ArticlePDF Available

Domänförlust som språkideologisk representation: Språkvårdens diskurser om engelska i Sverige

Authors:

Abstract

Detta bidrag framställer det svenska språkvårdsfältets diskurser om engelska, och begreppet domänförlusts framväxt som del i etableringen av en nationell språkpolitik i Sverige. Genomgången visar hur tonvikten gått från lånord mot frågor om svenskans position och status, med svengelska som representation för den förra diskursen och domänförlust för den senare. Båda manifesterar uttryck för »monoglottisk ideologi« (Silverstein 1996). Med redskap från Bourdieus fältteori knyts diskurserna till sina pro-ducenters positioner i språkvårdens fält. Domänförlust entextualiserades i samband med att diskussionen om Sveriges medlemskap i EU tog fart. Det hävdas i denna artikel att domänförlustsfrågan och EU-frågan är ideologiskt förenade, och att värnandet av svenskan måste ses i samma ljus som värnandet av Sveriges autonomi, och en aver-sion bland fältets agenter mot engelskans kulturpolitiska indexikaliteter. Domänförlust har använts som symbolisk tillgång för att få gehör för att svenskan är ett hotat språk, och tolkas här som en del av en strategi för att försvara en marknad där agenterna själva investerat sitt kapital.
Fagbokforlaget Nordand – Nordisk tidsskrift for andrespråksforskning 2012 , 7 ( 2): 21– 59
Linus Salö
Stockholms universitet
Domänförlust som språkideologisk
representation. Språkvårdens diskurser
om engelska i Sverige*
Sammanfattning
Detta bidrag framställer det svenska språkvårdsfältets diskurser om engelska, och
begreppet domänförlusts framväxt som del i etableringen av en nationell språkpolitik
i Sverige. Genomgången visar hur tonvikten gått från lånord mot frågor om svenskans
position och status, med svengelska som representation för den förra diskursen och
domänförlust för den senare. Båda manifesterar uttryck för »monoglottisk ideologi«
(Silverstein 1996). Med redskap från Bourdieus fältteori knyts diskurserna till sina pro-
ducenters positioner i språkvårdens fält. Domänförlust entextualiserades i samband
med att diskussionen om Sveriges medlemskap i EU tog fart. Det hävdas i denna artikel
att domänförlustsfrågan och EU-frågan är ideologiskt förenade, och att värnandet av
svenskan måste ses i samma ljus som värnandet av Sveriges autonomi, och en aver-
sion bland fältets agenter mot engelskans kulturpolitiska indexikaliteter. Domänförlust
har använts som symbolisk tillgång för att få gehör för att svenskan är ett hotat språk,
och tolkas här som en del av en strategi för att försvara en marknad där agenterna
själva investerat sitt kapital.
Nyckelord: domänförlust, svengelska, språkvården som fält, entextualisering, språk-
ideologi, engelska i Sverige
Inledning
Enligt Bourdieu (2000a) är en diskurs som starkast när den har stöd i lag.
Sedan den första juli 2009 är svenska huvudspråk i Sverige, och ska en-
ligt lagtexten kunna användas inom alla samhällsområden (SFS 2009:600
§ 4–5). Denna ordalydelse har kommit till stånd som ett resultat av tjugo års
diskussion om förändringar av lingvistiska styrkeförhållanden på den sven-
ska språkmarknaden. Även om dessa förändringar är av olika slag, är det vad
Nordand 2 2 01222
lI n u s sa l ö
man uppfattat som engelskans allt starkare ställning som är det huvudsak-
liga loket framför det tilltagande intresset för språkpolitik (se t.ex. Melander
2006). I denna process går det att skönja framväxten av ett slags övertygelse
om att svenskans ställning som komplett och samhällsbärande språk är ho-
tad. En central lexikal representation av denna diskurs har varit begreppet
domänförlust, som sedan tidigt 1990-tal cirkulerat inom språkvårdens fält
och sedermera fått en nyckelroll i flera av de inflytelserika dokument som
ligger till grund för Sveriges nationella språkpolitik. I betänkandet av språk-
lagsutredningen skriver regeringens utredare följande:
Enligt forskare är det […] inget som tyder på att inlemmandet av lånord
nödvändigtvis leder till språkdöd. Språkdöd sker i stället främst genom
domänförluster. (SOU 2008:26:45)
Detta citat speglar svensk språkvårds konsensushållning gentemot en-
gelsk språkpåverkan: Lånord och kodväxling utgör inte hot mot sven-
skan – men det gör domänförluster (se t.ex. Arnstad 20111; Höglin 2002;
Josephson 2004a). I Sverige är domänförlust ett rätt oomtvistat begrepp
som enbart i förbigående har varit föremål för kritisk diskussion. Det
beskrivs i flera översiktsverk om sociolingvistik (t.ex. Melander 2007;
Norrby & Håkansson 2010) och ges utrymme i åtskilliga nyutkomna
arbeten som rör engelskans inflytande på svenskan (Mickwitz 2010; Salö
2010; Stålhammar 2010). Det finns vidare upptaget i Nationalencyklo-
pedins ordbok, där det ges betydelsen »det att all kommunikation inom
ett visst ämnesområde sker på ett främmande språk (t.ex. engelska) så att
bl.a. inga nya termer utvecklas på det inhemska språket (t.ex. svenska)«.2
Att ett sådant tillstånd föreligger eller nalkas är alltså en problembe-
skrivning som vunnit erkännande i Sverige under den episod av diskur-
siv förhandling och kamp som föregått språklagen. Diskussionen har dock
i det närmaste försiggått som om det inte behöver diskuteras om fenomenet
domänförlust finns, eller om termen domänförlust ger en passande beskriv-
ning. Det hävdas i detta bidrag att samstämmigheten i sig utgör ett intres-
sant sociologiskt fenomen värt att ta som studieobjekt, och vidare att man
inte a priori bör godta premisserna för en sådan problembeskrivning utan
att först försöka »objektivera objektet« genom att i görligaste mån friställa
föreställningar om det empiriska subjektet från det vetenskapliga (Bourdieu
2000b:303–305). Det inbegriper att göra domänförlust som konstruktion
Nordand 2 2 012 23
do m ä n F ö r l u s t s o m s p r å k I d e o l o G I s k r e p r e s e n t at I o n . sp r å k v å r d e n s d I s k u r s e r o m e n G e l s k a I sv e r I G e
till föremål för kritisk, reflexiv analys (jfr Rask Madsen 2011) men också att
rikta ljus mot de praktiker – inklusive deras diskurser och bakomliggande
ideologier – vari representationen både ackumulerat och alstrat sin mening.
För liksom det finns representationer av problem finns det problem med
representationer, och det är därför vi måste undersöka vems synsätt som
representeras, hur det görs och hur det värderas (Grillo 1985:2).
I andra nordiska länder har begreppet domänförlust under senare tid fått
utstå hård kritik när språkforskare synat de antaganden på vilka begreppet
vilar (t.ex. Preisler m.fl. 2005). Det man pekat på är sammantaget nedslå-
ende för begreppets teoretiska och empiriska giltighet, och då dess relevans
prövats i olika språkliga miljöer har det visat sig vara svårhanterligt, och
för det mesta inte alls eller endast hjälpligt ansetts vara tillämpligt (Ljosland
2008; Lønsmann 2011; Madsen 2008). Domäner är abstraktioner, och som
sådana svåra att avgränsa (Preisler 2005). Vidare behöver domänkomponen-
ter som rollrelation, plats och ämne överhuvudtaget inte vara det som avgör
språkvalet i de kontexter som diskuterats i den nordiska debatten (Ravnholt
2008; Simonsen 2005). Likaså är förluster svåra att definiera, vilket gör det
oklart vad begreppet egentligen handlar om: förlorade uttrycksmöjligheter
eller det faktum att andra språk än nationalspråken används för vissa spe-
cifika funktioner i ett samhälle (Christensen 2006). Det senare perspektivet
bygger på problematiska antaganden om vad det innebär att ett språk an-
vänds på ett annat språks bekostnad (jfr Ravnholt 2008). Att domäner kan
»förloras« vilar vidare på antagandet att språk »har« domäner, vilket enligt
kritiker innebär en glidning bort från det domänbegrepp som lanserades av
Fishman på 1970-talet: från konfiguration av språkval i flerspråkiga miljöer
till en synonym för »språkområde« (Haberland 2005; Simonsen 2002; se
också Thelander 1974:50–51 för ett tidigt påpekande om denna tvetydighet).
Vidare har begreppet som helhet beskyllts för att ha sin ideologiska utgångs-
punkt i en enspråkig världsbild (Phillipson 2008) samt höra till en diskus-
sion som, åtminstone i Danmark, varit politiskt driven snarare än förankrad
i sociolingvistisk teori – välkända språkvetares aktiva deltagande till trots
(Preisler 2009).
Syfte, disposition och material
Detta bidrag har syftet att kontextualisera begreppet domänförlust historiskt,
genom att åskådliggöra dess ideologiska grogrund och framväxt som del i
Nordand 2 2 01224
lI n u s sa l ö
språkpolitikens diskursiva etablering i Sverige. Vidare är syftet att genom
rastret av Bourdieus fältteori tolka hur diskursiva utsagor relaterar till sina
producenters positioner i språkvårdens fält. Här görs också försök att knyta
fältets diskurser till språkideologier och vidare samhälleliga utvecklingar, för
att i deras inbäddning framställa begreppet domänförlusts historiska genes.
Artikelns nästa avsnitt redogör för de utgångspunkter artikeln tar,
och de redskap som används i analysen. Därefter följer en kronologisk
genomgång av svensk språkvårds diskurser om engelska under den
episod av språkvårdshistorien då begreppet vuxit fram. I artikelns sista
avsnitt läggs vikt vid dels de omständigheter som bidragit till naturali-
seringen av begreppet, dels de strategier genom vilka begreppet – som
representation för en diskurs – har legitimerats, spridits och förvär-
vat auktoritet. Så söker angreppssättet »placera subjektet i en bestämd
plats i det sociala rummet och tiden« (Bourdieu 2000b:304).
Som material används i första hand Svenska språknämndens tidskrift
Språkvård, som utkom i Sverige under åren 1965–2007.3 Språkvård tjänar
därmed som ett sammanhållet dokument över olika sätt att tala om både
engelskans inflytande på svenskan och dess roll i Sverige under senare
hälften av 1900-talet och in på 2000-talet. Det gör tidskriften till en arena
för ideologisk produktion och reproduktion, där bidragen står i ett diskur-
sivt förhållande både till varandra och till andra texter som producerats
på temat, i gränslandet mellan (språk)politik och (språk)vetenskap. Också
andra texter av denna senare typ ingår som material. Avsikten är att ana-
lysera bidragen i diskursen som positioner i fältet, inte att misskreditera
verken. Dock avslutas texten med en reflektion om domänförlust som be-
grepp i 2010-talets Sverige. Som del av den förståelseram vi behöver för
att fördjupa oss i svenska–engelska-problematiken bedöms begreppet –
utan att förneka vissa förtjänster – vara av tvivelsamt värde i detta skede
av globaliseringen. Med dess brist på konceptuell klarhet har begreppet
närmast blivit en ideologisk börda som fördunklar vår förståelse av frågans
komplex itet. Ledet vari vi gör upp med begreppet – kanske överger det –
kan i sig vara ett ontologiskt framsteg i en sådan process.
Utgångspunkter och redskap
På ett mer övergripande plan hör ämnet för artikeln till den språk-
ideologiska debatt som för Sveriges del beskrivits av Milani (2006,
Nordand 2 2 012 25
do m ä n F ö r l u s t s o m s p r å k I d e o l o G I s k r e p r e s e n t at I o n . sp r å k v å r d e n s d I s k u r s e r o m e n G e l s k a I sv e r I G e
2007). Språkideologiska debatter kan ses som episoder av kamp om
tolkningsföreträde, auktoritet och verklighetsbeskrivningar, ofta som
delar av mer generella sociopolitiska strömningar (Blommaert 1999a).
Debatterna resulterar i ett batteri av texter och andra utsagor som cir-
kulerar inom diskurser, där agenter och intressenter citerar, refererar,
tolkar och kommenterar varandra. Produktionen av en text är bero-
ende av förutvarande texter, på samma sätt som ny produktion formar
och skapar förutsättningar för nästkommande. Här inryms också pro-
cesser kopplade till produktionen av vissa typer av texter, där diskurs
tar form av text, här benämnt entextualisering (Bauman & Briggs 1990;
se även bidragen i Silverstein & Urban 1996). Det kan användas som
en del av en strategi för att uppnå acceptans för auktoritativa fram-
ställningar (Blommaert 1999a). Att konstruera lexikala beteckningar
– t.ex. för lingvistiska fenomen – är ett exempel på en entextualise-
ringsprocess, där komplexa, kontextuellt nyanserade diskussioner
summeras upp i ett enda ord och därefter kommer att ingå i vad man
kan kalla representationernas politik (Mehan 1996:253; även Shapiro
1988). Artikeln vill utifrån detta perspektiv fästa uppmärksamhet vid
den historiska produktionen och reproduktionen av språkideologier,
och ideologiernas roll vid kunskapsproduktion. Det är insikter socio-
lingvistiken behöver för att bättre förstå de normaliseringsprocesser
som med tiden kan få omtvistliga antaganden, t.ex. om språk, att fram-
stå som oomtvistliga.
Det språkideologibegrepp som används här är det som på senare år
vuxit fram inom lingvistisk antropologi (t.ex. Schieffelin m.fl. 1998).
Begreppet kan definieras som »kulturella system av föreställningar om
sociala och språkliga förhållanden, tillsammans med deras laddning av
moraliska och politiska intressen« (Irvine 1998:267, min övers.). Ett vik-
tigt antagande är att den mest påtagliga manifestationen av ideologi finns
i diskurs (Blommaert & Verschueren 1998:26). Efter Foucault (1972:49)
betraktas diskurser som praktiker som formar de objekt de behandlar;
därtill fungerar de som en symbolisk resurs genom vilken människor
kan framhäva sina egna intressen, runt vilka de kan skapa allianser och
genom vilka de kan utöva makt (Blommaert 1999a:7). Angreppssättet
vilar därmed på antagandet att diskurser har en historia (Silverstein &
Urban 1996) och att deras representationer, som därmed bär på en hi-
storia, går att studera som en ingång till ideologi. Som representationer
Nordand 2 2 01226
lI n u s sa l ö
är vetenskapliga verktyg och kategorier inte objektiva och värderingsfria
utan selektivt konstruerade av forskare, experter och andra kunskapsin-
tressenter. Bauman (1987) ser det som utmärkande för senmoderniteten
att intellektuella gör anspråk på tolkningen av godtyckliga frågor, genom
att upphöja de egna tillgångarna till saklig och objektiv expertkunskap.
Det blir särskilt intressant i fall där de uttolkande experterna själva är
intressenter i den sanningsregim de producerar.
Språkvården och språkvården som fält
Benämningen språkvården används i allmänhet som en sammanhållan-
de besjälad praktik för de aktörer som bedriver språkvård (se Teleman
2003 för en svensk historik). Till språkvården räknas vanligtvis inte i för-
sta hand brukarna av språket; tonvikten ligger snarare på de praktiker
där människor och institutioner på ett avsiktligt sätt arbetar med att styra
språkutvecklingen (t.ex. Cooper 1989). Språkvårdens fält befolkas av spe-
cialister – språkvetare, språkvårdare, språkvårdsinstitutioner – men vilka
som ska räknas till språkvården är föremål för ständig förhandling och
förändring. I hjärtat av språkvården återfinns standardiseringsinstitutio-
ner som Svenska Akademien och Språkrådet (med tidigare benämningar).
Till språkvården räknas också delar av språkvetenskapen, i synnerhet de
vetenskapsfält som studerar svenskan i ett historiskt eller strukturellt per-
spektiv, såsom nordistiken och delar av lingvistikämnet. Andra exempel
är litteraturvetare som från sin position i det akademiska fältet – ibland via
Svenska Akademien – förvärvat rätten att delta i språkvårdsdebatten. Även
mer eller mindre lokala och specialiserade grupper räknas till språkvården,
t.ex. Terminologicentrum, Mediespråksgruppen och Datatermgruppen.
Till språkvårdens utmarker – men undantagsvis till dess maktcentrum
– hör även enskilda språkbloggare, språkkonsulter samt språkvårdare vid
myndigheter, dagspress, tv och radio.
I denna artikel behandlas språkvården som ett fält, ett begrepp som
i likhet med kapital och habitus är hämtat från den franske sociologen
Pierre Bourdieus verktygslåda.4 En viktig utgångspunkt hos Bourdieu
är den numera mycket spridda uppfattningen att pengar och materi-
ella tillgångar inte utgör de enda formerna av kapital i ett samhälle.
Även andra kapitalformer fungerar som resurser i konkurrensen om
makt, inflytande, status och prestige. En synnerligen viktig sådan form
Nordand 2 2 012 27
do m ä n F ö r l u s t s o m s p r å k I d e o l o G I s k r e p r e s e n t at I o n . sp r å k v å r d e n s d I s k u r s e r o m e n G e l s k a I sv e r I G e
i Bourdieus författarskap är språk (t.ex. Bourdieu 1977). Liksom för
ekonomiskt kapital bestäms alla kapitalformers värde av marknaden,
och fungerar som symboliskt kapital enbart i de sammanhang där de
tillerkänns värde. Sådana marknader ser Bourdieu (t.ex. 1991:127) som
»positionsstrukturerade rum«, vilka han benämner sociala fält, kon-
kurrensfält eller kort och gott fält. Broady (1991:266) definierar fält
som »system av relationer mellan positioner besatta av specialiserade
agenter och institutioner som strider om något för dem gemensamt«.
Språkvården präglas av en kollektiv strävan att förvalta ett språkligt
projekt, men drivs av ett slags antagonistisk spänning som genom histo-
rien uppstått mellan språkliga, politiska samt vetenskapliga ideologier
och ideal. Det fältspecifika kapitalet inom språkvården är expertkuns-
kaper om svenskan och auktoritet därvidlag. Aktörers kunskaper och
erfarenheter värderas dock inte jämlikt; karaktäristiskt för fält är kon-
kurrerande värdehierarkier och hierarkiska strukturer där polariteter
ställer okända aktörer mot kända, stora innehav av olika kapitalformer
mot små (Broady 2002). Aktörerna i fältet är nämligen på samma gång
konkurrenter som moatjéer: Å ena sidan strider de för en gemensam sak,
där vården av svenskan är vad som står på spel för samtliga deltagare.
Å andra sidan rör striden gemensamma symboliska och materiella till-
gångar, då aktörer konkurrerar om auktoritet på språkets område. Kam-
pen rör problemformuleringsprivilegier – t.ex. bedömningsrätten att
framställa svenskan som hotad – eller strävanden efter att monopolisera
rätten att dela ut smakomdömen och värdeutlåtanden om språklig kor-
rekthet – t.ex. vad som utgör enkel, vårdad och begriplig svenska. Det
finns polariteter mellan normer och bruk; korpusvård och statusvård;
språkkonservatism och språkliberalism; folkbildning och det renodlat
språkvetenskapliga studiet. Denna drivkraft gör sammantaget fältet till
ett slags spelrum där människor och institutioner strider om positio-
ner, försvarar monopol och utestänger konkurrens, enligt spelrummets
konstitutiva regler (Bourdieu 1991:150). Det förutsätter att de som deltar
känner till och erkänner spelets och insatsernas inneboende lagar – med
andra ord att de är begåvade med fältets habitus.
Nordand 2 2 01228
lI n u s sa l ö
Diskurser om engelska
Vid tiden för utgivningen av första numret av Språkvård (dvs. 1965)
gick Sverige mot en tid av tilltagande internationalisering. På språkets
marknad hade det under efterkrigstiden börjat växa fram en tydlig
diskurs där engelska inslag i svenska sågs med ogillande. Lundberg
(1960) skrev spefullt om bruket av engelska ord inom områden som
media, idrott och reklam. Lundberg menade att »språkets form och
rimliga renhetsgrad [gäller] vår nationella livsform och identitet«, och
uppmanade samtliga – kanske främst lärare, reklamfolk och journali-
ster – att »strama till den slappa svengelska som får offentlighet i tryck
och lättast apas efter av okritiska läsare och lyssnare« (s. 28). Detta
utgör Svenska Akademiens ordboks förstabelägg för »svengelska« – en
ömsom skämtsam, ömsom pejorativ benämning som vid tidigt 1960-
tal började användas av puristiskt lagda journalister och debattörer:
»Skall det förbli svenska eller kommer det att urarta till svengelska
eller någon annan rotvälska?« frågade exempelvis De Geer (1962:3).
Svengelska som representation måste emellertid sägas ha haft bäst
växelkurs på insändarsidorna – dvs. utanför språkvårdens omedelbara
fält (se Söderberg 1983:9). Inte heller var inställningen till lån den-
samma hos språkvårdare. (Se t.ex. Bergmans utlåtande i förordet hos
De Geer (1962).) Den tilltagande inlåningen av ord från engelskan hade
noterats redan av Bergsten (1915), dock med analysen att »ett inflytan-
de med så blygsamma anor som engelska kan naturligtvis ej hava satt
några djupare spår« (s. 53). Mot mitten av århundradet, när inlåningen
ökade i intensitet, beskrev Bergman (1954) inflödet av främmande ord
som ett särskilt problem. Problematiken gällde lånord i ordförrådet mer
allmänt, även om de flesta exemplen som dryftades rörde engelska (se
s. 23 –26).
Även om det finns bidrag där udden mer precist riktas mot engelskt
språkstoff (t.ex. Ståhle 1962:65ff.) var engelskans inflytande på ordför-
rådet inte någon central fråga för 1960-talets professionella språkvård-
are. Detta blir tydligt i de första numren av Språkvård: Ståhle (1/1965)
skrev om hur språkvården ofta får »karaktär av vakthållning« gentemot
språkliga nyheter, men det gällde på ett generellt plan och inte specifikt
för just lån från engelskan. Snarlik hållning har Wellander (1/1965),
där han redogjorde för svenskans tillstånd och behov. Wellander hade
redan i klassikern »Riktig svenska« (1939) diskuterat lånord, men
Nordand 2 2 012 29
do m ä n F ö r l u s t s o m s p r å k I d e o l o G I s k r e p r e s e n t at I o n . sp r å k v å r d e n s d I s k u r s e r o m e n G e l s k a I sv e r I G e
deras förekomst i språket beskrevs mestadels med hänvisning till tvi-
velaktiga personlighetsdrag – fåfänga, okunnighet, slapphet och lättja
– snarare än som ett problem för språket (s. 164–167). Inför listningen
av nya ord i Språkvård 2/1965 nämnde Lindmark och Molde det eng-
elska inflytandet på ordförrådet, men menade att det inte kommit att
spela någon dominerande roll. I ett senare nummer (3/1973) noterade
Molde på nytt inströmningen av engelska lånord, dock närmast som
ett viktigt nationellt och samnordiskt forskningsområde. Högbrynt ton
gentemot svensktalandes bruk av engelska ord skrevs fram enbart un-
dantagsvis, så t.ex. i avdelningen för frågor och svar i Språkvård 3/1978
där brukare av ordet »kancellera« enligt svaret sades ha »osäker svensk
språkkänsla – eller i värsta fall […] tror att det är fint att svänga sig
med främmande ord som inte vem som helst förstår«. När Clausén i
Språkvård 4/1983 redogjorde för språkvårdens syn på lånord, fram-
kom den pragmatiska hållning som i mångt och mycket fortfarande
gäller: lånord är oproblematiska så länge de fyller en språklig lucka och
kan anpassas till svenskans språksystem.
Akademins intresse
I mitten av 1980-talet hade språkvetenskapen fått upp intresset för
eng elskans inflytande på svenskan. Fokus låg relativt entydigt på ord-
förråd och formsystem.5 Söderberg (1983) tog sig an den vid tiden så
aktuella frågan om s-pluralen, och kunde visa att den varken var ny
eller uteslutande kunde härledas till engelskt inflytande (se Språkvård
3/1984). Föredragen från en konferens på temat engelska i svenskan
tilläts fylla hela Språkvård 1/1986. Av bidragen blir tydligt att de språk-
vårdsproblem man såg nästan uteslutande låg på lexikal nivå. Ljung
presenterade resultat från ett forskningsprojekt som huvudsakligen
rörde olika former av engelska lån, men även berörde aspekter av
svenskarnas kontakt med engelska (se Ljung 1985). På ordnivå gavs
också utrymme åt engelska i mediesvenskan, översättningssvenskan
och allmänspråket. Hellberg skrev om inverkan på ordförråd och form-
system på olika nivåer i språket och Westman om användningen av
engelska ord inom olika »sfärer av språkbruket«.
Under rubriken »Hotet från väster« presenterade Chrystal i näst-
kommande nummer av Språkvård (2/1986) sin planerade undersök-
Nordand 2 2 01230
lI n u s sa l ö
ning om engelska lånord i tidningsspråk. Rubrikvalet ska förstås som
en passning till den tidens problembeskrivning, för Chrystal (1988)
kunde senare visa att i relation till de proportioner frågan hade fått var
andelen lånord i svensk dagspress försvinnande liten – 2,5 per 1000
ord. Dessförinnan hade Ljung (1988) konstaterat att engelskans lexi-
kala inflytande inte kunde sägas vara ett direkt hot mot svenskans ord-
bildning, syntax och ordförråd, men väl – om inlåningen tilläts eska-
lera – »ett hot mot vår nationella identitet« (s. 148). Ljung var tydligt
inspirerad av den retorik som finns hos Price (1984) – »English is a
killer« – och menade att det sätt på vilket större språk kan hota mindre
språk kan »vara fråga om regelrätt mord« (Ljung 1988:138). Med hän-
visning till då aktuell internationell litteratur om språkbyte och språk-
död beskrev Ljung förloppet: »Inkräktarspråket undantränger gradvis
helt det mindre språket, till dess detta så småningom bara talas av de
äldsta och kommer att dö med dem« (ibid.).
Klistermärkena: svengelska inom språkvården
I utskicket av Språkvård 2/1987 medföljde nio klistermärken med oli-
ka uppmaningar om att använda svenska, i motsats till engelska och
sveng elska: »Det är bättre med svenska. Det förstår ju var och en.«
»Använd svenska. Det begriper du väl.« »Vad gör en trainee? Använd
svenska.« »Svengelskan kan bli rena grekiskan. Använd svenska!« På
DN debatt blev detta utskick föremål för hård kritik från Cassirer, då
docent i nordiska språk i Göteborg. Under rubriken »Bevara svenskan
blandad« ifrågasatte Cassirer (1987) dels den »högmodiga inställningen
att blott det svenska är gott nog«, dels rimligheten i att över huvud taget
undvika inlånade ord. Vad som särskilt utmärkte Cassirers kritik var
emellertid att han knöt språkdiskursen om att bevara svenskan svensk
till den etnonationalistiska diskursen om att bevara Sverige svenskt:
Vad [Svenska språknämnden] tyvärr inte tycks inse är att den med sina
nio hurtfriska tillrop om svenskans förträfflighet faktiskt flyter med i
samma grumliga ström som inte bara kräver att alla främmande ord ska
ut ur svenskan utan också att alla andra »främmande element« ska ut ur
Sverige. (Cassirer 1987:5)
Nordand 2 2 012 31
do m ä n F ö r l u s t s o m s p r å k I d e o l o G I s k r e p r e s e n t at I o n . sp r å k v å r d e n s d I s k u r s e r o m e n G e l s k a I sv e r I G e
Sambandet mellan främlingsfientlighet och språkvård bemöttes i
Språk vård 3/1987 av litteraturprofessorn Olsson, med att »svengelska
är ingens modersmål utan i första hand ett språkligt beteende som vissa
svenskar lagt sig till med för att imponera på andra svenskar« (s. 27).
Språkvård 1/1988 och 2/1988 innehöll hejarop för initiativet med kli-
stermärkena respektive ytterligare belägg för engelskans »intåg i sven-
ska språket«. Båda dessa inlägg kom från allmänheten; från nämndens
sida hördes föga om ämnet, förutom att man i ledaren i Språkvård
2/1987 kungjorde att man fann det »orimligt att någon kunde blanda
samman försök till motstånd mot kulturell övermakt med förakt för
invandrare och utlänningar« (s. 3).
Den europeiska gemenskapen
Denna period sammanföll med att Teleman år 1987 tog vid som ny
ordförande för Svenska språknämnden. Teleman hade god överblick
över internationell forskning och ett brett forskningsintresse som också
täckte språksociologiska frågor. På så sätt kunde frågan om engelskans
inverkan på svenskan lyftas från lexikal nivå till ett vidare, mer so-
ciologiskt och språkpolitiskt perspektiv som tydligare berörde engel-
skans roll i Sverige. Ellegårds (1989) problemformulering om engels-
kan i svenskan blir således ett av de sista bidragen där fokus entydigt
ligger på lånord. Vid det årliga nordiska språkmötet 1988 höll Tele-
man ett föredrag som kom att få stor genklang inom fältet (se Teleman
1989). Teleman menade att det bästa man kunde göra för att rädda
den nordiska språkförståelsen – ett återkommande ämne inom nor-
disk språkpolitik – var att rädda nationalspråken, vilka skulle komma
att pressas hårt i framtiden. Den språkpåverkan Teleman skisserade
handlade dock inte primärt om lexikal inlåning utan om samhälleliga
förändringar som stod för dörren. Teleman menade att medlemskap i
den europeiska gemenskapen skulle leda till en »europeisering« av det
politiska och ekonomiska klimatet. Det skulle få påtagliga konsekven-
ser för nationalspråken, först märkbart bland storföretagen, vid uni-
versiteten och i kulturen. Diskussionen om europeiskt samarbete hade
varit aktuell ända sedan 1960-talet, men den svenska doktrinen om
alliansfrihet och neutralitetspolitik hade varit alltför stark för att uni-
onsförespråkarna skulle få något egentligt gehör (Lewin 2002:390ff.).
Nordand 2 2 01232
lI n u s sa l ö
Vid tiden runt år 1990 var det politiska läget dock ett annat. Debatten
om ett svenskt medlemskap i EU inleddes och pågick fram till och med
Sveriges inträde 1995. Debatten karaktäriserades av en blockindelning
där aktörer till vänster längs den politiska skalan i regel var mot EU
och de till höger i regel för. Socialdemokraterna var splittrade. Mellan
argumenten i de två lägren gick således en ideologisk skiljelinje. Ja-
sidan framhöll att den svenska modellen inte stått pall för 1980-talets
ekonomiska kris och såg det därmed som en fördel att svensken skulle
bli mer internationell, med stöd av devisen att Sverige är en del av
Europa och nationalstatens tid är förbi. Nej-sidan såg EU som elitens
projekt och internationaliseringen som en nackdel, eftersom exempel-
vis idéerna om folkhemmet skulle hotas vid ett medlemskap (Elgemyr
& Hedlund 1994:136–148; se även Stråth 1992). I linje med det senare
perspektivet beskrev Teleman en förestående språkpolitisk arena med
ett toppskikt av engelsktalande politiker, företagsfolk och vetenskaps-
män medan »nationalspråken blir stugsittarnas och dammplaskarnas
tungomål« (Teleman 1989:25).
Perspektivet var banbrytande men ingalunda nytt. I en artikel i
Språkvård (3/1968) hade Dahlstedt skrivit om internationalismens allt
starkare ställning i Sverige, en utveckling han med hänvisningar till
Ferguson och Weinreich ansåg var problematisk. Det gällde emellertid
inte enbart det han kallade »okontrollerad språkblandning« utan ock
de stora världsspråkens övermäktiga konkurrens inom t.ex. vetenskap-
lig framställning. Dylika tankar hade också lyfts vid ett symposium i
Lund, där Sigurd (1977) förde ett resonemang om språkbyte och språk-
död i ett globalt perspektiv.
Telemans synsätt nådde inte omedelbart Språkvårds läsare. I num-
mer 4/1990 tog Ehrenberg-Sundin upp »de svengelska ordmonstren«
och ekonomibranschens »okritiska inlåning av lånord«. Språkvård
2/1991 innehöll en artikel – »Ständigt denna svengelska!« – där läsa-
res insända exempel på engelskinfluerad svensk text presenterades
i ett slags potpurri. I Språkvård 4/1991 fortsatte dock Svanlund och
Westman på Telemans linje, genom att ställa Europafrågan jämte den
om svenskans framtid: »Kommer svenska språkets funktionsområden
att begränsas?« »Förstörs svenskan genom utländsk påverkan?« För-
fattarna beskrev ett allvarligt scenario som kunde bli verklighet till
följd av Sveriges inträde i EU. I ett integrerat Europa, menade man,
Nordand 2 2 012 33
do m ä n F ö r l u s t s o m s p r å k I d e o l o G I s k r e p r e s e n t at I o n . sp r å k v å r d e n s d I s k u r s e r o m e n G e l s k a I sv e r I G e
kunde svenska komma att användas allt mindre i samhällslivets sek-
torer, vilket skulle skapa djupa klassklyftor och göra nationen »dum-
mare«. Från och med nu överläts frågan om inlåning och påverkan på
ordnivå till insändarsidorna. I Språkvård 4/1992 framhöll Teleman att
denna typ av frågor förvisso inte alls var problemfri ur språkfunktio-
nell synpunkt, men att lånorden inte behöver innebära en försämring
av språken. Ett allvarligare problem, framhöll Teleman, var förlust av
funktionsdomäner, ett fenomen han beskrev som nära förbundet med
andra processer och fenomen på makronivå, t.ex. diglossi. Teleman
listade fyra funktionsdomäner: vetenskap och utbildning, politik och
administration, näringslivet samt kultur och underhållning. Samtliga
ansågs stå inför internationalisering, som en följd av den nationella
autonomins försvagning.
Artikeln fick stor uppmärksamhet, både inom språkvården och i
media. Termen domän, hämtad från strukturalist-funktionalistiska
traditioner företrädda av Weinreich och främst Fishman, hade presen-
terats på svenska långt tidigare (Thelander 1974), men hade inte på
detta vis applicerats på svenska förhållanden. Vad Teleman hade åstad-
kommit var att benämna företeelserna och därtill koppla dem till aktu-
ella drivkrafter i utvecklingen, med förestående EU-medlemskap i cen-
trum. I Danmark, där diskussionen gått i samma riktning, hade Lund
(1989) benämnt fenomenet domænetab. Domänförlust blev också med
ens ordet för dagen vid de nordiska språkkonferenserna.6 Det tycks
som om Teleman med detta hade satt ord på en idé som redan fanns
artikulerad bland vissa internationellt orienterade kollegor. Exempelvis
hade Sigurd (Språkvård 1/1986:15) presenterat »en lista (hierarki) av
språknischer ordnade (hypotetiskt) efter hur lätt de låter sig påverkas
av ett främmande språk«.
Tidigt 1990-tal såg också utgivningen av »Linguistic imperialism«
(Phillipson 1992) – även den med udden riktad mot maktens centrum.
Det gav extra skjuts åt diskussionen både i Sverige och i nordiska sam-
manhang, och föranledde fler problemorienterade texter med domän-
förlust i centrum (t.ex. Laureys 1994 resp. Venås 1993). Från tvåspråk-
ighetsforskningens håll gav sig Hyltenstam (1996a) in i diskussionen
med den dittills mest grundliga genomgången av engelskans roll i Sve-
rige, där EU-medlemskapet och engelskans roll inom högre utbildning,
gymnasium och skola sattes i ett vidare teoretiskt ramverk. Liksom
Nordand 2 2 01234
lI n u s sa l ö
flera andra var Hyltenstam influerad av en artikel av Krauss (1992) där
den absoluta majoriteten av världens språk framhölls som utrotnings-
hotade. Vinklingen var att svenskan i ett europeiskt perspektiv kunde
sägas stå i minoritetsspråksställning, trots dess majoritetsspråks status i
Sverige. På så sätt kunde svenskans situation i ett europeiskt perspektiv
teoretiseras med paralleller till minoritetsspråken och den språkbytes-
problematik som är utmärkande för flera av dem. I artikeln listades
en rad stegvisa förändringar i minoritetsspråket som tenderar att upp-
stå i kontakten med ett dominerande språk. Dessa var 1) förlust av
funktionsdomäner, 2) lån och interferens från majoritetsspråket och
3) reduktioner. Enligt Hyltenstam var det vanligen punkt 2 folk i ge-
men oroade sig för, medan 1 och 3 de facto utgjorde tecken på språk-
byte. EU-medlemskapets försvagning av den politiska autonomin an-
sågs bereda väg för ett sådant språkbyte, något som kunde observeras
i »den aktuella kampen om funktionsdomänerna« (s. 20). Här gjordes
emellertid också ett påpekande som rörde användningen av »förlust av
funktionsdomäner«, nämligen att den verkliga risken aktualiseras först
när kommunikationen mellan svensktalande deltagare sker på engel-
ska. Därmed kunde inte användningen av engelska i allsköns veten-
skapliga verksamheter sägas ha något med förlust av funktionsdomäner
att göra, eftersom bruket av övernationella språk för vissa funktioner
alltid förekommit:
I vilken utsträckning avhandlingar författas på svenska eller övernatio-
nella språk vid en given tidpunkt torde i främsta rummet vara en spegling
av hur givna vetenskaper uppfattar sin diskursiva kontext, som huvud-
sakligen nationell eller internationell. (Hyltenstam 1996a:20)
För språkvårdsfältets agenter hade ord som eliter och domäner på kort
tid blivit självklara inslag i repertoaren. Detta illustreras av att West-
man (1994) innehåller ett helt kapitel om engelsk språkpåverkan, »Tar
engelskan över?«, med fokus enbart på olika typer av lexikala lån. Re-
dan i Westman (1996) – »Har svenska språket en framtid?« – var detta
perspektiv förbytt mot ett som i stället talade om hur en internationellt
orienterad elit kunde komma att dominera vissa »funktionsområden«.
EU framhölls som den grundläggande drivkraften i denna utveckling.
Melander (1997) gjorde ett försök att nyansera denna hotbild, men
Nordand 2 2 012 35
do m ä n F ö r l u s t s o m s p r å k I d e o l o G I s k r e p r e s e n t at I o n . sp r å k v å r d e n s d I s k u r s e r o m e n G e l s k a I sv e r I G e
kom likväl till slutsatsen att små språk och kulturer kunde komma att
hotas av den ökade rörlighet som medlemskapet medför.
I Språkvård 2/1997 fångade Teleman och Westman upp de senaste
årens diskussion med en fråga: Behöver vi en nationell språkpolitik? An-
gående svenskans ställning i Sverige kunde konstateras »en fortgående
domänförlust för svenskan till framför allt engelskan« (s. 7). Ekonomi,
vetenskap, populärvetenskap, politik och administration pekades ut
som områden där balansen mellan svenska och engelska på senare år
sades ha förskjutits till engelskans fördel, så att allt fler områden i sam-
hällssfären »utarmas eller kommer i kläm« (ibid.; se även Westman
1996). För att bevara och stärka svenskan föreslogs två grundläggande
mål för svensk språkpolitik: 1) svenska ska vara ett komplett språk i
Sverige, 2) svenska ska fortsatt vara det samhällsbärande språket i Sve-
rige samt ett officiellt språk i EU. Dessa mål presenterades i Språkvård
2/1998 i »Förslag till handlingsprogram för att främja svenska språket«
(Svenska språknämnden 1998). Handlingsprogramet var ett slags första
utkast till dagens språkpolitik i Sverige, som regeringen efter ett par års
diskussion i riksdagen – i sin tur, enligt Milani (2006:115), påverkade
av språkvårdens diskurser – hade gett Språknämnden i uppdrag att ta
fram (se även Milani 2007:172–175). Nämnden föreslog att svenskans
ställning borde lagfästas, mot bakgrund av att språkets ställning blivit
mindre självklar än den varit. Det var också det budskap man gick ut
med i media (se Teleman & Westman i Språkvård 3/1999).
Domänundersökningar och definitionsproblem
Det har också funnits enstaka ansatser till att mildra bilden av svenskan
som hotat språk. I Språkvård 1/1999 påpekade Andersson att svenskan
stod stark i de allra flesta aspekter – särskilt i relation till jordens drygt
6 000 andra språk. Boyd (1999) publicerade samma år en artikel som
var kritisk till mycket av den kunskap språkvårdsfältet hade produ-
cerat, både gällande framlagd empiri och pessimistiska slutledningar
därav. Detta hade viss inverkan på diskussionen utan att för den sakens
skull få den att byta kurs. Runt millennieskiftet började språkvården
dock alltmer aktivt undersöka några av de områden man pekat ut som
särskilt utsatta för engelskans påverkan. I Språkvård 4/1999 presen-
terade Gunnarsson en enkätstudie om språksituationen vid Uppsala
Nordand 2 2 01236
lI n u s sa l ö
universitet (se Gunnarsson & Öhman 1997). Resultaten bekräftade bil-
den av engelskans starka ställning som medel för vetenskaplig skrift-
lig produktion, men visade också att engelska blev allt vanligare som
undervisningsspråk, i synnerhet vid den teknisk-naturvetenskapliga
och medicinska fakulteten. Det tolkades som ett allvarligt hot mot det
svenska vetenskapliga språkets överlevnad.
År 2000 tog Josephson över som föreståndare för Språknämnden.
I Språkvård 4/2000 tog han upp frågan om arbetslivets språkval och
engelska som koncernspråk, vilket följdes upp av synpunkter i 1/2001.
År 2001 utkom också rapporten »Domänförluster i svenskan« (Falk
2001). Rapporten gick igenom de domäner som hade utpekats som
särskilt utsatta för engelskspråkig påverkan, och kunde bekräfta att
engelska användes i stor utsträckning – särskilt inom naturvetenska-
pen. Rapporten kunde emellertid svårligen fastslå att domänförluster
faktiskt förelåg, delvis på grund av avsaknaden av en entydig defini-
tion. Angående detta noterade utredaren följande i en fotnot mot slutet
av rapporten:
Ordet domänförlust är komplicerat att hantera. Frågan om hur omfattande
domänförlusterna är blir svår att svara på utan att först precisera vad ordet
i varje enskilt sammanhang innebär. I detta sammanhang kan en domän-
förlust innebära en förlust för svenska språket inom olika sektorer men
även inom olika delar av dessa sektorer. En domänförlust handlar allt
om de sammanhang/användningsområden där svenska språket har förlo-
rat sin funktion som användbart språk. (Falk 2001:92)
Som Christensen (2006:53) påpekat föreligger en väsentlig skillnad
mellan att ett språk inte används och att ett språk inte kan användas.
Tio år efter begreppets lansering i Sverige fanns alltjämt ingen klar
upp fattning om vilket tillstånd utmed detta kontinuum som domänför-
lust avsågs beteckna, eller om fenomenet i huvudsak rörde människors
språkliga kompetenser eller de språkregimer som reglerar deras prakti-
ker (se Hultgrens bidrag om distinktionerna process–resultat; kognitiv
förmåga–social praktik i den danska debatten). Därmed var det lika-
ledes oklart om domänförlust i första hand var ett problem för språket
eller språkbrukarna. Det är tydligt också i betänkandet »Mål i mun«
(SOU 2002:27), vars förslag presenterades i Språkvård 2/2002 – ett
i flera avseenden centralt nummer av Språkvård som med avstamp i
Nordand 2 2 012 37
do m ä n F ö r l u s t s o m s p r å k I d e o l o G I s k r e p r e s e n t at I o n . sp r å k v å r d e n s d I s k u r s e r o m e n G e l s k a I sv e r I G e
»Mål i mun« skisserar framtidens språkvård i Sverige. »Mål i mun« har
i sin tur domänförlustsproblematiken som övergripande utgångspunkt
för sin uppläggning. Men trots att begreppet används ett trettiotal gång-
er i betänkandet ges det ingen vederhäftig definition. De definitioner
som går att utläsa från de sammanhang där fenomenet beskrivs kan
därtill ses som motstridiga. I vissa formuleringar tycks domänförlust
föreligga då svenskan inte används i ett visst sammanhang:
Om situationen skulle uppstå att enbart engelska brukas i ett visst
sammanhang har en s.k. domänförlust skett för svenskans del. (SOU
20 02:27:48)
I andra formuleringar tycks domänförlust föreligga då svenska inte
kan användas:
Går utvecklingen långt kan man hamna i en situation där man inte kan
använda svenskan för att tala om vissa ämnen, utan måste använda eng-
elska, oavsett om detta är lämpligt eller ej. (ibid.:50, kursiv i original)
Ungefär samtidigt utkom en rapport från Nordiska ministerrådet med
titeln »Engelska språket som hot och tillgång i Norden« (Höglin 2002),
i sin tur baserad på Falk (2001). Också här fanns en genomgång av en-
gelskanvändning i Norden »domän för domän«. Inte heller här fanns
någon operationaliserbar definition av domänförlust. Rapporten kunde
inte desto mindre konstatera att domänförluster kunde vara nära före-
stående inom den naturvetenskapliga forskningen (s. 17).
I Språkvård 2/2003 redogjorde Sharp för de viktigaste resulta-
ten i sin avhandling om engelska i talad svenska (se Sharp 2001). De
bekräftade att engelskans inflytande fördelar sig ojämnt i samhället;
exempelvis hade tjänstemän från den internationella affärssektorn en
betydande andel engelskspråkiga inslag i sin muntliga svenska. Sharp
ville dock inte se denna språkblandning som ett hot mot svenskan, en
slutsats helt i linje med språkvårdens nya position i frågan. Den form
av språkpåverkan som numera engagerade språkvårdens fält ägnades
år 2004 utrymme i två böcker ur Svenska språknämndens skriftserie:
exposén »Ju« (Josephson 2004a) och antologin »Engelskan i Sverige«
(Svenska språknämnden 2004). Domänförlust var centralt i båda böck-
erna. I »Ju« var beskrivningen av engelskans inflytande på svenskan
Nordand 2 2 01238
lI n u s sa l ö
den som vid det här laget hade blivit långods mellan svenska språk-
vetare: Att den yttrar sig i form av ordlån, kodväxling och domänför-
luster, men att enbart det sistnämnda är så allvarligt att det »hotar att
så småningom ta död på svenskan« (s. 69). Bidragen i »Engelskan i
Sverige« behandlade språkval och språksituationer inom områden som
musik, företagskoncerner, skola samt högre utbildning och forskning. I
inledningskapitlet (Josephson 2004b) placerades kapitlen in i diskus-
s ionen om domänförlust, där nuläget summerades som följer: Svenskan
löper risk att förlora några centrala domäner, men det medför ingen
omedelbar risk att svenskan försvinner helt inom en överblickbar fram-
tid – däremot är det troligt att vi med tiden får ett samhälle som präglas
av diglossi (s. 16–19).
Med småskriften började det även utkristalliseras vilka av dessa
domäner språkvården fortsättningsvis skulle fokusera på. Melanders
(2004a) bidrag visade att de svenska EU-delegaternas bruk av engelska
och franska ökat betydligt sedan medlemskapet. Här påpekades emel-
lertid att dessa tendenser inte nödvändigtvis medförde att situationen
gick i riktning mot domänförlust:
De språkbrukssituationer som här är aktuella uppstod ju till allra största
delen först i och med att Sverige gick med i EU. Man bör därför nog snarare
karaktärisera situationen som att en ny domän inte tagits i anspråk fullt ut
så mycket som det åtminstone teoretiskt vore möjligt att göra. En domän-
förlust i mer sträng mening borde ju innebära att svenska upphör att an-
vändas på områden där den tidigare g jort tjänst. (Melander 2004a:177)
I och med detta verk fastställdes ordningen att domänförlust eller risk
för domänförlust föreligger först och främst inom högre utbildning och
forskning, i synnerhet inom naturvetenskap och medicin. Situationen
inom detta område tas i antologin upp i Gunnarssons bidrag, där sven-
skans ställning som vetenskapligt språk ånyo beskrevs som allvarlig.
Denna uppfattning stärktes ytterligare i och med en uppföljningsstudie
av dessa resultat (Melander 2004b), som visade att bruket av engelska
i universitetssammanhang hade ökat. Forskning och högre utbildning
hamnade i och med det i centrum för fältets blickfång, vilket ytterli-
gare förstärktes av att engelska rapporterades ha blivit allt vanligare
som undervisningsspråk (ibid.). Med detta blev studenters förståelse
och inlärning på andra språk än förstaspråket ett angeläget ämne för
Nordand 2 2 012 39
do m ä n F ö r l u s t s o m s p r å k I d e o l o G I s k r e p r e s e n t at I o n . sp r å k v å r d e n s d I s k u r s e r o m e n G e l s k a I sv e r I G e
svensk språkvård. Hadenius kunde i Språkvård (3/2004) meddela att
han »blev dummare på engelska«, ett argument mot engelska i uni-
versitets- och högskolevärlden som också framhållits av Engdahl (se
t.ex. Isaksson 2006). Språkvård 2/2005 fortsatte på temat högre utbild-
ning, där engelskans roll lyftes både i ledaren och i en artikel av Söder-
lundh, som visade att svenskspråkiga studenter förstår svenskspråkig
kurslittertur bättre än engelskspråkig.
I Språkvård 3/2005 presenterades de språkpolitiska mål som fö-
reslagits till riksdagen, dvs. resultatet av »Mål i mun«. När Melander
(2005) senare diskuterade innebörden av »ett komplett och samhälls-
bärande språk« beskrev han begreppet domänförlust som viktigt att ar-
beta vidare med, på grund av oklarheter gällande grunden för domän-
indelningen, gränser mellan lånord, kodväxling och domänförlust och
kriterier för när en domänförlust kan sägas ha inträffat. Det var enligt
Melander »långt ifrån självklart men får förstås stora följder för vilken
bild vi får av domänförlusterna av svenskan« (s. 211).
Denna diskussion tycks återigen ha stannat vid ett påpekande. I
Språkvård 1/2006 inleddes emellertid en närliggande debatt om eng-
elskan i högskolan som skulle pågå under hela året. I stora drag fö-
respråkade Norén, nordist, tillika dåvarande prorektor för Göteborgs
universitet, en uppdelning för språkanvändningen vid universitetet:
engelska för forskning, svenska för forskningsinformation och båda för
undervisning. I Språkvård 2/2006 kom en kritisk replik från Melander
och Thelander, båda professorer i nordiska språk, där domänförlust
framhölls som den första fasen i språkdöd:
Språk dör inte över en natt utan genom en långsam process där man över-
går till att använda andra språk i domän efter domän. Vi som känner
Kerstin Norén vet att hon i grunden vill svenskan väl. Icke desto mindre
är den modell för språkanvändning inom högskolan som hon förespråkar
rena kokboksreceptet för hur man sätter igång en process som försvagar
och i slutänden tar livet av svenskan. (s. 42)
I Språkvård 4/2006 gick de två lingvisterna Dahl och Boyd till angrepp
mot Melander och Thelanders ståndpunkter. Kritiken riktade sig i hu-
vudsak mot den vetenskapliga grund på vilken teorin om domänför-
lust vilar. Dahl och Boyd pekade på en rad svårigheter – däribland
domänavgränsningen – men den avgörande kritiken riktade in sig
Nordand 2 2 01240
lI n u s sa l ö
mot att den »dominoteori« som hade anförts påstods sakna empirisk
och vetenskaplig grund. Vidare hävdades att Melander och Thelander
inte hade stöd hos de teoretiker de själva hänvisade till, då flera exem-
pel, enligt Dahl och Boyd, hade visat att diglossi inte behöver leda till
språk död. I svar på kritiken (4/2006) medgav Melander och Thelander
att det ligger en del i kritiken om det bristfälliga stödet i empirisk forsk-
ning, men vidhöll att situationen trots allt motiverade en försiktighets-
strategi.
År 2007 blev det sista året för Språkvård. I sista numret (2/2007)
framhöll Josephson att den kommande tjugoårsperioden skulle kom-
ma att bli avgörande för att säkra vetenskapssvenskans överlevnad.
Noterbart är att det vid tiden nästan helt och hållet var inom högre
utbildning och forskning man såg problemen (se t.ex. Jansson 2008);
de andra domänerna diskuterades i betydligt mindre utsträckning.
Diskursernas producenter och ideologiska grogrund
Genomgången visar att språkvårdens diskurser om engelska har sett en
förskjutning sedan efterkrigstiden, en kamp vars utfall under 1990-ta-
let kan ses som en omorientering mot en högre sociolingvistisk skala
(Blommaert 2007). Med fältets egen terminologi kan det förstås som
en övergång från korpusinriktad till statusinriktad språkvård. »Mål i
mun« framstår som en tydlig symbol för detta skifte. Att språkvården
byter hållning är inte konstigare än att fält förnyas som ett resultat av
sina strider, av samhälleliga förändringar och av att nya deltagare för in
nya habitusprofiler i fältet. Vi ska komma ihåg att Wellanders huvud-
sakliga problembeskrivning i Språkvård 1/1965 handlade om vad han
upplevde som allmän anarki kring predikatsfyllnadens kongruensreg-
ler. När fältets strider studeras historiskt blir det med ens uppenbart att
språkvårdens auktoriteter från 1990-talet – Teleman, Westman m.fl.
– själva har positionerat sig mot sina företrädare inom fältet. Framväx-
ten av begreppet domänförlust kan därför inte skärskådas avskilt från
den diskursiva framväxten av en språkpolitik och de förhandlingar och
strider som ägt rum om vad diskurser däri ska behandla. Så, i termer av
tid och rum, bör också detta bidrag placeras. Vidare är de diskurser om
engelska som lyfts fram i detta bidrag inte de enda som gjort avtryck
på språkets område, och korsande diskurser har likaså haft betydelse
Nordand 2 2 012 41
do m ä n F ö r l u s t s o m s p r å k I d e o l o G I s k r e p r e s e n t at I o n . sp r å k v å r d e n s d I s k u r s e r o m e n G e l s k a I sv e r I G e
för dem som avhandlats här. Sedan 1970-talet och framåt har det förts
diskussioner kring olika aspekter av Sverige som mång språkigt land,
och mer specifikt om människors rätt till språk (se Hyltenstam 1996b).
I och med detta etablerades diskurser om andra språk än svenska i
Sverige – inte minst om minoritetsspråkens erkännande och ställning
– där diskussionen om svenskan uppfattades komma i skymundan.
Detta illustreras tidstypiskt av Josephsons formulering i Språkvård
(2/2000), apropå den kritiska diskussionen om den svenska-centrering
(t.ex. Boyd 1999; Boyd & Huss i Språkvård 3/1999) som uppstod efter
Språknämndens handlingsprogram (1998):
Om den statliga minoritetsspråksutredningen – med all rätt – kan ägna
närmare femhundra sidor åt minoritetsspråken utan att egentligen disku-
tera svenskan, så kunde väl Svenska språknämnden få ägna femton sidor
åt svenskan! (Josephson, Språkvård 2/2000:35)
Frågan om relationen svenska–engelska och förskjutningen korpus
status däri, ska alltså betraktas visavi andra frågor med anknytning till
kampen om fältet, som ett slags fälteffekt av närliggande strider. Det
går att hävda att språkpolitikens etablering i Sverige i vissa avseenden
har gått via invandrar- och minoritetsspråken, och att diskussionen
om svenskans ställning tagit rygg på diskurser knutna till de mindre
språkens ställning. För svenskans del har brännpunkten med detta för-
flyttats från språkets renhet till dess sociala värde – från att svenskan
ska hållas svensk till att svenska ska användas eller kunna användas
för allt i Sverige. Svengelska respektive domänförlust har tjänat som
representationer för dessa diskurser. De manifesterar båda vad Silver-
stein (1996) kallar »monoglottisk ideologi«, där svenskans förbindelse
med Sverige är den ovedersägliga måttstock gentemot vilken språkli-
ga fenomen kan evalueras som passande eller avvikande (Blommaert
1999a:19, se även 2010:164–171).
Svengelska representerar först och främst en diskurs om att sven-
skan är osvensk, vilket har sin grogrund i uppfattningen att svenskan
i möjligaste mån ska hållas fri från inslag från andra språk. Denna re-
striktiva hållning, särskilt mot ordimport, har historiskt präglat språk-
vården (se Ransgart 2004), även om purism på det hela taget aldrig
varit officiell policy i Sverige (Vikør 2010). Den moderna språkvårdens
Nordand 2 2 01242
lI n u s sa l ö
inställning till diskursen om svenskans renhet har mestadels varit av-
ståndstagande och undantagsvis ambivalent, då purismen med tiden
kommit att få stå tillbaka till förmån för ett slags funktionalistiskt ideal
(jfr Teleman 2003:182ff.). Också detta ideal bär emellertid ofta spår av
fältets historia, där en allmän motvilja mot i synnerhet engelska uttryck
blandas med pragmatiska argument om språklig anpassningsbarhet, så
t.ex. i listningen »Onödig engelska« på språkrådet.se, där »engelska
och svengelska« listas i en kolumn och svenska ersättningsuttryck li-
stas i den andra. Språkvårdens agenter i gemen – Språkrådet/Språk-
nämnden inräknat – förefaller dock inte ha velat borga för påståenden
om att lånord från engelskan utgör ett hot mot svenskan, åtminstone
inte i det material som synats här. Melander (1997:106) menar vidare
att alltför puristiskt motstånd mot t.ex. engelska termer kan öka risken
för att svenskan i stället skulle överges helt och hållet.
Att lånords- och kodväxlingsfrågan frångicks i Sverige ska alltså ses
i ljuset av spänningar som med tiden uppstått inom fältet. 1980-talet
präglades av tvåspråkighetsforskningens fältinverkan, samtidigt som
språkforskningen i det stora hela kom att nedskriva lånordsfrågans re-
levans som grund för hot mot svenskan (t.ex. Chrystal 1988). Därtill
kom vidare sociopolitiska strömningar i samhället att förändra frågor-
nas sociala inbäddning i och med att de kopplades samman med in-
flytande från invandrarspråken. Diskurser om osvenskheter i svenskan
blev därför minerad mark när de vid åren kring 1990 sammankoppla-
des med diskurser om svenskhet i Sverige.
Det står klart att strömningar i tiden sammanfaller på komplexa sätt.
Icke desto mindre ska noteras att Cassirers koppling mellan språk vård
och rasism kom samtidigt som främlingsfientliga övertoner manifeste-
rades i skånska Sjöbo, och strax före det skede av svensk samtidshisto-
ria då det högerpopulistiska, invandrings- och invandrarkritiska par-
tiet Ny demokrati tog plats i riksdagen. Cirkulationen av samhälleliga
och politiska diskurser om nationell etnicitet blev därmed del av språk-
frågornas diskursiva praktik. I Sverige mobiliserade sig snabbt folk-
liga massrörelser mot xenofobi, rörelser som vid denna tid dels ännu
inte var försvagade, dels hade sina agendor sanktionerade av ett slags
officiellt institutionaliserad antirasistisk ideologi (Lööw 1994). Själva
plötsligheten i dessa skeenden kan ha gjort antirasism mer mainstream
i Sverige än det varit i Norge och Danmark, vars populistiska frem-
Nordand 2 2 012 43
do m ä n F ö r l u s t s o m s p r å k I d e o l o G I s k r e p r e s e n t at I o n . sp r å k v å r d e n s d I s k u r s e r o m e n G e l s k a I sv e r I G e
stegspartier skördade nationella framgångar redan under 1970-talet
(jfr Rydgren 2005). Det gjorde det åtminstone viktigt för svensk språk-
vård att värja sig mot det släktskap som Cassirer antytt, och gav fältets
agenter skäl att tydligt skilja mellan olika former av språkpåverkan som
kunde hota svenskan. Länkningen i DN mellan etnonationalism och
hävdandet av svenskan och dess renhet, kan vidare tänkas ha varit
symboliskt obekväm särskilt för agenter från nordistiken – en disciplin
som har »en väsentlig sida av sitt historiska ursprung i romantikens
tankevärld« (Wollin 1988:33). Framväxten av nordistiken hänger sam-
man med framväxten av Sverige som nationalstatsprojekt; disciplinen
blev därmed med sin etablering i 1800-talets Uppsala en »spridnings-
härd för purismen« (Hellberg 1986:190) med romantiska ideal om det
ursprungliga språket och dess renodlat nationella karaktär som ett ut-
tryck för den nationella identiteten (Lindberg 1986).
Renhetsfrågor kopplade till svenskans språkdräkt övergavs så små-
ningom som symbolisk resurs till förmån för diskurser om svenskans
status och ställning – diskurser som från vissa positioner framhävdes
genom att göra dem till en fråga för svenskans överlevnad. Förskjut-
ningen från svengelska till domänförlust vid 1990-talets början kan
ses i ljuset av svenska språkvetares strävan efter att akademisera – och
därmed ta över – frågan om relationen svenska–engelska, och sam-
tidigt rikta udden bort från vanliga människor och deras »språkliga
hygien« (jfr Cameron 2007). Det kan delvis sägas ha haft just det peda-
gogiska syftet att motsäga fältexterna föreställningar om att invandrar-
språk förstör svenskan (se Josephson 2004a:61). Domänförlust fram-
stod därmed som språkvetarnas representation och ett för fältet mer
legitimt sätt att tala om hot mot svenskan. Det har förvisso förts en
kamp mellan positioner som beskrivit svenskan som hotad och sådana
som menat att så inte är fallet, men ingendera har satt existensen av
domänförluster ifråga. Uppfattningen att större språk kunde hota min-
dre språk fanns långt före myntandet av termen domänförlust. Där-
för kan begreppets framväxt förstås som en entextualiseringsprocess,
där en redan befintlig diskurs tog form vid det nordiska språkmötet
1988, för att genom replikering och smärre förändringar av sig själv –
via frasen »förlust av funktionsdomän« – vid tidigt 1990-tal etableras
genom den nya lexikala beteckningen domänförlust. Språkvårdens fält
ger intryck av att ha varit mycket mottagligt för ett nytt sätt att tala
Nordand 2 2 01244
lI n u s sa l ö
om engelskans inflytande, och en del av framgången av lanseringen
av begreppet ligger troligen i att det slagit också utanför fältet, t.ex. på
andra håll i vetenskapen där det uppfattats ha begripliggjort ett välbe-
kant fenomen. Bourdieu menar att »det finns en lingvistisk marknad
när någon producerar en diskurs med tanke på mottagare som förmår
värdera den, uppskatta den och ge den ett pris« (1991:137). Och det
fanns en mark nad för domänförlust som representation, så väl i form
av teoretiska traditioner som i retoriken. Inte minst fanns vid tiden ett
gynnsamt politiskt klimat.
Diskussionen om användningen av engelska förefaller därmed hand-
la om mer än bara språk – ett drag som snarare är regel än undantag
för språkideologiska debatter (se t.ex. bidragen i Blommaert 1999b; Du-
chêne & Heller 2007). Att nöja sig med att konstatera att strider som
utspelar sig på språkets marknad egentligen handlar om något annat är
emellertid en otillräcklig analys (Woolard & Schieffelin 1994:62) och
kan här inte förklara att blickfånget i stället kom att riktas mot mäktigare
aktörer – Europasamarbetet, universiteten, företagskoncernerna. Detta
behöver förstås i relation till ett motstånd mot vad man upplevt som
kulturimperialism och av globaliseringen uppluckrade nationsgränser.
Det första manifesteras i materialet i det fortlöpande bruket att refe-
rera till engelska som »angloamerikanska« (bland otaliga, se Svenska
språknämnden 1998), som ett sätt att projicera en särskild uppsättning
indexikaliteter på ett språk, dvs. peka ut engelska som förbundet med
såväl tillgjordhet som eftergivenhet för nordamerikansk konsumism och
mass kultur. Det kan ses som en motvikt mot den positiva sociala laddning
som engelskan upplevts stå för i samhället: som emblem för professiona-
lism, kosmopolitism och modernitet. Så spelas indexikaliteterna ut mot
varandra; med engelska som symbol för kulturell övermakt kan engelska
språkdrag tolkas som uttryck för undfallenhet inför amerikaniserade kul-
turyttringar. Antipati mot engelska kan därför till skillnad från antipati
mot invandrar- och minoritetsspråken betraktas som att »sparka uppåt«.
Det andra manifesteras i sättet att tala om EU. Ett av nej-sidans
argument på kulturområdet var att svenska språket hotas (Elgemyr &
Hedlund 1994:143). I språkvårdsfältets argumentation för svenskans
sak blir det dock stundom oklart om diskussionen handlar om engelskt
inflytande eller om EU-medlemskap. Språkfrågan verkar närmast se-
kundär:
Nordand 2 2 012 45
do m ä n F ö r l u s t s o m s p r å k I d e o l o G I s k r e p r e s e n t at I o n . sp r å k v å r d e n s d I s k u r s e r o m e n G e l s k a I sv e r I G e
Med den ökande europeiseringen måste rimligen det nationella självbe-
stämmandet försvagas. Det är ju grundidén. Allt fler viktiga beslut som
angår oss kommer att fattas utanför landet efter förhandlingar som knap-
past förs på svenska. (Westman 1996:185)
Som Stråth (1992:322) påpekar var det i debatten om EU den unions-
kritiska vänstern som kom att bli försvarare av de nationella värdena,
vilket skapat en för Sverige säregen men inte unik koppling mellan
vänsterrörelsen och ett senmodernt nationellt identitetsbygge. Det pe-
kar på förbindelsen mellan politisk vänster och värnandet av national-
språket, som med Lindbergs (2005) formulering snarast är grundad »i
den modernitets-nationalism (sic) som blivit vänsterns svenska själv-
bild«. Svenska Akademiens roll i diskussionen gör det dock svårt att
utan förbehåll betrakta värnandet av svenskan som ett vänsterprojekt.
Det tyder snarare på att språkideologier inte med nödvändighet öve-
rensstämmer med andra ideologier och att höger–vänster-skalan för-
lorat mening när den transformerats in i fältet. Cassirers kritik mot
klistermärkena satte fingret på hur värnandet av svenskan kan tangera
andra, mer bekanta uttryck för nationalism, en ideologisk ordning som
historiskt upprätthållits från både höger och vänster, och som måhända
motsägelsefullt visat sig vara på frammarsch i globaliseringens tidevarv
(Hettne m.fl. 2006:7). Oakes (2005) ser det spirande intresset för sven-
ska språket som ett uttryck för ett nationalistiskt återuppvaknande.
Mot bakgrund av detta är det förstås intressant att hotet mot svenskan
kommit att konstrueras kring hotet mot Sveriges nationella autonomi
(t.ex. Hyltenstam 1996a). Värnandet av svenskan tycks också vara fråga
om ett motstånd mot försvagat självstyre, med kulturell likriktning och
kulturpolitisk underordning gentemot USA som följd – knappast gen-
temot England eller resten av det brittiska samväldet – vilket realiserats
som en aversion mot engelska.
Det är alltså inte någon slump att diskussionen om domänförlust
uppstod samtidigt som den om Europasamarbetet. Trtom är det yt-
terligare ett lager i frågans inbäddning, som närmast illustrerar hur
stöd av yttre förändringar som strävar åt samma håll, är oumbärligt
för den som söker förändra ett fält och dess symboliska styrkeförhål-
landen (Bourdieu 2000b:198). Med EU skapades enligt denna logik en
ny marknad för språkvården att utöva försvar för svenskan. Med dessa
Nordand 2 2 01246
lI n u s sa l ö
förändringar skedde en förskjutning i riktning mot en ny uppsättning
föreställningar om sociala och språkliga förhållanden, nämligen att
språkanvändning inom nationalstaten ska vara (åtminstone också) på
nationalspråket – med parentesen som en symboliskt viktig utveck-
ling från den monoglottiska tankevärd som ideologin härstammar ur.
»Svenska för allt i Sverige« manifesterar en nygammal ideologi som har
sina rötter i framväxten av nationalstaten Sverige och svenska språ-
ket som diskursivt projekt, där latinet under 1700- och 1800-talet fick
ge plats för nationalspråket, bl.a. vid universiteten (se t.ex. Tengström
1974). Grundvalen för att vid 1990-talets början framställa svenskan
som hotad var för det första insikten att man i verksamheter inom Sve-
riges territoriella gränser storskaligt orienterar sig mot marknader där
andra språk än svenska är värdefullt språkligt kapital. På så vis har
villkoren mellan språk och stat åter kommit att omförhandlas, då nya
krafter under benämningen globalisering destabiliserat nationalstatens
språkregim, genom att öppna upp för marknader som ligger bortom
nationalstatens kontroll, och där nationalspråket inte har samma värde
(jfr Blommaert 2007). För det andra växte insikten att även värdet av
andra främmande språk såsom tyska och franska hade devalverats, el-
ler åtminstone tappat mark som gångbara världsspråk för bl.a. vetens-
kaplig publicering (se Salö 2010). Det stod klart att språken på dessa
nya, globala marknader innefattar både vinnare och förlorare, och
många i Sverige har upplevt att deras egna språkliga resurser fått allt
mindre värde i dessa globaliserade miljöer (Blommaert 2010:3).
Det måste påpekas att debatten svenska–engelska har förts också
utanför språkvårdens fält. Det har sålunda uppstått ett slags polaritet
mellan ytterlighetspositioner, vars diskurser haft effekter också inom
språkvårdsfältet, då de markerat debattens yttersta gränser. En sådan
har utgjorts av nationalekonomen Radetzki, som fått överraskande
mycket utrymme i pressen med sitt budskap om att avskaffa svenskan.7
Som antagonist i det avseendet kan nämnas nätverket Språkförsvaret,
som lobbar ihärdigt för att svenskan på närapå alla nivåer behöver för-
svaras från engelskans globala utbredning (se Lindblom & Rubensson
2011, särsk. s. 28–42). Gentemot dessa positioner har språkvårdens
problemformulering framstått som en rimlig mellanväg, och följ-
aktligen har nya kedjor av traditionsbärare bidragit till att sprida och
därmed legitimera begreppet domänförlust också efter Språkvårds sista
Nordand 2 2 012 47
do m ä n F ö r l u s t s o m s p r å k I d e o l o G I s k r e p r e s e n t at I o n . sp r å k v å r d e n s d I s k u r s e r o m e n G e l s k a I sv e r I G e
nummer (t.ex. Melander 2007; Salö 2010; Stålhammar 2010). Det har
bidragit till att ge begreppen domän och diglossi en framskjuten roll i
diskussionen. De framställs i materialet som okomplicerade och ideo-
logiskt neutrala, trots att den tradition de kommer ifrån kritiserats hårt
för sin beskrivning av språk och samhälle som statiska enheter styrda
av rigida och deterministiska definitioner av språksituationer som bät-
tre speglar analytikerns strukturalist-funktionalistiska världsbild än de
kommunikativa praktiker de ämnar beskriva (Martin-Jones 1989; se
även Williams 1992). I den svenska diskussionen har hänvisningar till
internationella storheter från traditionen – särskilt Fishman och Fer-
guson – kunnat nyttjas för att reproducera diskursen om att svenskan
är hotad, men också för att i kritiken mot begreppet domänförlust ar-
gumentera att vissa domäner är mer avgörande än andra och att det
finns flera exempel på stabila diglossisituationer där »språkdöd« inte
är att vänta (se t.ex. Dahl och Boyd i Språkvård 4/2006). Perspektivet
har på så sätt kommit att vridas mot språket som sådant, och därmed
bort från språkbrukarna, deras praktiker, kompetenser och repertoarer
(jfr Simonsen 2002:7).
Det råder inga tvivel om att förbindelsen mellan ett enskilt språk
och en enskild nation är en historisk, ideologisk konstruktion (Woo-
lard & Schieffelin 1994:60). Utmärkande för språkhotsdiskurser är
att överbetona banden mellan språk och kultur, och språkets roll som
bärare av nationell identitet (Cameron 2007). Dock är »forestillningen
om, at identitet er bundet op på et bestemt modersmål, […] en roman-
tisk opfindelse, udviklet som en reaktion på den moderne udvikling«
(Østergård 1992:49). Under 1990-talet fanns utrymme för att framhålla
sådana idéer inom svensk kultur- och språkpolitik, och positionen ma-
nifesteras också inom språkvårdens fält (t.ex. Svenska språknämnden
1998:13; se Milani 2007 om kulturbegreppet i »Mål i mun«). Sådan
retorik reproducerar ett monoglottiskt ideal som det i takt med bredare
politiska och ideologiska utvecklingar i samhället blivit allt mer na-
turligt att distansera sig från, därav Josephsons (2011) uppmaning »se
upp med för mycket kultur!« (se även Josephson 2004a om enspråk-
ighetstänkande). Detta tomrum har man inom språkvårdens fält fått
fylla med en typ av ställföreträdande, mer rumsrena argument, som
de pedagogiska argumenten inom den högre utbildningen och mer ge-
nerellt det s.k. demokratiargumentet. Båda dessa har drivits fram ur
Nordand 2 2 01248
lI n u s sa l ö
diskursen som ett resultat av att man i försvaret av svenskan medvetet
negligerat språkets kultursida och egenvärde som uttryck för identitet
(jfr Lindberg 2005). Båda argumenten kan vidare problematiseras, bl.a.
för att de bär spår av ett visst perspektiv. Det demokratiska argumen-
tet är en del av språkvårdares habitus sedan en lång tid tillbaka och
har i olika tappningar använts mot både latinanvändning och engelsk
ordimport (se Tengström 1974 resp. Brunstad 2001). Från 1990-talet
och framåt är utgångspunkten i argumenten den som framhålls hos
Teleman & Westman i Språkvård 2/1997: att kunskaper i engelska är
ojämnt fördelade över olika sociala grupper, och att man genom att
främja bruket av svenska kan motverka orättvisa och ojämlikhet (se
även Melander 2007; SOU 2002:27). Kritikern kan invända att ojämn
distribution förstås också gäller för kunskaper i svenska, liksom för
ämnesspecifik kunskap mer generellt. Mer intressant är det dock att se
det som en illustration av hur diskurser opererar reflexivt: när de väl
har identifierats och etablerats, så kommer folk att orientera sig mot
dem, och argument konstrueras i syfte att underbygga en på förhand
uppsatt slutsats.
Trots viss fältintern kritik av domänförlustsbegreppet tyder genom-
gången på att det har saknats en bred vilja att diskutera dess vetenskap-
liga kvaliteter. Det kan delvis förklaras av att frågan om styrkeförhål-
landet engelska–svenska inte varit någons huvudsakliga vetenskapliga
nisch. Därtill har frågan för det mesta behandlas i genrer där begrep-
pets teoretiska och empiriska giltighet inte varit i fokus, vilket gjort
att kraven på förankring i sociolingvistisk teori inte varit särskilt högt
ställda. Med tiden har begreppet fått eget liv i diskursen, för vad det ver-
kar utan konceptuell klarhet eller ens behov av sådan, och inte stött på
patrull förrän det på allvar granskats i relation till praxis – då ofta utan-
för det omedelbara nätverk av intressenter där det som representation
förvärvat sitt värde. På det hela taget har domänförlust inte behandlats
som en metafor i Sverige, utan tolkats i mer egentlig mening: språk
har domäner, domäner kan förloras. Som auktoritet i Språk sverige har
»Mål i mun« spelat en nyckelroll för denna naturalisering. Betänkan-
dets dispositionella uppläggning är sett till flera kapitel en spegling av
den domändiskussion som fördes under 1990-talet. Betänkandet var
vidare parlamentariskt och ger därmed uttryck för en språksyn och
problembeskrivning med bred politisk förankring. Därutöver fanns
Nordand 2 2 012 49
do m ä n F ö r l u s t s o m s p r å k I d e o l o G I s k r e p r e s e n t at I o n . sp r å k v å r d e n s d I s k u r s e r o m e n G e l s k a I sv e r I G e
hög språkvetenskaplig kompetens både i kommittén, bland sakkun-
niga och bland remissinstanserna.
En viktig poäng hos Bourdieu (1977:651) är att den som strävar ef-
ter att försvara hotat kapital måste börja med att försvara marknaden.
Att domänförlust som representation trots allt inte ådragit sig mer kri-
tisk granskning i det svenska fältet kan därför också tolkas i relation
till strategier, dvs. människors, gruppers eller institutioners försök att
bevara eller öka värdet på det egna kapitalinnehavet och därmed slå
vakt om sina positioner, något som inom Bourdieus författarskap kan,
men inte behöver, implicera medvetenhet (Broady 1991). Fältteorins
redskap kommer här till användning för sina egenskaper att visa vad
människor och institutioner utifrån sina positioner och ackumulerade
kapital har att vinna respektive förlora på social förändring, och hur
strategier utvecklas för att med språket som medel skydda eller stärka
sådana investeringar. Det måste understrykas att sådant inte ska be-
traktas som positionsförsvarande i någon karriärsmening; det är fråga
om övertygelse och hängivenhet, inte egenintresse, som ytterst drivs
av den sociolingvistiska truismen att människor har starka känslor
för sina modersmål. Om man accepterar bilden av svenskan som ett
diskursivt projekt är heller inte t.ex. Svenska språknämndens position
remarkabel, då den på ett helt annat sätt än »nya« Språkrådet var en
nämnd för svenskan. Det har därmed varit en naturlig position att ligga
i frontlinjen för svenskans försvar. Det oaktat bör en bourdieusk analys
inbegripa både hur diskurser konstruerats och getts auktoritet och hur
diskurserna länkar till sina producenter. Det inbegriper att knyta vad
som framförts till de positioner varifrån det framförts, och till dem som
besitter dessa.
Med detta sagt är det symtomatiskt att diskursen om hotet mot
svenskan har producerats av högprominenta språkvetare som befolkar
språkvårdens fält – de som Blommaert och Verschueren (1998) kallar
»ideology brokers« – som utifrån sina positioner i vetenskapliga fält
gått in som borgenärer för problembeskrivningens legitimitet. Tidskrif-
ten Språkvård och Språknämndens övriga skrifter utgör också exempel
där producenter och legitimerare antingen är samma aktör eller hör
till samma krets, vilket garanterat fortsatt ackumulering av symbolisk
makt (jfr Kauppi 1998:470). Språklig expertis och auktoritet är fältspe-
cifikt symboliskt kapital i Bourdieus mening endast därför att det finns
Nordand 2 2 01250
lI n u s sa l ö
en marknad i Sverige där språk och kunskaper om språk – särskilt
gällande svenskan – tillmäts stort värde. Språkvetare har med andra
ord stort intresse av att svenska värderas så högt som möjligt, eftersom
»innehavarna av en viss bestämd kompetens försvarar sitt eget värde
som lingvistiska producenter genom att försvara en marknad för sina
lingvistiska produkter« (Bourdieu 1991:139). Det går även att betrakta
representationen domänförlust som i sig laddad med många former av
kapital. För fältets agenter ligger flera års investeringar i begreppet, som
i takt med språkpolitikens formering och etablering blivit en symbol
för fältets gemensamma sak. Att förespråka engelska – eller ifrågasätta
språkvårdens motmedel – är i förlängningen att krympa språkvårdens
marknad, och därmed undergräva dominerande positioner. När sådant
förespråkas av en betydelsefull agent från språkvårdens eget fält – som
Norén – utgör det ett brott mot fältets logik och doxa. Det avvikande
i en sådan nyutvecklad habitus markeras också i termer av det sociala
kapital som konstituerar fältet.
I överlappande fält är frågan om vad som räknas som värdefullt kapi-
tal särskilt komplicerad, eftersom kapital får sitt värde på den marknad
där det investeras. Därmed uppstår spänning mellan olika positioner
och former av fältspecifikt kapital. Empiriska belägg och förankring
i sociolingvistisk teori utgör kapital som värdesätts högre i renodlat
vetenskapliga fält än i språkvårdens. Att jobba för den sak som förenar
fältet har därigenom varit viktigare än att ifrågasätta medlen med vilka
det gjorts, vilket bäddat för en kamp mellan mer ideologiskt färgade
övertygelser och det slags reflexivitet som ofta värdesätts i vetenskap-
liga sammanhang. Också denna laddning synliggjordes i den strid
som utspelades i Språkvård 2006. Som nämnts hade Melander (2004a,
2005) själv anfört viss kritik mot domänförlustbegreppet. Trots det var
invändningen att språk inte dör av att förlora domäner beklämmande,
eftersom sådan kritik – särskilt i ett forum som Språkvård – riskerar att
skriva ner värdet på många års insatser i diskursen och samtidigt sätta
flera deltagares vetenskapliga habitus på spel. Det pekar på att det finns
regler för in- och utförsel av symboliskt kapital mellan positioner i fält
och närliggande fält. Införsel av nya former av symboliskt kapital kan
användas som en strategi inom fältet, exempelvis genom att låta profes-
sorer i naturvetenskapliga ämnen vittna om språkliga missförhållanden
inom de egna ämnena (se Språkvård 2/2006). Hög växelkurs för ett fält
Nordand 2 2 012 51
do m ä n F ö r l u s t s o m s p r å k I d e o l o G I s k r e p r e s e n t at I o n . sp r å k v å r d e n s d I s k u r s e r o m e n G e l s k a I sv e r I G e
som språkvårdens har också hårdfakta om engelskanvändning, i form
av siffror och statistik (t.ex. Salö 2010). Det har också varit återkom-
mande att tillföra diskussionen vetenskapligt kapital genom att försöka
koppla befintliga språkbytesmodeller till svenska förhållanden (se Me-
lander 1997; Josephson 2004b för exempel). Att det är problematiskt
att tillämpa sådana på ett starkt nationalspråk som svenskan är kritik
som Melander (2005) själv framför. Inte desto mindre har översättning
av teman och diskussioner som importeras från omvärlden till fältets
egen logik tjänstgjort som ett fältspecifikt sätt att producera kunskap
inom språkvården (jfr Broady 2002). Det exemplifieras också väl i re-
sonemanget hos Hyltenstam (1996a), som menar att svenskan är ett
hotat språk – om vi ser det som ett minoritetsspråk. Allmänlingvistiska
bidrag från hans position i fältet har kunnat omsättas till vetenskapligt
kapital med högt värde, och hans avsaknad av nordistiskt arv har vi-
dare befäst detta värde, då sådant arv som kapitalform i detta samman-
hang kan ligga innehavaren i fatet. För nordister riskerar alla utsagor
om svenskan att värderas i relation till den egna ämnestraditionens
historia.
Domänförlust och framtiden
I ett nordiskt perspektiv går det med fält som verktyg att se de senaste
årens diskussion om domänförlustbegreppet som stridigheter om den
hegemoniska förståelseramen för det offentliga samtalet om engelskans
ställning kontra nationalspråkens. Från den utmanande positionen,
som förefaller vara särskilt stark i Danmark (t.ex. Preisler m.fl. 2005),
ligger tonvikten vid att kritisera begreppets vetenskaplighet. Till be-
greppets försvar framhålls då ofta att domänförlust främst ska ses som
ett politiskt begrepp – en metafor så god som någon – och att dess
vetenskapliga giltighet därmed är av sekundär relevans. Många med
denna hållning förefaller vara beredda att acceptera vissa brister med
begreppet, men framhåller att alltför hårdför kritik mot det riskerar
att tas för ett förnekande av den problematik som begreppet med viss
framgång lyckats belysa, och som med tiden trots allt vunnit politiskt
gehör. Denna senare hållning öppnar upp för en jämförelse med be-
greppet halvspråkighet, som cirkulerade i den svenska debatten under
1970- och 1980-talet. Begreppet har fått kritik som liknar kritiken av
Nordand 2 2 01252
lI n u s sa l ö
domänförlust: det vilar på tvivelaktiga antaganden om språk (Hylten-
stam & Stroud 1982; Stroud 1978) och har som språklig teori beskri-
vits som »halvbakad« (Martin-Jones & Romanie 1986). Stroud (2004)
ser vidare begreppet som en språkideologisk konstruktion som repro-
ducerar social orättvisa. Skutnabb-Kangas, som framstått som en av
begreppets främsta förespråkare, tillkännagav emellertid tidigt att hon
inte betraktade begreppet som vetenskapligt utan som politiskt, och
vidhöll att det fortsatt borde användas för att inte ta fokus bort från det
fenomen det pekar på:
Jag anser inte att dubbel halvspråkighet egentligen är ett språkligt, eller
rättare sagt språkvetenskapligt begrepp. Enligt mitt sätt att se det är det ett
politiskt begrepp, vars utvecklande tills vidare är på ett förvetenskapligt
stadium. Det är en fråga om makt och förtryck, men det borde vara for-
skarnas skyldighet gentemot dem som nu drabbas av det att försöka göra
det till föremål för vetenskapliga studier. (Skutnabb-Kangas 1981:259)
Distinktionen mellan vetenskapliga begrepp och politiska begrepp är
emellertid hårfin och inte alls oproblematisk (jfr Cibulka 1995:118).
En sådan gränsdragning bygger nämligen på föreställningen om att
det finns ideologiskt neutrala representationer. Det är samtidigt bely-
sande för vad Bourdieu (2000b:305) beskriver som det vetenskapliga
subjektets tvång genom dess bindningar till det empiriska subjektets
intressen och hjärtefrågor. Huruvida domänförlustbegreppets oklara
status är fördelaktig kan diskuteras, då det lätt blir problem när sådana
begrepp i diskursen sätts i rörelse, plockas upp och tas i bruk av for-
skare, lobbygrupper, beslutsfattare och andra aktörer som ser dem som
vetenskapliga, och därmed »förblir instängda i ett synsätt de inte upp-
fattar som ett sådant« (ibid. s. 304). Domänförlust blir med detta en typ
av politisk representation som i sig naturaliserar – och därigenom ma-
skerar – det konstruktionsjobb som ligger bakom synsätten (jfr Mehan
1996:274). Det får effekt när deras representationer i normaliserad form
tar plats i utredningar, propositioner och lagar vilket inlåter oss i en
diskurs som reproducerar befintliga strukturer av auktoritet, kunskap
och social kontroll (Shapiro 1988:12).
Domänförlust har det gemensamt med andra ideologiska beteck-
ningar som halvspråkighet och rinkebysvenska (se Stroud 2004) att
det kan ses som ett sätt att hantera diversiteten i ett allt mer globaliserat
Nordand 2 2 012 53
do m ä n F ö r l u s t s o m s p r å k I d e o l o G I s k r e p r e s e n t at I o n . sp r å k v å r d e n s d I s k u r s e r o m e n G e l s k a I sv e r I G e
samhälle. De är representationer för diskurser om globaliseringens ef-
fekter som tvingar oss att ompröva föreställningar om Sverige, svenska
och svenskhet. När domänförlust synas på en sådan hög skalnivå ger
det sken av att vara ett nationalstatsbegrepp som först och främst rör
förlust av kontroll, och som strävar efter att ringa in problemen som
uppstår till följd av globalisering, där vad man upplever som nationella
händelser i allt mindre utsträckning knyts till vad man upplever som
nationella språk. Globalisering kan med detta synsätt sägas utmana
hela nationalstatsparadigmet, bland annat på grund av att språkens
roll som nationella symboler och resurser för social identifikation blir
sekundär (Pujolar 2007:75).
Analogin med halvspråkighet inbjuder vidare till tolkningen att ock-
så domänförlust kan ses som en produkt av politisk vilja och som en
symbolisk tillgång inom svensk språkpolitik, som i en tid av nationell
stress lanserats utan vidare anspråk på långvarighet eller för att klara en
granskning som vetenskapligt begrepp. Som del av ett slags pedagogisk
och politisk retorik har domänförlust visserligen fyllt sin funktion fram
till dagen för språklagens införande i Sverige; det är en viktig framgång
för fält att få sina frågor förankrade i staten. Efter språklagen förefaller
begreppet dock ha förhållandevis lite att tillföra om målet är att förstå
den komplexitet som finns i det sociala livet och dess praktiker. Att över-
ge begreppet kan bli ett sätt att förnya fältets verktyg och perspektiv,
där vi utvecklas kunskapsmässigt genom det vi lämnar därhän. Genom
att utmana vad som verkligen menas med domänförlust kan man alltså
paradoxalt nog med mer specificitet uppmärksamma några av de pro-
blem som finns i praxis men som döljs av representationens ideologiska
töcken. Från egen position – som förstås inte är ovidkommande i en
bourdieusk analys – hoppas jag att detta går att genomföra med respekt
för fältets historia och dess forna strider, för »det är genom kampen som
fältet får sin plats i tiden« (Bourdieu 2000b:238).
Nordand 2 2 01254
lI n u s sa l ö
Om författaren
Linus Salö är doktorand vid Centrum för tvåspråkighetsforskning,
Stockholms universitet.
E-post: linus.salo@biling.su.se
Noter
* Tack för synpunkter på detta manus riktas till L. Hanell och särskilt en av Nord-
ands två anonyma granskare, samt till följande tre konstellationer: O. Josephson
och medlemmarna i nätverket Parallelsproglighed i Norden, D. Broady och delta-
garna på forskarkursen Kapital och fält vid Uppsala universitet våren 2012 samt
K. Hyltenstam och resten av kollegiet vid Centrum för tvåspråkighetsforskning,
Stockholms universitet.
1 Intervju med L. Salö.
2 http://www.ne.se/sve/domänförlust (21 september 2012).
3 Materialet från Språkvård listas inte i källförteckningen. Utgivare har i tur och
ordning varit Nämnden för svensk språkvård, Svenska språknämnden och Språk-
rådet, samtliga i Stockholm. Se t.ex. Lindgrens bidrag i Språkvård 2/2007 för en
historik.
4 Det ska genast understrykas att denna artikel inte utgör en fältanalys av språk-
vården, och att fältbegreppet enbart tillämpas som del av en vidare sociologisk
modell. En fullödig kartläggning av ett fält kräver att man grundligt och med
olika infallsvinklar karaktäriserar fältets positioner och agenterna som besitter
dem, samt belyser hur kapitalformer värderas och distribueras inom fältet (se
t.ex. Bourdieu 2000b).
5 Ett undantag är dock Hollqvist (1984) om verksamhetsspråk i tre transnationella
företag.
6 B. Lindgren, personlig kommunikation.
7 T.ex. i Aftonbladet 2006-02-02; DN 2007-06-28.
Litteratur
Arnstad, Maria 2011: Coola ner! Engelska är
okej. Språktidningen, 1, 32–34.
Bauman, Richard & Charles Briggs 1990: Po-
etics and Performance as Critical Perspec-
tives on Language and Social Life. Annual
Review of Anthropology, 19, 59 88.
Bauman, Zygmunt 1987: Legislators and Inter-
preters. Cambridge: Polity Press.
Bergman, Gösta 1954: Nämnden för svensk
språkvård. I: Språkvård. Redogörelser och
studier utgivna till språkvårdsnämndens tio-
årsdag 1954. Stockholm: Norstedts. 1–31.
Bergsten, Nils 1915: Om engelska lånord i
svenskan. Språk och stil, 15, 5387.
Blommaert, Jan 1999a: The debate is open. I:
Blommaert, Jan (red.), Language Ideologi-
cal Debates. Berlin/New York: Mouton de
Gruyter. 1–38.
Blommaert, Jan (red.) 1999b: Language Ideolo-
gical Debates. Berlin/New York: Mouton de
Gruy ter.
Nordand 2 2 012 55
do m ä n F ö r l u s t s o m s p r å k I d e o l o G I s k r e p r e s e n t at I o n . sp r å k v å r d e n s d I s k u r s e r o m e n G e l s k a I sv e r I G e
Blommaert, Jan 2007: Sociolinguistic scales.
Intercultural Pragmatics, 4, 1–19.
Blommaert, Jan 2010: The Sociolinguistics of
Globalization. New York: Cambridge Uni-
versity Press.
Blommaert, Jan & Jef Verschueren 1998: De-
bating Diversity. Analysing the Discourse of
Toleranc e. London/New York: Routledge.
Bourdieu, Pierre 1977: The economics of lin-
guistic exchanges. Social Science Informa-
tion, 16(6), 645 668.
Bourdieu, Pierre 1991: Kultur och kritik. An-
föranden av Pierre Bourdieu. Göteborg:
Daidalos.
Bourdieu, Pierre 2000a: Pascalian Meditations.
Cambridge: Polity Press.
Bourdieu, Pierre 2000b: Konstens regler. Det
litterära fältets uppkomst och struktur. Stock-
holm: Symposion.
Boyd, Sally 1999: Transatlantic connections.
Attitudes towards (Anglo-American) Eng-
lish in Sweden in the 1990s. I: Migration
och mångfald: Essäer om kulturkontakt och
minoritetsfrågor tillägnade Harald Runblom.
Uppsala: Centrum för multietnisk forsk-
ning. 233 247.
Broady, Donald 1991: Sociologi och epistemologi.
Om Pierre Bourdieus författarskap och den
historiska epistemologin. Stockholm: HLS
Förlag.
Broady, Donald 2002: Nätverk och fält. I: Gun-
neriusson, Håkan (red.), Sociala nätverk och
fält. Historiska institutionen, Uppsala uni-
versitet. 49–72.
Brunstad, Endre 2001: Det reine språket. Om
purisme i dansk, svensk, færøysk og norsk.
Nordisk institutt, Universitet i Bergen.
Cameron, Deborah 2007: Language endanger-
ment and verbal hygiene: History, morality
and politics. I: Duchêne, Alexandre & Mo-
nica Heller (red.), Discourses of Endanger-
ment. Ideology and Interest in the Defence of
Languages. London: Continuum. 268–285.
Cassirer, Peter 1987: »Bevara svenskan blan-
dad«. Dagens Nyheter. 8 augusti 1987, 5.
Christensen, Martin 2006: Danske universite-
ters udbud af engelsksproget undervisning. En
undersøgelse af et felt i hastig udvikling. In-
stitut for Engelsk, Germansk og Romans,
Københavns universitet.
Chrystal, Judith-Ann 1988: Engelskan i svensk
dagspress. Stockholm: Esselte studium.
Cibulka, James 1994: Policy analysis and the
study of the politics of education. I: Scrib-
ner, Jay D. & Donald H. Layton (red.), The
Study of Educational Politics. Washington
DC/London: The Falmer Press. 105–125.
Cooper, Robert 1989: Language Planning and
Social Change. Cambridge: Cambridge Uni-
versity Press.
De Geer, Vilhelm 1962: Svenska språkets engel-
ska sjuka. Stockholm: Andrén & Holm.
Duchêne, Alexandre & Monica Heller (red.)
20 07: Discourses of Endangerment. Ideolog y
and Interest in the Defence of Languages. Lon-
don: Continuum.
Elgemyr, Anders & Ewa Hedlund 1994: JA el-
ler NEJ till EU? Argumenten för och emot ett
svenskt medlemskap. Stockholm: Fritzes.
Ellegård, Alvar 1989: Engelskan i svenskan.
Språk i Norden 1989, 67–76.
Falk, Maria 2001: Domänförluster i svenskan.
Köpenhamn: Nordiska ministerrådet. URL:
www.sprakradet.se/servlet/GetDoc?meta_
id=2316 (21 september 2012).
Foucault, Michel 1972: The Archaeology of
Knowledge. And The Discourse on Language.
New York: Vintage Books.
Grillo, Ralph 1985: Ideologies and Institutions
in Urban France: the Representation of Immi-
grants. Cambridge: Cambridge University
Press.
Gunnarsson, Britt-Louise & Katarina Öhman
1997: Det internationaliserade universite-
tet. En studie av bruket av engelska och an-
dra främmande språk vid Uppsala universi-
tet. (TeFa, 16.) Institutionen för nordiska
språk, Uppsala universitet.
Haberland, Hartmut 2005: Domains and do-
main loss. I: Preisler, Bent, Anne Fabricius,
Hartmut Haberland, Susanne Kjaerbeck &
Karen Risager (red.), The Consequences of
Mobility. Department of Language and Cul-
ture, Roskilde University. 227–237.
Hellberg, Staffan 1986: Kanalerna och kon-
sekvenserna. Om språkstyrning i det
svenska skriftspråket under 1800-talet.
I: De nordiske skriftspråkenes utveckling på
1800-tallet 3. Ideologier och språkstyrning.
Oslo: Nordisk språksekretariat. 178–199.
Nordand 2 2 01256
lI n u s sa l ö
Hettne, Björn, Sverker Sörlin & Uffe Østergård
2006: Den globala nationalismen. Stock-
holm: SNS Förlag.
Hollqvist, Håkan 1984: The Use of English in
Three Swedish Companies. Stockholm: Alm-
qvist & Wiksell.
Hyltenstam, Kenneth 1996a: Svenskan, ett
minoritetsspråk i Europa – och världen?
Svenskans beskrivning, 21, 9–33.
Hyltenstam, Kenneth (red.) 1996b: Tvåsp rå-
kighet med förhinder? Invandrar- och minori-
tetsundervisning i Sverige. Lund: Studentlit-
teratur.
Hyltenstam, Kenneth & Christopher Stroud
1982: Halvspråkighet – ett förbrukat slag-
ord. Invandrare & Minoriteter, 3, 10 –13.
Höglin, Renée 2002: Engelska språket som hot
och tillgång i Norden. Köpenhamn: Nordi-
ska ministerrådet.
Irvine, Judith 1989: When Talk Isn’t Cheap:
Language and Political Economy. I: Bren-
neis, Donald & Ronald K.S. Macaulay
(red.), The Matrix of Language. Boulder:
Westview Press. 258–283.
Isaksson, Curt 2006: Ständig sekreterare tror
på civil ohörsamhet. Universitetsläraren,
10/11.
Jansson, Erland (red.) 2008: Vetenskapssvenska
– med svensk kvalitet? Stockholm: Språk-
det, Högskoleverket och Södertörns hög-
skola.
Josephson, Olle 2004a: »Ju« Ifrågasatta själv-
klarheter om svenskan, engelskan och alla
andra språk i Sverige. Stockholm: Nor-
stedts.
Josephson, Olle 2004b: Engelskan i 2000-ta-
lets Sverige. I: Engelskan i Sverige. Språk-
val i utbildning, arbete och kulturliv. Sven-
ska språknämnden 2004. Stockholm:
Norstedts. 7–24.
Josephson, Olle 2011: Se upp med för mycket
kultur. Svenska Dagbladet. 7 mars 2011, 6.
Kauppi, Niilo 1998: Intellektuell multipositio-
nalitet: exemplet Tel Quel (1963–1971). I:
Broady, Donald (red.), Kulturens fält. Göte-
borg: Daidalos. 467476.
Krauss, Michael 1992: The world’s languages
in crisis. Language, 6 8, 4–10.
Laureys, Godelieve 1994: Det svenska språket
i ett europeiskt perspektiv. Svenskans be-
skrivning, 2 0, 2437.
Lewin, Leif 2002: Ideologi och strategi. Svensk
politik under 130 år. Stockholm: Norstedts.
Lindberg, Bo 1986: Nationalromantik och
språkstyrning. De nordiske skriftspråkenes
utveckling på 1800-tallet 3. Ideologier och
språkstyrning. Oslo: Nordisk språksekreta-
riat. 51– 64.
Lindberg, Bo 2005: Det nya Sverige och språ-
ket vi ärvde. Svenska Dagbladet 21 mars
2005, 4.
Lindblom, Per-Åke & Arne Rubensson (red.)
2011: Svenskan – ett språk att äga, älska och
ärva. En antologi. Stockholm: Språkförsva-
ret.
Ljosland, Ragnhild 2008: Lingua franca, pre-
stisjespråk og forestilt fellesskap. Om engelsk
som akademisk språk i Norge: et kasusstudi-
um i bred kontekst. Institutt for nordistikk
og litteraturvitenskap, Norges teknisk-na-
turvetenskaplige universitet.
Ljung, Magnus 1985: Lam anka – ett måste? En
undersökning av engelskan i svenskan, dess
mottagande och spridning. Stockholms uni-
versitet.
Ljung, Magnus 1988: Skinheads, hackers &
lama ankor. Engelskan i 80-talets Sverige.
Stockholm: Trevi.
Lund, Jørn 1989: Okay? Amerikansk påvirkning
af dansk sprog. Köpenhamn: Dansklærer-
foreningen.
Lundberg, Allan 1960: Om bruket av fula ord.
Industria, 10, 24 28.
Lønsmann, Dorte 2010: English as a corpo-
rate language: language choice and language
ideologies in an international company in
Denmark. The Department of Culture and
Identity, Roskilde University.
Lööw, Heléne 1994: För en ny antirasistisk
strategi. Ord & Bild, 1–2/1994, 4–11.
Madsen, Mia 2008: »Der vil alltid være brug
for dansk«. En undersøgelse af 11 naturvi-
denskablige forskeres grunde til at vælge hen-
holdsvis dansk og engelsk i deres arbejde. Kö-
penhamns universitet.
Martin-Jones, Marilyn 1989: Language, power
and linguistic minorities: the need for an
alternative approach to bilingualism, lan-
Nordand 2 2 012 57
do m ä n F ö r l u s t s o m s p r å k I d e o l o G I s k r e p r e s e n t at I o n . sp r å k v å r d e n s d I s k u r s e r o m e n G e l s k a I sv e r I G e
guage maintenance and shift. I: Grillo,
Ralph (red.), Social Anthropology and the Po-
litics of Language. London/New York: Rout-
ledge. 106–125.
Martin-Jones, Marilyn & Suzanne Romanie
1986: Semilingualism: A Half-Baked The-
ory of Communicative Competence. Ap-
plied Linguistics, 7(1), 26 –38.
Mehan, Hugh 1996: The construction of an
LD student: a case study in the politics of
representation. I: Silverstein, Michael &
Greg Urban (red.), Natural Histories of Dis-
course. Chicago/London: The University of
Chicago Press. 253–276.
Melander, Björn 1997: De små språken i den
europeiska gemenskapen. Språk och stil, 17,
91–113.
Melander, Björn 2004a: Vinna eller försvin-
na? Om svenskans användning i EU-
sam¬manhang. I: Engelskan i Sverige.
Språkval i utbildning, arbete och kulturliv.
Svenska språknämnden 2004. Stockholm:
Norstedts. 157–179.
Melander, Björn 2004b: Engelska och svenska
vid Uppsala universitet – en uppföljning.
I: Bäcklund, Ingegerd, Ulla Börestam,
Ulla Melander Marttala & Harry Näslund
(red.), Text i arbete/Text at work. Festskrift
till Britt-Louise Gunnarsson den 12 januari
2005. Institutionen för nordiska språk,
Upp sala universitet. 135–143.
Melander, Björn 2005: Ett komplett och sam-
hällsbärande språk. Hur ser man på sven-
skan i Sverige? Svenskans beskrivning, 27,
193–213.
Melander, Björn 2006: Funktion eller kultur
– vad ska svensk språkpolitik syfta till?
Språk i Norden 2006, 43–55.
Melander, Björn 2007: Språkpolitik och språ-
kvård. I: Sundgren, Eva (red.), Sociolingvi-
stik. Stockholm: Liber. 310–335.
Mickwitz, Åsa 2010: Anpassning i språkkontakt.
Morfologisk och ortografisk anpassning av en-
gelska lånord i svenska. Finska, finskugriska
och nordiska institutionen, Helsingfors
universitet.
Milani, Tommaso 2006: Language Planning
and National Identity in Sweden: A Perfor-
mativity Approach. I: Mar-Molinero, Clare
& Patrick Stevenson (red.), Language Ideo-
logies, Policies and Practices. Basingstoke:
Palgrave Macmillan. 104–117.
Milani, Tommaso 2007: Voices of endanger-
ment: A language ideological debate on
the Swedish language. I: Duchêne, Ale-
xandre & Monica Heller (red.), Discourses
of Endangerment. Ideology and Interest in the
Defence of Languages. London: Continuum.
169 –196.
Norrby, Catrin & Gisela Håkansson 2010:
Introduktion till sociolingvistik. Stockholm:
Norstedts.
Oakes, Leigh 2005: From internationalisation
to globalisation. Language and the na-
tionalist revival in Sweden. L anguage Pro-
blems & Language Planning, 29(2), 151–176.
Phillipson, Robert 1992: Linguistic Imperialism.
Oxford: Oxford University Press.
Phillipson, Robert 2008: English, panacea or
pandemic? Keynote vid Language issues
in English-medium universities: a global
concern. University of Hong Kong 18–20
June 2008.
Preisler, Bent 2005: Deconstruction »the do-
main of science« as a sociolinguistic entity
in ELF societies: The relationship between
English and Danish in higher education
and research. I: Preisler, Bent, Anne Fa-
bricius, Hartmut Haberland, Susanne
Kjaerbeck & Karen Risager (red.), The Con-
sequences of Mobility. Department of Lan-
guage and Culture, Roskilde University.
238–248.
Preisler, Bent 2009: Complementary langua-
ges. The national language and English as
working languages in European universi-
ties. Angles on the English-Speaking World, 9,
10–28.
Preisler, Bent, Anne Fabricius, Hartmut Ha-
berland, Susanne Kjaerbeck & Karen Risa-
ger (red.) 2005: The Consequences of Mobi-
lity. Department of Language and Culture,
Roskilde University.
Price, Glanville 1984: The Language of Britain.
London: Edward Arnold.
Pujolar, Joan 2007: Bilingualism and the nati-
on-state in the post-national era. I: Heller,
Monica (red.), Bilingualism: A Social Ap-
proach. London: Palgrave. 71–95.
Nordand 2 2 01258
Li n u s sa L ö
Ransgart, Martin 2004: Den svenska språkvår-
dens syn på importord under 1800- och
1900-talet. I: Sandøy, Helge & Jan-Ola
Östman, »Det främmande« i nordisk språ-
kpolitik. Om normering av utländska ord.
Oslo: Novus forlag. 175–218.
Rask Madsen, Mikael: Reflexivity and the con-
struction of the international object: The
case of human rights. International Political
Sociology, 5, 259–275.
Ravnholt, Ole 2008: Domænetab, parallelsprog-
lighed og engelske lån. Nyt fra Sprognæv-
net, 2, 7–12.
Rydgren, Jens 2005: Från skattemissnöje till
etnisk nationalism. Högerpopulism och par-
lamentarisk högerextremism i Sverige. Lund:
Studentlitteratur.
Salö, Linus 2010: Svenska eller engelska? En
kartläggning av språksituationen inom högre
utbildning och forskning. Stockholm: Språ-
krådet.
Schieffelin, Bambi, Kathryn Woolard & Paul
Kroskrity (red.) 1998: Language Ideologies.
Practice and Theory. New York/Oxford: Ox-
ford University Press.
SFS 2009:600 2009: Språklag. Svensk författ-
ningssamling. Stockholm: Kulturdeparte-
mentet.
Shapiro, Michael 1988: The Politics of Represen-
tation. Writing Practices in Biography, Pho-
tography, and Policy Analysis. Madison: The
University of Wisconsin Press.
Sharp, Harriet 2001: English in Spoken Swedish.
A Corpus Study of Two Discourse Domains.
Stockholm: Almqvist och Wiksell.
Sigurd, Bengt 1977: Språk och framtid – nå-
gra spekulationer. I: De nordiska språkens
framtid. Bidrag vid en konferens. Stockholm:
Esselte studium. 132–147.
Silverstein, Michael 1996: Monoglot »stan-
dard« in America: Standardization and
methaphors of linguistic hegemony. I:
Brenneis, Donald & Ronald K.S. Macau-
lay (red.), The Matrix of Language. Boulder:
Westview Press. 284–306.
Silverstein, Michael & Greg Urban (red.)
1996: Natural Histories of Discourse. Chi-
cago/London: The University of Chicago
Press.
Simonsen, Dag 2002: Å velge bort norsk. Om
begrepene »domene« og »domenetap« an-
vendt på skandinaviske land. Norsklæra-
ren, 2, 5 17.
Simonsen, Dag 2005: Over the fence – and
into English? Reflections on adolescents,
academics, linguistics development and
language policy in Norway in the early
2000s. I: Preisler, Bent, Anne Fabricius,
Hartmut Haberland, Susanne Kjaerbeck
& Karen Risager (red.), The Consequences of
Mobility. Department of Language and Cul-
ture, Roskilde University. 249–271.
Skutnabb-Kangas, Tove 1981: Tvåspråkighet.
Lund: Liber.
SOU 2002:27 2002: Mål i mun. Förslag till
handlingsprogram för svenska språket. Sta-
tens offentliga utredningar. Stockholm:
Kulturdepartementet.
SOU 2008:26 2008: Värna språken – förslag
till språklag. Statens offentliga utred-
ningar. Stockholm: Kulturdepartementet.
Stroud, Christopher 1978: The concept of se-
milingualism. Working Papers in Linguistics,
16, 153–172. Lund University, Depart-
ment of General Linguistics.
Stroud, Christopher 2004: Halvspråkighet och
rinkebysvenska som språkideologiska be-
grepp. I: Hyltenstam, Kenneth & Inger
Lindberg (red.), Svenska som andraspråk – i
forskning, undervisning och samhälle. Lund:
Studentlitteratur. 329–357.
Stråth, Bo 1992: Folkhemmet mot Europa. Ett
historiskt perspektiv på 90-talet. Stockholm:
Tidens förlag.
Ståhle, Carl Ivar 1962: De främmande orden
och den svenska ordbildningen. I: Dahl-
stedt, Karl-Hampus, Gösta Bergman &
Carl Ivar Ståhle (red.), Främmande ord i
nusvenskan. Stockholm: Bonniers. 48 –73.
Stålhammar, Maj 2010: Engelskan i svenskan.
Åttahundra år av lånade ord och språkliga in-
fluenser. Stockholm: Norstedts.
Svenska språknämnden 1998: Förslag till
handlingsprogram för att främja svenska
språket. URL: www.sprakradet.se/2284
(21 september 2012).
Svenska språknämnden 2004: Engelskan i Sve-
rige. Språkval i utbildning, arbete och kul-
turliv. Stockholm: Norstedts.
Nordand 2 2 012 59
do m ä n F ö r l u s t s o m s p r å k I d e o l o G I s k r e p r e s e n t at I o n . sp r å k v å r d e n s d I s k u r s e r o m e n G e l s k a I sv e r I G e
Söderberg, Barbro 1983: Från rytters och cow-
boys till tjuvstrykers. S-pluralen i svenskan.
En studie i språklig interferens. Stockholm:
Almqvist & Wiksell.
Teleman, Ulf 1989: Det nordiska språksamar-
betet. Idéer och framtidsuppgifter. Språk i
Norden 1989, 14 –32.
Teleman, Ulf 2003: Tradis och funkis. Svensk
språkvård och språkpolitik efter 1800.
Stockholm: Norstedts.
Tengström, Emin 1974: Latinet i Sverige. En
kulturhistorisk översikt. Stockholm: Bon-
niers.
Thelander, Mats 1974: Grepp och begrepp i
språk sociologin. Lund: Studentlitteratur.
Venås, Kjell 1993: Domenetap for norsk? Språk
i Norden 1993, 13 –32.
Vikør, Lars 2010: Language purism in the Nor-
dic countries. International Journal of the
Sociology of Language, 204, 9 –30.
Wellander, Erik 1939: Riktig svenska. En hand-
ledning i svenska språkets vård. Stockholm:
Svenska Bokförlaget P.A. Norstedt & Sö-
ner.
Westman, Margareta 1994: Språkets lustgård
och djungel. Stockholm: Norstedts.
Westman, Margareta 1996: Har svenska språ-
ket en framtid? I: Moberg, Lena & Mar-
gareta Westman (red.), Svenskan i tusen
år. Glimtar ur svenska språkets utveckling.
Stockholm: Norstedts. 182–194.
Williams, Glyn 1992: Sociolinguistics. A Socio-
logical Critique. London/New York: Rout-
ledge.
Wollin, Lars 1988: Nordiska språk – ett mo-
dernt 1800-talsämne? Några glimtar ur en
disciplins historia. I: Svensson, Jan (red.),
Nordistiken som vetenskap. Artiklar om äm-
nets historia, teorier och metoder. Lund: Stu-
dentlitteratur. 31–46.
Woolard, Kathryn & Bambi Schieffelin 1994:
Language Ideology. Annual Review of
Anthropology, 23, 55–82.
Østergård, Uffe 1992: Europas ansigter. Natio-
nale stater og politiske kulturer i en ny, gam-
mal verden. Köpenhamn: Rosinante.
... In Bourdieu's reflexive sociology, studying the social world in which we as analysts are involved entails "breaking with inside experience" (Bourdieu, 1988, p. 1 [emphasis removed]). Thus, unearthing the field's "epistemological unconscious" (Wacquant, 1992, p. 41) is a prerequisite for achieving a reflexive understanding of one's own position and dispositions in the overlapping fields of language politics and research (Salö, 2012). ...
... They occurred in a time of "economic, political and identity crisis" (Milani, 2007, p. 177). As I have argued elsewhere (Salö, 2012), they are also ideologically interconnected. The juxtaposition indexes the link between the political left and the safeguarding of the national language, founded in "the nationalism of modernity which has become the left's Swedish self-image" (Lindberg, 2005, p. 4). ...
... In this respect, it may be argued that discussions on domain loss and the position of Swedish were able, in effect, to cling to discourses linked to the status of the minority languages (Salö, 2012). However, as Milani & Johnson (2008) have analyzed in some detail, the follow-up bill Bästa språket (Prop. ...
Chapter
Full-text available
This chapter presents a sociological account of the language ideological representations underpinning discourses about perceived threats from English in Sweden. The objective is to contextualize the conceptual history of “domain loss” within Sweden’s field of language planning, in conjunction with crossing discourses about minority languages and EU membership. With Bourdieu, the safeguarding of Swedish is comprehended as linked to struggles where the role of the nation-state is set in flux, opening up linguistic markets beyond its control. As a product of the relation between agents’ habitus and the field, domain loss has served to legitimize discourses about the disestablishment of the national language regime, which is interpreted as a strategy to defend the market into which agents have invested capital.
... As noted earlier, the perceived impact of English in Sweden has raised concerns of macrosocial as well as more specific linguistic prominence, which have come to serve as the raison d'être for taking language policy measures (study 1). Accordingly, there is by now a substantial body of scholarly work that has sought to unravel the specifics percolating amid these language political concerns (e.g., Bolton & Kuteeva 2012;Bolton & Meierkord 2013;Hult 2004Hult , 2005Josephson 2014;Linn & Oakes 2007;Milani 2006Milani , 2007bMilani & Johnson 2008;Oakes 2005;Salö 2012; also study 1). To cut things short, from different point of views these studies attempt to grapple with the fact that English is largely perceived as threatening Swedish in LPP discourse, and that this threat is seen as particularly salient in academia. ...
... One pertinent line of critique that can and has been leveled at 'domain loss' is that, as a diagnosis of a sociolinguistic macro-condition, 'domain loss' has limited, if any, support in the literature. As a consequence, the diagnosis itself seems to suffer from lack of conceptual clarity, poor theoretical anchorage, and ill-founded support in empirical inquiry (Christensen 2006;Dahl & Boyd 2006;Haberland 2005;Phillipson 2008Phillipson , 2009Preisler 2005Preisler , 2009Salö 2012;Simonsen 2002). Studies that have discussed 'domain loss' in relation to empirical data across a range of Scandinavian sociolinguistic settings have generally been skeptical of its usefulness (Ljosland 2008;Lønnsman 2010;Madsen 2008). ...
... From a scientific point of view, 'domain loss' is an example of a representation that has 'done more to muddle the issue than to clarify it' (Bourdieu & Wacquant 1992, 171). If the sole aim were to produce an understanding of current sociolinguistic developments, then 'domain loss' seems to be an inappropriate thinking-tool, which the LPP field would do well to abandon (Salö 2012). However, as the field perspective of study 1 discloses, it should not be presupposed that clarifying or understanding the sociolinguistic problem constituted the principal motifs for producing and reproducing this notion. ...
... How does one go about doing this necessary labour? There are probably different ways, but in my case it was attempted by initially unravelling the state and structure of Swedish LPP as a particular intellectual social space (Brubaker, 1993, p. 221), which was realized by historicizing English as a sociolinguistic problem in Swedish LPP (published as Salö, 2012 andSalö, 2014). Reflexivity, thus, is here enacted by the very effort of undertaking an opening analysis of the field of which the researcher him-or herself is the product and where previous investments have already been placed (e.g., Salö, 2010). ...
... Teleman (2003, p. 234), a central agent in the Swedish LPP field, acknowledges that grasping the situation in the perspective of the minority languages was inspired by ideological currents deriving from post-colonial contexts. Be that as it may, since 2009 Sweden has enforced a Language Act dictating that "Swedish is the principal language in Sweden" (Språklag 2009, section 4), which is a phrasing that owes much of its existence to the perceived impact from English (Salö 2012(Salö , 2014. ...
Article
Full-text available
This essay deals with epistemic issues in language research, focusing particularly on the field of language planning and policy (LPP). It outlines Pierre Bourdieu's principle of epistemic reflexivity as a device for understanding what the view of the research object owes to the researcher's past and present position in social space. I hold that developing such an understanding is particularly vital for LPP scholars, by virtue of the ways in which the objects investigated here tend to linger in the borderlands between science and politics. Accordingly, the essay unearths the philosophical roots of epistemic reflexivity and highlights some of its implications in the research practice with examples from Swedish LPP research. It also examines the value of a reflexive stance in interviews as a way of pinpointing the relevance of epistemic reflexivity in every moment of the scholarly investigation. In conclusion, the argument is that since epistemic reflexivity is a useful device for any critical researcher who wishes to grasp the knowledge he or she produces, it is so also for language researchers, and particularly so in relation to the ideologically normative practices of LPP scholarship. Therefore, a reflexive gaze is a pivotal driver for yielding better language research.
... They occurred in a time of " economic, political and identity crisis " (Milani 2007, 177). As I have argued elsewhere (Salö 2012), they are also ideologically interconnected. The juxtaposition indexes the link between the political left and the safeguarding of the national language, founded in " the nationalism of modernity which has become the left's Swedish self-image " (Lindberg 2005, 4 ). ...
... Hult 2004; Hyltenstam 2002). In this respect, it may be argued that discussions on domain loss and the position of Swedish were able to effectively cling on to discourses linked to the status of the minority languages (Salö 2012). However, as Milani and Johnson (2008) have analyzed in some detail, the follow-up bill Bästa språket (Prop. ...
... Tore Kristiansen reported, based on a long-running research about loanwords in the Nordic countries, that LP cannot directly influence nor overt or covert attitudes about the English vis-à-vis national languages, unless done through the education system (2005: 110-111). Linus Salö (2012) claimed that the goals concerning reducing 'domain loss', introducing 'parallellingualism', creating a 'societybearing language', show that the LP document is based on a monolingual language ideology, where the national language should be raised above all others. Andrew Linn ( , 2014 claimed that these policies have been adopted and promoted by language institutions and the state (top-down), without much concern for the opinions and interests of the language speakers and stakeholders. ...
... How does one go about to do this necessary labor? There are probably different ways, but in my case it was attempted by initially historicizing English as a sociolinguistic problem in Swedish LPP (published as Salö 2012 andSalö 2014). 'The first and most pressing scientific priority', posits Bourdieu, is 'to take as one's object the social work of construction of the pre-constructed object' (Bourdieu & Wacquant 1992, 229, emphasis removed). ...
Chapter
Kapitlet argumenterar för att ämnet nordiska språk framgångsrikt har erövrat en idé om att maktens representanter ska uttrycka sig begripligt. Effekten av det är att det skapas en efterfrågan på det slags expertkunskap som genereras och förmedlas vid institutioner för nordiska språk eller svenska. Forskare i ämnet får agera experter i diverse utredningar och före detta studenter med en examen i ämnet kan ta tjänst som språkvårdare eller språkkonsult vid myndigheter och departement. Vad som hänt är att man lyckats argumentera för att specialkompetens i grammatisk och stilistisk analys är nödvändig för att kunna få till stånd texter som uppfyller det ideal som kristalliserats till värdena vårdat, enkelt och begripligt. Idealet har fått epitetet klarspråk. Detta handlar om en typ av forskningsgenomslag som formar offentlig kommunikation, och därmed en del av tillvaron för i princip alla som lever i Sverige.
Chapter
Since the turn of the century, many universities in non-Anglophone Europe have developed new language policies as a response to internationalization of higher education and academia. Researcher and student mobility has extended the use of English as medium of instruction and as medium of research cooperation and dissemination, while national languages are also used for both research and teaching Cots et al. (2014). In addition, they often function as the means of communication both within the university and between the university and society at large. In their language policy, some universities emphasize the use of English, but many aim at a balance between English and the national language(s) for a number of reasons. Arguments of mobility and ranking of universities and publications overlap with discussions about national and international relevance of higher education and research and often the arguments conflict. In the Nordic region where universities are publicly funded and considered a common good, the increased use of English is linked to the new foci of international research funding and commodification of higher education. At the same time, there is a widespread concern for academic domain loss in the national languages (Harder 2009; Jónsson et al. 2013). As a consequence, universities are mandated to strengthen English as well as the national languages for academic purposes. To do this, many universities develop what is often referred to in the Nordic countries as a “parallel language strategy.” This chapter will present the background and the theoretical discussions related to the introduction of the strategy and similar aspects of language policy.
Chapter
Since the turn of the century, many universities in non-Anglophone Europe have developed new language policies as a response to internationalization of higher education and academia. Researcher and student mobility has extended the use of English as medium of instruction and as medium of research cooperation and dissemination, while national languages are also used for both research and teaching Cots et al. (2014). In addition, they often function as the means of communication both within the university and between the university and society at large. In their language policy, some universities emphasize the use of English, but many aim at a balance between English and the national language(s) for a number of reasons. Arguments of mobility and ranking of universities and publications overlap with discussions about national and international relevance of higher education and research and often the arguments conflict. In the Nordic region where universities are publicly funded and considered a common good, the increased use of English is linked to the new foci of international research funding and commodification of higher education. At the same time, there is a widespread concern for academic domain loss in the national languages (Harder 2009; Jónsson et al. 2013). As a consequence, universities are mandated to strengthen English as well as the national languages for academic purposes. To do this, many universities develop what is often referred to in the Nordic countries as a “parallel language strategy.” This chapter will present the background and the theoretical discussions related to the introduction of the strategy and similar aspects of language policy.
Chapter
Full-text available
Languages have always played a central role in the construction of modern national identities through the one language / one culture / one nation paradigm. Nation-states have always felt the need to create and protect a national speech community as a social base and to ensure that the national language effectively constituted and occupied the public space. But nowadays this monolingual and monocultural agenda is increasingly difficult to carry through. Public spaces (the media, politics, education, the workplace, tourist sites) are becoming increasingly globalized and hence multilingual. International organizations such as the European Union (EU), the European Council or UNESCO are also producing their own discourses on language, which means that nation-states no longer have the political monopoly over their cultural policies (see Muehlmann and Duchêne, this volume). Immigration is fostering cultural diversity and indigenous linguistic minorities keep striving for recognition (see Moyer and Martín Rojo, this volume, and Patrick, this volume). The authority of the state is further undermined by neoliberal policies. The privatization of public industries and services, together with trends towards deregulation, effectively erode the influence of state administrations over public and economic matters (Castells 1997, 1998).
Book
Human language has changed in the age of globalization: no longer tied to stable and resident communities, it moves across the globe, and it changes in the process. The world has become a complex 'web' of villages, towns, neighbourhoods and settlements connected by material and symbolic ties in often unpredictable ways. This phenomenon requires us to revise our understanding of linguistic communication. In The Sociolinguistics of Globalization Jan Blommaert constructs a theory of changing language in a changing society, reconsidering locality, repertoires, competence, history and sociolinguistic inequality. • There is great interest in the issue of globalization and this book will appeal to scholars and students in linguistics, sociolinguistics, applied linguistics and anthropology • Richly illustrated with examples from around the globe • Presents a profound revision of sociolinguistic work in the area of linguistic communication
Chapter
Much of the existing body of literature on language planning and national identity in Sweden has underscored the absence of language planning and a sense of a traditional national identity until the mid-1990s (for example, Teleman 2003; Teleman and Westman 1997). This was followed in the late 1990s by the flourishing of a series of debates on the Swedish language both among academics and politicians. The new overt interest in language planning issues in Sweden has been interpreted in the light of social identity theory and language attitude theory as the manifestation of a budding ethnonationalist revival, which puts great emphasis on the Swedish language as a symbol of national identity in order to counteract the increasing pressure of globalization (Oakes 2001).
Article
This volume brings together key writings since the 1992 publication of Linguistic Imperialism - Robert Phillipson's controversial benchmark volume, which triggered a major re-thinking of the English teaching profession by connecting the field to wider political and economic forces. Analyzing how the global dominance of English in all domains of power is maintained, legitimized and persists in the twenty-first century, Linguistic Imperialism Continued reflects and contributes in important ways to understanding these developments.