Muntlighet vid domstol ur ett rättspsykologiskt perspektiv

Full text

267
Muntlighet vid domstol ur ett
rättspsykologiskt perspektiv
Pär Anders Granhag & Sara Landström
Inledning
Inom rättspsykologin studeras den rättsliga arenans olika aktörer utifrån
ett beteendevetenskapligt perspektiv. Ett axplock av de frågor som kan
uppta en rättspsykologs tid är: Hur väl minns egentligen vittnen? Hur
bra är poliser på att avslöja lögn? I vilken utsträckning eskalerar våldet
hos serievåldtäktsmän? Hur går det till då domare integrerar och väger
samman bevis i ett brottmål? Inom rättspsykologin arbetar man också
med att ta fram vetenskapligt baserad kunskap som kan omsättas i
polisiära och andra rättsliga sammanhang. Till exempel nns idag kun-
skap som kan hjälpa vittnen att minnas, bidra till ett rättssäkrare genom-
förande av vittneskonfrontationer, vara till hjälp då man funderar över
hur man lämpligast skall förhöra en misstänkt gärningsman, underlätta
då man måste hålla isär simulerad och autentisk glömska, bidra till att
skilja maskerade mord från självmord, och förutsäga en seriebrottslings
sannolika bostadsområde utifrån analys av brottsplatsernas geograska
placering.
Rättspsykologin rymmer era olika delområden, bland annat vittnes-
psykologi, lögnens psykologi (trovärdighets- och tillförlitlighetsbedöm-
ningar), psykologiska aspekter av juridiskt beslutsfattande, gärnings-
mannaprolering och brottsofferlära (viktimologi). Rättspsykologins två
närmaste grannar är rättspsykiatrin och kriminologin, och det är inte
ovanligt att dessa tre områden förväxlas. Även om det nns tanger-
ingspunkter så är rättspsykiatri (till skillnad från rättspsykologi och

268
Pär Anders Granhag & Sara Landström
kriminologi) en medicinskt inriktad disciplin, där man bland annat
studerar psykiskt störda lagöverträdare och genomför olika former av
riskbedömningar. Inom kriminologin (som är mindre individinriktad
än rättspsykologin och rättspsykiatrin) kartläggs bland annat generella
utvecklingsmönster vad gäller lagars tillkomst, överträdelser av dessa samt
sociala reaktioner på brott.
I det följande kommer vi att belysa muntlighet vid domstol ur ett rätts-
psykologiskt perspektiv. Mer precist innebär detta att vi kommer att titta
närmare på hur upplevelse, bedömning och minne av vittnen påverkas
av det presentationsformat via vilket vittnesmålet förmedlats. Med ’pre-
sentationsformat’ avser vi dels olika former av muntlighet, exempelvis
fysisk närvaro, telefonförhör, uppspelning av ljud- eller videoband samt
videokonferens (envägs- och tvåvägsvideolänk), men vi kommer även att
uppmärksamma effekterna av andra (icke-muntliga) presentationsformer
som att läsa utskrivna vittnesförhör.
För vår redogörelse tar vi utgångspunkt i ett av rättspsykologins under-
områden, nämligen lögnens psykologi. Inom detta område (som nns
etablerat sedan dryga 30 år) studeras människors förmåga att bedöma
utsagors tillförlitlighet och personers trovärdighet, de subjektiva ledtrå-
dar människor tror diskriminerar mellan lögn och sanning, de objektiva
ledtrådar som faktiskt särskiljer lögn och sanning samt hur man kan för-
bättra människors förmåga att avslöja lögn (för en aktuell områdesöver-
sikt se, Granhag & Strömwall, 2004).
Den tämligen omfattande forskning som utförts inom området lög-
nens psykologi visar att de esta människor är mediokra på att avslöja
lögn, och att detta inte bara gäller psykologistudenter (som är de som van-
ligtvis plågas i psykologiska experiment) utan också förmodade experter
som poliser och jurister (Vrij, 2000). Forskningen har också visat att
många håller sig med stereotypa uppfattningar om vad som utmärker
en lögnare, till exempel att lögnaren skulle undvika ögonkontakt eller
ha ett yvigt kroppsspråk, och att det i själva verket är mycket vanskligt
att bedöma trovärdighet utifrån observation av kroppsspråkliga signaler.
Den samlade forskningen visar att det nns mycket få systematiska skill-

269
Muntlighet vid domstol ur ett rättspsykologiskt perspektiv
nader mellan lögnares och sanningssägares kroppsspråk, och att de skill-
nader som noterats (t ex att lögnare talar i ett högre röstläge och har ett
mer återhållsamt kroppsspråk) är mycket svaga. Med andra ord så nns
inte någon speciell kroppsspråklig signal som alla lögnare sänder ut, inte
heller nns någon signal som ingen lögnare sänder ut (DePaulo m ,
2003).
Inom ett av de forskningsspår som ryms inom lögnens psykologi har
man intresserat sig för de faktorer som medierar bedömningar av per-
soners trovärdighet och utsagors tillförlitlighet. Forskare har bland annat
funnit att om en person uppfattas som spontan och avspänd, så ten-
derar man att bedöma honom som trovärdig, och om en utsaga uppfattas
som detaljrik så tenderar man att bedöma den som tillförlitlig. Och vice
versa, om en person uppfattas som sluten och/eller spänd, så tenderar
man att bedöma honom som icke trovärdig, och om en utsaga uppfattas
som detaljfattig, så tenderar man att bedöma den som icke tillförlitlig
(Granhag & Strömwall, 2000). De forskningsfrågor som rör faktorer som
medierar bedömning av trovärdighet och tillförlitlighet är naturligtvis
viktiga, och har därför också fått stor uppmärksamhet. Men möjligtvis är
det så att allt det ljus som riktats mot dessa frågor bidragit till att skymma
de frågor som rör faktorer som medierar upplevelsen av grad av avspänd-
het, spontanitet, detaljrikedom etc. Annorlunda uttryckt så är det en sak
att undersöka (a) sambandet mellan hur en utsaga uppfattas (till exempel
vad gäller detaljrikedom) och hur den bedöms i termer av tillförlitlighet;
och en helt annan sak att undersöka (b) sambandet mellan det sätt på
vilket en utsaga presenteras (exempelvis via video) och hur den bedöms
i termer av exempelvis detaljrikedom. I föreliggande kapitel kommer det
sistnämnda sambandet att uppmärksammas, och mer precist kommer
vi att ge en översikt av den forskning som fokuserat på hur upplevelse,
bedömning och minne av ett vittnesmål påverkas av det presentations-
format via vilket det förmedlats.
I kapitlet kommer vi att summera både den forskning som genomförts
internationellt och den forskning som genomförts av vår forskargrupp
vid psykologiska institutionen i Göteborg. Kapitlet är strukturerat enligt

270
Pär Anders Granhag & Sara Landström
följande: Inledningsvis redogör vi för den forskning som nns kring hur
olika typer av presentationsformat påverkar hur ett vittnesmål upplevs.
Därefter redovisar vi den forskning som uppmärksammat hur olika typer
av presentationsformat påverkar hur ett vittnesmål bedöms, och i en sepa-
rat sektion diskuterar vi de olika minneseffekter som följer som en kon-
sekvens av olika presentationsformat. Därefter ger vi en summering av
vad forskningen visat kring kopplingen mellan barns vittnesmål och olika
presentationsformat (främst videokonferens). I den därpå följande sek-
tionen diskuterar vi de effekter som följer av det sätt på vilket ett förhör
lmats, och avslutningsvis summerar vi de viktigaste resultaten av vår
undersökning.
Hur presentationsformatet påverkar
upplevelsen av ett vittnesmål
Ett sätt att komma åt hur typen av presentationsformat påverkar upp-
levelsen av ett vittnesmål är att spela in vittnen (som tagit del av någon
form av händelse) på video, och sedan föra över allt ljud till kassettband,
samt också ord för ord skriva ut allt som sagts under förhöret. Däri-
genom har man arrangerat en situation där samma vittnesmål nns i tre
olika presentationsformat: video, ljudband och text. I nästa steg kan man
be försöksdeltagare att antingen se på video, lyssna på banden eller läsa
texten, och sedan skatta hur man upplever vittnesmålet i termer av sådant
som detaljrikedom och fullständighet.
Precis detta har vi gjort i en studie och närmare bestämt använde vi oss
av ett enda videoinspelat vittne som hade förhörts om samma händelse
vid tre olika tillfällen (Strömwall & Granhag, 2003). Tjugo bedömare
ck se de tre vittnesmålen på video, tjugo andra bedömare ck lyssna
på vittnesmålen via ljudband och ytterligare tjugo ck läsa de (ord för
ord) transkriberade vittnesmålen. Samtliga försöksdeltagare utgjordes av
universitetsstudenter i olika åldrar. Avslutningsvis ck försöksdeltagarna
skatta hur de upplevde de tre utsagorna vad gällde överensstämmelse (kon-
stans mellan de tre förhören), detaljrikedom, fullständighet och logisk
struktur. Resultaten visade att presentationsformatets typ tydligt påverkade

271
Muntlighet vid domstol ur ett rättspsykologiskt perspektiv
bedömarnas upplevelse av vittnesmålen. Mer precist så upplevde de
bedömare som sett videoinspelningen att vittnesmålen var mer överens-
stämmande, detaljrika, fullständiga och att de nådde en högre grad av
logisk struktur, jämfört med de bedömare som enbart fått läsa texten.
Med andra ord så bedömdes hela vittnesmålet som mer positivt av de
som sett det på video, jämfört med de som enbart läst det (speciellt tyd-
liga var skillnaderna för grad av detaljrikedom och logisk struktur).
När vi sedan jämförde de som lyssnat på ljudband och de som läst
vittnesmålet, fann vi att de som lyssnat upplevde vittnesmålet som mer
överensstämmande, detaljrikt, fullständigt och att det nådde en högre
grad av logisk struktur. Med andra ord så bedömdes vittnesmålet som
mer positivt av de som hört det på ljudband, jämfört med de som läst det
(speciellt tydliga var skillnaderna för grad av överensstämmelse och logisk
struktur). Skillnaderna mellan video och ljudband var de som var minst
tydliga, detta även om skattningarna generellt sett låg högre för video än
för ljudband.
Vissa av ovan resultat är inte speciellt märkliga, medan andra över-
raskar. Det är till exempel inte förvånande att graden av detaljrikedom
upplevs som högre då man tar del av ett vittne via video, och därmed
kan se hur vittnet med sina ngrar och händer visar hur tjockt, långt,
poröst etc något var (information som naturligtvis går förlorad på en
ljudupptagning eller i en utskrift). Men att även grad av överensstäm-
melse mellan olika utsagor och logisk struktur påverkades av presenta-
tionsformatet var (åtminstone för oss) inte lika självklart. Detta eftersom
vare sig överensstämmelse eller logisk struktur har någon självklar kopp-
ling till vittnets uppträdande (som ju bara kan iakttas via video). Både
överensstämmelse och logisk struktur har sin grund i vad vittnet faktiskt
säger, och som ju klart och tydligt framgick via alla tre presentations-
formaten. I sammanhanget nöjer vi oss dock med följande summering:
de bedömare som antingen sett på video eller hört ljudupptagningen
bedömde vittnesmålet som klart mer positivt (välvilligt), jämfört med de
som enbart fått läsa vittnesmålet.

272
Pär Anders Granhag & Sara Landström
I en annan del av samma studie undersökte vi de effekter som följer
av att ta del av exakt samma vittnesmål era gånger (via samma presen-
tationsformat). Vad vi fann var att de som tagit del av vittnesmålet tre
gånger upplevde det som mindre positivt (i termer av överensstämmelse,
fullständighet och detaljrikedom), jämfört med de som bara tagit del
av vittnesmålet en enda gång. Intressant nog ger vårt resultat empiriskt
stöd för en retorisk insikt med antikt ursprung. Lysias, elev till Sokrates
och berömd talskrivare i Athen, ck en dag besök av en orolig klient.
Klienten menade att första gången han läste det tal som Lysias skrivit
för hans räkning upplevde han det som verkligt övertygande, men ju er
gånger han läste det, desto mindre förtjust blev han. Lysias lugnade sin
klient med orden ”Du har naturligtvis helt rätt - men glömmer att juryn
bara kommer att få höra talet en gång” (Fafner, 1995).
Det skall noteras att vi i ovan redovisade studie inte inkluderade
någon betingelse där bedömarna ck ta del av vittnet ’live’, och man kan
naturligtvis fundera över eventuella skillnader i upplevelse mellan att ta
del av ett vittne ’live’ (det vill säga ett vittne som är fysiskt närvarande),
och att ta del av samma vittne via video. För att försöka reda ut den
frågan sjösatte vi en omfattande studie som inleddes med att 12 vittnen
tog del av en arrangerad trakolycka (Landström, Granhag & Hartwig,
2005). Vi hade tagit hjälp av stuntmän, och bad den ene att med bil köra
över den andre (som cyklade). De övade in ett mycket realistiskt scenario.
Efter att bevittnat händelsen instruerades hälften av våra vittnen att ljuga
om det de sett (det vill säga de ck i uppgift att lägga skulden på den
oskyldige cyklisten), och den andra hälften instruerades att tala sanning
(det vill säga att lägga skulden på den oförsiktige bilföraren).
Tre veckor efter händelsen kallades respektive vittne till en arrangerad
rättegång, och ck där vittna om sina iakttagelser i en ”rättssal”. Respek-
tive vittne förhördes av en person som inte visste om vittnet talade san-
ning eller ljög, och varje vittne observerades och bedömdes av en grupp
om fem juridikstuderande (varje nytt vittne observerades av en ny grupp
bedömare). Alla vittnesförhör spelades in på video, och videokameran
var placerad på samma avstånd och i samma vinkel som bedömarnas.

273
Muntlighet vid domstol ur ett rättspsykologiskt perspektiv
Dessa videoinspelningar visades sedan för en helt annan grupp juridik-
studerande (och återigen hade vi en ny grupp bedömare för varje video-
inspelat vittne).
Efter att tagit del av vittnesmålet (antingen ’live’ eller via video) ck
respektive bedömare svara på frågor kring (a) sina upplevelser av förhöret,
(b) bedömning av tillförlitlighet samt (c) sitt minne av vittnesmålet.
Resultaten visade, även här, att presentationsformatet påverkade bedö-
marnas upplevelse av vittnesmålet. De bedömare som sett vittnet ’live’
hade en mer positiv inställning till vittnets trovärdighet, jämfört med
de som sett samma vittne via video. Mer precist så skattades vittnena
som mer sympatiska och uttrycksfulla då man sett dem ’live’, jämfört
med då man sett dem på video. Vi fann att effekterna av presentationsfor-
mat var större för upplevelsen av vittnets allmänna trovärdighet (vittnets
uppträdande etc), än för upplevelsen av själva utsagan (utsagans grad
av detaljrikedom, rimlighet etc). Vad gäller resultaten för bedömning av
tillförlitlighet samt minne så återkommer vi till dessa lite längre fram i
kapitlet.
Hur presentationsformatet påverkar bedömning av
tillförlitlighet och trovärdighet
Ovan har vi presenterat bevis för att typ av presentationsformat färgar en
bedömares upplevelse av ett förhör, och vi skall i nästa steg undersöka
om presentationsformatet också påverkar bedömningar av tillförlitlighet
och trovärdighet. En sådan undersökning är egentligen två: en där man
kartlägger sambandet mellan presentationsformatet och graden av korrekt-
het i de bedömningar som görs, och en annan där man kartlägger
sambandet mellan presentationsformatet och den typ av bedömningar
som görs. Den förstnämnda undersökningen svarar på frågan om man
kommer mer rätt i sina bedömningar vid det ena presentationsformatet
än den andra, medan den andra undersökningen svarar på frågan om
olika presentationsformat leder fram till olika typer av bedömningar (t ex
om ett presentationsformat tenderar att resultera i er bedömningar av
typen ”Jag tror att vittnet ljuger”).

274
Pär Anders Granhag & Sara Landström
I en större kartläggning av svenska polisers, åklagares och domares
uppfattningar kring olika frågor som rör lögnens psykologi fann vi att
8 av 10 inom respektive yrkesgrupp hade uppfattningen att det är lät-
tare att avslöja lögn man förhör en misstänkt ansikte mot ansikte, jäm-
fört med om man får se samma förhör på video (Strömwall & Granhag,
2003). De esta verkar alltså tro att det är lättare att avslöja lögn då man
förhör en person ’live’, jämfört med om man får se en videoinspelning av
samma förhör. Det nns era studier där man undersökt hur det ligger
till med den saken. Det sammantagna resultatet av dessa undersökningar
ger inte stöd för den uppfattning som en majoritet av poliserna, åkla-
garna och domarna uttryckte. Istället visar forskningen att de som ser
den videoinspelade versionen av ett förhör i regel lyckas bättre (Gran-
hag & Strömwall, 2001), eller åtminstone lika bra (Hartwig, Granhag,
Strömwall & Vrij, 2004), jämfört med de som själva genomfört förhöret.
Dessa studier förutsätter naturligtvis att de båda grupperna (förhörsledare
och videoobservatörer) har precis samma bakgrundsinformation om det
vittne som skall bedömas. Betraktade ur en polisiär synvinkel visar dessa
forskningsresultat på värdet av att videoinspela alla viktiga förhör med
misstänkta och vittnen.
När man tar del av de forskningsfynd som nns kring hur presen-
tationsformatet påverkar graden av korrekthet i de bedömningar som
görs så gäller det att vara vaksam. Flera studier som på ytan ser ut att
vara lika, har i själva verket undersökt lite olika saker. De studier som
adresserat frågan om de personer som själva förhör en misstänkt lyckas
bättre eller sämre än de som får se en videoinspelning av samma förhör,
rymmer minst två kategorier av studier. I den ena kategorin ryms de
studier där förhörsledarna instruerats att ställa frågor till den misstänkte
utefter ett på förhand upprättat manus (Granhag & Strömwall, 2001),
och i den andra kategorin ryms de (få) studier där förhörsledarna fått
planera och genomföra förhöret efter egen förmåga (Hartwig m , 2004).
Även om båda dessa typer av studier visar i stort sett samma resultat, dvs
att de som förhör själva lyckas på sin höjd lika bra som de som ser på

275
Muntlighet vid domstol ur ett rättspsykologiskt perspektiv
video, så ligger det en poäng i att hålla isär de olika vägar som leder till
liknande resultat.
Till dessa två kategorier kommer ytterligare en kategori studier, näm-
ligen den där man jämfört prestationen (vad gäller bedömning av tillför-
litlighet och trovärdighet) hos personer som passivt suttit och observerat
det vittne som förhörts med prestationen hos de personer som fått se en
videoinspelning av exakt samma förhör. Det har utförts relativt få studier
av detta slag, och de som nns visar att det inte är någon skillnad i presta-
tion mellan de som sitter i samma rum som det vittne som förhörs (men
utan att själva ställa några frågor) och de som får se samma vittnesförhör
på video (Landström m , 2005).
Varför är det då så att man snarare verkar förlora än vinna i prestation
när man förhör ett vittne ansikte mot ansikte? Den förklaring som förts
fram från forskningshåll är att det tar på resurserna att ställa frågor, fun-
dera över de svar som ges, ställa lämpliga uppföljande frågor etc. Summan
blir att man får en splittrad och därmed försämrad uppmärksamhet.
Detta i kontrast till dem som istället tittar på video, vilka kan rikta sin
odelade uppmärksamhet mot den utsaga och person som skall bedömas.
Den andra frågan med relevans för sammanhanget är den som fokuserar
på huruvida presentationsformatet påverkar den typ av bedömning som
görs. Här är resultatet från forskningen klart och tydligt. De som ser ett
vittne ’live’ har ett tydligare så kallat ’sanningsbias’ än de som ser vittnen
på video (Granhag & Strömwall, 2001). Med ’sanningsbias’ avses det
faktum att människor oftare tenderar att bedöma en person som san-
ningssägare än som lögnare (även om man noga informerats om att den
person man kommer att få se lika gärna kan ljuga som tala sanning).
Människor har alltså en tendens att tro på, snarare än betvivla, de per-
soner som man får ta del av. Forskare har funnit att de som får se ett
vittne ’live’ har en tendens att bedöma honom eller henne som trovärdi-
gare, jämfört med de som får se samma vittne via video. För att förklara
denna effekt (på engelska ’honesty effect’), har man hänvisat till den rela-
tiva närhet som upplevs av de observatörer som benner sig i samma rum
som vittnet, en närhet som naturligtvis inte kan upplevas av de som ser

276
Pär Anders Granhag & Sara Landström
på video. Detta resultat ligger också väl i linje med de resultat som redovi-
sats ovan och som visar att de som får ta del av ett vittne ‘live’ tenderar att
bedöma honom eller henne som mer sympatisk och uttrycksfull, jämfört
med de som får ta del av samma vittne via video.
Det skall dock nämnas att detta ’sanningsbias’ främst visat sig hos
försöksdeltagare (ofta studenter) som medverkat i olika former av kon-
trollerade experiment. När man istället studerar polisers bedömningar så
blir bilden en annan. De har visat sig vara mycket mer skeptiska till sin
natur, och uppvisar därför inget ’sanningsbias’ (Hartwig m , 2004). Än
större grad av misstänksamhet hittade vi hos grovt kriminella. I en studie
visade vi att 75% av alla bedömningar som gjordes av kriminella var av
typen ”Jag tror att personen som förhörs ljuger”, och detta trots att vi
noga informerat om att hälften av de personer som de tog del av ljög och
att hälften talade sanning (Hartwig, Granhag, Strömwall & Andersson,
2004). De kriminella (i det här fallet interner på anstalt) uppvisade alltså
ett ’lögnbias’. Här kan också nämnas att vi i våra studier visat att grovt
kriminella har klart bättre insikt än andra grupper om lögnens mekanis-
mer, t ex så håller de sig med färre stereotypa uppfattningar vad gäller
kroppsspråkliga signaler (Granhag, Andersson, Strömwall & Hartwig,
2004), och de är dessutom bättre än de esta andra på att avslöja lögn
(Hartwig m , 2004). Resultatet är naturligtvis inte märkligt om man
betänker att många kriminella lever i en miljö där de måste se upp så de
inte blir lurade samt vara bra på att lura andra.
För att summera så ger forskningen inte stöd för uppfattningen att
det skulle vara lättare att bedöma personers trovärdighet och utsagors
tillförlitlighet om man får ta del av ett vittne ’live’, jämfört med att ta
del av samma vittne via video. Vad forskningen istället visat är att de som
tar del av ett vittne ’live’ har en tendens att bedöma honom eller henne
mer välvilligt, jämfört med dem som får se en videoinspelning av exakt
samma förhör.

277
Muntlighet vid domstol ur ett rättspsykologiskt perspektiv
Hur presentationsformatet påverkar minnesprestationen
Att rättens ledamöter på ett korrekt sätt minns vad som sagts och visats
under domstolens förhandlingar är naturligtvis av största vikt. Den
praxis som utvecklats vad gäller att parterna, och inte rätten, ansvarar
för utfrågning av vittnen och målsägande har sin grund i att rätten i
första hand skall ägna sig åt den hördes berättelse och uppträdande, och
inte behöva fundera på vilka frågor som skall ställas (Bring, Diesen &
Wahren, 2004). Tanken är att rättens ledamöter därigenom skulle ha
bättre förutsättningar att minnas vad som framkommit.
Trots att det är en mycket viktig fråga nns väldigt lite forskning
kring hur juridiskt ansvariga minns vad som framkommit under dom-
stolens förhandlingar. I en studie undersökte vi därför hur typen av pre-
sentationsformat påverkar minnesprestationen hos juridikstuderande i en
simulerad domstolsförhandling (Landström m , 2005). I den studie där
bedömare, antingen ’live’ eller via video, tog del av de vittnen som sett
den av stuntmännen arrangerade bilolyckan ck som avslutning göra ett
oförberett minnestest. Först ck de göra skattningar kring hur väl de
tyckte att de mindes det vittnesmål de tagit del av samt hur klart och
tydligt deras minne var. Därefter vi bad dem helt enkelt att med egna ord
skriva ned vad de mindes av själva vittnesmålet (antingen ’live’ eller via
video).
Resultaten visade att de som tagit del av vittnet ’live’ upplevde att de
hade bättre minne av vittnesmålet och att deras minnesbild var mer klar
och tydlig, än de som hade sett samma vittne på video. Presentations-
formatet påverkade alltså hur man upplevde sitt minne (subjektivt minne).
Men när vi sedan tittade närmare på deras faktiska (objektiva) minnes-
prestation, dvs utfallet av minnestestet, så fann vi ingen skillnad mellan
de som sett vittnet ’live’ och de som sett det på video. Anmärkningsvärt
var dock att runt 15 % av all information som rapporterades i minnes-
testet var direkt felaktig (ingen skillnad uppmättes mellan ’live’ och video
betingelserna). Resultatet blir inte mindre oroande när man betänker att
var och en bara tagit del av ett relativt kort vittnesmål och att de min-
nestestades i direkt anslutning till det att de sett vittnet i fråga.

278
Pär Anders Granhag & Sara Landström
Ett annat intressant resultat var att de som tagit del av ett vittne
som ljög uppvisade en klart sämre minnesprestation jämfört med dem
som tagit del av ett vittne som talade sanning. Detta stämmer väl med
annan rättspsykologisk forskning som visar att lögner ofta är mindre rim-
liga och mindre strukturerade (DePaulo m , 2003), samt den minnes-
psykologiska forskning som visar att vi har lättare för att minnas material
som är strukturerat och rimligt, än material som är rörigt och fragmen-
tariskt (Baddeley, 1999). Här kan också nämnas att vare sig de som sett
vittnet ’live’ eller de som sett det på video lyckades speciellt väl vad gällde
att hålla isär lögnare och sanningssägare. Båda grupperna hamnade runt
50 % korrekta bedömningar, dvs en nivå som uppnåtts om man istället
baserat sina bedömningar på utfallet av slantsingling.
Oss veterligen nns inga rättspsykologiska studier där man jämfört
minnesprestation mellan till exempel de som fått se ett vittnesmål ’live’
och de som bara fått läsa samma vittnesmål (eller fått det uppläst för
sig). Men mot bakgrund av annan minnespsykologisk forskning nns
det anledning att ha vissa förväntningar om hur studier av detta slag
skulle falla ut. Inom minnespsykologin är så kallade modalitetseffekter
relativt väl etablerade (Penney, 1989), och lite grovt visar dessa att vi
minns ett material bättre om det kodats in via multipla sensoriska kanaler
(t ex både visuellt och auditivt), jämfört med om det kodats in via en
enstaka sensorisk kanal (t ex bara auditivt). Utifrån ett minnes-
psykologiskt perspektiv skulle prediktionen därför vara att vi kommer att
minnas ett vittnesmål bättre om vi både sett och hört vittnet ifråga, än
om vi bara fått läsa vittnesmålet. Klart är att det behövs er studier med
fokus på hur rättens ledamöter minns den bevisning som presenteras,
och hur deras minne påverkas av olika situationella faktorer (t ex typ av
presentationsformat).

279
Muntlighet vid domstol ur ett rättspsykologiskt perspektiv
Hur typen av presentationsformat påverkar
barns vittnesmål
Då vårt rättssystem inte är speciellt väl anpassat för barns behov kan
dessa känna sig tryggare av att få vittna via videolänk. De som förespråkar
videokonferenser argumenterar för att videolänk reducerar barnets stress-
nivå. Vidare anses tekniken hjälpa barnet att framkalla en mer fullständig
och detaljerad utsaga (Goodman m , 1998). I ett ertal studier har man
funnit att barn som vittnar via videolänk är mer avslappnade och därför
kan lämna ett mer fullständigt vittnesmål (Goodman m , 1998; Saywitz
& Nathansson, 1993). Barn som vittnar ’live’ i domstol upplever hän-
delsen som mer ångestfylld och mer stressande, jämfört med de barn som
istället vittnar via videolänk (Orcutt m , 2001). Dessutom har forskning
visat att yngre barn (5-6 år) som vittnade i rättssalen var mer känsliga för
ledande frågor än de som istället vittnat via videolänk (Goodman m ,
1998).
I en studie av Murray (1995) ck föräldrar till barn som vittnat via
videolänk skatta huruvida de trodde att deras barn förmått delta i dom-
stolsförhandlingarna ’live’. Majoriteten av föräldrarna gjorde bedömnin-
gen att deras barn inte hade klarat av att vittna i rättssalen. Vidare ansåg
de att om barnet tvingats vittna i rättssalen så hade det inte kunnat pres-
tera ett lika värdefullt vittnesmål, som han eller hon förmådde via video-
länk. Efter förhandlingarna uppgav den absoluta majoriteten av alla
barn att de upplevde att de genom att vittna via videolänk blev mindre
stressade än om de tvingats vittna ’live’ i rättssalen.
Då barn blir involverade i en rättsprocess upplever de ofta stress och
oro. I en studie presenterad av Goodman m  (1992) deltog över 200
barn som alla varit utsatta för sexuella övergrepp. Studien visade att de
barn som vittnade i rättssalen upplevde en högre grad av stress före, under
och efter sitt vittnesmål, jämfört med de barn som vittnade via videolänk.
Barnens största rädsla låg i att möta den misstänkte ansikte mot ansikte
i rättssalen. De barn som var mest rädda och kände mest ångest inför
domstolsförhandlingarna hade också svårare att besvara åklagarens frågor.
Sammanfattningsvis visar forskningen att barn som vittnar via videolänk

280
Pär Anders Granhag & Sara Landström
är mindre stressade, mer avslappnade och mindre känsliga för ledande
frågor.
I sammanhanget nns ett potentiellt dilemma som bör uppmärksam-
mas. Forskning på området visar att (a) barn blir mindre stressade då de
vittnar via videolänk, men också (b) att människor håller sig med (ofta
stereotypa) uppfattningar om hur ett vittne bör uppträda då han eller
hon berättar om något traumatiskt. Att se hur vittnet upplever starka
känslor tas av vissa som intäkt för att vittnet är trovärdigt, och att se
ett vittne som inte visar de förväntade känslorna kan tas som intäkt för
att vittnet inte är trovärdigt. I en studie av Kaufman, Drevland, Wessel,
Overskeid och Magnussen (2003) fann man att kvinnor som beskrivits
som våldtäktsoffer och som inte visade känslor bedömdes som mindre
trovärdiga än de kvinnor som beskrivits som våldtäktsoffer och som
visade starka känslor. Det är för sammanhanget viktigt att Goodman m
 (1992) fann samma mönster vad gällde barn som utsatts för sexuella
övergrepp. Det vill säga de barn som inte agerade i enlighet med ett ste-
reotypt ’offerbeteende’ (t ex de vare sig grät eller visade tecken på upp-
givenhet) bedömdes som mindre trovärdiga, jämfört med de barn som
agerade på ett sätt som var i linje med förväntningar om det typiska
’offerbeteendet’. Detta resultat är alarmerande eftersom annan forskning
visat att långt ifrån alla barn som utsatts för övergrepp uppvisar det ste-
reotypa ’offerbeteendet’. Till exempel så visade en kartläggning av Wood,
Orsak, Murphy och Cross (1996) att merparten av de barn som utsatts
för övergrepp agerade lugnt och sansat då de vittnade om sina upp-
levelser.
Att barnen själva känner sig mindre stressade då de vittnar via video-
konferens verkar vara något som ansvariga jurister fångat upp. Davies
och Noon (1991) fann att domare överlag hade en positiv grundinställ-
ning till att barn skall få vittna via videokonferens. Dessutom visade
samma studie att domare uppfattade de barn som vittnat via videolänk
som varandes (a) mindre stressade, (b) mer resistenta mot ledande frågor
(c) positivare och mer tillmötesgående samt (d) mer informativa, jämfört
med de barn som vittnat ’live’.

281
Muntlighet vid domstol ur ett rättspsykologiskt perspektiv
En generell uppfattning bland jurister som tillfrågats om barns olika
sätt att vittna, är att deras egna bedömningar inte påverkas av det sätt
på vilket barnet vittnar. De upplever användandet av videoteknik som
någonting positivt, främst eftersom det reducerar barnens stressnivå
(Davies & Noon, 1991; Flin, Bull, Boon, & Knox, 1990). Samman-
taget visar den forskning som utförts att både juridiskt ansvariga, barnens
föräldrar och barnen själva, anser att användandet av videolänk leder till
minskad stress.
Vid sidan av de studier som gjorts där man undersökt jurister och
föräldrars uppfattningar av barns vittnesmål som lämnats via videolänk,
nns det ett antal studier där man undersökt hur barns vittnesmål uppfat-
tas av de juridiskt ansvariga (så som psykologer, domare, vittnesstöd,
åklagare med era). Resultaten indikerar att barns vittnesmål möts med
kritiskare ögon än vuxnas vittnesmål (Brigham & Spier, 1992). Barn
som ögonvittnen bedöms som mindre trovärdiga än vuxna ögonvittnen
(Kassin, Tubb, Hosch, & Memon, 2001) och av barnen bedöms tonårs-
ickor som de som ger de minst tillförlitliga vittnesmålen (Everson, Boat,
Sherries, & Robertson, 1996). Forskning har även påvisat att uppfattnin-
gar kring ett och samma vittnesmål varierar mellan olika, inom rättsväsen-
det, verksamma grupper (Brigham & Spier, 1992; Melinder, Goodman,
Eilertsen, & Magnussen, 2004; Leander, Christianson, Svedin, & Gran-
hag, 2004).
Det nns jämförelsevis få studier där man undersökt hur vuxnas
bedömningar av tillförlitlighet och trovärdighet påverkas av den presenta-
tionsform via vilket de fått se barnet. I två studier har man funnit att barn
som vittnat ‘live’ i rättssalen bedöms som varandes mer trovärdiga och
mer korrekta, än de barn som vittnat via videolänk (Swim m , 1993;
Tobey m , 1995). Däremot noterades ingen skillnad vad gäller beslut
om den åtalades skuld (till övergrepp på målsägande, som var ett barn)
beroende på om barnet vittnade ‘live’ eller om det vittnade via videolänk.
I en studie med liknande upplägg (Ross m , 1994) noterades inte heller
några tydliga skillnader vad gällde upplevelse av vittnet. Det som däre-
mot var anmärkningsvärt med denna studie var att en jury var mindre

282
Pär Anders Granhag & Sara Landström
benägen att bedöma den åtalade som skyldig då barnet lämnade sitt
vittnesmål via videolänk, än då barnet vittnade ’live’. Med andra ord,
barnets vittnesmål hade starkare genomslagskraft när det vittnade ’live’
än när det vittnade via video (Ross m , 1994).
Vid sidan av dessa fynd har amerikansk forskning visat att jury-
medlemmar som sett barn via videolänk upplever och bedömer dessa
som mindre stressade (Goodman m , 1998). Intressant nog har man
funnit att de jurymedlemmar som sett barn via videolänk skattade dem
mer negativt på era dimensioner; till exempel såsom mindre trovärdiga,
mindre korrekta samt mindre säkra, jämfört med de jurymedlemmar som
sett barnet ’live’ i rättssalen (Goodman m , 1998). Ingen skillnad hit-
tades dock i bedömning av den åtalades skuld beroende på om barnet
uppträtt ’live’ i rättssalen, eller via videolänk (Goodman m , 1998).
I linje med studien av Goodman m  (1998) fann Orcutt m  (2001)
inget stöd för att de vuxna bedömarna skulle vara bättre på att bedöma
tillförlitlighet då barnet vittnade direkt i rättssalen, än då barnet vittnade
via videolänk.
Sammanfattningsvis kan man säga att resultaten av de studier som
undersökt juristers bedömningar som en konsekvens av presentations-
format är något blandade. Det mest frekventa fyndet är att barn som
vittnar via videolänk bedöms mer ofördelaktigt (som mindre trovärdiga,
ärliga och korrekta) än de barn som uppträder ’live’ i rättssalen. Good-
man m  (1998) noterade dock att trots att barn tenderar att bedömas
som något mindre trovärdiga då de vittnar via videolänk, kan videolänk
ändå vara till barnets fördel. De menar att även om upplevelsen av bar-
nets trovärdighet undermineras något av att det vittnar via videolänk,
så kan det totala utfallet av rättegången ändå vara till barnets fördel om
man ser till det faktum att barnet slipper vittna i den stressande rättssals-
situationen.

283
Muntlighet vid domstol ur ett rättspsykologiskt perspektiv
Betydelsen av kamerans fokus
Att ta del av videoinspelade förhör med vittnen eller misstänkta ses av
många som mer värdefullt än att till exempel läsa en text som summerar
det viktigaste som framkommit under förhöret. Att se förhöret på video
ger möjlighet att göra sig en egen bild av den hörde, och resonemang i stil
med ”kameran ljuger inte” är inte ovanliga. Vad många glömmer är att
det sätt på vilket ett förhör spelas in mycket väl kan komma att påverka
den bedömning som görs av den hörde. Det är sedan länge känt att man
genom att lma ur ett ’fågelperspektiv’ kan få en person att framstå som
liten och utsatt, och att man genom att lma ur ett ’grodperspektiv’
kan få en person att framstå som stor och kraftfull. Mindre känt är att
personer som lmats i halvprol tenderar att uppfattas som något mer
trovärdiga än de som lmats rakt framifrån (Kepplinger, 1991). Nedan
kommer vi dock att titta närmare på effekterna av en annan källa, näm-
ligen vad man väljer att fokusera kameran på. Det skall sägas att den
forskning som utförts kring denna fråga i första hand fokuserats på de
bedömningar som görs av misstänkta som erkänner olika typer av brott,
men vi menar att resultaten har bäring på de rättspsykologiska frågor som
rör muntlighet.
En vanlig föreställning är att kamerans fokus bör ligga på den miss-
tänkte, eftersom detta anses ge de bästa förutsättningarna för att i efter-
hand värdera det som den misstänkte berättat (Lassiter, 2004). Det nns
era studier där man försökt komma åt om denna uppfattning stäm-
mer, och bland annat har det genomförts studier där man spelat in olika
versioner av förhör där misstänkta erkänner olika brott. Mer precist så
får vissa bedömare ta del av en videoversion där de enbart ser den miss-
tänkte, medan andra bedömare får ta del av en version där de får se både
den misstänkte och förhörsledaren (Lassiter, 2004). Det mest slående
resultatet av dessa studier är att de bedömare som enbart fått se den miss-
tänkte upplever hans bekännelse som mer frivillig och tillförlitlig, jäm-
fört med dem som sett både den misstänkte och förhörsledaren (Lassiter,
Munhall, Geers, Weiland, & Handley, 2001).

284
Pär Anders Granhag & Sara Landström
I andra studier har man undersökt skillnaderna mellan att ta del av
en bekännelse via tre olika presentationsformat; (i) videoinspelning (som
enbart visar den misstänkte), (ii) ljudupptagning och (iii) utskrift av
förhöret. Studier av dessa slag visar att man bedömer bekännelsen som
mer frivillig och tillförlitlig om man tagit del av den via video, jämfört
med då man enbart hört eller läst den (Lassiter, Slaw, Briggs, & Scanlan,
1992).
Ett för sammanhanget komplicerande resultat är att även om man
informerar de som skall bedöma förhöret om att det nns forskningsre-
sultat som påvisar att man tenderar att påverkas av det sätt på vilket
förhöret spelats in (och att man därför bör koncentrera sin uppmärksam-
het på det som den misstänkte faktiskt säger), så kvarstår samma systema-
tik i bedömningarna. Det vill säga, de som får se en videoinspelning som
bara visar den hörde tillmäter hans bekännelse högre värde, än de som
får se en videoinspelning (av samma förhör) som visar både den hörde
och förhörsledaren (Lassiter, Beers, Geers, Handley, Munhall & Weiland,
2002).
Summering
Målsättningen med föreliggande kapitel har varit att försöka kasta ljus
över hur valet av presentationsformat påverkar upplevelse, bedömning
och minne av ett vittnesmål. Vi har också uppmärksammat hur barns
egna upplevelser, samt de bedömningar som görs av barns vittnesmål,
påverkas av presentationsformatets typ. Vi har dessutom tittat närmare
på hur kamerans fokus påverkar de bedömningar som görs av ett video-
förhör. Vår sammanställning har inkluderat olika former av muntlighet
(till exempel video och omedelbarhet), men också skriftliga presentations-
former.
Sammantagna visar de forskningsinsatser som gjorts fram till dags dato
att typen av presentationsformat är en faktor som påverkar både upp-
levelse, bedömning och minne av ett vittnesmål. Mer specikt så visar
forskningen kring upplevelse av utsagor att man tenderar att övertygas
mer av de vittnesmål man får se via video, jämfört med de vittnesmål

285
Muntlighet vid domstol ur ett rättspsykologiskt perspektiv
man bara får lyssna till; samt att man övertygas mer av de vittnesmål man
får lyssna till, jämfört med de man bara får läsa. Forskningen visar också
att man tenderar att uppleva ett vittne som mer trovärdigt då man tagit
del av honom eller henne omedelbart (i rättssalen), än då man tagit del av
samma vittne via video. Lite förenklat kan man säga att en rangordning
från mest till minst positiva bedömningar av vittnens tillförlitlighet och
trovärdighet lyder; ’live’, video, ljudband och text.
Vår genomgång av forskningslitteraturen har också visat att det nns
dåligt stöd för uppfattningen att det skulle vara lättare att bedöma trovär-
dighet och tillförlitlighet då man passivt observerar ett vittne ’live’, jäm-
fört med att se en videoinspelning av samma förhör. Forskningen visar
också att de som tagit del av ett vittne ’live’ ofta gör en något mer välvil-
lig bedömning vad gäller trovärdighet och tillförlitlighet, jämfört med
de som tagit del av samma vittnesmål via video. Därtill kommer att de
bedömare som tagit del av ett vittnesmål ’live’ felaktigt upplever sig ha
ett bättre minne för vad som sagts, jämfört med de som sett samma
vittnesmål på video.
Den forskning som fokuserat på hur typen av presentationsformat
påverkar barns vittnesmål och hur dessa bedöms av vuxna, visar att barn
som ges möjlighet att vittna via videolänk är mindre stressade och mindre
känsliga för ledande frågor. Problematiskt för sammanhanget är att barn
som vittnar via videolänk bedöms som mindre trovärdiga och korrekta,
än de barn som vittnar direkt i rättssalen.
Förutom de skillnader i upplevelse som nns mellan att se ett vittne
’live’ och se samma vittne via video, så visar vår genomgång att både
upplevelsen och bedömningen också kan komma att påverkas av hur ett
förhör lmats. Både kamerans vinkel och fokus kan påverka hur ett vittne
eller en misstänkt bedöms, och det är därför viktigt att arbeta fram rikt-
linjer för hur man lämpligast skall videolma förhör.
I både populärt och mer seriöst hållna analyser av framförallt ameri-
kansk media kan man stöta på uttrycket ”the medium is the message”.
Uttrycket är för det aktuella sammanhanget inte helt opassande, och
än bättre passar det om man betänker hur det egentligen skall förstås.

286
Pär Anders Granhag & Sara Landström
McLuhan (1964), som introducerade uttrycket, avsåg inte att mediet
skulle vara (eller vara viktigare än) själva budskapet. Vad han istället
syftade på var de situationer där användandet av ett nytt (eller annat)
medium skapar (subtila) förändringar i ett budskap. Detta är faktiskt
precis vad vi gett exempel på i föreliggande kapitel. Rättspsykologisk for-
skning visar att hur ett vittnesmål upplevs och bedöms påverkas inte bara
av vad som faktiskt sägs, och/eller hur den som förmedlar vittnesmålet
uppträder, utan också av det medium via vilket bedömarna i fråga tar del
av vittnesmålet. Även om det naturligtvis måste utföras mer rättspsykolo-
gisk forskning kring hur presentationsformatet påverkar upplevelse och
värdering av vittnesmål, så är vår bedömning att den forskningsbaserade
kunskap som tagits fram hittills bör ingå i de underlag som ligger till
grund för det processrättsliga reformarbete som rör muntlighet.
REFERENSER
Baddeley, A D (1999). Essentials of human memory. Hove: Psychology
Press.
Brigham, J C & Spier, P R (1992). Opinions held by professionals
who work with child witnesses. I H Dent & R Flin (Red:er),
Children as witnesses (ss 93-111). Chichester: John Wiley & Sons.
Bring, T, Diesen, C & Wahren, A (2004). Förhör. Stockholm: Norstedts
Juridik.
Davies, G & Noon, E (1991). An evaluation of the live link for child wit-
nesses. London: The Home Ofce.
DePaulo, B M, Lindsay, J J, Malone, B E, Muhlenbruck, L, Charlton,
K, Cooper, H (2003). Cues to deception. Psychological Bulletin,
129, 74-112.

287
Muntlighet vid domstol ur ett rättspsykologiskt perspektiv
Everson, M D, Boat, B W, Sheries, B, & Robertson, K R (1996).
Beliefs among professionals about rates of false allegation of child
sexual abuse. Journal of Interpersonal Violence, 4, 541-553.
Fafner, J (1995). Tanke og tale. Den retoriske tradition i Vesteuropa. Köpen-
hamn: C A Reitzels Forlag A/S.
Flin, R H, Bull, R, Boon, J, & Knox, A (1990). Child witnesses
in Scottish Criminal prosecutions. Report to the Scottish Home and
Health Department. Glasgow: Glasgow College.
Goodman, G S, Taub, E, Jones, D, England, P, Port, P, Purdy, L (1992).
Emotional effects of criminal court testimony on child sexual assault
victims. Monographs of the Society for Research on Child Development,
57, 5.
Goodman, G S, Tobey, A, Batterman-Faunce, J, Orcutt, H, Thomas, S,
Shapiro, C (1998). Face-to-face confrontation: Effects of closed-
circuit technology on children’s eyewitness testimony and jurors’
decisions. Law and Human Behavior, 22, 165-302.
Granhag, P A, & Strömwall, L A (2000). The effects of preconceptions
on deception detection and new answers to why lie-catchers often fail.
Psychology, Crime, & Law, 6, 197-218.
Granhag, P A, & Strömwall, L A (2001). Deception detection based
on repeated interrogations. Legal and Criminological Psychology, 6,
85-101.
Granhag, P A & Strömwall, L A (2004). The detection of deception in
forensic contexts. (Red:er). Cambridge: Cambridge University Press.
Granhag, P A, Andersson, L O, Strömwall, L A, & Hartwig, M (2004).
Imprisoned knowledge: Criminals’ beliefs about deception. Legal and
Criminological Psychology, 9, 103-119.
Hartwig, M, Granhag, P A, Strömwall, L A, & Andersson, L O (2004).
Suspicious minds: Criminals’ ability to detect deception. Psychology,
Crime & Law, 10, 83-95.
Hartwig, M, Granhag, P A, Strömwall, L A, & Vrij, A (2004).
Policeofcers’ lie detection accuracy: Interrogating freely versus
observing video. Police Quarterly, 7, 429-456.

288
Pär Anders Granhag & Sara Landström
Kaufman, G, Drevland, G C B, Wessel, E, Overskeid, G & Magnussen,
S (2003). The importance of being earnest: Displayed emotions and
witness credibility. Applied Cognitive Psychology, 17, 21-34.
Kassin, S M, Tubb, V A, Hosch, H M & Memon, A (2001). On
the ’general acceptance’ of eyewitness research: A new survey of the
experts. American Psychologist, 56, 405-416.
Kepplinger, H M (1991). The impact of presentation techniques: Theo-
retical aspects and empirical ndings. I Biocca. F. (Ed.). Television and
political advertising. Vol. 1 Psychological Processes (ss 173-194). Hills-
dale, New Jersey: Lawrence Erlbaum.
Landström, S, Granhag, P A, & Hartwig, M (2005). Witnesses appear-
ing live vs. on video: Effects on observers’ perception, veracity assess-
ments and memory. Applied Cognitive Psychology.
Lassiter, G D (Red) (2004). Interrogations, confessions and entrapment.
Perspectives in Law and Psychology. New York: Kluwer Academic.
Lassiter, G D, Beers, M J, Geers, A L, Handley, I M, Munhall, P J, &
Weiland, P E (2002). Further evidence for a robust point-of-view bias
in videotaped confessions. Current Psychology, 21, 265-288.
Lassiter, D, Munhall, P J, Geers, A, Weiland, P E, & Handley, I (2001).
Accountability and the camera perspective bias in videotaped confes-
sions. Analyses of Social Issues and Publical Policy, 1, 53-70.
Lassiter, G D, Slaw, R D, Briggs, M A, & Scanlan, C R (1992). The
potential for bias in videotaped confessions. Journal of Applied Social
Psychology, 22, 1838-1851.
Leander, L, Christianson, S Å, Svedin, C G, & Granhag, P A (2004).
Judges’, lay judges’ and police ofcers’ beliefs about factors affecting child-
ren’s testimony. Manuskript insänt för vetenskaplig bedömning.
McLuhan, M (1964). Understanding media: The extension of man. New
York: McGraw Hill.
Melinder, A, Goodman, G S, Eilertsen, D E, Magnussen, S (2004).
Beliefs about child witnesses: A survey of professionals. Psychology,
Crime & Law, 10, 347-365.

289
Muntlighet vid domstol ur ett rättspsykologiskt perspektiv
Murray, K (1995). Live television link: An evaluation of its use by child
witnesses in Scottish criminal trials. Edinburgh: The Scottish Ofce,
HMSO.
Orcutt, H K, Goodman, G S, Tobey, A E, Batterman-Faunce, J M &
Thomas, S (2001). Detecting deception in children’s testimony: Fact
nders’ abilities to reach the truth in open court and closed-circuit
trials. Law and Human Behavior, 25, 339-372.
Penney, C G (1989). Modality effects and the structure of short-term
verbal memory. Memory and Cognition, 17, 398-422.
Ross, D F, Hopkins, S, Hanson, E, Lindsay, R C L, Hazan, K, & Eslinger,
T (1994). The impact of protective shields and videotape testimony
on conviction rates in simulated trial of sexual abuse. Law and Human
Behaviour, 18, 553-566.
Saywitz, K, & Nathansson, R (1993). Children’s testimony and their
perceptions of stress in and out of the courtroom. Child Abuse and
Neglect, 17, 613-622.
Strömwall, L A, & Granhag, P A (2003). Affecting the perception of
verbal cues to deception. Applied Cognitive Psychology, 17, 35-49.
Strömwall, L A, & Granhag, P A (2003). How to detect deception?
Arresting the beliefs of police ofcers, prosecutors and judges. Psycho-
logy, Crime, & Law, 9, 19-36.
Swim, J, Borgida, E, & McCoy, K (1993). Videotaped versus in-court
witness testimony: Does protecting the child witness jeopardize due
process? Journal of Applied Social Psychology, 23, 603-631.
Tobey, A E, Goodman, G S, Batterman-Faunce, J M, Orcutt, H K, &
Sachsenmaiser, T (1995). Balancing the rights of children and defen-
dants: Effects of closed-circuit television on children’s accuracy and
juror’s perception. I M S Zaragoza, J R Graham, G C N Hall,
R Hirschman & Y S Ben-Porath (Red:er), Memory and testimony
in the child witness (ss 214-239). Thousand Oaks, CA: Sage.
Vrij, A (2000). Detecting lies and deceit. Chichester: John Wiley.

290
Pär Anders Granhag & Sara Landström
Westcott, H, Clifford, B R, & Davies, G (1991). Children’s credibility
on camera: The inuence of age and production factors. Children and
Society, 5, 254-265.
Wood, B, Orsak, C, Murphy, M, & Cross, H J (1996). Semistructured
child sexual abuse interviews: Interview and child characteristics
related to the credibility of disclosure. Child Abuse and Neglect, 20,
81-92.