BookPDF Available

Vithajen i Medelhavet

Authors:

Abstract

När hajens vita buk öppnades påträffades ett huvudlöst lik. Den huvudlösa mannen var en soldat. År 1543 beskrev den franske läkaren Guillaume Rondelet en haj av enorm storlek. Hajen beskrevs under namnet Lamia. Den enorma fisken fångades utanför Marseille i Frankrike. Munnen visade sig vara fylld med sågkantade triangulära tänder stora som knivar men vita som elfenben. Över 400 år senare skulle vithajen beskrivas som människohajen, en mördarmaskin på jakt efter människokött utmed världens badstränder. Världens största vithaj fångades 1956 i Medelhavet utanför franska rivieran. Denna haj är idag bevarad och har en kroppslängd på 5,9 meter. Vikten var 2 ton. Detta är en massiv vithaj. Vithajen (Carcharodon carcharias) är världens största rovfisk. De meterbreda käkarna tillåter vithajen att sluka det mesta. Trots att miljontals människor årligen vistas i vithajens habitat världen över sker mycket få hajangrepp. När hajangrepp sker får de oftast stor uppmärksamhet. Få känner till hur ett angrepp från en vithaj kan undvikas. I denna bok får vi veta hur, var och när vithajen angriper och vad du kan göra för att mota bort en vithaj. Vithajen är en naturlig del av Medelhavet. En inhemsk population förekommer i Medelhavet som urskiljer sig genetiskt från andra vithajspopulationer i resten av världen. Det är okänt hur många vithajar som finns i Medelhavet. Icke desto mindre har några av världens största vithajar fångats utanför Mallorcas badstränder. Under 1800-talet och tidigt 1900-tal var vithajen vanlig i Medelhavet. Vithajen var tillräckligt mångtalig att den harpunerades för dess kött. Världens första hajnät installerades i Kroatien för att hindra vithajar från att angripa människor. Vithajen har oftast fått fungera som en stereotyp för alla hajar. Skildringar där vithajen porträtteras som en mördarmaskin är långt ifrån sanningen. Här kastas ljus på vithajens dåliga rykte. Missuppfattningar som ännu förekommer åskådliggörs och bekämpas med faktaunderlag. Marinbiologen David C. Bernvi har genom vithajsforskning i Sydafrika samlat på sig en lång erfarenhet om hur världens största rovfisk fungerar. Han har varit drivande i frågor rörande införandet av skyddslagstiftning för hajar i Sverige.
Mallen är baserad på en inlaga med
storleken 148.00x210.00mm och en
ryggbredd på 10.95mm.
Omslagsstorleken är 306.95x210.00mm (exkl. utfall).
Obs! Kom ihåg att ange trimbox och linjera den
med skärmärkena i mallen.
Denna omslagsmall bör endast användas för referens.
Se: http://help.publit.com För instruktioner och hjälp.
FRAMSIDA
148.00mm
BAKSIDA
148.00mm
RYGG 10.95mm
HÖJD 210.00mm
UTFALL / MARGINAL (5.00mm)
UTFALL / MARGINAL (5.00mm)
UTFALL / MARGINAL (5.00mm)
UTFALL / MARGINAL (5.00mm)
DAVID C. BERNVI
9789198 559446
VITHAJEN
När hajens vita buk öppnades påträffades ett huvudlöst lik.
Den huvudlösa mannen var en soldat. År 1543 beskrev den
franske läkaren Guillaume Rondelet en haj av enorm
storlek. Hajen beskrevs under namnet Lamia. Den enorma
sken fångades utanför Marseille i Frankrike. Munnen
visade sig vara fylld med sågkantade triangulära tänder stora
som knivar men vita som elfenben. Över 400 år senare
skulle vithajen beskrivas som människohajen, en
mördarmaskin på jakt efter människokött
utmed världens badstränder.
Världens största vithaj fångades 1956 i Medelhavet
utanför franska rivieran. Denna haj är idag bevarad och har
en kroppslängd 5,9 meter. Vikten var 2 ton. Detta är en
massiv vithaj. Vithajen (Carcharodon carcharias) är
världens största rovsk. De meterbreda käkarna tillåter
vithajen att sluka det mesta. Trots att miljontals människor
årligen vistas i vithajens habitat världen över sker mycket få
hajangrepp. När hajangrepp sker får de oftast stor
uppmärksamhet. Få känner till hur ett angrepp från en vithaj
kan undvikas. I denna bok får vi veta hur, var och när
vithajen angriper och vad du kan göra för att mota
bort en vithaj.
Vithajen är en naturlig del av Medelhavet. En inhemsk
population förekommer i Medelhavet som urskiljer sig
genetiskt från andra vithajspopulationer i resten av världen.
Det är okänt hur många vithajar som nns i Medelhavet.
Icke desto mindre har några av världens största vithajar
fångats utanför Mallorcas badstränder. Under 1800-talet och
tidigt 1900-tal var vithajen vanlig i Medelhavet. Vithajen
var tillräckligt mångtalig att den harpunerades för dess kött.
Världens första hajnät installerades i Kroatien för att hindra
vithajar från att angripa människor.
Vithajen har oftast fått fungera som en stereotyp för alla
hajar. Skildringar där vithajen porträtteras som en
mördarmaskin är långt ifrån sanningen. Här kastas ljus
vithajens dåliga rykte. Missuppfattningar som ännu
förekommer åskådliggörs och bekämpas med faktaunderlag.
Marinbiologen David C. Bernvi har genom vithajsforskning
i Sydafrika samlat på sig en lång erfarenhet om hur världens
största rovsk fungerar. Han har varit drivande i frågor
rörande införandet av skyddslagstiftning för hajar i Sverige.
DAVID C. BERNVI VITHAJEN I MEDELHAVET
I MEDELHAVET
VITHAJEN
I MEDELHAVET
DAVID C. BERNVI
CARACAL PUBLISHING
Stockholm
info@zoologi.se
www.zoologi.se
Contents if not otherwise stated © 2021 Caracal Publishing
Text © 2021 av David C. Bernvi
Illustrationer © 2021 av David C. Bernvi
Bernvi, David C. 1985–
ISBN: 978-91-985594-4-6.
Tryckt i Sverige.
Första upplagan 2021.
Omslag framsida, titelsida: Vithaj Carcharodon carcharias illustration av Charles-Joseph Traviés de
Villers ”Le Requin” från Histoire Naturelle, 1839 (Lacépède). Se kapitel 8 för mer infromation.
Omslag baksida: Montage av David C. Bernvi visar fotogra av vithajens tänder i närbild.
Fotograf färguppslag Marko Dimitrijevic.
Rekommenderad referering:
Bernvi, D.C. (2021). Vithajen i Medelhavet. Uppl. 1. Caracal Publishing. ISBN: 9789198559446.
We do not just fear our predators, we are transxed by them. We are
prone to weave stories and fables and chat endlessly about them.
– Peter Benchley
– iv –
– v –
– vii –
David C. Bernvi
är marinbiologi (Master of Science) och författare till era böcker som rör hajar och marinbiologi.
Sedan era år tillbaka forskar han på vithajar i Sydafrika. Han har även varit drivande i frågor
rörande införandet av skyddslagstiftning av hajar i Sverige.
Algeriet
Spanien
Frankrike
Lybien
Tunisien
Egypten
Turkiet
Svarta havet
Joniska havet
Italien
Adriatiska havet
Tyrrenska havet
Baleariska öarna
Baleariska sjön
Marocko
Syrien
MEDELHAVET
Levantinska sjön
Innehållsförteckning
Förord 1
1 Vithajens entré i Medelhavet 7
2 Forskning på vithaj 21
3 Vithajsangrepp i Medelhavet 39
4 Varför angriper vithajen människor? 57
5 Äter vithajen människor? 69
6 Vad äter vithajen egentligen? 79
7 Havets hemkära vagabond 97
8 Var nns vithajen i Medelhavet? 113
9 Är vithajen utrotningshotad? 137
10 Att minska risken för hajangrepp 145
Slutord 155
Acknowledgements 161
Referenser 163
Index 168
– 1 –
Många är det som besöker
medelhavsländerna semestern. Det är inte
ovanligt att jag får frågan från bekanta, vänner
och familj om det nns vithajar i Medelhavet.
De blir oftast förbluffade när jag berättar att det
nns vithajar i Medelhavet och att det dessutom
ägt rum vithajsangrepp människor. Ännu mer
förbluffade blir de när jag berättar att några av
världens största vithajar som fångats kommer från
Medelhavet. Vithajen i Medelhavet är ett oerhört
beständigt samtalsämne.
Jag skriver utifrån egna erfarenheter av
vithajen i Sydafrika och fyller i med kunskaper
från den vetenskapliga och historiska litteraturen.
I många år har jag burdykt med vithajen i Syd-
afrika tillsammans med svenska turister. Detta
innebär att vi ställer oss i en bur av stål medan
vithajarna simmar runt omkring oss. Utfärder-
na går till pälssälkolonier där det nns gott om
vithaj. Genom vithajsafaris i Sydafrika har jag
haft många spännande upplevelser med vithajen.
Bakom hajburnes galler blir de esta förvånade
över hur lugna och graciösa vithajarna är. Den
vildsinta och våldsamma bilden som förespråkas
Förord
– 2 –
i media är felaktig. Personer som under decennier
varit rädda för vithajen förändras de beskådar
hajen i verkligheten. En del befrias från åratal av
rädsla. På några korta ögonblick förändras inställ-
ningen till vithajen totalt och hajdykarna omsveps
av förundran. För många är första mötet med en
vithaj en euforisk upplevelse.
Tyvärr är många rädda för hajar och fram-
för allt vithajen. Detta är något jag ämnar föränd-
ra. Jag vill berätta om vithajen och förklara att
den inte är lika farlig som många tror. Missupp-
fattningar som ännu förekommer åskådliggörs i
denna bok och bekämpas med faktaunderlag.
Berättelsen om vithajen, börjar i Medelhavet.
Medelhavet, där civilisationen har sin vagga, är
också platsen där berättelser om denna haj inleds.
Historier om en ökänd människoätande haj sprids
vidare från Medelhavet och vävs in i vår kultur.
Hur vi ser på vithajen i modern tid har sin
rot i berättelser från Medelhavet. Under antiken
beskrevs hur havsvidunder slukade människor i
Medelhavet. Hajar ansågs utgöra demoner under
antiken. Ett av dessa demoniska havsvidunder
från Medelhavet var Lamia. Även i Bibeln nns
likande berättelser. Berättelsen om Jona som blir
uppäten av en stor sk är ett exempel på hur skild-
ringar av hajlika varelser berättades under antiken
och fram till medeltiden. I Bibeln står det att Jona
slukades av en sk i tre dagar och tre nätter varef-
ter han spyddes upp på land. Inspirationen till den-
na berättelse lär haft sin rot från sägner kopplade
till vithaj. Ingen val kan nämligen svälja en män-
niskokropp till skillnad från vithajen som har den-
na förmåga. Detta påpekades redan på 1500-talet.
Till och med Carl von Linné påpekade
att både Jona och Herkules vistats i magen på vad
som måste varit en vithaj. Båda hade vistats i ma-
gen under tre dagar. Kanske var detta Linnés sätt
– 3 –
att mellan raderna syna Bibelns slående likhet till
antikens grekiska mytologi.
Tanken med den här bok är att läsaren ska
nna några av svaren på sina frågor om vithajen i
Medelhavet. Boken ger en inblick i några intres-
santa aspekter som rör vithajens historia och dess
ekologiska roll i Medelhavet.
Några frågor jag ställts inför under åren
har varit svårare än andra att besvara. Här reder
jag ut några av de vanligaste frågorna som jag fått
höra under åren. Boken vänder sig även till de
med oro för vithajens existens i Medelhavet. En
del har en obefogad oro över att bli angripna av
en vithaj i Medelhavet. Denna bok kommer råda
bot denna rädsla. Jag berättar var hajangrepp
ägt rum och hur de ägt rum samt när de ägt rum.
I boken får du följa en handfull dramatiska livsö-
den kopplade till hajangrepp utförda av vithaj. Jag
berättar även om hur vithajen fungerar biologiskt.
Om den äter människor. Vad vithajen egentligen
äter i Medelhavet och i övriga världen. Jag berät-
tar även vad du ska göra om en vithaj angriper dig.
I boken kan du ta del av var i Medelhavet vithajar
påträffas och om observationerna ökar
eller minskar.
Med hjälp av denna kunskap kan läsaren
bilda sig en uppfattning om vithajen som är min-
dre sensationell och mer faktagrundad. Vithajen är
fascinerande som den är och behöver inte beskri-
vas med spekulationer eller sensationella myter.
Medelhavet utgör platsen som format
grunden för hur vi berättar historier om denna
rovsk. Det är i Medelhavet som upptäckten av
vithajen görs, dock långt innan den svenska veten-
skapsmannen Cal von Linné beskriver arten 1758.
Hur vithajen formas och beskrivs sammanfattas i
första kapitlet. Innan du beger dig ut på en litterär
odyssé i vithajens Medelhav bör jag nämna några
ord om vithajens förmodade förekomst i Sverige.
– 4 –
På grund av att klimatet blir varmare har
det spekulerats i media kring vithajens förekomst
i Danmark och Sverige. Detta kommer inte minst
i skenet av att den blåfenade tonsken återvänt
till Skagerrak, Kattegatt och Öresund efter att
den varit borta i ca 60 år. Den blåfenade tonsken
är en viktig föda för vithajen. I Sverige nns det
även tumlare och delner samt knubbsälar som
kan fungera som föda. Ibland påträffas även val-
kadaver från vikval som utgör utmärkt föda för
vithajen. Sammanvägt med det faktum att vattent-
emperaturen ökat har det spekulerats omfattande i
media om att det bara är en tidsfråga innan vitha-
jen dyker upp på svenska västkusten.
Uttalanden om att vithajen snart skul-
le till våra vatten är vilseledande. Att säga att
vithajen kanske nns i Sverige riskerar att leda till
missuppfattningar hos allmänheten. Människor
blir uppskrämda. Eftersom många är rädda för
vithajar leder uttalanden om möjliga svenska
vithajar till onödig rädsla som varken hajarna eller
allmänheten är förtjänt av.
Även om vattentemperaturen genom glo-
bal uppvärmning skulle öka till internationella
klimatpanelens (IPCC) mest dramatiska tempera-
turökning nns det små möjligheter för vithajen
att ta sig till Sverige. Det nns även andra fakto-
rer som medför att vithaj på svenska västkusten är
nästintill obentlig. Du kan läsa om dessa faktorer
i denna bok.
Vithajen är däremot förekommande i
Medelhavet och det är inte långt bort från Sverige.
Ett av de främsta tillhållen för vithajen är faktiskt
det populära svenskparadiset Mallorca. I Mallor-
cas vatten nns det en chans eller risk, beroende
på hur man ser det, att få bevittna världens störs-
ta rovsk. Medelhavet utgör vithajens naturliga
habitat. Angrepp från vithaj är rapporterade från
– 5 –
både Mallorca och Malaga. Malaga är en populär
turistdestination som årligen besöks
av 250 000 svenskar.
Vithajen är dock en raritet i Medelhavet
och arten är numera mycket ovanlig. Trots detta
faktum fångas vithajar årligen i Medelhavet. Det
rör sig ibland om mycket stora vithajar, omkring 5
meter i längd eller nyfödda vithajar. Att några av
världens största vithajar fortfarande fångas i Med-
elhavet ger hopp om att världens största rovsk
faktiskt kan överleva under 2020-talet. Att nyföd-
da vithajar påträffas regelbundet i Medelhavet ger
hopp om att arten även i framtiden kommer
fortleva utmed Europas medelhavskust.
I Medelhavet är den blåfenade tonsken
en viktig föda för vithajen. I skrivande stund när
den blåfenade tonsken återhämtat sig och inte
längre anses vara utrotningshotad nns det goda
chanser för vithajen att återhämta sig i Medelha-
vet. Det kanske därför inte är omöjligt att just du
får chansen att se denna vidunderliga rovsk un-
der semestern i Medelhavets varma vatten.
Vithajen är en missförstådd predator.
Vithajen är ingen mördarmaskin som är ute efter
att äta människor. Att skrämma allmänheten
detta sätt är både förlegat och oetiskt som på sikt
riskerar bli förödande för de marina ekosystemen.
Vithajen förtjänar vår respekt. Vithajen är ingen
nallebjörn eller mördarmaskin. Vithajen är en top-
predator. En toppredator som har en viktig ekolo-
gisk roll att spela högt upp i näringskedjan. Vitha-
jen styr ekosystemens förmåga att förse oss med
ekosystemtjänster från havet. Vithajen är central
för en hållbar utveckling av världshaven. Stora
rovskar som tonsk, svärdsk och marina dägg-
djur som sälar och delner hålls i schack genom
vithajens inverkan. Det är inte bara populationsni-
våerna av dessa djurarter stora rovhajar kontrolle-
rar genom att jaga dem. Beteendet förändras hos
– 6 –
sälar, delner och tonskar när det nns vithaj i
havet. Detta ökar förmågan för andra arter länge
ned i näringskedjan att etablera sig. Därmed ökar
vithajen artmångfalden i haven.
Vi måste hålla oss till fakta och inte un-
derstödja missuppfattningar. Vithajen angriper
sällan människor. Vithajen är mycket ovanlig.
Den är inte rapporterad i Nordsjön och det nns
inga bevis från att den rapporterats i Skottland.
Sannolikheten att vithajen simmar till Sverige är
i väsentlighet obentlig grund av dess biologi
och raritet.
Under 2020-talet fortsätter felaktiga före-
ställningar om vithajen. Därför är det viktigt att
berätta om hur vithajen egentligen fungerar. Du
kan göra skillnad genom att ändra på missuppfatt-
ningar om vithajen med hjälp av kunskap. Det är
viktigt att berätta vithajens historia och varför en
fruktan bildas kring denna rovsk. Vithajen är ut-
rotningshotad och lider av överske. Den behöver
vår förståelse för att överleva.
Hajfensske där hajarnas fenor används
till hajfenssoppa medan resten av hajen slängs
överbord är ett stort problem på era platser i
världen. Hajfenssoppan är även ett reellt hot mot
vithajen. Vithajens fenor är extra eftertraktade.
Detta är kunskap som borde föras ut till allmän-
heten i stället för att skrämma upp allmänheten
om den astronomiskt minimala risken av att vithaj
simmar till Sverige.
Jag önskar dig spännande läsning!
David C. Bernvi,
marinbiolog, Stockholm, september, 2021
– 161 –
Acknowledgements
I would like to acknowledge a few but
important persons which have been helpful in the
production of my research and particularly in the
development of this book.
First, I would like to thank Geremy
Cliff, former head of research at KwaZulu-Natal
Sharks Board who have been a mentor and friend
in the eld of shark research. This book would
probably never have come into existence without
his knowledge, input and support related to white
shark biology. There are also a few other persons
at the KwaZulu-Natal Sharks Board which have
been invaluable to my work including research
and operational staff at the sharks board, Dr. Matt
Dicken, Paul von Blerk, Kristina Naidoo, Bheki
Zungu, Philip Zungu, Emmanuel Makhathini and
Trish Naidu.
Other shark researchers in South Africa
have also contributed to this book, namely Ralph
Watson and Alison Towner at Dyer Island
Conservation Trust.
– 162 –
In nations of proximity to the Mediterra-
nean Sea I would like to thank; Patrick Leopold
Jambura, Universität Wien, who have suppor-
ted with images as well as Christian Capapé at
Université de Montpellier. Both have been very
helpful with supporting information of this book.
Additionally, I would like to thank Béchir Saïdi,
Mohamed Nejmeddine Bradai, A. Bouain and
Olivier Guélorget. Hakan Kabasakal, MSc.,
Independent shark researcher and writer,
Ichthyological Research Society, have also been
very helpful with information and images of
Mediterranean great white sharks. I am thankful
to José L. Cort for information regarding tuna
shery in the Mediterranean Sea. I would like to
thank Ian Fergusson, BBC, for suggested referen-
ces and information related to great white sharks
in the Mediterranean Sea.
In the US, I would like to thank
Professor Gavin Nyalor, Director Florida
Program for Shark Research at the Florida
Museum of Natural History, for information
regarding great white shark genetics.
Finally, I would like to thank my lovely
wife Linda for proofreading the book.
Thank you all for contributing to this
book. In the end, all potential errors are my own.
– 163 –
Referenser
Adams, D.H.; Mitchell, M.E.; Parsons, G.R. (1994). Seasonal Occurrence of the White Shark,
Carcharodon carcharias, in Waters waters off the Florida West Coast, with Notes on its Life
History. Marine Fisheries Review. 56(4): 24-28.
Ainley, D.G.; Henderson, R.P.; Huber, H.R.; Boekelheide, R.J.; Allen, S.G.; McElroy, T.L. (1985).
Dynamics of White Shark/Pinniped Interactions in the Gulf of the Farallones. Memoirs of
the Southern California Academy of Sciences, 9: 109-122.
Alexander, R.L. (1998). Blood supply to the eyes and brain of lamniform sharks (Lamniformes).
Journal of Zoology. London. Vol. 245: 363–369.
Ames, J.A.; Gibbel, J.J.; Wendell, F.E.; Pattison, C.A. (1996). White Shark-Inicted Wounds of Sea
Otters in California, 1968-1992. Great White Sharks: The Biology of
Carcharodon carcharias. Chapter 28: 309-316.
Arnold, P.W. (1972). Predation on harbour porpoise, Phocoena phocoena, by a white shark,
Carcharodon carcharias. Journal of the Fisheries Research Board of Canada. 29: 1213-1214.
Artedi, P. (1792). Bibliotheca et philosophia ichthyologica. Iohanne Iulio Walbaum: 723.
Barrull, J.; Mate, I. (2001). Presence of the great white shark, Charcharodon carcharias
(Linnaeus, 1758) in the Catalonian Sea (NW Mediterranean) : review and discussion of
records, and notes about its ecology. Annales, Series historia naturalis, 11: 3-10.
Belon, P. (1555). La Nature et diversité des poissons, avec leurs pourtraicts représentez au plus près du
naturel. A Monseigneur le Reuerendiss. Cardinal de Chastillon: 508.
Ben Amor, M.M.; Bdioui, M.; Ouni-ben Amor, K.; Capapé, C. (2020). Captures of large shark species
from the northeastern Tunisian coast (Central Mediterranean Sea). Annales, Series Historia
Naturalis, 30: 15-24.
Bernvi, D.C. (2018). Guide till världens hajar. Caracal Publishing: 285.
Bernvi, D.C. (2006). Världens hajar Del 1 ordning jättehajar Lamniformes. Caracal Publishing: 82.
Bernvi, D.C. (2007). Världens hajar Del 2 Ordningarna Matthajar Orectolobiformes & Tjurhuvudhajar
Heterodontiformes. Caracal Publishing: 90.
Bernvi, D.C. (2014). Vithajen Carcharodon carcharias. Caracal Publishing: 840.
Bernvi, D.C. (2015). Var nns vithajen? Kandidatuppsats, Stockholms universitet: 25.
Bernvi, D.C. (2016). Ontogenetic Inuences on Endothermy in the Great White Shark
(Carcharodon carcharias). Masteruppsats, Stockholms unversitet: 53.
Block, B.A.; Carey, F.G. (1985). Warm brain and eye temperatures in sharks. Journal of Comparative
Physiology B: Biochemical, Systemic, and Environmental Physiology, 156 (2): 229-236.
Boldrocchi, G.; Kiszka, J.; Purkis, S.; Storai, T.; Zinzula, L.; Burkholder, D. (2017). Distribution,
ecology, and status of the white shark, Carcharodon carcharias, in the Mediterranean Sea.
– 164 –
Reviews in Fish Biology and Fisheries volume 27: 515–534.
Carey, F.G.; Kanwisher, J.W.; Brazier, O.; Gabrielson, G.; Casey, J.G.; Pratt, H.L.Jr. (1982).
Temperature and Activities of a White Shark, Carcharodon carcharias. Copeia (2): 254-260.
Carey, F.G.; Casey, J.G.; Pratt, H.L.; Urquhart, D.; McCosker, J.E. (1985). Temperature, Heat
Production and Heat Echange in Lamnid Sharks. Memoirs of the Southern California
Academy of Sciences, 9: 92-108.
Casey, J.G.; Pratt, H.L.Jr.; Stillwell, C. (1985). Distribution of the white shark,
Carcharodon carcharias, in the western North Atlantic. Memoirs of the Southern California
Academy of Sciences, 9: 2-14.
Celona A.; De Maddalena, A.; Comparetto, G. (2006). Evidence of predatory attack on a bottlenose
dolphin Tursiops truncatus by a great white shark Carcharodon carcharias in the
Mediterranean Sea. Annales Series Historiae Naturalis, 16:149-164.
Celona A.; Donato N.; De Maddalena, A. (2001). In relation to the captures of a great white shark
Carcharodon carcharias (Linnaeus, 1758) and a shortn mako
Isurus oxyrinchus Ranesque, 1809 in the Messina Strait.
Annales Series Historiae Naturalis, 11: 13-16.
Cliff, G.; Dudley S.F.J.; Davis, B. (1988). Sharks caught in the protective gill nets off Natal, South
Africa. 1. The sandbar shark Carcharhinus plumbeus (Nardo). South African Journal of
Marine Science, 7 (1): 255-265.
Cliff, G.; Dudley, S.F.J. (2011). Reducing the environmental impact of shark-control programs: a case
study from KwaZulu-Natal, South Africa. Marine and Freshwater Research 62(6): 700-209.
Cliff, G.; Dudley, S.F.J.; Davis, B. (1989). Sharks caught in the protective gill nets off Natal, South
Africa. 2. The great white shark Carcharodon carcharias. South African Journal of Marine
Science, 8 (1): 131-144.
Cliff, G.; Dudley, S.F.J.; Jury, M.R. (1996). Catches of white sharks in KwaZulu-Natal, South Africa
and environmental inuences. In: Klimley, A.P. & Ainley, D. (Eds.) Great White Sharks. The
biology of Carcharodon carcharias: 351- 362.
Cole, J . (2006). Cannibalism, prehistoric cannibalism, nutritional values for cannibalism.
Dissertation. Faculty of law, arts and social sciences. University of Southampton: 1-97.
Condorelli, M.; Perrando, G.G. (1909). Notizie sul Carcharodon carcharias L., catturato nelle acque di
Agusta e considerazionizmedico-legali su resti trovati nel suo tubo digerente. Bollettino
della Società zoologica italiana, ser.2:v.10:164-183.
Cort J.L.; Abaunza, P. (2015). The Fall of the Tuna Traps and the Collapse of the Atlantic Bluen Tuna,
Thunnus thynnus (L.), Fisheries of Northern Europe from the 1960s, Reviews in Fisheries
Science & Aquaculture. 23:4: 346-373
Davidsson, B.; Cliff, G. (2014). Comparison of Pinniped and Cetacean Prey Tissue Lipids with Lipids
of their Elasmobranch Predator. In vivo, International Journal of Experimental and Clinical
Pathophysiology and Drug Research. 28: 223-228.
De Maddalena, A. (2000). Historical and contemporary presence of the great white shark,
Carcharodon carcharias (Linnaeus, 1758), in the northern and central Adriatic sea. Annales,
Series Historia Naturalis, 10: 19-21.
De Maddalena, A.; Glaizot, O.; Oliver, G. (2003). On the great white shark, Carcharodon carcharias
(Linnaeus, 1758), preserved in the Museum of Zoology in Lausanne. Marine life, 13: 53-59.
De Maddalena, A.; Heim, W. (2012). Mediterranean Great White Sharks. A Comprehensive Study
Including All Recorded Sightings. McFarland, Jefferson: 254 pp.
De Maddalena, A.; Zuffa, M. (2009). Historical and contemporary presence of the great white shark,
Carcharodon carcharias (Linnaeus, 1758), along the Mediterranean coast of
France. Annales, Series Historia Naturalis: 81-94.
De Maddalena, A.; Zuffa, M.; Lipej, L.; Celona, A. (2001). An analysis of the photographic evidences
of the largest great white sharks, Carcharodon carcharias (Linnaeus, 1758), captured in the
Mediterranean Sea with considerations about the maximum size of the species. Annales,
Series historia naturalis, 11: 193-206.
Del Raye, G.; Jorgensen, S.J.; Krumhansl, K.; Ezcurra, J.M.; Block, B.A. (2013). Travelling light: white
– 165 –
sharks (Carcharodon carcharias) rely on body lipid stores to power ocean-basin scale
migration. Proceedings of the Royal Society of London, Series B. 280 (1766): 1-9.
Dicken, M.L. (2008). First observations of young of the year and juvenile greatwhite sharks
(Carcharodon carcharias) scavenging from a whale carcass.
Marine and Freshwater Research. 59: 596–602.
Dicken, M.L.; Booth, A.J. (2013). Surveys of white sharks (Carcharodon carcharias) off bathing
beaches in Algoa Bay, South Africa. Marine and Freshwater Research, 64: 530-539.
Fergusson, I.K. (1996). Distribution and Autecology of the White Shark in the Eastern North
Atlantic Ocean and the Mediterranean Sea. Great White Sharks: The Biology of
Carcharodon carcharias. Chapter 30: 321-347.
Fergusson, I.K.; Compagno, L.J.V.; Marks, M.A. (2000). Predation by white sharks Carcharodon
carcharias (Chondrichthyes: Lamnidae) upon chelonians, with new records
from the Mediterranean Sea and a rst recordof the ocean sunsh Mola mola
(Osteichthyes: Molidae) as stomach contents. Environmental Biology of Fishes 58: 447–453.
Franks, B.R.; Tyminski, J.P.; Hussey, N.E.; Braun, C.D.; Newton, A.L.; Thorrold, S.R.; Fischer,
G.C.; McBride, B.; Hueter, R.E. (2021). Spatio-Temporal Variability in White
Shark (Carcharodon carcharias) Movement Ecology During Residency and Migration
Phases in the Western North Atlantic. Frontiers in Marine Science, 8:1-26.
Galaz T.; De Maddalina, A. (2004). On a great white shark Carcharodon carcharias (Linnaeus, 1758),
trapped in a tuna cage off Libya, Mediterranean Sea. Annales,
Series Historia Naturalis, 14: 159-164.
Gesneri, C. (1558). Historiæ animalivm liber IV. : Qui est de piscium & aquatilium animantium natura.
Francofurti :In bibliopolio Andreae Cambieri,1604:1120.
Goldman, K.J.; Andersson, S.D.; McCosker, J.E.; Kimley, A.P. (1996). Temperature, Swimming Depth,
and Movements of a White Shark at the South Farallon Islands, California. Great White
Sharks: The Biology of Carcharodon carcharias. Chapter 11: 111-120.
Gubili C.; Bilgin R.; Kalkan E.; Karhan S.U.; Jones C.S.; Sims, D.W.; Kabasakal, H.; Martin, A.P.;
Noble, L.R. (2011). Antipodean white sharks on a Mediterranean walkabout? Historical dis
persal leads to genetic discontinuity and an endangered anomalous population. Proceedings
of the Royal Society B. 278: 1679–1686.
Hussey, N.E.; McCann, H.M.; Cliff, G.; Dudley, S.F.J.; Winter, S.P.; Fisk, A.T. (2012). Size-Based
Analysis of Diet and Trophic Position of the White Shark, Carcharodon carcharias, in South
African Waters. Global Perspectives on the Biology and Life History of the
White Shark, Chapter 3: 27-49.
Jambura P.L.; Türtscher, J.; De Maddalena, A.; Giovos, I.; Kriwet, J.; Rizgalla, J.; Al mabruk,
S.A.A. (2021). Using citizen science to detect rare and endangered species: New records of
the great white shark Carcharodon carcharias off the Libyan coast. Annales, Series Historia
Naturalis, 31: 51-60.
Jorgensen, S.J.; Reeb, C.A.; Chapple, T.K.; Anderson, S.; Perle, C.; van Sommeran, S.R.; Fritz-Cope,
C.; Brown, A.C.; Klimley, A.P.; Block, B.A. (2010). Philopatry and Migration of Pacic
White Sharks. Proceedings: Biological Sciences. 277:1682: 679-688.
Kabasakal, H. (2020). Agreement with the monster: Lessons We Learned from the Great White Shark
in Turkish Waters. Turkish Marine Research Foundation (TUDAV) Publication No: 57,
Istanbul, Turkey: 74 p.
Kabasakal, H. (2020). Exploring a possible nursery ground of white shark (Carcharodon carcharias) in
Edremit Bay (northeastern Aegean Sea, Turkey). Journal of the Black Sea / Mediterranean
Environment, Vol. 26, No. 2: 176-189.
Kabasakal, H. (2003). Historical records of the Great White Shark, Carcharodon carcharias
(Linnaeus, 1758) (Lamniformes: Lamnidae), from the Sea of Marmara.
Annales, series historia naturalis, 13: 173–180.
Kabasakal, H.; Bayri, E. (2020). First Record of a Young-Of-The-Year. Carcharodon carcharias in the.
Strait of the Dardanelles. Annales, Series Historia Naturalis, 30: 175-180
Kabasakal, H.; Bayri, E.; Atac, E. (2019). Recent record of the great white shark,
– 166 –
Carcharodon carcharias (Linnaeus, 1758), from central aegean sea off Turkey’s coast.
Annales, Series Historia Naturalis, 28: 93-98.
Kabasakal, H.; Özgür Gedikoğlu, S. (2008). Two new-born great white sharks, Carcharodon carcharias
(Linnaeus, 1758) (Lamniformes; Lamnidae) from Turkish waters of the north Aegean Sea.
Acta Adriatica, 49: 125-135
Kock A, O’Riain M.J.; Mauff K.; Mey¨er M.; Kotze D.; Grifths, C. (2013). Residency, Habitat Use
and Sexual Segregation of White Sharks, Carcharodon carcharias in False Bay,
South Africa. PLoS ONE 8(1): 1-12.
Le Petit Parisien. (1909). Lugubre péche. Le Petit Parisien.
Supplément littéraire illustré, 1909/02/14: 56.
Le Petit Parisien. (1909). Sur les cotes de Tunisie. Le Petit Parisien.
Supplément littéraire illustré, 1909/04/25: 136.
Le Petit Parisien. (1908). Des requins dans L’Adriatique. Le Petit journal.
Supplément illustré, 1908/08/09: 256.
Leone, A.; Puncher, G.N.; Ferretti, F.; Sperone, E.; Tripepi, S.; Micarelli, P.; Gambarelli, A.; Sarà, M.;
Arculeo, M.; Doria, G.; Garibaldi, F.; Bressi, N.; Dall’Asta, A.; Minelli, D.; Cilli, E.; Vanni,
A.; Serena, F.; Díaz-Jaimes, P.; Baele, G.; Cariani, A.; Tinti F. (2020). Pliocene colonization
of the Mediterranean by Great White Shark inferred from fossil records, historical jaws,
phylogeographic and divergence time analyses. Journal of Biogeography. 47: 1119– 1129.
Linné, C. (1767). Systema naturae per regna tria naturae, secundum classes, ordines, genera,
species, cum characteribus, differentiis, synonymis, locis. Vindobonae :Typis Ioannis
Thomae von Trattner,1767-1770: 543.
Long, D.J.; Jones, R.E. (1996). White Shark Predation and Scaveging on Cetaceans in the Eastern North
Pacic Ocean. Great White Sharks: The Biology of Carcharodon carcharias.
Chapter 27: 293-307.
Lowe, C.G.; Goldman, K.J. (2001). Thermal and bioenergeticsof elasmobranchs: Bridging the gap.
Environmental Biology of Fishes. 60: 251–266.
Madiraca, F.; Davidov, B.; Udovičić, D. (2015). Analyses on the occurrence of pelagic sharks in the
eastern Adriatic sea. Pluralidae, 3, 5: 1-28.
Malara, D.; Battaglia, P.; Consoli, P.: Arcadi E.; Longo F.; Stipa, M.G.; Pagano, L.; Greco, S.;
Andaloro, F.; Romeo, T. (2021). When opportunistic predators interact with swordsh
harpoon shing activities: shark depredation over catches in the Strait of Messina (central
Mediterranean Sea). The European Zoological Journal, 226–236 Vol. 88, No. 1: 226-236.
Maliet, V.; Reynaud, C.; Capapé, C. (2013). Occurrence of great white shark, Carcharodon carcharias
(Elasmobranchii: Lamniformes: Lamnidae), off Corsica (Northern mediterranean): Historical
and contemporary records.
Acta Ichthyologica et Piscatoria; Szczecin Vol. 43, Iss. 4: 323-326.
Martin, R.A. (2003). Northerly Distribution of White Sharks, Carcharodon carcharias, in the Eastern
Pacic and Relation to ENSO Events. Marine Fisheries Review. 66:1: 16-19.
Martin, R.A.; Hammerschlang, N. (2012). Marine predator-prey contests: Ambush and speed versus
vigilanceand agility. Marine Biology Research; 8: 90-94.
McCosker, J.; Ellis, R. (1995). Great White Shark. Stanford University Press: 304.
McCosker, J.E. (1985). White shark attack behavior: observations of and speculations about predator
and prey strategies. Memoirs of the Southern California Academy of Sciences, 9: 123-135.
McCosker, J.E. (1987). The white shark, Carcharodon carcharias, has a warm stomach.
Copeia 1: 195–197.
Morey, G.; Martínez, M.; Massutí, E.; Moranta J. (2003). The Occurrence of White Sharks,
Carcharodon carcharias, Around the Balearic Islands (Western Mediterranean Sea).
Environmental Biology of Fishes 68: 425–432.
Moro, S.; Jona-Lasinio, G.; Block, B.; Micheli, F.; De Leo, G.; Serena, F.; Bottaro, M.; Scacco, U.;
Ferretti F. (2019). Abundance and distribution of the white shark in the Mediterranean Sea.
Sea. Fish Fish.; 21: 338– 349.
Natanson LJ.; Skomal GB. (2015). Age and growth of the white shark, Carcharodon carcharias, in the
– 167 –
western North Atlantic Ocean. Marine and Freshwater Research 66: 387-398.
O’Leary, S.J.; Feldheim K.A.; Fields, A.T.; Natanson, L.J.; Wintner, S.; Hussey, N.; Shivji M.S.;
Chapman, D.D. (2015). Genetic Diversity of White Sharks, Carcharodon carcharias, in the
Northwest Atlantic and Southern Africa. Journal of Heredity, May-Jun;106(3): 258-65.
Rafra-Nouira, S.; El Kamel-Moutalibi, O.; Reynaud, C.; Boumaïza, M.; Capapéc, C. (2015).
Additional and unusual captures of elasmobranch species from the northern coast of Tunisia
(central Mediterranean). Journal of Ichthyology, Vol. 55, No. 6: 836-848.
Ritter, E.; Quester, A. (2016). Do White Shark Bites on Surfers Reect Their Attack Strategies on
Pinnipeds? Journal of Marine Biology: 1-7.
Rondeletii, G. (1554). Libri de piscibus marinis in quibus verae piscium efgies expressae sunt.
Lugduni, apud Matthiam Bonhomme: 256.
Ryan, L.A.; Slip, D.J.; Chapuis, L.; Collin, S.P.; Gennari, E. Hemmi, J.M.; How, M.J.; Huveneers, C.;
Peddemors, V.M.; Tosetto, L.; Hart, NS. (2021). A shark’s eye view: testing the ‘mistaken
identity theory’ behind shark bites on humans.
Journal of the Royal Society Interface 18: 1-12.
Saïdi B.; Bradaï M.N.; Bouain A.; Guélorget O.; Capapé C. (2005). Capture of a pregnant female white
shark, Carcharodon carcharias (Lamnidae) in the Gulf of Gabès (southern Tunisia, central
Mediterranean) with comments on oophagy in sharks.
Cybium, 29(3): 303-307.
Santana-Morales, O.; Abad´ıa-Cardoso A.; Hoyos-Padilla M.; Naylor G.J.P.; Corrigan, S.;
Malpica-Cruz L.; Aquino-Baleyt M.; Beas-Luna, R.; Sep´ulveda C.A.; Castillo-G´eniz, J.L.
(2020). The Smallest Known Free-Living White Shark Carcharodon carcharias
(Lamniformes: Lamnidae): Ecological and Management Implications.
Copeia, 108, No. 1: 39–46.
Soldo, A. (2002). Occurrence of great white shark, Carcharodon carcharias (Linnaeus, 1758)
and basking shark, Cetorhinus maximus (Gunnerus, 1758) in the Eastern Adriatic and their
protection. Periodicum Biologorum, 104:2: 195-201.
Soldo, A.; Dulčić J. (2005). New record of a great white shark, Carcharodon carcharias (Lamnidae)
from the eastern Adriatic Sea. Cybium, 29(1): 89-90.
Sprivulis, P. (2014). Western Australia coastal shark bites: A risk assessment.
Australasian Medical Journal, 7, 2: 137-142.
Stenonis, N. (1667). Elementorum myologiæ specimen, seu musculi descriptio geometrica.
Cui accedunt canis carchariæ dissectum caput, et dissectus piscus ex canum genere.
Jacopo Tosini, Florentiæ, sub signo Stellæ: 123.
Tiralongo, F.; Monaco, C.; De Maddalena, A. (2020). Report on a great white shark
Carcharodon carcharias observed off Lampedusa, Italy.
Annales, Series Historia Naturalis, 30:181-186.
Tricas, T.C.; McCosker, J.E. (1984). Predatory behavior of the white shark (Carcharodon carcharias),
with notes on its biology. Proceedings of the California Academy of Sciences. 43: 221–238.
Walli, A.; Teo, S.L.H.; Boustany, A.; Farwell, C.J.; Williams, T.; Dewar, H.; Prince, E.; Block BA.
(2009). Seasonal Movements, Aggregations and Diving Behavior of Atlantic Bluen Tuna
(Thunnus thynnus) Revealed with Archival Tags. PLoS ONE 4(7): e6151:1-19.
Weng, K.C.; Boustany, A.M.; Pyle, P.; Anderson, S.D.; Brown, A.; Block, B.A. (2007). Migration and
habitat of white sharks (Carcharodon carcharias)in the eastern Pacic Ocean.
Marine Biology 152: 877–894.
Wilgbhury, F. (1685). De Historia Piscium Libri Quatuo.
Sumptibus Societatis Regalis Londinensis: 343.
Zaouali, J.; Rafra-Nouira, S.; Ben Amor Khadija, O.; Ben Amor, M.M.; Capapé, C. (2020). Capture of
a large great white shark, Carcharodon carcharias (Lamnidae) from the Tunisian coast
(Central Mediterranean Sea): a historical and ichthyological event.
Annales, Series historia naturalis, 30, 1: 9-14.
ResearchGate has not been able to resolve any citations for this publication.
Article
Full-text available
Understanding how mobile, marine predators use three-dimensional space over time is central to inform management and conservation actions. Combining tracking technologies can yield powerful datasets over multiple spatio-temporal scales to provide critical information for these purposes. For the white shark (Carcharodon carcharias), detailed movement and migration information over ontogeny, including inter- and intra-annual variation in timing of movement phases, is largely unknown in the western North Atlantic (WNA), a relatively understudied area for this species. To address this need, we tracked 48 large juvenile to adult white sharks between 2012 and 2020, using a combination of satellite-linked and acoustic telemetry. Overall, WNA white sharks showed repeatable and predictable patterns in horizontal movements, although there was variation in these movements related to sex and size. While most sharks undertook an annual migratory cycle with the majority of time spent over the continental shelf, some individuals, particularly adult females, made extensive forays into the open ocean as far east as beyond the Mid-Atlantic Ridge. Moreover, increased off-shelf use occurred with body size even though migration and residency phases were conserved. Summer residency areas included coastal Massachusetts and portions of Atlantic Canada, with individuals showing fidelity to specific regions over multiple years. An autumn/winter migration occurred with sharks moving rapidly south to overwintering residency areas in the southeastern United States Atlantic and Gulf of Mexico, where they remained until the following spring/summer. While broad residency and migration periods were consistent, migratory timing varied among years and among individuals within years. White sharks monitored with pop-up satellite-linked archival tags made extensive use of the water column (0–872 m) and experienced a broad range of temperatures (−0.9 – 30.5°C), with evidence for differential vertical use based on migration and residency phases. Overall, results show dynamic inter- and intra-annual three-dimensional patterns of movements conserved within discrete phases. These results demonstrate the value of using multiple tag types to track long-term movements of large mobile species. Our findings expand knowledge of the movements and migration of the WNA white shark population and comprise critically important information to inform sound management strategies for the species.
Article
Full-text available
Shark bites on humans are rare but are sufficiently frequent to generate substantial public concern, which typically leads to measures to reduce their frequency. Unfortunately, we understand little about why sharks bite humans. One theory for bites occurring at the surface, e.g. on surfers, is that of mistaken identity, whereby sharks mistake humans for their typical prey (pinnipeds in the case of white sharks). This study tests the mistaken identity theory by comparing video footage of pinnipeds, humans swimming and humans paddling surfboards, from the perspective of a white shark viewing these objects from below. Videos were processed to reflect how a shark's retina would detect the visual motion and shape cues. Motion cues of humans swimming, humans paddling surfboards and pinnipeds swimming did not differ significantly. The shape of paddled surfboards and human swimmers was also similar to that of pinnipeds with their flippers abducted. The difference in shape between pinnipeds with abducted versus adducted flippers was bigger than between pinnipeds with flippers abducted and surfboards or human swimmers. From the perspective of a white shark, therefore, neither visual motion nor shape cues allow an unequivocal visual distinction between pinnipeds and humans, supporting the mistaken identity theory behind some bites.
Article
Full-text available
The presence of the great white shark (Carcharodon carcharias) in the Mediterranean Sea is well documented, but encounters with this species are rare and all assumptions about its spatial and temporal distribution are heavily relying on anecdotal observations. To date, only one record off the Libyan coast has been reported, raising the question if this species is underreported in these waters or simply represents a rare occasional transient. We utilised citizen science-sourced data to document the presence of the great white shark off the Libyan coast, and found six additional records for this species from the period between 2017 and 2020. Our study points out the need for scientific monitoring of this species along the Libyan coast to facilitate the establishment of effective conservation plans to protect this critically endangered species.
Article
Full-text available
We describe the interaction between harpoon fishing activity and sharks, which opportunistically depredated harpoon catches in the Strait of Messina. Shark bite marks were observed on harpooned swordfish during the period 2014–2020, with different damages to the catches. Most of the depredation events have focused on large swordfish, generally weighing more than 60 kg. Data on direct observations were implemented by interviews and questionnaires to fishermen aimed to recover the information on their local fishing and ecological knowledge. Fishermen provided additional data on sharkharpoon fishing interactions also supplying information on by-catch species (i.e., bluefin tuna). Therefore, these results suggest that sharks migrating through the Strait of Messina are occasionally attracted by injured prey, due to their ability to detect chemical cues, fish distress stimuli and body fluids (i.e. blood) in the water. In addition, our investigations showed an increase in shark attacks on harpooned fish over time, likely due to an increase in harpoon swordfish catches. This may be related to the effects of the driftnets’ ban enforced by European Regulations in the last decades.
Article
Full-text available
On 8 June 2020, a young-of-the-year (YOY) white shark, Carcharodon carcharias (Linnaeus, 1758), measuring 155 cm total length, was incidentally gillnetted off the Kumkale coast, at the southern end of the Dardanelles. The captures of this and other specimens highlight the potential importance of the northeastern Aegean Sea as a nursery grounds for the species.
Article
Full-text available
In the late 1950s, a white shark, Carcharodon carcharias (Linnaeus, 1758), was incidentally captured by tuna handliners off the coast of Burgazada. Currently, 58 white sharks have been reported from Turkish waters, which represents some 7.5 percent of the total Mediterranean records (n=773). The decrease in white shark sightings from the Sea of Marmara over the years is most likely linked to a strong decline of tuna populations in the same region. The present study is one of the many examples of effective use of internet-based records in white shark research.
Article
Full-text available
A female great white shark (Carcharodon carcharias) estimated at 500 cm was observed on 23 May 2020 near Lampedusa, in the Pelagie Islands, Italy. This record is of special relevance given the importance of the Strait of Sicily as a parturition ground and nursery area for this species, which is classified as critically endangered in the Mediterranean Sea by the International Union for Conservation of Nature (IUCN).
Article
Full-text available
Between 1 July 2008 and 14 April 2018, five young-of-the-year (YOY) (TL range 85-175 cm) and six juvenile (TL range 180-300 cm) white sharks (Carcharodon carcharias) were caught off the Turkish coast of the Aegean Sea. The mean length + standard deviation of YOY and juvenile white sharks were 138.1+34 cm and 206.6+46 cm, respectively. The YOY white sharks were caught only in Edremit Bay and juveniles were captured in several localities outside of the mentioned region. Based on the findings of previous studies, it is suggested that Edremit Bay may serve as a nursery ground for C. carcharias in the northern Aegean Sea and the surrounding insular marine area outside of the bay waters, may serve as a growing and feeding ground for juveniles until maturity. The white shark population in the Mediterranean may be considered at greater risk of local extirpations than previously thought, and effective management of Edremit Bay as a nursery ground is crucial regarding the overall survival of white sharks in the Mediterranean.
Article
Aim Determine the evolutionary origin of the heretofore poorly characterized contemporary Great White Shark (GWS; Carcharodon carcharias ) of the Mediterranean Sea, using phylogenetic and dispersal vicariance analyses to trace back its global palaeo‐migration pattern. Location Mediterranean Sea. Taxon Carcharodon carcharias . Methods We have built the largest mitochondrial DNA control region (CR) sequence dataset for the Mediterranean GWS from referenced historical jaws spanning the 19th and 20th centuries. Mediterranean and global GWS CR sequences were analysed for genetic diversity, phylogenetic relationships and divergence time. A Bayes factor approach was used to assess two scenarios of GWS lineage divergence and emergence of the Mediterranean GWS line using fossil records and palaeo‐geographical events for calibration of the molecular clock. Results The results confirmed a closer evolutionary relationship between Mediterranean GWS and populations from Australia–New Zealand and the North‐eastern Pacific coast rather than populations from South African and North‐western Atlantic. The Mediterranean GWS lineage showed the lowest genetic diversity at the global level, indicating its recent evolutionary origin. An evaluation of various divergence scenarios determined the Mediterranean GWS lineage most likely appeared some 3.23 million years ago by way dispersal/vicariance from Australian/Pacific palaeo‐populations. Main conclusion Based on the fossil records, phylogeographic patterns and divergence time, we revealed that the Mediterranean GWS population originated in the Pliocene following the Messinian Salinity Crisis. Colonization of the Mediterranean by GWS likely occurred via an eastward palaeo‐migration of Australian/eastern Pacific elements through the Central American Seaway, before the complete closure of the Isthmus of Panama. This Pliocene origin scenario contrasts with a previously proposed scenario in which Australian GWS colonized the Mediterranean via antipodean northward migration resulting from navigational errors from South Africa during Quaternary climatic oscillations.