Content uploaded by Linnea Hanell
Author content
All content in this area was uploaded by Linnea Hanell on Sep 11, 2022
Content may be subject to copyright.
92
3. Klarspråk som
kommunikationsideologi
En länk mellan nordistik och statsbyråkrati
Inledning
År kan en svensk medborgare få nedanstående myndig-
hetsbrev till sin digitala brevlåda:
Hej!
Du har fått en utbetalning från Försäkringskassan. Öppna speci-
kationen genom att klicka på den bifogade len.
Vänliga hälsningar
Försäkringskassan
Många svenskar känner nog igen stilen. Det korta meddelan-
det inleds med den vanliga och informella hälsningsfrasen
”Hej!”, läsaren tilltalas med ”du” och får en direkt uppma-
ning i imperativform – ”öppna specikationen” – och det hela
avslutas med det till synes intima ”Vänliga hälsningar Försäk-
ringskassan”. Det verkar naturligt; det är så myndigheter ta-
lar till medborgare i -talets Sverige. Samtidigt kan stilen
uppfattas som anmärkningsvärd för sin informella enkelhet
(jfr antologin Hej, det är från försäkringskassan, Löfgren ).
Det är nog inte så vanligt att tänka på denna stil som en
social innovation, men det här kapitlet visar att den kan ses
93
3. Klarspråk som kommunikationsideologi
just så: som resultatet av en sorts humanvetenskaplig kunskaps
verkningsfulla rörelser. Det är ett exempel på hur ett forsk-
ningsgenomslag lett till nya villkor för oentlig kommunika-
tion, som formar en del av tillvaron för i princip alla som lever
i Sverige.
Kapitlets ärende och tolkningsram
Forskning om svenskt myndighetsspråk beskriver nittonhund-
ratalets stilförändringar som en process av såväl informalise-
ring som intimisering (Mårtensson ). Stilen kan tolkas
som ett utslag av att makrostrukturella demokratisträvanden
översätts till konkreta ”småknep” i författandet av oentlighe-
tens texter (Lind Palicki & Nord ). Sedan en lång tid till-
baka reglementeras svenskt myndighetsspråk av ett språkligt
ideal som numer kallas klarspråk, ett ideal med mycket starkt
stöd i den svenska oentligheten (Nord ; Hansson ).
En central aspekt av idealet är mottagaranpassning, alltså att
den som producerar språk ska formulera sig med tanke på en
föreställd läsare eller lyssnare i en viss situation. Stilidealet
formuleras i dag som att språket ska vara vårdat, enkelt och
begripligt. Det reglerar allt från formmässiga drag som ordval,
meningslängd och verbets placering i meningen till innehålls-
liga drag som tilltal, perspektiv och markeringar av agentivitet
och orsakssamband. Tillsammans ger dessa drag upphov till
det distinkta register som många svenskar känner igen som
modernt svenskt myndighetsspråk. Det är ett register som växt
fram genom medvetna strävanden att reformera maktens språk
i syfte att minska avståndet mellan myndigheter och medbor-
gare. Det här kapitlet beskriver dessa strävanden och visar hur
det svenska klarspråksidealet har växt fram i samspel mellan
akademi och statsbyråkrati.
Ansatsen är huvudsakligen empirisk, och avsikten med ka-
pitlet är att bidra till diskussionen om språkvetenskapernas
94
akademiska och samhälleliga nytta (jfr Håkansson & Karls-
son ). Kapitlet har viss hemhörighet inom nischen språk-
vårdshistoria (t.ex. Teleman ; Lindgren ; Ehrenberg-
Sundin & Sundin ; Josephson ). Samtidigt är det
också skrivet med tanke på bokens läsekrets, som nog kan
nna denna del av den svenska språkvårdshistorien intressant
som ett exempel på hur akademi och statsbyråkrati kan forma
varandras verksamheter. Metoden är att dels skildra tidigare
nedskriven språkvårdshistoria (främst de referenser som listas
några rader ovan), dels närmare studera de verk som framstår
som centrala för klarspråksidealets framväxt, för att leta efter
ledtrådar om vad som format dem. Särskild biogrask upp-
märksamhet ägnas också åt Erik Wellander, ledande språkvår-
dare under årtiondena i mitten av -talet (detta bygger till
stor del på samtida notiser om Wellander i dagstidningar och
årsböcker, men också på uppgifter och insikter från språkve-
tenskapliga verk, bl.a. Widmark ).
Kapitlets namn är ”Klarspråk som kommunikationsideolo-
gi”. Att granska klarspråksidealet som en kommunikationside-
ologi innebär att analysera vilka föreställningar om kommuni-
kation som nns inbyggda i idealet. Kommunikationsideologi
är inte en helt etablerad term (se Hanell ), men den krokar
i den väletablerade termen språkideologi. Det senare fokuserar
på moraliskt och politiskt laddade föreställningar om språk,
till exempel vad som är ett korrekt, normalt eller nt språk
(och vad som inte är det) (se t.ex. Schieelin et al. ; se även
Salös kapitel i denna bok). Kommunikationsideologier å sin
sida riktar snarare uppmärksamheten mot föreställningar om
det språkliga utbytet: hur olika aktörer förväntas delta i utbytet,
vilka språkhandlingar de förväntas utföra, vad de förväntas
göra efteråt (t.ex. Cameron ; Briggs & Hallin ). Klar-
språk är både en språkideologi och en kommunikationsideo-
logi – det säger både något om vad som är bra språk och något
om vad som är ett bra utbyte.
95
3. Klarspråk som kommunikationsideologi
Idén att tydligt språk är bra språk
År skickade det kungliga majestätet, alltså det statsbyrå-
kratiska organ som i dag motsvaras av Regeringskansliet, ut
ett myndighetscirkulär som började så här:
Kungl. Maj:ts nådiga cirkulär
till samtliga förvaltande ämbetsmyndigheter
i riket, angående affattandet af utlåtanden,
skrivelser m.m. i ämbetsärenden;
gifvet Stockholms slott den 22 mars 1907
OSCAR &c. &c. Vår ynnest &c. Enär det skrifsätt, som användes
vid aattandet af framställningar och yttranden i ämbetsärenden,
ofta icke tillgodoser tillbörliga anspråk på enkelhet och tydlighet,
vilje Vi härigenom anbefalla samtliga förvaltande ämbetsmyndig-
heter i riket att aatta sina skrifter i klara, korta meningar och såle-
des undvika invecklade satsbyggnader och onödiga upprepningar
samt att i öfrigt söka tillägna sig ett klart och enkelt skrifsätt.
Om detta stycke myndighetskommunikation kan man säga tre
saker. För det första innehåller det ett ertal formelliknande
fraser som vana läsare har lärt sig att bortse från; för andra
läsare verkar texten innehålla mycket mer information. För det
andra består meddelandet av en enda ord lång mening som
nog av många upplevs som svårläst, vilket bland annat beror
på den långa framförställda bisatsen före huvudsatsens nita
verb ”vilje”. För det tredje är cirkuläret en relativt tidig propå
för klarspråk (!).
Klarspråkstanken är egentligen varken ny eller unik för den
svenska kulturen. Den grundläggande idén är att språk är till
för kommunikation och att den bästa formen av språk där-
96
för är den som kommunicerar ett meddelande från sändaren
till mottagaren med så lite förvanskning som möjligt (Tele-
man ). Idén att tydligt språk är bra språk går att hitta i
en mängd olika kulturella och historiska sammanhang. Den
ideologiska hållningen att maktens representanter borde tala
med ett språk som en stor del av medborgarna begriper är
också en grundpelare i modernismen (som Bauman & Briggs
visar grundligt). Tidiga exempel på hållningen nns i
svensk myndighetsprosa, exempelvis Laurentius Petris kyrko-
ordning från som uppmanar predikanter att ”bruka the
ord som alment kunnog äro” (citat i Dahlstedt :), eller
Karl XII:s kansliordning från som uttrycker en önskan om
att kansliet ”beijtar sig om en ren och tÿdelig Swenska” (citat
i Bergman :). Idén manifesteras också i Louis De Geers
inytelserika detaljstudie av den juridiska stilen (), som
propagerar för en förenkling av det formelartade skrivsätt som
då var vanligt vid domstolar och ämbetsverk. Det är en studie
som fått mycket positiv uppmärksamhet, även långt senare (se
t.ex. Wellander :). Om De Geer kan man notera dels att
han var jurist och inte språkvetare – klarspråk hade lika gärna
kunnat bli en juridisk i stället för en språkvetenskaplig fråga
– dels att han senare skulle bli Sveriges första statsminister
(åren –).
Men även om klarspråkstanken har dykt upp era gånger un-
der historien har den inte nödvändigtvis resulterat i ett särskilt
sätt att skriva. Vad som hände i Sverige under -talet var
att språkvetare, särskilt företrädare för ämnet nordiska språk,
erövrade den ganska alldagliga idén och omsatte den i prak-
tik. Eller, med ett annat perspektiv: de gjorde sin kompetens
relevant genom att arbeta för saken. Det är vad detta kapitel
kommer att visa. Som exempel på kunskapsgenomslag är detta
en anmärkningsvärd historia, som visar inte bara hur forskare
har nått ut med sin kunskap, utan också hur föreställningar om
samhälleliga kunskapsbehov under era forskargenerationer
97
3. Klarspråk som kommunikationsideologi
har styrt vilken kunskap som produceras. Kapitlet försöker
också närma sig frågan om varför just språkvetenskapen, och
inte exempelvis juridiken, förlagsvärlden, kommunikationsve-
tenskapen eller journalistiken, har fått rollen som kunskaps-
producent för klarspråksfrågan. Visst har språkvetenskaperna,
exempelvis nordistiken, perspektiv som är relevanta för upp-
draget, men det har också de andra kunskapsområdena. Histo-
riken i detta kapitel bör därför också läsas som en redogörelse
för hur ett antal händelser, aktörer och institutioner har bildat
en infrastruktur för den särskilda form av kunskapsutbyte som
nns mellan statsbyråkratin och just språkvetenskapen.
Att ge råd om språkbruk
Åtminstone sedan -talet har det getts ut handböcker och
kortare skrifter med rekommendationer för att förbättra det
allmänna språkbruket i Sverige (Teleman ). Skolungdo-
men ck tidigt allmänna stilrekommendationer från skolgram-
matikorna (t.ex. Moberg ), och under den senare delen
av -talet växte det fram en genre av skrifter som hade till
sitt huvudsakliga syfte att lära ut en klar och korrekt språk-
lig stil till skolungdomen (t.ex. Sjöberg & Klingberg ).
I början låg tyngdpunkten på språkriktighet i strikt mening,
det vill säga på bortarbetandet av vad som sågs som felak-
tigheter. Tonen var auktoritativ. Till de allra första exemplen
hör Martin Schücks Hur skall man tala och skrifva rätt? som är
en genomgång av olämpliga (”förvridna”, ”tankevidriga”) ord
och uttryck, tillsammans med rekommenderade alternativ. Ett
yttrande som ”låna mig din tyska” bör till exempel heta ”låna
mig din tyska lärobok” (Schück :–).
Med tiden blev tonen mer resonerande (Beckman ; Ce-
derschiöld ; Linder ). Något som får antas ha format
utvecklingen är att universitetsämnet nordiska språk under
andra halvan av -talet växte fram som en marknad för
98
mer djupgående teoretiska studier av språk. Fokus låg länge
på språkhistoria, men redan tidigt förekom också teoretiskt
orienterade resonemang om samtida språkbruk. Ett tongivan-
de exempel är uppsatsen ”Om språkriktighet” ( [])
av Adolf Noreen, professor i nordiska språk från . Noreen
var anhängare av den junggrammatiska skolan, som förknip-
pas med idén att talet är det egentliga och naturliga språket
som bör vara en förebild för skriften. Rationalitet stod högt i
kurs, och junggrammatikens ideal ck Noreen och hans gene-
rationskamrater att verka för en ljudenligare, mer ”ratsjonäll”
stavning i det sena -talets stavningsdebatt. Rationalismen
satte även en distinkt prägel på synen på språkriktighet. No-
reens uppsats om språkriktighet citeras ofta som källan till den
tidstypiska ändamålsenlighetsprincipen, med Noreens ord:
”alltså är det språkbruk bäst, som bäst meddelar det, som skall
meddelas” (:). I samma publikation beskriver Noreen
denna princip just som ett rationellt alternativ till en språkve-
tenskap som uteslutande ägnar sig åt att beskriva språket eller
som försöker skydda språket från förändringar.
Under -talet identierade Svenska Akademien ett behov
av att ge ut ett standardverk i språkriktighetsfrågor (Sigurd
). Uppdraget gick år till Erik Wellander, då läroverks-
lärare i tyska, engelska och svenska och tidigare student till
Adolf Noreen som nu satt i Svenska Akademien. Wellander
tog god tid på sig – medan han ägnade sig åt uppdraget hann
han få anställning som professor i tyska vid Stockholms hög-
skola och göra sig känd för allmänheten som debattör i såväl
språkfrågor som skolpolitiska frågor – och efter ett och ett
halvt decennium publicerade han så den omfångsrika språk-
vårdshandboken Riktig svenska (Wellander ). Boken blev
mycket populär och gavs ut i fyra upplagor, den sista år .
Den på -talet dominerande funktionalismen syns i bokens
språkideologi: ”Skriv alltså enkelt, ärdlöst och rakt på sak!”
(Wellander :). De parollmässiga mellanrubrikerna i av-
99
3. Klarspråk som kommunikationsideologi
snittet ”Allmänna riktlinjer” ck också stor spridning: ”Skriv
klart!” ”Skriv enkelt!” ”Skriv kort!” ”Skriv svenska!”
En övergripande tendens i den språkrådgivande litteraturen
mellan ungefär och är att den skrevs av män med
ett ben i universitetsvärlden och ett i skolvärlden. Avnämarna
för språkrekommendationerna var också ofta läroverkselever
och deras lärare. Skolvärldens behov motiverade även ett visst
utrymme för pragmatiska och tillämpade perspektiv vid de
nordistiska institutioner där svensklärarna utbildades; sådana
perspektiv förde annars en undanskymd tillvaro fram till om-
kring (Teleman ).
Råd för det professionella språkbruket
På -talet inträade era avgörande händelser som ck
språkvården att rikta uppmärksamheten mot oentlighetens
texter snarare än läroverkselevernas. Ett nyckeldokument
i den svenska myndighetsspråkvårdens historia är den stat-
liga utredningen Kommittésvenska, utförd av Wellander ().
Denna utredning var den första utförliga publikationen som
uttalat riktade in sig på skrivandet i det oentliga Sverige
(det fanns dock enstaka tidigare exempel på språkliga rekom-
mendationer inom särskilda myndigheter, t.ex. Vattenfallssty-
relsen (Gustafsson )). I detta pionjärverk ger Wellander
konkreta riktlinjer för statsbyråkratins språkbruk på ett sätt
som bär spår av hans mer pedagogiskt inriktade Riktig svenska,
men här är det alltså professionella skribenter som är adres-
sater för hans språkråd. Stilidealet sammanfattas i slutet av
utredningen:
Idealet för framställningen i ett kommittébetänkande är varken den
vanliga kanslisvenskan med sin stelhet och tyngd eller det vardag-
liga talet med sin planlösa utförlighet, utan en syntes av det bästa
i dessa båda stilarter. Idealet är en framställningsform som i sig
100
förenar kanslispråkets logiska reda och genomtänkta klarhet med
det talade språkets otvungna enkelhet. (Wellander :)
Den svenska språkvården ck också starkare institutionellt
stöd under -talet, efter att Svenska Akademien i princip
stått som ensam aktör i frågan under de föregående åren.
År grundades Tekniska nomenklaturcentralen (TNC),
som gav stöd i terminologifrågor. Några år senare, , grun-
dades Nämnden för svensk språkvård (med Wellander som en
av de första ledamöterna), som sattes samman av representan-
ter för universitet, akademier, statliga myndigheter, folkbild-
ningsorganisationer och media.
Åren kring anses vara tiden för etableringen av en svens-
ka vi i dag känner igen som någorlunda modern (Hellberg
). Flera språkliga trender präglade tiden vid krigsslutet.
Den nya kvällstidningen Expressen lanserades och blev
stilbildande med sin moderna, rappa nyhetsprosa. En rad ny-
danande barnboksförfattare debuterade eller ck sitt genom-
brott år , bland annat giganterna Lennart Hellsing, Tove
Jansson och Astrid Lindgren. En påtaglig skrivregelreform är
att verbens pluralformer (”vi skriva”, ”de äro”) slopades av
TT år , med ociellt stöd av den nybildade Nämnden för
svensk språkvård.
Under -talet förändrades också villkoren för texter rent
praktiskt såtillvida att det blev betydligt dyrare att ta fram
trycksaker. Riksdagsrevisorerna granskade riksdagstrycket i
en årsredovisning (Riksdagsförvaltningen ) och föreslog
en grundligare utredning, som senare tillsattes (se Det statliga
utredningstrycket ). Även om fokus låg på förbilligande ut-
ökades utredningsarbetet så småningom till att också gälla den
språkliga tillgängligheten i riksdagstrycket. Erik Wellander
kopplades in som språkexpert, och hans självständigt publi-
cerade utredning om kommittésvenskan ck underrubriken
”bilaga till trycksakskommitténs betänkande”.
101
3. Klarspråk som kommunikationsideologi
En tidig klarspråkspropå nns i en motion från , som
föreslår att språkliga experter ska delta i arbetet med att ta
fram nya lagar (Motion 234 ). Uppdraget att utreda frå-
gan närmare lades till trycksakskommitténs redan pågående
arbete, och de landade i att stödja rekommendationen (även
om det inte tycks ha blivit verklighet förrän långt senare, och
på helt andra vägar). Motionären är anmärkningsvärd: Åke
Holmbäck, folkpartist och juridikprofessor, sedermera rektor
för Uppsala universitet. Holmbäck var nära bekant med Elias
Wessén, professor i nordiska språk, grundare av Nämnden för
svensk språkvård och ledamot av Svenska Akademien; under
ett drygt decennium hade de arbetat tillsammans med masto-
dontprojektet Svenska landskapslagar, utgivet –. Rela-
tionen mellan Holmbäck och Wessén, liksom deras enskilda
värv, antyder hur fältöverskridande – mellan akademi och
statsbyråkrati, och mellan olika akademiska discipliner – kan
forma en agenda.
Under Nämnden för svensk språkvårds första decennium
var inte myndighetsspråket något särskilt fokus för verksam-
heten. Vad som skrevs fram som den viktigaste uppgiften vid
det första konstituerande sammanträdet var i stället att
främja den nordiska språkgemenskapen, inte minst i fråga
om stavning (Bergman :). När den så kallade kanslisti-
len problematiserades av den tidens språkvårdare, som Gösta
Bergman, Erik Wellander och Elias Wessén, handlade kritiken
framför allt om de styltiga formuleringarnas brist på elegans
(t.ex. Bergman :) eller om deras ”gubbighet”, en åter-
kommande anklagelse från Wellanders håll (t.ex. ”Svenskan
snart ett gubbspråk” ). Kritiken motiverades sällan med
den sortens demokratiargument som skulle bli vanliga senare
(se Bornhöft ).
102
Begriplig svenska i språkvård och forskning
Framåt -talet började allt mer hända. Framåtanda var ti-
dens ideal, och det formade även föreställningar om språket.
Vid Nämnden för svensk språkvårds årsmöte höll hov-
rättspresidenten Björn Kjellin ett föredrag med titeln Kan våra
myndigheters språk moderniseras? – en fråga på vilken han svarar
att det är både möjligt och nödvändigt: myndigheterna ”behö-
ver ett tidsenligt språk och därtill ett språk som är klart, enkelt
och uttrycksfullt” (Kjellin :). Med nya centralgurer i
nämnden, såsom Bertil Molde och något senare Margareta
Westman, började också den oentliga svenskan ta allt mer
plats i språkvårdsarbetet.
Strävan efter plattare hierarkier med minskad distans mellan
makten och folket började, även utanför språkvårdens kärn-
fält, leda till ett nytt sätt att kritiskt granska statsapparatens
språkbruk. Nils Frick, verksam i reklambranschen, prolerade
sig tidigt som författare till handfasta skrifter om begripligt
språk (t.ex. Frick & Zachrisson ; Frick ). Statsrådet
och socialdemokraten Sven-Eric Nilsson verkade vid mitten
av -talet så itigt mot kanslistilen i lagar och förordningar
att förenklingen av oentlig svenska kom att debatteras under
termen ”hästvedaprosa” efter Nilssons skånska hemort. Här
började också ett demokratiargument utkristalliseras: ”Skriv
så att vanligt folk kan läsa vad ni skriver”, uppmanade Nilsson
i en central regeringsorder som utgick till alla anställda i de-
partementen (Ehrenberg-Sundin & Sundin :). Nilsson
initierade bland annat ett samarbete mellan Statsrådsbered-
ningen och Nämnden för svensk språkvård som resulterade i
skriften Språket i lagar och andra författningar (Ericsson & Molde
). Med denna skrift krokade nämndföreståndaren Molde
i det arbete som Wellander initierat med sin utredning om
kommittésvenskan ett och ett halvt decennium tidigare. Målet
för författningssvenskan bör vara att stilen ska ligga så nära
103
3. Klarspråk som kommunikationsideologi
vardagsspråket som möjligt, fastslår författarna i inledningen.
Med detta som utgångspunkt går de systematiskt igenom kon-
struktioner och ord som bör bytas ut till förmån för alternativ
som mer liknar det lediga talspråket. Men ännu var det inte
givet att arbetet för ett ledigare myndighetsspråk var förenat
med anlitandet av språkvetenskaplig expertis. När Informa-
tionsutredningen år undersökte samhällsinformation på
ett bredare plan kopplades inga språkvetare in i arbetet, även
om begriplighet diskuterades, åtminstone i fråga om ordval
(Vidgad samhällsinformation ; se även Ehrenberg-Sundin &
Sundin :–).
Stödet för att förenkla den oentliga svenskan var i alla
händelser brett. Under -talet utkom en rad stridsskrifter
och kortare, allmänt hållna handböcker som vände sig mot
vad som uppfattades som en överdrivet byråkratisk ton. Ett
typiskt exempel är poeten och vetenskapsmannen Bo Holm-
bergs Öppet brev till betänkare och SOUensktalande (). Mycket
uppmärksamhet ck också ett utskick från Postverket som hur-
tigt uppmanade till en ledigare stil genom att visa exempel på
krångliga brev och ge förslag till förenklingar (Skriv som du
talar! ). Nils Frick, som tidigare skrivit handböcker om be-
gripligt språk, gav tillsammans med nordistikprofessorn Sten
Malmström ut boken Språkklyftan (Frick & Malmström ).
Titeln syftar på resultatet av en ordförståelseundersökning,
och författarna drar slutsatsen att en stor del av svenskarna
måste ha svårt att förstå, eller till och med missförstår, många
av de ord som är vanliga i den oentliga svenskan.
Efter att Sven-Eric Nilsson under -talet arbetat för för-
enklat myndighetsspråk från socialdemokratiskt håll drevs frå-
gan under andra partifärger under -talet. Folkpartisterna
Gunnar Helén och Gabriel Romanus (den förstnämnde också
docent i nordiska språk) lade fram en motion (Om bättre oent-
lig svenska ) som presenterade ett program i sex punkter,
bland annat att Svenska språknämnden skulle få en tydligt
104
förstärkt roll (se vidare nedan). Klarspråksfrågan aktualisera-
des också när centerpartisten orbjörn Fälldin presenterade
sin borgerliga koalitionsregering år , efter fyrtio år av so-
cialdemokratiskt styre. I sin regeringsdeklaration manade den
nytillträdda regeringen: ”Kraftfulla insatser skall göras mot
krångel, onödig centralstyrning och svårbegripligt myndig-
hetsspråk” (Riksdagens protokoll :). Här tycks klarspråks-
frågan kopplas ihop med strävan efter modernitet, snarare än
efter plattare hierarkier och jämlikhet.
Även Svenska språknämnden bidrog med inlägg för en ledi-
gare stil (t.ex. Molde & Westman ; Westman ). År
skrev professor Karl-Hampus Dahlstedt, då vice styrelseord-
förande i Svenska språknämnden, på temat ”Demokrati och
språkvård”, och beklagade sig över ”en böjelse hos de styrande
grupperna att isolera sig från det övriga samhället genom att
krångla till språket” (Dahlstedt :). Dahlstedts slutsats är
lika drastisk som Noreens ändamålsenlighetsprincip: språkvår-
den ”måste följaktligen arbeta för att språk och kommunika-
tion inte tillåts vara eller bli svårare och mer komplicerade än
som är nödvändigt för att de ska uppfylla sina grundläggande
uppgifter” (ibid.).
Kritiken mot kanslistilen började under -talet också ge
upphov till en mer artikulerad diskussion om vad det inne-
bär för demokratin om myndigheter skriver på ett sätt som
medborgare inte begriper. Relationen mellan medborgare och
myndigheter var temat för Byråkratiutredningen, där språk-
vård spelade en viss roll (Bättre kontakter mellan enskilda och
myndigheter ). Diskussionen inspirerade även till ett er-
tal forskningsinsatser, inte minst från nordister, som syftade
till att bringa klarhet i hur läsförståelse går till och hur man
kan avgöra om en text är begriplig eller inte. I sammanhanget
bör man nämna Carl-Hugo Björnssons läsbarhetsindex lix,
som förvisso har pedagogiskt fokus (se Björnsson ), men
också tongivande nordistiska avhandlingar som Christer Plat-
105
3. Klarspråk som kommunikationsideologi
zacks Språket och läsbarheten (), Gunnel Källgrens Innehåll
i text (), Olle Josephsons Svåra ord () och framför allt
Britt-Louise Gunnarssons Lagtexters begriplighet (). Under
-talet ck begriplighet, till följd av såväl språkvårdsinsat-
ser som tidigare forskningsinsatser, en alltmer framskjuten
roll som ideal för oentlighetens texter. Samtidigt kan man
konstatera att forskningsintresset för begriplighet klingade av
efter det tidiga -talet, kanske för att Gunnarsson med sin
avhandling ansågs ha kommit så långt som det gick att komma
(Josephson ).
Statligt sanktionerad språkvård
Vid sidan av de insatser inom forskning och språkvård som
beskrivits ovan skapades under -talet också viktiga insti-
tutionella och statsbyråkratiska villkor för språkvård av den
oentliga svenskan, delvis på grund av Helén och Romanus
motion som nämndes ovan (se historieskrivningen i Ehren-
berg-Sundin & Sundin :–). Det blev allt vanligare att
språkvårdare anställdes på myndigheter. En milstolpe sattes
, när den första språkexperten anställdes i Statsrådsbe-
redningen med det särskilda uppdraget att granska språket i
lagar (något som skedde före regeringsskiftet och alltså inte
var en del av Fälldinregeringens ”kraftfulla insatser” för bättre
myndighetsspråk). Försörjningen med framtida språkvårdare
stärktes sedan väsentligt när Stockholms universitet år
startade en språkkonsultutbildning som utbildar språkliga
rådgivare i svenska för den oentliga sektorn och näringsli-
vet. Sedan starten har Stockholmsutbildningen examinerat
ett tjugotal språkkonsulter vartannat år, och tillsammans med
utbildningarna som senare började ges vid Göteborgs, Lunds
och Umeå universitet har totalt omkring språkkonsult-
examina utfärdats.
En tydlig signal om språkvårdens roll i den svenska statsap-
106
paraten var att det centrala språkvårdsorganet delvis förstatli-
gades år , i samband med att det bytte namn till Svenska
språknämnden. Att språkvården hade blivit en viktigare del
av statsapparaten syntes också när regeringen år tillsatte
departementsutredningen Språkvårdsutredningen, som hade
till uppgift att granska den språkvård som bedrevs vid svenska
myndigheter. När utredningen publicerade sin rapport hade
klarspråk blivit den gängse termen för det mål som språkvårds-
arbetet strävade mot: den ck titeln Klarspråk: En grund för god
oentlig service () (termen klarspråk tycks ha myntats av
den tidigare nämnde Nils Frick ; se Ehrenberg-Sundin &
Sundin :). Kort efter publiceringen av Språkvårdsutred-
ningens rapport ck klarspråksidealet ett viktigt symboliskt
stöd i den nya förvaltningslagen, som slog fast att ”Myndig-
heten skall sträva efter att uttrycka sig lättbegripligt” (Förvalt-
ningslag :§ ).
I takt med att språkvårdarna ck rutin på språkvårdsarbete
i form av kurser, föredrag och textgranskningar började det
publiceras allt er skrifter med konkreta riktlinjer för att skriva
klarspråk. Vid mitten av -talet gav Svea hovrätt ut en vitt
spridd skrift som skulle inspirera jurister till större språklig
medvetenhet (Språket i domar och beslut ). Myndighets-
språkvården ck även ett tydligt normcentrum i Myndigheternas
skrivregler (första uppl. , sjunde ), även om fokus här
snarare ligger på språkriktighet än klarspråk.
Som framgått av den historiska genomgången är en bety-
dande del av den stilorienterade språkvårdande litteraturen
utformad som listor över olämpliga uttryck, tillsammans med
rekommenderade alternativ. Den traditionen kröns av en skrift
med titeln Svarta listan: Ord och fraser som kan ersättas i författ-
ningsspråk (första uppl. , ärde ). Listan tar enligt
förordet upp ”ord som ger ett stelt, kanslispråkligt intryck”
(:). Exempelvis avråds man från att skriva att ett ärende
”anhängiggjorts” hos en myndighet; i stället ska man skriva att
107
3. Klarspråk som kommunikationsideologi
det ”väckts” eller ”inletts”. Även något vanligare konstruktio-
ner som ”i den mån” avråder skriften från, här till förmån för
”om” eller ”i den utsträckning”, en rekommendation som kan
få exempliera hur undyende gränsen är mellan vad som är
ett lättfattligt språk och vad som inte är det.
År ck Statens institut för personalutveckling (SIPU)
i ansvar att samordna myndighetsspråkvården nationellt. Det
ledde till att SIPU sjösatte det så kallade Språkvårdsprojektet
för att grundligare undersöka hur man kan arbeta för att för-
bättra texter vid myndigheterna. Projektets rapport (Visst går
det att förändra myndighetsspråket! ) redogör för konkreta
exempel från klarspråksfältet. Inledningsvis återges en historia
med titeln ”Mohammed och myndigheten”, som handlar om
en medborgare med svenska som andraspråk som skriver brev
till en myndighet. Brevet besvaras med tung myndighetsprosa
som meddelar att myndigheten inte har ”möjlighet att utan
författningsstöd på begäran av sökanden i enskilt mål företa
utredning om handläggningen av ett visst ärende” – och så vi-
dare. Det är alltså den sortens myndighetsspråk som rapporten
föresätter sig att bidra till att förändra. Här blir klarspråksidea-
let på ett tydligt sätt en fråga om praktiska erfarenheter.
Klarspråksarbetets förankring i hjärtat av statsmakten stärk
-
tes när den nya Klarspråksgruppen startade vid Regerings-
kansliet år . Här samordnades myndighetsspråkvården
efter att SIPU lagts ner samma år. Klarspråksarbetet gick nu
in i en ny fas som handlade mer om att sprida kunskap och
goda arbetsmönster som redan fanns på plats vid vissa myn-
digheter än om att lansera klarspråksidealet från grunden. Det
började skapas en infrastruktur specikt för arbetet med och
för klarspråk. År började Klarspråksgruppen ge ut infor-
mationsbladet Klarspråksbulletinen, som sedan dess regelbun-
det informerar om aktuella klarspråksfrågor. År initierade
gruppen priset Klarspråkskristallen, som sedan dess årligen
tilldelas en myndighet, kommun eller region som arbetat ”för
108
ett klart och begripligt oentligt språk”. Att priset ceremoniellt
delas ut av en minister har skänkt verksamheten särskild legi-
timitet, samtidigt som det bidragit till att göra utdelningen av
Klarspråkskristallen till en högtid i språkvårdssammanhang.
Klarspråksgruppen var också initiativtagare till ett uppdrag
från Justitiedepartementet till Statskontoret att utreda myn-
digheternas behov av språkstöd (Ehrenberg-Sundin & Sun-
din :). Utredningen resulterade i en rapport (På väg
mot ett bättre myndighetsspråk ) som bland annat lanserade
ett diagnosinstrument för kvalitetsbedömning av olika sorters
myndighetstexter, vilket i sin tur låg till grund för det som
senare lanserades som Klarspråkstestet. En av de sista insat-
serna från Klarspråksgruppen var skriften Klarspråk lönar sig
(Hedlund ).
År ombildades Svenska språknämnden till Språkrådet,
som blev en avdelning inom myndigheten Institutet för språk
och folkminnen och ck utvidgade uppgifter som bland annat
innebar att det tog över Klarspråksgruppens och Sverigenska
språknämndens verksamhet. Språkrådet ck dessutom ansvar
för minoritetsspråken romska, meänkieli och jiddisch samt
svenskt teckenspråk. I myndighetens instruktion från riksda-
gen framgår att dess uppdrag bland annat innefattar att ”verka
för att den oentliga förvaltningen använder ett vårdat, enkelt
och begripligt språk” (Förordning ).
Språkvård blir språkpolitik
Under -talet blev det allt vanligare att språkvårdens aktö-
rer började tänka på sin verksamhet som språkpolitik (Joseph-
son ). Ett framträdande tema var att engelskan i allt högre
utsträckning sågs som problematisk i det svenska språksam-
hället, och att det svenska språkets ställning behövde skyddas
(se Salö för en diskursanalytisk historik). Svenska språk-
nämnden lyckades få gehör för problembilden, bland annat
109
3. Klarspråk som kommunikationsideologi
genom en debattartikel sommaren (se Teleman ), och
ck i uppdrag av regeringen att utarbeta ett förslag till hand-
lingsprogram för att främja svenska språket. I det förslag som
nämnden sedermera presenterade ägnas fokus huvudsakligen
åt svenskans ställning och svenskans standard, medan kommu-
nikationen mellan myndigheter och medborgare tilldelas en
perifer roll. ”Huvudmålet”, skriver man, ”är att behålla svensk-
an som samhällsbärande och komplett språk i Sverige” (Förslag
till handlingsprogram :). År tillsatte regeringen en
parlamentarisk utredning med språkvetenskaplig expertis, ef-
ter språknämndens förslag, vilken så småningom resulterade i
det omfattande betänkandet Mål i mun (). Här ck klar-
språksfrågor ett substantiellt utrymme och växte därigenom
fram som en av huvudgrenarna i den svenska språkpolitiken.
En hjärtefråga i millennieskiftets språkpolitiska framstötar
var att lagstadga om svenskans ställning, och det kom en pro-
position med ett förslag till språklag, utformat efter rekom-
mendationer i Mål i mun (Bästa språket ). Här formulera-
des också fyra språkpolitiska mål, varav ett riktade in sig mot
klarspråk: ”den oentliga svenskan ska vara vårdad, enkel och
begriplig”. Här, om inte förr, syns att klarspråksidealet fått en
central ställning i den svenska språkvården – på samma gång
som språkvården fått en starkare statsbyråkratisk förankring än
någonsin tidigare. Det blev ingen lag av propositionen, men de
fyra språkpolitiska målen antogs formellt av riksdagen ,
vilket gjorde dem till ett tydligt rättesnöre för den framtida
språkpolitiska verksamheten, inte minst vid Språkrådet som
inrättades året därpå (ännu hänger en inramad asch
med de språkpolitiska målen centralt i Språkrådets lokaler).
Efter en ny utredning (Värna språken ) och proposition
(Språk för alla ) gick ett lagförslag till sist igenom (Språk-
lag ). Språklagens elfte paragraf ger klarspråksidealet ett
tydligt lagstöd:
110
§ Språket i oentlig verksamhet ska vara vårdat, enkelt och be-
gripligt.
Under de dryga tio år som gått sedan språklagen klubbades
igenom har den språkpolitiska utvecklingen varit mindre dra-
matisk, även om långsamma förändringsprocesser har fortsatt
att sätta avtryck. En av dessa processer är den ökade invand-
ringen till Sverige, vilken innebär att allt er – såväl medbor-
gare som myndighetsrepresentanter – använder svenska som
andraspråk. En annan viktig process är digitaliseringen, som
påverkar språkets utveckling på era sätt. En eekt av digi-
taliseringen är att den erbjuder medborgare nya möjligheter
att söka information utanför möten med myndigheter, vilket
verkar vara källan till en av vår tids stora slitningar kring den
oentliga kommunikationen. Termer som kunskapsmotstånd,
faktaresistens och alternativa fakta används på vissa håll för att
ringa in ett problem med kunskapsödet från experter till lek-
män. Det låter förvisso som ett problem som klarspråksaktörer
skulle kunna ta itu med – formulera kunskapen begripligare
så når den fram – men mycket tyder på att problemet är mer
komplicerat och att lösningarna därför måste se annorlunda
ut. Kanske resulterar detta i att nya kommunikationsideal för
det oentliga språkbruket växer fram.
Avslutning
Ovanstående historik visar hur ett klarspråksideal ck fäste i
den svenska statsbyråkratin. Vad som hos junggrammatiker på
-talet började med språkvetenskapliga resonemang om ett
förhållandevis alldagligt antagande om kommunikation ledde
genom en rad omständigheter och ansträngningar ett drygt
sekel senare till en lagparagraf som reglerar den oentliga
verksamhetens språkbruk. Språkvård är benämningen på den
institutionella struktur som bland annat verkar för detta ideal,
111
3. Klarspråk som kommunikationsideologi
särskilt genom organet Språkrådet (tidigare Svenska språk-
nämnden och Nämnden för svensk språkvård). Redogörelsen
visar hur en tradition av språklig rådgivning med förankring i
universitetsämnet nordiska språk gick från att huvudsakligen
ägna sig åt skolungdomens språkbruk under det sena -ta-
let och tidiga -talet till att rikta fokus mot det professio-
nella språkbruket i den svenska oentligheten från mitten av
-talet och framåt.
Historiken visar att en betydande del av språkvårdens fram-
gångar har uppnåtts genom att dess aktörer tagit vara på möj-
ligheter som uppstått (jfr Dalbergs kapitel ). Att Erik Wellan-
der ck tillfälle att skriva sitt pionjärverk om kommittésvenska
hänger ihop med något så världsligt som att riksdagsreviso-
rerna bedömde att staten behövde spara på papper. När en ut-
redning tillsattes kunde Wellander erbjuda sin kompetens, och
han blev säkert inkopplad därför att han redan var verksam
på området och blivit ett känt namn. Dels hade han tillskansat
sig ett gott renommé i språkrådgivningsfrågor, främst genom
Riktig svenska, dels hade han ett brett och mångsidigt socialt
nätverk: utöver sin språkvetenskapliga förankring hade han
exempelvis varit politiskt aktiv, främst som debattör på höger-
kanten, och var dessutom medlem i Publicistklubben precis
som era i Trycksaksutredningens kärntrupp.
Språkvården och nordistiken spelade knappast någon vik-
tig roll för uppkomsten av den jämlikhetsvåg som svepte över
världen och Sverige under - och -talet, men de kunde
surfa på den genom exempelvis handböcker och forsknings-
projekt som gjorde jämlikhetssträvandena till en språklig frå-
ga. När den styltiga kanslisvenskan under denna tid började
kritiseras som ett demokratiproblem – också av personer som
inte var språkvetare – vidgades den marknad där språkvården
kunde utöva sin expertis och argumentera för sin vikt. En ef-
fekt av liknande art är att engelskans allt starkare ställning mot
slutet av -talet kan ses som en förutsättning för att den
112
så kallade klarspråksparagrafen infördes i svensk lag. Hade
det inte varit för det uppfattade hotet mot svenskans ställning
hade det nog inte blivit någon språklag som sa att språket i
oentlig verksamhet ska vara vårdat, enkelt och begripligt.
Andra länder då? Detta kapitel har fokuserat på vad som
hänt inom Sveriges gränser. Det är också så aktörerna har
presenterat sina arbeten; sällan förekommer referenser till
språkvård i andra länder. Men visst har det funnits inuen-
ser. Wellanders främsta akademiska verksamhetsområde var
tyskan. Ett besök i Wellanders samling, som nns i magasinet
på Stockholms universitetsbibliotek, visar att han hade rikligt
med tysk språkvårdslitteratur att låta sig inspireras av. En an-
nan given inspirationskälla är de andra nordiska länderna; det
nordiska samarbetet har alltid varit utvecklat hos Språkrådet
och dess föregångare. Dessutom nns det en rik tradition av
klarspråksarbete i engelsktalande länder, ofta under begreppet
plain language.
Ett slags rationalitetsargument går igen i arbetet för den
kommunikationsideologi som kommit att få etiketten klar-
språk. En stark idé genom hela klarspråkshistorien är att språk
(åtminstone det språk som argumentationen handlar om) är
till för att meddela saker, och att läsaren tar del av en text
för att förstå informationen. Fram till -talet riktade ratio-
nalitetsargumentet i princip uteslutande in sig på skribenten
och gjorde gällande att den som använder ett mer komplicerat
språk än vad nöden kräver helt enkelt gör fel och kanske rentav
gör sig löjlig. Från och med -talet läggs ett nytt lager till ar-
gumentationen i och med att man börjar tala om mottagaren.
Man håller visserligen fast vid rationalitetsargumentet, men
många kopplar det nu till ett jämlikhets- och demokratiargu-
ment: blir det för krångligt nns det risk att bara vissa har
möjlighet att ta del av informationen. Här kan argumentatio-
nen vädja till skribentens empati för läsaren: att inte skriva
klarspråk blir ett sätt att medvetet hålla informationen borta
113
3. Klarspråk som kommunikationsideologi
från rättmätiga mottagare. Parallellt har modernitetsargument
varit viktiga för att få bred förankring för saken: en enklare
och mer talspråksnära skriven svenska har stått för något nytt
och fräscht i kontrast till den förlegade och dammiga kansli-
svenskan.
Idén att tydligt språk är bra språk har, som nämnts, en myck-
et längre historia än det svenska klarspråksarbetet (oavsett vad
man kallat det). Vad som är intressant i vårt sammanhang är
inte själva idén, utan det faktum att svenska språkvetare, före-
trädesvis nordister, har lyckats relevantgöra sin expertis i sti-
listisk och grammatisk analys som en central, för att inte säga
oundgänglig, resurs i arbetet för att förverkliga idén om klar-
språk. Till syvende och sist är detta en historia om kunskaps-
genomslag och marknadsföring av en viss form av expertis.
Man frågar sig därför gärna varför företrädare för just detta
kunskapsområde har lyckats tillskansa sig en sådan position.
Detta kapitel ger ett svar på den frågan, om än inte fullständigt
uttömmande. I korthet kan man tala om tre viktiga händelser
som förklarar framgången: för det första att Riktig svenska (Wel-
lander ) blev så populär och uppskattad i breda befolk-
ningslager, vilket gjorde språkvård till en populär fråga, för
det andra att Kommittésvenska (Wellander ) röjde vägen för
språkvetenskapliga inlagor i arbetet för att eektivisera stats-
apparaten, och för det tredje att Nämnden för svensk språk-
vård, med start , lyckades etablera sig som en modern och
lika folktillvänd som ämbetsmannamässig organisation som
förmådde länka ihop nordistiken och statsbyråkratin.
Sedan dess har klarspråksidealet inte bara förändrat myndig-
hetskommunikationen, utan också den marknad där expert-
kunskaper i svenska värderas. I takt med att myndighetsprosan
har utstått allt er kritiska granskningar och reformationer har
det växt fram (eller konstruerats) ett behov av språkvetenskap-
lig skolning. Att ha en kandidatexamen i nordiska språk – inte
minst en med inriktning mot språkkonsultverksamhet – är i
114
dag en gångbar biljett till anställningar vid statsbyråkratiska
institutioner som myndigheter och departement. I fråga om
den akademiska kunskapens verkan i samhället utgör den
nordistiska språkvårdens etablering i det statsbyråkratiska fäl-
tet ett anmärkningsvärt exempel. Nyckeln till denna framgång
har fått namnet klarspråk.
Tack
Tack till David Karlander, Linus Salö, Gabriella Sandström,
Soa Tingsell samt en anonym granskare för insiktsfulla kom-
mentarer på en tidigare version av kapitlet. Tack också till del-
tagarna vid Språkbrukskollokviet vid Stockholms universitet,
där en tidigare version presenterades.
Referenser
Bauman, R. & Briggs, C. . Voices of modernity: Language
ideologies and the politics of inequality. Cambridge: Cambridge
University Press.
Beckman, N. . Svensk språklära för den högre elementarunder-
visningen. Stockholm: Bonnier.
Bergman, G. . Aktuella språkvårdsfrågor. Stockholm: Nämn-
den för svensk språkvård.
Bergman, G. . ”Nämnden för svensk språkvård”, i: Språk-
vård: Redogörelser och studier utgivna till Språkvårdsnämndens
tioårsdag 1954, –. Stockholm: Svenska bokförlaget.
Bergman, G. . Kortfattad svensk språkhistoria. Stockholm:
Prisma.
Björnsson, C.-H. . Läsbarhet. Stockholm: Liber.
Bornhöft, M. . Demokratiskt klarspråk: Demokratidiskursen
i förarbetena till språklagens 11 paragraf. Magisteruppsats.
Stockholm: Stockholms universitet.
Briggs, C. & Hallin, D. . Making health public: How news
115
3. Klarspråk som kommunikationsideologi
coverage is remaking media, medicine, and contemporary life.
London: Routledge.
Bästa språket – en samlad svensk språkpolitik. . Prop.
/:. Stockholm: Kulturdepartementet.
Bättre kontakter mellan enskilda och myndigheter: Betänkande av
Byråkratiutredningen. . SOU :. Stockholm: Kom-
mundepartementet.
Cameron, D. . Verbal hygiene. London: Routledge.
Cederschiöld, G. . Om svenskan som skriftspråk. Göteborg:
Wettergren & Kerber.
Dahlstedt, K.-H. . ”Demokrati och språkvård”, i: Kungl.
Vitterhets-, historie- och antikvitetsakademiens årsbok, –.
De Geer, L. . Om den juridiska stilen. Christianstad.
Det statliga utredningstrycket: Trycksakskommitténs betänkande.
. SOU :. Stockholm: Finansdepartementet.
Ehrenberg-Sundin, B. & Sundin, M. . Krångelspråk blir
klarspråk: Från 1970-tal till 2010-tal. Stockholm: Norstedt.
Ericsson, G. & Molde, B. . Språket i lagar och andra författ-
ningar. Stockholm: Statsrådsberedningen.
Frick, N. . Skriva enkelt och begripligt. Stockholm: Framti-
den livförsäkrings AB.
Frick, N. & Malmström, S. . Språkklyftan: Hur 700 ord förstås
och missförstås. Stockholm: Tiden.
Frick, N. & Zachrisson, B. . Ord vi förstår, ord som oss når.
Stockholm: Brolin.
Förordning med instruktion för Institutet för språk och folkminnen.
. SFS :. Stockholm: Utbildningsdepartemen-
tet.
Förslag till handlingsprogram för att främja svenska språket. .
Stockholm: Svenska språknämnden.
Förvaltningslag. . SFS : t.o.m. :. Stockholm:
Justitiedepartementet.
Gunnarsson, B.-L. . Lagtexters begriplighet: en språkfunktio-
nell studie av medbestämmandelagen. Stockholm: Liber.
116
Gustafsson, C. H. . Trycksaker och språkfrågor. Stockholm:
Kungl. Vattenfallsstyrelsen.
Hanell, L. . e Knowledgeable Parent: Ideologies of Commu-
nication in Swedish Health Discourse. Stockholm: Stockholms
universitet.
Hansson, K. . ”Det nns ett sug efter klarspråk”: En studie
om bättre stöd till klarspråk i oentlig verksamhet. Stockholm:
Språkrådet, Institutet för språk och folkminnen.
Hedlund, A. . Klarspråk lönar sig: Klarspråksarbete i kommu-
ner, landsting och statliga myndigheter. Ds :. Stockholm:
Justitiedepartementet.
Hellberg, S. . ”Expressen, Pippi och modern svenska”,
Språkvård ():–.
Holmberg, B. . Öppet brev till betänkare och SOUensktalande.
Stockholm: Forum.
Håkansson, D. & Karlsson, A.-M. (red.) . Varför språkve-
tenskap? Kunskapsintressen, studieobjekt och drivkrafter. Lund:
Studentlitteratur.
Josephson, O. . Svåra ord: en undersökning av förståelsen
av 153 ord från ekonomiska, sociala och politiska sammanhang.
Stockholm: Stockholms universitet.
Josephson, O. . ”Klarspråksforskningens framtid”, i: Ny-
ström-Höög, C. (red.), Medborgare och myndigheter, –.
Uppsala: FUMS, Uppsala universitet.
Josephson, O. . Språkpolitik. Stockholm: Morfem.
Kjellin, B. . Kan våra myndigheters språk moderniseras?
Stockholm: Norstedts.
Klarspråk: En grund för god oentlig service. Språkvårdsutredning-
ens rapport. . Ds C :. Stockholm: Civildepartemen-
tet.
Källgren, G. . Innehåll i text: En genomgång av faktorer av be-
tydelse för texters innehåll, uppbyggnad och sammanhang. Lund:
Studentlitteratur.
Lind Palicki, L. & Nord, A. . ”Från demokratisk rättig-
117
3. Klarspråk som kommunikationsideologi
het till tips och småknep i skrivandet: Några nedslag i det
svenska klarspråksarbetet”, Sakprosa ():–.
Linder, N. . Regler och råd angående svenska språkets behand-
ling i tal och skrift. Stockholm.
Lindgren, B. . ”Nämnden – en krönika”, i: Lindgren, B.
(red.), Nämnd, inte glömd: Historik över Nämnden för språk-
vård och Svenska språknämnden 1944–2007, –. Stockholm:
Svenska språknämnden.
Löfgren, O. (red.) . Hej, det är från försäkringskassan! Infor-
maliseringen av Sverige. Stockholm: Natur och kultur.
Moberg, P. . Försök till en lärobok för nybegynnare i allmänna
och svenska grammatiken. Stockholm.
Molde, B. & Westman, M. . Oentlig svenska: En textbok.
Stockholm: Esselte studium.
Motion 234. Av herr Holmbäck, angående språklig granskning av
vissa kommittéers förslag till lagtexter. . Motioner i Första
kammaren, nr . Stockholm: Sveriges riksdag.
Myndigheternas skrivregler. . Ds :. Stockholm: Jus-
titiedepartementet.
Mål i mun: Förslag till handlingsprogram för svenska språket. .
SOU :. Stockholm: Kulturdepartementet.
Mårtensson, E. . ”Förändringar i -talets svenska:
En litteraturgenomgång”, i: Mårtensson, E. & Svensson, J.
(red.), Oentlighetsstruktur och språkförändring. Lund: Lunds
universitet.
Nord, A. . ”Högtidstal men ingen debatt? Svensk myn-
dighetsspråkvård som språkpolitiskt projekt”, Svenskans
beskrivning :–. Helsingfors: Helsingfors universitet.
Noreen, A. . ”Om språkriktighet”, i: Spridda studier: Popu-
lära uppsatser 1, –. Stockholm: Geber.
Om bättre oentlig svenska: Motion 1975:262 av herrar Helén och
Romanus. . Stockholm: Riksdagen.
Platzack, C. . Språket och läsbarheten: en studie i samspelet
mellan läsare och text. Lund: Gleerup.
118
På väg mot ett bättre myndighetsspråk. . :. Stockholm:
Statskontoret.
Riksdagens protokoll /: (– oktober ). . Riks-
dagsförvaltningen.
Salö, L. . ”Domänförlust som språkideologisk representa-
tion: Språkvårdens diskurser om engelska i Sverige”, Nord-
and ():–.
Schieelin, B., Woolard, K. & Kroskrity, P. (red.) . Langu-
age Ideologies: Practice and eory. New York: Oxford Univer-
sity Press.
Schück, M. . Hur skall man tala och skrifva rätt? Vägledning
till undvikande af de vanligaste felen i Svenska språket. Stock-
holm: Bonnier.
Sjöberg, G. & Klingberg, G. . Handbok i svensk stilistik för
högre elementarläroverk. Upsala.
Språk för alla – förslag till språklag. . Prop. /:.
Stockholm: Kulturdepartementet.
Språket i domar och beslut. . Stockholm: Svea hovrätt.
Språklag. . SFS :. Stockholm: Kulturdeparte-
mentet.
Svarta listan: ord och fraser som kan ersättas i författningsspråk.
. SB PM :. Stockholm: Statsrådsberedningen.
”Svenskan snart ett gubbspråk. Åderförkalkning, säger profes
-
sor Erik Wellander”, Svenska Dagbladet, februari , .
Teleman, U. . ”Språket som ett eektivt meddelelseme-
del”, i: Allén, S., Dahlstedt, K.-H., Fant, G., Marc-Wogau,
K. & Teleman, U. (red.), Språk, språkvård och kommunikation.
Uppsala: Verdandi.
Teleman, U. . Tradis och funkis: Svensk språkvård och språk-
politik efter 1800, –. Stockholm: Norstedts ordbok.
Teleman, U. . ”På väg mot nya uppgifter”, i: Lindgren, B.
(red.), Nämnd, inte glömd: Historik över Nämnden för språkvård
och Svenska språknämnden 1944–2007, –. Stockholm:
Svenska språknämnden.
119
3. Klarspråk som kommunikationsideologi
Teleman, U. . Nordister och nordistik i Lund: Från 1860- till
1930-tal. Lund: Språk- och litteraturcentrum.
Vidgad samhällsinformation: betänkande angivet av Informations-
utredningen. . SOU :. Stockholm: Justitiedepar-
tementet.
Visst går det att förändra myndighetsspråket! En rapport från Språk-
vårdsprojektet. . Ds :. Stockholm: Finansdeparte-
mentet.
Värna språken: Förslag till språklag. . SOU :. Stock-
holm: Kulturdepartementet.
Wellander, E. . Riktig svenska: En handledning i svenska språ-
kets vård. Stockholm: Norstedt.
Wellander, E. . Kommittésvenska: en undersökning och ett
försök till riktlinjer. SOU :. Stockholm: Finansdepar-
tementet.
Westman, M. . Att skriva bättre oentlig svenska: Ett studie-
material. Stockholm: Statens personalutbildningsnämnd &
Svenska språknämnden.
Widmark, G. . ”Vi och Wellander: Om kongruensen som
språkvårdsproblem”, Språkvård :–.
Linus Salö (red.)
Dialogos
Kunskap, samverkan, genomslag
Dialogos Förlag
Odengatan
Stockholm
info@dialogosforlag.se
www.dialogosforlag.se
Humanvetenskapernas verkningar. Kunskap, samverkan, genomslag
Linus Salö (red.), Mats Benner, Fredrik Bertilsson,
Ulrika Bjare, Louise Bringselius, Tobias Dalberg,
Sara Edenheim, Björn Hammarfelt, Linnea Hanell,
Eugenia Perez Vico, Sverker Sörlin, Per Wisselgren
Första upplagan
Första tryckningen
© Författarna och Dialogos Förlag
Grask form: RPform, Richard Persson
Omslagsillustration: Johan Windh, efter förlaga: Derek Harper,
Cats and a catap, Cathedral Close, Exeter, CC BY-SA .
Tryck: ScandBook, Falun
----
