ChapterPDF Available

De nyvunna synsättens inympning: Modersmålsundervisningens tillblivelse i Invandrarutredningen 1968–1974

145
 
5. De nyvunna synsättens
inympning
Modersmålsundervisningens tillblivelse i
Invandrarutredningen 1968–1974
Beslutsfattare som lyssnar på forskare?
När svenska språkforskare diskuterar språk och utbildning med
kolleger i andra länder uppstår inte sällan avundsamhet inför
svenska förhållanden. Sett i ett internationellt perspektiv har
nämligen Sverige anammat ovanligt generösa, språkpolitiskt
progressiva och akademiskt underbyggda policyer för språkli-
ga minoriteters utbildning. Mest iögonfallande är förekomsten
av modersmålsundervisning, tidigare ”hemspråksundervisning”,
som eget skolämne. Svenska kommuner är ålagda att erbjuda
modersmålsundervisning till talare av alla minoritetsspråk,
givet att vissa villkor uppfylls. I dagsläget bedrivs undervis-
ning i och om -talet språk inom svenskt skolväsende. Det
är med dessa förhållanden i åtanke som kollegerna kan säga:
”Det måste vara underbart att jobba i ett land där beslutsfat-
tare faktiskt lyssnar på vad forskare säger!”
Vad ligger i ett sådant uttalande? Övergripande handlar det
om i vilken utsträckning forskningens kunskap vinner gehör,
Båda benämningarna förekommer i detta kapitel, och ska här för-
stås som synonymer.
146
 
plockas upp och kommer till användning i de sammanhang
där statens policyer tar form. De institutionella villkorens
gynnsamhet för att åstadkomma ett sådant genomslag varie-
rar. Modersmålsmålsundervisningens tillblivelse i Sverige är
illustrativ i denna bemärkelse. Här handlar det mer precist om
vilket språkideologiskt synsätt som fått fäste och sedermera blivit
styrande för de språkliga minoriteternas utbildning. Det är i
det avseendet som Sveriges policylinje sticker ut för de esta
utländska erspråkighetsforskare. Men att det blivit så är var-
ken en slump eller följden av en naturlig utveckling. Snarare är
det avhängigt utfallet av historiska stridigheter inom och mellan
fält i den franske sociologen Pierre Bourdieus mening. Moders-
målsundervisning, inklusive det synsätt som berättigade den,
kunde komma till stånd ”först efter strider mot konkurrande
synsätt” (Bourdieu :).
Kapitlet söker visa just detta. Det tar läsaren till - och
--talets Sverige, med målet att begripliggöra de sociala och
historiska villkor som möjliggjorde modersmålsundervisning-
ens tillblivelse. Detta skedde under arbetet med den statliga
kommittén Invandrarutredningen (IU), som pågick –
och som under denna period utkom med två delbetänkanden
och ett huvudbetänkande: IU ,  och . Med huvudbetän-
kandet IU  (SOU :) gavs de försöksverksamheter som
dittills hade inletts en politiskt och vetenskapligt sanktione-
rad plattform, vilket innebar att den efterföljande så kallade
hemspråksreformen (Prop. /:) kort därpå kunde im-
plementeras nationellt. En nyorientering för Sveriges natio-
nella språkpolitik går således att spåra till IU:s arbetsgång
och den kunskap som med tiden vann erkännande där. Ge-
nom att studera denna arbetsgång fokuserar jag på de specika
kunskapspraktiker varigenom vissa grupperingars strävanden
kunde ”ympas in” i statens politik, i så måtto att något nytt
och människoframkallat tillfördes. Tack vare rutiner för dia-
rieföring nns viktig arbetsdokumentation från IU bevarad
147
5. De nyvunna synsättens inympning
på Riksarkivet i Stockholm: brevkorrespondens, promemorior,
skrivelser, utkast och sammanträdesprotokoll. Denna textmas-
sa erbjuder inblickar i betänkandenas tillkomsthistoria och ut-
gör sammantaget kapitlets material.
Kapitlets disposition är att jag företar en tämligen empirisk
genomgång av händelseförloppet, så som det framträder i ma-
terialet, vilket följs av en mer djuplodande kunskapssociolo-
gisk diskussion. Först följer några ord om språkideologier samt
en redogörelse för de redskap och perspektiv, hämtade från
Bourdieu, som kapitlet nyttjar.
Språkideologier
Språkideologier är sätt att se på och tänka om språk. De kan
förstås som historiskt sammanhängande idéer om språkliga
förhållanden, som är sammanätade med politiska intressen
(se också Hanells kapitel ). Ett framträdande språkideolo-
giskt synsätt är det som upprättar ett naturligt förhållande mel-
lan ett visst språk (till exempel svenska) och en viss plats (till
exempel Sverige). Denna idé sätter strävan om enhetlighet i
första rummet, med målet att inskärpa ett språk och en legitim
nationell kultur för alla. I linje med detta mål är erspråkighet
ett aber som behöver tyglas genom att människor assimileras,
görs lika”. Historiskt har denna hållning dominerat i natio-
naliseringsprojekt världen över, så också i Sverige exempelvis
gentemot (vissa) samer och nsktalande minoriteter i Norrbot-
ten (Elenius ).
Men i jämlikhetens namn kan också framföras att alla har
lika stor rätt till sitt modersmål, oavsett om detta är det statsbä-
rande språket eller inte. Frågan om vilket synsätt som ska äga
giltighet är runt om i världen föremål för en kamp vars utfall
kan få vitt skilda konsekvenser för minoriteters språkundervis-
ning inom statssanktionerade utbildningssystem. För att blott-
lägga den sociala förändringens riktning erbjuder Bourdieus
148
 
sociologi användbara ingångar och tankeredskap. Hans grund-
antagande är relationellt: förändringens riktning styrs å ena
sidan av styrkeförhållanden mellan agenters icke-orkestrerade
strävanden, å andra sidan av det rådande opinionsklimat som
möjliggör givna agenters ställningstaganden och som gör dem
verkningsfulla (Bourdieu ). I centrum står kunskap.
Bourdieu: kunskap inom och mellan fält
Enligt Bourdieu inrymmer samhällen fält – mer eller min-
dre autonoma världar med var sin specik logik (Bourdieu
:–). Fält är sociala rum sammanhållna av gemen-
samma angelägenheter och interna stridigheter, men de står
också i relation till andra fält. I samhällen som det svenska
brukar en särskild sammansättning av fält gurera i det över-
ordnade metafält för strider som Bourdieu kallar maktens fält,
ett slags kampplats för styrkemätningar mellan dem som inne-
har dominerande positioner i de olika ingående fälten. Här
inryms det byråkratiska fältet, som fyller en viktig funktion för
statens centrala organisation och beslutsfattande, men också
de vetenskapliga, politiska och journalistiska fälten, som alla
producerar sina egna representationer av verkligheten i en mer
eller mindre medveten och uttalad jakt på inverkan. I maktens
fält strider följaktligen innehavarna av olika slags kapital om
makten att styra samhällets riktning – så inte minst genom att
kontrollera skolsystemet (Bourdieu ).
Detta perspektiv har därmed påtagligt förklaringsvärde för
tillblivelsen av statens policyer. En policy är utfallet av stridig-
heter och reekterar den segrande partens perspektiv, om än
ofta med spår av kompromisser med konkurrerande parters
intressen. Statens policy på ett visst område vittnar om hur
balansen sett ut mellan de fält som tillsammans utgör maktens
fält, eftersom den lagstiftande staten är sista länken i en lång
kedja av skeenden varigenom kunskap hallstämplas (Bourdieu
149
5. De nyvunna synsättens inympning
:). Men inte alla konstellationer av agenter är egentliga
fält. Förståelsen av fält som mer eller mindre mogna, formerade
eller autonoma är av stor betydelse för förståelsen av moders-
målsundervisningens kunskapssociologiska betingelser. Där-
för krävs precisering.
Det vetenskapliga fältet består av en uppsättning discipliner
som kan sägas ha en tillräcklig grad av relativ autonomi för
att fungera som egna delfält – små avgränsade världar i sin
egen rätt inom den större vetenskapliga världen. Vetenskapliga
delfält präglas av rivalitet, där kunskapen och dess gränser
bevakas, denieras och försvaras, och där en central insats är
vetenskapligt monopol, alltså makten att legitimera kunskaps-
producenterna och deras kunskapsprodukter. Men ett veten-
skapligt område kan också etableras mellan eller delvis över-
lappande med discipliners delfält. En sådan process börjar inte
sällan som en löst sammansatt konstellation av människor – en
social gruppering (Bourdieu :) – som binds samman av
sina gemensamma hjärtefrågor.
En social gruppering kan utgöra grunden för ett vetenskap-
ligt delfält i vardande, kännetecknat av de begynnande kontu-
rerna av ett egentligt fält men ännu utan den grad av autonomi
som utmärker ett sådant. Vetenskapliga delfält i vardande är
aktivitetssfärer utan institutionaliserade positioner och en egen
social logik. De formeras i kraft av en disciplinöverskridande
samhörighetskänsla, som gör att grupperingar av agenter från
ett visst delfält kan sammanföras med agenter som besitter
överensstämmande positioner och dispositioner inom andra
delfält (Bourdieu :–). Under vissa villkor kan en
sådan konstellation av agenter ta formen av ett delfält i sin
egen rätt.
Dessa redskap kommer särskilt väl till pass för att koncep-
tualisera invandringsrelaterad forskning som ett nytt slags
vetenskaplig intressesfär under - och --talet, där ett an-
tal vetenskapliga delfält i vardande involverades. Här åsyftas
150
 
den inriktning som senare, under -talet, kom att kallas
imer – internationell migration och etniska relationer – vars
genes innefattade forskning om invandrares och minoriteters
allmänna situation. I vad Hammar () kallar ”imerolo-
gins” förhistoria engagerades statsvetare, nationalekonomer,
språkvetare, etnologer, pedagoger, socialantropologer och
andra representanter för mer renodlade vetenskapliga delfält.
Tillsammans med samhällsdebattörer från andra fält bildade
de en social gruppering vars kunskap med tiden skulle få stor
betydelse inom det invandringspolitiska rum som uppstod i
Sverige vid -talets slut. Först behöver något sägas om den
samhällsutveckling och de kunskapsbehov som frambringade
imerologin i Sverige.
Mot en uttalad invandringspolitik
Fram till -talet hade invandringsfrågor fört en undan-
skymd tillvaro på den politiska dagordningen. Andra frågor
dominerade, och i frågor som rörde migration och minoritets-
frågor uppvisade politiker en blandning av samsyn och oin-
tresse. Någon explicit invandrar- eller invandringspolitik fanns
inte, men outsagt hade Sveriges politiska hållning präglats av
ovillighet att gå invandrare till mötes i olika frågor (Hammar
). Inom det politiska fältet hade Socialdemokraterna do-
minerat sedan , och lika länge hade Tage Erlander varit
riksdagsledamot. Som statsminister – förkroppsliga-
de han sin epoks hållning till olikhet: å ena sidan positivt in-
ställd till en generös invandrings- och yktingpolitik, å andra
sidan viss om att enhet snarare än mångfald var bästa medlet
för att uppnå social och ekonomisk jämlikhet. Men det mest
typiska draget var att frågan praktiskt taget lyste med sin från-
varo. Erlanders memoarsvit, utgiven i era band, behandlar
nära nog alla relevanta politikområden, men säger knappt ett
ord om invandringspolitiken. Olle Svennings År med Erlander
151
5. De nyvunna synsättens inympning
() ger en lite annan bild: här beskrivs hur frågan succes-
sivt fördes in, men också hur den ofta kanaliserades via Er-
landers skyddsling och kommande efterträdare Olof Palme,
som exempelvis vek sitt jultal  till frågan om invandrares
förhållanden.
Den första tiden efter andra världskriget förväntades yk
-
tingar, arbetskraftsinvandrare och andra immigranter helt
sonika anpassa sig till svenska förhållanden utan stöd från
samhällsinstitutionerna. Folkhemmets ingenjörer satte därtill
stor tilltro till enhetslösningar som medel för att uppnå såväl
gemenskap som likvärdighet. Både Alva och Gunnar Myrdal
drev med välmening denna linje, ofta med udden riktad mot
segregering och sociala problem. Tilltron till enhetslösningar
gällde inte minst på skolområdet, där Alva Myrdal med tiden
blev i allra högsta grad involverad. Hon inkarnerade visionen
att skolsystemets kollektiva fostran skulle ha utjämnande eek-
ter för att motverka de former av olikhet som ofrånkomligen
rådde mellan klasser, familjer och andra grupper. I denna vi-
sion hade specialanpassade skollösningar för minoriteters oli-
ka preferenser och behov svårt att vinna gehör (Borevi ).
I mediefältet höjdes emellertid från mitten av -talet kri-
tiska röster mot den svenska statens blandning av laissez-faire
och mer eller mindre explicita anpassningskrav. Drivande i
debatten var personer som själva hade invandrat till Sverige,
såsom David Schwarz, Voldemar Kiviaed och Sven Reinans.
De lyckades med tiden etablera en assimilationskritisk diskurs
som gjorde gällande att hårdföra anpassningskrav svårligen
kunde förenas med den svenska välfärdsstatens tonvikt på
jämlikhet. Behovet av en nationell invandringspolitisk rikt-
ning blev mot -talets slut uppenbart. Invandringsfrågan
saknade dock fast tillhörighet bland departementen. Ingen
myndighet med centraliserat ansvar fanns, och dessutom sak-
nades kunskap om invandrares livsvillkor. Det skavde på sta-
tens självbild som tillhandahållare av lösningar. År  beslöt
152
 
man så att tillsätta en statlig utredning, IU, som ck i uppgift
att mejsla fram en samhällelig ståndpunkt i frågan om invand-
rarnas rättigheter och skyldigheter och om samhällets ansvar
för att möjliggöra den önskvärda inriktningen i invandrarnas
livsprojekt i deras nya land.
IU var parlamentariskt sammansatt; socialdemokratisk do-
minans till trots fanns representation från olika politiska par-
tier. På det invandringspolitiska området var dock frånvaron
av partipolitiska slitningar ett av de mest karakteristiska sär-
dragen. Som Hammar (:) påpekat om invandringspo-
litiken också under -talet, överlämnade de politiska parti-
erna ӌt experter inom och utom partierna att ta fram tekniska
lösningar”. Men inte heller de etablerade vetenskapliga disci-
plinerna eller forskarsamfundet som helhet såg invandringen
till Sverige som ett angeläget studieobjekt (t.ex. Westin ).
Imerforskningen var embryonisk. Även om pionjärarbeten
fanns (t.ex. Hammar ) skulle den första vågen av invand-
ringsrelaterade avhandlingsprojekt inte komma förrän under
-talets första hälft.
Detta förhållande, alltså frånvaron av både politiska och ve-
tenskapliga insatser, skapade ckor av ointresse i maktens fält.
Från bourdieusk synvinkel öppnade det upp det invandrings-
politiska rummet för andra agenter. På grund av de etablerade
disciplinernas allmänna ointresse för invandringsfrågor sam-
manlänkades IU med en löst sammansatt social gruppering av
forskare från olika vetenskapliga delfält – exempelvis Tomas
Hammar, Karin Busch, Harald Swedner och Arne Trankell –
vilka förenades av ett intresse för invandrar- och minoritets-
frågor och ett inte obetydligt engagemang för invandrarnas
sak. Vid -talets slut kretsade mycket kring professorn i
pedagogisk psykologi Arne Trankell i Stockholm och biträ-
dande sociologiprofessorn Harald Swedner i Lund samt där
ingående nätverk av doktorander (se Westin ; Wadensjö
). Förbindelserna inom grupperingen var många. Exem-
153
5. De nyvunna synsättens inympning
pelvis hade såväl Swedner som Trankell och Reinans bidragit
till antologin Svenska minoriteter (Schwarz ), vilken bör
ses som ett viktigt bidrag i kampen för att rikta om svensk
invandringspolitik mot en pluralistisk hållning. Till denna
sociala gruppering, bestående av såväl universitetsfolk som
publicister och andra agenter angelägna om att föra in nya syn-
sätt i svensk invandringspolitik, hörde också agenter hemma-
hörande i den begynnande tvåspråkighetsforskningen. Redan
under -talet fanns en krets av språkvetare med intresse för
minoriteters språkliga förhållanden, exempelvis Bertil Malm-
berg, Hugo Tenerz, Els Oksaar och Nils Erik Hansegård; de
två senare hade också bidragit till Schwarz antologi. Deras
kunskap skulle snart bli verkningsfull.
Invandrarutredningen befolkas och sjösätts
IU blev noden i ett invandringspolitiskt rum, placerat i skär-
ningspunkten mellan det byråkratiska, det vetenskapliga och
det politiska fältet. Som statlig utredning hade IU nämligen
ett antal på förhand uppställda positioner: sekretariat, exper-
ter, politiska ledamöter. Dessa skulle nu befolkas av enskilda
agenter, som tillsammans skulle ta sig an den av direktiven
vägledda utredningsuppgiften. Ordförande blev riksdags-
mannen Yngve Möller (S). Jan Svedberg utsågs till huvud-
sekreterare, biträdd av Jonas Widgren – båda tjänstemän. De
parlamentariska ledamöterna företrädde Socialdemokraterna,
Moderaterna, Centerpartiet och Folkpartiet. Inte mindre än
sju experter skulle bistå utredningen, däribland Kjell Öberg,
Sven Reinans, Harald Swedner och Arne Trankell. Bland dessa
hade bara Swedner och Trankell en klar anknytning till uni-
versitetsvärlden, även om också Reinans hade skolning som
statistiker och expert på invandringens demogra.
Mycket tyder på att experternas perspektiv inte kom till sin
rätt i utredningsarbetets början, trots att de anlitades itigt i
154
 
linje med utredningens kartläggande ambitioner. Med start
 ck IU direktiven att dels kartlägga vad man kallade
”invandrarnas anpassningsproblem”, dels föreslå samhällsåt-
gärder för att avhjälpa problemen. Direktiven var framtagna
i den gamla tidens anda med fokus på social och ekonomisk
jämlikhet, men också anpassning. I synnerhet skrevs språk-
kunskaper fram. Med detta avsågs först och främst kunska-
per i svenska språket, vilket betraktades som grunden för ett
jämlikhetsprojekt. Utöver åtgärder för att stärka invandrarnas
svenskkunskaper framhöll direktiven ”vilket ansvar som bör
åvila samhället för att invandrares önskan att vidmakthålla
kontakten med sitt ursprungslands språk och kultur tillgodo-
ses”. Vid bedömningen av sådana åtgärder föreskrev direktiven
vidare att IU inte skulle ompröva redan fattade beslut, ”bl.a.
på undervisningens område”. Eftersom beslut redan fanns om
småskalig hemspråksundervisning på försöksbasis föll detta
utanför utredningsdirektiven.
Den språkliga särarten: bevara men också bejaka?
IU  berörde invandrarnas utbildningssituation med fokus på
grundutbildning i svenska för vuxna, primärt som en arbets-
rättslig fråga, och ledde sedermera till invandrares lagstadgade
rätt till svenskundervisning på betald arbetstid. Också i IU:s
utfrågningar hos invandrar- och minoritetsorganisationer kret-
sade önskemålen om samhällsåtgärder huvudsakligen kring
att tillgodose att invandrare gavs svenskkunskaper likvärdiga
med den inhemska befolkningens (PM ). Men samtidigt
nagelfors direktivens andemening i promemorior, vilka dis-
kuterades vid utredningens sammanträdanden. Vid sidan av
att betona vikten av svenskkunskaper innefattade nämligen
direktiven formuleringar om ”invandrade minoritetsgrup-
pers strävan att bevara sin språkliga, kulturella och religiösa
särart” (direktiven, IU , , min kursivering). När det första
delbetänkandet tog form under våren  ägnades ett särskilt
155
5. De nyvunna synsättens inympning
kapitel åt frågan om barn och ungdomar, där IU uttryckte en
begynnande tvekan om hur långt man skulle gå i sin tonvikt
på svenskkunskaper. Pö om pö vanns erkännande för synsättet
att ett fokus på svenskkunskaper inte behövde stå i motsätt-
ning till att också uppmuntra kunskaper i andra språk, sär-
skilt för invandrares barn. Risker förknippade med att bortse
från denna aspekt uppmärksammades: tidiga IU-manus lyfte
fram att man i många fall ”måste räkna med ’halvspråkighet’
av varierande grad och varaktighet bland invandrarbarnen”
(manusversion / ). Detta visar att IU hade tagit intryck
av den vid tiden aktuella akademiska diskussionen om mo-
dersmålets angelägenhet, som genom Nils Erik Hansegårds
Tvåspråkighet eller halvspråkighet? () hade fått utrymme i
oentligheten. I korthet förfäktade idén om halvspråkighet
– utvecklad i relation till det erspråkiga Tornedalen – att en
negligering av modersmålen kunde utmynna i en situation där
förment tvåspråkiga individer behärskade ingetdera språket
”fullständigt”. Denna farhåga ledde till ett förespråkande av
modersmålsfrämjande insatser som ett slags botemedel för att
motverka icke-önskvärda tvåspråkighetseekter (Salö & Kar-
lander ).
Aktiv tvåspråkighet som botemedel – Jonas Widgren gör entré
I IU:s överväganden framhölls mer och mer vikten av att värna
andra modersmål än svenska, särskilt för barn i skolpliktig ålder,
vilket hade framförts som önskemål från invandrarorganisatio-
ner. Utöver satsningar på goda kunskaper i svenska, ett ”själv-
klart mål för skolans anpassningsåtgärder”, framhöll IU att:
En sådan satsning på undervisning i svenska varken behöver eller
får innebära att man omöjliggör för dessa barn att bibehålla och
utveckla sitt hemspråk. Det är enligt IU:s uppfattning även ett
väsentligt samhällsintresse att tvåspråkigheten bland invandrarbar-
nen uppmuntras. (Manusversion / )
156
 
En ny kursriktning kunde nu skönjas: en som handlade inte
bara om att bevara och bibehålla kunskaper i andra modersmål
än svenska, utan också om att utveckla dessa för att understödja
en önskvärd form av tvåspråkighet – aktiv tvåspråkighet. Det
är värt att notera att detta skifte i synsätt sammanföll med per-
sonalskiften i IU-sekretariatets sammansättning. År  hade
Reinans bytt roll i utredningen, från expert till dess biträdande
sekreterare. Hans föryttning visar hur det vetenskapliga fäl-
tet bröt in i det byråkratiska. Än viktigare var dock att Jonas
Widgren i början av  axlade rollen som huvudsekreterare.
Efter Gradin () kan följande kort noteras om de livserfa-
renheter som han förde in.
Widgren föddes i Stockholm  som son till skådespelaren
Olof Widgren, och på modern Mireilles sida fanns en ersprå-
kig migrationshistoria. Tidvis bodde han hos släkt i Marseille
och Genève. Han studerade en rad ämnen vid Stockholms uni-
versitet, såsom loso, religion, franska och serbokroatiska,
vilket mynnade ut i en kandidatexamen i loso . Under
en resa till Zagreb  mötte han sin blivande hustru, kroa-
tiskan Jadranka Čačić. Under studietiden var han också aktiv
i Vietnamrörelsen samt engagerade sig för Tibets sak, och han
följde noga den inhemska debatten om invandrares och mino-
riteters anpassning. Det går inte med bestämdhet att säga hur
dessa erfarenheter formade Widgrens uppfattningar. Men man
kan notera att den person som blott  år gammal blev IU:s
biträdande sekreterare  och tre år senare blev dess huvud-
sekreterare var skolad att tänka akademisk-lososkt, och man
kan anta att han som son till en erspråkig mor och make till
en erspråkig kvinna var benägen att sympatisera med minori-
teter. Efter Bourdieu (:) kan den sortens erfarenheter
vara betydelsefulla när de betraktas i relation till det rum av
möjligheter som stod Widgren till buds vid tidpunkten.
157
5. De nyvunna synsättens inympning
IU:s akademisering: från anpassningsproblem till värnande
om identiteter
Som huvudsekreterare tillskansade sig Widgren snabbt ett
stort och fritt spelutrymme. Jacobsson () menar att det
till stor del förklaras av att IU:s ordföranden intog passiva
roller i arbetet; lägg därtill de politiska ledamöternas relativa
samstämmighet och ointresse. Det banade väg för sekretariatet
och dess experter. I oktober  presenterade Swedner och
Widgren en promemoria, ”Om nödvändigheten av en teore-
tisk ram för migrationsforskningen”. Det bör betraktas som
ett tidigt sätt att akademisera utredningens arbete och knyta
det närmare till de perspektiv som den tilltagande migrations-
forskningen anlade. Iscensatta av IU pågick undersökningar
vid Sociologiska institutionen vid Lunds universitet. Dess pre
-
liminära rön, tillsammans med forskning från andra relevanta
universitetsinstitutioner, cirkulerade bland utredningens leda
-
möter. Ordförande Möller och Widgren besökte också Kanada
för att bekanta sig med policyutvecklingen där. Ett intresse
för identitetsfrågor etablerades. Under Schwarz () redak-
tion hade också samlingsvolymen Identitet och minoritet nyligen
kommit ut, och fyra exemplar köptes in för IU-ledamöternas
förfogande. Biträdande sekreteraren Reinans hade själv skrivit
två kapitel.
De akademiska perspektiven tillfördes fortlöpande. Vid sam-
manträdet i januari  diskuterades sekretariatets promemo
-
ria ”Invandrarna, kulturstödet och minoritetspolitiken”. Det
lade stor vikt vid identitetsbegreppet, som trots stark förank-
ring i ”nyare amerikansk litteratur” ansågs ha förbisetts i den
svenska diskussionen. Värnandet av minoriteters identiteter
framhölls. Syftet med promemorian var ”självfallet endast att
stimulera till en mycket preliminär diskussion inom invand-
rarutredningen”, men det avslutades med ett antal frågor om
IU:s fortsatta arbete, exempelvis: ”I vilken utsträckning skall
IU åter ta upp frågor om undervisning i modersmålet för barn
158
 
tillhörande språkliga minoriteter?” (s. ). Utredningsarbetet
fortgick utan något formellt ställningstagande, och dess åter-
stående arbete planlades. Ännu rådde dock osäkerhet om i
vilken mån direktiven skulle följas.
Under arbetet med IU  fortsatte på så vis arbetet med att
stöta och blöta direktiven. I juni  skickade Reinans runt en
sekretariatintern promemoria med titeln ”Om anpassningsbe-
greppet”, där han kastade kritiskt ljus över direktivens centrala
bruk av ord som ”anpassningsproblem” och ”anpassningsåt-
gärder”. Med hänvisning till nyare verk av Charles Westin, Ka-
rin Busch och andra sökte han avfärda anpassningsbegreppets
relevans för utredningens fortsatta arbete. Samma kritiska per-
spektiv hade också intagits i en nyutkommen samlingsvolym
om invandrar- och minoritetsforskning, redigerad och delvis
författad av Trankell ().
Under ett sammanträde samma månad framhölls att IU:s två
första delbetänkanden behandlat frågor av kortsiktig karaktär,
i enlighet med direktiven. De mer långsiktiga lösningarna, me-
nade IU, krävde grepp av mer principiell karaktär, som skulle
redovisas i ett huvudbetänkande. I skissen till dess ramdisposi-
tion kvarstod emellertid frågor: ”På vilka sätt skall IU ta upp
frågan om minoritetsspråkens ställning i utbildningsväsen-
det?” (PM / ). I slutet av  ck IU en ny ordförande
i Bertil Ohlsson. Han kom därmed in i arbetet under en viktig
förändringsfas då planläggningen för IU  fortskred. I skisser
framgår att ett delkapitel för ”Åtgärder inom utbildningsom-
rådet” nu fanns, men att inget var skrivet och ingen avsnitts-
författare var utsedd. De övriga kapitlen tog dock fast form
i takt med att forskningsrapporterna började bli klara. I det
första utkastet till huvudbetänkandets viktiga målkapitel upp-
märksammades vikten av att tillförsäkra minoriteter med ”från
majoritetsbefolkningen avvikande kulturmönster möjligheten
att upprätthålla och bevara sitt eget språk och sin egen kultur”
(utkast , prot. , bil. ). En konsekvens av det, menade IU,
159
5. De nyvunna synsättens inympning
var en rad insatser på utbildningsområdet. Målen godtogs vid
majsammanträdet , och ett första utkast till kapitlet om
utbildningsfrågor planerades till oktober samma år.
Kunskap utifrån: studieresor, symposier och besök
Ett nytt synsätt på språkliga minoriteter hade därmed vun-
nit erkännande i IU. Men alltjämt kvarstod frågan om hur
den nyvunna insikten om modersmålens värde skulle omsät-
tas i konkreta förslag på utbildningsåtgärder. Redan året före
hade IU bestämt sig för att besöka Norrbotten med syftet att
”studera tvåspråkigheten i Tornedalen” (skrivelse --).
Ragnar Lassinantti, landshövding i Norrbotten och kritiker av
tidigare decenniers försvenskningspolitik, hade förklarat sig
vara beredd att ta emot en delegation. I månadsskiftet juli/
augusti  reste så större delen av IU – ledamöter, experter
och sekretariatet – till Luleå, och därifrån vidare till andra
orter i Norrbotten. Bland annat samtalade de med Lassinantti
och höll ett sammanträde på folkhögskolan i Övertorneå (prot.
--).
På dylika vis fortsatte IU inhämtandet av kunskap och per-
spektiv utifrån. Vid ett seminarium i Finland hade frågan om
de nska invandrarbarnens utbildningsmöjligheter i Sverige
diskuterats. Överdirektören i Skolöverstyrelsen, Lars Sköld,
hade där slagit ett tydligt slag för att ”målet för invandrarbarns
undervisning i svenska skolor bör vara tvåspråkighet” och lyft
fram hemspråksundervisning som en åtgärd för att nå detta
mål (prot. , skrivelse). IU delade troligtvis denna uppfatt-
ning, men begränsades fortfarande av sina direktiv.
Planerna för ett symposium i Stockholms skärgård drogs
upp: ett dussin invandrarorganisationer skulle sammanföras
med direktörer, författare, generalsekreterare, ambassadrepre-
sentanter och akademiker under en tvådagarsträ med IU på
Ljusterö, ”innan IU har ’låst’ sina ståndpunkter” (prot. ,
bil. ). I sitt inledningsframförande vid symposiet, noggrant
160
 
förberett av sekretariatet, förklarade ordförande Ohlsson att
utredningsarbetet dittills hade fokuserat på kartläggning, men
att stunden nu var kommen för att diskutera utredningens pre-
liminära idéer och förslag på lösningar. De skulle presenteras
på senvåren , så ännu fanns tid att inhämta synpunkter
från den mest berörda parten – invandrarna själva. Ohlsson
beskrev kortfattat de senaste årens demograska trender, och
tillade:
Viktigare är kanske det faktum att mycket stora grupper med an-
nat modersmål än svenska nns i landet och att merparten av dem
med all sannolikhet kommer att stanna i Sverige. Detta innebär att
vi – vid sidan av de inhemska minoritetsgrupperna samerna och de
nsktalande i Norrbotten – har och får nya och stora befolknings-
grupper som i hemmet talar annat språk än svenska och som har
en delvis annorlunda identitetsupplevelse. (Inledningsanförande,
utkast, prot. , bil. :)
I tur och ordning gick Ohlsson därefter igenom vad som var
tänkt att avhandlas i huvudbetänkandets olika kapitel, men i
fråga om utbildning gjorde han enbart fragmentariska kom-
mentarer. I början av  hade dock betänkandets kapitel om
åtgärder på utbildningsområdet börjat få fastare form. När den
nländska delegationen för emigrantärenden besökte Stock-
holm i februari  höll Ohlsson ett anförande där desto mer
fanns att säga om utbildningsfrågorna:
Utbildningskapitlet är just nu under arbete inom sekretariatet men
redan nu kan sägas att vi troligen kommer ägna barnens utbild-
ningssituation särskilt intresse. Även om en mycket positiv utveck-
ling har skett under senare år när det gäller den s.k. hemspråks-
undervisningen för t.ex. nska barn så nns det avsevärda brister
ännu. (s. )
161
5. De nyvunna synsättens inympning
Av vikt i sammanhanget är att utbildningskapitlet ännu inte var
skrivet vid denna sena tidpunkt. Inte heller det viktiga målka-
pitlet hade tagit slutgiltig form. Till sammanträdet i maj 
hade emellertid sekretariatet sammanställt en promemoria om
det planerade innehållet för kapitlet om utbildningsfrågor. Här
föreslogs att man särskilt skulle uppmärksamma ”undervisning-
en i hemspråket/modersmålet”, och det förordades att ”målet
för skolans undervisning av invandrarbarn bör vara att så långt
som möjligt bevara och vidareutveckla de språkkunskaper som
invandrarbarnen har, och att dessa kunskaper, som utgör en till-
gång både för individen och samhället, skall utvecklas i riktning
mot aktiv tvåspråkighet” (PM, prot. , bil. :). IU uppdrog
åt sekretariatet att i samråd med experten Sulo Huovinen pro-
ducera ett utkast till utbildningskapitlet i enlighet med detta.
Talrika forskningsresultat och särskilt inbjudna deltagare
Det första utkastet till utbildningskapitlet tog form i slutet av
maj månad och bearbetades veckorna framöver. Med hänvis-
ning till pedagogen Pertti Toukomaas arbeten om invandrar-
elevers inlärning underbyggdes resonemangen med viss speci-
k forskningsanknytning men med ett desto större mått allmän
dito: ”talrika forskningsresultat pekar även entydigt på, att in-
lärning av ett andra språk i avgörande grad underlättas av en
god behärskning av modersmålet” (utkast  --, prot.
, bil. :). Här skrevs också tänkbara risker fram om sådan
kunskap förbisågs, nämligen de ”stora påfrestningar intellek-
tuellt och emotionellt” samt ”allvarliga störningar i barnets
språkliga och intellektuella utveckling” som kunde tillstöta
om barnen konfronterades med undervisning på svenska
innan det abstrakta tänkandet på deras modersmål hade ut-
vecklats (ibid.). En sådan situation ansågs icke-önskvärd för
utvecklingen av både svenskan och modersmålet: ”Bristfällig
behärskning av modersmålet leder till bristfälliga kunskaper
också i det andra språket, sk halvspråkighet” (ibid.).
162
 
Ändå var frågan om modersmålsundervisning inte slutligt
avgjord när mindre än några månader återstod innan huvud-
betänkandet skulle gå i tryck. Med på sammanträdet den 
juni  fanns ett antal ”särskilt inbjudna deltagare”, näm-
ligen en skolsköterska, en skolkurator, två rektorer och en
psykolog – ”representanter för den del av skolan som särskilt
kommer i kontakt med invandrarbarnens situation” (Prot.
). Ett diskussionsunderlag hade cirkulerat i förväg. Under
de nästföljande sammanträdena fortsatte diskussionen om
IU:s överväganden i utbildningsfrågan, med stöd av skolre-
presentanternas synpunkter. Utkast  låg färdigt mot slutet av
juni  och behandlades på sammanträdet i juli samma år.
Hemspråksundervisning förordades nu som en generell rättig
-
het. När utbildningskapitlet låg klart nslipades det viktiga
målkapitlet. Huvudbetänkandet i sin helhet överlämnades till
statsrådet Anna-Greta Leijon den  september . En enhäl-
lig riksdag godtog IU:s rekommendationer i sin helhet, som
efter hemspråksreformen ck lagligt stöd tre år senare.
Modersmålsundervisningens tillblivelse: en kunskapssociologisk
diskussion
IU hade framlagt ett kunskapsunderbyggt stöd för moders-
målsundervisningen. En relevant fråga är vad som utmärkte
detta stöd. Det kan noteras att Hyltenstams och Toumelas
() genomgång av hemspråksundervisningens ”antagna
eekter” bygger på forskning från  och framåt, alltså inte
det kunskapsunderlag som stått IU till förfogande. Likaså
innehåller forskningsgenomgångar av Bratt Paulston ()
och Virta () enbart enstaka studier producerade före .
Huvudbetänkandet IU  (SOU :, .) framhöll
hemspråksundervisningens förtjänster på en principiell och
allmän nivå, med blott sporadiska hänvisningar till relevanta
studier. Ändå karaktäriserades tvåspråkighetsforskningen som
163
5. De nyvunna synsättens inympning
”mycket omfattande” och i centrala hänseenden helt samstäm-
mig. Forskningsinsatser av namngivna svenska forskare angavs
parentetiskt: ”(bl.a. av Hansegård, Oksaar, Malmberg, Ruke-
Dravina, Loman)” (s. ). En mer ingående anvisning om
kunskapsunderlaget presenterades i en departementsutred-
ning från nästföljande år (DS U :). Frågan om hemsprå-
kets allmänna betydelse åskådliggjordes här med hänvisning
till ett par arbeten om språksituationen i Tornedalen (Han-
segård ; Jaakkola ), samt ”talrika forskningresultat
från andra länder som anförs i dessa verk” (s. ). Vidare gavs
enstaka referenser till verk där terminologiska frågor, avgräns-
ningsproblem och kausalitet diskuteras i allmänna ordalag.
Enbart ett par upptagna empiriska studier om invandrarele-
vers språksituation kan rimligen ha kommit ut innan IU av-
slutade sitt arbete.
Att det vetenskapliga stödet var magert påtalades redan i
början av -talet av beteendevetaren Lars Henric Ekstrand
(), som reagerade mot IU:s sätt att överbetona forskarsam-
fundets påstådda enighet i frågan. Han vände här på frågan
”kan samhället och dess beslutsfattare lita på den humanis-
tiska, beteendevetenskapliga och samhällsvetenskapliga forsk-
ningen?” och frågade istället: ”kan vi lita på beslutsfattarna?”
(s. ). Men även om Ekstrand måhända inte kan klandras för
saken, så förmådde han inte se vad som i efterhand framstår
som de centrala kunskapssociologiska betingelserna för mo-
dersmålsundervisningens tillblivelse. I allmänhet är det sällan
vattentäta skott mellan ”forskningen” och ”beslutsfattarna” –
förhållandet mellan kunskapens producenter och användare
är sammansatt och pockar på mer uppmärksamhet. Det gäller
i synnerhet för den forskning Ekstrand åsyftade, som inte hade
varit ett eget fält men som i början av -talet var på väg att
bli det. Detta diskuteras i det följande.
164
 
De bäst positionerade akademikerna
Modersmålsundervisningens tillblivelsehistoria är obestridli-
gen sammanätad med såväl politisk som vetenskaplig for-
mering. Därmed är studiet av IU också ett studium av en stat
i förändring. Tiden kring  präglades av genomgripande
omvälvningar som inverkade på ertalet fält och delfält inom
maktens fält, inte minst det politiska fältet där gamla synsätt
kullkastades. Dessa omvälvningar framkallade behovet av IU,
och inverkade också på det vetenskapliga fältet. Med under-
stöd av den nya konjunkturen under -talets slut uppstod
grupperingar av vetenskapliga agenter som i varierande grad
hade avvikit från de etablerade banorna inom sina respekti-
ve delfält. De sammanfördes nu och kunde bygga upp ”en
mobiliserad och socialt verkningsfull gruppering” (Bourdieu
:). Eekten av grupperingens kunskap blev desto mer
verkningsfull ju mer de kunde dra fördel av ”den speciella
konjunktur som framkallat den” (Bourdieu :).
Wande (:–) har med minoritetsspråksfrågan i
åtanke påpekat att det åren runt  fanns ”en social beställ-
ning” på att föra ut vissa idéer i samhällsdebatten. Efter Bour-
dieu () kan vi säga att det uppenbarades kunskapslaku-
ner att fylla, och att det behövdes en ny sorts kunskap som
inte producerades inom de etablerade disciplinerna. Bäst
positionerade blev istället lösa grupperingar av akademiker,
verksamma inom antingen humanvetenskapliga delfält eller
delfält i vardande. Typiskt för formeringen av de vetenskapliga
delfälten i vardande är att de drivs av en samhällelig efterfrå-
gan på kunskap, och att deras första faser därför karaktäriseras
av en låg grad av självständighet i förhållande till de politiska
krafterna (Bourdieu ). Vad som stod på spel i modersmåls-
frågan var än så länge inte fältinternt erkännande utan fak-
tisk förändring i sociala frågor där kunskapen kunde generera
praktisk nytta. På grund av – eller tack vare – avsaknaden av
en tillräcklig grad av autonomi var grupperingens agenter inte
165
5. De nyvunna synsättens inympning
nödgade att först vinna erkännande inom den vetenskapliga
världen. Däremot fanns en viktig marknad i den ”anpassade
publik” (Bourdieu :) som i mångt och mycket utgjordes
av IU. Därigenom blev grupperingarnas kunskapsprodukter
ett symboliskt kapital i politiska sammanhang, eftersom de
där tillerkändes värde. Samtidigt blev Swedners och Trankells
deltagande i IU ett slags indikator för akademiskt maktkapi-
tal (se Dalbergs kapitel ). De blev vad Bourdieu (:)
kallar ”konsekrerade akademiker i marginalen”, det vill säga
upphöjt erkända akademiker verksamma i gränslandet mel-
lan vetenskap och politik och utrustade med gemensamma,
personöverskridande så kallade dispositioner. Med den yta
som IU tillhandahöll åtnjöt de också en legitimerande makt.
Utredningens egna experter hade förmått akademisera utred-
ningsarbetet och gjort IU lyhörd för vetenskapens kunskap.
Kunskapens sammansatta rörelseriktningar
Bortom allt tvivel utövade humanvetenskapliga kunskapspro-
ducenter inytande på IU:s arbete. Widgren (:.) har
själv kommenterat hur Hansegårds bok om halvspråkighet
() gav understöd åt hela det pluralistiska synsätt som ma-
terialiserades i IU. En inte oviktig fråga är vems detta synsätt
var, eller från vilket fält synsättet härstammade. Frågan är en
om kunskapens höna och ägg: underkastade sig humanve-
tarna politiska föreställningar och de kunskapsbeställningar
som följde av dessa, eller förde de in ett eget intresse på så vis
att de skapade och därefter proterade på en efterfrågan på
vissa kunskapsformer? Kort sagt: var det fråga om en politise-
ring av forskningen eller en akademisering av politiken? Vem
skapade vem? En parallell kan dras till Mauss ( [])
resonemang om att magikern inte själv äger makten att till-
skriva sina produkter magins värde, eftersom detta värde är
villkorat av publikens tro – magikern är övertygande blott i
den mån trollkonsterna erkänns som magiska av publiken.
166
 
Denna idé hade inytande på Bourdieus resonemang om att
också vetenskapens kunskapsproducenter är djupt involverade
i produktionen av tro (Bourdieu :–). Tankesättet
innebär en brytning med föreställningen om kunskapsproduk-
ters inneboende värde och betonar istället den reciprocitet på
vilken kunskapsutbyten vilar. Man kan alltså inte enbart uppe-
hålla sig vid de kunskapsprodukter som forskarna skapar, utan
måste därtill fråga sig: vem har skapat skaparna? (Bourdieu
:–).
Enligt denna logik kunde en vetenskapsagent som Hanse-
gård förlänas auktoritet inom fältet i fråga i egenskap av upp-
täckare av språkliga missförhållanden. Genom tron på hans
utsaga om halvspråkighetens vådor tillskrevs hans produkter
trovärdighet hos en bred samling agenter i vetenskapens kon-
sumtionsfält. Men omvänt kan man också säga att Hansegård
var skapad, upptäckt och legitimerad av detta konsumtions-
fält. Som policymotor lyckades begreppet halvspråkighet väl
med att skapa den verklighet den beskrev, eftersom människor
trodde på det beskrivna språkproblemet och på de föreslagna
lösningarna.
Kunskapens aktiva användare – och samproducenter
Halvspråkighetsbegreppets verkningar exemplierar hur po-
litiker regelbundet exponeras för humanvetenskapernas per-
spektiv, både bemärkt och obemärkt. En pedagog som Touko-
maa eller en lingvist som Hansegård hade förvisso inte släppts
in i utredningens inre krets, men deras vetenskapliga narrativ
till stöd för modersmålsundervisning hade mäklats av andra
och på omvägar påverkat IU:s arbete. IU:s sekretariat och po-
litiska ledamöter utrustades därigenom med en ”smak” som var
anpassad till de produkter som de nya producenterna erbjöd
(Bourdieu :). Men fallet IU påkallar inte en logik där
akademiker ”prackar på” en publik bestående av politiker och
beslutsfattare sina kunskapsdrivna agendor. För samtidigt, i
167
5. De nyvunna synsättens inympning
enlighet med både Mauss och Bourdieu, kan ”publik” inte re-
duceras till en passiv grupp av kunskapsmottagare. Tvärtom
var de agenter som befolkade IU själva djupt involverade i
såväl kunskapens produktion som dess produktionsvillkor:
de delade med kunskapsproducenterna vissa grundläggande
antaganden och stod i allt väsentligt på samma sida i kampen
för förändring. På så sätt skapade de förutsättningar för pro-
duktionsfältet att få verkningar, och som konsumtionsfält ägde
de förmågan att anpassa produktionsfältens kunskap till sin
egen logik. Också exempelvis Jonas Widgren förkroppsligade
ett fält – det byråkratiska – och här fanns nyutvecklade posi-
tioner som överensstämde med positioner i de vetenskapliga
delfälten. Med Widgren och Reinans befolkades sekretariatet
av akademiskt orienterade byråkrater benägna att ta intryck
av transformativ kunskap och omsätta den i politisk handling.
Särskilt Widgren framstår som en kunskapssökande agent be-
gåvad med ett förvärvat system av preferenser, tankesätt och
handlingsscheman som i mångt och mycket överensstämde
med experternas. Vidare kom agendasättande perspektiv inte
bara från forskningen. IU hade också anammat den svenska
utredningstraditionen att inhämta perspektiv och erfarenhe-
ter från ett vitt spann av extramurala intressenter. Med detta
öppna arbetssätt blev utredningen en kattlucka inte bara för
akademiker utan också för invandrarorganisationer, lärarför-
bund och andra parter, vars förbindelser med grupperingen
runt IU var starka.
Man kan säga att IU skade i den kunskapsreservoar som
fanns till handa, som ett sätt att betona agentskapet hos kun-
skapens användare (Rip ). Men det är uppenbart att IU
och där involverade agenter inte bara använde de vetenskap-
liga delfältens kunskap, utan också företagsamt bidrog till
dess produktion. I bibliogran Invandrare i Sverige 1965–1974
(Böök-Cederström et al. ) utmärker sig antologier under
redaktion av och med bidrag från agenter från den gruppering
168
 
som antingen omgärdade eller ingick i IU: Trankell () och
Schwarz (), med bidrag från Reinans och Oksaar, samt
Redemo () med bidrag från Swedner och Öberg. Till den
akademiska litteraturen anförd i bibliogran hör också böcker
om språkförhållanden i Norrbotten (Hansegård ; Jaak-
kola ) och antologikapitel om tvåspråkighet av Oksaar
och Hansegård, publicerade i Schwarz volymer. Vidare listas
arbeten av Mirko Takac och Hardy Hedman, vilka båda hörde
till IU:s ”särskilt inbjudna” vid dess sammanträde , och
av Mohamed Chaib, som Widgren själv kom att skriva en bok
tillsammans med (Chaib & Widgren ). Det sammantagna
intrycket är alltså att de agenter som intog viktiga positioner
inom IU var tongivande som både debattörer och akademiska
kunskapsproducenter; exempelvis innehåller listan i Invand-
rare i Sverige  bidrag från Reinans,  från Schwarz,  från
Swedner,  från Widgren och  från Trankell.
Slutord: de nyvunna synsättens inympning
Kapitlet har visat att modersmålsundervisningens tillblivelse i
svenskt utbildningsväsende förklaras av eekten av kunskaps-
produkter i relation till de möjligheter som öppnades under
och genom IU:s arbetsgång. Fallet exemplierar hur kunskap
som produceras på samma gång för och inom utredningsvä-
sendet, och sedan legitimeras av detsamma, tämligen obe-
märkt kan röra sig in i de världar där politiska reformer blir
till och där agendasättande politiska beslut sedermera tas. Ett
allmängiltigt påpekande är att det svenska utredningsväsen-
det länge tillhandahållit en eektiv kattlucka mellan politik
och vetenskap, där humanvetare kunnat påverka riktningen i
den reformbenägna statens beslutsprocesser (se Dalbergs och
Hanells kapitel  respektive ). Ett av detta kapitels huvudre-
sultat är följaktligen att fraktioner av svensk humanvetenskap
– det ämneskluster som senare blev imer – varit synnerligen
169
5. De nyvunna synsättens inympning
betydelsefulla för de nya synsättens inympning i statens poli-
tik. Modersmålsundervisningens tillblivelse var eekten av en
intellektuell inbrytning på det politiska området som möjlig-
gjordes av en kattlucka i form av IU. Som social innovation
kan modersmålsundervisningens tillkomst betraktas som en
framgångshistoria för den humanvetenskapliga kunskapens
verkningar på politiken.
Genom rastret av Bourdieus kunskapssociologi begriplig-
görs inte bara hur vetenskapsområden fungerar som etable-
rade delfält utan också hur de fungerar i sin tillblivelsefas, i
samklang med samhällets omvälvningar. Här framkommer en
tydligare bild av de sociala och historiska villkor som möjlig-
gjorde för akademiker att nyttja kattluckan mellan fälten och
de drivkrafter som sporrade dem. De kom från grupperingar
och delfält i vardande, inte från de etablerade disciplinerna.
Deras engagemang hängde samman med minoriteternas sak
som förbindande hjärtefråga, inte med den rena vetenskapens
värden. Det vetenskapliga narrativ som legitimerade moders-
målsundervisningen vann erkännande på en avgränsad invand-
ringspolitisk marknad, inte på en marknad som utgjordes av
inomvetenskapliga konkurrenter. Policyutvecklingen rörde sig
snabbare än vetenskapen. Centralt för analysen är att delfälten
i vardande genom IU ck det erkännande som krävdes för att
utöva inytande. I den mån IU var grupperingens ”anpassade
publik” var den således i högsta grad delaktig i skapandet av
kunskapens villkor, då den både producerade kunskap och
borgade för dess giltighet. Så blev kunskap med kollektivt er-
kännande i marginalen med tiden ett symboliskt kapital, som
tack vare inslussningen genom kattluckan blev ”kodierat,
fördelat och garanterat av staten, kort sagt ett byråkratiserat
kapital” (Bourdieu :).
Verkningsfulla kunskapsutbyten fordrar samsyn och sam-
spel mellan producenter och användare. Man kan tolka kun-
skapsutbytena som står i centrum för detta kapitel som att
170
 
IU föregrep spelet. Modersmålsundervisningens tillblivelse är
således mer ett fall av samverkan än av påverkan, men bör inte
förstås i termer av oheliga allianser eller samhällseliter i mas-
kopi. Närmast i ett slags icke-orkestrerat samförstånd verkade
humanvetare tillsammans med politiker, byråkrater, experter,
mediefolk och representanter för civilsamhället för att kullkas-
ta tidigare decenniers språkideologiska synsätt. Det nyvunna
synsätt de inympade vann med tiden erkännande i maktens
fält. Verkningarna blev av stor betydelse för generationer av
svenska erspråkiga barn.
Tack
Tack för synpunkter på denna text går till kollegerna i Making
Universities Matter samt till K. Hyltenstam, L. Hanell, O. Jo-
sephson, E. Nylander, N. Ganuza, D. Karlander, F. Bertilsson,
I. Lidegran och D. Broady.
Referenser
Borevi, K. . Välfärdsstaten i det mångkulturella samhället.
Uppsala: Uppsala universitet.
Bourdieu, P. . Kultur och kritik. Göteborg: Daidalos.
Bourdieu, P. . Kultursociologiska texter. Stockholm: Sym-
posion.
Bourdieu, P. . Praktiskt förnuft. Bidrag till en handlingsteori.
Göteborg: Daidalos.
Bourdieu, P. . Homo Academicus. Stockholm: Symposion.
Bourdieu, P. . Konstens regler. Stockholm: Symposion.
Bratt Paulston, C. . Forskning och debatt om tvåspråkighet.
Stockholm: Skolöverstyrelsen.
Böök-Cederström, L., Eriksson, K. & Fredriksson, K. .
Invandrare i Sverige 1965–1974. En bibliogra. Borås: Biblio-
tekshögskolan.
171
5. De nyvunna synsättens inympning
Chaib, M. & Widgren, J. . Invandrarbarnen och skolan: en
nyckelfråga för Europa. Stockholm: W&W.
DS U :. Förslag om åtgärder för invandrarbarnen i förskola,
grundskola och gymnasieskola. Stockholm: Liber.
Ekstrand, L. H. . ”Språk, identitet och kultur”, Forskning
om utbildning ():–.
Elenius, L. . Både nsk och svensk. Modernisering, nationa-
lism och språkförändring i Tornedalen 1850–1939. Umeå: Umeå
universitet.
Gradin, A. . ”JonasWidgren – my friend and collabora-
tor”, i: Jandl, M. & Stacher, I. (red.), Towards A Multilateral
Migration Regime, –. Wien: ICMPD.
Hammar, T. . Sverige åt svenskarna. Invandringspolitik, utlän-
ningskontroll och asylrätt 1900–1932. Stockholms universitet.
Hammar, T. . ”Flyktingpolitiken i hetluften”, i: Leiand,
L. et al. (red.), Brobyggare, –. Stockholm: N&S.
Hammar, T. . ”IMEROLOGI – tankar om IMER och
Ceifo, och om ämnesbunden och mångvetenskaplig forsk-
ning”, i: Vem älskar imerforskning?, –. Stockholm: Stock-
holms universitet.
Hansegård, N. E. . Tvåspråkighet eller halvspråkighet? Stock-
holm: Aldus.
Hyltenstam, K. & Tuomela, V. . ”Hemspråksundervis-
ningen”, i: K. Hyltenstam (red.), Tvåspråkighet med förhin-
der?, –. Lund: Studentlitteratur.
Jaakkola, M. . Språkgränsen. Stockholm: Aldus.
Jacobsson, B. . Hur styrs förvaltningen? Lund: Studentlit-
teratur.
Mauss, M. . A general theory of magic. New York: Routledge.
Prop. /: . Om hemspråksundervisning för invandrarbarn.
Stockholm: Utbildningsdepartementet.
Redemo, A. . De nya svenskarna. En debattskrift om den svens-
ka invandrarfrågan. Stockholm: Rabén & Sjögren.
Rip, A. . ”Modern and post-modern science policy”,
172
 
EASST Review ():–.
Salö, L. & Karlander, D. . ”Semilingualism: e life and
after life of a sociolinguistic idea”, Working Papers in Urban
Language and Literacies :–.
Schwarz, D. (red.) . Svenska minoriteter. Stockholm: Aldus.
Schwarz, D. (red.) . Identitet och minoritet. Teori och politik i
dagens Sverige. Stockholm: A&W.
SOU :. Invandrarutredningen 3. Invandrarna och minori-
teterna. Stockholm: Liber.
Svenning, O. . År med Erlander. Stockholm: Bonniers.
Trankell, A. (red.) . Fem studier i invandrar- och minoritets-
forskning. Stockholm: Stockholms universitet.
Virta, E. . Språkligt tänkande, tvåspråkighet och undervisning
av minoritetsbarn. Stockholm: Utbildningsdepartementet.
Wadensjö, E. . ”Från arbetskraftsinvandring till ykting-
och familjeanknytningsinvandring”, i: Vem älskar imerforsk-
ning?, –. Stockholms universitet.
Wande, E. . ”Tvåspråkighet eller halvspråkighet – det var
frågan”, i: Raag, R. & Larsson, L.-G. (red.), Finsk-ugriska in-
stitutionen i Uppsala 1894–1994, –. Uppsala: Uppsala
universitet.
Westin, C. . ”Reektioner kring svensk forskning om in-
ternationell migration och etniska relationer”, i: Vem älskar
imerforskning?, –. Stockholms universitet.
Widgren, J. . Svensk invandrarpolitik. Stockholm: Liber.
Linus Salö (red.)
Dialogos
Kunskap, samverkan, genomslag


ResearchGate has not been able to resolve any citations for this publication.
Article
Full-text available
Abstract: Both Finnish and Swedish : modernization, nationalism and language change in the Torne Valley 1850-1939. Kulturgräns norr. Diss. -- Umeå universitet.
Välfärdsstaten i det mångkulturella samhället
  • K Borevi
Borevi, K. 2002. Välfärdsstaten i det mångkulturella samhället. Uppsala: Uppsala universitet.
Praktiskt förnuft. Bidrag till en handlingsteori
  • P Bourdieu
Bourdieu, P. 1995. Praktiskt förnuft. Bidrag till en handlingsteori. Göteborg: Daidalos.
  • P Bourdieu
Bourdieu, P. 1996. Homo Academicus. Stockholm: Symposion.
Konstens regler. Stockholm: Symposion
  • P Bourdieu
Bourdieu, P. 2000. Konstens regler. Stockholm: Symposion.
Forskning och debatt om tvåspråkighet
  • C Bratt Paulston
Bratt Paulston, C. 1983. Forskning och debatt om tvåspråkighet. Stockholm: Skolöverstyrelsen.
Invandrare i Sverige 1965-1974. En bibliografi
  • L Böök-Cederström
  • K Eriksson
  • K Fredriksson
Böök-Cederström, L., Eriksson, K. & Fredriksson, K. 1976. Invandrare i Sverige 1965-1974. En bibliografi. Borås: Bibliotekshögskolan.
Invandrarbarnen och skolan: en nyckelfråga för Europa
  • M Chaib
  • J Widgren
Chaib, M. & Widgren, J. 1976. Invandrarbarnen och skolan: en nyckelfråga för Europa. Stockholm: W&W.