Content uploaded by Petter Andersson
Author content
All content in this area was uploaded by Petter Andersson on Jul 20, 2020
Content may be subject to copyright.
89
Ent. Tidskr. 141 (2020)
Träkägelbi Coelioxys alatus Förster, 1853
(Hymenoptera: Megachilidae) för första
gången påträffad i Sverige
PETTER ANDERSSON, LARS NORÈN & VERONICA GELLAND BOSTRÖM
Andersson, P., Norén, L. & Gelland Boström, V.: Träkägelbi Coelioxys alatus Förster, 1853
(Hymenoptera: Megachilidae) för första gången påträffad i Sverige. [Coelioxys alatus
Förster, 1853 (Hymenoptera: Megachilidae) recorded in Sweden for the first time.]
– Entomologisk Tidskrift 141 (3): 89–94. Björnlunda, Sweden 2020. ISSN 0013-886x.
During an insect inventory in the summer of 2019, a female Coelioxys alatus Förster, 1853
was caught in a pan trap close to Råstasjön in Solna. This is the first record of the species
in Sweden. C. alatus is distributed across large parts of Europe and Asia but has always
been considered as a rare species. The closest occurrences from a Swedish perspective are
from Finland and Estonia, where the species seem to have increased in numbers during
recent decades and possibly also expanded the distribution area westwards. C. alatus is a
cleptoparasite on Megachile ligniseca (Kirby, 1802), which preferably nests in cavities in
dead wood. A large share of the European records of C. alatus have been made at localities
close to wetlands such as marshlands, ponds and rivers. Whether the Swedish record of
C. alatus is the result of a westward expansion of the former distribution area or if it has
arrived in Sweden with imported timber is currently unknown. It is, however, possible that
C. alatus occurs at more sites, such as the eastern parts of Svealand.
Petter Andersson, Calluna AB, Hästholmsvägen 28, 131 30 Nacka.
E-post: petter.andersson@calluna.se
Lars Norén, Platåvägen 21, 646 35 Gnesta.
E-post: larsnoren@live.com
Veronica Gelland Boström, Miljö- och byggnadsförvaltningen,
Miljöövervakningsenheten, Solna Stad.
E-post: veronica.bostrom@solna.se
Under 2019 genomfördes en inventering av
sandlevande och pollinerande insekter i Solna
stad (Andersson 2020). Inventeringen, som främst
genomfördes med hjälp av färgskålar, omfattade
totalt tio lokaler i kommunen, vilka sträckte sig från
Igelbäckens naturreservat i norr till Jungfrudansen
i söder. En av lokalerna som omfattades av
inventeringen var Råstasjön (Fig. 1), vilket är ett
nyligen bildat naturreservat beläget i kommunens
västra del. Mellan den 8 och den 12 juli fångades
på lokalen en hona av träkägelbi, Coelioxys alatus
Förster, 1853, i en färgskål (Fig. 2). Fyndet utgör
det första av arten i Sverige. Beläggsexemplaret
är sparat och återfinns i försteförfattarens privata
samling.
Lokalen
Fyndplatsen är belägen strax väster om Råstasjön
i Solna, och ingav vid en första anblick inga stora
förväntningar om spännande fynd eller om en
artrik gaddstekelfauna. Platsens direkta närhet
till våtmarken Råstasjön yttrade sig dock i form
av fynd av sparsamt förekommande arter som
vassvägstekel (Anoplius caviventris (Aurivillius,
90
Ent. Tidskr. 141 (2020)Petter Andersson, Lars Norèn & Veronica Gelland Boström
1907)) och vasscitronbi (Hylaeus pectoralis Förster,
1871). Fyndplatsen utgörs av en relativt trivial
gräsmark och brynmiljö med buskvegetation av
viden (Salix sp.), hägg (Prunus padus L.) och ung
till medelålders björk (Betula sp.) och asp (Populus
tremula L.) (Fig. 3). Strax öster om fyndplatsen
ligger Råstasjön, vilken är en näringsrik sjö som
är mest känd för sitt fågelliv. Den del av Råstasjön
som ligger närmast fyndplatsen består av några
mindre strandängar, men även partier med blad-
vass (Phragmites australis (Cav.) Steud.). Väster
om fyndplatsen finns en väg och väster om vägen
finns ett relativt blomrikt ruderatmarksområde.
Kännetecken och identifiering
Kägelbin i släktet Coelioxys Latreille, 1809
har ett karakteristiskt utseende med sin tydligt
avsmalnande bakkropp (Fig. 2A). Träkägelbiet är
relativt stort och når en kroppslängd på 11–13 mm.
Behåringen i ansiktet och på mellankroppen har på
nykläckta individer en brungul färgton (Fig. 2B),
vilken med tiden kan blekas och bli mer gråaktig.
Honan av träkägelbi känns lätt igen på att den sista
bukplåten på båda sidorna är starkt utvidgad åt
sidorna (Fig. 4), vilket syns tydligt uppifrån och
gör arten lätt att identifiera i fält. Utseendet på den
sista bukplåten skiljer träkägelbiets honor från
honorna hos alla andra nordeuropeiska kägelbin.
Hanen behöver däremot samlas in och
studeras under lupp för att kunna artbestämmas.
Mest liknar den långkägelbi (Coelioxys
elongataLepeletier, 1841) och faller ut nära denna
i bestämningslitteraturen (exempelvis Scheuchl
2006). Fjärde bukplåten är helbräddad (ej urnupen
i mitten) och antennsegment 4–12 är något längre i
förhållande till dess bredd. Sidofördjupningarna på
ryggplåt 2 är ovala och tydligt bredare än avståndet
till sidokanten, vilket skiljer ut träkägelbiets hanar
från hanarna hos närstående arter (Björn Cederberg,
pers. komm.)
Figur 1. Översiktskarta över
Solna med omgivningar. Den
röda punkten strax nordväst
om Råstasjön visar fyndplatsen
för träkägelbiet (Coelioxys
alatus Förster, 1853). Karta från
Lantmäteriet.
Figure 1. Map showing Solna
with surroundings. The red point
located northwest of Råstasjön
shows the location of the record
of Coelioxys alatus Förster, 1853.
Map from Lantmäteriet.
91
Ett för Sverige nytt trägelbiEnt. Tidskr. 141 (2020)
Utbredning och biologi
Träkägelbiet förekommer över en stor del
av kontinenten i Europa, där Belgien och
Frankrike utgör de kända väst- respektive
sydgränserna. Utbredningen fortsätter sedan
över Central- och Östeuropa via Turkiet upp
till Sibirien och bort till östligaste Ryssland
(Bogush 2005, Tischendorf 2013). Trots det stora
utbredningsområdet har arten ansetts vara en stor
sällsynthet (Devalez 2010).
Utifrån ett svenskt perspektiv har träkägelbiet
närmast påträffats i Finland och Estland. De första
fynden från Finland gjordes i landets södra delar
i form av en hona 2004 vid Sjundeå, några mil
väster om Helsingfors, samt ytterligare en hona
som hittades 2008 vid Sankt Michel (Paukkunen
Figur 2. Den hona av träkägelbi (Coelioxys alatus Förster, 1853) som påträffades vid Råstasjön i Solna mellan 8–12 juli
2019; – A) vy ovanifrån; – B) vy från sidan. Foto: Petter Andersson.
Figure 2. The female Coelioxys alatus Förster, 1853 that was found at Råsta lake in Solna between 8–12 July 2019;
– A) dorsal view; – B) lateral view. Photo: Petter Andersson.
92
Ent. Tidskr. 141 (2020)Petter Andersson, Lars Norèn & Veronica Gelland Boström
m.fl. 2009). Dessutom har ytterligare fyra fynd
gjorts längre österut under åren 2008–2015 vid
Villmanstrand, nära gränsen till Ryssland. I Estland
förefaller arten vara relativt spridd, och har nyligen
(2017) konstaterats så långt västerut som på ön
Abruka söder om Saaremaa (Juho Paukkunen i
brev, genom Björn Cederberg).
De finska fynden tillsammans med fynd-
utvecklingen i Estland kan möjligen tala för att
träkägelbiet håller på att expandera sitt tidigare
utbredningsområde västerut. Ett liknande
mönster har på senare år kunnat skönjas även på
kontinenten, där fynd har gjorts på nya lokaler
i flera länder, exempelvis i Belgien, Frankrike,
Tjeckien och Slovakien (Bogush 2005, Devalez
2010, Tischendorf 2013). I ljuset av dessa relativt
nya fynd är det fullt möjligt att arten kan ha nått
Sverige österifrån genom naturlig spridning.
Givet detta resonemang är det därför rimligt att
anta att träkägelbiet kan finnas på flera platser i
företrädelsevis östra Svealand. Dock kan man även
spekulera i att arten eventuellt kan ha kommit in i
Sverige med importerat lövträdstimmer.
Arterna inom släktet kägelbin Coelioxys är klepto-
parasiter, vilket innebär att de inte anlägger egna
bon utan istället lägger sina ägg i bona av andra
arter, företrädelsevis hos tapetserarbin Megachile
spp. Honorna hos kägelbina har en karaktäristiskt
utdragen förlängning av bakkroppsspetsen, vilket
ofta betraktas som en anpassning till att kunna
sticka in bakkroppsspetsen i den ännu ej stängda
larvcellen hos värddjuret och däri placera sitt ägg
(Bogusch 2005, Devalez 2010).
Träkägelbiet uppges i litteraturen att i huvudsak
parasitera bon av trätapetserarbi (Megachile
ligniseca (Scheuchl 2006)),en art som förekommer
Figur 3. Fyndlokal för träkägelbi (Coelioxys alatus Förster, 1853) vid Råstasjön i Solna. I det nedre högra hörnet (röd pil)
syns en uppsättning färgskålar, den insamlingsmetod som användes vid fyndtillfället. Foto: Petter Andersson.
Figure 3. The site where a female of Coelioxys alatus Förster, 1853 was recorded at Råstasjön in Solna. A setup of pan
traps is visible in the lower right corner (red arrow). Photo: Petter Andersson.
93
Ett för Sverige nytt trägelbiEnt. Tidskr. 141 (2020)
sparsamt i sydöstra Sverige. Trätapetserarbiet
anlägger sina bon i håligheter ovan mark, exempelvis
genom att flytta in i gamla skalbaggsgångar i död
ved eller genom att själv gnaga ut en lämplig
hålighet i rötad ved. Det finns även osäkra uppgifter
om att trätapetserarbiet kan parasitera dånpälsbi
(Anthophora furcata (Stoeckhert 1933)), vilken
även den anlägger sina bon i död ved.
På grund av det parasitiska levnadssättet så
samlar träkägelbiet inte pollen, och informationen
om nektarväxter är relativt sparsam. De noteringar
som finns härrör huvudsakligen från Mellaneuropa
och omfattar arter som humlesuga(Betonica
officinalisL.) och dvärgfackelblomster(Lythrum
hyssopifolia L.) (Bogush 2005). Devalez (2010)
anger även arter som fackelblomster (Lythrum
salicaria L.), strandloppört (Pulicaria dysenterica
(L.) Bernh.), åkervädd (Knautia arvensis (L.)
Coult.), ängsvädd (Succisa pratensis Moench),
krustistel (Carduus crispus L.), vit sötväppling
(Melilotus albus Medik.), och Rubus sp. som
nektarväxter.
Vad gäller träkägelbiets flygtid så förefaller
arten i huvudsak vara aktiv under högsommaren. Av
de fynd som redovisas från Tjeckien och Slovakien
(fem fynd; Bogusch 2005) och från Belgien och
Nederländerna (nio fynd; Devalez 2010), härrör
majoriteten från perioden juli-augusti, med en viss
tyngdpunkt på augusti. Ett av fynden från Belgien
gjordes dock i juni (Devalez 2010). De två finska
fynden som redovisas av Paukkunen m.fl. (2009) är
även de gjorda under juli–augusti. Artens flygtid i
Sverige är antagligen likartad och det är rimligt att
anta att träkägelbiets flygtid i stort kan sammanfalla
med värddjurets, det vill säga från ungefär mitten
av juni–mitten av augusti.
Figur 4. Den karaktäristiska bakkroppsspetsen
hos honan av träkägelbi (Coelioxys alatus
Förster, 1853). Foto: Petter Andersson.
Figure 4. The characteristic tip of the posterior
end of the metasoma of the female Coelioxys
alatus Förster, 1853. Photo: Petter Andersson.
94
Ent. Tidskr. 141 (2020)Petter Andersson, Lars Norèn & Veronica Gelland Boström
Av de europeiska fynden är en påtagligt stor andel
gjorda i brynmiljöer vid eller i anslutning till
vatten, exempelvis olika typer av våtmarker eller
vid stränder av småsjöar, dammar och vattendrag
(Bogusch 2005, Devalez 2010, Tischendorf 2013).
Detta stämmer väl överens med fyndplatsen vid
Råstasjön i Solna. Både Bogusch (2005) och
Devalez (2010) spekulerar kring tanken på att
träkägelbiets förmodade sällsynthet skulle kunna
bero på det faktum att arten främst verkar påträffas i
miljöer som inte så ofta har besöks av entomologer
som studerar bin. Av tradition har bin istället
främst studerats i varma och torra miljöer, såsom
sandmarker, och kunskapen är således som störst
för dessa miljöer. Sällsyntheten skulle därav kunna
bero på att arten förekommer i miljöer där den
lättare undgår upptäckt. Framtiden får utvisa om
detta kan gälla även i Sverige. En start skulle kunna
vara att söka efter arten i solvarma brynmiljöer med
död ved i anslutning till våtmarker, kanske främst i
östra Svealand och specifikt i Stockholmstrakten.
Särskilt intressanta bör miljöer vara där även
trätapetserarbiet förekommer. Att träkägelbiets
hona även är relativt enkel att artbestämma i fält
bör underlätta framtida riktade eftersök av arten
i Sverige.
Tack
Tack till Björn Cederberg som har tillhandahållit
viktig information om träkägelbiet och dess ekologi
och status i övriga Europa, vilket har varit till stor
hjälp vid författandet av detta manuskript.
Litteratur
Andersson, P. 2020. Pollinerande och sandlevande
insekter i Solna – en inventering på tio lokaler i
Solna stad 2019. – Calluna AB, Linköping.
Bogush, P. 2005. Distribution and biology of
Coelioxys alata (Hymenoptera: Megachilidae) in
the Czech Republic and Slovakia. – Klapalekiana
41: 139–143.
Devalez, J. 2010. Nouvelles données sur Coelioxys
alata Förster (Hymenoptera, Megachilidae), sa
biologie et sa distribution. – OSMIA 4: 20–23.
Paukkunen, J., Söderman, G., Leinonen, R., Pöyry,
J., Raekunnas, M., Teräs, I., Viitasaari, M. &
Vikberg, V. 2009. Havaintoja Suomelle uusista,
hävinneistä, uhanalaisista ja silmälläpidettävistä
myrkky- ja sahapistiäislajeista. (Records of new
and redlisted aculeate wasps, ants, bees and
sawflies from Finland.) – Sahlbergia 15(1): 2–20.
Scheuchl, E. 2006.Illustrierte Bestimmungstabellen
der Wildbienen Deutschlands und Österreichs.
Band 2: Megachilidae & Melittidae.2nd
expanded and revised edition. – Apollo Books,
Vester Skerninge.
Stoeckhert, F.K. 1933. Die Bienen Frankens (Hym.
Apid.). Eine ökologisch-Tiergeographische
Untersuchung. – Deutchen Entomologischen
Zeitschrift (Beiheift) 132: 1
-
294.
Tischendorf, S. 2013. Ergänzungen zur
Stechimmenfauna Hessens (Hymenoptera,
Aculeata). II Anhang. Mit Kritischen
Anmerkungen zur Sandrasenbeweidung im
Raum Damstadt und mit einem Hinweis auf
die Niederschlagsverhältnisse im Jahr 2011. –
Hessische Faunistische Briefe 32: 1–20.
