PreprintPDF Available

Samverkans ovissa värde: samhällelig interaktion som merit i nationalekonomi och historia

Preprints and early-stage research may not have been peer reviewed yet.
Preprint

Samverkans ovissa värde: samhällelig interaktion som merit i nationalekonomi och historia

Abstract

Pre-print av kapitel som ingår i Linus Salö (red). Humanvetenskapernas verkningar (2021). Dialogos Förlag.
1
Pre-print av kapitel som ingår i Linus Salö (red). Humanvetenskapernas verkningar
(2021). Dialogos Förlag.
Samverkans ovissa värde: samhällelig interaktion som merit i
nationalekonomi och historia
Björn Hammarfelt
Akademiska tjänstetillsättningar genererar ofta starka känslor, men då sällan utanför den snäva
krets som är direkt berörda. Under de senaste åren har dock åtminstone två fall, en befordran
till professor i Stockholm samt en utlyst forskartjänst i Uppsala, resulterat i hetsiga
diskussioner på debattsidor och sociala medier. Att tillsättningarna ådrog sig denna
uppmärksamhet berodde bland annat på att ledarskribenter och andra debattörer fann
ideologiska och principiella frågor aktualiseras i dessa fall. I båda ärendena ansågs
meritokratin av flera vara hotad, och för borgerliga debattörer blev tillsättningsärendena tecken
på en politisering av den högre utbildningen (SvD, 2017-05-04, Expressen 2017-05-12, SvD
2018-05-07). Bakom de dagspolitiska implikationerna låg i båda dessa fall dock ett annat
problem som kommer att diskuteras nedan, nämligen frågan hur forskares interaktion med
samhället värderas vid akademiska tjänstetillsättningar. De två tillsättningsärendena belyser en
av detta kapitels huvudpoänger; nämligen att värdet av interaktion med samhället är ovisst
inom akademin, och kan bedömas mycket olika från fall till fall. I det första exemplet, en
befordran till professor, anförde Lärarförslagsnämndeninte de sakkunniga bör påpekasatt
omfattande meriter gällande samverkan inte vägde upp för eventuella brister i övrig meritering.
I fallet med forskartjänsten i Uppsala kom däremot ett stort samhälleligt engagemang att
framföras som argument för den topprankade kandidaten. I ett vidare perspektiv illustrerar
dessa exempel också svårigheten att klart avgränsa vad en akademisk meritär, och detta
gäller speciellt inom humaniora och samhällsvetenskap. En strikt avgränsning mellan
inomvetenskaplig interaktion, och samhället utanför visar sig särskilt svår att göra i discipliner
som i sig är inbäddade i breda sociala kontexter som sträcker sig långt utanför akademins
väggar.
Samtidigt som samverkansmeriter är svårbedömda och ges varierande tyngd när kandidater till
akademiska tjänster jämförs så framhålls samverkan mellan akademi och det omgivande
samhället som helt avgörande för Sverige som kunskapsnation. Mer samverkan, inte minst
mellan lärosäten och näringsliv, anses helt nödvändigt för att främja tillväxt och innovation
(DN, 2018-07-28). Bristande incitament för enskilda forskare är en ofta anförd anledning till
2
att interaktionen mellan olika sfärer inte sker i den utsträckning som önskas. I denna kontext
har det också uppmärksammats att samverkan ges ett litet meritvärde just när akademiska
karriärer värderas. I detta kapitel studeras det senare antagandet: Är det så att samverkan med
utomakademiska aktörer tillmäts litet värde när akademiska meriter bedöms? Och finns det
disciplinära skillnader gällande hur utvärderingen av samverkan sker? Genom att studera
sakkunnigutlåtanden inom historia och nationalekonomi tecknas en bild av hur
samverkansmeriter diskuteras och värderas i en svensk akademisk kontext. En genomgående
iakttagelse är att samverkanssmeriter inte per automatik kan sägas vara lågt värderade, men
däremot framstår deras värde som osäkert i jämförelse med hur vetenskapliga meriter bedöms.
En del av osäkerheten härrör från att det i de sakkunnigutlåtanden som studeras inte är
fastslaget ifall samverkan ska ses som en merit i egen rätt, eller om den bör bedömas som del
av den vetenskapliga eller pedagogiska meriteringen.
Innan meritbedömning vid tjänstetillsättningar diskuteras mer i detalj introduceras
samverkansbegreppet, specifikt i relation till humaniora och samhällsvetenskap, och dess roll i
den samtida forskningspolitiken. Därefter ges en kort bakgrund och kontext till hur akademisk
sakkunnigbedömning sker inom svensk akademi, och här presenteras även det material som
utgör kapitlets empiri. Därpå går jag igenom vad som betecknas som samverkan i dessa
dokument samt hur denna värderas när akademiska karriärer bedöms. I en avslutande del
diskuteras resultaten utifrån en bredare forskningspolitisk horisont där möjliga konsekvenser
av en samverkansinriktad utvärdering skisseras.
Samverkansbegreppet
När regeringen i november 2016 aviserade den nya forskningspropositionen, “Kunskap i
samverkan” (prop. 2016/17:50), så blev det uppenbart att ett markant skifte skett i den
forskningspolitiska vokabulären. Honnörsordet var nu med all tydlighet samverkan, som
förutom i titeln, förekom 134 gånger över 167 sidor. I samma dokument återfanns 2000-talets
mest nötta forskningspolitiska glosa, excellens”, bara en enda gång. Propositionens tydliga
fokus kan ses som en del av en bredare utveckling där samverkankommit att bli det sena
2010-talets kanske främsta forskningspolitiska honnörsord, som likt 2000-talets excellens
kommit att få ett stort genomslag i policydokument och myndighetsdirektiv. Samverkan i bred
betydelse har dock en lång historia i svensk akademi där strävan efter ytterligare interaktion
tagit olika uttryck beroende på tidsandan där sektorsforskningen (avskaffad 2001), eller 1980-
talets fokus på den entreprenöriella forskarenär två relativt olika uttryck för samma ambition
(se också Bjares och Perez Vicos kapitel). Samverkan var tidigare ofta omnämnd som
akademins tredje uppgiftdär utbildning och forskning utgör de två andra huvuduppdragen.
En så kallad tredje uppgift för akademin nämns redan i Högskoleförordningen 1977, och denna
3
skrivning kom att förtydligas i 1996 års forskningsproposition (Benner & Sörlin 2015). Även
om tredje uppgiften fortfarande är en flitigt förekommande beteckning, inte minst i den
allmänna debatten, så har samverkan och nyttiggörande blivit de mer etablerade begreppen i
akademiska sammanhang.
Ett större fokus på samverkan är en del av en internationell trend där forskningens samhälleliga
relevans fått allt större utrymme i den forskningspolitiska diskussionen. Exempelvis införde
Storbritannien 2014 en ny komponent i sitt utvärderingssystem där forskningens påverkan i
samhället skulle bedömas. Beskrivande rapporter av hur specifika forskningsresultat kommit
till nytta blev då en del av den återkommande utvärderingen av brittisk forskning. I en studie
av dessa rapporter visar dock Samuel och Derrick (2015) att en gemensam syn på hur
samverkan ska bedömas knappast existerar, och till skillnad för den inomvetenskapliga
bedömningen så finns här få etablerade kriterier för vad som är god forskning. Liknande
initiativ har tagits i Australien och Nederländerna, och även här har svårigheterna i att definiera
och operationalisera samverkan, särskilt inom humaniora och samhällsvetenskap,
uppmärksammats (Muhonen et al. 2020).
Liksom excellens så är samverkan ett begrepp som det är svårt att vara öppet kritisk mot, för
vem är inte för samarbete mot gemensamma mål? Samverkan har blivit ett samlande och
överbryggande begrepp som gör att forskare och politiker på ytan kan enas, utan att för den
skull definiera mer exakt vad samverkan innebär eller vad den ska leda till (jfr Jacob & Jabrane
2018). Den öppenhet som karaktäriserar begreppet samverkan kan därför sägas vara en direkt
bidragande orsak till dess popularitet, på samma sätt som bristen på konkretion möjliggjorde
att begreppet excellens fick så stort genomslag inom akademin (jfr Readings 1997). Samverkan
har alltså kommit att etableras sig som ett nyckelbegrepp i den samtida debatten kring
akademisk kunskapsproduktion och dess roll i samhället. Samtidigt är det viktigt att framhålla
att stora förväntningar kring forskningens samhällsnytta inte är en ny idé. Snarare kan man,
som Benner (2019:77) föreslår, se hur 1970-talets planer på styrd sektorsforskning delade
samma syn att forskningen får sitt värde först när den förenas med övergripande samhälleliga
mål och processer.
Begreppet samverkan har alltså i hög grad kommit att definieras utifrån ett policyperspektiv,
och dess användning återspeglar inte alltid den bredare repertoar av aktiviteter som återfinns
inom humaniora och samhällsvetenskap. Mycket av den interaktion som äger rum mellan
akademi och samhälle i de kontexter de överhuvudtaget kan betraktas som åtskilda är inte
riktad mot ett speciellt mål, och därför inte heller helt enkel att bedöma som framgångsrik eller
ej. Betydelsefullt i sammanhanget är att samverkan, som det definieras i denna text, är något
4
som ständigt pågår snarare än ett distinkt avgränsat projekt med tydligt syfte och mål. Särskilt
inom humaniora och samhällsvetenskap kan samverkan liknas vid fortlöpande dialog som är
både betydande och verkningsfull, men samtidigt svår att operationalisera, mäta och värdera.
Ett exempel är långvariga samarbeten mellan lärosäten och kulturarvsinstitutioner, som
bibliotek, arkiv och museer, där kunskap inte sällan produceras tillsammans för både en inom-
och en utomakademisk publik. Det går att studera samverkan, men resultatet av interaktionerna
är inte helt enkla att förutse, och ofta krävs långa tidsperspektiv för att kunna bedöma
forskningens inflytande och nytta. Samverkan, som det definieras här, närmar sig det
internationellt använda begreppet produktiva interaktionersom betonar att samhällelig
interaktion är en ständigt pågående process (Spaapen & van Drooge 2011). Jacobs och Jabrane
(2018) drar liknande slutsatser då de konstaterar att forskare ofta planerar hur eventuella
resultat ska spridas till en vidare allmänhet samtidigt som forskningen bedrivs och presenteras
för en akademisk publik. Samverkan bör enligt denna definition inte sammanblandas med
närliggande begrepp sominverkan, avtryck, genomslag”’ eller för den delen
nyttiggörandeellerinnovation. Resultatet av samverkan kan mycket väl beskrivas i dessa
termer, men har en bredare processorienterad innebörd.
Vidare bör det poängteras att samverkan mellan akademi och samhälle inte nödvändigtvis
behöver betraktas som genomgående positivt: För stort politiskt eller kommersiellt inflytande
på forskningens inriktning framhålls ofta som problematiskt, samtidigt som vetenskapens roll i
offentlighet och politik behöver balanseras gentemot andra (kunskaps)intressen. Den aktuella
forskningspolitiska diskussionen ger intrycket att all typ av interaktion mellan akademi och
samhälle är produktiv och uppmuntransvärd, men i vetenskapshistorisk belysning framstår en
sådan uppfattning som naiv. Här är det inte kraven på interaktion med samhället som framstår
som aningslösa, utan enkelspårigheten i argumentationen. Givetvis finns det argument för
forskarna att ta sig utanför elfenbenstornet”, men som vetenskapshistorikern Steve Shapin
(2012) hävdar är just möjligheten att röra sig mellan tornet (avskildhet och distans) och torget
(interaktion och närhet) av stor betydelse för kreativitet och kunskapsproduktion.
Slutligen så är det inte svårt att finna exempel på forskning som haft betydande genomslag,
men där denna påverkan kan betecknas som negativ snarare än positiv för samhället i stort. Ett
exempel är forskningen kring skillnader i kognitiv förmåga mellan kvinnor och män och
mellan folkgrupper. Denna forskning, även om den metodologiskt sätt lever upp till
vetenskapliga normer, har haft menlig inverkan på olika gruppers möjlighet att hävda sig i
samhället, och har också använts som förklaringsmodell för att rättfärdiga ojämlikhet och
diskriminering (Kourany 2020). Således blir det relevant att i sammanhanget fråga vem och
vilka grupper som gynnas, och vilka som potentiellt missgynnas av samverkan och forskning.
5
Interaktion mellan akademi och samhälle kan alltså inte entydigt betecknas som önskvärd och
värdefull, utan behöver förstås i en större politisk och ekonomisk kontext där olika, ibland
motsägande, intressen möts.
De inbäddade vetenskaperna
Kännetecknande för samverkan som det ofta operationaliseras som policybegrepp är att det
förutsätter en separation mellan akademisk kunskapsproduktion och det övriga samhällets
institutioner och verksamheter. Gränser behöver etableras för att dessa sedan ska kunna korsas.
En bärande idé för policydiskursen kring samverkan är att akademisk kunskapsproduktion är
alltför isolerad, och att större interaktion mellan akademi och samhälle är önskvärt. Men som
redan Gibbons och kollegor konstaterade i sin uppmärksammade, och sedermera kritiserade,
idé om vetenskapens inträdande i en andra fas, mode 2, så kan tanken om humanioras och
samhällsvetenskapernas distansering från samhället ifrågasättas: “Rather than the humanities
being pre-scientific, it is the natural sciences which until very recently have been presocial. In
the social sciences ideas and social practices have always been intimately related” (Gibbins et
al. 1994:99). Kanske är det den höga graden av integration i samhället som gör att humaniora
och samhällsvetenskaperna har haft svårt att påvisa samverkan och interaktion. En slutsats,
som även Jacob och Jabrane (2018), drar, är att humaniora och samhällsvetenskaper är så
inbäddade att deras bidrag till, och samverkan med, samhället förblir osynliga. Samhällelig
relevans blir då en integrerad del av forskningsprocessen snarare än ett separat mål.
Till nackdel för humaniora och samhällsvetenskaperna är också att dessa områden mer sällan
producerar kunskap som direkt kan omsättas på en marknad. Den forskning som produceras
kan mycket väl vara av stort värde för samhället, men detta värde kan sällan kapitaliseras och
säljas. Även om det ofta framhålls att samverkan kan ske även inom civilsamhället och med
offentliga aktörer så är det likväl så att samverkansdiskursen främst drivits utifrån ett
perspektiv där tillväxt, företagande och konkurrenskraft intar centrala positioner (se
exempelvis Widmalm 2019). I denna kontext framstår den som inte spelar med, som vägrar
vara en del av marknaden, som en asocial och konservativ figur (Shapin 2012).
Vetenskaplig utvärdering och sakkunnigutlåtanden som genre
Bedömningar och utvärderingar av vetenskaplig kvalité är en central del i det akademiska
arbetet, och forskare ägnar en betydande del av sin arbetstid åt att granska och värdera. Allt
ifrån referentgranskning av tidskriftsmanuskript till mer övergripande, och institutionaliserade
utvärderingssystem, vilar på kollegial bedömning. Hur utvärderingen sedan sker beror på en
rad faktorer, såsom disciplinära normer, epistemologiska övervägningar samt bedömarens
ålder och senioritet (Lamont 2009). Den typ av bedömning som behandlas här liknar processen
6
för referentgranskning av manuskript och projektansökningar då den främst sker på distans och
utförs av externa och oberoende experter (Nilsson 2009). En skillnad är dock att det vid
tjänstetillsättningar är en hel karriär som ska bedömas, och en central uppgift blir att läsa och
jämföra olika kandidaters CV (Hamann 2019; Kaltenbrunner & de Rijcke 2019). Den
sakkunnige behöver också ofta rangordna kandidater, vilket är en komplicerad uppgift i en
situation där ett överflöd av kompetenta sökande finns att tillgå. I dessa situationer är det inte
ovanligt att de sakkunniga använder sig av information som enkelt kan jämföras och
kvantifieras, som exempelvis antal publikationer, citeringar från andra forskare, och erhållna
forskningsbidrag. Hur dessa används är dock beroende av disciplinärkontext, där exempelvis
tidskriftsrankningar spelar en betydande roll inom nationalekonomi (Hylmö 2018), samtidig
som recensioner och priser framhålls som en betydande merit bland historiker (Hammarfelt
2017).
Förutom deras reella betydelse i urvalsprocessen kring tjänstetillsättningar så har
sakkunnigutlåtanden också en roll i att etablera normer för hur kvalitet bedöms inom en
disciplin, och dokumenten har studerats som exempel på vad som ses som god vetenskap”
inom ett specifikt fält under en viss tid (Hemlin & Montgomery 1993). Det kollegiala
inflytandet är särskilt synligt vid tillsättningar av akademiska tjänster där sakkunnigutlåtanden,
utfärdade av framstående kollegor, utgör ett viktigt underlag för att rangordna sökande.
Sakkunnigutlåtanden förfaller därför som ett lämpligt material att studera för den som vill
förstå hur samhällelig interaktion värderas i en inomvetenskaplig kontext. Till skillnad från
mer allmänt hållna skrivningar, som visioner, handlingsplaner och riktlinjer vid lärosäten och
institutioner så ger dessa utlåtanden ledtrådar om disciplinspecifika överväganden vid
bedömningen av samverkansmeriter.
I detta kapitel har jag valt att studera historia och nationalekonomi. Dessa fält uppvisar
betydande skillnader i publikationsmönster och tilltänkt publik, samtidigt som både historia
och ekonomi är discipliner med ett tydligt anspråk på att vara samhällstillvända.
Nationalekonomi kan karaktäriseras som en internationellt inriktad disciplin som är hierarkiskt
organiserad, och där metodologisk skicklighet värderas högt (Hylmö 2018). Historia har ett
mer nationellt fokus, även om en internationalisering skett under senare år, och här betonas
generellt noggrannhet, bredd och stilistisk färdighet som viktiga meriter (Hammarfelt 2017).
Att de utgör två av de större disciplinerna inom humaniora och samhällsvetenskap medger
också ett mer omfattande urval av empiriskt material. Femton sakkunnigutlåtanden gällande
lektors- och professorstjänster vid Lunds universitet (LU), Göteborgs universitet (GU),
Uppsala universitet (UU) samt Umeå universitet (UmU), under perioden 20052014, har
studerats med särskilt fokus på textpassager där samverkansmeriter bedöms och jämförs. Dessa
7
dokument omfattar vardera 5 till dryga 30 sidor där sakkunniga, individuellt eller gemensamt,
bedömer och rankar kandidater.
Vid utlysning av tjänster, eller vid befordran, så anlitas sakkunniga för att göra en kollegial
bedömning av de sökandes meriter. Utifrån ett underlag, ofta bestående av CV, utvalda
publikationer och annan dokumentation, bildar de sakkunniga sig en uppfattning om enskilda
kandidaters kvalifikationer. I instruktionerna till sakkunniga framhålls att kandidaterna ska
bedömas utifrån vetenskapliga och pedagogiska meriter, och vanligen tillkommer en tredje
kategori som inte sällan benämns som administrativa kvalifikationer, eller övriga meriter.
Trots att det ofta explicit skrivs att vetenskapliga och pedagogiska meriter ska ges lika värde så
tenderar utlåtandena att fokusera på vetenskaplig meritering, och då särskilt publikationer
(Levander 2017). Detta kan delvis förklaras av att etablerade praktiker för att jämföra, och
kvantifiera, pedagogisk skicklighet saknas. En anledning är att granskarna ofta finner det
lättare att värdera vetenskaplig produktion då denna på ett enklare sätt kan vägas och jämföras
både kvalitativt och med hjälp implicita och explicita rankingar och mått. Dessutom är de
kriterier som används för att bedöma vetenskaplig meritering mer standardiserad där
exempelvis publiceringskanalens anseende (genom exempelvis tidskriftsrankningar av olika
slag) eller dess genomslag mätt i citeringar blir särskilt viktiga för att urskilja toppkandidater
(Hammarfelt 2017). Exempelvis skriver en av de sakkunniga inom ekonomi: “Att bedöma de
sökandes pedagogiska meritering ur en kvalitativ synvinkel är dock svårare eftersom
jämförbara objektiva data mellan de sökande inte går att få fram.” (Sakkunnig ekonomi,
GU2008-4, s. 2). Generellt tenderar andra bedömningsgrunder än de vetenskapliga:
pedagogiska meriter, administrativa meriter och samverkansmeriter, att hamna i bakgrunden,
och inte sällan bedöms dessa enbart utifrån om de är tillräckliga för tjänsten i fråga. Undantag
finns dock, som vi ska bli varse, och i fall där den vetenskapliga meriteringen är mycket jämn
kan andra kvalitéer hos de sökande ta större plats och användas som argument för en slutgiltig
bedömning och rankning av kandidater. I korthet är det dock så att goda meriter inom
samverkan, pedagogik och administration sällan övertrumfar mindre imponerande vetenskaplig
meritering. Den underliggande premissen tycks vara att en god forskare alltid kan utveckla en
god interaktion med samhället, bli en bra pedagog och duglig ledare, samtidigt som det
omvändaatt en god kommunikatör/pedagog/ledare utvecklas till en framstående forskare är
mindre troligt.
I denna studie står överväganden och diskussioner kring hur samverkan med icke-akademiska
aktörer ska bedömas i centrum. Överlag nämns sådana meriter sparsamt i de studerade
utlåtandena, och när det sker är det ofta som del i en bredare diskussion. Särskilt talande citat
har nedan återgivits i delar eller i sin helhet, men diskussionen utgår också från en noggrann
8
läsning av utlåtandena i sin helhet. Först redovisas hur de sakkunnigas resonerar kring vad som
utgör samverkansmeriter inom historia och nationalekonomi, och därefter studeras det värde
som samverkan ges.
Samverkans former inom nationalekonomi och historia
Samverkan kan, som diskuterats ovan, omfatta en rad olika aktiviteter genom vilka forskare
interagerar med samhället. Allt från publika föredrag och populärvetenskaplig publicering till
utredningsarbete och patentansökningar kan inkluderas i definitionen. När samverkan ska
bedömas i kontexten av att rangordna kandidater för en akademisk tjänst behövs dock en mer
specifik förståelse för vad samverkan kan vara. I ett försök att definiera vad samverkan kan
vara i en bedömningskontext skriver en sakkunnig för en lektorstjänst i historia:
Samverkan med det omgivande samhället kan, liksom administration,
också innebära olika saker som att skriva populärvetenskapligt, hålla
föreläsningar för en intresserad allmänhet samt att medverka i press
och media. Det kan också gälla samarbete med olika organisationer
och myndigheter. (Sakkunnig historia, GU2009-1, s. 1).
I ett annat fall finner de sakkunniga det svårt att särskilja samverkansmeriter från den
pedagogiska och vetenskapliga meriteringen:
När det gäller förmågan till samverkan med det omgivande samhället
menar vi att den kan och bör betraktas såväl som en vetenskaplig som
en pedagogisk merit, och när det gäller tätgruppen kommer vi
huvudsakligen att behandla den i dessa sammanhang. Att
kommunicera sina vetenskapliga resultat till allmänheten och omvärld
bör ingå som en självklar del av det vetenskapliga arbetet, och därmed
bedömas i anslutning till detta, och för att kunna göra detta på ett
intresseväckande och effektivt sätt krävs ofta en betydande
pedagogisk skicklighet. (Sakkunnig historia GU 2011-1, s. 4)
Här framträder en integrerad och närmast holistisk bild av akademiskt arbete där specifika
kompetenser inte går att urskilja eller värderas. De sakkunniga utmanar här de kategorier som
definierats i instruktionerna för bedömningen och samtidigt ifrågasätter de etablerade
konventioner för hur meriter framställs i exempelvis det akademiska CV:t. Detta är en
medveten manöver som kan beskrivas som en sorts reparationsarbetedär föregivna normer
9
för utvärdering ifrågasätts på basis av att de inte harmonierar med vedertagna praktiker och
traditioner inom fältet (jfr Kaltenbrunner & de Rijcke 2019).
Diskussioner av detta slag kring hur samverkan ska definieras och operationaliseras är
betydligt mer kortfattade inom de nationalekonomiska utlåtandenaöverlag innehåller dessa
få reflektioner kring hur bedömningen går till. Om samverkan överhuvudtaget definieras så
görs det kortfattat, som i detta exempel, där samverkan förstås som[o]utreach and connecting
productively and creatively with the needs of surrounding national and local communities”
(Sakkunnig ekonomi, 2012, s. 1). Något som illustreras här, och som också återkommer i andra
utlåtanden inom nationalekonomi är att samverkan inte bara bedöms som ett resultat av
forskning utan att förmågan att fånga upp samhällsrelevanta problem (needs) ses som en viktig
del av samverkansuppdraget. Gemensamt för de två disciplinerna är dock att tre huvudtyper av
meriter kan urskiljas: 1) samverkan som expertis, 2) samverkan som deltagande, och 3)
samverkan som förmedling.
Samverkan som expertis
Att verka som expert i verksamheter och utredningar är en ofta nämnd merit i utlåtandena, och
särskilt vanligt är det bland ekonomerna. Inom nationalekonomi rör det sig ofta om att ha
medverkat i författandet av rapporter i nationella sammanhang, exempelvis för regering och
myndigheter, eller för internationella organ som EU och OECD. Att verka som expert i
nationella, och än mer i internationella sammanhang, kan också ses som ett inomvetenskapligt
erkännande: National expert at OECD and EU gives national credibility” (Sakkunnig
ekonomi, GU2012-1, s. 1). Expertrollen är vanligt förekommande och exemplen inkluderar,
ämnessakkunnig vid Finansdepartementet, handläggare på Vinnova, forskningschef vid
Handelns utredningsinstitut samt anställning hos Livsmedelsverket. Liknande uppdrag
redovisas också för historiker, och i flera utlåtanden nämns Forum för levande historia som en
avnämare för rapporter och skrifter. Överlag är dock medverkan i författandet av rapporter och
utredningar betydligt vanligare bland ekonomerna, där just denna form av samverkan är den
som oftast nämns och diskuteras.
Samverkan som interaktion/deltagande
Forskningens inriktning kan också kommenteras av de sakkunniga där mer empirinära arbeten
kan bidra till en närmare interaktion med samhället: “Den sista gruppen utgörs av tre uppsatser
som mera har karaktären av arbetsrapporter, och som kan ses som tecken på att [sökandens]
empiriska ansats utgör en stark grund för kontakter med det omgivande samhället.” (Sakkunnig
ekonomi, GU2011-5 s. 3–4). Här framhålls således arbetsrapporten, som i sig inte betraktas
som lika vetenskapligt meriterande som en publicerad tidskriftsartikel, i dess roll som bro
10
mellan akademi och samhälle. Epistemologiska överväganden, här i valet av studieobjekt, samt
även publiceringsform (rapport istället för artikel) kan därmed påverka möjligheten till
samverkan.
Samtidigt kan ett alltför publikfriande tema ifrågasättas, och misstänkliggöras, som i följande
fall där den sakkunnige befarar att den vetenskapliga kvalitéten kan ha påverkats av
forskningens inriktning: “[sökanden] har givit ut flera böcker efter disputation, och man kan
fråga sig hur den vetenskapliga nivån har bevarats inom denna aktörs- och syntetshistoria, i
synnerhet när böckerna haft ganska populärhistoriska teman.” (Sakkunnig historia LU 2013-1,
s. 5). De citattecken som omger aktörs- och syntetshistoriakan dock här antyda att det är
forskningsinriktningen i sig som ifrågasätts, snarare än själva populariseringen. Oavsett så
pekar citatet på risken med att bli alltför samhällstillvänd och publikfriande, då misstanken om
bristande vetenskaplighet riskerar att helt diskvalificera en kandidat från en tätposition i
konkurrensen om en tjänst.
Samverkan som förmedling
Om nationalekonomer ofta intar rollen som experter så är historikerna mer benägna att verka
som förmedlare av kunskap. Förutom populärvetenskapligt skrivande, vilket ofta diskuteras, så
omnämns medverkan i radio och TV, offentliga föreläsningar samt museiarbete som exempel
på förmedling av forskning. Generellt tecknas en bild av förmedlarrollen som en integrerad del
av historikerns arbete, och populärvetenskapligt engagemang uppfattas nästintill uteslutande
som positivt. Förmågan att kommunicera sin och andras forskning, även på andra språk än det
svenska, betonas i flera utlåtanden:
”Samverkansmeriterna är utomordentliga. Förutom populärvetenskapligt
författarskap, har han vid flera tillfällen medverkat i såväl svensk som
utländsk media radio, tv. Dagspress och internet bland annat i intervjuer
och debattsammanhang. Han har också haft en rad externa föreläsningar,
under senare år bland annat vid Utrikespolitiska institutet i Stockholm.
Nämnas bör att han besitter mycket goda och breda språkkunskaper.
(Sakkunnig historia, LU 2013-2, s. 17)
Ett alltför populariserat anslag kan dock sätta den vetenskapliga kvalitén i fråga. Därför kan
det, som i exemplet nedan, vara viktigt för en sakkunnig att betona att balansen är god mellan
det vetenskapliga och det populära: ”Ett liknande förhållningssätt framträder då man granskar
[den sökandes] utåtriktade verksamhet då han varit aktiv med föredrag och ett stort antal
11
recensioner och populärt hållna artiklar i dagspress (vilket inte ska skymma det faktum att de
flesta recensioner publicerats i facktidskrifter).” (Sakkunnig historia, GU2011, s. 2).
Samverkans värde
Flera sakkunniga framhåller värdet av interaktion utanför akademin, och som denna bedömare
konstaterar så rör det sig om ett samspel där forskningen inte bara kommuniceras, utan också
influeras av det omgivande samhället:
”Denna koppling är viktig, eftersom den garanterar samverkan med det
omgivande samhället, vilket återspeglas bland annat i forskningsfrågornas
relevans. Samtidigt kan den ha utgjort en kostnad, eftersom det sannolikt varit
svårare för [sökanden] att fokusera fullt ut på produktion av vetenskapliga
artiklar. Han har dock klarat balansgången väl: från sin disputation 2002 till
ansökan lämnades in publicerade [den sökande] nio artiklar i vetenskapliga
tidskrifter, utöver ett stort antal arbetsrapporter och working papers.”
(Sakkunnig ekonomi, GU2011-5, s. 3)
Här bekräftas delvis Gibbons med kollegors tes om samhällsvetenskaperna som genuint
inlemmade i samhället. Samtidigt blir det här tydligt att ett för stort engagemang i att bygga
broarmedför en risk i att forskarens främsta meritkapital de vetenskapliga publikationerna
blir lidande. Denna bild av samhällelig interaktion som något som noga behöver balanseras
återkommer både inom historia och nationalekonomi. För att återknyta till klassiska metaforer
så bör forskaren först bygga ett rejält fundament på den akademiska sidan av floden innan
eventuellt brobyggande kan påbörjas.
Detta hindrar dock inte att ett fåtal sakkunniga framhåller samverkansmeriter som betydande
och låter dessa få inflytande över den slutgiltiga bedömningen och rankningen av kandidater. I
dessa fall är det inte ovanligt att bedömaren särskilt framhåller att samverkan med samhället bör
betraktas om en viktig merit:
Han är en skicklig och internationellt väl förankrad forskare, som uppvisar
stor bredd, men också en betydande skicklighet i att förmedla sin forskning till
grupper utanför akademin, en viktig, men alltför sällan beaktad del av all
forskningsverksamhet. (Sakkunnig historia LU2011-5, s. 21)
12
Inte sällan kopplas samverkansmeriter samman med pedagogiska förtjänster, som i detta
utlåtande där populärvetenskapliga meriter ges värde i bedömningen av den pedagogiska
kompetensen: Hans populärvetenskapliga engagemang talar dock för att han har ett
pedagogiskt-didaktiskt intresse.” (Sakkunnig historia, GU2009-1, s. 16). Även om flera
sakkunniga, inte minst inom historia, tycks betrakta samverkan som en integrerad och viktig
del av forskargärningen så är det ofta ändå så att olika meriter i slutändan vägs mot varandra.
Exempelvis, i ett fall där två kandidater är svåra att särskilja, så skriver en sakkunnig inom
nationalekonomi: ”Ranked equally with [sökande] – chocie depends on relative weightning
(policy vs, technical focus).” (Sakkunnig ekonomi, GU2012-1, s. 1).
Inte bara hur, utan också var ett yttrande fälls i utlåtandet inverkar på den betydelse som det
tillmäts. Ett sakkunnigutlåtande inom nationalekonomi avslutas på följande sätt: ”Dessutom
har [sökanden] arbetat utanför den akademiska världen, bland annat som fastighetsvärderare
och med expertuppdrag vid domstolsförfaranden. Sex publicerade artiklar i Ekonomisk debatt
visar också på ett betydande intresse för att delta i samhällsdebatten.” (Sakkunnig ekonomi,
UU 2009-3, s. 7). Att samverkansmeriter nämns sist i utlåtandet ger dem i detta fall särskild
betydelse då denna avslutande och därmed tongivande karaktärisering accentuerar
mångsidighet och kapacitet hos en ledande kandidat. När meriterna sammanvägs och
kandidater jämförs så hamnar dock samverkansmeriter, liksom pedagogiska och
administrativa meriter, ofta i bakgrunden. Ett exempel är följande citat där erfarenheter från
regeringskansliet vägs mot mer inomakademiska uppdrag och meriter:
Här är fallet att [sökande A] har klart mest administrativ erfarenhet och
meriter från ledningsarbete. [Sökande B] har också betydande meriter från att
ha varit avdelningschef vid Högskolan i Gävle och forskningschef vid HUI.
[Sökande Cs] erfarenhet av arbete i Regeringskansliet har ett värde i detta
sammanhang, men det är lägre en övrigas meriter. (Sakkunnig ekonomi, UU
2009-3, s. 11).
Sammantaget framstår samverkanssmeriter som underordnande de vetenskapliga och
pedagogiska kvalifikationerna. De tillskrivs värde, men med få undantag ges de mindre
betydelse än motsvarande inomakademiska meriter. Det bör dock poängteras att de i enstaka
fall kan få en mer framträdande roll, och särskilt i fall där kandidaternas meriter i övrigt är
relativt likvärdiga så kan samverkansmeriter få avgörande betydelse för den slutgiltiga
bedömningen och rankningen av de sökande.
Diskussion
13
Ett genomgående intryck i läsningen av sakkunnigutlåtanden är att konkreta
samverkansmeriter berörs i ganska begränsad utsträckning. Samtidigt är det många gånger inte
helt lätt att urskilja samverkansmeriter från övrig meritering, och inte sällan ses samverkan
med övriga samhället som en integrerad del av det akademiska arbetet med undervisning och
forskning. Samverkansmeriternas synlighet är också beroende av vilken typ av aktivitet det rör
sig om. Generellt är samverkan nedströms, alltså interaktion som något förenklat kan sägas äga
rum efter det att forskningen är genomförd, enklare att identifiera och kvantifiera genom att till
exempel lista populärt inriktade publikationer eller framträdanden i olika sammanhang. Den
typ av samverkan som snarare sker uppströms, där forskaren genom medverkan och uppdrag i
olika sammanhang och organisationer ges uppslag och insikter till ny forskning är svårare att
urskilja. Båda typerna, nedströms och uppströms, är nödvändiga för att dialogen mellan
akademi och samhälle ska upprätthållas, men när samverkan ska operationaliseras så är det
oftast interaktioner nedströms som framhålls.
Den forskningspolitiska diskussionen kring samverkan bör därför ses som alltför påverkad av
en linjär förståelse av forskningens påverkan, där ett fokus på hur forskningen samspelar från
formulerandet av problem och forskningsidéer till kommunicerande av resultat och utvärdering
av projekt skulle ge en mer allsidig bild. Dock ryms denna komplexitet sällan i de mallar
som finns uppställda för hur forskningen ska utvärderas då en mer omfattande förståelse kring
samverkans påverkan och betydelse skulle kräva betydande tidsrymder och ingående studier.
Här tål det att påpekas att den tidslängd som studeras är helt central för att förstå värdet av
samverkan. Att utvärdera forskningens inomvetenskapliga avtryck är oerhört svårt när
tidsrymderna är korta, men det finns ändå möjligheter att i någon mån urskilja mönster och
trender över 510 års tid. När det gäller samverkan är situationen annorlunda, och troligtvis
krävs än mer tid för att på allvar kunna påvisa forskningens långtgående inverkan (vilket flera
bidrag i denna antologi också illustrerar). Finansiärer och andra intressenter vill dock gärna
kunna utvärdera forskningens påverkan på samhället i närtid för att kunna prioritera och
fokusera på de områden som vid ett givet tillfälle uppvisar störst potential.
Enbart i det begränsade material som studerats här så framgår det att samverkan mellan
akademi och samhälle kan ta många skiftande former. Anställningar vid myndigheter och
kulturinstitutioner, uppdrag som expert, populärvetenskapligt skrivande samt framträdanden i
olika sammanhang som kommentator eller föreläsare är bara några av de meriter som nämns.
Samverkan, både inom historia och nationalekonomi, omfattar flertalet aktiviteter, från
popularisering till expertuppdrag eller arbete på myndigheter och museum. Går vi utanför de
två discipliner som studeras här, historia och nationalekonomi, så vidgas betydelsen av
samverkan än mer. Inom mer tekniskt inriktade fält så är exempelvis innovation i form av
14
produkter (inte sällan mätt genom patent) en viktig merit, och inom medicin kan förmågan att
omsätta forskningsresultat i praktiken, att gå från från ‘bench to bed’ som en sakkunnig i
medicin uttrycker det (Hammarfelt et al. 2020) vara ett av de tydligaste uttrycket för
samverkan.
Vidare bör det framhållas att, i likhet med pedagogiska och vetenskapliga aktiviteter, så är det
bara ett litet urval av aktiviteter som nedtecknas i CV:n och som sedan görs synliga och
bedöms vid tjänstetillsättningar. Mer vardagliga interaktioner noteras mer sällan, och
samverkan med samhälleliga intressenter som kan leda fram till forskning (uppströms) listas
bara undantagsvis. En del samverkan, exempelvis partipolitiska uppdrag eller kommersiella
åtagande, kan också inverka menligt på meriteringen då sådana direkta kopplingar kan
ifrågasätta forskarens oberoende. Ett alltför stort fokus på samverkan kan också väcka
misstankar om bristande vetenskaplig meritering, och det är därför som samhälleligt
engagemang måste matchas av väldokumenterade inomvetenskapliga meriter.
Vanligtvis är det också så att det som Sivertsen och Meijer (2020) benämner som normal
samverkan är svårare att studera och mäta i jämförelse med extraordinärsamverkan. Normal
samverkan, vilken inte sällan äger rum mellan institutioner snarare än enskilda individer, är
organiserad och sker kontinuerligt. Den extraordinära däremot sker sporadiskt och inte sällan
spelar slumpen en roll för när den manifesteras. Den normala samverkan är också något som
pågår ständigt i dagliga interaktioner mellan institutioner och individer. Sådan interaktion,
vilken är vanlig inom humaniora och samhällsvetenskap, tenderar lätt att glömmas bort när
fokus riktas mot spektakulära exempel snarare än på bredare kontexter och strukturer.
Bland de två discipliner som studerats här så framstår expertrollen som något vanligare inom
nationalekonomi, samtidigt som historikern oftare ägnar sig åt popularisering. Fokuseringen
förmedling medför också att historikerna tenderar att i högre grad att relatera
samverkansmeriter till den pedagogiska meriteringen. Inom båda disciplinerna så kan
samverkan framhållas och värderas högt av sakkunniga, men samtidigt framstår det som
viktigt, inte minst inom historia, att en balans mellan mer utåtriktat arbete, och mer
inomvetenskaplig orientering upprätthålls. Här tycks det finnas en skillnad mellan de studerade
disciplinerna då nationalekonomers medverkan i utredningar, kommittéer och tankesmedjor
sällan omnämns som problematiska. En möjlig anledning till varför nationalekonomer kan
delta som experter i sammanhang som utifrån kan uppfattas som politiska utan att för den
sakens skull förlora akademiskt anseende är att det inom disciplinen finns en betydande
konsensus kring metodologi och vetenskaplig kvalité. En stark disciplinär identitet som
formeras runt en väldefinierad kärna gör att nationalekonomi, till skillnad från många andra
15
samhällsvetenskapliga fält, har varit framgångsrik i att upprätthålla sina gränser (Hylmö 2018:
315f.). En stark disciplin med tydliga gränser kan alltså i denna kontext sägas öka rörlighet och
möjlighet till interaktion med det omgivande samhället. En slutsats, om än utifrån ett begränsat
material, är således att stark disciplinär identitet på intet sätt behöver stå i motsättning till
samhälleligt engagemang.
Frågan kring hur samverkan ska utvärderas har under senare år aktualiserats i olika
sammanhang. Ett system för utvärdering på lärosätesnivå har utvecklats av Vinnova, och trots
betydande kritik har även medel fördelats utifrån denna modell. Intresset för att finna metoder
för att utvärdera samt mäta samverkan på individnivå finns också och det pågående projektet
MERsam, som samlar elva svenska lärosäten, där syftet är just att studera hur
samverkansmeriter kan få större inflytande vid tjänstetillsättningar. Dessa satsningar är ännu i
en begynnande fas men onekligen pekar de på att samverkan kommer ges större betydelse,
både i utvärderingen av lärosäten och av enskilda forskare, i framtiden. En central fråga är
vilken typ av utvärdering som kommer göra sig gällande: Blir det en kvantitativ variant där
samverkansaktiviteter räknas och vägs, en mer kvalitativ ansats där samverkansexperter
(vilka det nu kan sägas vara) gör sakkunnigbedömningar, eller landar det hela i en mer
byråkratisk och processorienterad ansats där kvalitetssystem och styrdokument snarare än
reella aktiviteter studeras? Oavsett vilka uttryck dessa ambitioner tar sig framstår det som
viktigt att humanistiska och samhällsvetenskapliga perspektiv på samverkan beaktas så att
även inbäddade ämnensynliggörs i de modeller, system och indikatorer som nu är under
utveckling.
Då exempel på institutionaliserad och systematisk utvärderingen av samverkan är få i en
svensk kontext så kan det mest omtalade internationella systemet för att bedöma samhälleligt
genomslag, det brittiska Research Excellence Framework (REF), tjäna som exempel för vidare
diskussion. I detta system utgör kallade ‘impact case studies’ grunden för att bedöma
forskningens genomslag. Denna modell, liksom mycket av samverkansdiskursen överlag, vilar
som Sivertsen och Meijer (2020) poängterar på en linjär förståelse av hur forskning produceras
och dissemineras. En liknande problematik återfinns i de sakkunnigutlåtanden som studeras
här, där enskilda insatser (föredrag, uppdrag, rapporter) lyfts fram snarare än förhållningssätt,
långvariga relationer och varaktiga processer. Delvis är detta att vänta givet att det material,
huvudsakligen CV:n, som de sakkunniga använder sig av främst framhåller insatser utanför de
vardagliga. Det finns dock exempel på bedömare som särskilt framhåller samverkan i en mer
generell mening där förmågan att kontinuerligt gå i dialog, exempelvis när projekt formuleras,
understryks. Ett sådant fokus, där den vardagliga, strukturerade interaktionen som äger rum
både nedströms och uppströms inkorporeras framstår som särskilt viktigt inom humaniora och
16
samhällsvetenskap. Spektakulära och extraordinära exempel kan här tjäna som inspiration,
men som utvärderingsinstrument förblir de alltför ytliga för att på allvar kunna fånga
samverkans rika ekologi.
En bärande tes i detta kapitel är att samverkan inom många samhällsvetenskapliga och
humanistiska ämnen är svår att skilja från forskningen i sig. På samma sätt blir det missvisande
att diskutera samverkan utan att relatera till utbildningen av studenter. Flera sakkunniga i det
material som studeras här gör också en direkt koppling mellan samverkan och utbildning där
liknande kompetenser behövs för att nå såväl studenter som en bredare allmänhet. Speciellt
tydligt blir detta i historieämnet, där förmedlandet av kunskaper och insikter är det centrala,
och vilken grupp det riktar sig till är av mindre betydelse.
Samverkans värde framstår onekligen som ovisst. Det är inte helt lätt att definiera och
särskilja, dess innehåll skiljer sig i betydande grad mellan olika fält, och värdet jämfört med
andra meriter framstår som oklart. Försök att tydligare framhålla och definiera
samverkansmeriter kan mycket väl resultera i mer distinkta avgränsningar och kriterier. Ett
alltför formaliserat och snävt system för att utvärdera samverkan kan dock medföra att fokus i
allt för hög grad läggs på det som belöningssystem premierar, snarare än på forskningens
långsiktiga bidrag till samhället. En sådan utveckling, där forskare uppmuntras att prioritera
det som räknas snarare än det som utgör reella framsteg i forskningen, har redan konstaterats i
studier av den akademiska utvärderingen effekter. Vi bör därför vara ytterst försiktiga när en
liknande logik nu appliceras i försöken att utvärdera samverkan. Risken är att rigida och
enkelspåriga system låser fast oss i en alltför begränsad och endimensionell förståelse av de
komplexa och ständigt pågående interaktionerna mellan akademi och samhälle.
Litteratur
Benner, M. & Sörlin, S. 2015. Samverkansuppgiften i ett historiskt och institutionellt
perspektiv. VA 2015:2. Stockholm: Vinnova.
Benner, M. 2019. Universitetet som genomslagsfabrik fantasi eller fälla? I: Brechenbauer,
A., Grafström, M., Jonsson, A. & Klintman, M. (red.) Kampen om kunskapen: Akademi
och praktik, 7582. Stockholm: Santérus.
DN Debatt. 2018-07-28 ”Bättre samarbete kan lösa företagens kompetensförsörjning” Tobias
Krantz & Emil Görnerup. [http://www.dn.se/debatt/battre-samarbete-kan-losa-foretagens-
kompetensforsorjning/]
Expressen, 20170512, ”Varför stoppas Johan Lundberg?”.
[https://www.expressen.se/kultur/varfor-stoppas-johan-lundberg/]
17
Gibbons, M., Limoges, C., Nowotny, H., Schwartzman, S., Scott, P. & Trow, M. 1994. The
new production of knowledge: The dynamics of science and research in contemporary
societies. London: SAGE.
Hamann, J. 2019. The making of professors: Assessment and recognition in academic
recruitment. Social Studies of Science 49(6):919941.
Hammarfelt, B. 2017. Recognition and reward in the academy: Valuing publication oeuvres in
biomedicine, economics and history. Aslib Journal of Information Management
69(5):607623.
Hammarfelt, B., Rushforth, A. & de Rijcke, S. 2020. Temporality in academic evaluation:
Trajectoral thinking in the assessment of biomedical researchers. Valuation Studies
7(1):3363.
Hemlin, S., & Montgomery, H. 1993. Peer Judgements of Scientific Quality: A Cross-
disiciplinary Document Analysis of Professorship Candidates. Science & Technology
Studies 6(1):1927.
Hylmö, A. 2018. Disciplined reasoning: Styles of reasoning and the mainstream-heterodoxy
divide in Swedish economics. (Diss). Lund: Lunds universitet.
Jacob, M., & Jabrane, L. 2018. Being there in the flex: humanities and social science
collaborations with nonacademic actors. Studies in Higher Education 43(10):17181729.
Kaltenbrunner, W. & de Rijcke, S. 2019. Filling in the gaps: The interpretation of curricula
vitae in peer review. Social Studies of Science 49(6):863883.
Kourany, J. 2020. Might scientific ignorance be virtous? The case of cognitive differences
research. I: Janet Kourany och Martin Carrier (red.) Science and the production of
ignorance: When the quest for knowledge is thwarted, 123144. Cambridge: MIT Press.
Lamont, M. 2009. How professors think: Inside the curious world of academic judgement.
Cambridge: Harvard University Press.
Levander, S. 2017. Den pedagogiska skickligheten och akademins väktare: Kollegial
bedömning vid rekrytering av universitetslärare. Uppsala: Acta Universitatis Upsaliensis.
Muhonen, R., Benneworth, P., & Olmos-Peñuela, J. 2020. From productive interactions to
impact pathways: Understanding the key dimensions in developing SSH research societal
impact. Research Evaluation 29(1):3447.
Nilsson, R. 2009. God vetenskap. Hur forskares vetenskapsuppfattningar uttryckta i
sakkunnigutlåtanden förändras i tre skilda discipliner. Göteborg: Acta Universitatis
Gothoburgensis.
Readings, B. 1997. The University in Ruins. Cambridge: Harvard University Press.
Samuel G. N. & Derrick G. E. 2015. Societal impact evaluation: Exploring evaluator
perceptions of the characterization of impact under the REF2014. Research Evaluation,
24(3):229241.
18
Shapin, S. 2012. The Ivory Tower: the history of a figure of speech and its cultural uses. The
British Journal for the History of Science 45(1):1–27.
Sivertsen, G. & Meijer, I. 2020. Normal versus extraordinary societal impact: how to
understand, evaluate, and improve research activities in their relation to society? Research
Evaluation 29(1):6670.
Spaapen, J., & Van Drooge, L. 2011. Introducing ‘productive interactions’ in social impact
assessment. Research Evaluation 20(3):211218.
Svenska Dagbladet, 2017-05-04, ”Att tänka fritt är stort, att tänka vänster är rätt”, Ivar Arpi
[https://www.svd.se/att-tanka-fritt-ar-stort-att-tanka-vanster-ar-ratt]
Svenska Dagbladet, 2018-05-07, ”Rasismforskare riggar tillsättningar”, Ivar Arpi,
[https://www.svd.se/rasismforskare-riggar-tillsattningar]
Kunskap i samverkan för samhällets utmaningar och stärkt konkurrenskraft. 2016.
Regeringsproposition, Prop. 2016/17:50. [http://www.regeringen.se/rattsliga-
dokument/proposition/2016/11/prop.-20161750/]
Widmalm, S. 2019. Vad vi talar om när vi talar om samverkan. I: Brechenbauer, A.,
Grafström, M., Jonsson, A. & Klintman, M. (red.) Kampen om kunskapen: Akademi och
praktik, 3138. Stockholm: Santérus.
ResearchGate has not been able to resolve any citations for this publication.
Article
Full-text available
This paper builds on emerging concerns with how temporality and spatiality unfold in, and order, academic evaluation practices. We unpack how the notion of ‘trajectory’ – a simultaneously prospective and retrospective narrative device permeating contemporary academic evaluation discourses – is mobilized within a particular evaluation site. Materials for our study are drawn from reports commissioned by Swedish universities when hiring for new professors. These texts are authored by external referees who rank and compare candidates, in this case for associate and full professorship positions in biomedicine. By using the theoretical perspective of ‘narrative infrastructures’ we explore how the referee reports mobilize ‘trajectories’ to weave together disparate bits of evidence extracted from the bylines of biomedical researchers’ CVs: publication numbers, impact factors, authorship positions and ‘earning power’. Our analysis finds certain resemblances across reports of what constitutes an ideal candidate’s career trajectory, but none of these are completely identical. We consider how ‘the trajectory’ is evoked as a singularity within this genre of writing, thereby bestowing retrospectively a sense of coherence and purpose on the past performance and prospective development of careers. We discuss the implications of our findings in terms of how ‘trajectorism’ shapes evaluation in academic biomedicine and possibly beyond, and propose suggestions for how this dominant narrative might be challenged.
Article
Full-text available
Societal impact of research does not occur primarily as unexpected extraordinary incidents of particularly useful breakthroughs in science. It is more often a result of normal everyday interactions between organizations that need to create, exchange, and make use of new knowledge to further their goals. We use the distinctions between normal and extraordinary societal impact and between organizational-and individual-level activities and responsibilities to discuss how science-society relations can better be understood, evaluated, and improved by focusing on the organizations that typically interact in a specific domain of research.
Article
Full-text available
In this article, we study the use of curricula vitae (CV) for competitive funding decisions in science. The typically sober administrative style of academic résumés evokes the impression of straightforwardly conveyed, objective evidence on which to base comparisons of past achievements and future potentials. We instead conceptualize the evaluation of biographical evidence as a generative interplay between an historically grown, administrative infrastructure (the CV), and a situated evaluative practice in which the representational function of that infrastructure is itself interpreted and established. The use of CVs in peer review can be seen as a doubly comparative practice, where referees compare not only applicants (among each other or to an imagined ideal of excellence), but also their own experience-based understanding of practice and the conceptual assumptions that underpin CV categories. Empirically, we add to existing literature on peer review by drawing attention to self-correcting mechanisms in the reproduction of the scientific workforce. Conceptually, we distinguish three modalities of how the doubly comparative use of CVs can shape the assessment of applicants: calibration, branching out, and repair. The outcome of this reflexive work should not be seen as predetermined by situational pressures. In fact, bibliographic categories such as authorship of publications or performance metrics may themselves come to be problematized and reshaped in the process.
Article
Full-text available
Impact is increasingly important for science policy-makers. Science policy studies have reacted this heightened urgency by studying these policy-interventions meaning that policy has developed more quickly than theory. This has led to the prevalence of a 'common sense' impact definition: research's societal impact are direct economic effects, such as income generated by licenses, patents , and spin-out companies. These indicators are recognized as weak proxies for research's societal benefits, and in response, science policy has undertaken a huge descriptive effort to more precisely define impact. Social sciences and humanities (SSH) disciplines have been highly active in this because economic metrics are very poor measures of their societal impact. One interesting theoretical development describing diversity was Spaapen and Van Drooge's 'productive interactions' concept. In this article, we seek to realize the potential that Spaapen and Van Drooge's productive interactions concept offers, but which we argue has been lost through its operationaliation as a process of 'counting interactions'. We address the need to pay attention not only to productive interactions , but to the changes they mediate. Therefore, we ask the following research question: how can we develop a typology that captures the diversity of the mechanisms by which SSH research leads to societal impact? Drawing on a comparative analysis of 60 examples of SSH impact, we develop a typology of SSH pathways to societal impact. Considering that the absence of societal impact of research is not necessarily a sign of uselessness of research in impact assessment, we address the importance of paying attention also to the conditions supporting impact processes.
Article
Full-text available
In the face of reduced public funding of science and increased demands for ‘value for money’, academic researchers find themselves hard pressed to produce relevant research and demonstrate their utility to society. These pressures are particularly prominent in the humanities and social sciences (HSS) where practical value is frequently questioned. This article investigates how HSS can be made ‘relevant’ through the qualitative case study of a funding instrument fostering immersive collaboration between HSS researchers and non-academic actors. The research is a qualitative study based on semi-structured interviews with the funded researchers and representatives of the funding agency. The paper provides insights into the motivations and experiences of HSS researchers embarking on the quest for relevance and the difficulties they encounter. In particular, the study finds that the key challenge for HSS researchers lies in balancing the level of engagement required to be relevant with the requirements of an academic career.
Thesis
Full-text available
Economics is one of the most influential social science disciplines, with a high level of internal consent around a common theoretical and methodological approach to economic analysis. However, marginalised schools of thought have increasingly unified under the term “heterodox” economics, with their critical stance towards the “neoclassical mainstream” as common denominator. This has spawned debates among scholars about how to understand the nature of the mainstream-heterodoxy divide in economics. This thesis sets out to explain how such a common approach to science is generalised and stabilised in modern economics, and how this process is related to heterodoxy. Grounded in the sociology of science, it aims first to provide an empirical account of the mainstream-heterodoxy dynamics in Swedish economics, and second, to contribute to theory development. Drawing on the literature on distinct styles of reasoning in the history of science, I develop a theoretical framework of relational disciplinary styles of reasoning, which is used to analyse two bodies of empirical material from Swedish economics. The first is an in-depth interview study with researchers in economics, and the second is a document study of expert evaluation reports from the hiring of professors of economics at four of the top Swedish universities during 25 years. Through the two empirical studies, the fine-grained qualitative material provides an insight into the ways economists understand their discipline and the character of proper knowledge production. I argue that the mainstream-heterodoxy divide is fruitfully understood in terms of the institutionalised stabilisation of a disciplinary style of reasoning, and show how economists understand their scientific approach and its merits. The maintenance of the style of reasoning is the achievement of the thought collective of economists, where boundaries are constructed in relation to contesting heterodox economics and to other scientific disciplines. I show how the disciplinary style with its conception of good science and the notion of a core of the discipline is linked to the reproduction of disciplinary boundaries. I trace how this plays out through shifting quality evaluation practices, and show how top journal rankings have become a powerful judgement device which links the hierarchical ranking of top journals to the notion of a disciplinary core, and effectively functions as a mechanism of disciplinary stabilisation. In conclusion, I argue that these processes form a self-stabilising system in which the disciplinary style of reasoning and its boundaries is reproduced, with potential implications for how we understand intellectual dynamics and pluralism.
Article
Full-text available
Purpose – The publication oeuvre of a researcher carries great value when academic careers are assessed, and being recognised as a successful candidate is usually equated with being a productive author. Yet, how publications are valued in the context of evaluating careers is so far an understudied topic. The paper aims to discuss these issues. Design/methodology/approach – Through a content analysis of assessment reports in three disciplines – biomedicine, economics and history – this paper analyses how externalities are used to evaluate publication oeuvres. Externalities are defined as features such as reviews and bibliometric indicators, which can be assessed without evaluating the epistemological claims made in the actual text. Findings – All three fields emphasise similar aspects when assessing: authorship, publication prestige, temporality of research, reputation within the field and boundary keeping. Yet, how these facets of quality are evaluated, and the means through which they are assessed differs between disciplines. Moreover, research fields orient themselves according to different temporal horizons, i.e. history looks to the past and economics to the future when research is evaluated. Research limitations/implications – The complexities involved in the process of evaluating candidates are also reflected in the findings, and while the comparative approach taken effectively highlights domain specific differences it may also hide counter-narratives, and subtle intradisciplinary discussion on quality. Originality/value – This study offers a novel perspective on how publications are valued when assessing academic careers. Especially striking is how research across different fields is evaluated through different time horizons. This finding is significant in the debate on more overarching and formal systems of research evaluation.
Article
Full-text available
The relative newness of ‘impact’ as a criterion for research assessment has meant that there is yet to be an empirical study examining the process of its evaluation. This article is part of a broader study which is exploring the panel-based peer and end-user review process for societal impact evaluation using the UK’s national research assessment exercise, the Research Excellence Framework (REF) 2014, as a case study. In particular, this article explores the different perceptions REF2014 evaluators had regarding societal impact, preceding their evaluation of this measure as part of REF2014. Data are drawn from 62 interviews with evaluators from the health-related Panel A and its subpanels, prior to the REF2014 exercise taking place. We show how going into the REF exercise, evaluators from Panel A had different perceptions about how to characterize impact and how to define impact realization in terms of research outcomes and the research process. We conclude by discussing the implications of our findings for future impact evaluation frameworks, as well as postulating a series of hypotheses about the ways in which evaluators’ different perceptions going into an impact assessment could potentially influence the evaluation of impact submissions. Using REF2014 as a case study, these hypotheses will be tested in interviews with REF2014 evaluators post-assessment.
Article
This is a historical survey of how and why the notion of the Ivory Tower became part of twentieth- and twenty-first-century cultural vocabularies. It very briefly tracks the origins of the tag in antiquity, documents its nineteenth-century resurgence in literary and aesthetic culture, and more carefully assesses the political and intellectual circumstances, especially in the 1930s and 1940s, in which it became a common phrase attached to universities and to features of science and in which it became a way of criticizing practices and institutions deemed to be ‘irrelevant’. The paper concludes by reflecting on the tag's relationship to pervasive cultural tropes and how its modern history may be used to appreciate better where science and its academic setting now stand in the ancient debate between the active and contemplative lives.