar över. Här krävs precision för skilja

mellan interventioner som kan klassas som förtryck och sådana som rimligen inte kan det. Stora

delar av skolsystemet syftar exempelvis till att forma elevers språkliga förmågor. Även om både

tvåspråkighet och språkbyte påbördas uppifrån, finns en betydande skillnad mellan målet att

göra minoriteter tvåspråkiga och att tvinga dem till språkbyte. Därtill är det notoriskt svårt att

veta vad som gjorts mot befolkningens vilja, dels för att ingen gemensam vilja finns, dels för

att utsagor om befolkningens vilja likväl frekvent, men utan egentlig evidens, åberopats för att

legitimera den språkpolitik som förts (se t.ex. Tenerz 1968).

Eftersom allmänt spridda idéer eller förhållningssätt oftast uppstår i den grupp som domi-

nerar i ett givet samhälle (baserat på klass, etnicitet, kön etc.) och därifrån sprids till de domi-

nerade grupperna används i sammanhanget begreppet hegemoni. Funktionen hos hegemoni är

att bevara status quo vad gäller maktbalansen i ett heterogent samhälle (Gramsci 1971). Sådana

hegemonier är dock inte bestående – och det behöver inte heller röra sig om bara en enda

hierarki i en given tidsperiod. Hegemonier kan utmanas och nya kan uppstå. Fairclough (1989)

kallar detta hegemonisk förändring. De ideologier som förekommer i ett heterogent samhälle

är alltså starkt styrda av dess hegemonistruktur, och inte bara majoritetsmedlemmarna utan även

minoritetsmedlemmarna bidrar till reproduktionen av denna struktur.

Gramsci (1971) skiljer mellan kontroll genom tvång och kontroll genom samtycke. I en gi-

ven hegemoni behöver alltså inte alltid tvång utövas för att manifestera en given ordning. I

sammanhanget kan också hänvisas till fenomenet stigmatisering. Hegemoniperspektivet er-

bjuder en förståelseram för det förhållandet att även negativa attityder till en minoritetskultur

kan överföras och tas upp av minoriteten själv. Ytterst skapas i sådana fall hos en del av

minoritetsindividerna en skamidentitet. Enskilda personer kan i förhållande till den normerande

majoritetsidentiteten känna skam över sitt ursprung, sin tillhörighet, ja, över sig själva. Genom

en intrikat socialpsykologisk mekanism innebär hegemonistrukturen att skammen i sig blir ett

synnerligen kraftfullt instrument med vilket status quo upprätthålls.

Som ett tydligt exempel på användning av ”skamverktyget” kan man peka på Tredje re-

publikens Frankrike (1870–1940). I etableringen av standardfranska som språkligt jämlikhets-

mål för alla franska medborgare var ett av de viktigaste redskapen skolornas skambeläggande

och förlöjligande av elever från hem där familjen talade dialekt eller andra språk (bretonska,

baskiska, occitanska m.fl.) (Weber 1976). Standardfranskan ”ideologiserades” som en tillgång

och ett erbjudande för att skapa jämlikhet mellan medborgarna, inte som ett påtvingat nytt

språk. Med en ”framgångsrikt” förd språkpolitik i skapandet av en centralistisk enhetsstat ut-

gjorde Frankrike från och med 1870-talet en modell för övriga europeiska länder.

Nationalistiska och koloniala språkideologier har ofta omfattat idéer om den språkliga ho-

mogenitetens överlägsenhet så som i det just omnämnda franska exemplet, att ett samhälle med

ett enda nationalspråk självklart är det mest fördelaktiga. Nationalspråkets oomtvistat höga

värde i förhållande till andra i området förekommande språk var en tongivande komponent i de

språkideologier som blev särskilt framträdande under slutet av 1800-talet och vidare under

första halvan av 1900-talet. Detta var således en drivande faktor bakom spridningen av

dominerande språk på övriga språks bekostnad (jfr Phillipson 1992).

Som vi ska återkomma till upphörde inte denna idéströmning under 1960-talet, vilket ibland

påstås eller antyds, trots att den från och med det decenniet i många länder inte längre var

tongivande för centrala politiska beslut och i offentlig retorik. Den har varit en ideologisk

underström och därmed en betydande dold kraft fram till våra dagar (Hyltenstam 1986;

Wingstedt 1998; Brubaker 2001).

Under en relativt lång period sedan 1980-talet, men särskilt under det senaste decenniet, har

en utveckling mot nynationalism skett i stora delar av världen inklusive Sverige, och en

assimilatorisk eller segregativ retorik har blivit alltmer explicit och inlemmad i allt fler segment

i samhället. Här synliggörs paradoxen att globalisering tycks göda, snarare än motarbeta,

nationalism (Hettne, Sörlin & Østergård 1998), vilket inverkar också på det språkideologiska

klimatet. Denna problematik innefattas i Brubakers (2001) distinktion mellan transitiv och

intransitiv assimilation. Transitiv assimilation är något som görs mot befolkningsgrupper eller

individer, medan intransitiv assimilation görs av befolkningsgrupper eller individer. När en

assimilationsprocess startat kan båda typerna interagera med varandra. De statssanktionerade

åtgärderna för försvenskning – vilka explicit omtalades så från slutet av 1800-talet – rubrice-

rades inte officiellt som assimileringspolitik utan som språkpolitik med syfte att göra minori-

teter tvåspråkiga (Elenius 2006: 137), men en granskning pekar snarast mot att det faktiskt var

frågan om en tydlig assimileringspolitik.

2.4 Förhållandet mellan majoritet och minoritet

Historiskt har språkliga och etniska minoriteter i Europa, liksom koloniserade befolkningar och

minoriteter i andra delar av världen, typiskt inte haft något i politiska termer preciserat eget

maktkapital. Obalansen i den politiska och legala makten till majoritetens fördel har inneburit

att beslut kunnat fattas och lagar stiftas som negligerat eller stått i direkt motsättning till

minoritetens intressen. Sådana förhållanden, där etnisk-språkliga minoriteter helt saknar

egenmakt, förekommer även idag i ett antal länder, men det är numera vanligare att förhållandet

mellan minoritet och majoritet på ett eller annat sätt är reglerat genom specifika bestämmelser

inom en given stat, ofta initierat genom överstatliga ”påtryckningar” på enskilda länder att

ansluta sig till konventioner utarbetade i internationella organ.

Maktförhållandena mellan majoritet och minoritet varierar starkt över tid och mellan stater

eller styrelseskick på en skala från fullständigt undertryckande av minoritetens religiösa, kul-

turella och språkliga särart till situationer där lagstiftning till skydd och stöd för minoriteten

förekommer. Moderna demokratier ser sig ofta som inkluderande genom att formellt ha anslutit

sig till internationella konventioner om mänskliga rättigheter baserade i folkrättsliga regler och

skydd för minoriteter (SOU 2005:40, s. 64ff.). Lagstiftning om en specificerad grad av

autonomi för minoriteten syftar till en utjämning av maktobalansen, som exemplen Katalonien–

Spanien eller Färöarna–Danmark illustrerar. Förhållandet mellan majoritet (eller staten) och

minoritet hanteras ofta i de tre kategorierna assimilation, exkludering och ackommodering (se

t.ex. Mylonas 2010: 87), men det finns många andra begrepp som berör sådana relationer, t.ex.

segregation, integration, marginalisering, ackulturation o.s.v. Med assimilation menas i

grunden att minoriteten upphör som befolkningsgrupp genom att den helt anammar majorite-

tens språk och kultur i form av levnadssätt och värderingar. Exkludering innebär att minoriteten

avskiljs från samhället i övrigt. Apartheidsystemet i Sydafrika var ett exempel på detta.

Ackommodering, liksom integration, innefattar en politik som underlättar minoritetens inlem-

mande i storsamhället, samtidigt som den får stöd för bevarandet av sin kulturella och språkliga

särart. En sådan politik kan vända ett pågående språkbyte eller motverka att språkbyte sker.

2.5 Språkbyte och språkbytesfaktorer

Det grundläggande skeendet vid språkbyte innebär att en maktdominerad befolkningsgrupp, en

minoritet, som talar språk A i kontakt med en maktdominerande befolkningsgrupp, en majoritet,

som talar språk B under en tidsperiod, i allmänhet över fler generationer, övergår från att ha

varit enspråkiga talare av A till att bli enspråkiga talare av B. Skogsfinnar, eller svedjefinnar,

utgör ett exempel. Från att från början ha utgjort en grupp som talat endast finska är dagens

ättlingar enspråkiga i svenska; de sista talarna av värmlandsfinska, som var den sista

representationen av skogsfinska, avled under 1970-talet (Lainio 1999; 2021). I perioden som

förlupit mellan dessa två enspråkiga situationer har individerna varit tvåspråkiga i olika

utsträckning. I Einar Haugens tidiga modell för språkbyte (Haugen 1953) beskrivs detta i ett

antal faser, fas I–V, där A = full behärskning av minoritetsspråket, a = viss behärskning av

minoritetsspråket, B = full behärskning av majoritetsspråket och b = viss behärskning av

majoritetsspråket:

Fas I: A (enspråkighet i minoritetsspråket)

Fas II: Ab (full behärskning av minoritetsspråket, viss behärskning av majoritetsspråket)

Fas III: AB (full behärskning av båda språken)

Fas IV: aB (viss behärskning av minoritetsspråket, full behärskning av majoritetsspråket)

Fas V: B (enspråkighet i majoritetsspråket)

Det tidsmässiga förloppet kan vara kortare eller mer utsträckt i olika språkkontaktsituationer.

På det individuella planet innebär detta att det vid en och samma tidpunkt kan finnas personer

som representerar alla dessa språkanvändningsmönster, men över tid blir det allt färre som re-

presenterar de tidiga fasernas mönster och fler som representerar de senare fasernas. Världen

över finns det otaliga exempel på fullbordade språkbyten, som det exempel vi nämnde ovan,

men det förekommer också situationer med en (relativt) stabil tvåspråkighet, i vilken en viss

del av befolkningen fortsätter att behärska minoritetsspråket. Det förekommer också situationer

där minoritetsspråket revitaliserats, så att det blir allt fler talare som utöver sin fulla behärskning

av majoritetsspråket samtidigt talar minoritetsspråket i olika utsträckning. I fråga om meänkieli

är det uppenbarligen någon av de senare två situationerna som numera gäller.

Ytterst vore det förstås önskvärt att uttömmande kunna förklara varför språkbytet sker och

varför utfallet skiljer sig åt i olika språkkontaktsituationer. Problemet är att det är omöjligt att i

komplexa samhälleliga förändringar eller skeenden fastställa exakt vilka orsakssamband som

föreligger. I stället är en möjlig ambitionsnivå att så noggrant som möjligt identifiera vilka

förhållanden som föreligger i en given språkbytes- eller språkbevarandesituation. I det syftet

kommer vi, som nämnts ovan, använda en modell som inkluderar en samlad uppsättning fak-

torer, vilka i internationell forskning om språkbyte och språkbevarande bedömts påverka för-

loppet (Hyltenstam & Stroud 1990). Faktorerna är uppdelade i kategorierna samhällsnivå,

gruppnivå och individuell nivå enligt Tabell 1. Faktorerna på samhällsnivå avser förhållanden

som definierar minoritetens ställning i samhället i stort, i relation till majoriteten. Faktorerna på

gruppnivå berör förhållanden som karakteriserar minoritetsgruppen internt. Faktorer på

individnivån slutligen gäller minoritetsindividernas språkliga praxis. Det är viktigt att påpeka

att modellen postulerar en komplex interaktion mellan nivåer och faktorer. Förhållanden på

gruppnivå är t.ex. i flera avseenden bestämda eller påverkade av de ramar som etablerats på

samhällsnivå. På motsvarande manér sätter förhållanden på samhälls- och gruppnivå ramarna

för praxis på individnivå. Detta betyder dock

inte att det föreligger en deterministisk ordning

uppifrån och ner. Dynamiken i modellen ligger

i att påverkan kan utövas även i motsatt

riktning. Individerna har t.ex. frihetsgrader vad

gäller både språkval och socialisationsmönster,

och individernas val påverkar förhållanden på

gruppnivå, t.ex. vilken typ av tvåspråkighet

som utvecklas inom minoriteten, och ytterst

förhållanden på samhällsnivå, t.ex. genom

individers eller gruppens politiska aktivism.

Modellen ger således utrymme för en balans

mellan individers och gruppers handlingskraft

och de ramar för handlingsalternativ som

existerar i den givna samhällskontexten.

Vi vill nämna att taxonomin av faktorer ut-

arbetades i slutet av 1980-talet i samband med

författarnas uppdrag åt samerättsutredningen

(SOU 1990:91) att bedöma bevarandestatus för

samiskan. Det vetenskapliga underlaget var lit-

teratur som presenterade analyser av pågående

och fullbordade språkbyten världen över.

Liknande taxonomier, som på samma sätt

byggde på genomgångar av publikationer om

språkbytessituationer, presenterades internat-

ionellt vid samma tid. Joshua Fishmans Graded

Intergenerational Disruption Scale (GIDS) för språklig vitalitet och revitalisering (Fishman

1991) är den mest citerade, men även Edwards (1992) kan framhållas. GIDS har senare utveck-

lats i arbete i Unescos regi (Brenzinger et al. 2003; Lewis & Simons 2010; se vidare Hyltenstam

2022 för diskussion av dessa).

Hyltenstam och Strouds (1990) taxonomi är användbar framför allt på ett heuristiskt-orien-

terande plan, och det är så den nyttjas även i föreliggande arbete (se nästa avsnitt). Den kan

påminna oss om att det finns ett stort antal perspektiv som kan bidra till förståelsen av en given

komplex språkanvändningssituation, även om det ofta inte går att fastställa enskilda faktorers

Tabell 1: Språkbytes-/språkbevarandefaktorer

(Hyltenstam & Stroud 1991)

--------------------------------------------------------------

I. FAKTORER PÅ SAMHÄLLSNIVÅ

Politiskt-legala förhållanden

Majoritetssamhällets ideologi

Språklagstiftning

Implementering

Ekonomiska faktorer

Industrialisering-urbanisering

Majoritetsnäringar

Kommunikationer

Arbetsmarknad

Sociokulturella normer

Utbildning

II. FAKTORER PÅ GRUPPNIVÅ

Demografi

Storlek

Kärnområde

Migration

Åldersfördelning

Könsfördelning

Äktenskapsmönster

Språkförhållanden

Officiellt språk

Officiellt språk i annat land

Talas i mer än ett land

Dialekt- eller språksplittring

Standardisering och modernisering

Förhållandet mellan tal och skrift

Tvåspråkighet

Språkbehärskning

Språksyn

Heterogenitet/homogenitet

Näringar

Typ av etnicitet

Intern organisation

Institutioner

Utbildning

Kyrka

Språkplanering och språkvård

Forskning och kultur

Medier

Kulturyttringar

III. FAKTORER PÅ INDIVIDNIVÅ

Språkval

Socialisation

exakta effekt. Den kan användas både analytiskt och syntetiskt, d.v.s. det går att både reflektera

över enskilda faktorers inverkan och hur flera faktorer samspelar.

3 Tillvägagångssätt

Föreliggande rapport bygger till stora delar på språk-, samhälls- och historievetenskaplig litte-

ratur om den statliga minoritetsspråkspolitik som specifikt riktats mot Norrbottens finsk-

språkiga minoritet. Till de författare vi särskilt förlitat oss på hör Hugo Tenerz, Nils Slunga och

Lars Elenius, och för språkliga förhållanden Magdalena Jaakkola, Erling Wande och Birger

Winsa. Rapporten använder sig vidare av visst arkivmaterial, debattinlägg och texter baserade

på personliga erfarenheter, material som vi kontinuerligt refererar till för att illustrera våra

uppgifter och resonemang. Här har vi av utrymmesskäl inte möjligheter att beröra annat än

nyckelhändelser i det förlopp som verkat i riktning mot språklig försvenskning. Vi har på många

ställen i vår framställning dragit in jämförelser med relevanta situationer i andra delar av

världen, detta när vi bedömt det som instruktivt i syfte att tydligare belysa förhållanden och

skeenden i det meänkielitalande området.

I den text som följer beskrivs den meänkielitalande minoritetens situation med hjälp av

språkbytestaxonomins faktorer. Modellen, eller taxonomin, orienterar oss mot att söka in-

formation omkring försvenskningsprocessen utifrån ett stort antal olika perspektiv, som till-

sammans kan bidra till förståelsen av den komplexa språkanvändningssituation som vi här be-

handlar. Den kan således ses som ett raster som hjälper oss att se den totala bilden, att både

beakta de centrala och ofta citerade förhållanden som uppenbart påverkat språkanvändningen

och samtidigt inte missa förhållanden som varit mindre framträdande i tidigare kommentarer.

Dock har vi inte använt faktormodellen som övergripande struktureringsprincip i den fortsatta

framställningen. Att i texten gå igenom faktor för faktor lämpar sig väl i ett sammanhang som

redovisar bedömningar av ett minoritetsspråks bevarandestatus vid en viss tidpunkt, på det sätt

som skedde för samiskan vid slutet av 1980-talet (Hyltenstam & Stroud 1990) och upprepat vid

slutet av 1990-talet (Hyltenstam, Stroud & Svonni 1999). Detta fungerar inte bra i detta

sammanhang, där vi presenterar händelser i en pågående process under ett långt tidsförlopp. En

presentation faktor för faktor skulle leda till en fragmentariserad bild av förlopp och samband.

Vi kommer därför i det följande att först kronologiskt i ett längre avsnitt presentera de mest

framträdande skeendena på samhällsnivå som ledde till försvenskningen med betoning på den

uttalade försvenskningsperioden som pågick från 1880 till 1950-talet. Vår kronologi behandlar

dock även perioderna före och efter.

Vårt sätt att periodisera den språkideologiska utvecklingen har vägletts av Elenius (2006)

kronologi över den historiska, samhälleliga förståelsen av svensk minoritetspolitik i förhållande

till den finsk- eller meänkielitalande befolkningen. Denna har alltså här anpassats till

språkideologisk utveckling på olika nivåer och i förhållande till olika faktorer. Elenius (2006)

identifierar fem faser: först en av religiöst riksenande 1200–1550, efterföljt av en fas av kul-

turbevarande nationalistisk politik, 1560–1870. Båda dessa faser har det gemensamt att relig-

ionen tjänar som sammanhållande ideologi, och att ett slags blandning mellan tolerans och

ointresse råder gentemot minoriteternas språk och kultur. Enligt Elenius följer därefter en

konformistisk-nationalistisk fas 1880–1950, med industrialisering, infrastrukturell utbyggnad

och militärpolitiska omvärderingar som viktiga komponenter. Det är i denna fas som svensk

nationalism får en tydligare språklig dimension, då försvenskningssträvanden tar sig uttryck i

en assimilerande språkpolitik. Denna fas avlöses av en liberalt nationalistiskt period 1960–

2000, med liberala minoritetsspråkliga reformer som kännetecken, varefter en post-

nationalistisk politik tar vid på sätt som gör sig påmind in i våra dagar.

Mycket av detta är överförbart till en historisk analys av språkideologiska förhållanden, inte

minst vad gäller relationen mellan majoritet och minoritet. Vår analys börjar med en skildring

av den långa utvecklingen från medeltid och fram till och med 1870. Detta görs i avsnitt 4, som

handlar om de långa tidslinjernas perspektiv före försvenskningspolitikens tidevarv. Här ges en

bakgrund för att förstå den flerspråkiga situation som rått under flera hundra år, men som senare

kom att uppfattas som ett problem. Perioden som följer därefter, försvenskningens tid, skildras

i avsnitt 5. Denna period sträcker sig från 1880 till och med 1950-talet, och omfattar en

uppbyggnadsfas och en efterföljande fullskalefas, karaktäriserad av att infrastrukturen för

försvenskning var på plats. Dessa två faser behandlas i varsitt underavsnitt, som skildrar det

tämligen snabba införandet respektive vidmakthållandet av försvenskningspolitiken inom ett

spann av samhällsområden.

Efter 1950-talet vidtar en ny tid, revitaliseringens tid, som beskrivs i avsnitt 6. Dess första

fas behandlas under rubriken mobilisering (6.1). Här skildras processen varigenom den

meänkielitalande minoriteten och dess företrädare successivt kom att spela en alltmer framträ-

dande roll i fråga om bevarandet och revitaliseringen av det egna språket. Den andra fasen,

konsolideringsfasen (6.2), behandlar perioden från år 2000, när meänkieli blev ett av Sveriges

fem nationella minoritetsspråk.

Inom ramen för denna kronologiska genomgång påvisar vi successivt hur olika faktorer i

modellen kan tänkas ha påverkat skeendet. Här är faktorer på samhällsnivå särskilt framträ-

dande, men i takt med att minoriteten i senare faser tar en mer aktiv roll kommer också faktorer

på gruppnivå in i bilden. Efter behandlingen av dessa faser, kommer ett längre avsnitt där vi

beskriver vilka konsekvenser samhällets språkideologi, språkpolitik och den näringsmässiga

samhällsutvecklingen har haft för minoritetens förhållanden på grupp- och individnivå. I detta

avsnitt, avsnitt 7, behandlas faktorer som demografi, olika slags språkförhållanden som

tvåspråkighet och språkbehärskning samt språk och etnicitet.

4 Språkideologi före försvenskningen

Den försvenskningspolitik som man i Sverige kom att utöva mot det meänkielitalande området

måste förstås mot kulissen av en längre historisk bakgrund. Betraktat i de långa tidslinjernas

perspektiv betonas alltför sällan det faktum att den språkliga försvenskningen av Sverige

föregicks av en lång period där andra språkideologier dominerade. I synnerhet gäller detta det

slags tolererande flerspråkighetsideologi med religionen som sammanhållande kitt som rådde

ändå från senmedeltid till sent 1800-tal. Eftersom den kyrkouppburna toleransen för

flerspråkighet så tydligt inverkade på majoritetssamhällets ideologi, utgör den en stark faktor

på samhällsnivå.

Från senmedeltid och fram till 1809 hade Sverige och Finland varit delar av samma rike

under svenska kronan. Detta rike hade successivt också brett ut sig över samernas historiska

bosättningsområden. Språkförhållandena inom detta vidsträckta område var följaktligen sam-

mansatta och kännetecknades av en samexistens av svenska, finska och samiska varieteter. Inte

sällan behärskade människor alla språken, om inte alltid fullt ut så åtminstone i de avseenden

och funktioner som behövdes i handels- och andra typer av kontaktsituationer. Detta är

bakgrunden till att norra Sverige liksom andra delar av Nordkalotten historiskt och i nutid är

präglat av språkkontakt och flerspråkighet. Till exempel talades i stormaktstidens Sverige,

vilket genom erövrade provinser utvecklats till en konglomeratstat och som nådde sin territo-

riella kulmen 1658–1660, ett tjugotal olika språk, förutom samiska och finska bland annat

danska, gutniska, estniska, lettiska, votiska, ingriska och tyska (Andersson & Raag 2012).

Tyska hade ofta funktionen av lingua franca i hela riket (Andersson 2012).

Svenska staten i vardande, var under en lång tidsperiod välvilligt inställd till – eller kanske

snarare indifferent inför – den språkliga mångfalden i riket. Toleransen för denna mångfald

begränsades heller inte av politiskt-legala förhållanden. En förklaring till detta ligger i det

faktum att nationalstaternas etablering ännu inte var framskriden. För svenskt vidkommande

var territorialiseringen av kungamakten inriktad på att etablera gränsen mot Danmark–Norge.

Rikets norra delar betraktades länge som obebodd vildmark utan exploateringsvärde, även om

detta successivt ändrades i takt med att staten expanderade. Exempelvis blev samer

skatteskyldiga kring mitten av 1500-talet och malmfyndigheter gjordes kring 1600-talets mitt

(Tenerz 1962: 284; Ruong 1969; Elenius 2006: 58).

Med statens stigande intressen och ökande närvaro följde alltså inga påtagliga språkliga

konsekvenser. En faktor av betydelse var religionen. Den hade tjänat som ett enande symboliskt

kitt ända sedan 1200-talet. Efter 1500-talets reformation av kyrkan, från katolsk till pro-

testantisk kristendom, bands den religiösa makten samman med kungamakten.

Med förflyttningen av kyrkans överhuvud från Vatikanen till Stockholm förbyttes också

katolicismens ointresse för folkspråken mot en protestantisk tanke om kommunikation på

människornas egna språk, folkspråken, med spridning av kristendomen som högsta prioritet.

Den lutherska kyrkan – och därmed kronan – kom här att legitimera och upprätthålla ett slags

flerspråkighetspraxis, eftersom man ansåg att den religiösa kommunikationen skulle förmedlas

på människornas modersmål. Även om perioden från 1500-talets till 1800-talets mitt präglas av

svensk hegemoni i en successivt alltmer närvarande stat, blev den kyrkliga kontexten till gagn

för utvecklingen av både det samiska och finska skriftspråket (Elenius 2006: 25).

Den historiska politiska händelse som blev upphovet till att en sammanhållen finskspråkig

befolkning i norr efter hand kom att få status av en språklig och kulturell minoritet i Sverige

var freden i Fredrikshamn år 1809 mellan Sverige och Ryssland. Enligt fredsavtalet avsade sig

Sverige rätten till Finland, som fick politisk status av storfurstendöme i Ryssland. Det ska

påpekas att även det svenskspråkiga Åland ingick i det avträdda området. Förhandlingarna

slutade med att nationsgränsen mellan Sverige och Ryssland drogs längs Könkämä, Muonio

och Torne älvar, vilket innebar att en finskspråkig kulturbygd delades i två (Slunga 1965: 15).

Därigenom marginaliserades eller isolerades de finsktalande på den svenska sidan av gränsen

förvisso under årtiondena efter freden (Elenius 2006: 76), men tidsandan under första hälften

av 1800-talet präglades inte av någon politisk opinion för försvenskning (Tenerz 1962). Så trots

att Napoleonkrigen under tidigt 1800-tal gynnade framväxten av den enhetlighetsdrivande

språkideologin en nation–ett folk–ett språk, uppenbarade sig ingen svensk vakthållning riktad

mot finskan omedelbart efter 1809.

Under de första decennierna efter 1809 var den svenska statens intresse av den finsktalande

befolkningen och dess språkliga förhållanden således inte påtagligt. De finsktalande kunde

fortsatt, åtminstone i viss utsträckning, upprätthålla kontakter med befolkningen på den finska

sidan, som rent administrativt var rysk. Man kan säga att staten i sina kontakter med den

finsktalande befolkningen på den svenska sidan om gränsen anpassade sig till rådande språkliga

förhållanden. Sålunda betraktades det som naturligt att finska skulle användas som

undervisningsspråk i de skolor som enligt de nationella bestämmelserna i Folkskolestadgan

1842 efter hand inrättades i regionen. Detta var en pragmatiskt rimlig lösning med tanke på att

stadgan inte föreskrev något om undervisningsspråk, och ingen politisk opinion för försvensk-

ning fanns.

Enligt folkskolestadgan skulle skolor inrättas i varje församling inom fem år efter stadgans

utfärdande. Dessa skolor, som var intimt knutna till kyrkan, skulle styras av ett skolråd, lett av

kyrkoherden eller annan präst. Det dröjde drygt tio år innan den första folkskolan startade i

Tornedalen (Winsa 1995: 15; Elenius 2001: 124). Folkskolestadgan föreskrev som nämnts inget

om undervisningsspråk, och det betraktades som givet att det var finska som skulle användas

som undervisningsspråk. Frågan om att barnen skulle lära sig svenska i folkskolan blev dock

tidigt aktuell, och undervisning i svenska som ämne infördes efter hand (Elenius 2001: 146ff.).

Lokala försök med svenskspråkig undervisning hade dock förekommit på flera håll alltifrån

1850-talet, i vissa kommuner beroende på att det fanns en viss andel svenskspråkiga i

befolkningssammansättningen (Elenius 2001: 145ff.). Aktiva beslut år 1869 på landstingsnivå

om stödåtgärder till kommunerna i länet, liksom det statliga Finnbygdsanslaget till Tornedalens

folkskoleväsende 1874, innebar stöd till den finskspråkiga undervisningen både i fråga om

läromedel och tillgång till finskspråkiga lärare (Elenius 2001: 124). I fråga om högre utbildning

hade en så kallad lägre apologistskola

startat i Haparanda 1833 med undervisning på finska för

de elever som endast behärskade finska – något som dock var omtvistat; undervisningen på

finska upphörde redan 1847 (Wande 1994: 14; Elenius 2001: 122). På samma sätt vidtogs aktiva

åtgärder för att myndighetsutövning i regionen skulle anpassas till den finsktalande

befolkningen med statsanslag till tolkar 1862 och landstingsfinansierad översättning av lagar

och förordningar till finska 1871. Vidare fastställdes 1869 en tjänstemeriteringslagstiftning om

företräde för finsktalande i statlig tjänst i Tornedalen (Elenius 2001: 117). Sammanfattningsvis

kan sägas att dessa beslut fattades mot bakgrund av den språkideologi som fortfarande rådde,

enligt vilken det fanns acceptans av att flera språk var representerade i det storsvenska riket.

Under århundraden hade det setts som självklart att människorna skulle nås av religion, kunskap

och samhällsutövning via sitt modersmål, alltså ett slags tolererande flerspråkighetsideologi.

Apologistskolor inrättades enligt 1649 års skolordning inom den så kallade trivialskolan. Apologistskolan hade

en mer praktisk inriktning mot tjänstemanna- och köpmansyrken och fokuserade på välskrivning, bokhålleri och

aritmetik. I 1820 års skolordning blev apologistskolan uppdelad i en lägre och en högre del och blev helt skild från

läroverket. Senare, 1849, blev apologistskolan, den övriga trivialskolan, som nu döpts om till lärdomsskolan, samt

gymnasiet sammanslagna. Denna skolform kom i 1878 års skollag att kallas det allmänna läroverket (Landquist

1965).

Denna tolererande flerspråkighetsideologi som rådde före 1809 i det svenska riket, uppblandad

med ett mått likgiltighet, dröjde kvar långt in på århundradet.

Kring 1800-talets mitt fick emellertid laestadianismen, väckelserörelsen namngiven efter

prästen Lars Levi Laestadius (1800–1861), spridning. Inom denna rörelse kom finskan att be-

traktas som det religiösa språket – skrifter var på finska och finska användes för religiös för-

kunnelse bland såväl samer som den finskspråkiga befolkningen (Slunga 1965: 10; Snellman

2022). Även om detta skedde främst på de samiska språkens bekostnad (Tenerz 1962: 281),

kom denna situation av religiös konkurrens att utsätta kyrkans flerspråkighetsideologi för

prövning. Bland annat på grund av sitt värnande om finskan som religiöst språk upplevdes

laestadianismen som ett hot mot statskyrkans inflytande i Norrbotten; därtill var den gemenskap

som rörelsen upprättade transnationell (inkluderande Finland), vilket i ökande grad kom att

anses problematiskt med tanke på den fennomanska rörelsen i Finland och dess språk-

nationalistiska idéer om ett storfinskt välde (Elenius 2006: 82, 101, 117; se vidare nedan).

5 Försvenskningens tid

I denna del skildras det tidevarv som i språkideologiskt hänseende bryter med den mycket långa

föregående perioden. Det sker till följd av en rad sammanlänkande skeenden som verkar i

riktning mot språklig försvenskning. Den språkideologi som ser nationalspråket som ett enande

medel gör således här entré, och bryter med tidigare tiders tonvikt på religiöst riksenande. Det

är under den följande 70–80-årsperioden, 1880 till slutet av 1950-talet, som projektet om

språklig försvenskning genomförs. De strömningar som nu ryckte fram gjorde gällande att en

nation hålls samman av ett språk enligt logiken att nationer ger uttryck för sin folksjäl genom

sitt gemensamma modersmål. Denna internationellt mycket spridda tankegång bör ses som en

del av den nationella rörelse som den polska filosofen och sociologen Zygmunt Bauman (1991)

kallat den moderna nationaliseringen av staten, vilken i hög grad byggde på språkligt enande

av dem som befolkade statens territorium. Det var på många håll, om än inte alla,

enspråkighetsideologins tidevarv, präglat av institutionaliserat införande och vidmakthållande

av språkliga praktiker av särskilt värde för nationalstaten och dess språkliga hegemoni

(Silverstein 1996). I Sverige gav den kraft åt en assimilatorisk språkpolitik i det

meänkielitalande området, som initialt förverkligades inom politikområdet för utbildning.

Vi delar emellertid upp dessa skeenden i två olika faser: en uppbyggnadsfas, 1880–1920-

tal, och en fullskalefas, 1920–1950-tal. Under första fasen företog sig representanter för staten

ett målmedvetet arbete för att inrätta en infrastruktur för försvenskningen; under andra fasen

fanns denna infrastruktur på plats. Tempot och momentet i dessa skeenden kan fångas med en

flygplansliknelse: vid starten – första fasen – satte försvenskningsprojektet iväg på höga varv

och med påtaglig acceleration, för att väl på kryssningshöjd – andra fasen – fortgå på lägre varv

men likväl i än högre hastighet. En sådan liknelse leder tanken till själva effekten av

genomförandet. Uppbyggnadsfasen framstår som dramatisk och hårdför särskilt i kontrast med

perioden före, då försvenskningspolitiken kring 1880 tilltar tämligen abrupt, med kraft,

intensitet och systematik. Under fullskalefasen fortlöper försvenskningsprojektet och når full

verkanskraft, trots att retoriken framstår som mildare än under uppbyggnadsfasen. Här utma-

nades nämligen legitimiteten i projektet gradvis av aktörer vars kritik bland annat stöddes av

händelser i omvärlden som inverkade på åsiktsklimatet, men som också hade sin grund i egna

kritiska ståndpunkter gentemot försvenskningspolitikens enögdhet. Utifrån ett effektperspektiv

präglas emellertid fasen inte av någon vändning, fartminskning eller uppluckring; tvärtom är

det i denna fas av språkpolitisk realisering som försvenskningsprojektet nära nog fullbordas.

Dels var försvenskningens infrastruktur med skola, arbetsstugor, seminarium, folkhögskola och

bibliotek redan på plats, dels var den förda språkpolitiken så pass ideologiskt välförankrad även

bland befolkningen, att förverkligandet av försvenskningen så att säga rullade på av sig själv.

Dessa faser behandlas i det följande i var sitt underavsnitt.

5.1 Uppbyggnadsfasen

De stora förändringarna kom med de nationalistiska strömningarna som idealiserade idén om

att territorium, kultur och språk skulle sammanfalla och inordnas inom en och samma stat.

Denna framryckande nationalism präglade såväl Finland som Norge, som båda i hög utsträck-

ning hämtade näring i språkfrågan (Elenius 2006: 139). I Norge rörde den frigörelseprocessen

från Danmark och danskan; här strävade en språknationalistisk rörelse efter att utveckla ett

norskt standardspråk i opposition mot den rådande situationen med danska som officiellt

skriftspråk. I Finland betonades upphöjningen av finskan till kulturspråk, då med udden riktad

både mot svenskans dominans och mot Ryssland och ryskan.

De finska utvecklingarna hade direkt bäring på förhållandena i svenska Norrbotten. Enligt

1863 års finska språkförordning, utarbetad av fennomanen Johan Vilhelm Snellman och un-

dertecknad av ryske kejsaren Alexander II, stadfästes att finskan skulle bli jämställd med

svenskan och inom en tidsrymd av 20 år utvecklas till skol- och ämbetsspråk (Elenius 2006:

83). Inom den fennomanska rörelsen i Finland odlades visionen om att ena de finskspråkiga

minoriteterna inom ett nytt Stor-Finland (Slunga 1965: 30). Sverige fann sig nu pressat från två

unga nationalistiska rörelser (Elenius 2006: 81), varav den ena – den finska – på ett direkt sätt

angick svenska angelägenheter. Under åren som följde frammanade detta en hetsig stämning

med förstärkande effekter. Svensk språkpolitik fick regelbundet kritik från finskt håll, inte

sällan med budskapet att Sveriges finskspråkiga befolkning härstammade från Finland och nu

behandlades styvmoderligt (Elenius 2006: 84). Genom att den meänkielitalande gruppen från

finskt nationalistiskt håll påbördades en koppling till Finland, inklusive finskt språk och kultur,

kom gruppen från svenskt nationalistiskt håll att framstå som ett latent hot mot den svenska

nationalstaten (Elenius 2006: 85). Detta förstärkte tilltron till den språkliga för-

svenskningsprocessens vikt och angelägenhet.

Inom det meänkielitalande området påbörjades under 1870-talet den politiska försvensk-

ningsprocess som skulle få djupgående konsekvenser för gruppens identitetsutveckling och

möjligheter till egenmakt. Mot bakgrund av den nationalistiska ideologin blev det en strävan

för staten och dess ämbetsmän, inklusive och tydligast företrädarna för kyrkan och skolan, att

kulturellt och språkligt föra in den ”främmande” befolkningsgruppen i den svenska fållan.

Stommen i den assimilationspolitik som berörde den finsktalande befolkningen omfattade i

första hand åtgärder där skolan och andra anordningar för barns fostran blev de viktigaste

verktygen för försvenskningen. Utbildningssystem är just system i den meningen att de består

av olika sammanlänkande lager. Den del av den språkliga försvenskningspolitiken som riktade

in sig på utbildningen implementerades följaktligen inte bara genom inrättandet av skolor utan

också inom ramen för lärarutbildningen, folkhögskolorna och de så kallade arbetsstugorna.

Huvudlinjerna i utvecklingen kan i korta drag beskrivas enligt följande:

Så sent som på 1870-talet var all undervisning på finska (Elenius 2006: 125). Detta kom

emellertid nu att förändras i snabb takt, i linje med Finnbygdsanslagets syfte att bygga ut folk-

skolan i det finsktalande området. Slunga (1965) framhåller att den statliga skolpolitik som nu

infördes markerade något nytt i statens relation till den finsktalande minoriteten, då ändamålet

nu rättframt sades vara att rikta politiken mot den gruppen (s. 58). Målet var att sprida svensk

kultur och, som man uttryckte det, hejda finskans fortsatta utbredning. Undervisning i och på

svenska började nu tillämpas, dock inledningsvis som frivilligt läroämne. Eftersom detta inte

ansågs få önskvärd effekt, presenterade konungens befallningshavande i länet, landshövdingen

Henrik Adolf Widmark, i femårsberättelsen 1871–75 förslag på nya motåtgärder:

Den enda möjligheten att motarbeta detta överflyglingsbegär hos finskan

torde vara att taga vara på och utveckla det ännu rätt betydliga svenska

elementet uti socknen genom inrättandet av skolor, där svenska skall läras

och läsas. (citerat i Slunga 1965: 60)

För ett sådant förslag saknades dock ännu såväl finansiering som politisk enighet. Det var

dessutom behäftat med en rad praktiska implementeringsproblem, inte minst vad gällde till-

gången till svenskkunniga lärare.

Utbildningen av småskollärare var från mitten av 1800-talet förlagd till småskoleseminarier,

utplacerade på olika orter i Sverige. Småskollärarseminariet i Haparanda tillkom 1875 för att

råda bot på den skriande lärarbristen i de meänkielitalande socknarna (Tenerz 1963: 269ff.).

Eftersom finska vid tiden var undervisningsspråk i skolorna anammade också

Haparandaseminariet finska som undervisningsspråk. Detta förhållande är intressant inte minst

därför att just den tvåspråkiga staden Haparanda hade övergått till svenska som under-

visningsspråk i folkskolan redan 1868 (Elenius 2001: 145), även om undervisningen i praktiken

krävde lärare med funktionell kompetens i både svenska och finska. Tenerz (1963: 276) uppger

att den första läraren vid Haparandas folkskola avskedades för att han inte kunde finska. Så sent

som 1887 hade bara en av fyra folkskolor huvudsakligen svenska som undervisningsspråk

(Tenerz 1925: 11).

Att småskollärarseminariet i Haparanda till en början hade finska som undervisningsspråk

var därmed helt i linje med praktiska förhållanden. Det vittnar också om att den politiska

opinionen för försvenskning via utbildningssystemet vid tiden kring 1875 inte var enad. Elenius

(2001: 105f.) beskriver hur det förvisso fanns nationalistiskt sinnade röster som förordade

bruket av svenska, men att synpunkten om minoritetens rätt till undervisning på sitt eget språk

vägde tyngre. I en skrift av riksdagsmannen Adolf Hedin från 1874 uttrycktes exempelvis att

den finskspråkiga befolkningen trots annat tungomål var ”goda svenskar” (citerat i Elenius

2001: 105).

Härefter förändrades emellertid opinionsklimatet och därmed språkpolitiken i snabb takt.

Bara ett par, tre år senare framlades förslaget om statsfinansierade folkskolor i Tornedalen, med

villkoret att undervisningsspråket övergick till svenska. Denna vision förverkligades ytterligare

några år senare, 1888, i en första genomgripande förändring som innebar att statligt finansierade

folkskolor med svenska som undervisningsspråk inrättades. Att svenska användes som enda

undervisningsspråk var alltså en förutsättning för att staten skulle bekosta verksamheten. De

första fyra skolorna startade samma år, medan ytterligare tretton inrättades redan sex år senare,

1894. Skolorna placerades dels vid den svensk-finska språkgränsen, alltså ett stycke in i

Sverige, dels vid riksgränsen mot det ryska storfurstendömet Finland. De skulle utgöra ett

dubbelt skydd mot vad man med tiden uppfattade som finskans utbredning på svenskans

bekostnad (Slunga 1965: 63; Elenius 2001: 168). Utvecklingen skedde mot kulissen av en

agiterad debatt i såväl svensk som finsk dagspress. Från finsk sida kritiserade fennomanerna

försvenskningssträvandena i Tornedalen, och debattörer på den svenska sidan slog tillbaka med

tal om försvarsåtgärder mot en finsk invasion, buren av en utbredning av det finska språket

(Slunga 1965: 32).

Statens språkpolitik för folkskolorna satte på detta sätt avtryck på Haparandaseminariets

verksamhet. I princip samtidigt uppkom förslaget att flytta Haparandaseminariet till svensk-

språkig bygd (Elenius 2001: 144). Medan språkpolitiken för skolorna realiserades från 1888,

blev dock lärarseminariet föremål för många turer i den politiska diskussionen. Förslaget att

flytta seminariet vann inte gehör. Däremot kom ramarna för dess verksamhet att förändras under

kommande årtionden, vilket går att utläsa i korrespondensen mellan seminariets föreståndare

och domkapitlet i Luleå (Tenerz 1925). Praktiska avvägningar ställdes mot vad som med tiden

framställdes som det övergripande målet med verksamheten: ”att bana väg för svenskt språk

och svenskt tankesätt i finnbygden” (Tenerz 1925: 16). Exempelvis skedde en omkastning i

fråga om krav på språkkunskaper i inträdesfordringarna till seminariet. De krav på

finskkunskaper för inträde som gällde inledningsvis slopades, för att öka antalet sökande från

svensktalande trakter. I stället gjordes färdigheter i svenska till krav för inträde vid seminariet.

Tenerz (1925) presenterar också uppgifter som visar hur finskan gradvis fasades ut både

som ämne i timplanen och som undervisningsspråk vid seminariet. På motsvarande sätt gick

svenska från att vara blott ett ämne bland andra till att bli undervisningsspråk. I timplanen från

de första åren under 1870-talet, då verksamheten hade finska som undervisningsspråk, skulle 5

veckotimmar ägnas åt svenska och 4 åt finska. Balansen försköts därefter steg för steg, i takt

med att nya timplaner togs i bruk. Från 1885 var svenskans utrymme dubbelt så stort som

finskans i timplanen (8 respektive 4 timmar), och i den översta klassen övergick man helt till

svenska som undervisningsspråk. Tilldelningen för finska inskränktes till 3 timmar 1892, 2

timmar 1893 och 1 timme 1905, vilket gällde ända till 1912 då finska som ämne helt avskaffades

från läsordningen. År 1912 utgick också finskan helt som undervisningsspråk (Slunga 1965:

85f.). Tenerz (1925: 17) noterar uppgivet men syrligt att finskundervisningen var bortkastad,

eftersom seminarielärarna vid den tiden saknade såväl kompetens som intresse.

Mot slutet av 1800-talet var det språkliga försvenskningsprojektet således på väg mot att

komma i full schvung. Den snabba utbyggnaden av svenskspråkiga folkskolor kompletterades

med andra utbildningsanstalter. Folkhögskolor grundes, 1896 i Boden och 1899 i Matarengi,

nuvarande vertorneå. De etablerades i syfte att modernisera landsbygden, sprida svensk kultur

och lära den finskspråkiga befolkningen svenska (Elenius 2001). Mer överordnat, i en tid av

fosterlandskärlek och solidaritetskänsla, var syftet att etablera gränsen mot det ryska stor-

furstendömet Finland, och markera mot den fennomanska retoriken där. Med hänsyn till den

senare, framhöll häradshövding Georg Kronlund, skulle Tornedalens folkhögskola ”skapa ett

bålverk för svensk odling och kultur vid vår östra gräns”, medan rektorn, Ludvig De Vylder,

framhöll att dess avsikt var ”att helt vinna gränsbygden för fosterlandet genom att göra den

delaktig av den svenska kulturens förmåner” (citerat i Slunga 2000b: 224; se Pekkari 1999).

Enligt Wandes (1989) bedömning var Kronlunds bevekelsegrunder snarast försvarspolitiska

och nationalistiska – då i linje med Oscar II:s intressen för försvenskningen av det meänkieli-

talande området. För Oscar II, kung 1872–1907, framstod försvenskningen som ett nödvändigt

försvar mot de finska fennomanerna och utbredningen av finska även på den svenska sidan,

något han menade att tidigare regeringspolitik tagit alltför lättsinnigt på. I sina dagboks-

anteckningar från 1897 bedyrar han att han själv inte blundade för vådorna av en sådan utveckl-

ing: ”åtskilliga åtgärder, som seminariums försvenskning, nya svenska folkskolor i Tornedalen,

vägar, svensk volontärskola för finsktalande m.m. vittnar därom” (Groth 1984: 230).

De Vylders motiv, enligt Wande (1989), var idealistiska och praktiska. I Tornedalen – dess

land och folk från 1902 skriver han följdriktigt att vi i framtiden bör sträva efter

”f ö r b r ö d r i n g – liksom hittills, men hädanefter ej på svenskans bekostnad

– och t v å s p r å k i g h e t. (De Vylder 1902: 37, spärrad stil i originalet)

Inskottet om ”på svenskans bekostnad” förklaras av att De Vylder redan vid denna tid torgförde

den uppfattning som senare skulle komma att plockas upp i 1919 års Finnbygdsutredning, näm-

ligen att området historiskt hade varit svenskspråkigt och att det svenska språket därefter för-

svunnit – eller undanträngts av finskan. Förklaringen till detta, enligt De Vylder, är denna:

Svenskarnes anpassningsförmåga i förening med finsk seghet och

konservatism ha samverkat till seger, så att de gamla svenska släkter som

finnas häruppe i mängd, vanligen behöfva lära sig svenskan på nytt. (De

Vylder 1902: 36)

De Vylder är således ett exempel på en företrädare för försvenskningspolitiken som moti-

verat sin linje med argument om att återställa ett språkligt tillstånd som tidigare gällt. Därmed

var det möjligt att framställa tvåspråkighet som målet för försvenskningen, ”detta andliga för-

svarsarbete”, vilket han likt andra benämnde ”det svenska upplysningsarbetet” (De Vylder

1902: 73). Följaktligen kunde kritiken mot den förda språkpolitiken avfärdas:

Någon sträfvan att utrota finska språket existerar icke, och allt tal härom beror

på, att man missförstått de åtgärder som vidtagits för att sprida svensk

språkkunskap. (De Vylder 1902: 72)

En annan form av institution för språklig reglering och kontroll utgjordes av de så kallade

arbetsstugorna, där barn erbjöds mat, husrum och fostran i svensk kultur och svenskt språk.

Arbetsstugorna tillkom efter 1902 års nödår, då som ett slags filantropiskt initiativ med Carl

Svedelius som innovatör (Slunga 2000a; om C. Svedelius, se Sörlin 1995). Både han själv och

hans hustru Julia Svedelius, som involverade sig på många sätt i frågan, ägnade ett livslångt

engagemang åt arbetsstugornas verksamhet och möjligheter till finansiering genom kyrko-

kollekt och annan välgörenhetsinsamling. Till de ledande gestalterna hörde också stiftsnotarie

Albert Carlgren (Slunga 2000a; Drugge 2009). Tillsammans med skolan blev arbetsstugorna

ett slags totalinstitution. Totalinstitutioner, varav fängelser är de mest typiska, men där inter-

natskolor är ett mildare exempel, är slutna sociala system, avskilda från samhället i övrigt

(Goffman 1968). De styrs av fasta normer och regler, som de ”intagna” måste följa. Arbets-

stugorna blev i linje med detta ännu ett effektivt redskap för försvenskningen, inte minst därför

att de gav möjligheten att utöva makt över barnens vardagliga språkanvändning, alltså även den

utanför skoltid. I enlighet med reglementena föreskrevs att ”lokalstyrelse för arbetsstuga i

finsktalande trakt bör tillse att i anstalten svenskan användes såsom samtalsspråk”, att barn

”vinnlägger sig om att i arbetsstugan tala svenska” och att föreståndarinnorna ”själv alltid tala

svenska med barnen samt oavlåtligt anmana dessa att använda svenska såsom samtalsspråk,

även under rasterna” (Slunga 2000a: 44). Vad gäller socialpsykologiska effekter av tvånget att

använda svenska finns vittnesmål nedtecknade i förstudien till Sannings- och för-

soningskommissionen Då var jag som en fånge (Persson 2018), som skildrar erfarenheten av

att inom arbetsstugorna tvingas smussla med bruket av finska av rädsla för husmoderns be-

straffningar – repressalier väntade för den som använde sitt modersmål. Det faktum att arbets-

stugornas verksamheter inte upphörde när väl den akuta fattigdomen var över vittnar om att

verksamheten hade eller fick som mål och mening att underkuva det finska och därmed bistå

assimileringspolitiken (Nilsson-Ranta 2022).

Ytterligare ett instrument för försvenskningen som kompletterade den helt svenskspråkiga

skolan var att tornedalska barn under sommarlovet skickades till ”svensktalande bygd” för att

där tillägna sig mer svenska (Elenius 2001: 233ff.). Detta var en strategi som ”den mer välbär-

gade allmogen” (s. 233) använt sig av redan från 1870-talet. År 1903 hade på initiativ av en

folkskollärare i Skåne 140 barn från Pajala rest till Skåne och 50 barn från Korpilombolo till

Karlskogaområdet för att där under lovet inkvarteras enskilt i olika familjer. Barnen var i 10–

15-årsåldern. Men den mer omfattande och organiserade verksamheten startade ett tiotal år

senare efter att ansökan om statliga medel på initiativ av landshövding Oscar von Sydow be-

viljats 1912. Mellan 1914 och 1927 redovisar Norrbottens läns landskansli angående för-

svenskningsarbetet i Tornedalen (citerat i Elenius 2001: 235) att 713 barn, huvudsakligen i

åldrarna 12–14 år, hade inackorderats i svensktalande bygd, i detta fall främst i Norrbotten.

Man kan notera att det ansågs angeläget att barnen placerades enskilt på platser som inte låg för

nära varandra och att endast ett barn placerades i samma familj (s. 235).

Eftersom de tornedalska barnen i det tidiga 1900-talet levde i en huvudsakligen finsktalande

miljö, insåg man att den svenska de inhämtat under sin skolgång snart skulle vara försvagad om

den inte fick fortsatt stöd. Vid samma tillfälle som statliga medel beviljades för tornedalska

barns resor till svensktalande bygd, beslöts också om statlig finansiering av så kallade

bygdekurser i aftonskolor på svenska (Elenius 2001: 225ff.). Dessa anordnades på olika platser

och attraherade inte bara ungdomar utan bitvis stora andelar av byarnas befolkningar. Efter

hand ansågs de ha ringa betydelse för svenskinlärningen och i början av 1920-talet övertogs

verksamheten av Tornedalens folkhögskola. Statsbidragen för bygdekurserna utgick dock så

länge som till 1976.

De språkideologiska omvälvningar som präglade skolpolitiken under 1800-talets sista de-

cennier utspelade sig inte i ett vacuum utan följde parallella utvecklingar inom andra politik-

områden. De samspelade med ekonomiska faktorer, såsom industrialisering, modernisering,

kommunikationer och arbetsmarknad. Det är följaktligen viktigt att inte överbetona utbild-

ningens inverkan som ensam kraft i monokulturella processer. På det hela taget präglades

Sverige av övergångsprocessen från jordbrukssamhälle till industrisamhälle, med utbyggnad av

offentlig sektor och infrastruktur som följd. Elenius (2001, 2006) talar om processen i termer

av modernisering varigenom det meänkielitalande området likt andra områden inlemmas i det

moderna Sverige och den industrialisering som nu hade kommit igång på allvar där. För de

språkliga minoriteterna innebar modernisering en utbredd homogenisering där olikhet och

mångfald, inklusive språklig mångfald, hade svårt att hävda sig (Elenius 2006: 149). Utöver

skolpolitiken, som förstås var inbegripen i detta, speglades utvecklingen inom den politik som

omgärdade försvar och kommunikation, specifikt järnvägsutbyggnaden (Slunga 1965).

I mitten av 1880-talet, alltså ungefär samtidigt som förstatligandet av skolsystemet, kom

Tornedalen att uppfattas som ett område av stor nationell vikt (Elenius 2006: 114). Man kan se

det som att finskans indexikaliteter, alltså det som språket ”pekade på”, knöts till något icke-

svenskt, och de hotbilder som fanns mot det svenska. Rysskräck präglade den försvars- och

säkerhetspolitiska diskussionen, och eftersom Finland var underordnat Ryssland hade Sverige

i Tornedalen sin gräns mot en historisk fiende. Ett slags misstänksamhet mot den finskspråkiga

minoriteten inom Sveriges gränser spred sig, särskilt ifråga om var deras lojaliteter låg i

händelse av krig (Elenius 2006: 130). Det kom att framstå som en nationell prioritering att öka

statens närvaro i gränstrakterna – såväl kulturellt som språkligt och militärt. Bättre

kommunikationer ansågs nödvändiga såväl för detta som för industrins behov. Norra stambanan

nådde Boden 1894. Under 1880-talet tillkom Gällivarebanan, från Luleå till Gällivare (Slunga

1965: 108). Det hör till saken att järnvägsutbyggnad pågick också på andra sidan gränsen

(Elenius 2006: 113). För svensk del var järnvägen i främsta rummet avsedd att frakta

malmfältens naturresurser från Norrbotten. Men i de politiska diskussionerna om järnvägsnätets

fortsatta utbyggnad, exempelvis i 1897 års proposition om ”jernvägsanläggningar för statens

räkning”, framkommer också försvenskningsmotiven tydligt:

Då man under de senare åren utdragit stambanenätet norrut genom öfre

Norrland till Boden, har det hufvudsakliga skälet varit, att man velat bereda

dessa till följd af sin aflägsenhet synnerligen ogynsamt stälda men med rika

utvecklingsmöjligheter utrustade trakter förmånen af den mäktiga häfstång

för framåtskridande, som en jernväg alltid innebär. Samma skäl talar kraftigt

för jernvägens fortsättande genom de delar af Norrbotten, som ännu icke

kommit i åtnjutande deraf, till riksgränsen. Dertill kommer beträffande

området närmast gränsen, att befolkningen till stor del är af finskt ursprung

eller åtminstone talar finskt språk. En jernvägsförbindelse med det öfriga

landet torde otvifvelaktigt komma att verksamt bidraga till att närmare

förbinda denna befolkning med landets öfriga invånare samt att i dessa trakter

utbreda svenskt språk och svensk kultur och har således äfven i detta afseende

en stor betydelse. (Proposition 1897:46, s. 19)

Från sekelskiftet accelererade försvenskningen ytterligare. Precis som under tiden dessför-

innan var det tal om en bred och sammansatt process som vecklade ut sig över fler politik-

områden parallellt. Malmfältens ökande exploatering innebar en stor inflyttning av svensk-

språkig arbetskraft under tidigt 1900-tal (Slunga 1965: 22).

En del åtgärder som togs i reformarbetets och välståndets namn hade försvenskning som

bisyfte. Hit hör de redan nämnda avhjälpande åtgärder som togs efter nödåret 1902, då arbets-

stugor inrättades. Språk var emellertid en viktig komponent i det större ideologiska ”bålverk”

som riktades mot öster, med mål att inskärpa statens gränser både i den materiella världen och

i människor och deras syn på sig själva. Järnvägspolitiken och säkerhetspolitiken, liksom

argumentationen kring dessa, utgör exempel som illustrerar hur försvenskningspolitiken utö-

vades parallellt inom olika politikområden (Slunga 1965). Ludvig De Vylder hade redan mot

1880-talets slut förordat de kulturella vinsterna med en järnväg in i det meänkielitalande om-

rådet. ”Strategiska skäl talar för den”, framhöll han, ”ty en järnväg skulle vara som ett fäst-

ningsverk för svenskan och som en här tillika, den där dagligen vunne nya segrar åt moders-

målet (Slunga 1965: 116). En sådant typ av militärstrategiskt ordalag låg i tiden. Ett politiskt

fokus kring beredskap och försvar var alltjämt utbrett; exempelvis byggdes Bodens fästning

1900–1916.

Också inom politikområdet för kommunikationer fortsatte alltså de språkliga och kulturella

argumenten att göra sig påminda. Från år 1900 byggdes norra stambanan ut i flera etapper. Det

gjordes för att frakta materiella ting, i första hand malm, men också människor och deras idéer

(Sörlin 1988), vilka ofta hade obemärkta men ändock djupgående effekter (Ambjörnsson &

Sörlin 1995a). Båda dessa former av kommunikationer var viktiga för den språkliga

försvenskningen av det meänkielitalande området. Att så var fallet var heller inte outtalat;

järnvägens sociotekniska potential var snarare något som ofta framhölls. I sin femårsrapport

1905 konstaterade exempelvis landshövdingen Karl J. Bergström nöjt följande:

Under senare tid hafva emellertid de nya kommunikationslederna samt

industriens uppblomstring röjt väg för kulturen äfven här uppe. Med stora

uppoffringar af staten, kommunerna och enskilde fortgår nu ett kraftigt och

framgångsrikt upplysnings- och försvenskningsarbete inom Norrbottens

lappmark och finnbygd i syfte att i möjligaste mån höja befolkningen i allmän

hyfsning, arbetsförmåga och förvärfskunnighet samt, hvad finnbygden går,

kunskap i riksspråket. (citerat i Sörlin 1988: 55)

År 1915 nådde stambanan fram till Haparanda på gränsen till Finland. Två år senare tillsattes

en utredning om att dra järnvägen vidare genom Kalix och Torne älvdalar (Slunga 1965: 116).

I argumentationen för detta förslag framhöll debattörer dess betydelse för spridningen av

svenskt språk och svensk kultur.

Det råder emellertid ingen tvekan om att skolpolitiken fortsatte att vara statens mest verk-

ningsfulla arena för språkpolitisk intervention. Nya pedagogiska ideal gjorde gällande att

svenska med fördel skulle användas från första skoldagen (Elenius 2006: 155). Därmed skulle

minoriteternas modersmål undvikas. Den stämning som rådde under 1900-talets två första

decennier då finska mer allmänt betraktades som ett slags index för illojalitet mot det svenska

projektet var också försvårande för försvaret av finskan. Den främsta värnande kraften, laesta-

dianismen, ansågs anti-modern (Elenius 2006: 255).

Slunga (1965) presenterar uppgifter från prästmöten i Luleå, som visar hur försvenskningen

av skolväsendet framskrider snabbt under 1900-talets två första decennier (Tabell 2). Vid

seklets början undervisades ännu cirka 10 % av barnen på finska – omkring 1920 var den

finskspråkiga undervisningen i princip borta.

Tabell 2: Försvenskningen av skolväsendet (efter Slunga 1965: 86).

År

Antal skolbarn

Undervisas på svenska

Undervisas på finska

1908

7509

6781

728

1915

7244

7223

1921

9178

9174

1927

9687

–

5.2 Fullskalefasen

Vid tiden kring 1920 var infrastrukturen för försvenskningspolitikens förverkligande upp-

byggd. Institutioner och kommunikationer i försvenskningsprojektets tjänst var på plats. Vid

folkskolor, folkhögskolor, småskollärarutbildningen, arbetsstugor och andra samhällsviktiga

delar av samhället hade finskan helt fått ge plats för en bara-svenska-politik. Tabell 2 i föregå-

ende avsnitt illustrerar väl hur finskans totala uteslutning som undervisningsspråk såg ut vid

skolorna. Man kan se på det som att inga ytterligare åtgärder behövdes; det antal barn som 1927

undervisades på finska är i Slungas tabell symboliskt markerat med ett streck. Helt nöjda var

emellertid inte försvenskningsivrarna. År 1921, när ytterligare järnvägsbyggen norrut

diskuterades i riksdagen framhölls hur en järnväg vore ”just den hävstång som behövdes. Skolor

äro goda pionjärer för svensk odling i finnbygden, men järnvägen är den verkliga banbrytaren”

(Slunga 1965: 117). Biskop Olof Bergqvist var drivande i debatten och citerade ur en skrivelse

”där bygdens trohet och tillit till Sverige betygades”:

Nej, låt en gren av det svenska järnvägsnätet skjuta upp genom Tornedalen,

och den skall bli den pulsåder, genom vilken svenskt liv, tankesätt, sed och

språk kan strömma in i Finnbygden. Sedan skall det icke dröja länge, förrän

vår dal är svensk och det ej längre behöver talas om någon Finnbygd (…).

(citerat i Slunga 1965: 118)

Under de första decennierna av 1900-talet etablerades nya bibliotek i Tornedalen som endast

fick inneha svenskspråkig litteratur; därefter förbjöds också befintliga bibliotek att tillhanda-

hålla litteratur på finska (Winsa 1996: se också Slunga 1965; Elenius 2001). Syftet, enligt Winsa

(1996) var att minimera möjligheterna för barn och vuxna att vidare tillgodogöra sig finska, ett

språk de ändå ansågs ha med sig från hemmen, för att istället fokusera på läsning av litteratur

på svenska.

Även om försvenskningen av skolsystemet ett par decennier in på 1900-talet framstår som

fullbordad, inbegriper tidsperioden ett antal händelser som skvallrar om kommande förändring.

I språkideologiskt hänseende hände något viktigt med försvenskningspolitiken efter första

världskriget, då trycket från det internationella samfundet medförde att försvensknings-

begreppet som sådant successivt i viss mån blev ifrågasatt. I praktiken – för dem som drabbades

av försvenskningspolitiken – kvarstod emellertid projektet och dess effekter, eftersom

infrastrukturen för försvenskningspolitiken förblev intakt. Forskning på området har icke desto

mindre identifierat ett skifte i försvenskningspolitik under och direkt efter första världskriget.

Elenius (2001, kap. 4) karaktäriserar mellankrigstiden som en period av språkpolitisk

omsvängning, i takt med att situationen för det meänkielitalande området tilldrog sig mer upp-

märksamhet inom politiken på riksplanet. Det berodde på faktorer som att det meänkielitalande

området blev del av en geopolitisk dynamik. Relaterat till detta kringskars domkapitlets tidigare

så starka inflytande på språkpolitiken. Balansen inom maktens fält försköts, vilket också banade

väg för tornedalingar att här själva uppta positioner. Denna dynamik och retoriken kring den

behandlas i det följande.

År 1917 motionerade den liberale riksdagsmannen Axel von Schneidern om att en utred-

ning behövdes om Tornedalen. Vid tiden blev en ny retorik allt vanligare om vad som var sta-

tens egentliga avsikter med den bedrivna politiken, nämligen att göra befolkningen tvåspråkig

– inte att underkuva finskan. Att tvåspråkighet i själva verket var språkpolitikens mål uttalades

flera gånger från offentligt håll. Exempelvis framhölls i en riksdagsskrivelse om folk-

skoleväsendet från 1917 att

en mera energiskt driven undervisning i svenska språket icke bör åsyfta att

undertrycka eller utrota finskan, utan i stället att befolkningen i denna

gränstrakt må sättas i tillfälle få lära tala två språk. Målet är sålunda att

bibringa alla uppväxande barn färdigheten att praktiskt använda svenska

språket för sina behov. Allt, som kan innebära eller få sken av förtryck mot

befolkningen däruppe, bör omsorgsfullt undvikas. (Riksdagsskrivelse

1917:201)

I fall som dessa ankommer det analytikern av språkpolitik att skilja mellan genuina avsikter och

legitimerande retorik. Utvecklingen av det språkliga försvenskningsprojektet i denna fas kom

att uppvisa ett särskilt påfallande exempel. Elenius (2001) menar att 1917 års riksdagsskrivelses

formulering om ”sken av förtryck” bör ses i ljuset av att fennomanerna under flera decennier

hade kritiserat den svenska språkpolitiken i Tornedalen, men att denna skrivelse icke desto

mindre bör ses som en del av omsvängningen i minoritetsspråkspolitiken. Denna omsvängning

markerades i retoriska revisioner av försvenskningspolitikens motiv, särskilt att statsmakternas

förehavanden skulle ha syftat till att göra den meänkielitalande befolkningen tvåspråkig. Dessa

nya officiella avsiktsdeklarationer måste nämligen sättas i relation till språkpolitiken så som

den vid tiden ännu genomfördes. Andelen statligt finansierade svenskspråkiga folkskolor i

Tornedalen var vid tiden ännu på uppgående (Elenius 2001), och införseln av svenskspråkiga

läromedel i folkskolan accelererade från 1925 (Persson 2018: 22). Därtill fanns redan vid tiden

för 1917 års riksdagsskrivelse en politisk opinion för att införseln av svenska i

undervisningssystemet inte skulle räcka för att fullborda försvenskningsprojektet. När

riksdagsskrivelsen debatterades i riksdagen framhöll exempelvis liberalen Fredrik Anshelm

Bäckström följande:

Men jag vill säga, att undervisningen i svenska språket nog får bedrivas rätt

så energiskt och finskan kommer ändå att stå sig gladeligen länge än med

obruten styrka. Detta språk har något av finnens envishet och ihärdighet i sig.

Och jag går så långt, att jag dristar påstå, att svenska språket trots de bästa

skolformer, arbetsstugor och lärarekrafter kommer att stå sig svagt, om icke

finnbygderna – jag måste erinra om detta, ehuru det icke kan anses höra hit –

i en snar framtid genom en järnväg, exempelvis Kiruna-Kalix, komma i

livligare förbindelse med det övriga svensktalande Sverige. Järnvägarna bli

för gränsbygdens barn det bästa försvenskningsmedlet. (Riksdagens

protokoll 1917, andra kammaren nr 56)

Ändå präglas tiden av att själva styrkan i försvenskningsprojektet dämpades – inte i praktiken

men väl i retoriken. Rädslan för rysk invasion avtog efter ryska revolutionen 1917 (Elenius

2006: 324). Efter Finlands självständighet 1917 kom i stället frågor om gränsdragningen åter

på tal. Från svenskt håll framhölls att det traditionellt svenskspråkiga Åland borde höra till

Sverige. Från finskt håll framhölls att det finskspråkiga Tornedalen, enligt samma logik, borde

höra till Finland. I finsk press påtalades också att den språkliga försvenskning som bedrevs i

norra Sverige var av så pass graverande art ”att det finnes orsak att draga den fram till

beskådande för hela världen och vidtaga åtgärder för att förbättra dessa våra stamfränders

ställning” (Slunga 1965: 38).

Detta med ” beskådande för hela världen” ska ses i ljuset av de internationella strömningar

som föranledde bildandet av Nationernas Förbund (NF) år 1920, som Sverige anslöt sig till

samma år. Med bildandet av NF formulerades fredsbevarande spelregler. Dessa reglerade inte

bara relationer mellan stater utan också förhållanden inom stater, inte minst i relation till ”den

infödda befolkningen i de områden, som stå under deras förvaltning” (NF 1920, Art 23b).

Sverige hade redan innan anslutningen 1920 uppmärksammat dessa förhållanden (se T:son

Höjer 1944). Till detta hörde inte bara ett starkare internationellt krav på nationerna att värna

minoriteter – men också att ta hänsyn till deras vilja (Elenius 2006: 149).

För Sveriges vidkommande hade dessa strömningar inte föranlett någon förändrad språk-

politik. Snarare försökte man framställa den valda vägen på ett sätt som var moraliskt och ve-

tenskapligt försvarbar, och som om den gick i linje med befolkningens vilja. Följaktligen hade

man redan 1919 beslutat tillsätta en statlig utredning om skolpolitiken i det meänkielitalande

området, med biskop Olof Bergqvist som ordförande. Denna utredning – nedan refererad som

Finnbygdsutredningen – vars Betänkande och förslag rörande folkskoleväsendet i de finsk-

talande delarna av Norrbottens län (1921), i efterhand har beskrivits som ett flagrant försök att

legitimera Sveriges förda försvenskningspolitik, något som krävde ett stort mått av histo-

rieförvanskning (Tenerz 1963; Slunga 1965; Elenius 2001). Faktum är att denna kritik fram-

fördes redan inom ramen för utredningens slutbetänkande, i form av ett trettio sidor långt sär-

skilt yttrande av ledamoten Walde Lorens Wanhainen, jordbrukskonsulent och själv torne-

daling. Baserat på de sakkunnigas framställning och de metoder man hade tagit i bruk för-

fäktade nämligen utredningen att det meänkielitalande området ursprungligen var ett svensk-

talande territorium som sedermera genomgått en förfinskningsprocess, och att områdets

egentliga modersmål därmed var svenska.

Dels kunde därmed försvenskningspolitiken moti-

veras som ett sätt att återställa ordningen, dels, hävdade man, ville den nuvarande befolkningen

inte veta av någon finskspråkig undervisning. Den hittills förda språkpolitiken kunde därmed

framställas som varande i linje med såväl historiska förhållanden som med befolkningens

nuvarande vilja. Wanhainen ifrågasatte båda dessa slutsatser. “Kunskap i ett språk som till på

köpet är barnens modersmål”, framhöll han, “bör icke kunna anses vara värdelöst, särskilt när

hänsyn tages därtill, att språket kommer dagligen och stundligen till praktisk användning”

(Finnbygdsutredningen 1921: 367). Wanhainen la också ut texten kring olika typer av

inlärningsproblem som den förda språkpolitiken – som alltså förordades också framgent av de

sakkunniga – kunde leda till. Detta rörde sådant som lingvisten Nils-Erik Hansegård 40 år

senare skulle ta sig an att teoretisera, nämligen de svårigheter som individens ”oförmåga att

skriftligen uttrycka sig på något språk måste medföra” (Wanhainen i Finnbygdsutredningen

1921: 371). Wanhainen ville hellre se ett tvåspråkighetsprogram. Tenerz (1963: 215–303) er-

bjuder en ingående analys av de sakkunnigas ståndpunkter och Wanhainen reservation.

5.2.1 Språk- och rasideologi i historisk belysning

1920-talet innehöll inga språkideologiska omvälvningar – däremot en rad andra. Dels var det

Finlands första decennium som självständig stat, vilket skapade nya villkor för mellanstatliga

relationer. Dels, vad gäller överstatliga relationer, undertecknades under 1920-talet ett flertal

resolutioner där vikt lades vid att värna språkliga, etniska och religiösa minoriteter (NF 1929).

Den svenska samhällsdebatten under 1900-talets första decennier präglades emellertid av att ett

Samma grepp har använts på andra håll: Den turkiska nationalstaten har således på ett absurt sätt argumenterat

för att kurder i Turkiet ”egentligen” är turkar som ”glömt sin kultur och sitt språk” (Salih 2000: 32).

fokus på ”ras” kom att ersätta tidigare fasers fokus på religionen som det bärande element inom

nationen (Tydén & Svanberg 1994; om rasbiologins betydelse för det tornedalingar, kväner och

lantalaiset, se Persson 2021; Ojala 2022). I Sverige hade Svenska sällskapet för rashygien

bildats redan 1909, och 1922 grundades Rasbiologiska institutet i Uppsala, med Herman

Lundborg (1868–1943) som föreståndare (t.ex. Broberg 1995). Det är emellertid inte klarlagt

vilken roll som språk spelade i rasbiologin så som den utvecklades i Sverige, och således ej

heller på vilket sätt rasbiologin inverkade på den språkliga försvenskningen av det

meänkielitalande området. Utan tvivel var rasfrågan aktualiserad; exempelvis hade Finn-

bygdsutredningen 1921 talat om hur “utsträckt rasblandning föreligger” och att språket “upp-

hört att vara rasmärke”. Knäckfrågan handlar emellertid om i vilken grad de normativa lik-

hetssträvanden som underbygger assimilation är språkideologiskt förenliga med de normativa

drag av särskiljande och exkludering som präglade rasbiologin och dess tillämpning rashygien.

Hos den franske historiefilosofen Arthur de Gobineau (1816–1882), av många betraktad

som en av de viktigaste rastänkarna, gavs språkfrågan stor vikt. Hans Essai sur l'inégalité des

races humaines från 1853 ägnar ett helt kapitel åt hur språkens ojämlikhet korrelerar med

ojämlikheten mellan de raser som använder dem. Inom den syn han ger uttryck för framstår

onekligen fenomen som försvenskning och språkbyte som tämligen utsiktslösa, då ett givet

folks språk är designat för samma folks mentalitet. När detta idégods senare plockades upp

inom det tyska Tredje riket betraktades likhetssträvanden mellan för staten etniskt och språkligt

främmande folkgrupper inte bara som utsiktslösa utan som icke-önskvärda. Hutton (1999) har

visat hur studiet av raser här vägleddes av studiet av språk. Under mellankrigstiden kom

emellertid språkgränser att framstå som alltför mjuka och därför otillförlitliga för att särskilja

folk från varandra: eftersom språk till syvende och sist går att lära sig kunde ”främlingar”

tämligen enkelt anpassa sig till det tyska folkets språk. För nazisterna blev ett folkbegrepp

baserat på ras en hårdare, beständigare och robustare gränsmarkör, eftersom det kringskar

möjligheten att bli del av det tyska folket på andra sätt än via arv och blod. Så kunde rädslan

eller skräcken inför språklig assimilering i någon mån hanteras (Hutton 1999; Cameron 2007).

Vad som präglade de språkliga aspekterna av det svenska fallet, med dess professional-

isering av rastänkandet – från mytiskt och humanistiskt underbyggt till medicinanstruket och

”vetenskapligt” – är alltså ännu inte grundligt utrett. Det är dock väl fastslaget i forskning att i

centrum för Herman Lundborgs normativa rasbiologi, med tonvikt på genetik och ärftlighet,

stod kartläggning, karaktärisering och hierarkisering av ”folktyper” med mål att förhindra ras-

blandning och degenerering av den svenska folkstammen (t.ex. Broberg & Tydén 2005; Ha-

german 2015; Svanberg 2015). Språkideologiskt betraktat är det rasbiologiska projektet – ”den

svenska folkkroppens sanering”, som Lundborgs föreläsningsserie från 1912 kallades –

tvivelsutan förenligt med exkludering, särskiljande och segregation, vilket till exempel moti-

verade skapandet av nomadskolan för barn till renskötande fjällsamerna 1913 (Henrysson 1993;

Oscarsson 2016). Men huruvida det rasbiologiska projektet också understödde språkliga eller

andra likhetssträvanden är desto mer tveksamt. Också Lundborg noterar att det ”I nordligaste

Sverige förekomma c:a 25,000 s.k. finnar, som tala finskt tungomål” (Lundborg 1922: 159).

Men inom ramen för hans rastänkande är det huvudsakliga problemet att gruppen är ”av mycket

blandad härstamning”, inte att de talar finska eller underlåter att låta sig assimileras.

Språkideologiskt är det rasbiologiska projektet, enligt vår mening, inte att betrakta som en

direkt fortsättning av assimilatorisk försvenskningspolitik. Det motsäger inte att ideologiska

motstridigheter mycket väl kan finnas inom en och samma institution eller till och med person

vars levnadslopp sträcker sig över de faser där de två strömningarna florerade. Det finns näm-

ligen försvenskningsivrare, såsom biskop Olof Bergqvist, som en bit in på 1900-talet blev en

stark anhängare av rasbiologin, vilket talar för att de två projekten var förenliga för dem vars

övertygelser var starka nog för att balansera den ideologiska motsättningen inom ramen för ett

nationalistiskt överprojekt. Bergqvists självbiografiska Bland svenskar, finnar och lappar

(1939) innehåller en rad reflektioner kring hans yrkesgärning som församlingspräst i Gällivare

från 1896 och Luleåstiftets förste biskop under åren 1904–1937. Flera sidor (241ff.) ägnas åt

att försvara och rättfärdiga den helsvenska undervisningen. Dess ”raska framsteg” beskrivs i

ensidigt positiv ton: som praktiskt taget befriade från svårigheter och helt klart i linje med be-

folkningens önskan: ”De finsktalande svenskarna önska i motsats till andra folkminoriteter

ingenting hellre än att deras barn skola få lära sig landets språk. Härför ha de strävat och kämpat

i flera årtionden” (s. 246). Att därutöver bereda väg för undervisning i finska säger han sig ha

ingen principiell invändning emot, samtidigt som han dömer ut utsikterna för ett sådant er-

bjudande med skäl som rör allt från läroplansträngsel till språklig överbelastning; som han såg

det vore det ”utan tvivel ett ganska tvivelaktigt experiment att införa någon finsk undervisning

i själva folkskolan. Befolkningen önskar det icke heller.” (s. 247f.). I boken, utgiven 1939, alltså

bara ett år före hans död, förhåller sig Bergqvist dock också till kritiken av den helsvenska

linjen, vilken han avfärdar som behäftad med fennomansk hets och motiverar med hänvisning

till befolkningens vilja. ”Under sådana förhållanden”, framhåller han, ”synes allt tal om

minoritetsförtryck i fråga om denna folkgrupp sakna fog för sig” (s. 246f.). Samtidigt

frånskriver han sig eget ansvar för utvecklingen:

Det har, som alla veta, stått en stark strid om den svenska skolpolitiken i

finnbygden. Oändligt mycket har skrivits i denna sak. Det har så gott som

uteslutande varit i Finlands press som kritiken riktats mot den svenska

undervisningen, och detta särskilt i de s. k. äktfinska tidningarna. ... Själv har

jag i många av de nämnda uttalandena fått sitta hårt emellan såsom något

slags förment primus motor för skoldirektiven i gränsbygden mot Finland.

Detta har dock egentligen varit mindre befogat, enär jag visst icke varit någon

så betydande faktor i förevarande avseende. (Bergqvist 1939: 244, 246)

Föga tyder på att Bergqvist omprövade sina åsikter, varken om försvenskningens eller segre-

gationens angelägenhet, fram till sin död 1940; hans bok mot livets slut innehåller gott om

utläggningar om rasblandning kopplat till ”lynnesart och karaktärsdrag” (s. 299). Hans stånd-

punkter illustrerar därmed det förenliga i det språkideologiskt oförenliga: hur assimilations-

strävanden kan fortgå också inom ramen för en idéströmning som i grunden bygger på assimi-

lationsskräck. Hierarkin i maktrelationen majoritet–minoritet kan därmed bestå även om de

ideologier som uppbär och driver den ändras.

Svårtydda ideologiska och språkideologiska ståndpunkter uppbars även av andra för tiden

viktiga personer i maktställning. Ett påfallande exempel utgörs av Arthur Engberg, social-

demokratisk riksdagsman och sedermera ecklesiastikminister. Engberg var, likt Bergqvist och

många andra, under tidigt 20-tal djupt betagen av den rasbiologiska strömningen (Broberg

1995; Blomqvist 2001, 2006). Senare under decenniet, i opposition mot högern, blev han före-

språkare av humanism och kritiker ”även gentemot en föreställningsvärld som varit hans egen”

(Blomqvist 2001: 115). Som ecklesiastikminister från hösten 1932 fann den nyfunna hållningen

uttryck i form av en välvillighet gentemot den tornedalska minoriteten och deras modersmål –

eller åtminstone en villighet att överge assimilationslinjen i utbyte mot förbättrade strategiska

relationer med Finland.

5.2.2 Utbildning för en tvåspråkig befolkning

Den nationella politikens diskussioner om att utreda skolpolitiken i det meänkielitalande områ-

det ledde till ett riksdagsbeslut om frivillig finskundervisning år 1935, men endast inom den så

kallade fortsättningsskolan. Ecklesiastikministern Arthur Engberg hade argumenterat för för-

slaget genom att explicit benämna befolkningen tvåspråkig och pekat på vikten av att ”skolan

och undervisningen så ordnas, att var och en får möjlighet att lära sig läsa och skriva sitt mo-

dersmål” (citerat i Tenerz 1963: 330). Tenerz (1963: 330) kallar förslaget ”en sensationell bomb

i språkdebattörernas läger” och tolkar beslutet som ett led i strävan efter samförstånd i relat-

ionen till Finland. Stöd för en sådan förklaring står att finna i att Engberg kort därpå, sommaren

1937, gjorde en resa till Tornedalen tillsammans med sin finländske ministerkollega Uuno Han-

nula, som för övrigt själv var från finska Tornedalen (Tenerz 1963: 338), född i byn Putaa

utanför Torneå. Samma år gav regeringen länsstyrelsen i Norrbotten i uppdrag att göra en

snabbutredning om hur de svensk–finska relationerna kunde förbättras i gränsbygden. Att just

länsstyrelsen fick uppdraget kan tas som intäkt för kyrkans och domkapitlets försvagade posit-

ion inom maktens fält. Även om utredningen inte primärt handlade om språkfrågan, så aktuali-

serades den i detta nya språkpolitiska klimat (Elenius 2001: 294). Det berättigade i svenska

statens dittills förda språk-i-utbildningspolitik blev nu alltmer ifrågasatt. Så skedde inte minst

genom att länsstyrelsens utredning engagerade Uppsalaprofessorn i finsk-ugriska språk, Björn

Collinder. Efter besök i skoldistrikten kritiserade han såväl skolans språkinlärningsmetodik som

kyrkans språkpolitik, men också enskilda aktörers ”försvenskningsnit”; särskilt besk var Col-

linders kritik mot Albert Carlgrens roll i domkapitlet och i Finnbygdsutredningen (Elenius

2001: 294ff.). Ytterligare ett nederlag för domkapitlets vidräkning blev att man förlorade

kampen om vem som skulle tillsättas som ny folkskoleinspektör i Tornedalen. Tvärt emot

domkapitlets vilja utnämnde regeringen läraren tillika tvåspråkiga tornedalingen William Snell,

som för övrigt var kusin med Wanhainen. Beslutet, menar Elenius (2001: 295) ”symboliserade

det paradigmskifte som skett inom språkpolitiken i Tornedalen.”

Inför 1935 års beslut om finskundervisning hade statsrådet Engberg särskilt betonat vikten

av att organisera undervisningen ”på frivillighetens grund” (citat Tenerz 1963: 330). Finska var

dock ännu belastat av den tidigare periodens sätt att framställa språket som ett index för

illojalitet med den svenska nationalstaten. Detta, i kombination med den begränsning till fort-

sättningsskolan som undervisningserbjudandet innebar, fick till följd att undervisningen i finska

inte fick något brett genomslag. I sakta mak fortsatte dock den språkpolitiska omsvängningen

att utöva effekter på skolväsendet. År 1940 övergick de vid sekelskiftet inrättade statsskolorna

till vanliga församlingsskolor, och domkapitlets oinskränkta makt att tillsätta lärare upphävdes

(Tenerz 1963: 355ff.). Redan 1944 blev finska formellt ett frivilligt extra ämne i gymnasiet,

vilket dock i praktiken genomfördes först 1955 (Winsa 1995). Ändå tyder en del på att

acceptansen för finska släpade efter lokalt. Här är det påkallat att peka på den slitning som kan

ha funnits mellan statens officiella politik och de uppfattningar som fanns bland politikens

verkställande aktörer, särskilt skolpersonal. Rapporter inkom nämligen om lokala förbud mot

att använda finska. Skolöverstyrelsen satte ner foten i frågan 1957, genom att påtala att förbud

mot finska inte var tillåtna (Slunga 1965: 99). Utbildningserbjudandet i finska utgick också till

nya grupper, om än på försöksbasis och fortsatt på frivillig grund. År 1962 blev det möjligt att

studera finska i sjunde och åttonde klass, vilket dock innebar att vägen stängdes för fortsatta

gymnasiestudier – detta ändrades först 1970 (Winsa u.u.).

6 Revitaliseringens tid

I detta avsnitt redogör vi för tiden efter försvenskningspolitikens faser. Vi kallar detta ”revita-

liseringens tid”. I den första fasen, från 1960-talet, handlar detta inte om de handfasta språk-

vårdande insatser som kallas just revitalisering, och som handlar om att stärka livskraften i ett

språk som är hotat, döende, eller slumrande. Snarare betonar vi här det nödvändiga arbete som

föregick och därmed möjliggjorde detta. Det kan sägas handla om det mobiliserande arbete som

investerades i att stoppa och vända språkskiftet (jfr Fishman 1991). Också detta arbete var

språkideologiskt, dock till skillnad från tidigare med målet att understryka tvåspråkighet som

ett önskvärt mål för befolkningen i Tornedalen med omnejd. Initiativen togs huvudsakligen på

gräsrotsinitiativ, det vill säga av meänkielitalarna själva. Det medförde också att revitalisering

av meänkieli successivt växte fram som en viktig prioritering. Vi delar upp skeendena i

revitaliseringens tid i två faser: mobilisering och konsolidering.

6.1 Mobilisering

Med tiden fick kritiken mot den fullskaliga realiseringen av försvenskningspolitiken allt större

bärkraft. Detta ledde till framväxten och mobiliseringen av en etnopolitisk minoritetsrörelse (jfr

Jaffe 2007). Det ska understrykas att mobiliseringen i stor utsträckning baserades på att den

meänkielitalande minoriteten och dess företrädare själva på ett tydligare sätt steg in på scenen.

I samverkan med krafter på samhällsnivå påverkade minoriteten själv det politiska skeendet.

Under mobiliseringsfasen ser vi alltså i förhållande till faktorsmodellen en tydlig interaktion

mellan samhälls- och gruppnivå. Vi ser också framväxten av en infrastruktur för revitalisering,

motsvarande den som byggdes upp för den föregående tidens försvenskningsprojekt.

Den politiska invändning som Wanhainen gett röst åt i 1920-talets Finnbygdsutredning hade

under sent 1940-tal funnit nya uttryck och talespersoner, inte minst genom Ragnar Lassinantti,

född 1915 i Tornedalen. Hans tonår sammanföll med ett slags politiskt uppvaknande under

tidigt 1930-tal, i och med att skogsarbetarna började organisera sig fackligt (Matti & Mattsson

Barsk 2005). Lassinantti, som drogs till det allt mer populära socialdemokratiska partiet, slog

följaktligen in på en politisk bana med kommunalpolitiska uppdrag från 1940 för att därefter

bli riksdagsman 1956–1966 och landshövding i Norrbottens län 1966–1982. Lassinantti var en

aktiv debattör, alltid med den tornedalska situationen som hjärtefråga. Från sina olika positioner

talade han ofta kritiskt om statens kuvande av finskan (Elenius 2006: 294). Redan 1963 lyfte

han behovet av en kritisk granskning av statens språkpolitik i det meänkielitalande området, då

inom ramen för Nordiska rådet (Persson 2018: 10). Mobiliseringen tog på sådana sätt form

genom människors många gånger obemärkta värv, men också i kraft av att de idéer de

producerade fick effekter som verkade i förändringens riktning (Ambjörnsson & Sörlin 1995a).

Effekterna kan blottläggas med biografin hos ”idéernas entreprenörer” och den sociala

kontexten som ingång:

Idéer sätts i verket, de växer, förgrenar sig, de stöter emot en social verklighet

där de förändras, blandar sig med andra idéer, eller förkastas och dör.

(Ambjörnsson & Sörlin 1995b: 7)

Få idéer illustrerar denna dynamik lika väl som ”halvspråkighet”, som av detta skäl behandlas

tämligen utförligt i det följande. Därefter behandlar vi formeringen av en pluralistisk politik.

6.1.1 Begreppet halvspråkighet: uppkomst, spridning och effekt

Begreppet ”halvspråkighet” förtjänar i sammanhanget särskild uppmärksamhet, på grund av

den sammansatta roll det kom att spela som redskap i debatter under 1950-, -60- och -70-talen.

Denna roll kan nämligen beskrivas som ömsom stigmatiserande av den finskspråkiga mi-

noriteten, ömsom pådrivande och därmed positiv för den finskspråkiga minoritetens situation.

I litteraturen har primärt begreppets klandervärda vetenskapliga och sociala kvaliteter lyfts

fram. Även om begreppet enligt vår mening är klandervärt kan man inte bortse från de effekter

det medförde i kraft av konceptuell innovation förmögen att mobilisera motstånd, vinna

politiskt gehör och därmed agera draglok för språkpolitisk förändring. Det cirkulerade fram-

gångsrikt inom tre viktiga samhällssfärer, nämligen forskning, media och politik. I det följande

redogör vi för halvspråkighetsbegreppets uppkomst, innebörd och spridning. Källorna för vår

redogörelse består av Hansegårds egna skrifter (t.ex. Hansegård 1961, 1962, 1968 och 1990)

samt pressklipp från Kungliga biblioteket samt Hansegårdsarkivet på Carolina Rediviva,

Uppsala universitetsbibliotek. Redogörelsen lutar sig dock huvudsakligen mot befintliga

analyser och den litteratur, de källor och argument som anförs där. Det rör sig om Salö och

Karlander (2022), som handlar om begreppets resvägar och effekter i Sverige, samt Karlander

& Salö (u.u.), som handlar om Hansegårds biografi och tidiga försök att teoretisera det fenomen

han tyckte sig ha observerat.

Begreppet halvspråkighet är starkt förknippat med Nils-Erik Hansegård (1918–2002). Han

myntade begreppet, fyllde det med innehåll och bidrog starkt till dess spridning. Denna sprid-

ning kan förstås som en process varigenom begreppet reste från en akademisk idévärld via

media till allmänheten och in i de politiska sammanhang där styrande beslut tas. Genom denna

resa fick begreppet halvspråkighet successivt nya användare och nya användningar, i takt med

att det sammanlänkades med andra samhällsutvecklingar.

Hansegård föddes i Stockholm och kom från borgerliga familjeförhållanden; båda föräld-

rarna var jurister. Han blev tidigt intresserad av finska och finskspråkig kultur (Hansegård 1990:

94). Han skaffade sig sedermera en bred språkvetenskaplig utbildning samt lärarexamen vid

Uppsala universitet. Efter avslutad grundutbildning flyttade han till den då unga staden Kiruna,

där han levde mellan 1953 och 1966, för att arbeta som språklärare i realskolan och gymnasiet.

Tidigt 1950-tal kan beskrivas som ett slags förändringstid och en period av språkpolitiskt

medvetande i vardande. Inom Sverige hade en kritik mot svensk minoritetsspråkpolitik fått

alltmer fotfäste. Minst lika viktigt var det stöd för språkliga minoriteter som nu hade stadgats

på överstatlig nivå. Det ställningstagande för minoriteter som hade formerats i samband med

tillkomsten av Nationernas Förbund fick ytterligare kraft i och med tillkomsten av Förenta

Nationerna, FN. Särskilt hade Unesco, FN:s organ för utbildning, vetenskap och kultur,

uppmärksammat frågor om minoritetsspråk i utbildningssammanhang. I en välkänd rapport från

1950-talets början (Unesco 1953) framhölls exempelvis modersmålets värde för självutveckling

och omvärldsförståelse, och att detta språk därför bör användas så mycket och så långt upp som

möjligt i utbildningssammanhang – med särskild vikt på de första skolåren. Detta var en princip

som svensk minoritetsspråkspolitik var långt ifrån att helga. Även om

försvenskningsprocessens intensitet hade avtagit, fanns mycket av den repressiva om än

outtalade assimilationspolitiken kvar. Exempelvis fanns vittnesmål om att förbud och

bestraffning ännu praktiserades.

Men här fanns nu alltså kritiska röster som inte hade funnits eller fått utrymme tidigare,

liksom ett tryck från det internationella samfundet. År 1957 hade Skolöverstyrelsen satt ner

foten i frågan, och föreskrivit att skolorna och skolhemmen inte fick förbjuda att barnen talade

finska på rasterna. Detta hade skett efter anmälan av Hansegård. Han hyste uppfattningen att

Sveriges minoritetsspråkspolitik var förtryckande, förlegad och oanständig. Under sin tid i Ki-

runa kom han att uppta tre olika om än samverkande roller, nämligen som lärare, språkpolitisk

debattör och kunskapssökande forskare. Inom ramen för sin lärargärning kom Hansegård i

kontakt med elever från den meänkielitalande minoriteten. För Hansegård kom dessa möten att

få två sammanflätade betydelser. Å ena sidan innebar det möjligheter att höja den språkpolitiska

medvetenheten inom gruppen. Eleverna fick exempelvis skriva uppsatser om sina erfarenheter

av att lära sig svenska under trycket från en enspråkig normativ ordning. Å andra sidan läste

Hansegård dessa uppsatser som ett slags förstahandsupplevelse av den svenska språkpolitikens

negativa följdverkningar. Som språkvetare tyckte han sig här kunna se hur statens språkpolitik

satt spår i elevernas språkliga kompetens på sätt som inte kunde förklaras av finskans

inflytande. De språkliga anomalier som de finskspråkiga elevernas texter uppvisade, enligt

Hansegård, syntes sitta djupare: som en slags yttring av något underliggande. Redan vid denna

tid skymtar de första konturerna av idén om det fenomen som Hansegård senare skulle benämna

halvspråkighet (Karlander & Salö u.u)

Som kritiker av Sveriges språkpolitiska linje höll han i februari 1957 ett radioframträdande

om ”det språkliga förtrycket i norr”. Han gick hårt åt den falska föreställningen om Sverige som

enspråkigt land, och propagerade för den finskspråkiga minoritetens rätt till sitt modersmål.

Rätten till modersmålet, menade Hansegård, bygger på insikten att finska är modersmål för en

förhållandevis stor grupp människor. Hansegård inlägg i språkfrågan initierade en språkdebatt

i den norrbottniska dagspressen. Hans ståndpunkter fick under 1950-talets slut både medhåll

och mothugg. Hansegård använde skickligt denna situation för att inkomma med nya inlagor.

Samtidigt sökte han aktivt efter akademiska perspektiv som kunde tjäna både som redskap i den

pågående språkdebatten och för att ringa in det språkfenomen han hade observerat. Hansegård

företog resor till Wales, Belgien, Holland och Tyskland för att inhämta intryck om hur

tvåspråkighetsfrågor organiserades i andra länder (Hansegård 1990: 96). Som akademiskt ämne

var svensk tvåspråkighetsforskning i sin linda, men internationellt hade sedermera kända

forskare så som Einar Haugen och Uriel Weinreich väckt intresse för området. Hansegård –

som hörde till de första att introducera tvåspråkighet som akademiskt intresse i Sverige – tog

del av denna litteratur både för att kunna använda dess insikter som redskap i debatter och för

att begripliggöra det fenomen, nämligen bristande språkkompetens, han tyckte sig ha

observerat. Vad gäller det senare var det inom centraleuropeiska och särskilt den tyskspråkiga

världens teorier om språk och språkpsykologi som Hansegård fann störst gensvar för

uppfattningen om modersmålets oersättlighet (Hansegård 1990: 68).

Hösten 1961 tillbringade han därför två månader vid universitetet i Wien, dit han på Björn

Collinders inrådan aktivt hade sökt sig (Karlander & Salö u.u). Verksam i Wien var nämligen

professor Friedrich Kainz, som åtminstone inom den tyskspråkiga världen var ett stort namn

inom språkpsykologi. Hansegård hade läst de första fyra volymerna av Kainz mastodontverk

Psychologie der Sprache. I samtal med Kainz om Tornedalens språksituation formerades

Hansegårds akademiska förståelse. Kainz gav sin syn på de språkproblem som Hansegård be-

skrev att han hade observerat. Kainz underströk skadligheten av undervisning som inte sker på

modersmålet, med hänvisning till att det leder till ofullständiga sätt att begreppsmässigt tillägna

sig omvärlden (Hansegård 1961). Här uppmanades han också att läsa Schmidt-Rohrs Mutter

Sprache (1933), för att ta del av dess resonemang om modersmålens värde, skadliga former av

tvåspråkighet och mycket annat. Allt detta formade Hansegårds tänkande. I följande samtal med

Kainz fick Hansegård tillfälle att i större detalj återge den typ av språkproblem han funnit i de

finskspråkiga elevernas uppsatser (”tankegrumlighet, innehållsmässig tunnhet och abstrusa

(dunkla, svårfattliga) partier”, Hansegård 1961: 9). Kainz kunde då – på tunt underlag kan

tyckas – konstatera att svenskan och finskan hade påverkat varandra på störande sätt, och att

Hansegårds elever uppvisade ”en långt gången skada i sin språkliga förmåga” (Hansegård 1961:

10; se Karlander & Salö u.u).

Stärkt av dessa nya insikter fortsatte Hansegård sina verksamheter i Kiruna. Året därpå,

1962, höll Hansegård ett nytt radioföredrag där begreppet halvspråkighet för första gången

nådde dagens ljus. Han utvecklade det också i tidskriften Samtid och framtid samma år. Här,

anpassat till en mer akademisk publik, framträder influenserna från Kainz och Schmidt-Rohr

tydligt. Hansegård framhåller att tvåspråkighet som sköts rätt är en tillgång, medan en som sköts

fel kan bli skadlig, exempelvis i händelse av att undervisningen inte alls äger rum på

modersmålet. Det senare, menade Hansegård, präglade Tornedalen – ”en svensk bygd utan

språk” (Hansegård 1962), där svensk utbildningspolitik gjort språkliga minoriteter halvspråkiga

snarare än tvåspråkiga. En annan språkpolitik skulle krävas för att ge människor ”två hela språk

i stället för två halva” (s. 218). Liknande synpunkter framfördes också av mer etablerade

akademiker. Exempelvis ställde sig Bertil Malmberg, professor i fonetik vid Lunds universitet,

kritisk till svensk minoritetsspråkspolitik inte minst med hänseende till modersmålens

betydelse, bland annat med alluderingar till ”halvbildning” och människors ”andliga

utveckling”:

Förf. har själv vid flera tillfällen som censor i Norrbotten haft anledning

konstatera, hur språkligt handikappade dessa ungdomar ofta är och hur

avsaknaden av ett verkligt modersmål återverkar på deras prestationer även i

de främmande språken. Ty sitt egentliga modersmål har de aldrig fått använda

och utveckla i intellektuella sammanhang. Och svenskan förblir dock för dem

i viss mån ett främmande språk. Den skenbara paradoxen, att de med bättre

kunskaper i finska skulle behärska svenska bättre, är för en språkman ett

ofrånkomligt faktum. (Malmberg 1964: 157 not 1)

Malmberg framförde också liknande synpunkter i en understreckare 1966, då med viss an-

knytning till den norrbottniska pressdebatt som Hansegård hade satt igång. Denna debatt fort-

gick, pådriven av Hansegård. Hans inlagor fick återigen blandade reaktioner. Till denna debatts

särdrag hörde att somliga av dess deltagare framträdde med egna namn, medan många andra

framträdde under pseudonym, då typiskt på insändarsidor och liknande. Hansegård gick i

svaromål och utvecklade sina resonemang. Det blev här tydligt att konfliktlinjerna inte var

uppdragna mellan en finskspråkig minoritet med en enad ståndpunkt, mot en enad majoritets-

ståndpunkt. Snarare tyder debattinlagorna på skilda meningar inom båda läger, vilket innebar

att många ur den finskspråkiga minoriteten försvarade den språkpolitik som kringskar använd-

ning av finska i utbildningssammanhang (se Salö & Karlander 2022).

Hansegårds försökte vinna gehör för att den finskspråkiga minoritetens modersmål verk-

ligen var finska, och att det var hämmande – till och med skadligt – att bortse från detta faktum

i utbildningssammanhang. Oavsiktligt knöt emellertid denna ståndpunkt den finskspråkiga

minoriteten till Finland, vilket reaktualiserade tidigare diskussioner om lojalitet och nationell

tillhörighet. Många från den finskspråkiga minoriteten vände sig därför emot Hansegård, vars

ärende ansågs riva i gamla sår. Denna känsla fångas bäst i insändarrubriken ”Vi vill känna oss

som svenskar och vara ifred” (Haparandabladet 24/3 1966). Men Hansegård lät sig inte

övertygas av dessa invändningar. Snarare tolkade han dem som ett utfall av att minoriteten hade

internaliserat premisserna för sin egen underordning. ”Vågar och orkar tornedalingarna bli sina

egna språkliga herrar?” undrade han retoriskt (Haparandabladet 29/8 1967).

Denna debatt i den norrbottniska dagspressen utspelade sig parallellt med en framväxande

nationell debatt om svensk invandrings- och invandrarpolitik – eller frånvaron av en explicit

sådan. Fram till en bit in på 1960-talet hade ingen formaliserad migrationspolitik funnits, trots

att Sverige hade haft en betydande invandring allt sedan andra världskrigets slut. Först två de-

cennier senare höjdes nu kritik mot den outtalade men underförstådda uppfattningen att in-

vandrare skulle anpassa sig och assimileras. Särskilt intensiv var debatten i mitten av 1960-

talet. (”Ska invandraren anpassas till döds?”, Liberal debatt 1965; ”Flerkultursamhälle eller

assimilation?”, Ord och Bild 1966 i temanumret ”Främlingar i folkhemmet”). Denna diskussion

skapade en ny, nationell arena för Hansegårds halvspråkighetsbegrepp, liksom för att vinna

politiskt gehör för de nordliga minoriteternas sak (Salö & Karlander 2022). Här uppstod

nämligen gynnsamma möjligheter att göra gemensam sak för gamla och nya minoriteter, vars

erfarenheter av att leva i Sverige skildrades i verk som Minoriteter i Sverige (Schwarz 1966).

Också Hansegård bidrog med ett kapitel i denna bok, där han varnade för att de språkpolitiska

konsekvenser han observerat i Tornedalen skulle bli än värre för framtida generationer om inget

gjordes åt saken: ”Hur många språkliga krymplingar (’dubbel halvspråkighet’) kommer det att

finnas i de generationerna?”, undrade han retoriskt (Hansegård 1966: 180).

Under 1960-talet hade också tornedalska akademiker uppmärksammat frågor kring statens

inblandning i försvenskningsprocessen. Hugo Tenerz och Nils Slunga utkom med historiska

verk med bitvis svidande kritik av svensk minoritetsspråkspolitik. Utbildningssituationen i det

meänkielitalande området hade vidare tilldragit sig förnyat intresse. Begränsade möjligheter att

läsa finska hade också givits från 1962 (Slunga 1984). Tenerz (1966) presenterade en ge-

nomlysning av språkundervisningsproblemen i området. Med anledning av dessa händelser lät

Skolöverstyrelsen utreda frågan om lärarutbildning i det meänkielitalande området. Rapporten

som sedermera presenterades (Kenttä & Weinz 1968) var dock tämligen försiktig i sina slut-

satser. Den undervisning som vid tiden erbjöds var helt inriktad på standardfinska, då läromedel

eller andra texter på meänkieli knappt fanns att tillgå (Slunga 1984: 3). Mötet med

standardfinskan, också i form av lärare från Finland, torde ha spätt på mångas känsla att varken

svenska eller finska överensstämde med deras språkliga repertoarer.

Svenska staten, med stark självbild som tillhandahållare av rationella lösningar, sjösatte

Invandrarutredningen med start 1968 med direktiv att ge rekommendationer på en rad sam-

hällsområden (Salö 2021). Hansegård knöts inte till utredningen som expert. Dock

fortskred hans akademiska karriär. Han disputerade 1967 med en avhandling om lånord i Juk-

kasjärvisamiska, och gavs docentkompetens följande år. År 1968 utkom också Hansegård med

sin bok Tvåspråkighet eller halvspråkighet?, som kom att bli hans mest kända verk och som

kom att utkomma i flera utgåvor. Med den ungefärliga innebörden ’bristfällig språklig

behärskning på den tvåspråkiga individens båda språk’ gjordes begreppet halvspråkighet nu

känt för en bredare publik. Med stöd hos Kainz presenterades detta tillstånd som plausibelt i

situationer där inlärningen av ett andraspråk, såsom svenska i Tornedalen, påbörjades innan

modersmålet var tillräckligt utvecklat (Hansegård 1968; se också Wande 1996).

Mycket med och i denna bok ter sig i efterhand som i lika delar förbryllande och paradoxalt.

Å ena sidan var boken riktad mot en bred läsekrets; Hansegård (1990: 111) själv såg boken som

”ett försök att på ett lättfattligt sätt framställa fakta om språket i allmänhet och tvåspråkigheten

i synnerhet utan att ge avkall på vetenskapliga sanningskrav”. Å andra sidan – och i själva

verket – var det inte tal om en lättfattlig presentation av halvspråkighetsteorin utan snarare den

dittills i särklass mest uttömmande framläggningen av dess premisser. Dessa premisser var av

nödvändighet vittfamnande, eftersom Hansegårds anspråk inbegrep att täcka in såväl språkets

uppbyggnad som språkpsykologiska effekter av språksociologiska förhållanden över tid. Även

om detta anspråk fordrade att han behövde åberopa inflytelserika lingvister, var Hansegårds

mer specifika argument främst influerat av tyskspråkig kulturlingvistik och språkpsykologi.

Med denna orientering som resonansbotten var boken fullmatad med alluderingar till

djupliggande relationer mellan språkförmåga, semantik och psyke; kognition, upplevelse och

känsloliv. Genom tämligen dunkla utläggningar om hur språket och dess ”begreppsskatt”

tillhandahåller en ”mellanvärld” för talaren och hennes omvärld kunde Hansegård underbygga

resonemang om hur till synes partiell språkbehärskning gick att ta som intäkt för

personlighetshämmande skador, ”tankegrumlighet” och ”utarmning av känslolivet” (Karlander

& Salö u.u). Även om det mesta av detta i efterhand framstår som till lika delar svårfattligt och

tendentiöst får man tillstå att Hansegårds argumentation gav sken av att vara övertygande.

Hansegårds bok mottogs följaktligen mycket väl i recensioner i de stora tidningarna, där arbetet

lovordades av andra språkvetare som ”sakligt och kunnigt” (Alvar Ellegård, DN 3/6 1969),

särskilt med avseende på ”den välutvecklade teoretiska grunden” (Per Linell, SvD 18/1 1969).

Det blev under åren som följde också tydligt att halvspråkighet inte längre sågs som ett

fenomen som enbart angick de historiska effekterna av svensk minoritetsspråkspolitik. Det hade

nu en bredare giltighet. När invandringens språkliga utmaningar lyftes i de stora dagstidning-

arna i 1970-talets början erbjöd Hansegårds halvspråkighetsbegrepp en tolkningsram. Hanse-

gård figurerade också själv som expertröst, där han framhöll att också invandrarnas barn

riskerade att bli halvspråkiga om inte motverkande initiativ togs (SvD 1970). Sådana initiativ

diskuterades också i riksdagen. Protokoll från riksdagsdebatter visar hur halvspråkighets-

begreppet nyttjades av representanter för merparten av de politiska partierna under 1970-talets

första år. Samtidigt, som Salö och Karlander (2022) visar, pryddes tidningsreportagen av ru-

briker såsom ”Farligt bli halvspråkig” (DN 4/9 1975) ”De lär halva språk” (SvD 26/3 1974).

Begreppet var vid tiden vida spritt och accepterat. Som ett exempel innehåller Året i Focus ’72,

som skildrar årets mest aktuella frågor, följande passus i avsnittet ”Vi kallar dem invandrare”:

Länge trodde man att det var riktigt att ”försvenska” barnen, att utan urskilj-

ning lära dem det svenska språket så fort som möjligt. Nu har man blivit

medveten om modersmålets betydelse för barnens fortsatta utveckling. Tar

man ifrån dem det egna språket innan de hunnit lära sig det nya är risken stor

för att de inte kommer att behärska något av dem. De blir halvspråkiga istället

för tvåspråkiga. (Året i Focus ’72: 284)

6.1.2 En pluralistisk politik tar form

I skiftet 1960–1970 var som nämnts Sverige i färd med att för första gången ta fram en officiell

invandringspolitik, vilket skedde under arbetet med Invandrarutredningen, sjösatt 1968.

Drivkraften för detta hade varit den växande invandringen från europeiska länder sedan andra

världskrigets slut, i kombination med avsaknaden av lämpliga åtgärder för att hantera denna

situation. Dock förde det med sig insikter om Sveriges inhemska minoriteter, vars situation man

inte heller haft någon egentlig politik för (jfr Schwartz 1966). Invandrarutredningen och dess

ledamöter kom också specifikt att intressera sig för språkförhållanden i det meänkielitalande

området, och besökte olika orter i Norrbotten (Salö 2021). Utredningens arbete blev viktigt,

eftersom det skänkte politisk och vetenskaplig legitimitet till frågan om att värna minoriteters

modersmål i utbildningssammanhang. Slutbetänkandet, presenterat 1974, låg också till grund

för det förslag om hemspråksundervisning som beslutades om i samband med 1977 års

hemspråksreform. Hemspråksundervisning, som senare, 1997, bytte benämning till

modersmålsundervisning, blev nu ett villkorat erbjudande till alla språkliga minoriteter. I den

allmänna uppslutning bakom halvspråkighetsbegreppet som rådde, kom också Invandrarutred-

ningen att anamma det, då man i sitt slutbetänkande från 1974 fastslog att ”[b]ristfällig be-

härskning av modersmålet leder till bristfälliga kunskaper också i det andra språket, s. k. halv-

språkighet” (SOU 1974:69 s. 241; se Salö 2021).

I mitten av 1970-talet uppkom emellertid kritik mot halvspråkighetsbegreppet. Det skedde

inom det vetenskapliga samfundet, där forskare nu började syna de antaganden som begreppet

vilade på. Under åren som följde fick begreppet utstå nedslående omdömen från forskare som

Bengt Loman, Birgit Stolt, Erling Wande och Christopher Stroud. Loman (1974) vände sig mot

begreppet på basis av egna språkvetenskapliga undersökningar i det aktuella området (se 8.2.5),

vilket ledde till en rad meningsutbyten i tidskrifter för minoritetsforskning och -debatt. Flera

forskare sällade sig till kritiken genom att mer eller mindre skarpt ifrågasätta de antaganden

som halvspråkighetsbegreppet byggde på (t.ex. Stolt 1975; Wande 1977). Hansegård (1975,

1977) försvarade sig mot kritiken, och några forskare – som Tove Skutnabb-Kangas (1975) och

Pertti Toukomaa (1975) – slöt upp bakom honom i hans försvar av begreppet.

Sådana räddningsförsök till trots kom begreppet att avfärdas tämligen unisont under åren

fram till 1980-talet. Stroud (1978) analyserade begreppets teoretiska grundvalar och fann att

halvspråkighet såsom Hansegård presenterat det med en uppdelning i sex språkstrukturella och

språkpsykologiska kriterier (se förklaring av dessa längre fram, 7.2.5) kunde förstås i två

grundbetydelser. En person kunde betecknas som halvspråkig om han/hon har begränsningar i

ordförrådet, talar haltande och/eller avviker från den grammatiska normen i ett eller båda

språken, men också, å andra sidan, om han/hon uppvisar svårigheter att uttrycka sig intellek-

tuellt eller emotionellt i ett eller båda språken. Denna andra betydelse kan i sin tur tolkas på två

sätt. En svagare tolkning bygger på att språket har en underlättande effekt i barns intellektuella

utveckling. Brister i språket, halvspråkighet, skulle då försvåra men inte omöjliggöra den

intellektuella och emotionella utvecklingen. En starkare tolkning bygger på att språket är en

integrerad del i kognitiv utveckling. ”Utan språk, ingen kognition” (Stroud 1978: 157). Både

den svagare och den drastiska, starkare tolkningen kan spåras i hur begreppet kom att användas

i den allmänna debatten. Vidare fanns det inget beroendeförhållande mellan de två

huvudbetydelserna av halvspråkighet. En person kunde därför anses vara halvspråkig både med

och utan begränsningar i språksystemet samt både med och utan kognitiva följdverkningar. På

grund av begreppets multipla innebörder, påpekade Stroud, har det på vissa håll i den

samhälleliga användningen av halvspråkighet på ett förrädiskt sätt utvecklats en praktik att

”betrakta alla [minoritetsspråkstalare] som halvspråkiga tills motsatsen är bevisad” (s. 158).

Halvspråkighet kom på så sätt att befästa en redan existerande nedvärderande attityd och

stigmatisering, vilket är kärnan i varför begreppet kom att få så dramatiska konsekvenser för

den meänkielitalande befolkningen. Vilken person som helst, oberoende av hur de använde sina

språk, kunde uppfattas som halvspråkig både av omgivningen – och av sig själv.

I den kritik som uppkom lyftes särskilt begreppets stigmatiserande effekter. Det gjordes

dock primärt i relation till de nya grupper som det tillämpades på, nämligen invandrare och

deras barn (t.ex. Öhman 1981; Hyltenstam & Stroud 1982). I sin bok Tvåspråkighet från 1981

medgav Skutnabb-Kangas att halvspråkighet som vetenskapligt begrepp var behäftat med

svagheter: Det har ”gjort sin plikt och kan gå” (s. 258). Christina Bratt Paulston, som vid 1970-

talets mitt betraktat begreppet som oklart men ändock värt att beakta (Bratt Paulston 1975: 29)

hade under tidigt 1980-tal bytt ståndpunkt. Som hon uttryckte det i sin rapport till

Skolöverstyrelsen: ”Halvspråkighet existerar inte, eller om man uttrycker detta på ett sätt som

inte kan bestridas, halvspråkighet har aldrig kunnat empiriskt beläggas” (1983: 56).

Hur sant detta än må tänkas vara är det helt uppenbart att halvspråkighetsbegreppets sorti

inom den svenska vetenskapliga diskussionen inte hade någon motsvarighet i den kvardröjande

cirkulationen. Via en rapport författad på uppdrag av Unesco (Skutnabb-Kangas & Toukomaa

1976) fick det internationell spridning, och kom att vägleda flera sedermera inflytelserika

teorier på området (t.ex. kopplades resonemang om additiv och subtraktiv tvåspråkighet till

”semi-lingualism” i Lambert 1981: 12 och i utvecklingen av den kända s.k. tröskelhypotesen

spelade halvspråkighetsbegreppet en avgörande roll, se Cummins 2021). Liknande kritik som

framförts i den svenska vetenskapliga debatten förekommer i internationell vetenskaplig press,

där både begreppet som sådant och dess teoretiska kopplingar har nagelfarits (Martin-Jones &

Romaine 1986; MacSwan 2000).

I Sverige har begreppets sätt att gestalta tvåspråkig kompetens visat sig vara seglivat. Dels

cirkulerar själva termen ännu, antingen i direkt skepnad eller som vag tankefigur i sammanhang

där språkförmåga diskuteras (HB 13 februari 2015; Östgöta-Correspondenten 12 juni 2020 – se

också Lainio 2008). Dels har det ristats in i människors medvetande som en komponent av

mångas språkliga självbild med varaktiga effekter på hur de betraktar sina språkliga tillgångar

i relation till de språkideologier som alltjämt präglar språksamhället (Busch 2021).

Mot denna historiska fond kan man alltså betrakta införandet och användandet av begreppet

halvspråkighet som ytterligare ett instrument i en redan existerande stigmatisering av det finska

modersmålet. Med avstamp i ett slags enspråkighetsideologi postulerar begreppet att det skulle

finnas något som ”helspråkighet”, och konstruerar som normativt riktmärke den infödda och

enspråkiga modersmålstalarens språkliga repertoar. Begreppet bidrog onekligen till att

patologisera avvikelser från denna tankefigur. Men andra betraktelsesätt är möjliga. Den kanske

viktigaste insikten är att begreppet formerades med udden riktad mot just enspråkig-

hetsideologi, och att detta gjordes i syfte att förändra svensk minoritetsspråkspolitik. Här till-

handahöll halvspråkighetsbegreppet ett akademiskt anstruket redskap att hänga upp språk-

diskussionen på. Det passade in i tidens opinionsklimat, och framstod som tilltalande för såväl

journalister som för politiker och forskare (Salö & Karlander 2022). Det spelade följaktligen en

viktig roll i processen att vinna politiskt gehör för erkännandet av modersmålens värde. På så

vis kan man se att Hansegårds inlaga i debatten bidrog till att rikta om svensk invandrarpolitik

på det nationella planet. Att så var fallet framhöll också Invandrarutredningens hu-

vudsekreterare Jonas Widgren. Enligt honom, som Wande (1996) påpekat, gav Hansegårds bok

Tvåspråkighet eller halvspråkighet (1968) understöd åt hela det pluralistiska synsättet som här

växte fram, eftersom boken:

kom att hos opinionsbildare väcka insikt om vilken oerhört viktig roll som

modersmålet spelar i en människas liv: att tvingas till ett fullständigt språk-

skifte av det slag som den dittillsvarande svenska invandrarpolitiken på sätt

och vis förutsatte var inte bara var en praktisk omöjlighet utan kunde anses

vara ett brott mot en fundamental mänsklig rättighet, rätten till det egna

språket. Samtidigt började praktiska erfarenheter från skolorna att redovisas

som gav stöd åt denna insikt. På så sätt kom den tvåspråkighetsdebatt som då

inleddes att medverka till den omsvängning av hela den svenska

invandrarpolitiken som skedde under första hälften av 1970-talet. (Widgren

1982: 60)

Den statliga Invandrarutredningen 1968–1974 betraktas ofta som central för vad som be-

skrivits som “den multikulturella vändningen” (Wickström 2015; Salö 2021). Den skapade ett

vetenskapligt och politiskt stöd för modersmålsundervisning (Hyltenstam & Toumela 1996;

Ganuza & Hyltenstam 2020). Utvecklingen medförde ett allmänt erkännande av modersmålens

rätt, vilket gynnade alla språkliga minoriteter – såväl de inhemska som de som uppstått till följd

av sentida migration. Många representanter för de historiskt hävdvunna minoriterna framförde

dock kritik mot att det till synes krävdes europeisk invandring för att Sverige skulle inse att

minoriteter redan fanns och länge hade behandlats styvmoderligt. Följaktligen inleds här en

annan kamp för erkännande, nämligen den som rör formell minoritetsstatus och satsningar på

språklig revitalisering. Som medel i denna kamp nyttjades den internationella opinionen. Detta

följer ett internationellt mönster sett till hur minoritetsspråksrörelser agerat i andra kontexter

(se Jaffe 2007): inte sällan har de omorienterat sina strategier från att söka erkännande inom

staten till att istället söka sådant erkännande i överstatliga sammanhang (Muehlmann &

Duchȇne 2007; Pojular 2007).

De inhemska minoriteternas situation kom dock därefter att skilja sig från invandrade mi-

noriteters genom 1980- och -90-talets minoritetsspråkspolitiska process. Gradvis gavs samer,

tornedalingar och romer särskilda rättigheter, genom att de undantogs från olika villkorade krav

i hemspråks-/modersmålsundervisningen. Exempelvis behöver kravet på ”dagligt um-

gängesspråk med minst en vårdnadshavare” från 1985, och krav på minsta gruppstorlek på 5

elever från 1991 inte uppfyllas av dessa grupper (se Ganuza & Hyltenstam 2020: 42f.).

Särskilt under 1990-talet, när Sverige inlemmades i det europeiska samarbetet, blev Europa-

rådets minoritetsspråkskonvention en politisk handlingsplan att ta hänsyn till. Genom

riksdagsbeslut 1999 och ratificering 2000 erkändes meänkieli som nationellt minoritetsspråk

(se vidare avsnitt 6 och 7.2.1 för detaljer om den processen).

6.1.3 Meänkielirörelsens initiativ inom kultur och media

Det måste påpekas att mobiliseringen som ledde fram till ratificeringen inte enbart – eller ens

primärt – utspelade sig på hög politisk nivå. Med hänvisning till faktorerna medier och kul-

turyttringar på gruppnivå i faktormodellen (se Tabell 1), är det uppenbart att en rad utvecklingar

internt i minoriteten bidrog starkt till erkännandet av tornedalingar som etnisk minoritet och av

meänkieli som minoritetens språk. Flertalet initiativ går dock så pass långt tillbaka i tiden att

deras inverkan på det språkpolitiska erkännandet kring millennieskiftet måhända framstår som

långsökt. Så är det emellertid inte; mobilisering är ett långsamt malande där små framsteg

förbättrar villkoren för senare landvinningar. Ett exempel utgörs av bildandet den första

lokalavdelningen inom föreningen Jordbrukare-Ungdomens Förbund (JUF) i Erkheikki 1918.

Avdelningen, grundad genom insatser av såväl bröderna Svante och William Snell som Walde

Wanhainen, hade som mål att verka för jordbruksrelaterade aktiviteter men även sådana av

allmänkulturell karaktär. Lokalavdelningen, som la vikt vid att värdesätta den finskspråkiga

kulturen, utvecklades snabbt med förgreningar ut i byarna i hela Tornedalen; bland annat gav

man ut medlemstidningen JUF-bladet, vilket kan ses som ett tidigt initiativ inom

gräsrotsrörelsens kritik mot försvenskningen (Elenius 2001).

Etableringen av skriftliga fora bör betraktas som en viktig komponent av vad Winsa (2000)

kallar en språkkulturell infrastruktur i Tornedalen. Ragnar Lassinantti, som tidigare omnämnts

(6.1), var en drivande kraft bakom bildandet av bokförlaget Tornedalica, i vars styrelse han satt

från 1962 till en bit in på 1980-talet. Tornedalica, som ännu är aktivt, utgav från 1960-talet och

framåt ett stort antal titlar om språk, kultur och historia i Tornedalen, och bidrog till att väcka

intresse för dessa frågor såväl i det meänkielitalande området som i övriga landet. Bland de

utkomna verken finns exempelvis Staten och den finskspråkiga befolkningen i Norrbotten

(Slunga 1965), Liv och arbete i Norrbottens finnbygder (Wanhainen 1970), Arbetsstugorna

(Lundemark 1980) och Meän kieltä (Kenttä & Pekkari 1985) – lägg därtill flera titlar av och

om William Snell och Lars Levi Laestadius.

Tornedalica blev en plattform i processen att vända språkbytet (jfr Fishman 1991). Centralt

här är förvisso att språket tas i bruk i nya domäner, men en sådan process kan börja med

medvetandegörande mobilisering också på andra språk. Tornedalica var del av framväxten av

en akademisk litteratur på området, varav somligt föregick tillkomsten av Tornedalica. Under

1960-talets första år utkom Hugo Tenerz, rektor vid Haparandaseminariet, med en serie

empiriskt gedigna arbeten om folkupplysningsarbetet i finnbygden, som grundligt beskrev olika

aspekter av områdets kultur, historia och språk (Tenerz 1960, 1962, 1963). Det arbetet utgjorde

i mångt och mycket grunden för den publikation som Nils Slunga, också han

Haparandaseminarierektor, senare utkom med – utgiven på just Tornedalica (Slunga 1965).

Språksituationen i området framstod alltmer som ett intressant studieobjekt i behov av kri-

tisk belysning. Ett exempel är Magdalena Jaakkolas Språkgränsen – en studie i tvåspråkig-

hetens sociologi, som utkom på Aldus 1974. Detta följdes av insatser av forskare med rötter i

det meänkielitalande området, såsom Erling Wande och Birger Winsa, som dels gjorde viktiga

forskningsinsatser om meänkieli, dels vek stora delar av sin gärning åt praktiskt revitali-

seringsarbete inom meänkieli.

En viktig händelse för mobiliseringen av meänkielirörelsen var konferensen ”Sista språk-

striden” som hölls i Svanstein 1984. Enligt Wande (2021) skapade den en debatt som gav

Svenska Tornedalingars Riksförbund – Tornionlaaksolaiset, STR-T ytterligare stöd i deras

mobilisering. Förbundet har sedan dess spelat en viktig roll i det slags infrastruktur som krävs

både för att skapa ett levande kulturliv kring meänkieli och för att mobilisera språkpolitiskt.

Det stigande intresset för meänkieli har speglats också inom samhällssektorer såsom media och

andra fora för kulturyttringar. Exempelvis har två- och sedermera flerspråkiga Haparandabladet

också utgjort ett forum för livlig språkdebatt; det faktum att andra språk än svenska synliggjorts

i kraft av denna vitt spridda tidning har sannolikt haft en positiv effekt för återtagandet av

meänkieli. Det sägs också vara här som begreppet ”meän kieli” först används i skrift år 1981

(Pohjanen 2020). Vidare har det offentliga bruket av meänkieli ökat inom ramen för public

service, exempelvis genom Meänraatio. Också detta kan sägas ha haft sin föregångare redan

på 1960-talet, då Lassinanttis radioprogram Pohjoskalotti gav uppmärksamhet till frågor om

språk, kultur och historia, samt röst åt åt lokala erfarenheter. Det beredde väg för andra initiativ

inom radiomedia. Med start på 1980-talet började exempelvis lokalradion i Pajala sända på

meänkieli en handfull timmar per vecka (Winsa 2003). Underhållningsprogrammet Finnmix

började sändas av Sveriges Radio 1988, och var redan från början “ett kärt trespråkigt

fredagsnöje” (Stenudd 2018) som bidragit till att skapa acceptans för meänkielis plats i etern.

Vad gäller andra för meänkieli gynnsamma kulturyttringar bildades Tornedalsteatern 1986,

som därefter bedrivit verksamhet av språkrevitaliserande karaktär. Tornedalsteatern och dess

verksamhet framstår som en viktig del av den kulturella infrastruktur som gynnat återtagandet

av meänkieli (Winsa 2000). Teatern bildades på initiativ av Junosuando folkdanslag och

sånggruppen Sisaret i Pajala, men ska ses som produkten av en längre tradition av amatörteater

i Norrbotten som tog nya former under 1980-talet (Winsa 2003). Vad som fick Tornedalsteatern

att sticka ut var att redan de första uppsättningarna var två- eller flerspråkiga, vilket regissören

och eldsjälen Bror Astermo betraktat som en framgångsfaktor i sin egen rätt (Winsa 2003; se

även Gindt 2022 för en beskrivning av detta i nutida perspektiv). Framväxten av

Tornedalsteatern har av sin nuvarande teaterchef Erling Fredriksson beskrivits som en del av

“någon slags kamplust, en slags revansch, en enda lång kulturrevolution för tornedalingarna”

(Gint 2022: 87). För meänkielis vidkommande kan man säga att teatern bokstavligen skapade

en scen för språket – ett offentligt sammanhang där ett tidigare underkuvat språk nu fick

synlighet, hörbarhet och därmed symbolisk status (Degerkvist 2016). Det finns följaktligen

starka vittnesmål som framhåller att Tornedalsteaterns användning av meänkieli i det offentliga

rummet var startskottet för språkets återupprättelse (Bengt Niska, personlig kommunikation).

Stefan Aro, sekreterare i Sannings- och försoningskommissionen för tornedalingar, kväner och

lantalaiset, berättar om andra vittnesmål som framkommit i de intervjuer som genomförts av

kommissionen:

I intervjumaterialet finns röster som berättar om hur det var att ”komma ut”

som meänkielispråkig och bryta språkbarriären som byggts till det offentliga.

För många var upplevelsen att höra någon tala meänkieli ogenerat på scen en

hel föreställning oerhört revolutionerade. Språkmuren fullkomligt sprängdes

i bitar. Det var som en slags ”förlossning” av stora mått eller en inre

islossning som någon beskrivit det. (Aro i mejl 2022-09-27)

Inom litteraturen finns en lång rad författare med rötter i Tornedalen, exempelvis Gunnar

Kieri, Ester Cullblom, Mikael Niemi, Bengt Pohjanen, Mona Mörtlund, Tove Alsterdal och

Katarina Kieri, vars böcker ofta belyst den tornedalska situationen i olika perspektiv. Bengt

Pohjanens roman Lyykeri, utgiven 1985, blev den första romanen på meänkieli. Därefter har

fler tillkommit. Det finns numera ett antal förlag som ger ut meänkielispråkig litteratur, som

Barents Publisher, Kaamos och Meänkielen Förlaaki. Musikband från trakterna som utmärkt

sig är bland annat Torne River Band, Raj-Raj Band, Laakso och Väärt.

6.2 Konsolidering

I detta avsnitt skildrar vi den process i minoritetsspråkspolitisk utveckling som lett till språkligt

återtagande och olika former av konsolidering i arbetet med att revitalisera meänkieli. Fasen

kan tidfästas från millennieskiftet och fram till våra dagar. Etableringen av meänkieli som idé

ledde via minoritetsspråkskonventionerna på 1980- och särskilt 1990-talet till erkännandet av

den meänkielitalande minoriteten och deras språk. Det var dock först i och med riksdagsbeslutet

1999 att erkänna fem nationella minoritetsspråk, däribland meänkieli, och ratificeringen år 2000

av den europeiska stadgan om landsdels- eller minoritetsspråk, som meänkieli fick officiell

status i Sverige. Den 1 april år 2000 trädde en lag i kraft (SFS 1999:1176), som gav talare av

meänkieli rätt att använda sitt språk i kontakt med myndigheter och domstolar inom ett

definierat förvaltningsområde för finska och meänkieli, vilket omfattade kommunerna

Gällivare, Haparanda, Kiruna, Pajala och Övertorneå. Lagen gav även rätt till för-

skoleverksamhet och äldreomsorg helt eller delvis på meänkieli.

Rätten till modersmålsundervisning i meänkieli följde allmänna bestämmelser för alla

svenska elever med annat modersmål än svenska med rätt till hemspråksundervisning från

1977. Tornedalska elever tillsammans med samiska, romska och utlandsadopterade elever var

som nämnt ovan redan från 1985 undantagna från vissa begränsningar i rätten till sådan

undervisning, och fick således en något gynnsammare behandling än invandrare (se Ganuza &

Hyltenstam 2020). En ny stärkt ”minoritetslag” utfärdades 2009 (SFS 2009:724) med revide-

ring 2019 (SFS 2019:938). Därigenom har förvaltningsområdet utökats till att också omfatta

kommunerna Kalix, Luleå, Stockholm och Umeå, och i enlighet med att de nationella minori-

tets- och minoritetsspråksrättigheterna gäller i hela landet åläggs numera alla kommuner och

regioner att formulera och tillhandahålla mål och riktlinjer för sitt minoritetspolitiska arbete. I

kraft av en förändring den 1 juli 2015 av skollagen från 2010 frångicks också modersmåls-

undervisningens krav på ”grundläggande kunskaper” för de nationella minoriteterna (Ganuza

& Hyltenstam 2020: 48; Lainio & Pesonen 2020: 88).

Aktuella frågor inom undervisningssektorn är utförligt behandlade i betänkandet från Nat-

ionella minoritetsspråk i skolan – förbättrade förutsättningar till undervisning och revitali-

sering (SOU 2017:91). Här föreslår enmansutredaren Jarmo Lainio att ett nytt skolämne, nat-

ionellt minoritetsspråk, inrättas, alltså ett ämne som är skilt från ämnet modersmål. Skälen till

den föreslagna förändringen är dels att statens mål med undervisning i nationella minoritets-

språk inte bara är att ge möjligheter att utveckla och använda redan befintliga språkkunskaper

utan också att möjliggöra nybörjarinlärning för barn i nationella minoriteter som inte längre har

tillgång till språket i sin närmiljö, men dels också att det krävs en mer omfattande undervisning

för att minoritetsspråket ska leva kvar och revitaliseras. Vidare föreslås att möjligheterna till

regelrätt tvåspråkig undervisning i nationella minoritetsspråk kartläggs och att möjligheterna

att studera nationella minoritetsspråk i gymnasieskolan utökas. Likaså behövs enligt

utredningen ett nytt system för att utbilda lärare i minoritetsspråk.

Under det senaste decenniet har intensifierade ansträngningar gjorts för att revitalisera

meänkieli. Språkets status som nationellt minoritetsspråk har haft en påtaglig betydelse för dess

synlighet i samhället, inte minst i medier och i kulturella sammanhang. De ekonomiska

möjligheter som gjorts tillgängliga i och med lagstiftningen har klart inneburit en förstärkning

av språkets användning. Det rör sig dels om att stötta befintliga gräsrotsinitiativ, dels statliga

satsningar. Ett just i år, 2022, aktuellt exempel är inrättandet av språkcentrum för meänkieli

med placering i både Kiruna och Övertorneå. Åtagandet genomförs av Institutet för språk och

folkminnen (Isof) på regeringens uppdrag. Centret ska verka för att meänkieli ska kunna be-

hållas, återtas och utvecklas av språkbärare både i det traditionellt meänkielitalande området

och i landet i övrigt. Ett annat exempel är Isofs uppdrag att fördela medel till föreningar som

bedriver språkrevitaliserande verksamheter inom alla de nationella minoritetsspråken. Sedan

några år tillbaka finns också en anställd språkvårdare för meänkieli. Tillkomsten av sociala

medier har också skapat nya arenor för meänkielitalare, även för dem som inte talar språket

men ändå identifierar sig med det (Ackermann-Boström 2021; Kolu u.u.). Utmaningar saknas

dock inte. Mycket arbete återstår exempelvis för standardiseringen av meänkieli som skrift-

språk. Vidare ger nyare studier vid handen att meänkieli även fortsatt för en undanskymd till-

varo på skolorna, även om språket trots allt används mellan elever i mer informella situationer

(Poromaa Isling 2020a, 2020b).

Trots de omvälvande förbättringar som lagstiftningen om de nationella minoriteterna och

minoritetsspråken inneburit, finns det fortfarande många mörka moln på himlen. Europarådets

expertkommitté granskar vart tredje år hur de länder som ratificerat den europeiska stadgan om

landsdels- eller minoritetsspråk uppfyller sina åtaganden. Sverige har i dessa gransknings-

rapporter löpande kritiserats för brister i stödet för de nationella minoritetsspråken, varav vissa

punkter varit återkommande (se t.ex. Lainio, 2018; Lainio & Pesonen 2020). I den senaste

granskningen (European Council 2020), vilken är den sjunde i ordningen, har man bland annat

pekat på att Sverige har genomfört flera undersökningar om hur situationen för minori-

tetsspråken ska kunna förbättras, men att de förslag som lagts fram i undersökningarna ”med få

undantag” inte har lett till konkreta resultat. Utbildningsfrågan i minoritetsspråk är fortsatt

otillfredsställande löst. En veckotimmes modersmålsundervisning är för begränsat för att mi-

noritetspråksfärdigheter ska kunna bibehållas och utvecklas – för att inte tala om tillägnas – och

lärarutbildningsfrågan är fortfarande olöst. Man kan tillägga att förslagen i den statliga

utredningen om de nationella minoritetsspråken i skolan från 2017 inte lett till propositioner

eller beslut. För meänkielis del påpekar man också att TV-sändningar är för begränsade.

Ett antal svenska granskningar av minoritetsspråkspolitiken har också genomförts (för en

översikt över den tidiga fasen, se Huss & Gröndahl 2012). I en tidig sådan granskning under-

sökte Elenius och Ekenberg (2002) genom intervjuer med bland annat talare av meänkieli,

varför dessa endast i liten utsträckning använde sig av sina lagstadgade rättigheter att använda

meänkieli i kontakt med myndigheter. Granskningen visade att myndigheterna i stor utsträck-

ning saknade kompetens att hantera ärenden på meänkieli samt att de underlåtit att informera

om minoritetsspråkslagarna. Författarna menar att lagarna för de meänkielitalande haft mer av

en symbolisk än praktisk kommunikativ betydelse.

Ett annat exempel är konstitutionsutskottets uppföljning 2005 av riksdagens beslut 1999 om

nationella minoriteter och minoritetsspråk (2004/05:RFR3). I uppföljningen belyses hur

Sverige efterlever Europarådskonventionernas krav. I sin del av denna uppföljning gällande den

regionala nivån, konstaterade Elenius (2005), som granskade Norrbottens läns implementering

av minoritetsspråkslagarna, att varken de enskilda talarna av meänkieli (och samiska) eller

myndigheterna ”har den kompetens i minoritetsspråken som behövs för att på ett effektivt sätt

kunna kommunicera i mer komplicerade samhällsfrågor” (s. 88) och pekar därför på det

omedelbara behovet av att på olika sätt stärka den språkliga kompetensen hos både talarna

själva och hos myndigheterna. I sin del, som gällde den statliga nivån, påpekade Hyltenstam

och Milani (2005) att de ekonomiska ramarna för genomförande av minoritetspolitiken var för

snäva och att det från början saknats en egentlig analys av kostnader för minoritetsspråks-

politiken. Vidare påpekade författarna att regler på minoritets- och minoritetsspråksområdet ser

kraftfulla ut på pappret, men att implementeringen fallerar. Här granskades särskilt den svenska

regeringens rapporter till Europarådet. Det konstaterades att Sverige i allmänhet redogjorde för

vilka bestämmelser som gäller i Sverige, men inte för om det praktiska genomförandet av

bestämmelserna varit framgångsrikt eller ej. Slutligen konstaterades betydande brister i statens

informationsförpliktelser till berörda myndigheter, minoritetsorganisationer och enskilda.

DO har granskat utbredningen av diskriminering på etniska eller språkliga grunder inom

skolan (Pikkarainen & Brodin 2008). Via anmälningar till DO och i DO:s dialog med minori-

teterna framkommer upplevelser av att vissa kommuner negligerar deras rätt till modersmåls-

undervisning, försvårar eller till och med motarbetar utnyttjandet av den.

Även om det reglerade stödet för meänkieli i nuvarande fas av konsolidering är omfattande,

vilket är en gynnsam förutsättning för revitaliseringsåtgärder och för språkets bevarande, är det

uppenbart att det även idag finns stora kvarvarande, sega implementeringsproblem. Vad beror

detta på? Det är illustrativt att jämföra de språkideologiska förutsättningarna för

försvenskningen av det meänkielitalande området som pågick som intensivast runt förra

sekelskiftet, och de språkideologiska förutsättningarna för återtagande och revitalisering av

meänkieli idag. För hundra år sedan var det en nationalistisk, assimilatorisk ideologi med

språklig likriktning för nationen som var bränslet för en effektiv implementering av samhällets

mål att införa svenska som det dominerade språket också i Tornedalen. Idag antas officiellt att

en pluralistisk ideologi råder i Sverige, men den leder uppenbart inte till samma handlingskraft

från statens sida när det gäller att praktiskt och konkret genomföra landets officiella mi-

noritetsspråkspolitik som den tidigare assimilatoriska, nationalistiska ideologin. Det är nu sna-

rare en fråga om en ineffektiv implementering – och det är osäkert om den kommer att lyckas.

En rimlig förklaring är att den underström av enspråkighetsideologi eller nynationalism som vi

tidigare refererat till är en stark kraft i dagens samhälleliga hantering av minoritetsspråk och

minoriteter, en kraft som motverkar samhällets officiella åtaganden också i meänkielifallet.

7 Försvenskningen sedd utifrån grupp- och individnivå

Som vi har sett blev försvenskningsprojektet verkningsfullt på ett mångfacetterat sätt som ter

sig systematiskt (Elenius 2014). Majoritetssamhällets ideologi, politisk-legala förhållanden,

utbildningssystem och ekonomiska faktorer samverkade. Självfallet inverkade sådana makro-

anstrukna utvecklingar också på sociokulturella normer, inte minst genom den förda skol-

politiken. Riktigt effektiv blir nämligen inte en språkpolitik förrän den inkorporeras av talarna,

för att där – genom människor och deras praktiker – så att säga sköta sig själv. Genom de

språkliga utbyten som människor deltar i, inskärps en känsla för värdet av olika språkliga

resurser – inklusive en känsla för värdet av det språk som är deras modersmål (Bourdieu 1991;

Salö 2015). Det är följaktligen välkänt att människor till synes självmant väljer att undvika

användningen och traderingen av ett tidigare undertryckt språk, på grund av de associationer

eller indexikaliteter som bruket av detta språk för med sig (Gal 2006). De språkliga resurserna

anses inte gångbara i det sammanhang man lever eller vill leva i (jfr Huss 2022).

Det finns ett intimt samband mellan gruppnivå och samhällsnivå. Förhållandet mellan ma-

joritet och minoritet blir över tid bestämmande för vad som gäller internt för minoriteten.

Samhället bestämmer ramarna för vad som är en möjlig språkanvändning i olika sammanhang

– både uttryckligen och med underförstådda medel. Men det kan också finnas gruppinterna

förhållanden med konsekvenser för språkbevarandet/språkbytet som har samband med mino-

ritetens kulturella arv.

7.1 Demografi

Allmänt kan sägas att förutsättningarna för bevarande av det ursprungliga språket är mer

gynnsamma i etniska befolkningsgrupper som omfattar ett stort antal medlemmar och som har

en koncentrerad bosättning inom ett avgränsat geografiskt område, ett så kallat kärnområde. En

balanserad åldersfördelning och en hög grad av endogami utgör också gynnsamma förut-

sättningar. Under sådana förhållanden är möjligheterna att använda minoritetsspråket i många

och varierade sammanhang naturligtvis betydligt större än när alla dessa förhållanden har ne-

gativa förtecken.

Vad gäller den finsk-/meänkielitalande gruppens storlek ger olika bedömningar, bland annat

genomförda av Svenska Tornedalingars Riksförbund, vid handen att det kan röra sig om 75

000–80 000 talare, varav kanske ca hälften är bosatta utanför området (Winsa 1998: 27).

Myndigheten Institutet för språk och folkminnen/Språkrådet anger med hänvisning till STR-T

siffran 75 000 talare, vilket, om än ungefärligt, är det officiella Sveriges uppfattning. Frågan

hur många av dessa som är modersmålstalare av meänkieli har uppskattats till högst 40 000

(Parkvall 2016). Alalehto (2017: 17) gör bl.a. på basis av befolkningsstatistiken över Torne-

dalen en bedömning av hur många som kan tänkas ha meänkieli som huvudspråk och landar då

på siffran 25 000. Det är omöjligt att ge någon exakt siffra, eftersom det inte förs någon

språkstatistik i Sverige. Senast språk figurerade i folkräkningssammanhang var i 1930 års

folkräkning. Därefter har uppgifter om språk inte registrerats med hänvisning till dess koppling

till etniskt ursprung, som tillsammans med andra känsliga personuppgifter som ras, politiska

åsikter, religiös eller filosofisk övertygelse, medlemskap i fackförening eller hälsa och

sexualitet enligt lag inte får registreras, senast enligt personuppgiftslagen (Lag 1998:204) som

2018 ersattes av den EU-gemensamma Dataskyddsförordningen. Det har från olika håll fram-

förts krav på införande av språkstatistik och frågan har utretts i olika sammanhang, bland annat

av DO 2012 där det framkom att de nationella minoriteterna var oeniga, företrädare för de

judiska och romska minoriteterna huvudsakligen emot, företrädare för samerna och sverige-

finnarna huvudsakligen för; STR-T var inte helt avvisande, men pekade på praktiska svårigheter

i en språkstatistisk undersökning, till exempel att termer som ’talare/språkbärare’ måste

preciseras (DO 2012: 134). Detta korresponderar med internationella forskningsrapporters

problematisering av the politics of ”counting people”, politiken omkring att räkna folk (Mylo-

nas 2010: 88). I en bred tolkning av begreppet talare, som inkluderar personer som på grund av

ursprung eller annat skäl identifierar sig med språket utan att helt eller alls behärska det, något

som vi har torgfört i denna rapport, blir det ännu mer osäkert att ange någon siffra, men det kan

ändå vara av vikt att ge en fingervisning om de berördas antal. Tornedalingar, kväner och

lantaliset är hur som helst den näst största, efter Sverigefinnarna, av Sveriges fem nationella

minoriteter (se Hyltenstam 1999b samt Milani & Salö u.u.)

Man kan tala om hela det meänkielitalande området i Norrbotten som språkets kärnområde.

P g a strukturomvandlingarna förorsakade av industrialisering och modernisering vid förra

sekelskiftet och under en stor del av 1900-talet skedde en omfattande migration – av

meänkielitalande till städer och tätorter i Norrbotten och övriga Sverige samt av svensktalande

och finsktalande från Finland till det meänkielitalande kärnområdet. Denna omfattande

migration med konsekvenser för ålders- och könsdemografin och den etniska samman-

sättningen i kärnområdet bidrog starkt till svårigheterna att bevara meänkieli över generation-

erna. De inflyttade finsktalande mödrarna anses visserligen ha bidragit till ”räddningen” av

meänkieli (Winsa 1998: 34), men denna delmigration kan potentiellt också ha haft konsekven-

ser för attityderna gentemot meänkieli i förhållande till finsk finska, men här saknas forskning.

Om vi ser på migrationen historiskt över hela den period som här behandlas, så skedde

utflyttning från finskspråkiga församlingar fram till 1890 huvudsakligen till andra finskspråkiga

församlingar inom Tornedalen. Under perioden därefter, 1895–1930, med effektiviserat

skogsbruk, sågverksindustri, gruvutbyggnad och utbyggnad av vattenkraft i Norrbotten, flyt-

tade man till områden där arbetstillfällen erbjöds. Här fanns samtidigt mer påtagliga krav på

kunskaper i svenska. Specifikt flyttade tornedalingar till svenskspråkiga industriorter med bland

annat sågverksindustri vid kusten och till gruvindustrin i de tvåspråkiga orterna Malmberget-

Gällivare och Kiruna samt till urbana områden som Haparanda och Luleå men också övriga

landet (Elenius 2001: 350). Många fler kvinnor än män flyttade, vilket hängde samman med

brist på yrken för kvinnor i Tornedalen (s. 351). En annan orsak var att egendom av tradition

gavs (och ges) i arv oftare till söner än till döttrar (Winsa 1998: 33). Liksom var fallet i

moderniseringens och urbaniseringens begynnande tidevarv i övriga delar av det agrara Sve-

rige, såväl som i andra länder, var det i störst utsträckning den yngre delen av befolkningen som

flyttade ut med resultatet att andelen äldre bland de kvarvarande ökade.

Liknande mönster för utflyttning och flyttning inom Tornedalen fortsatte efter 1930-talet.

Mest intensiv blev utflyttningen efter 1950 bland annat som en följd av den samhällsomvand-

ling som gjorde det småskaliga jordbruket olönsamt (se utförligare längre ner, avsnitt 7.6).

Jordbruk hade av tradition utgjort den viktigaste näringen bland den finsktalande befolkningen.

Storleken på majoriteten av jordbruken i Tornedalen var vid denna tid under 5 hektar. År 1957

var t.ex. nettoutflyttningen ca 9 000 personer, drygt hälften till övriga Norrbotten och resten till

övriga Sverige (Alalehto 2019a: 101f.).

Trots att utflyttningen från det meänkielitalande området fortsatte under de följande de-

cennierna av 1900-talet, har utflyttningsöverskottet dock begränsats av inflyttning från Finland

och övriga delar av Sverige (Winsa 1998: 26). Från övriga Sverige har sedan 1980-talet särskilt

en hel del äldre sverigefinnar efter pensioneringen flyttat till området, ofta till Haparanda och

därmed närheten till Finland (Elenius 2006: 289). Könsskillnaderna i flyttningsmönstret har lett

till ett mansöverskott på de flesta håll. Enligt dåvarande Närings- och teknikutvecklingsverkets

rapport 1993 (refererad i Winsa 1998: 33) hade Pajala det högsta mansöverskottet bland

svenska kommuner, 247 män per 100 kvinnor. Den högre utflyttningen av kvinnor än män har

delvis uppvägts av ovan nämnda immigration från Finland, vilken haft en betydande övervikt

av kvinnor. Under perioden 1946–1955 var t.ex. antalet kvinnor som flyttade från Finland till

området 1 612 mot 528 män (SOU 1958:22, s. 46f.).

Den ojämna ålders- och könsfördelningen som uppstått på grund av utflyttning från det

meänkielitalande området har bidragit till mindre gynnsamma förutsättningar för det inhemska

språkets användningsmöjligheter, allra mest beroende på att den försvårat familjebildning och

reproduktion. Om könsfördelningen hade varit jämnare och om fler unga talare av meänkieli

hade stannat kvar, får man förutsätta att fler barn haft möjlighet att lära sig språket och därmed

bidragit till att det använts i tätare och mer varierade nätverk.

När det gäller äktenskapsmönster fanns i ett tidigt skede en tendens till att söka partners

lokalt, i samma eller närliggande byar. Detta ledde förstås i allmänhet till helt finskspråkiga

familjer. Det förekom emellertid redan då också giftermål över språkgränserna, som det till

exempel illustreras i en undersökning av giftermål mellan personer från det finskspråkiga

Övertorneå och det svenskspråkiga Överkalix 1890 (Elenius 2001: 378). Här var det något fler

personer från Övertorneå som gifte sig med personer från Överkalix än tvärtom, men skillnaden

var marginell. Hur som helst är tolkningen att språkskillnaderna i byarna närmast språkgränsen

inte utgjorde något definitivt hinder. Emellertid får man anta att barnen i de aktuella familjerna

växte upp tvåspråkiga eller med svenska som enda språk.

Den ovan omtalade senare invandringen från Finland med övervikt av kvinnor gav upphov

till ett stort antal giftermål mellan en man från svenska Tornedalen och en kvinna från Finland,

så kallat tvärgifte. I en undersökning från 1960-talet av äktenskapsmönstret i ett antal byar i

Tornedalen (Matarengi, Haapakylä, Kuivakangas, Juoksengi, Rantajärvi och Aapua) framkom

att 28 % av samtliga var sådana ”blandäktenskap” (Jaakkola 1973: 140). Enligt Cullboms

(1994) undersökning ca tjugo år senare var 21 % av mödrarna till barn i de finskspråkiga

kommunerna i Norrbotten födda i Finland. Detta familjebildningsförhållande kan anses ha haft

stor betydelse för bevarandet av det finska språket i Tornedalen. Tvärgiftet som institution har

som nämnts ovan ansetts som en direkt avgörande faktor för bevarandet av finska språket

(Winsa 1998: 34) eller som ett förhållande som förmått ”fördröja den fullständiga för-

svenskningen” (Jaakkola 1973: 140).

De förändringar som över tid påverkade Tornedalens demografiska sammansättning i en

riktning som hade ett negativt inflytande på bevarandet av meänkieli – då kanske med undantag

för tvärgiftet – är parallella med vad som skedde i andra glesbygdsområden i Sverige. Detta

hade i sig inget att göra med assimilationspolitiken som riktades mot den finsktalande

befolkningen, men bidrog till att förutsättningarna för användning av meänkieli försämrades.

7.2 Språkförhållanden

7.2.1 Officiellt språk

Som framgår av taxonomin av språkbytesfaktorer i Tabell 1 finns det många olika aspekter på

gruppens språkförhållanden som kan inverka på språkbytet/språkbevarandet. Ett minoritets-

språk som har någon grad av officiell status i ett land har större möjligheter att bevaras än ett

språk som saknar sådan status. Under de första ca tvåhundra åren efter 1809 hade tornedals-

finskan/meänkieli ingen sådan status. Visserligen fanns det under en period i slutet av 1800-

talet en ansats till att skapa ett slags officiell roll för finskan i Tornedalen. Vi har t.ex. redan

tidigare (i avsnitt 4) nämnt att riksdagen 1862 beslöt att bekosta tolkning för att bistå de finsk-

talande i kontakter med rättsväsende och i samband med andra tjänsteförrättningar. Likaså att

det under några år på 1870-talet fanns tolkning till finska för ledamöter i Norrbottens läns

landsting som inte behärskade svenska samt lagstiftningen 1869 om att räkna finska och sa-

miska som särskild merit för statliga tjänstemän i de områden av Norrbottens län där dessa

språk talades. Självklart är också det faktum att finskan användes inom skolväsendet och i ut-

bildning av lärare ett exempel på språkets roll i en officiell sfär. Dessa åtgärder innebar ett direkt

stöd för finska språket i formella samhälleliga sammanhang, men de praktiserades under en

relativt kort tid och fick inget långsiktigt inflytande på språkets samhälleliga status.

Den begränsade undervisning i finska som erbjöds i den s k fortsättningsskolan från 1935,

liksom möjligheten att enligt Lgr 62 välja finska som tillvalsämne och att utifrån bestämmelser

i Lgr 69 införa hemspråksundervisning som försöksverksamhet ”i kommun med även

finskspråkig befolkning” (se utförligt resonemang hos Pekkari 1997: 171) samt införandet av

hemspråksundervisning från 1977 innebar alla ett stöd för finskan/meänkieli i samhälleliga

sammanhang. Vi har ovan under rubriken ’konsolidering’ redogjort för den vidare stabilise-

ringen av minoritetsspråkets officiella roll under 2000-talets första decennier, efter att meänkieli

blivit nationellt minoritetsspråk i Sverige. Officiellt erkännande har en avsevärd betydelse för

ett språk både symboliskt och praktiskt. Exempel på det senare är att det stöd för standardisering

och modernisering av språket som erkännandet innebär är kopplat till statens stöd i form av

ekonomiska och personella resurser.

Vägen till Sveriges officiella erkännande av meänkieli som nationellt minoritetsspråk var

tämligen gropig. STR-T hade alltsedan starten 1981 agerat för att meänkieli skulle ses som ett

eget språk (se nedan), men från statens sida var det först inom ramen för en offentlig utredning,

som meänkielis språkstatus fördes på tal. Minoritetsspråkskommittén tillsattes 1995 av

regeringen för att utreda frågan om Sverige skulle ansluta sig till Europarådets konvention om

regionala språk och minoritetsspråk, den s k minoritetsspråkskonventionen. Frågan var i detta

fall om meänkieli officiellt skulle betraktas som en dialekt av finska, och således ingå i det

potentiella minoritetsspråket finska, eller som ett eget minoritetsspråk. På kommitténs uppdrag

utreddes frågan om den principiella distinktionen mellan språk och dialekt samt om meänkieli

mot den bakgrunden kunde betraktas som ett eget språk (Hyltenstam 1997, 1999b). I sin rapport

redovisade Hyltenstam den språkvetenskapligt vedertagna ståndpunkten att det inte går att dra

någon skarp gräns mellan vad som är ett språk och vad som är en dialekt – eftersom språkstatus

i det aktuella sammanhanget inte är en språkvetenskaplig utan en politisk fråga – men att det

finns klara sannolikheter för att en varietet ska kallas för det ena eller det andra enligt följande

(Hyltenstam 1997: 389):

1. För att en språklig varietet ska kallas för en dialekt av ett visst språk, måste historiskt

släktskap föreligga så att uttalsmässiga, grammatiska och ordförrådsmässiga paralleller

är tydliga.

2. Språkliga varieteter som är ömsesidigt förståeliga kallas oftast för dialekter, medan så-

dana som inte är ömsesidigt förståeliga oftast kallas för språk.

3. Språkliga varieteter som är standardiserade och har skriftspråk betraktas oftast som

språk snarare än dialekter.

4. Standardiserade språkliga varieteter som används för officiella funktioner i en stat kallas

i allmänhet för språk och inte för dialekter.

5. Standardiserade språkliga varieteter som saknar officiella funktioner kallas ofta, men

inte alltid, för språk snarare än dialekter.

6. Språkliga varieteter som saknar en särskild skriven form och som är relaterade till ett

standardiserat språk kallas oftast för dialekter snarare än språk.

7. Språkliga varieteter som talarna själva upplever som egna språk kallas ofta för språk

snarare än dialekter.

Efter att ha diskuterat hur meänkieli förhåller sig till var och en av dessa punkter konstaterar

Hyltenstam i rapportens sammanfattande slutsatser om meänkielis ställning som eget språk att

syftet varit

att framhålla och beskriva vilka faktorer som i en … politisk process kan

anföras om man vill hävda meänkielis status som eget språk – och för den

ståndpunkten saknas inte underlag – men också att visa på förhållanden som

skulle kunna användas för att argumentera för att meänkieli inte är ett språk

– och här är underlaget magrare. (Hyltenstam 1997: 405f.)

Här ges alltså en tydlig vink om att argumenten för språkstatus är starkare än argumenten

för att betrakta meänkieli som en dialekt av finska.

Kommittén stannade dock i sina förslag för att betrakta meänkieli som en dialekt av finska,

i detta fall som en varietet av minoritetsspråket finska i Sverige (SOU 1997:192). Ledamöterna

Siv Holma (V) och Henning Johansson, som företrädde STR-T, reserverade sig mot förslaget.

I regeringens proposition (Prop 1998/99:143), baserad på Minoritetsspråkskommitténs

betänkande, reservationer och inkomna remissvar, föreslogs dock att meänkieli skulle vara ett

av de nationella minoritetsspråken i Sverige. Detta blev alltså också riksdagens beslut.

Att det under tiden för meänkielis erkännande som officiellt minoritetsspråk i den allmänna

debatten framfördes argument både för och emot meänkielis språkstatus, inte minst i

Haparandabladet, är inte förvånansvärt. En titt i Haparandabladets webbinlägg (HBwebben.se)

idag visar att frågan fortfarande, post factum, väcker heta känslor. Parallellt framfördes skilda

åsikter i frågan inom forskarvärlden. Så konstaterade Hansegård (2000) i sin skrift om dialekt

och språk i de samiska och norrbottensfinska fallen, där ”i stort sett samma faktorer” (s. 173)

behandlas som de ovan listade (1–7) att

det enligt Hyltenstam är fler faktorer som talar för meänkielis status som eget

språk än sådana som talar emot en sådan status. Av min framställning framgår

att jag är av motsatt mening. De flesta faktorer talar enligt min uppfattning

mot meänkielis status som eget språk. Vem som har rätt kan ingen avgöra.

(Hansegård 2000: 173f.)

Förordet i Hansegård (2000) är undertecknat i december 1999. Boken skrevs alltså före riksdagsbeslutet om

meänkieli som ett av Sveriges nationella minoritetsspråk.

På motsvarande sätt som bland allmänheten framfördes motargument från akademiskt håll

många år efter att meänkieli erhållit status som officiellt språk. Kulturgeografen Thomas

Lundén, som även vid tiden för regeringens proposition om bl.a. meänkieli som nationellt mi-

noritetsspråk deltog i debatten på motståndarnas sida, publicerade så sent som 2011 en artikel i

en vetenskaplig tidskrift som beklagade att meänkieli blivit ett eget språk, särskilt med argu-

mentet att detta avskilde talarna från finskan i Finland, och avslutade sarkastiskt med följande

ord:

But in any case, the development of Meänkieli may change the old sentence

‘a language is a dialect with a navy and army’ into ‘a language is a dialect

with a determined lobby group’. (Lundén 2011: 152)

7.2.2 Finsk finska i relation till meänkieli

Två andra faktorer inom kategorin språkförhållanden berör frågan om det aktuella språket är

officiellt språk i ett annat land och om det talas i mer än ett land. Generellt sett är minoritets-

språk som brukas i ett annat land i en bättre position än minoritetsspråk som saknar en dylik

språklig samhörighet utanför sitt ”egna” utbredningsområde. En sådan situation kan emellertid

å andra sidan i vissa politiska lägen innebära svårigheter för minoritetsspråket, vars talare kan

råka ut för misstankar om sviktande lojalitet med det land de bor i och därför motarbetas.

För Tornedalens del finns flera aspekter att beröra i fråga om dessa faktorer. På den positiva

sidan, sett utifrån ett bevarandeperspektiv, finns ”påfyllnaden” av finsktalande som in-

flyttningen från Finland till Tornedalen har inneburit (se ovan i anslutning till resonemanget

om demografi) och även inflyttning av sverigefinnar från övriga Sverige. Att kvinnor från

Finland som mödrar haft stor betydelse för många familjers fortsatta användning av finska har

ofta påpekats. Enligt uppfattningar refererade i Winsa (1998: 34) har detta till och med fram-

hållits som den viktigaste faktorn för språkbevarandet. Det har till och med hävdats att ”språk-

blandning mellan finska-tornedalsfinska leder till att tornedalsfinskan berikas”, dock utan för-

lust av den tornedalsfinska särarten (Nylund Torstensson 1989: 86). En fråga som inte varit

föremål för forskning såvitt vi kunnat finna, är emellertid vilken betydelse den ”inflyttade”

finskan haft för meänkieli som språkform. Vad har det inneburit för meänkielis senare ut-

veckling att finska talade dialektala varieteter – eller finskt talat och skrivet standardspråk –

Uttrycket ”A language is a dialect with an army and navy” tillskrivs den rysk-judiske lingvisten Max Weinreich

som yttrade detta i en föreläsning ca 1945. Han meddelade dock att detta var något som en åhörare vid en annan

föreläsning framfört apropå skillnaden mellan språk och dialekt (se också Maxwell 2018).

varit en komponent i dessa familjers språkanvändning? Likaså kan man ställa frågan om vär-

deringen av meänkielis status har påverkats av de påtagliga möjligheterna till jämförelse med

standardfinskan (se nedan om språksyn och attityder).

I tillägg kan nämnas att dialektal variation inom en minoritet kan verka hämmande för

språkbevarandet, bland annat på grund av att skillnaderna kan skapa konflikter i samband med

beslut om standardisering eller representation i etermedierna. Den dialektala variation som

förekommer inom meänkieli har betecknats som ”inte särskilt dramatisk” (Wande 1992: xiii).

Tre varieteter brukar urskiljas, tornedalsvarieteten som talas i själva älvdalsområdet (Pajala,

Övertorneå, Haparanda), gällivarevarieteten (i Gällivare-Malmberget) samt varieteten

lannankieli (i Kiruna, Kurravaara och Jukkasjärvi). Denna dialektvariation är något högst nor-

malt och förekommer i större eller mindre utsträckning i alla språk. Den har i sig inte några

negativa konsekvenser för meänkielis livskraft.

7.2.3 Standardisering och modernisering

Minoritetsspråk som uppnått en viss grad av standardisering och modernisering är i ett mer

gynnsamt läge för det fortsatta språkbevarandet. Fördelarna med ett gemensamt standardiserat

skriftspråk är – förutom de rent praktiska aspekterna – bland annat att det kan få symbolvärde

och fungera som ett enande band för hela minoriteteten.

Standardisering och modernisering av meänkieli är en sen företeelse. Osynliggörandet av

finskan i Tornedalen under försvenskningsperioden, liksom av andra minoritetsspråk i Sverige

(Hyltenstam 1999c: 11), gjorde frågan irrelevant ända fram till åtminstone 1980-talet. Om det

var någon standard som var aktuell i människornas medvetande under tidigare skeden, så var

det det finska standardspråket i Finland. En formulering i ett bidrag vid Norrbottens läns-

styrelses språk och kultur-symposium i Övertorneå 1988 (Nylund Torstensson 1989: 84) kan

ses som representativ. Medan det tornedalsfinska talspråket är den naturliga utgångspunkten,

menade hon, är det ”skolans naturliga uppgift att lära barnen finska, det kulturspråk som tor-

nedalsfinskan språkhistoriskt och dialektgeografiskt hör till; en lika naturlig uppgift som det är

att lära svenskspråkigt dialekttalande barn svenska” (Nylund Torstensson 1989: 84).

När hemspråksundervisning enligt Lgr 69 på försök infördes i Tornedalen under tidigt 1970-

tal, skedde detta också först med undervisning i och på standardfinska och med läromedel från

Finland. Eftersom detta arrangemang hade föga framgång – upp till 90 % av eleverna hoppade

av i vissa skolor – infördes ordningen att tornedalsfinskan fick stort utrymme i den första

undervisningen för att senare ersättas av standardfinskan (Wande 1994: 25). Denna situation

bidrog till tankarna på att betrakta meänkieli som eget språk.

Stärkandet av meänkielis ställning i samhället och fortsatt arbete med att beskriva språkets

ordförråd och form har tillhört de främsta målsättningarna inom intresseorganisationen STR-T,

inrättad 1981, och stiftelsen Meän Akateemi-Academia Tornedaliensis, som på STR-T:s

initiativ bildades 1987. Starka tornedalska röster som tidigt förespråkade meänkieli som eget

språk var Matti Kenttä, konsulent vid länsskolnämnden, författaren Bengt Pohjanen samt pro-

fessorn i pedagogik, Henning Johansson (Wande 1996: 238). Den senare blev vid bildandet av

Meän Akateemi-Academia Tornedaliensis dess ordförande och uttalade i sitt invignings-

anförande, som hölls på meänkieli med egenöversättning till svenska, att meänkieli från och

med det tillfället nu var ett språk bland andra språk (Johansson 2017). STR-T hade redan vid

sitt bildande 1981, och särskilt i samband med ett viktigt språkseminarium i Svanstein 1984,

planer för hur meänkielis utveckling som språk skulle stödjas. Bland annat hade man visioner

om att skapa en ordbok över den ordskatt som man upplevde höll på att försvinna, och i det

sammanhanget lades särskild vikt vid att den regionala variationen i språkbruket skulle speglas.

En sådan inkluderande hållning har i stor utsträckning i fortsättningen präglat språk-

dokumentationen och standardiseringsarbetet.

Detta betyder inte att det saknats debatt om vilken varietet av meänkieli som skulle utgöra

grund för standardiseringen. Lainio och Wande (2015: 126f.) redovisar olika argument som

förekommit i debatten. En ståndpunkt har varit