ChapterPDF Available

Medborgarna uppfattar partiernas politik

Authors:
Chapter

Medborgarna uppfattar partiernas politik

Figures

Content may be subject to copyright.
1
Medborgarna uppfattar partiernas politik
Hanna Bäck och Kåre Vernby
Valdemokratin bygger på tanken att medborgarna påverkar politikens utformning
genom valhandlingen. Dels kan väljaren ta ställning till de skiftande politikpaket som
presenteras av konkurrerande eliter. Det handlar alltså om att ge en representant eller ett
parti mandat att föra en viss generell politik (mandatmodellen). Dels kan väljaren
återkalla detta mandat om representanten eller partiet inte fört den politik som utlovats
(ansvarsmodellen; se kapitel ett i denna antologi). En grundförutsättning för att den
enskilde väljaren ska kunna ge och återkalla mandat är dock att väljaren vet vilken
generell politik en representant eller ett parti står för. Om väljaren inte vet hur pass
högerorienterade exempelvis moderaterna egentligen är så är det svårt att se hur denna
förutsättning kan vara uppfylld. Samma grundförutsättning återfinns också i den
litteratur som, med utgångspunkt i den Downsianska modellen, försöker förklara
politiska utfall med hänvisning till att väljarna har valt just det politiska alternativ som
ligger närmast dem ideologiskt (se Downs 1957). Antagandet om att väljarna vet vilken
politik partiet eller kandidaten står för är alltså grundläggande, både för normativa
teorier om demokratin och teorier om demokratins faktiska funktionssätt.
Den amerikanske statsvetaren Charles Franklin (1991) pekar ut två typer av faktorer
som spelar roll för vilken uppfattning en väljare får om var ett parti eller en kandidat
befinner sig på en ideologisk skala, vilket oftast antas vara en vänster-högerskala. Den
första typen av faktorer är systematiska. Vi skulle här vilja tala om ”tendensen” i
väljarnas uppfattningar, med vilket vi menar benägenheten att uppfatta ett partis
position på en politisk skala i en särskild riktning. För att ta ett trivialt exempel, om ett
parti står för en högerorienterad politik så kommer troligtvis också väljaren att uppfatta
att detta parti befinner sig någonstans till höger på vänster-högerskalan. Mer intressant
är istället att många forskare har visat att väljare tenderar att uppfatta partier de tycker
om som om de befann sig närmare den egna ideologiska position. Om denna hypotes
stämmer uppträder ett systematiskt mönster i väljarnas uppfattningar. I litteraturen har
man kallat detta fenomen projektionseffekter (se t ex Merrill m fl 2001).
Men detta är inte allt. Enligt flera författare finns också faktorer som påverkar väljarnas
uppfattningar på ett osystematiskt vis, väljare kan vara mer eller mindre osäkra.
Statsvetarna James Enelow och Melvin Hinich (1981: 489) menar att ”osäkerhet om
kandidaters ideologiska positioner är kännetecknande för processen som innebär att
väljarna reducerar en stor mängd information om olika politiska sakfrågor för att kunna
förutsäga en kandidats framtida beteende [vår översättning]”. Med Franklins (1991)
språkbruk handlar det om de faktorer som påverkar ”klarheten” eller ”säkerheten” i
väljarnas uppfattningar (jfr Alvarez 2001; Alvarez & Franklin 1994). Vissa väljare kan
till exempel sakna tillräcklig kunskap för att skapa sig en korrekt uppfattning om var ett
parti faktiskt befinner sig ideologiskt. Franklin understryker att detta inte förändrar
dessa väljares uppfattning om var på den politiska skalan ett parti är positionerat i någon
särskild riktning, vilket ju är fallet med projektionseffekter.
2
Både osäkerheten och tendensen i väljarens uppfattningar om var partierna befinner sig
manifesterar sig till exempel när hon bestämmer sig för vilket parti hon skall rösta på,
eller när hon placerar partier på en vänster-högerskala i en enkätundersökning. I detta
kapitel kommer vi att studera det senare, nämligen partiplaceringarna som gjordes av de
individer som ingick i den väljarundersökning som genomfördes vid den
Statsvetenskapliga institutionen vid Göteborgs universitet i samband med 2002 års val
(Holmberg & Oscarsson 2004). Vi kommer för det första att undersöka vad som orsakar
tendens i väljarnas uppfattningar, såsom den tar sig uttryck i deras placeringar av de
politiska partierna. Vi kommer också att studera vad som påverkar osäkerheten i
väljarnas uppfattningar av partiernas positioner. Vad gäller det senare är vår strategi att
undersöka om vissa typer av individers partiplaceringar är mer oförutsägbara än andras.
Strategin grundar sig på det enkla antagandet att om en grupp väljare är osäkra om
partiernas positioner, kommer den utomstående uppfatta det som att denna grupps
placeringar är mer oförutsägbara än de som har mer säkra uppfattningar.
I nästa avsnitt beskriver vi kapitlets två centrala begrepp – tendens och osäkerhet mer
ingående. Vi presenterar även en teoretisk modell för väljares uppfattningar av de
politiska partiernas ideologiska positioner och vi diskuterar olika orsaker till osäkerhet
och tendens i dessa uppfattningar. Efter det följer en presentation av den metod och de
data som används i den empiriska studien. Därefter presenteras studiens resultat. Med
resultaten för ögonen avslutar vi kapitlet med en diskussion om de demokratiska
implikationerna av osäkerhet och projektion bland väljarna.
Tendens och osäkerhet i väljarnas uppfattningar
Tendens
Som vi nämner ovan kan en rad faktorer påverka väljarnas uppfattningar av partiers och
kandidaters positioner. En typ av faktorer har en systematisk effekt på väljarnas
perception och framkallar vad vi kallar tendens i deras uppfattningar av partierna. En
sådan faktor är partiets sanna ideologiska position på vänster-högerskalan. Ju mer till
höger partiet står, desto mer till höger kommer väljarna att uppfatta partiets ståndpunkt.
En annan faktor som tidigare forskning har visat påverkar väljarens uppfattning av
partiernas positioner är väljarens politiska preferenser, så kallade projektionseffekter (se
t ex Markus & Converse 1979; Granberg 1983; Granberg & Holmberg 1988; Merrill m
fl 2001). Förekomsten av projektionseffekter innebär att väljarens preferenser påverkar
hur han eller hon uppfattar ett parti, och tidigare forskning har visat att individer
placerar partier de gillar närmare den egna positionen, medan man placerar partier man
ogillar längre ifrån sin egen position. Tendensen att ”dra” partier man föredrar närmare
sig själv har kallats assimilationseffekt, medan tendensen att ”skjuta” partier man ogillar
längre ifrån den egna positionen har kallats kontrasteffekt. En förklaring till varför
projektionseffekter uppstår baseras på den socialpsykologiska ”balansteorin”. Enligt
denna teori strävar människor efter att upprätta och bibehålla en kognitiv balans i sina
uppfattningar, det vill säga, väljaren vill helt enkelt att de partier hon gillar också skall
vara de som befinner sig ideologiskt nära den egna positionen (se t ex Granberg 1983).
Låt oss ge ett exempel för att illustrera hur dessa effekter skulle kunna ta sig uttryck.
Antag att vi har ett urval väljare som ombeds placera in socialdemokraterna och
folkpartiet längs en vänster-högerskala som varierar mellan 0, ”långt till vänster” och
3
10, ”långt till höger”. Socialdemokraternas sanna position är i detta exempel 4, det vill
säga, något till vänster om mittpunkten på skalan (5), medan folkpartiets sanna position
är 6, det vill säga, något till höger om denna mittpunkt. Låt oss anta att vi har en väljare
i vårt urval som av olika skäl gillar socialdemokraterna, men ogillar folkpartiet. Denna
väljare har en egen position på skalan som är långt till vänster, närmare bestämt på
skalsteget 1. När väljaren ombeds att placera socialdemokraterna kommer hon att dra
partiet närmare sig själv än var partiet faktiskt står, till exempel kan vi tänka oss att
väljaren placerar socialdemokraterna på skalsteget 2 istället för 4. Denna
feluppskattning av partiet illustrerar en så kallad assimilationseffekt. När väljaren
ombeds placera ut folkpartiet placerar hon det längre ifrån sig själv än var partiet
faktiskt befinner sig, på skalsteget 8. Här illustreras en så kallad kontrasteffekt.
Osäkerhet
Vad menar vi då med att en väljare kan vara osäker på var ett parti befinner sig på en
politisk skala? På ett grundläggande plan handlar det om hur vi förstår begreppet
osäkerhet. Ekonomen Frank Knight (1921) var en av de första att i en
samhällsvetenskaplig analys försöka ge osäkerhet en innebörd. Närmare bestämt skilde
Knight på risk och osäkerhet (se även Keynes 1937). Med risk avsåg Knight de fall där
sannolikheten för olika utfall eller sakförhållanden var känd. Exempel på sådana fall är
tärningskast, men också de fall när vi genom erfarenheten har en tillräckligt god
uppfattning för att göra sannolikhetsbedömningar. Med osäkerhet avsåg han de fall där
det var omöjligt att ange objektiva sannolikheter för olika sakförhållanden eller utfall.
Det kan möjligen hävdas att det i fallet med osäkerhet inte finns någon rationell basis på
vilken man kan bilda sig en uppfattning om dessa sannolikheter. Men faktum är att vi
även i dessa fall ofta gör sannolikhetsbedömningar. Sedan ekonomerna von Neumann
och Morgenstern formulerade teorin om förväntad nytta i Theory of Games and
Economic Behavior (1944) har samhällsvetenskaplig forskning valt att betrakta aktörer
som om de knöt sannolikheter till olika utfall eller tillstånd, oavsett om dessa subjektiva
sannolikheter har någon motsvarighet i objektiva sannolikheter. Omväxlande har man
sagt att den person som ställs inför en situation där hon uppfattar flera olika
sakförhållanden eller utfall som sannolika lever under risk eller osäkerhet.
Den amerikanske statsvetaren Kenneth Shepsle (1972) införde begreppet osäkerhet i
den teoretiska forskningen om väljarnas uppfattningar av partiers ideologiska positioner.
Poängen han ville göra var helt enkelt att väljarna inte vet exakt var partierna faktiskt
befinner sig. För att åskådliggöra detta valde han att tänka sig att väljarna ser på
partierna på samma sätt som de ser på en lottsedel: de förknippar olika tillstånd (partiet
står till höger, lotten generar en viss vinst) med olika sannolikheter. I ett annat av de
tidiga teoretiska bidragen använder Enelow och Hinich (1981) termen osäkerhet för att
beteckna exakt samma fenomen som Shepsle. Det osäkerhetsbegrepp som lanserades i
dessa tidiga arbeten har präglat litteraturen, och vi kommer också att ansluta oss till det.
Det konventionella språkbruket inom den teoretiska litteraturen på vårt område dikterar
alltså att vi bör använda termen osäkerhet när vi ville beteckna det fenomen att väljarna,
när de bedömer ett visst parti, förknippar olika positioner med olika sannolikheter.
Ytterligare ett skäl till att språkbruket framstår som lämpligt är att man i denna litteratur
för det mesta antagit att partier faktiskt har en sann position på den politiska skalan,
4
vilket innebär att det med Knights definition av begreppet, inte kan vara någon objektiv
risk eller sannolikhet som leder till att väljarna inte vet exakt var partierna står.1
En teoretisk modell
För att strukturera vår framställning lånar vi ett tänkesätt och lite enkel notation från
Enelow och Hinich (1981; jfr Shepsle 1972). En väljares uppfattning av var ett parti
befinner sig på en politisk skala beskrivs av följande ekvation:
θ*=θ+e
där θ står för det vi valt att kalla tendens, och e är en osystematisk störning av denna
uppfattning som följer av väljarens osäkerhet. Man ser alltså väljarens uppfattning av
kandidaten eller partiet som om den vore en stokastisk variabel med tillhörande
fördelning. Om vi för enkelhetens skull antar att denna fördelning är symmetrisk är θ
väljarens uppfattning om var på den politiska skalan partiet befinner sig i genomsnitt. e
är en funktion av fördelningens varians σ2, vilken representerar väljarens osäkerhet. Om
väljaren är helt säker på var partiet skall placeras är σ2 lika med noll, med följden att e
också är lika med noll. I detta extremfall bestämmer endast tendensen väljarens
uppfattning av var partiet befinner sig. Läsaren kan notera att även i detta fall kan
väljaren ha en felaktig uppfattning om var ett parti befinner sig, men denna felaktiga
uppfattning skulle då vara en följd av projektion snarare än osäkerhet.
Denna modell får således representera det vi talade om i inledningen, nämligen att
väljarens uppfattning av var ett politiskt parti befinner sig på en politisk skala har en
systematisk och en osystematisk komponent. Den systematiska komponenten, som vi
har valt att kalla tendens, representeras av θ, och den osystematiska komponenten,
osäkerheten, representeras av e.
Orsaker till tendens och osäkerhet i väljarnas uppfattningar
I figur 1 visar vi en samling potentiella orsaker till projektion och osäkerhet, samt våra
hypoteser om sambandens riktning. I huvuddelen av fallen rör det sig om hypoteser som
redan prövats empiriskt, om än inte på svenska väljardata. I några fall rör det sig om
ännu oprövade hypoteser vilka kan härledas från forskningen om politiskt beteende.
Vi kommer för det första att utvärdera hypotesen om att väljare systematiskt kommer att
placera partier de gillar närmare sin egen position och partier de ogillar längre bort, än
vad som motiveras av partiets ”sanna” position. Det kan vara på sin plats att återigen
kortfattat beskriva vilken typ av beteende som kan förväntas om hypotesen är sann. Låt
säga att en väljare skall placera ett parti på vänster-höger skalan vars sanna position
ligger till vänster om väljarens egen position. Om hon gillar partiet kommer hon att
placera det någonstans till vänster om sin egen position men till höger om partiets sanna
position. Kanske skulle hon till och med, om projektionseffekten var mycket stark, anse
1 Antagandet att varje parti har en enda sann position på vänster-högerskalan har förenklat den teoretiska
och empiriska forskningen på området, men är naturligtvis diskutabelt. Rent empiriskt vet vi att partier är
mer eller mindre löst sammanhållna enheter (Laver & Schofield 1998) och att deras politiska program
bestäms i en intern förhandlingsprocess (Teorell 1998). På det teoretiska planet har forskningen i Arrows
(1963) fotspår visat på svårigheten att tala om kollektiva aktörer som om de hade väldefinierade
preferenser.
5
att partiets position är densamma som hennes egen position. Om hon istället ogillade
partiet skulle hon placera partiet någonstans till vänster om partiets sanna position.
Under rubriken ”Metod och data” kommer vi att gå närmare in på hur man operationellt
går till väga för att utvärdera om väljarna uppvisar denna typ av beteende.
Även partiets sanna position förväntas, liksom vi nämner ovan, påverka tendensen i
väljarnas uppfattningar av partiernas positioner. Detta illustreras i figur 1 genom att vi
drar en pil markerad med ett positivt tecken från partiets sanna position till tendensen i
väljarens uppfattning av partiets position. Detta skall tolkas som att ju högre värde
partiet har på vänster-gerskalan (ju mer till höger), desto högre värde (desto mer till
höger) kommer väljaren att ge partiet när hon ombeds placera partiet på denna skala.
[FIGUR 1 UNGEFÄR HÄR]
Vi övergår nu till de hypoteser som gäller osäkerhet. Statsvetaren Michael Alvarez
(2001) beskriver tre övergripande faktorer som förklarar väljarens osäkerhet om en
kandidats ideologiska position: hennes kostnader för att samla in, bearbeta och lagra
information, hennes exponering för information, och kampanjens informationsflöde.
Tanken är att informationskostnaderna är högre för vissa individer än andra, till
exempel på grund av att vissa väljare har resurser som gör det lättare att samla in och
bearbeta information. Vissa individegenskaper sänker alltså informationskostnaderna,
vilket innebär att väljare som har dessa egenskaper kommer vara mindre osäkra om var
partierna befinner sig. Vissa individer kan dessutom vara mer motiverade att samla in
politisk information, till exempel så kan man tänka sig att politiskt intresserade
individer erhåller en form av tillfredsställelse genom att läsa om politik, vilket sannolikt
innebär att de exponeras för mer information och att de därmed blir mindre osäkra.
Ur ett jämlikhetsperspektiv är det speciellt intressant att undersöka om vissa
demografiska eller socioekonomiska grupper har speciellt svårt att ange partiernas
positioner. Flera forskare har hävdat att vi bör finna skillnader mellan olika grupper i
samhället. Alvarez (2001) menar att vi bör förvänta oss att informationskostnaderna är
högre för kvinnor, äldre och minoriteter, givet det faktum att dessa grupper har en
marginaliserad position i samhället. Tidigare forskning i Sverige har visat att kvinnor
generellt sett har lägre politiska kunskaper än män, att yngre är mer okunniga än
medelålders och äldre, och att arbetare är mindre kunniga än personer från medelklassen
(Holmberg & Oscarsson 2004). Vi kommer därför att undersöka om egenskaper som
kön, ålder, utländsk bakgrund och social klass påverkar graden av osäkerhet i väljarnas
placeringar av de politiska partierna. Eftersom tidigare forskning även har visat att
arbetslöshet är en viktig socioekonomisk egenskap att ta hänsyn till när vi vill förklara
individers politiska beteende (se Adman 2004), kommer vi även undersöka om individer
utan arbete är mer osäkra än individer som har arbete. I den mån arbetslöshet
samvarierar med social marginalisering kan vi, enligt Alvarez logik, förvänta oss ett
positivt samband mellan arbetslöshet och graden av osäkerhet.
En viktig resurs som sannolikt påverkar individens förmåga att samla in och bearbeta
information är den formella utbildning som hon har (se t ex Alvarez 2001). Hypotesen
är att personer med hög utbildning kommer att vara mindre osäkra om var de politiska
partierna befinner sig. Tanken är att formell utbildning underlättar för väljaren att ta till
sig, kritiskt granska och använda sig av information om de politiska partierna som han
eller hon exponeras för i till exempel media. Tidigare forskning har också visat att
högutbildade är mer politiskt kunniga än genomsnittet (Holmberg & Oscarsson 2004).
6
Vi har hittills fokuserat på faktorer som påverkar en individs informationskostnader,
men man kan även tänka sig att det finns faktorer som motiverar individer att samla in
information. Alvarez (2001) argumenterar för att ideologiskt extrema väljare kommer
vara mer säkra i sina ideologiska uppfattningar. Vi kommer här att pröva en variant av
denna hypotes. Närmare bestämt tror vi att ju längre ifrån ett parti en väljare befinner
sig ideologiskt, desto svårare har väljaren att placera det. Väljare är sannolikt bättre
informerade om de partier som ligger nära den egna positionen på grund av att hon kan
tänka sig att ge dessa partier sin röst. Den här typen av argumentation kan jämföras med
Downs (1957) resonemang om att individer kommer att investera mer resurser i syfte att
införskaffa information om värdet av att fatta ett korrekt beslut är högt.
En annan motivegenskap som kan tänkas påverka graden av osäkerhet är hur politiskt
intresserad en individ är. Individer som är intresserade av politik har sannolikt större
incitament att ta reda på var de politiska partierna befinner sig ideologiskt eftersom
informationssökandet i sig kan ge dem en form av tillfredsställelse. Den här typen av
motiv kan liknas vid de selektiva förmåner som driver politiskt deltagande, det vill säga,
förmåner som endast de som deltar kan ta del av. En selektiv förmån kan till exempel
vara den tillfredsställelse som det innebär att få uttrycka sina åsikter i valhandlingen
eller genom att arbeta i ett politiskt parti (se Bäck m fl 2005). Tanken är att individer
som är politiskt intresserade inte enbart samlar in information om de politiska partierna
för att de vill ha tillräckligt med information för att fatta ett röstningsbeslut, utan de kan
även finna tillfredsställelse i själva handlingen att samla in information. Statsvetarna
Sören Holmberg och Henrik Oscarsson (2004) visar också att intresse för politik verkar
kunskapsbefrämjande. Hypotesen är därför att individer som är politiskt intresserade
kommer vara mindre osäkra om var partierna står.
Osäkerhet om partiernas ståndpunkter kan i någon mening ses som en form av politisk
”okunnighet”. Holmberg och Oscarsson (2004) skiljer mellan fyra typer av politisk
kunskap – partikunskap, personkunskap, systemkunskap och sakkunskap. Vår definition
av osäkerhet ligger nära det som Holmberg och Oscarsson kallar partikunskap. Vi
menar dock att en viss nivå av generell politisk kunskap, som kunskap om det politiska
systemet, kan ses som en förutsättning för att individen skall kunna samla in och
bearbeta information om partiernas positioner. Vår hypotes är att en generellt sett
politiskt kunnig person bör vara mindre osäker om var partierna befinner sig, bland
annat eftersom hon bör ha lägre kostnader för att samla in information det är till
exempel troligtvis lättare att läsa en politisk artikel i en dagstidning om man kan något
om hur det politiska systemet fungerar. Vi kommer därför att undersöka om individens
generella kunskapsnivå påverkar osäkerheten i hennes partiplaceringar.
7
Metod och data
Metod
För att kunna studera tendens och osäkerhet i väljarnas uppfattningar av partiernas
positioner krävs att vi gör ett några viktiga metodologiska vägval. Framför allt handlar
det om att vi måste bestämma oss för hur vi tror att tendentiösa och osäkra uppfattningar
omvandlas till svar på faktiska enkätfrågor. Vår modell över hur respondenterna svarar
på enkäten, vår enkätresponsmodell, går ut på att de partiuppfattningar vi tidigare talat
om, väljarnas θ*, tar sig uttryck i de partiplaceringar vi observerar på ett bestämt vis.
Vad gäller våra antaganden om den del av väljarnas partiuppfattningar som består av
tendens är vår enkätresponsmodell förhållandevis okontroversiell tendenser i väljarnas
uppfattningar översätts till tendenser i deras partiplaceringar.
Med osäkerhet är det något svårare, och i litteraturen ges flera förslag på hur man
tillförlitligt skall kunna observera väljarnas osäkerhet. Vi bör för det första slå fast att i
den teoretiska modell som används i litteraturen är osäkerhet något som finns i väljarens
huvud. En naturlig konsekvens av detta hade varit att faktiskt fråga väljaren huruvida
denna är osäker på var ett parti befinner sig. Ingen metodologi är utan svagheter, men
detta tillvägagångssätt bygger på en enkel idé om att väljaren känner sin egen osäkerhet,
och ger uttryck för den när hon tillfrågas. Den ”direkta” metoden för att mäta osäkerhet
är dock mycket ovanlig, främst beroende på att väljarundersökningar runt om i världen
till dags dato sällan ställt frågor om osäkerhet till väljarna (men se Alvarez & Franklin
1994 för ett undantag). I svenska väljarundersökningar har denna fråga aldrig ställts.
I brist på ”direkta” frågor måste forskaren använda ”indirekta” mått på osäkerhet (se
Alvarez 2001; Alvarez & Franklin 1994; Bartels 1986). Franklin (1991) har med
utgångspunkt i en teoretisk modell som liknar den vi utgått ifrån formulerat en
enkätresponsmodell som tillåter oss att mäta om olika grupper är olika osäkra. I grova
drag är tanken följande. En osäker väljare har svårare att bestämma sig för var ett parti
befinner sig. Om man vid upprepade tillfällen ber henne placera ett parti (medan partiets
sanna position och väljarens egen position, det vill säga de faktorer som utgör hennes
tendens, hålls konstanta) skulle hon svara lite olika varje gång. På grund av att vi inte
har tillgång till denna typ av information om variationen i uppfattningar ”inom väljaren”
får vi, som är brukligt, lita till variationen ”mellan väljarna”. Vi kan nu, med
utgångspunkt i denna modell, formulera vår operationalisering av osäkerhet. Vi
betraktar grupper som, när vi tagit hänsyn till tendensen i deras uppfattningar, uppvisar
mer spridda placeringar som mer osäkra. Något förenklat ser vi alltså brist på kongruens
i vissa väljartypers placeringar som ett uttryck för att dessa grupper är osäkra.
Givet Franklins resonemang kan man avgöra vilka typer av väljare som är mer osäkra
än andra med hälp av heteroskedastisk regression. Det samband som en vanlig linjär
regression beskriver är det mellan en eller flera oberoende variabler (exempelvis partiets
sanna position) och den beroende variabelns förväntade värde (väljarnas genomsnittliga
placering av partiet). Linjär regression hade räckt om vi enbart varit intresserade av
tendensen i väljarnas uppfattningar. Eftersom vi också är intresserade av om vissa
väljargrupper uppvisar en större genomsnittlig avvikelse från tendensen (grupper med
mindre kongruenta placeringar betraktas som osäkra) behöver vi en regressionmodell
8
som tillåter oss att uppskatta om variationen i vissa gruppers placeringar är större. Den
heteroskedastiska regressionsmodellen tillåter oss att göra det.2
Slutligen bör understrykas att Franklins modell över hur respondenterna besvarar frågor
naturligtvis bara har karaktären av ytterligare en hypotes. Läsaren ska ha klart för sig att
rimligheten i denna responsmodell också avgör rimligheten i våra slutsatser. Till
syvende och sist är det en hypotes som kräver sin egen undersökning. Våra data ger oss
dock möjligheten att till viss mån uttala oss om validiteten i vårt mått på osäkerhet.3
Den amerikanske statsvetaren Larry Bartels (1986) har argumenterat för att det faktum
att respondenter i väljarundersökningar svarar ”vet ej” när de ombeds placera partier
längs en dimension åtminstone delvis är ett uttryck för osäkerhet. Vi prövade därför om
samma grupper som är osäkra enligt Franklins metod också är osäkra enligt Bartels
metod. I stort sett visade analyserna på liknande resultat vilket stärker våra slutsatser.
Data och operationaliseringar
Den empiriska undersökning som genomförs i denna uppsats kommer främst att baseras
på den väljarundersökning som genomfördes vid den Statsvetenskapliga institutionen
vid Göteborgs universitet i samband med 2002 års val (Holmberg & Oscarsson 2004). I
denna undersökning intervjuades över 3 000 individer om bland annat partival, politiskt
intresse och uppfattningar av var partierna befinner sig på en vänster-högerskala.
För att mäta den beroende variabeln, väljarens placering av ett parti, kommer vi att
använda oss av en fråga som ställdes i valundersökningen 2002, som lyder: ”Man
brukar ju ibland tänka sig att partierna kan ordnas från vänster till höger efter politisk
ställning. […] Jag skulle vilja att Du placerade de politiska partierna på skalan”.4 I övre
delen av figur 2 presenteras genomsnittsväljarens placering av de sju riksdagspartierna
längs en vänster-högerskala. I denna figur beskrivs även spridningen i dessa placeringar
genom att markera en standardavvikelse uppåt och nedåt från partiets medelvärde.5
För att modellera väljarnas partiplaceringar i Franklins osäkerhetsmodell behöver vi
även ett mått på partiernas ”sanna” positioner längs vänster-högerskalan. Här kan man
tänka sig flera olika mått. Flera forskare har använt sig av medelvärdet av väljarnas
placeringar av partierna som mått på partiernas sanna positioner (se t ex Alvarez 2001).
Vi kommer använda ett mått på partiernas sanna positioner som baseras på idén att
2 Vi använder oss av Harveys (1976) multiplikativa heteroskedastiska modell, som kan skattas med
maximum likelihood. Alternativet till maximum likelihood är en så kallad skattning i två steg. Harvey
visar dock att de senare skattningarna är mindre ”effektiva”, dvs de försvårar möjligheten att förkasta en
falsk nollhypotes. Se Greene (2000) för en översikt över heteroskedastisk regression.
3 Vi avser här validitet i en relativt bred bemärkelse, det som i den psykometriska litteraturen kallats för
”nomological network” validitet (se Cronbach & Meehl 1955).
4 Med ”skalan” avses här en vänster-högerskala. De begrepp och de teorier som används här skulle
givetvis kunna tillämpas även på andra dimensioner än en vänster-högerdimension. Vi har valt att
fokusera på denna skala av det enkla skälet att vänster-högerdimensionen i tidigare forskning har visat sig
vara den dominerande konfliktdimensionen i svensk politik (Oscarsson 1998
5 Standardavvikelsen används här för att på ett enkelt sätt illustrera spridningen i partierna. Vi är
medvetna om att det finns en risk att spridningen för extrempartiernas positioner underskattas då det finns
en övre och nedre gräns för hur långt ut på skalan dessa partier kan placeras av väljaren. Den här typen av
problem kan även påverka resultaten i den heteroskedastiska regressionen och vi har därför valt att
genomföra en så kallad ”fixed effects regression”, genom att kontrollera för vilket parti som bedöms.
Denna analys visar på liknande resultat som analysen utan kontroll.
9
partierna själva i hög utsträckning bör ha korrekt information om sina ideologiska
ståndpunkter (se Bäck 2003). För att mäta partiernas sanna positioner använder vi oss av
2002 års riksdagsundersökning (Brothén 2003; Holmberg 2003). I denna studie bad
man riksdagsledamöterna att placera det egna partiet längs en vänster-högerskala.
Medelvärdet bland ett partis ledamöter används här som mått på partiets sanna position
längs en vänster-gerskala. Dessa medelvärden presenteras i nedre delen av figur 2.6
[FIGUR 2 UNGEFÄR HÄR]
En slutsats som kan dras när vi jämför riksdagsledamöternas och väljarnas placeringar
av partierna i figur 2 är att ledamöternas vänster-högerskala är mer sammanpressad än
väljarnas. Vi ser också att skillnaden mellan ledamöternas och väljarnas placeringar är
större för vissa partier, till exempel placerar moderaternas ledamöter partiet nästan en
skalenhet (0,89) längre till vänster än väljarna. Skillnaderna mellan väljarnas och
ledamöternas placeringar är även stora för miljöpartiet och kristdemokraterna.
Som nämndes ovan kan väljarens uppfattning av partiernas positioner påverkas av så
kallade projektionseffekter. Vi följer här Markus och Converse (1979) och mäter dessa
effekter genom att skapa en så kallad interaktionsvariabel, genom att multiplicera
skillnaden mellan väljarens position och partiets sanna position med ett mått som
beskriver vad väljaren tycker om partiet. För att mäta vad väljaren tycker om de olika
partierna används en fråga i valundersökningen 2002 där väljaren ombeds ange hur
mycket hon gillar eller ogillar de olika partierna på en skala mellan 5, ”ogillar starkt”
till +5, ”gillar starkt” och där 0 markerar ”varken gillar eller ogillar”.
Hur mäter vi då de demografiska och socioekonomiska faktorer som kan förväntas
påverka graden av osäkerhet? Variabeln kön finns inkluderad i de registerdata (från
SCB) som lagts till i valundersökningen. Kvinnor ges här värdet 1 och män värdet 0.
Även information om väljarens ålder ingår i dessa data och mäts i antalet år. I dessa data
finns även en uppgift om individens födelseland. Vi skapar här en dummyvariabel som
beskriver om en individ är född utomlands eller ej. För att undersöka om en individ är
arbetare används en fråga i valundersökningen om vilken yrkesgrupp väljaren tillhör. Vi
skapar en arbetslöshetsvariabel genom att definiera ”arbetslösa” som individer som
angett att de är arbetslösa, genomgår arbetsmarknadspolitisk utbildning eller arbetar i
arbetsmarknadspolitiska åtgärder. För att undersöka effekten av utbildning har vi skapat
tre dummy-variabler på basis av en fråga om individens utbildning; en för lågutbildade,
som inte har någon gymnasieutbildning, en för högutbildade; personer med högskole-
eller universitetsutbildning och en övrig kategori för medelhög utbildning.
6 Det finns givetvis en rad olika källor som kan användas för att mäta partiernas vänster-högerpositioner.
Laver och Schofield (1998) tar upp fyra olika sätt att mäta partiernas positioner: (1) man kan använda
expertutlåtanden (forskare placerar partierna), (2) man kan studera legislativt beteende (man genomför
analyser av omröstningar i parlamentet), (3) man kan studera valmanifest eller partiprogram, (4) och man
kan använda sig av enkäter bland medborgare. Mair (2001) lägger även till en femte metod för att mäta
partiernas positioner, så kallade elitenkäter (enkäter med parlamentsledamöter eller partiaktivister).
Denna femte metod används här. För en diskussion av för- och nackdelar med de olika metoderna, se
Bäck 2003). Ett problem med att använda elitenkäter för att fånga partiernas ”sanna” positioner är
givetvis att det finns en risk för tendens politiker kan helt enkelt vilja framställa sig som mer till höger
eller mer till vänster beroende på vad som framstår som mest fördelaktigt. Vi har därför även testat våra
hypoteser med genomsnittet bland medborgarna som partiets ”sanna” position. Denna analys ger liknande
resultat som när partiernas ”sanna” positioner mäts med hjälp av riksdagsundersökningen.
10
Låt oss nu gå över till att beskriva hur vi mäter de attityd- och kunskapsfaktorer som
kan påverka osäkerheten. Individens kunskapsnivå mäts med hjälp av ett additivt index
som skapas genom att summera antalet rätta svar på sexton frågor i valundersökningen
2002 om individens kunskap om det politiska systemet, i olika sakfrågor och om
politiska personer. Individer med ett högt värde på indexet antas vara mer kunniga (se
Holmberg & Oscarsson 2004). Individens grad av politiska intresse mäts med hjälp av
en fråga som lyder: ”Hur pass intresserad är Du i allmänhet av politik?”, där 1 står för
”inte alls intresserad” och 4 står för ”mycket intresserad”. Individens ideologiska närhet
till det parti som skall placeras undersöks genom att mäta det absoluta avståndet mellan
individens placering av partiet längs den 11-gradiga vänster-högerskalan och väljarens
självplacering längs samma skala. Ett högt värde på denna variabel anger därmed ett
stort avstånd mellan individen och partiet som placeras.
Resultat – vad förklarar väljarnas partiplaceringar?
Är det vissa grupper av individer som är mer osäkra än andra? I tabell 1 presenteras
resultaten av våra analyser av olika individegenskaper som kan tänkas påverka graden
av osäkerhet i väljarnas vänster-högerplaceringar av partierna. Låt oss börja med att
studera den grundmodell för väljarnas partiplaceringar som presenteras i modell 1 (i den
övre delen av tabellen). Båda variablerna i denna modell har signifikanta effekter i
förväntad riktning. Effekten för variabeln som mäter partiets sanna position är positiv,
vilket innebär att ju längre till höger ett parti befinner sig enligt riksdagsledamöterna,
desto längre till höger kommer väljarna att placera partiet. Det faktum att vi ser en
positiv och signifikant effekt av projektionsvariabeln visar att väljarnas partiplaceringar
även påverkas av projektionseffekter, det vill säga, väljarna placerar partier de gillar
närmare sig själv, medan de placerar partier de ogillar längre ifrån sin egen position.
I modell 2 som presenteras i tabell 1 inkluderar vi även en rad demografiska och
socioekonomiska variabler som förväntas påverka osäkerheten (dessa effekter illustreras
under strecket i tabellen). Två av dessa variabler har inte någon signifikant inverkan på
graden av osäkerhet, nämligen kön och ålder. Vi finner här inget stöd för hypotesen att
kvinnor och yngre skulle vara mer osäkra om var partierna befinner sig ideologiskt, när
vi kontrollerar för socioekonomisk status. En demografisk variabel tycks dock ha en
betydande inverkan på graden av osäkerhet effekten av individens födelseland är
positiv och signifikant, vilket innebär att väljare som är födda utomlands tycks vara mer
osäkra om var partierna befinner sig än vad svenskfödda väljare är.
För att mäta effekten av utbildning på graden av osäkerhet inkluderar vi två av de tre
dummyvariabler som mäter individens utbildningsnivå; medelhög utbildning och hög
utbildning. Lågutbildade blir därmed vår referenskategori. Den negativa och
signifikanta effekten för medelhög utbildning innebär att lågutbildade är mer osäkra än
individer med gymnasieutbildning. Den något större negativa effekten av variabeln för
högutbildade skall tolkas som att dessa individer är mindre osäkra än både låg- och
medelutbildade. Dessa resultat är i enlighet med vår hypotes att högre formell
utbildning leder till mindre osäkerhet. Även variabeln som mäter om individen är
arbetslös har en signifikant effekt i förväntad riktning, det vill säga, vi finner stöd för
hypotesen att arbetslösa är mer osäkra om var partierna befinner sig. Vi finner även att
social klass har en signifikant inverkan på graden av osäkerhet, närmare bestämt finner
vi att arbetare är mer osäkra om partiernas positioner än övriga yrkeskategorier.
11
I modell 3 lägger vi till de attityd- och kunskapsvariabler som sannolikt påverkar hur
osäker en väljare är. Alla tre variablerna har signifikanta effekter i förväntad riktning. Ju
mer intresserad en individ är av politik, desto mindre osäker är han eller hon, ju större
generella politiska kunskaper en individ har, desto mindre osäker är väljaren, och ju
närmare ett parti en väljare befinner sig, desto lättare är det för väljaren att placera
partiet. Något som kan vara värt att notera är också att effekterna av de demografiska
och socioekonomiska variabler som var statistiskt signifikanta i modell 2 kvarstår när vi
för in variablerna som mäter politiskt intresse, generell kunskap och individens avstånd
från partiet. Vissa av de demografiska och socioekonomiska variablernas effekter
minskar dock något när vi för in dessa mellanliggande variabler. Detta kan tolkas som
att en del i förklaringen till att utrikes födda, lågutbildade och arbetare är mer osäkra om
var partierna befinner sig är att de är mindre intresserade, har lägre generella politiska
kunskaper och för att de befinner sig långt ifrån partierna som skall placeras.7
[TABELL 1 UNGEFÄR HÄR]
När vi för in information om väljarens politiska intresse, generella kunskapsnivå och
avstånd från partiet visar det sig också att ytterligare två av våra demografiska variabler
får signifikanta effekter. I modell 3 finner vi en signifikant negativ effekt av kön, vilket
skall tolkas som att när vi för in våra attityd- och kunskapsvariabler så är kvinnor
mindre osäkra än män när de placerar de politiska partierna.8 Förklaringen till att denna
effekt framträder är att kvinnor har en lägre generell politisk kunskapsnivå än män, och
när vi tagit hänsyn till detta så framstår kvinnor som mer säkra. Även åldersvariabelns
effekt förändras när vi för in våra attityd- och kunskapsvariabler effekten av ålder i
modell 3 är positiv och signifikant, vilket innebär att äldre tycks vara något mer osäkra
om var partierna står när vi kontrollerat för övriga variabler. Vi vet att äldre har en
högre generell kunskapsnivå, och resultatet skall därmed tolkas som att när vi har två
individer med samma kunskapsnivå så kommer den äldre att vara mer osäker.
Vilka slutsatser kan vi då dra om vilka väljare som är osäkra? Vi finner här att utrikes
födda är mer osäkra om var partierna befinner sig på en vänster-högerskala än väljare
födda i Sverige. Varför är invandrare mer osäkra? En tänkbar förklaring skulle kunna
vara att invandrare i högre utsträckning är lågutbildade, ointresserade av politik och
mindre kunniga om politik generellt sett. Denna förklaring får mycket svagt stöd.
Effekten av invandrarskap sjunker visserligen något när vi för in variabler som mäter
dessa egenskaper hos individen, men effekten av utländsk bakgrund är fortfarande
statistiskt signifikant, vilket innebär att det måste vara något annat som (åtminstone
delvis) förklarar varför utrikes födda är mer osäkra om partiernas positioner.
Vi finner även att lågutbildade är mer osäkra än individer med hög eller medelhög
utbildning. Denna effekt skulle kunna förklaras av en orsaksmekanism som säger att
formell utbildning underlättar för väljaren att samla in och bearbeta information om de
politiska partierna. Vi finner även att arbetslösa och arbetare är mer osäkra om var
partierna befinner sig längs en vänster-högerskala. En förklaring till detta resultat skulle
kunna vara att dessa grupper mer sällan befinner sig i situationer där man exponeras för
7 Eftersom effekterna av de bakomliggande variablerna (födelseland, utbildning, arbetssituation, klass)
trots allt fortfarande är signifikanta innebär det dock att det fortfarande finns en direkt effekt av dessa
variabler som inte kan ”förklaras bort” av de kunskaps- och attitydvariabler vi för in i modellen.
8 Detta resultat skall dock tolkas med försiktighet. När vi kontrollerar för vilket parti som bedöms så är
effekten av könsvariabeln inte längre signifikant (se fotnot 5).
12
information om de politiska partierna, till exempel så saknar arbetslösa möjligheten att
diskutera politik med sina kollegor. När vi för in våra kunskaps- och attitydvariabler i
modellen framträder dessutom två effekter män och äldre visar sig vara mer osäkra
när vi tagit hänsyn till individens generella kunskapsnivå.
Vi finner även att individer som är mer intresserade av politik är mindre osäkra om
partiernas positioner längs vänster-högerskalan. Detta resultat skulle kunna förklaras av
en mekanism som säger att individer som är politiskt intresserade är mer motiverade att
samla in politisk information eftersom de finner en form av tillfredsställelse i denna
handling. Det faktum att vi finner att individer som är ideologiskt närstående ett
politiskt parti har lättare att placera partiet kan tänkas förklaras av att dessa individer är
mer motiverade att samla in information om partiets ståndpunkter eftersom de kan tänka
sig att ge det sin röst. Som vi förväntat oss finner vi även att individer som generellt sett
kan mycket om politik är mindre osäkra, vilket skulle kunna förklaras av att kunniga
individer har lättare att ta till sig och tolka politisk information.
Avslutande diskussion
I detta kapitel har vi fokuserat på väljarnas uppfattningar om partiernas ideologiska
positioner längs vänster-högerskalan. Vi har undersökt två typer faktorer som kan
förväntas påverka väljarens uppfattning om var ett parti befinner sig på denna skala.
Den första typen av faktorer är systematiska, de påverkar tendensen i väljarnas
uppfattningar, eller benägenheten att uppfatta ett partis position på den politiska skalan i
en särskild riktning. Den andra typen av faktorer är osystematiska, de påverkar
osäkerheten i väljarnas uppfattningar av partiernas positioner.
Den empiriska undersökning som genomförs i kapitlet, på basis av de data som samlats
in i valundersökningen 2002 visar att svenska väljares uppfattningar av de politiska
partierna påverkas av både systematiska och osystematiska faktorer. Tendensen i
väljarnas uppfattningar påverkas dels av partiernas ”sanna” ideologiska position, mätt
genom att fråga riksdagsledamöterna var de placerar sitt parti. Ju mer till höger
riksdagsledamöterna placerar partiet, desto mer till höger placerar väljarna partiet.
Väljarnas partiplaceringar påverkas dock även av så kallade projektionseffekter. Vi
finner här stöd för hypotesen att väljarna tenderar att placera partier de gillar närmare
sig själv, medan man placerar partier man ogillar längre ifrån sin egen position.
Graden av osäkerhet bland svenska väljare undersöks här genom att studera spridningen
i partiplaceringar hos individer med liknande egenskaper. Vi finner här att vissa grupper
av väljare är mer osäkra än andra. Utrikes födda, lågutbildade, arbetslösa och arbetare är
grupper som har svårare att placera de politiska partierna än andra. Dessa effekter
kvarstår när vi tar hänsyn till intresse för politik och generell kunskapsnivå, vilket
innebär att det inte enbart är det faktum att dessa grupper är mindre intresserade eller
mindre kunniga generellt sett som förklarar varför de är mer osäkra. Vi finner även att
individer som är mer intresserade av politik är mindre osäkra om partiernas
ställningstaganden, vilket skulle kunna bero på att dessa individer finner en form av
tillfredsställelse i att samla in information om de politiska partierna. Vi finner dessutom
att individer som generellt sett kan mycket om politik är mindre osäkra och att individer
som är ideologiskt närstående ett politiskt parti är mindre osäkra om var partiet står.
13
Som vi nämnt i inledningen är väljarnas kunskaper om partiernas faktiska positioner
central för vissa demokratimodeller. Hur rimligt är detta, och hur oroliga bör vi vara i
ljuset av de resultat vi funnit? För att kunna besvara dessa frågor måste vi diskutera
vilka effekter projektion och osäkerhet kan ha på väljarnas röstningsbeslut. Vad gäller
projektionseffekter finns naturligtvis en risk att folkviljan inte förverkligas. Om väljare i
hög utsträckning till exempel socialiseras till en viss partiidentifikation finns risken att
valen reproducerar förlegade representationsmönster, det vill säga att de åsikter som
medborgarna för tillfället har inte speglas bland deras representanter. Hur reellt detta
problem är beror dock givetvis på hur pass skilda åsikter dagens generation av väljare
har jämfört med tidigare generationer.
Michael Alvarez (2001) ger några förslag på hur osäkerheten kan påverka väljarnas
röstningsbeslut. En hypotes, som också får stöd i hans empiriska studie, är att ju högre
individens osäkerhet om en kandidats position är, desto lägre är individens förväntade
nytta av att kandidaten kommer till makten och desto lägre är därmed sannolikheten att
individen röstar på kandidaten. Individer som är osäkra om var ett parti befinner sig
kommer alltså, allt annat lika, i lägre utsträckning rösta på detta parti (se även Bartels
1986). Detta innebär också att en individ kan välja ”fel” parti, om hon är mer säker på
var ett mindre ideologiskt närliggande parti befinner sig jämfört med det mest
närliggande partiet. En annan implikation av detta resultat är att vi bör förvänta oss att
individer som generellt sett är osäkra i lägre utsträckning går och röstar. Om en individ
är osäker om var alla partier står blir den förväntade nyttan av att rösta lägre.
Detta räcker dock inte för att man ska kunna påstå att osäkerheten är ett stort
demokratiskt problem. Vi menar att den endast blir det om osäkerheten är ojämnt
fördelad i befolkningen, till exempel genom att vissa grupper är mer osäkra än andra.
Om dessa grupper i lägre utsträckning röstar på de partier som ligger dem närmast, eller
om dessa grupper oftare väljer att inte gå och rösta, så finns det givetvis en risk att en
skev bild av folkviljan kommer till uttryck i valen, det vill säga att utgången av valet ej
speglar väljarnas åsikter. Om vissa grupper är mer osäkra om var partierna befinner sig
ideologiskt, vilket vi här finner är fallet bland de svenska väljarna, så minskar
möjligheterna för folkviljan att förverkligas ett av demokratins kärnvärden riskerar
därmed att inte uppnås (se Gilljam & Hermansson 2003; Esaiasson 2003).
Frågan är hur vi kommer till rätta med problemet att väljarna inte har tillräckligt med
information om partiernas ståndpunkter? Vi har i denna uppsats fokuserat på den ena
sidan av problemet, det vill säga väljarnas uppfattningar av partiernas positioner. Vissa
egenskaper hos väljarna leder till högre osäkerhet och man skulle alltså genom att
förändra dessa egenskaper kunna minska osäkerheten. Man skulle till exempel kunna
minska osäkerheten bland väljarna genom att öka det politiska intresset i väljarkåren
politiskt intresserade individer tenderar ju att vara mindre osäkra. Man skulle även
kunna rikta mer politisk information till de mest osäkra väljarna, som utrikes födda,
arbetare och lågutbildade. Här har naturligtvis partierna en viktig roll att spela.
För att verkligen kunna komma till rätta med problemet bör vi dock även öka våra
kunskaper om hur partierna och det politiska systemet påverkar graden av osäkerhet.
Tidigare forskning har visat att osäkerhet om kandidaters politiska positioner kan
härledas ur väljarnas vilja och förmåga att samla och bearbeta information, men också
ur partiernas och kandidaternas incitament att ge tvetydig information till väljarna
(Alvarez 2001, Downs 1957, Shepsle 1972). Även variationen mellan olika typer av
14
institutionella system bör undersökas i framtida studier. Är det exempelvis så att
osäkerheten bland väljarna är högre i länder som tillämpar en viss typ av valsystem?
15
Tabeller och figurer
Figur 1. De förväntade effekterna av olika faktorer på projektion och osäkerhet i
väljarnas uppfattning av partiernas positioner
Väljarens uppfattning
Osäkerhet
Tendens
Förklaringsfaktorer
Politiskt intresse
Politisk kunskap
Närhet till parti
Kön (kvinna)
Ålder (yngre)
Utl. bakgrund (invandr.)
Arbetssit. (arbetslös)
Social klass (arbetare)
Utbildning (låg utb.)
Partiets sanna position
Gillar/ogillar parti
+
+
-
16
Figur 2. Väljarnas och riksdagsledamöternas vänster-högerplaceringar av partierna
Kommentar: I den övre delen av figuren presenteras medelvärden plus/minus en standardavvikelse av
väljarnas placeringar av riksdagspartierna längs en vänster-högerskala. I den undre delen av figuren
presenteras riksdagsledamöternas placering av det egna partiet. Källor: Valundersökningen 2002, och
Riksdagsenkät 2002, Statsvetenskapliga institutionen, Göteborgs universitet.
V S MP C FP KD M
Vänster 1,9 3,4 4,6 5,5 5,8 6,4 7,8 Höger
17
Tabell 1. Faktorer som påverkar tendensen och osäkerheten i väljarnas placeringar av
partierna längs en vänster-högerskala
Faktorer som påverkar tendensen
Modell 1
Modell 2
Modell 3
Partiets ”sanna” position
1,141***
(0,011)
1,151***
(0,011)
1,167***
(0,011)
Projektionseffekt
0,065***
(0,002)
0,063***
(0,002)
0,064***
(0,002)
Faktorer som påverkar osäkerheten
Demografiska/socio-ekonomiska faktorer
Kön (kvinna)
-0,003
(0,036)
-0,064*
(0,037)
Ålder
-0,002
(0,001)
0,003**
(0,001)
Födelseland (utrikes född)
0,418***
(0,076)
0,327***
(0,077)
Utbildning (medelhög utbildning)
-0,319***
(0,050)
-0,263***
(0,051)
Utbildning (hög utbildning)
-0,569***
(0,053)
-0,399***
(0,055)
Arbetssituation (arbetslös)
0,208**
(0,085)
0,222***
(0,085)
Social klass (arbetare)
0,178***
(0,039)
0,118***
(0,040)
Attityder och kunskaper
Politiskt intresse
-0,097***
(0,028)
Kunskapsindex
-0,042***
(0,007)
Avstånd från partiet
0,045***
(0,011)
Förklarad varians9
0,704
0,259
0,262
Antal individer
948
948
948
Kommentar: Signifikant på * 0,10 nivån, ** 0,05 nivån, *** 0,01 nivån. I tabellen presenteras
koefficienter från en heteroskedastisk multiplikativ regressionsanalys med standardfel inom parentes.
Antalet observationer (partiplaceringar) är 6 418.
9 För modell 1 presenteras det justerade R2-värdet för grundmodellen, det vill säga, hur väl den sanna
positionen samt projektionseffekterna förklarar variationen i väljarnas partiplaceringar. För modell 2 och
3 presenteras ett så kallat Pseudo- R2, som används som en motsvarighet till OLS-regressionens R2-värde
i modeller baserade på maximum likelihood. Pseudo-R2 kan inte tolkas analogt med OLS-regressionens
R2-värde.
18
Referenser
Adman, Per. (2004): Arbetslöshet, arbetsplatsdemokrati och politiskt deltagande. Uppsala: Acta
Universitatis Upsaliensis.
Alvarez, R. Michael. (2001): Information and Elections. Ann Arbor: University of Michigan Press.
Alvarez, R. Michael och Charles H. Franklin. (1994): “Uncertainty and Political Perceptions”. Journal of
Politics 56: 671–685.
Arrow, Kenneth J. (1963): Social Choice and Individual Values. 2nd edition. New York: Wiley.
Bartels, Larry. (1986): “Issue Voting Under Uncertainty: An Empirical Test”. American Journal of
Political Science 30: 709728.
Brothén, Martin. (2003): Riksdagsenkät 2002. Dokumentation. Stencil, Göteborgs universitet.
Bäck, Hanna. (2003): Explaining Coalitions. Evidence and Lessons From Studying Coalition Formation
in Swedish Local Government. Uppsala: Acta Universitatis Upsaliensis.
Bäck, Hanna, Jan Teorell, och Anders Westholm. (2005): “Medborgarna och deltagandeparadoxen: Att
förklara olika former av politiskt deltagande”. I Peter Esaiasson & Anders Westholm (red): Deltagandets
mekanismer. Stockholm: Liber.
Cronbach, Lee J., och Paul E. Meehl. (1955): Construct Validity in Psychological Tests, Psychological
Bulletin 52 281-302.
Downs, Anthony. (1957): An Economic Theory of Democracy. New York: Harper & Row Publishers.
Enelow, James, och Melvin J. Hinich. (1981): “A New Approach to Voter Uncertainty in the Downsian
Spatial Model”. American Journal of Political Science 25: 483493.
Franklin, Charles H. (1991): ”Eschewing Obfuscation? Campaigns and the Perception of U.S. Senate
Incumbents”. American Political Science Review 85: 11931214.
Gilljam, Mikael, och Jörgen Hermansson. (2003): “Demokratins mekanismer”. I Mikael Gilljam &
Jörgen Hermansson (red): Demokratins mekanismer. Stockholm: Liber.
Granberg, Donald. (1983): “Preference, Expectations, and Placement Judgments: Some Evidence from
Sweden”. Social Psychology Quarterly 46: 363368.
Granberg, Donald, och Sören Holmberg. (1988): The Political System Matters. Social Psychology and
Voting Behavior in Sweden and the United States. Cambridge: Cambridge University Press.
Greene, William H. (2000): Econometric Analysis. 4th edition. New Jersey: Prentice Hall.
Harvey, Andrew C. (1976): “Estimating Regression Models with Multiplicative Heteroskedasticity”,
Econometrica 44: 461-465.
Holmberg, Sören. (2003): Polarizing Political Parties. Uppsats, Göteborgs universitet, statsvetenskapliga
institutionen.
Holmberg, Sören, och Henrik Oscarsson. (2004): Väljare. Svenskt väljarbeteende under 50 år.
Stockholm: Norstedts Juridik.
Knight, Frank H. (1921): Risk, Uncertainty and Profit. Library of Economics and Liberty. Retrieved July
31, 2005 from the World Wide Web: http://www.econlib.org/library/Knight/knRUP4.html
Keynes, John M. (1937): “The General Theory of Employment”. Quarterly Journal of Economics 51:
209-223.
Laver, Michael, och Norman Schofield. (1998): Multiparty Government: The Politics of Coalition in
Europe. Ann Arbor: University of Michigan Press.
Mair, Peter. (2001): ”Searching for the Positions of Political Actors”. I Michael Laver (red), Estimating
the Policy Position of Political Actors. London: Routledge.
Markus, Gregory B., och Philip E. Converse. (1979): “A Dynamic Simultaneous Equation Model of
Electoral Choice”. The American Political Science Review.
19
Merrill, Samuel III, Bernard Grofman, och James Adams. (2001): “Assimilation and contast effects in
voter projections of party locations: Evidence from Norway, France and the USA”. European Journal of
Political Research 40: 199221.
Oscarsson, Henrik. (1998): Den svenska partirymden. Väljarnas uppfattningar av konfliktstrukturen i
partisystemey 19561996. Göteborg: Göteborg studies in Politics.
Oscarsson, Henrik. (2003): Demokratitrender. Göteborgs universitet: SOM-institutet.
Shepsle, Kenneth A. (1972): ”The Strategy of Ambiguity: Uncertainty and Electoral Competition”.
American Political Science Review 66: 555568.
Teorell, Jan. (1998): Demokrati eller fåtalsvälde? Om beslutsfattande i partiorganisationer. Uppsala:
Acta Universitatis Upsaliensis.
Von Neumann, John, och Oskar Morgenstern. (1953): Theory of Games and Economic Behaviour.
Princeton: Princeton University Press.
Thesis
Publikationen, die nicht in Web of Science bzw. Scopus indexiert sind, werden als sogenannte „non-source items“ bezeichnet. Bislang wurden sie in bibliometrischen Studien vernachlässigt. Das zentrale Anliegen dieser Studie ist die Untersuchung der Publikations- und Zitationscharakteristika von Dokumenten in den Sozialwissenschaften unter besonderer Berücksichtigung von non-source items, unabhängig vom jeweiligen Dokumenttyp. Indem die Publikationen zweier führender deutscher politikwissenschaftlicher Universitätsinstitute ausgewertet werden, werden die Auswirkungen der Berücksichtigung von non-source items in bibliometrischen Evaluationen in den Sozialwissenschaften untersucht und die folgenden drei Forschungsfragen beantwortet: FF1: Was sind die Charakteristika von Publikationen in den Politikwissenschaften? FF2: Was sind Charakteristika von non-source-items und wie ist deren Impact in der Politikwissenschaft? FF3: Wie können non-source items in bibliometrische Evaluation eingeschlossen werden? Kurz gefasst lässt sich festhalten, dass non-source items in bibliometrischen Evaluationen berücksichtigt werden sollten, unabhängig von ihrem Impact oder ihrer Zitationen. Eine umfassendere Zitationsdatenbank ist notwendig, um qualitativ hochwertige Evaluationen in den Sozialwissenschaften zu ermöglichen. Die Autorin schlägt verschiedene Möglichkeiten vor, den Impact von non-source items in der Politikwissenschaft zu untersuchen und macht einen Vorschlag zur alternativen Evaluation basierend auf Publikations- und Zitationsmustern. Die Strukturen der hier erörterten Formel, Datenbank und des Evaluationssystems können gleichermaßen in anderen sozialwissenschaftlichen Disziplinen angewendet werden. Allerdings sind weitere empirische Untersuchungen in anderen Disziplinen notwendig, um die entsprechenden Faktoren und Werte bestimmen zu können, da die Disziplinen stark heterogen sind.
Chapter
Full-text available
Politiskt deltagande är kostsamt. Det kräver tid och engagemang från den enskilde medborgarens sida. Samtidigt är utfallet en kollektiv vara, det vill säga något som kan vara till gagn även för den som inte själv bidragit till att få det till stånd. Med tanke på den låga sannolikheten för att den enskildes insats skall avgöra hur det går borde den rationelle medborgaren således avstå från att engagera sig. Ändå vet vi att de allra flesta väljer att delta politiskt i åtminstone något avseende. Hur kan det komma sig? I litteraturen om rationellt handlande och politiskt deltagande går denna gåta under beteckningen deltagandeparadoxen – " the paradox of participation " (se Olson 1965). De förslag till lösningar som forskningen hittills formulerat kan indelas i två huvudtyper. Den ena bygger på förmodandet att medborgaren trots allt anser sig ha mer än försumbara möjligheter att påverka utfallet, det vill säga att det finns tillräckliga kollektiva incitament för att delta. Den andra går istället ut på att medborgaren motiveras av så kallade selektiva incitament, det vill säga fördelar som bara den som deltar kan tillgodogöra sig och som inte är beroende av hur den politiska striden utfaller. En viktig uppgift för deltagandeforskningen blir därmed att pröva den empiriska hållbarheten hos dessa förslag. Vissa försök i den riktningen har redan gjorts. Resultaten är dock knappast entydiga. I samband med studier av partiaktivitet i Storbritannien konstaterades exempelvis att både kollektiva och selektiva incitament bidrar till att förklara det politiska deltagandets variationer (se Whiteley m fl. 1994; Whiteley 1995; Whiteley & Seyd 1996). I en undersökning av protestaktivitet i Tyskland fann man däremot att kollektiva incitament var av stor betydelse medan selektiva incitament hade betydligt lägre förklaringskraft (Finkel & Muller 1998). En av flera möjliga orsaker till att dessa undersökningar kommit till delvis olika resultat är att motivbilden kan tänkas variera beroende på vilken deltagandeform det är fråga om. I detta kapitel jämför vi olika förklaringsmodellers prediktionsförmåga tvärs tre olika former av politiskt deltagande: partiaktivitet, kontakter och manifestationer. 2 Är en och samma modell bäst på att förutsäga alla former av politiskt deltagande eller varierar modellernas förklaringskraft med del-tagandeformen? För att besvara denna fråga använder vi den panelundersökning som tillkom genom att 1997 års medborgarundersökning i början av 1999 följdes upp av en kortare enkät riktad till samma riksrepresentativa urval (se kapitel 1). Nästan alla tidigare studier av politiskt deltagande har baserats på tvärsnittsdata, vilket gör det
Article
Issue agreement between electors and elected is analyzed based on 30 years of comparable surveys on political attitudes among Swedish voters and members of parliament. The resuks look very much the same over the years and reveal an elitist representative system run from above. Unrepresentative and polarizing Swedish parties make up an even more unrepresentative Riksdag.
Article
Originally published in 1951, Social Choice and Individual Values introduced "Arrow's Impossibility Theorem" and founded the field of social choice theory in economics and political science. This new edition, including a new foreword by Nobel laureate Eric Maskin, reintroduces Arrow's seminal book to a new generation of students and researchers. "Far beyond a classic, this small book unleashed the ongoing explosion of interest in social choice and voting theory. A half-century later, the book remains full of profound insight: its central message, 'Arrow's Theorem,' has changed the way we think."-Donald G. Saari, author of Decisions and Elections: Explaining the Unexpected. © 1951, 1963,2012 by Cowles Foundation for Research in Economics at Yale University. All rights reserved.
Article
A new model of voter uncertainty about candidate positions is presented in which voters simplify the issue positions of the candidate by representing them as a random variable on an underlying evaluative dimension. It is further assumed that the degree of voter uncertainty depends upon the mean location of this random variable. It is demonstrated that this type of spatially dependent uncertainty results in a shift of each voter's ideal point on the underlying dimension. We discuss two types of shifts, one in which voter ideal points are shifted toward the extremes and the other in which they are shifted toward the center and comment on the consequences of these shifts for two-candidate electoral competition. Finally, we relate our model to earlier work on the subject by Downs (1957) and Shepsle (1972).
Article
In this paper problems of social choice in general, and political choice in particular, are considered in light of uncertainty. The space of social alternatives in this formulation includes not only pure social states, but lotteries or probability distributions over those states as well. In the context of candidate strategy selection in a spatial model of political choice, candidate strategy sets are represented by pure strategies—points in the space of alternatives—and ambiguous strategies—lotteries over those points. Questions about optimal strategy choice and the equilibrium properties of these choices are then entertained. Duncan Black's theorem about the dominance of the median preference is generalized, and further contingencies in which the theorem is false are specified. The substantive foci of these results are: (1) the conditions in which seekers of political office will rationally choose to appear equivocal in their policy intentions; and (2) the role of institutional structure in defining equilibrium.
Article
Campaigns play a central role in a democracy. I examine the effect of campaigns on the perception of the ideological positions of incumbent senators. The results demonstrate that incumbents affect voter perception both through their actions in office and on the campaign trail. Using the 1988 Senate Election Study, I find that the perceived location of incumbents depends on their roll call voting records, the perceived position of their party and the voter's own position. More crucial is the finding that candidates can affect the clarity of these perceptions through their campaign strategies. Incumbents who stress issues increase the clarity of voter perceptions, while challengers' attacks on incumbents reduce clarity. While elections alone increase clarity, these effects are small in comparison to the effect due to candidate campaign strategies. The results remind us that to understand the politics of elections we must incorporate candidate strategy in our models.
Article
A study was done prior to the 1982 Swedish election to test the generalizability of social psychological phenomena observed in the U.S. The hypotheses, that people would tend to expect a preferred outcome, that people tend to assimilate when attributing issue positions to a preferred party, and that assimilation of a preferred party is stronger than contrast of a nonpreferred party, were strongly supported. The internal validity of these propositions is also briefly discussed.