ArticlePDF Available

Armeniens »sammetsrevolution» 2018 och varför den dröjde så länge

Authors:

Abstract

Armenia’s Velvet Revolution - Why So Overdue? In early April 2018 Armenia completed the transition from semi-presidential rule to a parliamentary republic. Under the slogan ‘More power to the people’, the ruling Republican Party had paved the way for the incumbent president, Serzh Sargsyan, to continue in power, now as prime minister as his second and final term of presidency was drawing to an end. However, the ensuing events ended with popular protests, the ‘Velvet Revolution’, which forced Sargsyan and the Republicans out of office. The new administration, led by the former opposition leader Nikol Pashinyan, has ousted several influential leaders and initiated an ambitious anti-corruption programme. Nonetheless, one significant issue remains: early elections that are supposed not only to reflect the prevailing political landscape in Armenia but also reform the country’s election laws. What triggered the spring 2018 uprising, when corruption and social discontent have been both well-known and prevalent in Armenia over the past two decades? This article offers insights into the background to the popular uprising, and the relation between Armenia and its large and influential diaspora, citing two main factors for the delay since independence in 1991 – the historical legacy of the perils of internal disunity, together with the effects of the unresolved Karabakh conflict. It concludes with some reflections on the way forward.
Fagfellevurdert
Nordisk Østforum | 32, 2018: 203–222 | ISSN 1891-1773
©2018 Vahagn Avedian. This is an Open Access article distributed under the terms of the Creative Commons Attribu-
tion 4.0 International License (http://creativecommons.org/licenses/by/4.0/), allowing third parties to copy and redis-
tribute the material in any medium or format and to remix, transform, and build upon the material for any purpose,
even commercially, provided the original work is properly cited and states its license
Citation: Vahagn Avedian (2018) «Armeniens »sammetsrevolution» 2018 och varför den dröjde så länge», Nordisk Østforum
32, 203–222. http://dx.doi.org/10.23865/noros.v32.1328
*Kontaktinformasjon: Vahagn Avedian, epost: vahagn.avedian@armenica.org
Armeniens »sammetsrevolution» 2018
och varför den dröjde så länge
Vahagn Avedian*
PhD, Historiske institutionen, Lunds universitet
Abstract Armenia’s Velvet Revolution - Why So Overdue?
In early April 2018 Armenia completed the transition from semi-presidential rule to a parlia-
mentary republic. Under the slogan ‘More power to the people’, the ruling Republican Party
had paved the way for the incumbent president, Serzh Sargsyan, to continue in power, now as
prime minister as his second and nal term of presidency was drawing to an end. However, the
ensuing events ended with popular protests, the ‘Velvet Revolution’, which forced Sargsyan and
the Republicans out of ofce. The new administration, led by the former opposition leader Nikol
Pashinyan, has ousted several inuential leaders and initiated an ambitious anti-corruption
programme. Nonetheless, one signicant issue remains: early elections that are supposed not
only to reect the prevailing political landscape in Armenia but also reform the country’s elec-
tion laws. What triggered the spring 2018 uprising, when corruption and social discontent have
been both well-known and prevalent in Armenia over the past two decades? This article offers
insights into the background to the popular uprising, and the relation between Armenia and its
large and inuential diaspora, citing two main factors for the delay since independence in 1991
– the historical legacy of the perils of internal disunity, together with the effects of the unresolved
Karabakh conict. It concludes with some reections on the way forward.
Keywords: Armenia, diaspora, Caucasus, democracy, elections
För Armenien och armenier var 2018 ett händelserikt år fullspäckat av historiska jubi-
leer och andra högtidlighållanden. Bland annat rades den 18 maj 100-årsminnet av
den första republikens grundande 1918 och sedan den 21 september den nuvarande
republikens återvunna självständighet från Sovjetunionen. Under hösten fyllde även
huvudstaden Jerevans 2800 år och som vanligt högtidlighölls det armeniska folk-
mordets årsdag den 24 april. April månad 2018 utmärktes dessutom av Armeniens
övergång från presidentstyre till parlamentarisk republik, något som utvecklades till
att bli en världshändelse. Den allmänna förväntningen var att det styrande Repub-
likanska Partiet (RPA) skulle behålla greppet om makten och att dess partiledare,
den nu avgående presidenten Serzh Sargsyan, skulle fortsätta att leda landet som
premiärminister med omfattande befogenheter.
204 | VAHAGN AVEDIAN
Den faktiska händelseutvecklingen innebar i stället att april 2018 kommer att
gå till historien för den folkliga och framförallt fredliga revolution som ägde rum i
Armenien och som dessutom var en stor överraskning för många, både inom och
utanför landet. Det nya ledarskapet har sjösatt en rad olika reformarbeten för att
bekämpa korruption och stärka demokratin i landet. Utvecklingen pågår i skrivande
stund och utgången av »revolutionen» är således fortfarande oviss. Högst på listan
stod ett tidigarelagt parlamentsval för att både bekräfta maktskiftet och reformera
landets demokratiska grundstenar. Denna process har, som förväntat, inte varit utan
problem. Den har mött hårt motstånd från RPA och dessutom påverkats av den geo-
politiska situationen i Kaukasus och den sköra balansgång Armenien alltid tvingas
till i sina relationer med den stora grannen i norr, Ryssland.
Den fråga som många ställde sig och som kommer att behöva betydande forsk-
ning för att på ett uttömmande sätt svara på är varför det dröjde nästan tre decennier
sedan självständigheten innan armenierna tog ställning emot korruptionen och makt-
missbruk i Armenien? Folk har alltid uttryckt sitt missnöje med dessa problem, men
med undantag för några enskilda och kortlivade tillfällen har man aldrig utmanat
regimen på det sätt som man gjorde i april 2018. Denna artikel ska erbjuda insikt
i två bidragande faktorer i denna mångfacetterade process: ett historiskt perspektiv
och en högst närvarande och inytelserikt historiemedvetande samt hur den olösta
Karabach-konikten och omvärldens förhållningssätt i denna fråga har bidragit till
utvecklingen i Armenien. Artikeln kommer först redogöra för dessa två aspekter
innan det aktuella läget i Armenien presenteras, inklusive en kortfattad redovisning
av de eventuella framtida vägar som detta kan leda till.
En sak bör påpekas inledningsvis, nämligen det magra forskningsutbud som
nns tillgängligt när det gäller fallet Armenien. Precis som Carnegieanalytikern
Thomas de Waal påpekat är Armenien ett svårtolkat land. Det har endast tre miljoner
invånare och är ett relativt litet (den minsta av de före detta sovjetrepublikerna), men
är ändå relativt välrepresenterat internationellt tack vare sin stora diaspora (uppskat-
tad till närmare sju miljoner). Samtidigt som landet har nära relationer med Ryss-
land så har det även starka band till USA genom lobbygrupper i kongressen, och
har dessutom liknande representation i Europa. Trots att Armenien är övervägande
kristet, har landet goda relationer med Iran (de Waal 2018). Dessa faktorer gör
att det är svårt att placera Armenien i någon specik kategori, vilket delvis har
bidragit till att det nns få akademiska verk om Armeniens utrikespolitik (Mirzoyan
2010: 4–5).
Det har skrivits ännu mindre om landets inrikespolitik och endast en liten del
av det som publicerats är på engelska (och således tillgängligt för forskarvärlden
utanför Armeniens gränser). Det enda undantaget i sammanhanget är just de all-
männa valen och deras relation till det politiska läget vilka har uppmärksammats
mestadels i form av analyser i massmedia, utvärderingar gjorda av OSSE eller organ-
isationer med liknande bevakningsuppdrag. Detta kan också bekräftas av min egen
observation från de workshop och seminarier (med deltagare från Norden) som jag
ARMENIENS »SAMMETSREVOLUTION» 2018 | 205
har blivit inbjuden till där den samlade expertisen sysslar nästan uteslutande med
studier rörande Georgien och Azerbajdzjan men knappast Armenien. På grund av
forskningsläget är en överväldigande majoritet av de källor som används i denna
artikeln just tidningsartiklar, rapporter från tankesmedjor och dylikt. Det bör även
noteras att just med tanke på den beskrivna säregenheten hos Armenien och sättet
man nu har valt att agera bör förhoppningsvis ändra på intresset att studera landet i
större utsträckning än det man har gjort hittills.
Armeniens färglösa revolution: »Sammetsrevolutionen»
Den folkliga revolutionen startade med att Armenien i början av april övergick från
att vara semipresidentstyrt till helparlamentarisk republik. Den reella makten ytta-
des från presidenten till premiärministern såtillvida att presidenten, som numera inte
längre väljs av folket utan av parlamentet, får en mer eller mindre ceremoniell roll
medan premiärministern, som också väljs av parlamentet, har den exekutiva makten.
Dessutom utser parlamentet chefsåklagare, domare till högsta domstolen, ombuds-
män med era (National Assembly 2015). I korthet innebar alltså denna utveckling,
åtminstone på pappret, mer makt åt folket eftersom parlamentet, som väljs av folket,
nu enligt lagen kontrollerar det mesta. Detta var också den slogan som användes av
det styrande RPA när grundlagsändringen som banade väg för maktöverlämningen
från president till premiärminister initierades under 2015. Redan då höjdes röster
om att detta utspel bara var ett försök från den sittande presidenten Serzh Sargsyans
sida att klamra sig vid makten när hans andra (och enligt konstitutionen sista) man-
datperiod slutade i början av april 2018. Oppositionen varnade för att det handlade
om en strävan att etablera en »partistat» (News.am 2015). Folkomröstningen om
grundlagsändringen kritiserades hårt för förekomsten av valfusk och hot. Det fak-
tum att endast 50,8 procent av de röstberättigade deltog (av vilka drygt 66 procent
röstade för grundlagsändringarna) tolkades av analytiker och kritiker som indikation
på folkets ointresse och ett tecken på att medborgarna ansåg att ändringarna skulle
gynna regeringen snarare än befolkningen (se t.ex. BBC 2015).
Sargsyan försökte slå ifrån sig kritiken genom att försäkra att han inte skulle kan-
didera till premiärminister när hans presidentämbete avslutades men många tvivlade
på detta löfte.1 Det visade sig att de hade fog för sin misstänksamhet när RPA den
7 april 2018 nominerade just Sargsyan till landets nye premiärminister (Tert.am 2018).
Nomineringen bekräftades enkelt genom en omröstning i parlamentet den 17 april
eftersom RPA vid den tidpunkten kontrollerade 58 (inklusive stödröster och allians-
röster) av parlamentets 105 platser (Arka News Agency 2018b). Konsekvenserna av
nomineringen blev betydligt annorlunda än vad partiet troligtvis föreställt sig. Inom
loppet av en knapp vecka tvingades Sargsyan den 23 april att avgå som ett resultat av
1För en analys av det senaste parlamentsvalet i Armenien (2 april 2017) som i princip banade väg
för det tilltänkta maktövertagandet se Avedian (2017).
206 | VAHAGN AVEDIAN
det som kommit att kallas för »Sammetsrevolutionen» (The Guardian 2018). Enligt gäl-
lande regler skulle vicepremiärminister Karen Karapetyan (RPA) utses till tillförord-
nad premiärminister fram till dess att extrainsatt val kunde hållas. Förslaget avvisades
dock av oppositionsledaren Nikol Pashinyan som framhöll att man inte litade på att ett
val under rådande omständigheter skulle gå rättvist till, främst på grund av bentliga
valregler men också med anledning av förekomsten av utbrett fusk vid tidigare val.
Pashinyan krävde att RPA skulle lämna ifrån sig makten och han nomineras till
premiärministerposten som »folkets kandidat». Karapetyan kontrade med att fråga
»Vad innebär ’folkets kandidat’? Jag vet inte något land där premiärministern väljs på
detta sätt. Det nns val för sådant. Om han är folkets val innebär det att de kommer
att välja honom» (Antidze & Mkrtchyan 2018). När Pashinyan vägrade kompromissa
och demonstrationerna fortsatte att växa valde RPA att ge vika och gå med på hans
kandidatur. Det krävdes dock två röstningsomgångar i parlamentet för att han skulle
bli vald. I första omgången ck han endast 47 av de 53 röster som krävdes (av totalt
105) eftersom RPA fortfarande var i majoritet (BBC 2018).
Om även den andra omgången misslyckades skulle landet enligt konstitutionen
tvingas till nyval. Nu utvidgades protesterna och Pashinyan hotade med generalstrejk
och civil olydnad genom att blockera gator och regeringsbyggnader. Situationen för
RPA försämrades ännu mer när koalitionspartnern, Armeniska Revolutionära Fed-
erationen (ARF), valde att lämna regeringen och anslöt sig till oppositionen. Efter
detta meddelade RPA att de, för att bryta dödläget, skulle se till att Pashinyan ck
tillräckligt med röster i den andra omgången och därmed undvika nyval. Många
menade att Republikanernas tvärvändning var ett strategiskt drag för att avvärja
ett potentiellt katastrofval med tanke på de rådande omständigheterna och den all-
männa opinionen. Det spekulerades även om att eliten inom RPA, som suttit vid
makten sedan 1999, antog att Pashinyans administration skulle självdö inom kort
när folkets uppskruvade förväntningar inte kunde infrias. Enligt detta rykte valde de
därför att släppa fram honom för att själva kunna omgruppera och återkomma med
nya krafter när protesterna hade lagt sig och folket insett att Pashinyans löften var
populistiska snarare än realistiska.
Pashinyan valdes till premiärminister den 8 maj 2018 (Reuters 2018a). Frågan
är hur detta kunde hända i Armenien där det politiska läget, trots utbrett socialt
missnöje, länge varit relativt stabilt och RPA verkat ha ett stadigt grepp om den
politiska makten. Och, varför det var just vid den här tidpunkten som folket till slut
ck nog av korruption och oligarkiskt styre?
»Dansade Armenien nyss sin väg till revolution?»
Efter att Pashinyan valts till premiärminister kunde konstateras att det som för
många föreföll näst intill otänkbart faktiskt hade inträffat i Armenien. Befolkningen
hade inte bara avhyst en oligarkisk och korruptionstyngd administration utan det
hela hade dessutom gått helt fredligt till. Till och med omvärlden verkade påtagligt
ARMENIENS »SAMMETSREVOLUTION» 2018 | 207
överraskad, något som framgick bland andra av frågan hos artikelförfattaren i
Washington Post som undrade »Dansade Armenien nyss sin väg till revolution?»
(Ferris-Rotman 2018). Många trodde att protesterna, som så många gånger tidigare
sedan självständigheten 1991, skulle få ett begränsat antal deltagare och avta inom
en vecka eller två. Men denna gång var det tiotusentals, om inte hundratusentals,
som anslöt sig till demonstrationerna och vägrade ge vika innan deras krav hörsam-
mats. Det som inte åstadkommits genom allmänna val lyckades nu genom protester
som återgavs i världspressen och visade folk som i mängder dansande på gatorna i
Jerevan. Mest överraskade var nog armenierna själva, både i och utanför Armenien,
som plötsligt tycktes ha insett att det var möjligt att åstadkomma en förändring bara
tillräckligt många höjde sin röst och löpte linan ut. Det hela kan liknas vid en uppen-
barelse som var över två decennier försenad, men självklart är detta en förenklad
bild. Som i många liknande fall var det kombination av olika faktorer som gjorde
att omständigheterna var de rätta för den här typen av förändring. Det faktum att
det gick relativt fredligt till, utan blodiga sammandrabbningar eller ens massarrest-
eringar som tyvärr brukar höra till vanligheten i dessa sammanhang, var kanske det
som överraskade mest.
Det som inträffade var summan av nästan tre decenniers politiska, ekonomiska
och sociala faktorer och processer. Den allmänna attityden bland folket, något som
psykologiforskaren Sona Manusyan har studerat, är en viktig och avgörande pus-
selbit som inte bör underskattas. Genom intervjuer och andra undersökningar har
Manusyan analyserat varför armenierna inte har lyckats mobilisera sig tidigare utan
istället till synes nöjt sig med att klaga över situationen (Ishkanian 2017b). Hon
har granskat detta ur ett kulturellt och nationellt identitetsperspektiv och bland
annat frågat sig hur det kommer sig att »det nns en strävan att förändra situationen
parallellt med rädslan för förändring?». Hennes forskning konstaterar att det nns
»ett motstånd mot motståndet» (citerad i Ishkanian 2017b: 12). I relation till detta
föreslår jag nedan två element som särskilt tongivande i detta hänseende, nämli-
gen ett tusenårigt historiemedvetande och historiebruk samt effekten från en nutida
pågående konikt och omvärldens förhållningssätt i frågan. Sedan återgår jag till
»folkets val» och det tilltänkta tidigarelagda parlamentsval som mycket väl kan vara
ett av de viktigaste valen som hållits i Armeniens moderna historia.
Två decennier av korruption och oligarki
Även om många verkade överraskade av händelseutvecklingen så kom revolutionen
inte plötsligt. Det var snarare så att ett missnöje som jäst under många år, under tre
olika administrationers ledning, till sist mynnade ut i att folket förlorade förtroendet
för det demokratiska systemet och möjligheten att åstadkomma förändring genom
att utöva sina rättigheter, det vill säga genom avyttrandet av sin röst i rättvisa val.
Armeniens styrelseskick har sedan självständigheten 1991 i jämförelse med
Kaukasusgrannarna Georgien och Azerbajdzjan betraktats som ett slags mellanting.
208 | VAHAGN AVEDIAN
Medan Georgien porträtterats som det land som valt en mer konfrontationsenlig
bana med sin »Rosenrevolution» och kommit längst i demokratiseringen av landet
så har Azerbajdzjan präglats av maktkamper som relativt tidigt, i oktober 1993,
resulterade i konsolideringen av makten hos Alijevfamiljen och ett utpräglat auk-
toritärt styre (se t.ex. Welt 2012). Armenien valde tillsynes en mellanväg, en sorts
kvasidemokrati som tagit små steg i rätt riktning, även om det ibland inneburit ett
steg framåt och två bakåt. Denna beskrivning passar inte bara in på Armenien; era
av de postsovjetiska republikerna har präglats av ett liknande oligarkiskt styre.2 Fram-
tiden för landet framstod strax efter självständigheten 1991 som lovande. Armenien
beskrevs till och med som en »’ö av demokratiska reformer’ bland tidigare sovjetiska
republiker» (Defeis 1998: 60). Men, ända sedan dess har landet kämpat mot en
utbredd korruption som effektivt bidragit till att bromsa både landets politiska och
ekonomiska utveckling. Oligarkin och korruptionen var dock endast en del av prob-
lemet. En annan viktig bidragande faktor till situationen i Armenien har varit den
ännu olösta och högst aktiva (trots att den ofta felaktigt kallas för »frusen») konikten
med Azerbajdzjan över enklaven Nagorno-Karabach.3
Konikten har inneburit att Azerbajdzjan, tillsammans med Turkiet, har upprätt-
hållit ett totalt embargo mot Armenien genom stängda gränser så väl som utfrysning
av Armenien från regionala projekt och samarbeten. Bakus politik har gått under
ledstjärnan: »välstånd utan Karabach eller fattigdom med Karabach» (Mammadov
2011). Ambitionen har varit att driva Armenien in i en sådan fattigdom att »folket
till och med slutar tänka på Karabach» (Ibrahim 2011; se även Alijev 2011). Kon-
lkten har även en annan inverkan på parternas politiska utveckling. I båda länderna
har kunskapen om hur politiskt tumult och instabilitet på hemmaplan kan utnyttjas
av motståndaren använts för att hålla oppositionen i schack. I Azerbajdzjan bidrog
interna maktkamper mellan 1992 och 1993, mitt under det rasande Karabach-kriget,
onekligen till armeniernas framgångar i striderna.4 Armeniernas erfarenheter i detta
hänseende går dock betydligt längre tillbaka i tiden.
En tusenårig historieläxa som fortfarande är vid liv
Armenierna är högst medvetna om hur maktkamper försvagade Azerbajdzjan genom
att ta ledarnas fokus från fronten i Karabach och ck ödesdigra konsekvenser. För-
utom denna nutida läxa så nns det en inneboende historielektion hos armenierna
som har hållit oppositionen och allmänhetens kritik i styr, nämligen valet mellan
2Snarare ett plutokratiskt styre där era ministrar och parlamentsledamöter, i brott mot landets
konstitution, innehar stora affärsintressen eller har monopol på införsel eller produktion av olika
varor och tjänster i landet.
3För mer information om konikten om Nagorno-Karabach besök karabach.se.
4Under denna period avsattes fyra azerbajdzjanska presidenter under kuppartade förhållanden:
Ayaz Mutallibov, mars 1992; Yagub Mammadov, maj 1992; Ayaz Mutallibov, maj 1992 och slutli-
gen Abulfaz Elchibey, september 1993 som ersattes av Hejdar Alijev i oktober 1993.
ARMENIENS »SAMMETSREVOLUTION» 2018 | 209
»vårt eget sjuka lamm och endens friska varg». Detta edikt går tillbaka till 400-talet
och den siste armeniske kungen i arsacidiska (Artashesian) dynastin, Artashes IV.
Missnöjda med den unge och relativt inkompetente kungen vände sig de armeniska
furstarna till katolikos (ärkebiskop) Sahak Partev för att få hans samtycke att bjuda
in den persiske kungen att överta makten i Armenien. Partev svar lär ha varit »hellre
ens eget sjuka lamm, än endens friska varg». Han talade för döva öron. Furstarna
ignorerade hans varning och gick vidare med sitt beslut. Detta innebar slutet för
Arsaciddynastins trehundraåriga självstyre då Armenien kom att införlivas i Sasani-
diska Persien som en provins under en persisk guvernör. Det skulle dröja nästan
fyra sekler innan Armenien på 800-talet kunde återfå sin självständighet. Furstarnas
misstag blev en dyrbar historisk läxa för armenierna som ekat genom olika tidse-
poker ända fram till idag.
När jag för första gången besökte Armenien 1995 ck jag på egen hand uppleva
hur aktuell denna historielektion var.5 Den återvunna självständigheten var endast
fyra år gammal och det hade gått ett år sedan vapenstilleståndet i Karabachkonik-
ten trätt i kraft. Både Georgien och Azerbajdzjan hade genomgått blodiga statskup-
per med inbördeskrig till följd. Armenien däremot var politiskt sett förhållandevis
stabilt. Folket var missnöjda med att president Levon Ter-Petrosyans administration
inte kunnat infria sina vallöften om ekonomiskt tillväxt, ökade arbetstillfällen och en
permanent lösning på Karabachkonikten. Redan då var korruptionen ett faktum
och utpekades som orsaken till det mesta som var fel. Pengar som skickades hem från
den välbärgade armeniska diasporan verkade försvinna i ett bottenlöst slukhål. Trots
det tycktes det nnas en allmän konsensus om att »jo, vi vet att de stjäl; men pen-
garna går inte långt utan hamnar i armeniska ckor». Att uthärda korrupta politiker,
tillika tjuvar, ansågs vara att föredra framför att göra något som kunde orsaka insta-
bilitet och eventuellt riskera att man kastades in i ett inbördeskrig. Grannländerna
tjänade i detta hänseende som avskräckande exempel, speciellt Azerbajdzjan där
statskupperna, som tidigare nämnts, fått påtagliga konsekvenser för landets krigs-
förmåga i Karabachkonikten. Detta, sa man, ck inte hända i Armenien. Vid den
tidpunkten kändes detta ställningstagande inte bara logiskt utan även tämligen beun-
dransvärt. Man valde nationens bästa i ett långtidsperspektiv framför att fokusera på
individuella problem i nutid. Förhoppningen var att problemen skulle försvinna när
alla hade roffat åt sig tillräckligt mycket för att bli mätta och var redo att ägna sig åt
landets och kollektivets bästa.
Så blev det bevisligen inte eftersom åren gick utan att detta beteende upphörde.
Korruptionen förlamade landet samtidigt som folket och oppositionen inte verkade
kunna samla tillräckligt med kraft för att utmana de styrande på ett övertygande
sätt. Vid nästan varje val observerades ett utbrett valfusk utan att det orsakade några
större och ihållande protester. I de fall då någon insisterade på att kritisera den
5 Dessa observationer är utifrån mina egna privata samtal med olika personer, både bosatta i
Armenien och diasporaarmenier.
210 | VAHAGN AVEDIAN
styrande eliten höjdes snabbt andra röster som manade till försiktighet och fram-
höll att enden (läs Turkiet och Azerbajdzjan) var redo att utnyttja en situation där
Armenien försvagats inifrån genom protester. I praktiken innebar det tyst acceptans
av det som var fel i Armenien. Detta var självklart inte det enda skälet till att opposi-
tionen misslyckades att bilda en enad front, men likväl en viktig bidragande faktor,
inte minst hos diasporan.
Med en nästintill utopisk bild av faderlandet som efter sju decennier hade åter-
fått sin självständighet, var den armeniska diasporan ytterst mån om att försvara
denna självständighet, hur bristfällig den än var. »Det må inte vara perfekt, men det
är fortfarande vårt eget fria Armenien» var en vanlig kommentar i detta sammanhang.
När Armeniska riksförbundet i Sverige i ett öppet brev fördömde dödsskjutningarna
efter presidentvalet 2008 och krävde att regimen skulle respektera yttrandefriheten
och andra demokratiska värderingar så bemöttes detta av massiv kritik från arme-
niska nationalister i Sverige (Armeniska riksförbundet i Sverige 2008; för dödskjut-
ningarna se t.ex. BBC 2008). Argumentationen var fortfarande densamma: vår sjuka
armeniska demokrati bör försvaras så att ärkeenden Turkiet samt Azerbajdzjan inte
ges tillfälle att utnyttja situationen. Särskilt bland diasporan var oron påtagligt för att
Turkiet fortfarande väntade på tillfälle att avsluta det ofullbordade folkmordet under
första världskriget.
Den armeniska diasporans unika ställning och dess inverkan på Armeniens
ekonomiska och politiska utveckling är viktig i sammanhanget. Som Alla Mirzoyan
påpekat utgör diasporan »ett viktigt europeiserings- och globaliseringsverktyg», en
betydelsefull faktor som både Georgien och Azerbajdzjan saknar (Mirzoyan 2010:
162). Förutom att diasporan agerar som en länk till de västerländska demokratiinsti-
tutionerna och injicerar Armeniens diplomati och politik med viktigt underlag i detta
avseende, fyller den även en annan mer påtaglig ekonomisk funktion genom att skicka
penningförsändelser hem till sina familjer i Armenien (sammanlagt beräknade till
17–24 procent av landets BNP (Se Grijalva 2017: 90). Denna hemskickade summa
är dessutom inte enbart en viktig ekonomisk faktor utan berättigar även diasporan,
om än implicit, till en relativt avgörande röst i utformningen av Armeniens politik,
både på den inhemska arenan och, i synnerhet, på den internationella scenen, sär-
skilt i frågor som berör det armeniska folkmordets erkännande och Karabach. Vidare
spelar omvärlden, och speciellt stormakterna, en viktig roll i utvecklingen i Arme-
nien. Också i detta fall är Karabachkonikten något som bidragit till att externa
aktörer direkt och indirekt på olika sätt påverkat Armeniens vägval.
Karabachkoniktens dubbla effekt: Policy om strikt neutralitet
Omvärldens ställningstagande har spelat en viktig roll i den politiska utvecklingen
i Armenien, främst genom det sätt på vilket man analyserat och bedömt utveck-
lingen i Armenien respektive Azerbajdzjan. De tre länderna i Kaukasusregionen,
Armenien, Azerbajdzjan och Georgien, jämförs ofta med en sorts kollektiv mått-
stock på hur långt respektive land har utvecklats i en viss aspekt, särskilt när det
ARMENIENS »SAMMETSREVOLUTION» 2018 | 211
gäller demokratisering. Så gott som varje val i Kaukasus har sedan Sovjetunionens
fall övervakats av internationella delegationer från bland andra Organisationen för
säkerhet och samarbete i Europa (OSSE) och Europarådets parlamentariska för-
samling (PACE). Uttalanden från dessa organisationer om de olika valen har varit
en viktig indikation på demokratins tillstånd och utveckling i de tre kaukasiska län-
derna. I Armeniens och Azerbajdzjans fall har emellertid dessa uttalanden låtit mis-
stänkt likartade och dessutom varit återhållsamma i sin kritik.6 Likheten har varit
slående i det avseende att observatörerna inte berömt det som förtjänat beröm och
heller inte fördömt det som borde ha fördömts (Avedian 2013). Det tycks som att
Europa, med medlarrollen i Karabachkonikten i åtanke, inte velat gå ut för hårt i
ett visst fall för att inte riskera att beskyllas för partiskhet. Den tama retoriken från
framförallt EUs håll har missbrukats av regimerna i Armenien och Azerbajdzjan som
använt avsaknaden av påtaglig kritik som bekräftelse på sin egen legitimitet.7
Europas policyval har också inneburit en missad möjlighet att »neutralisera»
konikten som ryskt maktmedel. Att Ryssland använder konikten som påtryckning
blev uppenbart 2013 då Armenien stod vid vägskälet mellan EU (i form av asso-
ciationsavtalet DCFTA)8 och den då icke-existerande Rysslandsledda Eurasiska
ekonomiska unionen (EEU) (se Linde 2015). Få tvivlade över vad som hade fått
Armeniens ledning att välja det senare trots att man under fyra års tid förhand-
lat med EU om ett avtal om djupare demokratiskt och ekonomiskt samarbete som
skulle undertecknas under Vilniustoppmötet 28–29 november 2013. Efter två tim-
mars möte den 3 september i Moskva mellan Sargsyan och Putin bakom stängda
dörrar meddelade Armenien överraskande att man gjorde en tvärvändning och
skulle välja EEU istället för associationsavtalet med EU. Även om det aldrig medgavs
så misstänkte många att Armenien hade hotats med höjda naturgaspriser (liknande
hot som Moskva hade framfört till Ukraina och Moldavien inför deras förhandlingar
med EU) men framförallt också att Moskva meddelat hur ett fel val från Armeniens
sida skulle kunna påverka den pågående Karabachkonikten. Armenien hade minst
sagt förnedrats av Ryssland i en tydlig maktdemonstration och markering gentemot
EU (Avedian 2013).
Med undantag för en kortvarig protestvåg mot »storebror» Ryssland som hade
förödmjukat Armenien internationellt så blev reaktionerna inte mer påtagliga än
så. Denna likgiltighet var lika anmärkningsvärt internationellt då man helt enkelt
tycktes acceptera det hela utan några större protester (se t.ex. Azatutyun 2013b),9
6Först under hösten 2015 kom entydig kritik från Europaparlamentet som uppmanade till riktade
sanktioner mot vissa individer i Azerbajdzjan (Europeiska Parlamentet 2015).
7För Armenien se t.ex. Azatutyun (2013a). För Azerbajdzjans fall se t.ex. Gogia (2017).
8För det tilltänkta associationsavtalet (Deep and Comprehensive Free Trade Area, DCFTA) se
European Commission (2013).
9Se t.ex. uttalande från Stefan Füle, EU:s Kommissionär med ansvar för utvidgning och grannskap-
spolitik, där han, trots protester mot Rysslands påtryckningar, menade att man »respekterar
Armeniens val» (Füle 2013). Även Carl Bildt, dåvarande svensk utrikesminister, var snabbt ute och
deklarerade att erbjudandet om Armeniens EU-samarbete inte längre var aktuellt (Azatutyun 2013b).
212 | VAHAGN AVEDIAN
något som bör tillskrivas den rådande atmosfären i Armenien. Korruptionen spe-
lade en central roll i att landet betraktades som en oattraktiv marknad för utländska
investeringar, ekonomiska så väl som politiska. Även här spelar historien en vik-
tig roll, i synnerhet erfarenheterna från första världskriget och det armeniska folk-
mordets kölvatten. De armeniska ledarnas övertro på västmakternas löften (främst
löften från USA och Storbritannien men också från Frankrike) om skippande av
rättvisa efter kriget visade sig vara ett ödesdigert misstag när man väntade på hjälp
som aldrig kom. När västmakterna övergav kraven på bestraffning av de skyldiga för
massakrerna under första världskriget samt etableringen av ett förenat Armenien
(Sèvres-avtalet 1920) till förmån för bättre relationer med den nyetablerade turkiska
republiken (Lausanne-avtalet 1923) såg många armenier Ryssland som den enda
militära garanten för Armeniens existens (Mirzoyan 2010: 16). Detta var dock en
sanning med modikation då alliansen med Ryssland ansågs vara ett nödvändigt
ont. 1920 offrade man sin självständighet genom att bli en sovjetrepublik, men bara
för att erhålla ryskt beskydd mot den annalkande turkiska armén som skulle kunna
orsaka den armeniska nationens totala förintelse.
Tilltron till västmakterna levde trots allt kvar bland armenierna, i synnerhet
bland diasporan, något som återaktualiserades när Karabachkonikten ammade
upp i slutet av 1980-talet. Den nya politiska elit som växte fram i Armenien under
slutet av denna period och småningom utropade självständighet från Sovjetunionen
hade en radikalt förändrad syn på historien och historiebruket. Dessa ledare menade
att den »naiva» tilltron till stormakterna bland armenierna samt den demoniserande
bilden av Turkiet måste tonas ned. En sådan målsättning kunde märkas tydligt 1991
hos den första administrationen, lett av Levon Ter-Petrosyan, efter den återvunna
självständigheten (Libaridian 1991: 3). Enligt Ter-Petorsyans administration hade
historien bevisat att man oftast behöver pragmatiska och enkla beslut i nuet som
utgår från rådande omständigheter (t.ex. att normaliseringen av relationerna med
Turkiet nödvändiggjorde behovet att tona ner folkmordsfrågan), inte från komplexa
historiska analyser (Mirzoyan 2010: 72). Till saken hör att Ter-Petrosyan och era
av hans närmaste medarbetare, inklusive hans nationella säkerhetsrådgivare Gerard
Libaridian, var professionella historiker som nu blivit statsmän. Det är därför föga
förvånande att erfarenheterna från första världskriget och folkmordet kom att spela
en avgörande roll i formandet av Armeniens utrikespolitik, även om de själva tyckte
att historiska relationer och tolkningar var en belastning snarare än en tillgång
(Astourian 2005: 83–4; Libaridian 2004: 268). Till slut visade det sig dock att Ter-
Petrosyan och hans medarbetare själva var naiva när de trodde att det var möjligt att
bortse helt från historien till förmån för samtida pragmatiska behov.
Historien och dess erfarenheter fortsatte att åkallas, både i relation till bal-
ansgången mellan väst och Ryssland och när det gällde konfrontationen med
makthavare i Armenien. Historien fortsatte att spela en viktig roll i kuvandet
av oppositionen och tystandet av allmänhetens röster om maktmissbruk och
ARMENIENS »SAMMETSREVOLUTION» 2018 | 213
korruption i landet. Men så hände det något under april 2018. Folket hade helt
enkelt fått nog. Den dittills tillsynes rådande likgiltigheten gentemot korruption
och valfusk visade sig vara ett olycksbådande tecken på stundande explosion. Istäl-
let för ett tyst medgivande till regimens felsteg skulle förtegenheten mycket väl
bero på dold hjälplöshet och rådlöshet inför ett annalkande utbrott: den missnöjda
skaran kokar ner till en kritisk massa när de som kan och har råd emigrerar; de
som blir kvar är de som inte kan eller har råd att lämna landet samt de som stannar
kvar av ideologiska och principiella skäl. Därmed var den folkliga resningen i april
2018 en tidsfråga.
Droppen som fyllde bägaren: RPAs felkalkyl
avseende folkets reaktion
Måttet var rågat när RPA insisterande på att hålla Sargsyan kvar vid makten
genom att utnyttja sin majoritet i parlamentet och välja honom till premiärmin-
ister. Omval brukar i »riktiga» demokratier innebära gott betyg från allmänheten
och därför förnyat förtroende. I bristfälliga demokratier behöver däremot ett
omval inte ha någon korrelation med framgång eller popularitet, utan är snarare
en indikation på brister och vanstyre. Detta har varit fallet i Armenien och särskilt
i samband med Sargsyans ämbetsperiod som präglades av ökad arbetslöshet, hög
andel utvandring och utlandslån som fyrfaldigats sedan han valdes till president
första gången 2008: från 13,52 procent (relationen utlandslån till BNP) till 58
procent, motsvarande 6,8 miljarder USD år 2017 (Berberian 2018). Droppen
som fyllde bägaren var de styrandes naiva felkalkyl avseende folkets reaktion på
Sargsyans fortsatta styre.
När Nikol Pashinyan utmanade det styrande RPA och valet av Serzh Sargsyan
som landets premiärminister så vaknade en folklig rörelse som det politiska etablis-
semanget inte räknat med. Det missnöje som pyrt i nära tre decennier ammade nu
upp och kunde inte släckas. Regimen förstod tidigt att ett eventuellt våldsamt ingri-
pande, likt det efter presidentvalet 2008, sannolikt skulle urarta och att situationen
skulle kunna utnyttjas av Baku för att lansera en bredare offensiv än den i början av
april 2016 (se The Economist 2016). Mycket riktigt gjorde Karabachkonikten sig
snart påmind: redan ett par dagar efter att protesterna mot utnämningen av Sargsyan
till premiärminister började, kom det rapporter om azeriska truppförstärkningar
längs frontlinjen i Karabach (Asbarez 2018). Samtidigt förekom kommentarer och
dementier på sociala medier om att den här typen av nyheter var fabricerade av
den styrande regimen för att tygla protesterna. Likväl fanns den konstanta oron för
konikt och instabilitet där. Folk manade varandra till försiktighet och varnade för
att om protesterna blev våldsamma skulle detta utnyttjas av ens »ender». Några er
sammandrabbningar mellan armeniska och azeriska styrkor blev det dock inte och
den folkliga rörelsen ck ha sin gång.
214 | VAHAGN AVEDIAN
Val med dubbel innebörd: reform och bekräftelse av folkets seger
Även om »folkets kandidat» segrade och Pashinyan bildade en bred koalitionsre-
gering bestående av samtliga partier förutom RPA så återstod ett väsentligt hinder:
RPA hade fortfarande (efter ett par avhopp samt upplösta allianser) ett robust makt-
innehav i form av 50 av parlamentets 105 platser. Pashinyans koalition hade 47
platser medan åtta ledamöter numera var »oberoende». Den nya minoritetsregerin-
gen behövde ett nyval för att kunna bekräfta sin legitimitet och auktoritet, något som
alla inklusive RPA var överens om. Problemet var de gällande valreglerna som alla,
förutom RPA, verkade vilja reformera innan nyval kunde hållas samt tidpunkten för
valet.
Armenien hade sedan 1995 haft ett valsystem som gick ut på att parlamentsle-
damöter valdes in via två olika listor: 56 av 131 ledamöter (gamla systemet innan
man bytte till dagens 105 platser) valdes in via proportionella listor där kandidater
nominerades i olika valkretsar och den kandidat som ck est röster i valkretsen
valdes in till parlamentet. Övriga 75 ledamöter valdes in från nationella listor för
respektive parti, via ett så kallat »majoritarian system» (National Assembly 1999).
Själva valet gick till så att varje väljare lämnade in två valsedlar: en med den lokala
kandidatens namn ikryssat och en andra valsedel för ett visst parti med deras egen
rangordnade kandidatlista. Detta innebar att man i praktiken kunde välja en lokal
kandidat från ett parti och rösta på ett annat parti på den nationella listan. Detta
förändrades i och med grundlagsändringarna 2015 som banade väg för antagandet
av nya valregler den 25 maj 2016. Då reducerades antal ledamöter från 131 till 101
(plus fyra för landets minoritetsgrupper: ryssar, assyrier, yezidier och kurder). Dess-
utom övergavs de två parallella valsedlarna och ersattes med en så kallad »öppen»
valsedel per parti (ganska likt det svenska riksdagsvalet med personröster) (OSCE/
ODIHR 2016: 8). Nu röstade man genom att välja ett visst partis valsedel för sin
egen valkrets och eventuellt även kryssa för en särskild kandidat på listan. Varje partis
erhållna platser i parlamentet tillsattes sedan till hälften från partiets egen rangord-
nade lista medan den andra hälften utgjordes av de personkryssade kandidaterna.
Detta system kritiserades av alla partier förutom det regerande RPA som ini-
tierat grundlagsändringarna och drev igenom dem i parlamentet med stöd från
ARF och »Välmående Armenien» (BHK) som vid tiden samarbetade med RPA.
Kritikerna menade att systemet, speciellt i kombination med utbrett röstske där
lokala oligarker och andra makthavare tillhörande RPA betalade invånare eller
utövade press på dem, gynnade det styrande partiet genom att de på så vis kraftigt
kunde öka sina ledamöters antal i parlamentet.10 Dessa anklagelser bekräftades
bland annat av valobservatörer under det påföljande parlamentsvalet 2017 där man
10Under parlamentsvalet 2017 rapporterade era källor hur representanter för både Republikans-
ka Partiet och den största oppositionspartiet »Välmående Armenien» betalade 20000-sedlar (cirka
350 SEK) tillsammans med sitt partis röstsedel till folk i röstlokalerna (se t.ex. Azatutyun 2017).
ARMENIENS »SAMMETSREVOLUTION» 2018 | 215
rapporterade om trovärdiga bevis på köpta röster och påtryckningar på statsanställda
att rösta på enskilda kandidater (PACE 2017). Dessutom maximerade man sina
parlamentsplatser genom att värva lokala rika och inytelserika kandidater som ck
många personröster. Pashinyans administration insisterade därför på att valreglerna
måste reformeras innan nyval hölls.
De nya ledarna tillsatte två oberoende kommissioner för att ta fram förslag till
revideringar av existerande vallagar.11 Snart framkom att samtliga partier förutom
RPA förespråkade ett system där man övergav »öppna» valsedlar (med personval)
och istället införde »stängda» eller »fasta» listor (Hraparak 2018). Avsikten med revid-
eringen var att åstadkomma rangordnade och slutgiltiga valsedlar där väljaren fokus-
erade på partiets ideologi och politiska program istället för på enskilda personer.
Det skulle, åtminstone i teorin, minska individuella kandidaters inytande i de egna
lokala valkretsarna och därmed försvåra röstske och annat valfusk.
En annan viktig fråga som diskuterades var spärrgränsen till parlamentet. I det
gällande systemet måste enskilda partier få minst fem procent av rösterna medan
gränsen för allianser bestående av två eller era partier låg på sju procent. Den
regeringstillsatta kommissionen föreslog en sänkning av dessa gränser till fyra res-
pektive sex procent, siffror som enligt uppgift var baserade på studier av världens
»mest demokratiska» länder (Transparancy International 2018). I deras åsikt var en
alltför hög spärrgräns, som till exempel den i Turkiet på tio procent, diskriminerande
och konstruerad för att hålla oppositionen ute medan en alldeles för låg, eller inte
någon spärr alls som i det nederländska systemet, istället öppnade för ett fragmen-
tiserat parlamentet. Det senare kan i sin tur medföra att man sannolikt måste bilda
en minoritets- eller en koalitionsregering som tenderar bli kortlivad eller får begrän-
sat handlingsutrymme eftersom varje beslut innebär stora kompromisser.
Under tiden pågick en annan ytterst viktig process, nämligen val av borgmästare
i Jerevan. Den tidigare borgmästaren, Taron Margaryan (RPA), avgick den 9 juli
2018 efter nästan sju år på posten, anklagad för korruption och för att ha berikat sig
olagligt med hjälp av allmänna medel (Civilnet 2018). Valet av ny borgmästare var
betydelsefullt av två skäl: för det första bor en tredjedel av landets befolkning i mil-
jonstaden Jerevan vilket gör borgmästarposten till ett viktigt politiskt ämbete i Arme-
nien. Än viktigare var det faktum att valet av många ansågs vara en ngervisning inför
det kommande parlamentsvalet. RPA avstod intressant nog från att ens nominera en
kandidat till borgmästarposten, något som tolkades som ett tecken på hur allvarligt
läget var för partiet (Lragir 2018). RPA tycktes inte ville riskera ännu ett nederlag så
tätt inpå förlusten av regeringsmakten, utan hellre genomgå en rehabiliteringsperiod
11 Kommissionerna bestod av 12 medlemmar var. Den ena tillsattes av premiärministern och
bestod av regeringens ministrar samt representanter från centrala valkommissionen, polismyn-
digheten och medlemmar av olika NGOs så som Transparency International Anticorruption Cen-
ter m.. (se News.am 2018). Den andra kommissionen tillsattes av parlamentet och bestod av tre
representanter för de fyra olika fraktionerna i parlamentet (se National Assembly 2018).
216 | VAHAGN AVEDIAN
och spara krafterna till parlamentsvalet som enligt planen skulle hållas våren 2019
(Armenpress 2018b) för att åtminstone behålla sin plats där.
Borgmästarvalet hölls den 23 september och blev en tydlig seger för Pashinyans
kandidat som erhöll närmare 81 procent av rösterna (RFERL 2018b). Även om RPA
inte hade någon kandidat var utgången ett tydligt och illavarslande omen om vad ett
parlamentsval i det rådande opinionsläget kunde resultera i för dem. RPA var dock
långt ifrån ensam om denna oro då även andra partier, bland annat ARF som nu
ingick i Pashinyans regeringskoalition, gjorde ett katastrofval (mindre än 1 procent
av rösterna gick till deras kandidat). Ett liknande resultat i parlamentsvalet för dessa
mindre partier skulle innebära att de inte klarade spärren.
När Pashinyan, tydligt uppmuntrad av borgmästarvalets resultat, plötsligt kun-
gjorde att nyval skulle utlysas redan i början av december 2018 så uppstod panik
bland alla andra partier, inklusive Pashinyans egna allierade. I en hastigt framtagen
motion, som röstades igenom den 2 oktober 2018, gick RPA ihop med Pashin-
yans regeringsallierade ARF och BHK för att stoppa utlysningen av nyval (RFERL
2018c). Pashinyan kallade motionen för »kontrarevolutionär» och svarade med att
sparka de ministrar som tillhörde ARF och BHK. Framtiden får utvisa vad utgån-
gen av dessa politiska maktkamper blir. Så länge processen tar sig uttryck i politisk
dialog anser många att utvecklingen i sig är ett stort steg i rätt riktning. För första
gången i Armeniens moderna historia pågår en livlig, men framförallt sansad politisk
kamp där folket har en konkret röst, om än mer på gatorna än i parlamentet genom
sina valda ledamöter. Förhoppningen är att ett stabilare politiskt landskap ska göra
liknande folkliga mobiliseringar för att tvinga makthavare att rätta sig i leden över-
ödiga och processen istället yttar helt in i parlamentet.
Framtiden och utsikter för Armeniens nya riktning
Situationen som uppkommit i Armenien har utan tvekan gett upphov till ett ypper-
ligt tillfälle att för första gången sedan självständigheten 1991 förbättra landets
demokratiska institutioner. Nu nns möjlighet att genomföra en reell reformering
som folket känner att de är konkret delaktiga i. Arbetet lär inte bli lätt och det nns
era fallgropar på vägen. En uppenbar fara är relationen mellan folkets förvänt-
ningar och deras tålamod. Förväntningar på snabba resultat riskerar att leda till för-
lorat förtroende för den nya administrationen, om denna inte kan leverera tillräckligt
mycket i en snabb takt. Det kan i sin tur tvinga Pashinyans administration att skynda
fram förändringar i en alltför snabb takt och på så sätt orsaka en rekyl hos den gamla
eliten, som trots allt fortfarande har omfattande politiskt och ekonomiskt inytande.
Frågan aktualiserades när Pashinyans administration, strax efter maktövertagandet
i maj 2018, lanserade det dittills största antikorruptionsprogrammet i Armeniens
moderna historia vilket nådde ända upp till Sargsyans inre krets (RFERL 2018a; se
även Eurasianet.org 2018). Flera högt uppsatta personer greps och åtalades för kor-
ruption, olagligt berikande och stöld av allmänt kapital (Reuters 2018b).
ARMENIENS »SAMMETSREVOLUTION» 2018 | 217
Den 25 juni, det vill säga knappt två månader efter maktövertagandet, hade
redan nära 18 miljarder AMD (cirka 332 miljoner SEK) beslagtagits och återförts
till statskassan (Arka News Agency 2018a). Åtgärderna stannade inte enbart inom
den ekonomiska sfären utan nådde snart även politiska fall. Det fall som i särklass
skapade störst rubriker både i Armenien och internationellt var åklagarämbetets
utfärdande av en arresteringsorder för den före detta presidenten Robert Kotjarian
som anklagades för att ha brutit mot konstitutionen i anslutning till oroligheterna
den 1 mars 2008 då Sargsyan valdes till president (Armenpress 2018a).
Det bör noteras att Pashinyan var den »oppositionella nykomling» som ledde
protesterna under mars 2008. Strax efter att oroligheterna hade ägt rum gick han
under jorden men valde att överlämna sig till myndigheterna den 1 juli 2009 efter
att regeringen hade utfärdat en amnesti (Hetq 2009). Trots detta ställdes han inför
rätta och åtalades för uppvigling och våld mot tjänsteman. Han dömdes till fängelse
i mars 2010 men släpptes 2011 (Hetq 2011). Året därpå kandiderade han till parla-
mentet och lyckades bli invald. Det är mot denna bakgrund som arresteringsordern
för Kotjarian ck bred kritik från en rad partier och framträdande personligheter,
främst från RPA, som varnade för att den här typen av åtgärder var en vendetta mot
tidigare ledare och till och med kunde »vara farliga för staten» (Armedia 2018; se
även Azatutyun 2018). Vissa kritiker ansåg att dessa handlingar riskerade ytta fokus
från reformarbetet och demokratiseringen av landet till bestraffning av föregående
makthavare. Armeniens första premiärminister, Vazgen Manukyan, varnade för att
»Armenien har blivit en one-man show» och att tveksamma arresteringar av den här
typen kan »leda till en liknande situationen som den Armenien uthärdade under
1937, med olagliga arresteringar, krig och isolering från omvärlden» (Mediamax
2018).
Den inhemska processen är dock till en hög grad beroende från yttre faktorer,
främst med avseende på hur Ryssland och Azerbajdzjan kan påverka den. Först och
främst handlar detta om hur Ryssland väljer att förhålla sig till utvecklingen. Att
den ryska faktorn ses som en självklar del i ekvationen blev tydligt i era artiklar
som fokuserade just på varför Ryssland hållit en förhållandevis låg prol gentemot
händelseutvecklingen i Armenien (se Way 2018; Riegg 2018). Samtidigt är Karabach-
konikten, som brukligt, också allestädes närvarande i prognoser och spekula-
tioner, både som del av Moskvas trumfkort gentemot Jerevan, men också som en
varningslampa för hur ytterligare destabilisering av inrikespolitiken kan utnyttjas av
Azerbajdzjan.
I ett optimistiskt scenario får demokratiarbetet och kampen mot korruption
fortgå utan större störningar. Om så blir fallet verkar Armenien ha möjlighet att ta
viktiga poäng på era olika planhalvor. Förutom de uppenbara fördelarna med ett
öppnare och mer demokratiskt och stabilt samhälle så kan förändringarna också
återspeglas i utrikespolitiken och landets internationella prol. Armeniens anseende
internationellt, likväl som på hemmaplan, bygger till stor del på så kallad »lågpolitik»
(low politics). Eftersom »högpolitiska» resurser baseras på ekonomiska faktorer (t.ex.
218 | VAHAGN AVEDIAN
olje- och gasresurser i Azerbajdzjans fall) eller militär signikans (t.ex. i Turkiets fall),
något som dagens Armenien saknar, så får landet förlita sig på lågpolitiska medel
så som mänskliga rättigheter, demokrati med mera (Derghoukasian 2012: 248). I
detta hänseende kan allmänna val med fördel användas både som illustration och
ett lackmustest för utveckling som stärker den lågpolitiska prolen. Det är möjligtvis
just av denna anledning som valdagen i Armenien traditionellt kommit att ses som
en magisk dag där allt i tillvaron ska vändas till det bättre. Fram tills nu har emell-
ertid valdagar kommit och gått utan att status quo förändrats väsentligt.12 Det som
behövts har snarare varit en genomgående attitydändring i samhället, något som
regler och lagar eller teknologiska lösningar inte kan leverera.
När man ändrade valreglerna 2016 och införde explicita lagar som förbjöd röst-
ske och annat fusk så bidrog EU med sju miljoner euro till anskaffandet av tekn-
iska lösningar som skulle hjälpa valprocessen och motarbeta oegentligheter. Fyra
miljoner euro skulle användas till teknologiska medel för väljaridentiering (nger-
avtryckläsare m.m.). Två miljoner skulle spenderas på att installera videokameror
i vallokalerna för att kunna bevaka dessa under valdagen i realtid (Civilnet 2017).
Som sociologen Armine Ishkanian påpekar så sker dock inte allt fusk på valdagen
och inne i vallokalen. Fusket sker utanför lokalerna och under dagarna innan när
väljarna antingen accepterar betalning för att rösta på ett visst sätt eller blir »uppma-
nade» på arbetsplatsen att rösta »rätt» för att kunna behålla jobbet (Ishkanian 2017b).
Det är snarare civilsamhällets grundsyn på demokrati och ens egna rättigheter och
skyldigheter som behöver ändras. Förhoppningen är att »sammetsrevolutionen» har
triggat en sådan utveckling i Armenien.
Ett annat försök till förändring var riktad till armenierna runt om i världen
genom initiativet att involvera diasporan i Armeniens politiska liv. Inför valet 2017
uppmanades diasporaarmenier att delta i observationsuppdrag parallellt med de
inbjudna internationella observationsmissionerna från EU, OSSE med era (Jus-
tice Armenia 2017). Genom att vara på plats och hjälpa till bevakningen av valet
så förväntades diasporaarmenierna träffa demokratiförespråkare i Armenien och
på så vis lära sig om det politiska landskapet och strukturerna i landet. Den här
typen av initiativ syftar till att skapa mer engagemang i samhället som sedan vid val-
urnorna skulle kunna leda till en verklig förändring. Robert Kennedy lär ha sagt att
»valen påminner oss inte enbart om medborgarnas rättigheter men även om deras
skyldigheter i en demokrati» (Justice Department 1962: 2). Det är just dessa skyl-
digheter som har nonchalerats i armeniers fall där man har antagit en alltför passiv
roll och istället hela tiden skyllt ifrån sig genom att peka på makthavarnas korruption
och yttre aktörers och enders illvilja gentemot Armenien. Vanstyre har utan tvekan
inte bara underminerat demokratin i Armenien utan det har även försvagat landets
ställning politiskt och ekonomiskt internationellt och därmed banat väg för yttre
12För en analys av valprocessen och demokratisering i Armenien se Sahakyan & Atanesyan (2006).
ARMENIENS »SAMMETSREVOLUTION» 2018 | 219
påtryckningar. Förhoppningen är att denna »sammetsrevolution» ska bemyndiga mer
ansvarstagande hos Armeniens medborgare och deras aktiva deltagande i landets
demokratisering.
Referenser
Alijev Ilham (2011) »Karabakh’s independence will never be subject of negotiations». News.az 13 juli. Tillgänglig
påhttp://news.az/articles/politics/40321. Läst 14 juni 2018.
Antidze, Margarita & Hasmik Mkrtchyan (2018) »Acting Armenia leader suggests election as protests roll on».
Reuters 25 april. Tillgänglig på reuters.com/article/us-armenia-politics/acting-armenia-leader-suggests-
election-as-protests-roll-on-idUSKBN1HW0T6. Läst 12 juli 2018.
Arka News Agency (2018a) »AMD 18 billion returned to government thanks to corruption crackdown in
Armenia». 25 juni. Tillgänglig på arka.am/en/news/society/amd_18_billion_returned_to_government_
thanks_to_corruption_crackdown_in_armenia. Läst 5 juli 2018.
Arka News Agency (2018b) »Serzh Sargsyan elected as prime minister». 17 april. Tillgänglig på arka.am/en/
news/politics/serzh_sargsyan_elected_as_prime_minister_/. Läst 18 april 2018.
Armedia (2018) »Kotjariani kalanavorume lurdj hetevankner kunena petutyan hamar». 27 juli. Tillgänglig
på armedia.am/arm/news/63124/qocharyani-kalanavorumy-lurj-hetevanqner-kunena-petutyan-hamar.
html. Läst 28 juli 2018.
Armeniska riksförbundet i Sverige (2008) »Open letter to the Government of Armenia». Stockholm, 12 mars.
Armenpress (2018a) »2nd President of Armenia Robert Kocharyan remanded into custody by Yerevan court».
28 juli. Tillgänglig på armenpress.am/eng/news/942062.html. Läst 28 juli 2018.
Armenpress (2018b) »First deputy PM announces Armenia’s plan to hold snap elections before April at meeting
with US Congressman». 20 juli. Tillgänglig på armenpress.am/eng/news/941336. Läst 20 juli 2018.
Asbarez (2018) »Artsakh Defense Ministry releases new footage of Azeri troop buildup». 23 april. Tillgänglig på
asbarez.com/171864/artsakh-defense-ministry-releases-new-footage-of-azeri-troop-buildup. Läst 23 april
2018.
Astourian, Stephan H. (2005) »State, homeland, and diaspora: The Armenian and Azerbaijani cases» i Touraj
Atabaki & Sanjyot Mehendale (red.) Central Asia and the Caucasus: Transnationalism and Diaspora.
London: Routledge.
Avedian, Vahagn (2017) »The 2017 parliamentary elections in Armenia: In the light of the new constitution». Baltic
Worlds. 7 april. Tillgänglig på balticworlds.com/the-2017-parliamentary-elections-in-armenia/?s=armenia.
Läst 4 juni 2018.
Avedian, Vahagn (2013) »The unsustainable European policy towards the South Caucasus». Foreign Policy
Journal. 13 oktober 2013. Tillgänglig på foreignpolicyjournal.com/2013/10/31/the-unsustainable-
european-policy-towards-the-south-caucasus/view-all. Läst 29 september 2018.
Azatutyun (2013a) »European leader rejects Armenian opposition criticism». 15 mars. Tillgänglig på azatutyun.
am/a/24930070.html. Läst 17 juni 2018.
Azatutyun (2013b) »Armenia-EU accord ‘off table’». 10 september. Tillgänglig påazatutyun.am/a/25100726.
html. Läst 26 november 2018.
Azatutyun (2017) »Armenian ruling party again accused of vote buying». 12 maj. Tillgänglig på azatutyun.
am/a/28482569.html. Läst 17 juli 2018.
Azatutyun (2018) »Republicans, Dashnaks slam charges against Kocharian». 27 juli. Tillgänglig påazatutyun.
am/a/29394028.html. Läst 28 juli 2018.
BBC (2008) »Eight killed in Armenia protests». 2 mars. Tillgänglig pånews.bbc.co.uk/2/hi/europe/7273497.
stm. Läst 15 juni 2018.
BBC (2015) »Armenia fraud claims mar referendum on constitution». 7 december. Tillgänglig påhttps://www.
bbc.com/news/world-europe-35025853. Läst 7 juni 2018.
BBC (2018) »Armenia crisis: Opposition leader Pashinyan fails in bid to be PM». 1 maj. Tillgänglig på bbc.
com/news/world-europe-43958196. Läst 1 maj 2018.
Berberian, Viken (2018) »Democracy is held back in Armenia». The New York Times 2 maj. Tillgänglig pånytimes.
com/2018/05/02/opinion/armenia-nikol-pashinyan.html. Läst 1 juli 2018.
Civilnet (2017) »EU Invests unprecedented funds in Armenia’s upcoming election». 18 mars. Tillgänglig påcivilnet.
am/news/2017/03/18/EU-Invests-unprecedented-funds-in-Armenia’s-upcoming-election/310930. Läst
8 juli 2018.
220 | VAHAGN AVEDIAN
Civilnet (2018) »Yerevan mayor Taron Margaryan resigns, 9 juli. Tillgänglig påcivilnet.am/news/2018/07/09/
Yerevan-Mayor-Taron-Margaryan-Resigns/341036. Läst 8 juli 2018.
Defeis, Elizabeth F. (1998) »Elections and democracy: Armenia, a case study». Digital Commons at Loyola
Marymount University and Loyola Law School. 20 Loy. L.A. Int’l & Comp. L.J. 455. Tillgänglig påhttp://
digitalcommons.lmu.edu/cgi/viewcontent.cgi?article=1444&context=ilr. Läst 22 juni 2018.
Derghoukasian, Khatchik (2012) »The Armenian Genocide on the international agenda: The case for
diplomatic engagement». Haigazian Armenological Review 32: 229–260.
Eurasianet.org (2018) »Armenia’s revolutionary government steps up anti-corruption purge». 19 juni. Tillgänglig
påeurasianet.org/s/armenias-revolutionary-government-steps-up-anti-corruption-purge. Läst 25 juli 2018.
European Commission (2013) »EU-Armenia deep and comprehensive free trade area». 24 juli. Tillgänglig på
trade.ec.europa.eu/doclib/press/index.cfm?id=952. Läst 1 juli 2018.
Europeiska Parlamentet (2015) »Europaparlamentets resolution 10 september 2015 om Azerbajdzjan
(2015/2840(RSP))». 10 september. Tillgänglig på europarl.europa.eu/sides/getDoc.do?pubRef=-//EP//
TEXT+TA+P8-TA-2015-0316+0+DOC+XML+V0//SV. Läst 15 juni 2018.
Ferris-Rotman, Amie (2018) »Did Armenia just dance its way to revolution?». Washington Post 3 maj.
Tillgänglig påwashingtonpost.com/news/worldviews/wp/2018/05/03/did-armenia-just-dance-its-way-to-
revolution/?noredirect=on&utm_term=.7b1771125349. Läst 3 maj 2018.
Füle, Štefan (2013) »Statement on the pressure exercised by Russia on countries of the Eastern Partnership».
European Commission 11 september. Tillgänglig på europa.eu/rapid/press-release_SPEECH-13-687_
en.htm. Läst 26 november 2018.
Gogia, Giorgi (2017) »EU red carpet for Azerbaijan sends wrong message». EUobserver 6 febrauri. Tillgänglig
påeuobserver.com/opinion/136802. Läst 15 juni 2018.
Grijalva, Daniela Paredes (2017) »Caring for the homeland from a distance: The Armenian diaspora in Vienna
and transnational engagements» i Gabriele Rasuly-Paleczek & Maria Six-Hohenbalken (red.) Migration
and its Impact on Armenia. A Field Practice. Vienna: University of Vienna. Tillgänglig påunivie.ac.at/
alumni.ksa/wp-content/uploads/ASSA-SN-2017-01_Migration-and-its-impact-on-Armenia.pdf. Läst 15
oktober 2018.
Hetq (2009) »Nikol Pashinyan turns himself in». 1 juli. Tillgänglig på hetq.am/eng/news/37902/nikol-pashinyan-
turns-himself-in.html. Läst 3 december 2018.
Hetq (2011) »Nikol Pashinyan released from prison». 27 maj. Tillgänglig påhetq.am/eng/news/1639/nikol-
pashinyan-released-from-prison.html. Läst 28 juli 2018.
Hraparak (2018) »Miyan nra hamar, vor yerkrum yeghav heghapokhutyun, ho martkants ugheghum el cheghav
heghapokhutyun?». 6 juli. Tillgänglig på hraparak.am/posts/5b3f0a0f61327406b4d9edf4. Läst 10 juli
2018.
Ibrahim, Enes (2011) »Armenia’s aggressive policies main obstacle for country’s development». News.az 31
oktober. Tillgänglig på http://news.az/articles/politics/47854. Läst 14 juni 2018.
Ishkanian, Armine (2017a) »Armenia’s election: The status quo wins at the expense of democracy». EUROPP –
European Politics and Policy. LSE 4 april. Tillgänglig påblogs.lse.ac.uk/europpblog/2017/04/04/armenias-
election-the-status-quo-wins-at-the-expense-of-democracy. Läst 10 juli 2018.
Ishkanian, Armine (2017b) »Review of Anna Zhamakochyan, Zhanna Andreasyan, Sona Manusyan, and
Arpy Manusyan (2016):
Փոփոխության Որոնումներ
(Quest for Change)». Caucasus Analytical Diegst 91
(7 februar): 11–13. Tillgänglig på css.ethz.ch/content/dam/ethz/special-interest/gess/cis/center-for-
securities-studies/pdfs/CAD91.pdf. Läst 22 juni 2018.
Justice Armenia (2017) »2017 Transparency tour. Help advance democracy in Armenia as an electoral
observer». Tillgänglig påjusticearmenia.org/2017-transparency-tour.html. Läst 27 juli 2018.
Justice Department (1962) »Address of Attorney General Robert F. Kennedy». oktober 6. Tillgänglig påjustice.
gov/sites/default/les/ag/legacy/2011/01/20/10-06-1962.pdf. Läst 20 juni 2018.
Libaridian, Gerard J. (1991) Armenia at the Crossroads: Democracy and Nationhood in the Post-Soviet Era. Essays,
Interviews, and Speeches by the Leaders of the National Democratic Movement in Armenia. Watertown: Blue
Crane Books.
Libaridian, Gerard J. (2004) Modern Armenia: People, Nation, State. New Brunswick: Transaction Publishers.
Linde, Fabian (2015) »Ekonomisk modernisering eller stormaktspolitik?». Utrikesmagasinet 10 februari. Tillgänglig
på utrikesmagasinet.se/analyser/2015/februari/ekonomisk-modernisering-eller-stormaktspolitik. Läst 1
juli 2018.
Lragir (2018) »HHKn mnats hakaheghapokhutyan kokordin». 25 juli. Tillgänglig pålragir.am/2018/07/25/367058.
Läst 25 juli 2018.
ARMENIENS »SAMMETSREVOLUTION» 2018 | 221
Mammadov, Galib (2011) »Nagorno Karabakh conict: Armenia’s victory or nightmare?». Foreign Policy
Journal 13 oktober. Tillgänglig på http://www.foreignpolicyjournal.com/2011/10/13/nagorno-karabakh-
conict-armeniasvictory-or-nightmare-2. Läst 14 juni 2018.
Mediamax (2018) »Armenia’s rst PM: The country has become a one-man show». 30 juli. Tillgänglig på
mediamax.am/en/news/politics/29609. Läst 31 juli 2018.
Mirzoyan, Alla (2010) Armenia, the Regional Powers, and the West: Between History and Geopolitics. New York:
Palgrave Macmillan.
National Assembly of the Republic of Armenia (1999) Electoral Code of the Republic of Ar menia. 5 februari.
Tillgänglig påparliament.am/legislation.php?sel=show&ID=2020&lang=eng. Läst 3 juli 2018.
National Assembly of the Republic of Armenia (2015) Amendments to the Constitution of the Republic of Armenia.
6 december. Tillgänglig på parliament.am/parliament.php?id=constitution&lang=eng#7. Läst 4 juni
2018.
National Assembly of the Republic of Armenia (2018) Joint Statement of RA National Assembly Factions. 20 juni.
Tillgänglig på parliament.am/news.php?cat_id=2&NewsID=10447&year=2018&month=06&day=20&
lang=eng. Läst 21 juni 2018.
News.am (2015) »Heritage: Armenia constitutional reform is implemented to establish party-state». 4
september. Tillgänglig pånews.am/eng/news/284599.html. Läst 4 juni 2018.
News.am (2018) »Pashinyann entrakan orensdrutyan barepokhumneri veraberyal voroshum e storagrel;
handznazhoghov e steghtzum». 20 juni. Tillgänglig pånews.am/arm/news/457681.html. Läst 21 juni 2018.
OSSE/ODIHR (2016) Armenia, Joint Opinion on the Draft Electoral Code. Venice Commission Opinion No. 835/2016
6 juni. Tillgänglig på venice.coe.int/webforms/documents/default.aspx?pdfle=CDL-AD(2016)019-e.
Läst 8 juni 2018.
PACE (2017) »Armenian elections well administered, but process tainted by credible information of vote-buying».
3 april. Tillgänglig på assembly.coe.int/nw/xml/News/News-View-EN.asp?newsid=6581&lang=2. Läst
17 juli 2018.
Riegg, Stephen (2018) »Why Russia won’t interfere in Armenia’s velvet revolution», RealClear World 8 maj.
Tillgänglig på realclearworld.com/articles/2018/05/08/why_russia_wont_interfere_in_armenias_velvet_
revolution_112792.html. Läst 25 oktober 2018.
RFERL (2018a) »Armenia charges ex-president’s brother in nancial crime probe». 7 Juli. Tillgänglig pårferl.
org/a/pashinian-says-armenian-law-enforcement-not-targeting-sarkisian-corruption-denies-political-
prosecution/29348230.html. Läst 9 juli 2018.
RFERL (2018b) »Armenian PM Pashinian’s bloc takes landslide election victory in Yerevan». 24 september.
Tillgänglig på https://www.rferl.org/a/armenian-yerevan-municipal-election-pashinian-bloc-massive-
lead/29505443.html. Läst 30 september 2018.
RFERL (2018c) »Tens of thousands protest outside Armenian Parliament against ‘counterrevolutionary’
bill». 2 oktober. Tillgänglig på https://www.rferl.org/a/pashinian-supporters-protest-outside-armenian-
parliament-against-counterrevolutionary-bill/29521911.html. Läst 3 oktober 2018.
Reuters (2018a) »Armenian parliament elects Pashinyan as prime minister». 8 maj. Tillgänglig på https://www.
reuters.com/article/us-armenia-politics-pashinyan/armenian-parliament-elects-pashinyan-as-prime-
minister-idUSKBN1I911D. Läst 8 maj 2018.
Reuters (2018b) »Armenia arrests former inuential ofcial». 19 juni. Tillgänglig på reuters.com/article/us-
armenia-arrests/armenia-arrests-former-inuential-ofcial-idUSKBN1JF2RV. Läst 21 juni 2018.
Sahakyan, Vahe & Arthur Atanesyan (2006) »Democratization in Armenia: Some trends of political culture and
behavior». Demokratizatsiya: The Journal of Post-Soviet Democratization 14 (3): 347–354.
Tert.am (2018) »Republican Party of Armenia nominates Serzh Sargsyan for prime minister!». 14 april.
Tillgänglig påtert.am/en/news/2018/04/14/serzh-sargsyan/2662969. Läst 14 april 2018.
The Economist (2016) »Nagorno-Karabakh’s war: A frozen conict explodes». 9 april. Tillgänglig påeconomist.
com/europe/2016/04/09/a-frozen-conict-explodes. Läst 18 juni 2018.
The Guardian (2018) »Shock as Armenia’s prime minister steps down after 11 days of protests». 23 april.
Tillgänglig på theguardian.com/world/2018/apr/23/serzh-sargsyan-resigns-as-armenias-prime-minister-
after-protests. Läst 23 april 2018.
Transparency International (2018) »Entrakan orensgrki barepokhumneri handznazhoghovi yerkrord niste». 28
juni, Jerevan. Tillgänglig påtransparency.am/hy/news/view/2408. Läst 5 juli 2018.
de Waal, Thomas (2018) Sometimes Armenian protests are just Armenian protests. Carnegie Europe 23 april.
Tillgänglig på carnegieeurope.eu/2018/04/23/sometimes-armenian-protests-are-just-armenian-protests-
pub-76161. Läst 20 oktober 2018.
222 | VAHAGN AVEDIAN
Way, Lucan Ahmad (2018) »Why didn’t Putin interfere in Armenia’s Velvet Revolution?». Foreign Affairs17 maj.
Tillgänglig på https://www.foreignaffairs.com/articles/armenia/2018-05-17/why-didnt-putin-interfere-
armenias-velvet-revolution. Läst 25 oktober 2018.
Welt, Cory (2012) Brieng on ‘Democratization in the Caucasus: Elections in Ar menia, Azerbaijan, and Georgia’.
Commission on Security and Cooperation in Europe (U.S. Helsinki Commission) 23 maj. Tillgänglig
på cdn.americanprogress.org/wp-content/uploads/issues/2012/05/pdf/welt_testimony.pdf. Läst 28 juli
2018.
ResearchGate has not been able to resolve any citations for this publication.
Article
Full-text available
The outcome of the 2013 Azerbaijani presidential election was hardly surprising to anyone. That the incumbent President Ilham Aliyev would win a third consecutive term seemed predestined long before the elections. However, that he did not even bother to run an election campaign and then won by 85% majority of the votes was perceived as being too arrogant for the world to disregard. 1 The pronounced judgment was quite harsh when the Organization for Security and Cooperation in Europe (OSCE) and the US State Department, historically keeping a deliberate smoothened criticism, assessed the election as flawed. Usually the standard statement, regardless whether referring to Armenia, Azerbaijan, or Georgia, opens with the elections being " in line with international standards, " just before amending a numerous pages of " potential improvements. " 2 However, the recent elections in Azerbaijan simply did not leave any room for that diplomatic smoothening. The OSCE called it " seriously flawed " while the US State Department announced that it " fell short of international standards. " 3 Nonetheless, the Parliamentary Assembly of the Council of Europe (PACE) and the European Union (EU) final report chose to turn a blind eye to the shortcomings and called it " a free, fair and transparent electoral process. " 4 These positive attributes were in sharp contrast to what the OSCE, the US Department, other NGOs and individual MPs in the EU monitoring mission. One of these MPs was the Swedish Marietta de Pourbaix-Lundin, who criticized both the election and the official statement by the institution she represented. 5 De Pourbaix-Lundin mentions her conservative MP colleagues from Great Britain and Spain as examples for having shown poor judgment in this matter, and she " regrets that the European Council so shamelessly chooses to turn a blind eye to obvious violations. " That the EU would choose any harsher tone against Azerbaijan, the alternative to Europe's dependency on Russian oil and natural gas, roughly two months ahead of the Vilnius Summit would be unimaginable 6 Stability (i.e. the flow of oil and gas) is historically given the highest priority, and realpolitik still reigns supreme in our days. 2 It is hardly any secret that Europe, the US, and the OSCE have upheld a balanced approach towards Armenia and Azerbaijan, especially in regard to the Karabakh conflict during the past 20 years. The criticism towards these two governments and their shortcomings has been in almost perfect parity, where any differentiation that could hint or be misinterpreted as favoritism has been carefully avoided to uphold the image of perfect objectivity on behalf of the mediators of the conflict. However, two recent events should act as warnings, signaling the unsustainability of this flawed policy. The first flagrant sign was the cold shower served by the Armenian President Serzh Sargsyan's statement on September 3, 2013, about the decision to join the embryo of the non-existing Eurasian Union,
Article
Historically, Armenian society was organized by strong communities established around the Armenian Apostolic Church, which helped these communities survive throughout the centuries despite the lack of a central authority. Community relationships are still very essential, especially during political processes such as elections. Community ties, combined with democratic ideas, have fostered some democratic practices, but the former Soviet republics still have a long way to go before they can be described as liberal democracies. Elections play an important role in a free society. However, in some Newly Independent States' societies, they are seen as a hindrance. Some Newly Independent States espouse their own kind of democracy, which, they proclaim, serves as a bridge between Europe, Asia, and the Middle East (Kazakhstan). In the case of Armenia, it is a Christian island on the border of Europe and the Muslim world.
Karabakh's independence will never be subject of negotiations
  • Alijev Ilham
Alijev Ilham (2011) »Karabakh's independence will never be subject of negotiations». News.az 13 juli. Tillgänglig på http://news.az/articles/politics/40321. Läst 14 juni 2018.
AMD 18 billion returned to government thanks to corruption crackdown in Armenia». 25 juni. Tillgänglig på arka.am/en/news/society/amd_18_billion_returned_to_government_ thanks_to_corruption_crackdown_in_armenia
  • Arka News Agency
Arka News Agency (2018a) »AMD 18 billion returned to government thanks to corruption crackdown in Armenia». 25 juni. Tillgänglig på arka.am/en/news/society/amd_18_billion_returned_to_government_ thanks_to_corruption_crackdown_in_armenia. Läst 5 juli 2018.
Serzh Sargsyan elected as prime minister
  • Arka News Agency
Arka News Agency (2018b) »Serzh Sargsyan elected as prime minister». 17 april. Tillgänglig på arka.am/en/ news/politics/serzh_sargsyan_elected_as_prime_minister_/. Läst 18 april 2018.
Kotjariani kalanavorume lurdj hetevankner kunena petutyan hamar». 27 juli. Tillgänglig på armedia
  • Armedia
Armedia (2018) »Kotjariani kalanavorume lurdj hetevankner kunena petutyan hamar». 27 juli. Tillgänglig på armedia.am/arm/news/63124/qocharyani-kalanavorumy-lurj-hetevanqner-kunena-petutyan-hamar. html. Läst 28 juli 2018.
»Open letter to the Government of Armenia»
  • Armeniska Riksförbundet I Sverige
Armeniska riksförbundet i Sverige (2008) »Open letter to the Government of Armenia». Stockholm, 12 mars.