Content uploaded by Björn Thrandur Björnsson
Author content
All content in this area was uploaded by Björn Thrandur Björnsson on Jun 09, 2015
Content may be subject to copyright.
Rapport från Vattenbrukscentrum Väst
Marin fiskodling på
den svenska västkusten:
Tekniska lösningar
Ungfors, Björnsson, Lindegarth, Eriksson, Wik och Sundell
Marin fiskodling på den svenska västkusten: Tekniska lösningar
utfall
VATTENBRUKSCENTRUM VÄST
www.vbcv.science.gu.se
För närvarande förekommer ingen havsbaserad skodling längs Sveriges västkust.
Samtidigt nns det en tydlig politisk vilja att svenskt vattenbruk skall utvecklas som
näringsgren. I denna rapport undersöks odlingspotentialen för marina skarter som
förekommer i svenska vatten. Analysen visar att arterna hälleundra, tunga, piggvar,
vanlig och/eller äckig havskatt, lyrtorsk och torsk har goda förutsättningar för att
kunna odlas. Rapporten bidrar med kunskapsunderlag för en framtida handlingsplan
för lokal, marin skodling.
Eva Albertsson, Åsa Strand, Susanne Lindegarth,
Kristina Snuttan Sundell, Susanne Eriksson och
Björn Thrandur Björnsson
Rapport från Vattenbrukscentrum Väst
Marin fiskodling på
den svenska västkusten:
Biologiska förutsättningar
Albertsson, Strand, Lindegarth, Sundell, Eriksson och Björnsson Marin fiskodling på den svenska västkusten: Biologiska förutsättningar
Vattenbrukscentrum Väst: www.vbcv.science.gu.se
2 Vattenbrukscentrum Väst
Marin fiskodling på den svenska västkusten: Tekniska lösningar
Rapport nummer 4 från Vattenbrukscentrum Väst, Göteborgs universitet
Anette Ungfors, Thrandur Björnsson, Susanne Lindegarth, Susanne Eriksson
och Kristina Snuttan Sundell. Vattenbrukscentrum Väst, Göteborgs Universitet.
Torsten Wik, Chalmers Tekniska Högskola, Göteborg.
Omslagsbild: Norsk Havbrukssenter, Brønnøysund
Fotografer omslagsbilder: Anette Ungfors och Kristina Snuttan Sundell
ISBN: 978-91-982551-0-2
© Anette Ungfors, Thrandur Björnsson, Susanne Lindegarth,
Susanne Eriksson, Torsten Wik och Kristina Snuttan Sundell, 2015
Vattenbrukscentrum Väst
Institutionen för biologi och miljövetenskap
Göteborgs universitet
Box 463
405 30 Göteborg
www.vbcv.science.gu.se
Tryckt av Ale Tryckteam
Ale, 2015
3Vattenbrukscentrum Väst
Marin fiskodling på
den svenska västkusten:
Tekniska lösningar
Anette Ungfors, Thrandur Björnsson, Susanne Lindegarth,
Susanne Eriksson, Torsten Wik och Kristina Snuttan Sundell
Rapport från Vattenbrukscentrum Väst
utfall
VATTENBRUKSCENTRUM VÄST
4 Vattenbrukscentrum Väst
5Vattenbrukscentrum Väst
TEKNISKA LÖSNINGAR FÖR MARIN FISKODLING PÅ SVENSKA VÄSTKUSTEN
Innehållsförteckning
Sammanfattning 7
Ordlista och definition av begrepp 9
1. Inledning: Fiskodling och vattenbruk 11
Olika system för vattenbruk 11
Regelverk och tillstånd 12
Syfte och mål med rapporten 13
2. Havsbaserade öppna odlingssystem 15
Möjligheter och utmaningar 15
Öppen kassodling i hav/sjö 17
Utsjöodling - offshore
20
IMTA 21
3. Havsbaserade semislutna system 25
Möjligheter och utmaingar 25
Hårda och mjuka skal 26
Lämpliga arter 28
4. Landbaserat slutet system 29
Odlingskar 29
Syresättning
30
Vattenrening 31
Principella skillnader i konfiguration
36
Alternativa konfigurationer 40
Temperatur
45
Energi 46
Sammanfattning
48
5. Kommersiell matfiskproduktion - historia och förutsättningar 51
Hälleflundra 51
Torsk 51
Piggvar
52
Tunga 53
Vanlig och fläckig havskatt 54
6. Tekniska lösningar för hälleflundra, torsk, piggvar, tunga och havskatt 55
Olika arter och livsstadier kräver olika odlingstekniker 55
Stamfiskanläggningar 57
Kläckerier för hälleflundra, torsk, piggvar och tunga
60
6 Vattenbrukscentrum Väst
TEKNISKA LÖSNINGAR FÖR MARIN FISKODLING PÅ SVENSKA VÄSTKUSTEN
Innehållsförteckning
Kläckerier för havskatt 63
Sättfiskproduktion 64
Matfiskproduktion av hälleflundra och torsk
67
Matfiskproduktion av havskatt, piggvar och tunga
68
7. Hummer 71
Generell bakgrund 71
Avelsdjur 71
Ägginkubation 72
Larvstadier 72
Tillvänjning pellet/Yngeluppväxt/Juvenil
73
Produktion av portionshummer 73
8. Slutsatser 75
Studiens omfång och begränsningar 75
Ekonomiska hänsynstaganden 75
Framtida perspektiv 76
9. Referenser 79
Bilaga 1: Företagsinformation 95
7Vattenbrukscentrum Väst
TEKNISKA LÖSNINGAR FÖR MARIN FISKODLING PÅ SVENSKA VÄSTKUSTEN
Sammanfattning
Öppen kassodling av sk som idag dominerar i sjöar och hav kan vara förknippade med problem som
exempelvis utsläpp av näringsämnen och partiklar till miljön, rymningar som kan påverka vilda bestånd,
sjukdomsspridning i allmänhet och spridning av laxlus i synnerhet. Idag pågår en aktiv forskning och
utveckling runt alternativa mer miljöanpassade vattenbrukstekniker som fokuserar på en ökad kontroll av
kontakten och utbytet mellan den odlade skens och dess miljö och omgivningen. Flera system är redan i
bruk i kommersiell skala och ytterligare andra är i prototyp- respektive planerings-stadie med stor potential
att så småningom ersätta de helt öppna systemen. Denna rapport beskriver och jämför traditionell kass-
odling med nya odlingstekniker med fokus på marina arter och system. Rapporten är en uppföljning på
rapporten ”Marin Fiskodling på den Svenska Västkusten: Biologiska Förutsättningar” som utkom 2012,
där ett antal lämpliga marina skarter för odling på svenska västkusten kunde lyftas fram baserat på biolo-
gisk kunskap och försäljningsvärde. De kandidatarter som identierades var: hälleundra, havskatt, tunga,
piggvar samt torsk. Den här presenterade rapporten ger, förutom en genomgång av havs- och landbaserade
odlingstekniker, en översikt över vilka tekniker som används idag för odling av stamsk, befruktning och
yngelfaserna samt för tillväxtfaser upp till slaktstorlek för dessa fem skarter. Rapporten innehåller också
en beskrivning av odlingsteknik för hummer då kräftdjur kan bli aktuella som odlingsarter för västkusten.
Vidare diskuteras översiktligt de ekonomiska förutsättningarna samt behoven av att anpassa regelverken för
tillståndsgivning och övervakning till de nya systemen.
De nya semislutna eller slutna odlingssystemen kan hålla en god kontroll av både in- och utgående vatten
och sken är innesluten i ett kar eller tät kasse. Genom att stärka barriären mellan sken och den omgi-
vande miljön begränsas rymningsrisken och risken för genetisk kontamination. Faktorer som temperatur,
salthalt, algblomningar och smittsamma sjukdomar och parasiter kan kontrolleras via vattentillförseln för
att optimera förhållandena för skens välfärd och hälsa vilket påverkar både överlevnad och tillväxthastig-
het positivt. Foderspill, fekalier och övrigt partikulärt avfall kan tas omhand och likaså är det möjligt att
minska utsläppen av de i vattnet lösta näringsämnena genom olika kemiska och biologiska processer. Fisk-
produktion av en viss mängd kan därmed ge betydligt lägre utsläpp av näringsämnen till miljön.
I de havsbaserade semisluta systemen odlas sken i täta behållare som kan delas in i två kategorier beroende
på vilket material behållaren är gjord av 1) täta, rörliga ”påsar” och 2) hårda material såsom plast, stål eller
betong. Vatten pumpas in i behållaren från ett djup som ger optimal temperatur och syremättnad samt
innehåller är i stort sett fritt från de vanligaste sjukdomsalstrande mikroorganismer och laxlus. Det utgå-
ende vattnet kan renas från partikulärt material (oätna foderpellets, fekalier) genom galler-lter och sedi-
menteringsmetoder. Teknikerna erbjuder möjligheter att ansluta ytterligare reningssystem, men än så länge
används inte metoder för att reducera de lösta näringsämnena till omgivningen. En utmaning är också att
designa och producera utrustning som tål stark vind- och vågpåfrestning.
De landbaserade recirkulerande systemen (RAS) har potentiellt mycket stora miljöfördelar i synnerhet om
de har en hög recirkulationsgrad, vilket förutsätter en väl fungerande vattenrening. Det nns i dagsläget
inte en enhetlig RAS-konguration som kan gälla för alla omständigheter – reningsteknik och dimen-
sionering av anläggningen beror exempelvis på val av skart, foder, produktionsmängd, temperatur och
lokala faktorer som vattentillgång, utsläppsnivåer och tillgång till byggnader och värme. En nackdel med
RAS är de höga initiala investeringskostnaderna. Det krävs även stort tekniskt kunnande för att designa
en eektiv RAS-anläggning, alternativt för att utvärdera de olika kongurationslösningar som erbjuds från
olika aktörer (leverantörer av RAS). Även dagligt bruk, drift och skötsel, kräver mer teknisk reglering och
kompetens.
8 Vattenbrukscentrum Väst
TEKNISKA LÖSNINGAR FÖR MARIN FISKODLING PÅ SVENSKA VÄSTKUSTEN
Sammanfattning
Ytterligare en attraktiv möjlighet att minska miljöbelastningen från havsbaserade öppna och semislutna
skodlingar är att samodla arter från olika delar i näringskedjan, så kallad Integrerad Multitrosk Odling
(IMTA). Alger och musslor kan utnyttja näringsutsläppet från skodlingarna för tillväxt och används
vanligen i IMTA-system för att extrahera partikulära och lösta näringsämnen från havet. Det nns en stor
innovationspotential när det gäller att använda djurgrupper som kan livnära sig på foderspill och fekalier
under skodlingar i IMTA-modeller, t.ex. sjögurkor och sjöborrar, havsborstmaskar och olika kräftdjur
med kommersiellt värde. Fördelarna med IMTA jämfört med enbart skodling är att man får bättre an-
vändning av en odlingslokal, reducerad eekt på miljön och en diversierad produktion som kan ge bättre
lönsamhet och er arbetstillfällen.
Då utvecklingen av de nya odlingssystemen är driven av en målsättning att minska påverkan på den om-
kringliggande miljön, erbjuder dessa helt andra möjligheter och förutsättningar än den traditionella kass-
odlingen. Detta medför att regelverk och tillståndsgivningen behöver revideras och anpassas så att hänsyn
tas till den använda odlingstekniken. Framtida regelverk bör baseras på utsläppsnivåer snarare än foder-
förbrukning. Detta skulle också ge incitament till odlare att investera i miljövänligare teknik för sin pro-
duktion och ta hand om restprodukter och utsläpp i ett kretslopptänk. Idag nns inga tröskelvärden eller
riktlinjer för halter av näringsämnen i utgående vatten, inte heller för landbaserad odlingsverksamhet.
Efter genomgången av de nya teknikerna för matsk- och skaldjursodlingar konstateras i rapporten att,
såväl landbaserade RAS-anläggningar som de semislutna/slutna havsbaserade systemen är under kraftig
utveckling som produktionsmetoder. Nya prototyper och tekniska lösningar på såväl anläggningar som
reningssystem tillkommer hela tiden och de bentliga vidare utvecklas. De nya teknikerna har därmed
en mycket stor potential för ökad såväl kostnads- som miljöeektivitet genom fortsatt forskning och nya
tekniska innovationer. Det samma gäller för de marina sk- och skaldjursarterna. Även här nns det fort-
farande kunskapsluckor när det gäller de marina skarnas behov i olika livsstadier i en odlingssituation och
fortsatt FoU-verksamhet för ökad förståelse av arternas biologi är nödvändig.
Att i dagsläget satsa på kommersiell odling som bygger på dessa nya tekniker innebär relativt högt riskta-
gande och höga investeringskostnader. Att identiera de kundsegment som är beredda att betala lite mer
för en produkt som är framställd enligt ny miljöanpassad teknologi och förstå hur lyckad marknadsföring
av denna typ av produkter skall utformas bör därför vara prioriterat i en kommersiell satsning. För närva-
rande (2015) är ett ertal seriösa företagare i startgroparna att etablera skodling på den svenska västkusten
genom att anamma bästa tillgängliga teknik. Stöd från oentliga sektorn till dessa kommersiella initiativ
via exempelvis projektnansiering av FoU-verksamhet är nödvändigt, likaså behöver de tillståndsgivande
myndigheterna följa med i teknikutvecklingen och verka för att de nya odlingssystemen ska kunna etable-
ras.
9Vattenbrukscentrum Väst
TEKNISKA LÖSNINGAR FÖR MARIN FISKODLING PÅ SVENSKA VÄSTKUSTEN
Ordlista och definition av begrepp
Befruktning, sammanstrålning av könsgameter ägg och spermatozoer
Biolter, biologisk enhet i RAS där bakterier växer på ytförstorande material och omvandlar olika ämnen
(ammonium till nitrat alternativt kvävgas)
Dygnsgrader (D°), antal dygn × temperatur under denna period, påverkar utveckling
Greenwater, produktion av encelliga alger (arter) som fungerar som föda för hjuldjur, och påverkar miljön
gynnsamt genom microbiota och ljus
Foderkonversionsratio (FKR) =foder/(biomassaslut –biomassastart)
IMTA, integrated multi trophic aquaculture (ertroodling)
Inkubation, perioden när det befruktade embryots utvecklas inne i äggkapseln före kläckning
Juvenil, icke könsmogen individ
Larv, sk- eller skaldjursyngel före metamorfos
Levande foder, startfodring av larver med djurplankton (levande, eller döda som s.k. pasta)
Kläckning, larv kommer ut ur äggkapsel
Metamorfos, omvandlingen från larvstadium till juvenil
Ovulation, ägglossning och äggmognad kort före befruktning
RAS, recirculation aquaculture system Semislutna/slutna system, landbaserad eller havsbaserad anläggning
med ökad barriär mot omgivningen
Silo, hög cylindrisk tank, ofta för larvfasen
Specik tillväxt (SGR, specic growth rate, % per dag) = (ln viktslut – ln viktstart) × 100/antal dagar
Tillväxtfas, fortsatt utveckling men mest inlagring och storleksökning till könsmognad
Tråg, mindre låda eller box, rektangulär eller cirkelform, där ägg hålls under inkubationsperioden
Täthet, kg/m2 eller kg/m3 = biomassa per yta eller volym
Yngel, icke könsmogen individ, kring metamorfos (likställd med juvenil eller möjligen något yngre stadie)
Weaning, efter gulesäckstadium då startfodring av levande foder eller torrfoder av pelletskaraktär påbörjas
10 Vattenbrukscentrum Väst
11Vattenbrukscentrum Väst
1. Inledning: Fiskodling och vattenbruk
FN-organet FAO (Food and Agricultural Organization) har nyligen gjort en global bedömning av ske
och vattenbruk (SOFIA, FAO, 2014) och konkluderar att den globala skproduktionen fortsätter att växa
snabbare än befolkningstillväxten, och att vattenbruk fortfarande är en av de snabbast växande livsmedels-
producerande sektorerna. Vattenbruksproduktionen har aldrig varit större än den är idag och den levererar
i stort sett hälften av all sk som konsumeras. Denna andel beräknas öka till 62 procent år 2030 på grund
av en ökad efterfrågan på sk och skaldjur från en växande global medelklass samtidigt som fångster av
vilda bestånd planar ut och även minskar. Om vattenbruket utvecklas och praktiseras på ett ansvarsfullt
sätt, kan det generera varaktiga fördelar för den globala livsmedelsförsörjningen och ekonomiska tillväx-
ten (FAO, 2014). Miljövärnande svenska och Europeiska organisationer är eniga med FAO i denna syn
och förordar miljöanpassat vattenbruk som ett led i livsmedelsförsörjningen, speciellt genom att utnyttja
vattenbrukstekniker som minskar branschens miljöpåverkan (Bruno 2014). Öppen kassodling av sk som
idag dominerar i sjöar och hav är förknippade med ett antal miljöproblem, som exempelvis utsläppen
av näringsämnen till miljön, rymningar som påverkar vilda bestånd, sjukdomsspridning i allmänhet och
spridning av laxlus i synnerhet. De alternativa vattenbrukstekniker som på senare tid har utvecklats för att
lösa dessa problem och som vi beskriver i denna rapport (se kapitel 2-4) har stor potential att så småning-
om ersätta de öppna systemen. Det återstår dock en rad tekniska och ekonomiska utmaningar för att dessa
system ska vinna terräng och bli kommersiellt lönsamma.
1.1. Olika system för vattenbruk
Det nns många tekniker och odlingssystem för sk och skaldjur. Generellt kan man säga att de väsentliga
skillnaderna mellan olika tekniker ligger dels i grad av utnyttjande av den lokala miljön för vattenförsörj-
ning, dels åtgång av material och energi för anläggningens drift (Ayer and Tyedmers 2009) och i tillägg,
skillnader i möjligheter att samla upp restprodukter.
Havsbaserade system innebär att anläggningen är placerad i havet och att djuren hålls innestängda med
olika tekniker. Denitionen öppet system används om odlingsskarna simmar i nätkassar med fri in-passa-
ge av omgivande vatten och ut-passage av foderrester och fekalier. Öppna system drar nytta av den lokala
miljön (ekosystemet) och energibehovet i form av utrustning och material är jämförelsevist litet.. Denitio-
nen halvslutna eller slutna, med en glidande övergång mellan dessa två begrepp, används då kassen ersatts
av antingen en hård behållare eller en mer exibel och mjukare duk som innesluter djuren.. Vatten har nu
inte fritt tillträde och utträde till anläggningen, utan pumpas in från fritt valt djup och ödar ut genom
denierade utloppsluckor eller hål. Vattnet kan därmed renas från partikulärt och/eller löst material i olika
grad beroende på reningsteknik och öden, innan det blandas med omgivande vatten. De stora odlingsna-
tionerna i Europa som Norge, Skottland och Island utnyttjar främst öppen kassodling inte minst för lax,
men bl a i Norge har nu ett ertal företag satsat på utveckling av havsbaserade halvslutna system. Ett antal
FoU-projekt och forskningsanläggningar med fokus på olika material har genomförts och presenterats.
Nyligen (hösten 2014) nansierade Norska Forskningsrådet inrättandet av ett Centrum för forsknings-
driven Innovation (SFI) med titeln: Centre for Closed-containment Aquaculture, CtrlAqua, som samlar
forskningspartners och en stor mängd kommersiella aktörer för forskning och utveckling av slutna odlings-
system, såväl i havet som på land.
Landbaserade anläggningar är som namnet antyder placerade på land. Man är mer oberoende av den lokala
miljön då vatten exempelvis kan tas från olika källor och recirkuleras till varierande grad för att reducera
vattenåtgång, men tekniken kräver större investeringar i utrustning och materialbehov samt att energiåt-
gången är hög speciellt vid pumpbehov och vid justering av vattentemperaturen. Den största skillnaden
12 Vattenbrukscentrum Väst
TEKNISKA LÖSNINGAR FÖR MARIN FISKODLING PÅ SVENSKA VÄSTKUSTEN
Inledning: Fiskodling och vattenbruk
mellan olika landbaserade tekniker är mängden vatten som förbrukas. I en så kallad genomströmmande
anläggning utnyttjas vattnet bara en gång, medan det i ett recirkulerande system (Recirkulation Aquacul-
ture System, RAS) används ett ertal gånger. I RAS anläggningar ställs därför stora krav på reningsteknik
och övervakning. Anläggningar kan också vara ett mellanting av dessa två, med viss rening och varierade
grad av återvinning av vattnet (partiell RAS). Bland de nordiska länderna är Danmark ett föregångsland
när det gäller RAS-teknik och era stora kommersiella anläggningar är redan i bruk eller under uppstart
för tillväxtodling på land. Särskilda försöksanläggningar för forskning kring RAS är uppbyggda bl a vid
Danmarks tekniska högskola, DTU Aqua, i Hirtshals (http://www.aqua.dtu.dk/Forskning/Akvakultur).
Även i Norge (NOFIMA, Sunndalsöra) nns en större forskningsanläggning för RAS-tekniker, med fokus
på laxskar och smoltproduktion (http://noma.no/en/research-facilities/noma-centre-for-recirculation-
in-aquaculture).
En nyligen utkommen sammanställning av Bästa Tillgängliga Teknologier (BAT) för nordisk akvakultur
(Heldbo et al. 2013) ger en gedigen översikt över landbaserade och marina havsbaserade odlingstekniker
tillgängliga i Norden idag och dessa odlingars miljöpåverkan. BAT-rapporten ger en ledning och rekom-
mendationer till industrin om bästa tillgängliga tekniker för att reducera miljöeekter som samtidigt ger
ekonomisk lönsamhet. Vattendirektivet (EU 2000) och dess mål strävar efter god miljö i alla akvatisk om-
råden i EU, och genom att använda BAT kan dessa mål följas och samtidigt ge möjlighet till ökad odlings-
produktion.
Rapporten ”Småskalig marin skodling” från Samförvaltningen Norra Bohuslän ger en översiktlig och
användarvänlig genomgång av teknik och utrustning som utnyttjas i olika typer av landbaserade och havs-
baserade anläggningar i Norden, med rapporter från era studiebesök vid nordiska anläggningar (Ungfors
and Lindegarth 2014).
I den här rapporten jämförs olika havsbaserade (kapitel 2-3) och landbaserade odlingssystem (kapitel 4).
Rapporten ger en översikt över vilka tekniker som används för odling av stamsk, befruktning och yng-
elfaserna samt för tillväxtfaser upp till slaktstorlek för fem skarter (kapitel 5) som in en tidigare rapport
föreslagits som biologiskt lämpliga odlingsarter för svenska västkusten (Albertsson et al 2012). Rapporten
tar vidare upp exempel på bentliga anläggningar och FOU-initiativ för dessa arter (kapitel 6). Teknik för
skaldjursodling (hummer) presenteras i eget kapitel (kapitel 7).
1.2. Regelverk och tillstånd
Det är många lagar och regelverk som styr tillståndsgivning för att odla sk. Regelverket är komplext och
tillstånd kan krävas enligt era parallella lagstiftningar som skall prövas hos era instanser. Alla vattenbru-
kare är, oavsett odlingsvolym, skyldiga att ha ett tillstånd enligt skerilagstiftningen före verksamheten
påbörjas. Detta gäller både om man tänker odla sk, kräftdjur, musslor eller ostron. Att hitta lättillgänglig
kunskap om vilka regler som gäller och hur man söker tillstånd för odling kan vara den största barriären för
många framförallt mindre odlingsföretag som vill starta upp. Jordbruksverket har dock i uppdrag att skapa
”en dörr in” för att underlätta nyetablering av vattenbruk samt vattenbrukarnas byråkratiska vardag (se
www.svensktvattenbruk.se).
I dagsläget baseras tillståndsgivning för skodling på att odlingen kommer att ske i öppna odlingssystem
med hänsyn tagen till de problem som öppna odlingar innebär – risk för rymningar med möjlig påverkan
på vilda populationer, smittspridning och inte minst näringsläckage via foder och utsöndring från sken,
som sker till den omgivande miljön.
Exempelvis är Fiskerilagstiftningen inriktad på att skydda lokala stammar av lax, vilket förhindrar nyetab-
leringar av laxodling inom 20 km från laxförande älvs mynning. I havsområden utanför mynningsområde
13Vattenbrukscentrum Väst
TEKNISKA LÖSNIGNAR FÖR MARIN FISKODLING PÅ SVENSKA VÄSTKUSTEN
Inledning: Fiskodling och vattenbruk
ska laxstam med ursprung från närmast liggande eller angränsande system användas. Tillståndsprövningen
inom Miljölagstiftningen baseras på den årliga foderförbrukningen och har en gräns vid 40 tons årsför-
brukning av foder, över denna nivå betraktas verksamheten som miljöfarlig och särskild prövning krävs.
Under de senaste 10-15 åren har dock en intensiv forskning för att utveckla foder med bättre egenskaper
skett, vilket inneburit att det idag används skfoder som ger ett betydligt lägre läckage av kväve och fosfor
samt har ytegenskaper som gör att det blir mindre foderspill.
De nya odlingsteknikerna som presenteras i denna rapport har utvecklats för att möta era av de problem
som nns med öppna kassodlingar. Exempelvis är sken i de slutna havs- och landbaserade systemen inne-
sluten i stängda enheter vilket gör att rymningsrisk minimeras. I slutna system tas också foderspill, feka-
lier och näringsämnen om hand vilket innebär att en skproduktion av en viss mängd ger betydligt lägre
utsläpp till miljön jämfört med öppen kasse. För att rätt kunna bedöma påverkan av en modern skodling
bör regelverk och tillståndsgivning ändras så att hänsyn tas till såväl det använda fodret som den använda
odlingstekniken. Regelverken bör vara baserade på utsläppsnivåer snarare än foderförbrukning. Detta
skulle också ge incitament för odlaren att satsa på miljövänlig teknik för sin produktion för att ta hand
om restprodukter och utsläpp i ett kretslopptänk. Idag nns inga tröskelvärden eller riktlinjer för halter av
näringsämnen i utgående vatten, inte ens för landbaserad odlingsverksamhet.
1.3. Syfte och mål med rapporten
Vattenbrukscentrum Väst (VBCV) vid Göteborgs universitet har som övergripande målsättning att bidra
med kunskapsbaserad information för att stödja utvecklingen av ett marint vattenbruk på den svenska
västkusten. De faktaunderlag i form av utredningar och rapporter som tas fram inom VBCV syftar till att
utgöra grund för handlingsplaner för utveckling och etablering av marint vattenbruk i Västsverige.
Den här rapporten är en uppföljning till VBCV:s rapport ”Marin Fiskodling på den Svenska Västkusten:
Biologiska Förutsättningar” (Albertsson et al. 2012), där möjliga arter för odling i den marina miljön iden-
tierades utifrån biologisk kunskap och försäljningsvärde. Fem skarter identierades som de mest lovande
att odla i svenska förhållanden: hälleundra, havskatt, tunga, piggvar samt torsk. Denna rapport fokuse-
rar vidare på de odlingstekniska möjligheterna och tidigare erfarenheter för odling av de fem ovannämda
skarterna i miljöanpassade system. Då odling av kräftdjur också har en stor potential har vi odlingstekni-
ker för hummer som ett intressant alternativ på västkusten också inkluderats.
Rapporten vänder sig främst till entreprenörer som är intresserade av att starta upp verksamhet med marin
sk- och skaldjursodling i miljöanpassade havs- och landbaserade odlingssystem på västkusten, myndighe-
ter som är inblandade i tillståndsprocesser, uppföljning och/eller kontroll, samt forskare som är inriktade
mot utveckling av ett hållbart marint vattenbruk och en ökad välfärd för de inblandade djuren. Vår mål-
sättning är att rapporten skall kunna utgöra en grund för handlingsplaner för utveckling och etablering av
marint vattenbruk i Västsverige.
Kunskapsunderlaget är hämtat från vetenskaplig forskningslitteratur, resultat från olika forsknings- och
utvecklingsprojekt samt odlingsföretag i Norden och Europa men även från Kanada via hemsidor och per-
sonlig kommunikation.
14 Vattenbrukscentrum Väst
15Vattenbrukscentrum Väst
2. Havsbaserade öppna odlingssystem
Odling kan bedrivas i olika ekosystem såsom sjöar, kustnära hav eller utsjöområden (oshore). Öppen
kassodling är av liknande karaktär i dessa system, men vissa tekniska anpassningar till miljön förekommer.
Öppen kassodling är kostnadseektiv och välbeprövad. Möjligheterna är dock begränsade i Västerhavet
då miljömål ska uppfyllas. Det miljöpåverkande näringsläckaget från kassodling kan göra det svårt att få
beviljat tillstånd enligt miljölagstiftningen. Om däremot kassodling bedrivs i ett system där era olika arter
samodlas, kan näringsspill från skodling som sker via en extern foderkälla utnyttjas och ge mervärden
genom odling av till exempel alger och blåmussla. Denna senare teknik kallas Integrerad Multitrof Akva-
kultur (IMTA) men ännu nns inga sådana odlingar i svenska vatten. I Norge och även i Danmark nns
initiativ som satsar på samodling av lax, blåmussla, alger och bentisk fauna. För odling i utsjöområden som
är exponerade och utsatta för tua väderförhållanden används i grunden samma odlingsteknik som kassod-
ling i sjö eller kustnära hav, men det krävs mer robust hållbar utrustning och förankring.
2.1 Möjligheter och utmaningar
Ökade vildskbestånd
Vilda skar attraheras till och uppehåller sig i direkt anslutning kassodlingar vilket kan innebära möjlighe-
ter för skenäringen (Carss 1990, Fernandez-Jover et al. 2011). Fiskpellets från kassarna drar till sig sk,
inte minst torskskar såsom torsk och sej som även blir till byten för större skar. I en ekonomisk analys
av ske kring kassodlingar i Norge fann man att fångsten av sk är 17 gånger högre i tinor som sätts direkt
under än 100 m bort (Sæther et al. 2012). Denna sk är dock inte tillgänglig för norska yrkesskare då det
inte är tillåtet att ska inom 100 m från en norsk odling. Det nns studier som visar att vildsk som livnär
sig på rester från laxodlingar kan få ändrad fettsyrakomposition i lever och muskelvävnad, som bl a inne-
håller ingredienser från jordbruket (Fernandez-Jover et al. 2011).
Miljöpåverkan via näringsutsläpp
I Sverige är skodlingars miljöpåverkan via näringsutsläpp av kväve och fosfor en känslig fråga. Brist på
kompetens och nationella riktlinjer för hur vattenbrukets miljöbelastning skall bedömas har dock varit och
är en starkt bidragande orsak till branschens svaga utveckling och det nns stora behov av bedömnings-
modeller och verktyg som kan appliceras vid miljöprövningar och uppföljning av skodling. Alanärä och
Strand (2011) har gjort beräkningar av miljöpåverkan av fosfor från skodlingar i ett antal utvalda sjöar
och visat att det i de esta fall inte går att uppmäta någon eekt av skodlingen på fosfor- eller klorofyll-
halter. Författarna har föreslagit en ny modell för att beräkna lämplig produktionsvolym utifrån ett givet
närsaltsutrymme i sjöar. Alanärä (2012) ger också ett förslag på hur ett kontrollprogram för sjöar och reg-
lermagasin kan vara utformad, med rekommendationer om att standardisera en blankett för vattenbrukar-
nas beräkningar av utsläpp av kväve och fosfor från bentliga odlingar. I marina områden saknas i dagsläget
modeller och verktyg för saklig bedömning av lämpliga produktionsvolymer utifrån en potentiell miljöbe-
lastning. Generella rekommendationer om uppföljning om vattenbrukets påverkan på nationella miljömål
nns tillgänglig (Fernandes et al. 2001).
Klassiska metoder att detektera och studera näringsberikning från skodling genom provtagning av vatten
och sediment för analys av t.ex. löst oorganisk kväve eller partikulärt organisk material har visat sig vara
otillräckliga. Utspädning, upptag i organismer och förlust till atmosfären är faktorer som ökar svårigheten
att direkt mäta näringsutsläppen. För att bättre undersöka spridningen av näringsämnen från odlingar kan
bioindikatorer användas (Jones et al. 2001). García-Sanz et al (2010) utvecklade och utvärderade en metod
att använda makroalger som biologisk markör för att studera spridningen av lösta ämnen kring en skod-
16 Vattenbrukscentrum Väst
TEKNISKA LÖSNINGAR FÖR MARIN FISKODLING PÅ SVENSKA VÄSTKUSTEN
Havsbaserade öppna odlingssystem
ling. Genom att studera upptaget av en stabil kväveisotop (δ
15
N) efter olika lång inkubationstid (expone-
ring) dras slutsatsen att algerna bör placeras på ca 5-20 m djup och en inkubationstid om minst 4 dagar
bör användas (Garcia-Sanz et al. 2010). Mätningar av bentisk sekundärproduktion i bottensediment kan
också användas för att mäta påverkan av skodlingar. Ökad bentisk produktion på upp till 250 m från en
laxodling har detekterats i en ord i västra Norge (Kutti et al. 2008).
En expertgrupp har analyserat om vattenbruket orsakar övergödningsproblematik på norska Västlandet
med fokus på Hardanger- och Boknaorden (Anon 2011). Rapportens slutsats är att laxodling som drivs
inom gällande tillståndsramar inte har någon större påverkan på planktonsamhället och näringsnivåer,
men det nns mer tvetydiga slutsatser om påverkan på makroalger, där en viss reducering av sockertare
dokumenterats till förmån för trådformiga alger. Påverkan på mjukbottnar är dock inte analyserade och
medtagna i slutsatserna. I Norge sker val av lokal för tillståndsförfarande om anläggning bland annat med
avseende på vind- och vågexponering vilket påverkar riskerna med förtöjning och vilken utrustning som är
godkänd. För att undvika lokal påverkan är vattenutbyte på lokalen viktig vilket kontrolleras med ström-
mätare under minst en månad.
I Chile som är en stark laxodlingsnation, har eekter på ekosystemet påvisats som t.ex. lokal påverkan på
bottensedimentet, ökade dinoagellatblomningar och ökad mängd av dykande sjöfåglar i närheten till
öppna skodlingar (Buschmann et al. 2006). Även i Medelhavet nns studier som visar på påverkan på
bottensamhället i nära anslutning till kassarna men graden av eekt är beroende på strömförhållande på
lokalen (Karakassis et al. 2000, Kalantzi and Karakassis 2006).
Idag nns biologiska metoder användas för att ta upp delmängder av de näringsämnen som kommer från
skodlingar eller andra odlingssystem där foder tillsätts (Buschmann et al. 2009). (se IMTA, kap. 2.3)
Figur 1. Antal rymningar i norska laxodlingsindustri. Data från www.skeridir.no
Rymningar
Skador på nätkassar kan uppkomma av många olika anledningar såsom oväder i kombination med under-
måliga konstruktioner, nötningsslitage i kombination med dåligt underhåll och propellerskador i samband
17Vattenbrukscentrum Väst
TEKNISKA LÖSNIGNAR FÖR MARIN FISKODLING PÅ SVENSKA VÄSTKUSTEN
Havsbaserade öppna odlingssystem
med båttransporter. I Sverige har det även förekommit avsiktliga sabotage mot kassodlingar. Oavsett orsak
kan skador på nätkassar resultera i rymningar av stor mängd sk som ibland är större än den lokala, vilda
populationen. Rymningar kan därmed ha stora ekologiska konsekvenser. Då odlingssken är framavlad
har den en annan genetisk bakgrund än den vilda stammen och om dessa reproducerar sig kommer det att
påverka den vilda stammens genetiska signatur och egenskaper. Även om den förrymda sken inte repro-
ducerar sig med den vilda, kan den ändå påverka det lokala ekosystemet negativt genom t.ex. predation och
födokonkurrens, eller som passiv bärare av sjukdomar. Efter införande av skarpare lagstiftning och fortsatt
teknisk utveckling har rymningar från norska odlingar minskat markant under senare år trots fortsatt kraf-
tig ökning av odlingsvolymen (Figur 1).
Laxlus
I Sverige orsakar inte den marina laxlusen (Lepeophtheirus salmonis) några problem för laxskodlare, då
odling främst sker i sötvatten eller bräckt vatten där laxlusen inte förekommer. I Norge har förekomsten av
laxlus i marina nätkassar ökat med ökande produktionsvolymer vilket medfört negativa konsekvenser både
för den odlade sken och för vildsk (Torrissen et al. 2013).. Laxlusen betar på skens skinn och slemla-
ger vilket kan skapa öppna sår. Detta leder till ökad förekomst av infektioner och sekundära sjukdomar,
minskad tillväxt och ökad dödlighet (Torrissen et al. 2013). Den vilda sken drabbas främst genom att
smolt infekteras i större grad när de vandrar genom ordar med infekterade odlingar på sin väg ut till havet
(Gjelland et al. 2014). Kemisk bekämpning av laxlus är kostsam speciellt då man i vissa områden t.ex. Hor-
daland, får avlusa kassarna upp till en gång per månad. Merkostnaden för odlarna i Norge är beräknad att
uppgå till 150 M€/år (Bergheim 2012). Laxlusen uppvisar numera en ökad resistens mot kemiska bekämp-
ningsmedlen vilket ger minskad eekt av dessa (Jones et al. 2013, Torrissen et al. 2013).
Biologisk bekämpning av laxlus har utvecklats som ett alternativ till den kemiska. Den biologiska bekämp-
ningen går ut på att man använder andra skarter i odlingarna som äter laxlusen. Från början användes
vildfångad ”läppesk” av arterna stensnultra, skärsnultra och berggylta, även fångade på svenska västkusten,
i norska odlingar men
under senare tid har man
även introducerat sjurygg
som bra alternativ (Im-
sland et al. 2014, Ims-
land et al. 2014). Flera
företag satsar på odling
av ”rensesk” och da-
gens regelverk tillåter att
upp till 10 % av sken
i norska laxodlingar får
vara rensesk.
En sammanställning av
styrkor och svagheter
(SWOT-analys) av odling
med öppen havsbaserad
kasse ges i tabell 1.
Tabell 1. SWOT-analys havsbaserad öppen kassodling (Ungfors & Lindegarth 2014).
2.2 Öppen kassodling i hav/sjö
Öppen kassodling (n: merd; d: note; e: sea-cage eller sea-pen), består främst av tre delar: ytkonstruktion,
18 Vattenbrukscentrum Väst
TEKNISKA LÖSNINGAR FÖR MARIN FISKODLING PÅ SVENSKA VÄSTKUSTEN
Havsbaserade öppna odlingssystem
nätkasse och förankring. Skillnaden i stort ligger på hur stor produktion som ska bedrivas per kasse, vilket
påverkar storleken på denna (diameter och djup) och hur stor totalproduktionen skall vara i anläggningen
vilket påverkar hur många enheter som placeras ihop på en lokal. En småskalig odling kan denieras som
en produktion som motsvarar mindre än 40 ton foderåtgång per år vilket är kopplat till tillståndsprövning-
en inom miljölagstiftning (Figur 1). Gränsen för storskalig verksamhet är mer ytande men kan ligga kring
250-500 ton (Figur 2). I Norge tillåts en maximal biomassa (MAB, Maxium Allowed Biomass) om 65 ton
per 1000 m
3
licensierad vattenvolym. En standardlicens på 12 000 m
3
tillåter därmed en produktion om
780 ton per år.
För Sveriges del odlas 32 % eller 3 116 ton av regnsbågsproduktionen i havsbaserade system vid kusten,
främst i de norra regionerna (2954 ton) med mindre produktion längs södra ostkusten (84 ton) samt
Syd-och Västkusten (78 ton) (Jordbruksverket 2014). 68 % av regnbågsproduktion sker alltså i sötvatten,
vilket även gäller för all rödingsodling. Den vanligaste odlingstekniken som använts för matskproduk-
tion är kassar både i sjöar och i kustsystemen. 620 kassar med en total volym om 858 000 m
3
användes
2014, vilket kan jämföras med landbaserade anläggningar som uppgick till 58 dammar (155 000 m
3
), 135
bassänger (3 000 m
3
) och 2 RAS (recirkulerande slutnas system, <1 000 m
3
). Den genomsnittliga kassens
volym ligger på 1 380 m
3
. Sättsk produceras främst i dammar på land (187 st., 1 889 000 m
3
), men kasse
(308 kassar, 72 000 m
3
), bassäng på land (1 586 st. bassänger, 20 000 m
3
) och RAS på land nyttjas också
(29 anläggningar, 2 000 m
3
).
Flera olika producenter och leverantörer av ytkonstruktion och kasse nns att tillgå med olika inriktning
på konstruktion.
Figur 2. Foto från Tjärö Lax,
Blekinge småskalig regnbågsodling
(augusti 2014). a) odlingen på
håll, b) arbetspråmen, c) utsikt från
pråmen över kran, d) rektangulär
kasse, e-f) foder och fodertunna, g)
sorteringsmaskin, h) tvättmaskin
till kassarna. Foto: Anette Ungfors.
19Vattenbrukscentrum Väst
TEKNISKA LÖSNINGAR FÖR MARIN FISKODLING PÅ SVENSKA VÄSTKUSTEN
Havsbaserade öppna odlingssystem
Flytkonstruktion
Själva ytkonstruktionen är det som syns ovanför vattenytan och en anläggning på en lokal består antingen
av runda ytkragar eller av ett fyrkantigt brygg-system. Materialet i de runda kragarna är ofta PVC-plast
medan de fyrkantiga består av stål eller betong. Flytkraften ska vara stor, speciellt på de stora anläggning-
arna och för de mer utsatta lokalerna. De ska tåla stor lastkapacitet som sorteringsmaskiner, syrebehållare
och pumpar vid behov och is om vinterförhållande som tynger ner. Flytanordningen ska också vara en
säker och ergonomisk arbetsplats för arbetarna. Storleken på odlingssystemen varierar, men har blivit allt
större genom teknisk utveckling. Idag har cirkulära nätkassar en diameter från 90 till 160 m, de mindre
fyrkantiga systemen en sida på 10-12 m medan större de ligger på 24-30 m. För den praktiska verksamhe-
ten används även mindre s.k. väntekassar där sken sorteras och placeras strax före slakt.
Förankring och lokalitet
I Norge krävs, att innan ett ytande akvakulturanläggning får placeras ut på en lokalitet, så ska det ge-
nomföras en lokalitetsundersökning som speciceras i ”Forskrift om krav til teknisk standard for ytende
akvakulturanlegg” s.k. NYTEK-forskriften NS-9415:2009. I tillägg till denna undersökning (strömmät-
ning, syre, salthalt, temperatur, vattenstånd, vinddata) ska även en oberoende förtöjningsanalys genomföras
med målet att förhindra rymningar och där lokalitetsundersökning och specik anläggning ska beaktas.
Dessutom ska det genomföras en miljöundersökning enligt MOM-modellen (Modelling-On growing-Mo-
nitoring) (Ervik et al. 1997, Hansen et al. 2001, Stigebrandt et al. 2004). MOM-modellen används sedan
regelbundet som övervakning av odlingens eekter. MOM har gradvis införts som miljöundersökingsmo-
dell i Norge, men sedan 2005 har det varit obligatoriskt för alla matskanläggningar att genomföra mil-
jöövervakning enligt Norsk Standard NS9410:2007 eller enligt liknande internationell standard. MOM
kvantierar miljöpåverkan från anläggningen från “god” (1) till “mycket dålig” (4). Tre undersökningsgrup-
per inkluderas; faunaundersökning, kemisk undersökning och sensorisk undersökning.
Nätmaterial
Själva kassen består av ett nät med olika stora maskor beroende på skens storlek i kassen - små maskor för
liten sk. Djupet på kassen varierar från 10 meter i de minsta kassarna till mellan 20-70 m för de storska-
liga norska anläggningarna. Hållbarhet är en viktig parameter: olika nät klassas med olika hållbarhet och är
därmed giltiga (klassicerade) för olika ström- och vågförhållande.
Övrigt
Foder tillförs kassarna med ett slangsystem som utgår från en förankrad ytande foderpråm som angränsar
till anläggningen. En foderbåt behövs för regelbunden påfyllnad av foderlagret i pråmen.
Numera nns tekniska lösningar för att automatiskt samla upp död sk mha av näthåvar eller genom en
extrabotten som kan vinschas upp för tömning. Vid behov, till exempel ökad stress under avlusning, kan
extern syresättning ske genom syreutrustning. Skyddsnät över kassarna som skyddar sken från predatorer
såsom fåglar och däggdjur är nödvändigt.
I Norge har storleken på den lax som sätts ut för tillväxt i havsbaserade nätkassar ökat de senare åren. Från
att det var vanligt att sätta ut 70-80 g smolt, närmar man sig nu storlekar om 250 g postsmolt och upp
emot 1 kg före utsättning. Denna ändring av praxis, även anammad av danska regnbågsproducenter som
odlar i marina nätkassar, innebär att en allt större del av skens livscykel äger rum i landbaserade anlägg-
ningar.
2.2.1 Lämpliga arter
Öppen kassodling är möjlig för de esta skarter men styrs av lokalens miljö och då främst temperatur-
20 Vattenbrukscentrum Väst
TEKNISKA LÖSNINGAR FÖR MARIN FISKODLING PÅ SVENSKA VÄSTKUSTEN
Havsbaserade öppna odlingssystem
prol under året. På Västkusten är temperaturen för tillväxtodling av exempelvis hälleundra och havskatt
för varm på sommaren och för tunga och piggvar är det för kallt på vintern. Torsk kan dock vara möjlig att
odla under lokala förhållanden, inte minst om en djup lokal utnyttjas så att torsken kan dra sig mot dju-
pare kallare nivåer under varma sommartemperaturer. Säsongsmässig öppen kassodling under sommarpe-
rioden kan utnyttjas för varmvattensarterna piggvar och tunga, då i skyddade områden.
2.3 Utsjöodling - offshore
Många oentliga aktörer vill se en utveckling av vattenbruket, men oron för att öka miljöbelastningen
längs våra kuststräckor och komkurrens med andra intressen såsom turism och sjöfart bidrar till en försik-
tighet inför beslut om etableringar av odlingar. Utyttning av vattenbruksverksamhet till områden längre
ut från kusten (oshore), för att minska miljöbelastning på till känsliga kustområden och för att minska
konikter med annan verksamhet är ett tänkbart framtida scenario. Oshore-odling kan också vara att
föredra framför områden som kan drabbas av isläggning. Kassar eller annan odlingsteknik som ska placeras
längre ut från kusten eller på större djup kräver oftast innovativa lösningar eller i varje fall robusta sådana
(Kankainen and Vielma 2013).
Modern skodlingsteknik för oshorebruk har stora likheter med traditionell öppen kassodling men det
förekommer också ytande slutna enheter. Utseendet och graden av automatisering är det som huvudsakli-
gen skiljer teknikerna åt.
Figur 3. Storskalig regnbågsproduktion Musholm AS, Danmark (maj
2013) a) Anläggningen samt foderbåt, b) kassar, c) kasse och skyddsnät, d)
foder, d) foderbåt. Foto: Anette Ungfors.
Figur 4. Musholm AS oshore kasse. Foto på nedsänkbar kasse modell stor (160 m). På kassen kan ett nätlock
fästas med dragkedja. Foto: Anette Ungfors.
21Vattenbrukscentrum Väst
TEKNISKA LÖSNINGAR FÖR MARIN FISKODLING PÅ SVENSKA VÄSTKUSTEN
Havsbaserade öppna odlingssystem
Nedsänkbara kassar för oshorebruk kan vara ett alternativ för att periodvis kunna undkomma dåligt väder
som odlingen utsätts för i exponerade lägen t.ex. vintertid (Figur 3).
2.3.1 Möjligheter och utmaningar
Möjligheter och utmaningar som generellt beskrivs under öppna odlingssystem gäller även för oshore-
odling med några specikationer nedan.
Fördelen med att ytta ut anläggningar från kustzonen är att konikter med andra näringar minskar, och
nya områden kan utnyttjas för livsmedelsproduktion. Svårigheter med foderpåfyllnad och byte av personal
uppstår. Verksamheten kan liknas med oljeriggar där man får jobba under längre perioder i sträck. Näring-
släckage med risk för miljöpåverkan upphör dock inte, men de lokala eekterna minskar då djupen ofta är
större och näringsämnena späds ut i större utsträckning.
2.3.2 Lämpliga arter
Arter som lämpar sig för oshore-odling bör vara stresståliga då starkare strömmar och våg-och vindexpo-
nering medför ökad turbulens i kassarna. Havskatt och hälleundra påverkas negativt av stark ström och
ansamlas i delar av kassen (följer med strömmen).
2.4 IMTA
Vid skodling tillförs foder via skpellets. Foderkostnaden är den största enskilda utgiften för en odlare.
Som exempel är foderkostnaden för lax och öring 11,50 NOK av den totala produktionskostnaden om
22,69 NOK (data för 2013, Fiskeridirektoratet, Norge) vilket innebär att hälften av kostnaderna är just fo-
der. Därför är det av största vikt att inte ”kasta bort” foder på grund av övermatning av skarna vid foder-
tillfällena. Genom utveckling av avancerad datorstyrd foderutrustning som njusteras med manuell över-
vakning och detaljstyrning via kamerasystem kan övermatning och foderspill till stora delar undvikas. Trots
det förekommer näringsläckage i öppna anläggningar i form av foderspill från pellets som inte äts upp och
av fekalier samt utsöndring av lösta avfallsprodukter (urin) från sken. Kalkyler baserat på fodrets närings-
innehåll och inlagring i sken samt beräkningar av förluster av kväve och fosfor till omgivningen i löst och
partikulär form visar att omkring 41 % av kvävet och 33 % av fosfor i fodret byggs in i sken. Av reste-
rande som når omgivningen är 18 % av kvävet och 50 % av fosfor bundet i partikelform medan resterande
utsöndras i löst form till vattnet (Bergheim and Braaten 2007, Braaten et al. 2010). I dessa beräkningar är
FCR 1,15 (1150 kg foder till 1000 kg skproduktion) och foderinnehållet specicerat till 34 % fet och 38
% protein. Den totala mängden foder ovan innehåller 70 kg kväve och 12 kg fosfor. En senare detaljstudie
av två kassodlingar i Norge visar på samstämmighet då omkring 38 % av fodrets kolinnehåll, 43 % kväve
och 24 % fosfor används till sktillväxt, men resterande d.v.s. 62 % kol (varav 40 % som koldioxid), 57 %
kväve och 76 % fosfor släppts ut till omgivningen (Wang et al. 2013).
I traditionella kassodlingar sker ett näringsutsläpp genom kassarna dels till närområdet under kassarna och
dels med strömmen (Buschmann et al. 2009). De esta negativa eekter som uppkommer genom en ökad
näringsbelastning i sedimentet och som kan leda till syrebrist och förändringar i bottenfaunan, rapporteras
från grunda, skyddade, och kustnära miljöer i direkt anslutning till anläggningen i kassens skugga (Soto
and Norambuena 2004, Kalantzi and Karakassis 2006, Apostolaki et al. 2007).
Integrerad multitrosk odling (IMTA) kännetecknas av att era arter från olika tronivåer d.v.s. olika delar
i näringskedjan, odlas tillsammans i ett sammankopplat odlingssystem. Exempel på IMTA nns från både
tempererade (Neori et al. 2004, Barrington et al. 2009, Chopin et al. 2012) och tropiska områden (Troell
2009). Ordet multitrosk i denitionen syftar på att era arter med olika funktion samodlas i motsats till
polykultur där era arter odlas men vilka kan ha samma funktion t ex. olika skarter. Ordet integrerad
22 Vattenbrukscentrum Väst
TEKNISKA LÖSNINGAR FÖR MARIN FISKODLING PÅ SVENSKA VÄSTKUSTEN
Havsbaserade öppna odlingssystem
syftar på en intensiv odlingsnivå i närheten av varandra men inte nödvändigtvis på helt samma lokal men
förbundna med närings- och energitransport via vattnet. Idealt ska de olika arterna balansera varandra i
utsläpp och upptag av näringsämnen, och en art ska inte bara fungera som biolter utan ha ett eget eko-
nomiskt värde vid skörd. Alger och musslor, s.k. extraherande arter, används framförallt i IMTA-system
och nyttjar näringsutsläppet från skodlingarna för tillväxt. På så sätt ”renas” havet samtidigt som biomas-
saproduktionen ökar. Biomassan kan användas till mat, men också till ingredienser i skfoder, utvinning
av högvärdiga molekyler och medicin samt olika typer av biobränsle. Fördelarna med IMTA jämfört med
enbart skodling är att man får bättre användning av en odlingslokal, reducerad eekt på miljön och en
diversierad produktion som kan ge bättre lönsamhet och er arbetstillfällen (Folke and Kautsky 1989,
Troell et al. 2009).
Miljöfördelarna med IMTA-odling har hittills inte varit helt klara och entydiga. varierande resultat och
ibland även motsägande utfall beror till en del på att experimenten har utförts i olika miljö med olika
teknisk design, med olika analysprotokoll och inte minst olika förekomst av naturlig födokälla. Barrington
et al. (2009) beskriver IMTA-initiativ i Kanada, USA, Chile, Spanien, Frankrike och även nordiska länder
som Norge, Sverige och Finland samt Sydafrika. Kina behandlas kort men författarna säger att IMTA i
detta land borde beskrivas mer utförligt men skriftlig dokumentation är bristfällig.
2.4.1 Arter för IMTA
Alla skarter lämpar sig för IMTA, eftersom IMTA även innefattar landbaserad odling där t ex. alger kan
fungera som ett biolter. Exempelvis kan havsbaserad kassodling av hälleundra och torsk odlas integrerat
med makroalger och bivalver, och i landbaserade RAS-anläggningar kan hälleundra, piggvar, tunga, havs-
katt och hummer odlas tillsammans med mikro- eller makroalger. Exempel på olika djur eller växtgrupper
från olika tronivåer som kan ingå i ett IMTA-system tillsammans med sk ges nedan.
Primärproducenter – alger
Primärproducenter såsom mikro- och makroalger tillväxer genom absorption av lösta näringsämnen med
solljuset som energikälla, och efter skörd av dessa alger tas således näring upp ur systemet (Skjermo et al.
2014). Alger kan därför potentiellt reducera nivån av de utsöndrade lösta kväve- och forsforföreningarna
från skodlingar (Neori et al. 2004). Brunalgen sockertare (Saccarina latissima) är snabbväxande (Broch
and Slagstad 2012) och har visat sig vara en möjlig kandidatart för samodling med sk (Handa et al.
2013). Wang et al (2014) visar att längden på tareplantorna var 50 % längre i närheten av laxkassar än vid
kontrollstationen, och δ
15
N-signaturen visar att en del av kvävet kommer från skodlingen. I denna studie
beräknas att ett hektar sockertare kan absorbera 0,8-1,2 ton kväve under en säsong.
Även rödalger har potential för IMTA (Buschmann et al. 2008). Rödalgen Gracilaria vermiculophylla, som
odlas i Asien för bl.a. agarproduktion, har använts för studera dess potential för IMTA i ett RAS system i
Portugal tillsammans med skarterna piggvar, havsabborre och tunga (Abreu et al. 2011). Tätheter om 3
kg färskvikt alger m-2 växte bäst under de 9 månader som försöket pågick med en algproduktion (torrvikt)
som var 0,7 kg m-2 månad-1. Beräkningar visar att för att reducera de 1,8 ton kväve som släpps ut från
skodlingen (om RAS inte inkluderas) så krävs 3600 m
2
alger för att reducera utsläppet till 100 %.
Grönalgerna Ulva sp. (Ben-Ari et al. 2014) och Enteromorpha sp. (Martinez-Aragon et al. 2002) är eek-
tiva biolter men användningsområdet efter skörd är begränsat till agar eller biogas som betingar lågt pris.
Flera inhemska och asiatiska arter av rödalgen Porphyra sp. har visat god tillväxt och upptagskapacitet och
betingar dessutom ett högre ekonomiskt värde inte minst som Nori för human konsumtion (Carmona et
al. 2006). Matos et al. (2006) testade rödalgerna Gracilaria bursa pastoris, karragenalg Chondrus crispus och
Palmaria palmata och fann att G. bursa pastoris växte bäst med det eektivaste kväveupptaget och rekom-
menderas därför som integrerad art tillsammans med havsaborre eller piggvar.
23Vattenbrukscentrum Väst
TEKNISKA LÖSNINGAR FÖR MARIN FISKODLING PÅ SVENSKA VÄSTKUSTEN
Havsbaserade öppna odlingssystem
När det gäller odling av mikroalger i landbaserade odlingar har Borges et al. (2005) visat att arterna Isochry-
sis galbana, Tetraselmis suecica och Phaeodactylum tricornutum växer bra och reducerar näringen i vattnet
från piggvar och havsabborre (Dicentrarchus labrax). Mikroalgerna skördas och används som föda till
musslor (Tapes decussatus).
Avsättningen för alger ligger i dess möjligheter för användning som foderingrediens, etanol, biogas, livs-
medel och textilier. Forskningsprojekt pågår för att utvärdera olika arters potential (se bl.a. www.seafarm.
se).
Suspensionsätare – musslor och ostron
Mussel- och ostronarter ltrerar och livnär sig främst som ”betare” på växtplankton, som i sin roll som
primärproducenter har tagit upp lösta näringsämnen i olika former. Musslor kan också ta upp mindre
organiska partiklar (2-200 µm) från foderspill och fekalier i skodling. I svenska vatten har idéerna om att
använda blåmusslor för att reducera näringsämnen i marina områden funnits länge (Folke and Kautsky
1992, Lindahl et al. 2005).
Mätningar av födoaktiviteten hos blåmusslor visade att den var högre i direkt anslutning till laxodling i
jämförelse med några hundra meter bort (MacDonald et al. 2011). Reid et al. (2010) visade att blåmuss-
lor har en hög absorptionskapacitet för laxfekalier. Studien visade också att fekalierna kommer stötvis och
att det är viktigt att designa IMTA-anläggningen noggrant för att få konstant partikelöde till musslorna.
Musslor i direkt anslutning till laxodling växer fortare än 200 m bort, men båda dessa grupper tillväxer
fortare än referensgruppen (Lander et al. 2012). Även ostron kan dra nytta av närhet till skodling men nä-
ringen kommer möjligen främst via växtplankton som tagit upp lösta näringsämnen från odlingen (Agua-
do-Gimenez et al. 2014). Det nns dock andra studier där ingen ökad tillväxt erhålls längs en gradient allt
närmare en skodling (Navarrete-Mier et al. 2010).
Ett spännande resultat av en studie är att blåmussla och andra bivalver som ostron kan ltrera copepoditer,
det planktoniska spridningsstadiet av laxlus (Molloy et al. 2011). Detta innebär att musselarter kan fungera
som en barriär mot laxlus för laxodlingen varför även musselodling uppströms är att rekommendera. Muss-
lor har även potential för att ackumulera och inaktivera ISAV, infektös lax anaemia virus (Skår and Mor-
tensen 2007) och musslor kan användas som preventiv metod för sjukdomsutbrott. Genom att modellera
produktionspotentialen för musslor baserat på lokalspecika data (Ferreira et al. 2009) har det potentiella
kväveupptaget skattats i era länder, spridda över fyra kontinenter (Rose et al. 2015). Från 12 till 152 gram
kväve per m
-2
och år (i genomsnitt 58) kan reduceras genom odlingarna. Liknande modeller kan användas
för svenska förhållanden för att beräkna det faktiska närsaltsupptaget av musselodlingar.
Avsättningen för bivalver ligger i dess möjligheter för användning: livsmedel, foderråvara för skodling och
äderfä, biogas, jordförbättring.
Detritusätare – tagghudingar och havsborstmaskar
Djurgrupper som kan nyttja foderspill och fekalier under skodlingar är bl.a. tagghudingar som sjögurkor
och sjöborrar men också havsborstmaskar (Annelida). I ett experiment med små sjögurkor (Parastichopus
californicus) under en skodling av arten sabelsk (Anoplopoma mbria) uppmättes ökad tillväxt genom
upptag av skens fekalier och en reducering av totalt organiskt kväve och kol med 60-62 % (Hannah et al.
2013). Även andra försök med sjögurkor visar på högre överlevnad och tillväxt av sjögurkor under sk-
odlingar i jämförelse med kontrollområdet men också att tillväxten beror av tätheten då en högre täthet
begränsar födointaget (Yokoyama 2013).
24 Vattenbrukscentrum Väst
TEKNISKA LÖSNINGAR FÖR MARIN FISKODLING PÅ SVENSKA VÄSTKUSTEN
Havsbaserade öppna odlingssystem
Havsborstmaskar av familjen Nereidae odlas i dammar i t.ex. Storbritannien och Holland som agn till
trollingske (Olive 1999). Havsborstmaskar kan livnära sig på organiskt fekaliematerial både från sk- och
musselodlingar. (Bergström 2014) visade att havsborstmaskar tillväxer mycket bra på musselfekalier. Ge-
nom bioturbation (grävning) kan maskarnas aktivitet öka den mikrobiella aktiviteten och syresätta botten-
sedimentet (Bergström 2014).
Fortsatt forskning och utveckling kring lämplig odlingsteknik och skörd av både sjögurkor och havsborst-
maskar i IMTA system är dock nödvändig.
Avsättningen för tagghudingar ligger i dess möjligheter för användning som livsmedel fr.a. i Asiatiska kök
eller för export. För havsborstmaskar nns användning som foderråvara (mjöl), agn till fritidsske (trol-
ling) och biogas.
Sekundärkonsumenter – kräftdjur
Krabba, hummer och kräftor är kommersiella arter med potential att kunna användas i integrerade od-
lingssystem under odlingar för att minska näringsbelastningen. Kräftdjur livnär sig på mindre bottenle-
vande djur, dött material och kan utnyttja foderspill. Med den ökade organiska belastningen på bottnarna,
som i sin tur kan öka produktionen av bottendjur nns möjligheter att odla och/eller skörda kräftdjur
och på så sätt dra nytta av näringsberikningen från skodlingarna. Observationer i Kanada (pers. komm.
Philippe Archambault) om att hummerskare sätter sina tinor i utkanten av laxodlingar tyder på en högre
täthet av hummer i detta område, vilket ger skaren bättre fångst i tinorna. Det behövs dock forskning och
utveckling kring lämpliga odlings- och skördetekniker av kräftdjur i IMTA system på samma sätt som för
tagghudingar och havsborstmaskar.
2.4.2 Möjligheter och utmaningar med IMTA
Möjligheter och utmaningar som generellt beskrivs under öppna odlingssystem gäller även för IMTA med
några specikationer nedan.
IMTA har varit ett teoretiskt begrepp sedan slutet av 1970-talet – början av 1980-talet, och har testats
under i åren i forskningssyften eller i mindre skala. För odlaren innebär det att välja rätt kombination av
arter som ger est fördelar på lokalen. Detta kräver kunskap om lokalens egenskaper såsom strömförhållan-
den kring anläggningen, temperatur, salthalt och syrenivåer, isläggning och bentlig näringsnivå. En fördel
med IMTA är att man ”inte lägger alla ägg i en korg”. Man sprider de ekonomiska riskerna genom att odla
era olika arter. Från ett samhällsperspektiv så kan ekosystemtjänsten som erhålls genom näringsupptaget
via musslor och alger värderas och ersättning för att näring lyfts ut ur ekosystemet kan utgå till odlarna.
Alternativt kan det beräknade näringsupptaget via musslor och alger användas för att erhålla en högre
produktionsvolym för sk i områden där odlingstillstånden har begränsats av näringsutsläpp, så kallad
kompensationsodling. De beräknade näringsutsläppen från skodlingarna och näringsupptaget av de extra-
herande odlingsarterna kan organiseras som utsläppsekvivalenter av kväve i byteshandel, vilket är på förslag
i Danmark (Heldbo et. al 2013, kapitel 12.2). Danmarks största skproducent, Musholm AS, är ålagda at
minska kväveutsläppet för sin nuvarande produktion med 10 %. Blåmusselodling som kompensationslös-
ning testas för närvarande av företaget (Heldbo et al. 2013, Møller et al. 2013).
Regelverket i vissa länder begränsar möjligheten för samodling eftersom det nns restriktioner om ett visst
avstånd mellan närliggande anläggningar av samma och olika arter.
25Vattenbrukscentrum Väst
3. Havsbaserade semislutna system
Havsbaserade semisluta odlingssystem innebär odling av sk i behållare med hårda eller mjuka skal där
man kan ta hand om foderspill och skfekalier vilket kraftigt minskar den organiska miljöbelastningen
jämfört med öppen kassodling. Utveckling av teknik och utrustning inom detta område pågår och era
intressanta storskaliga initiativ har startats upp de senaste 5 åren. Systemen kan delas in i två kategorier be-
roende på vilket material de består av: 1) nmaskiga mer rörliga ”påsar” och 2) hårda styva material såsom
plast, stål eller betong. Fisken är helt innesluten och vatten pumpas in i behållaren, ofta från större djup än
där anläggningen benner sig. Systemen är alltså slutna vad gäller sken (rymningsrisken är klart reduce-
rad) men vattnet pumpas ständigt genom systemet.. Det ingående vattnet kan tas från det djup som ger
passande temperatur, håller hög syremättnad och är mer eller mindre fritt från laxlus som främst uppehåller
sig i de översta vattenskikten. Det utgående vattnet kan renas från partikulärt material (oätna foderpellets,
fekalier) genom galler-lter och sedimenteringsmetoder, men lösta näringsämnena från fr.a. urin tillförs till
omgivningen.
Tekniken anses ligga i tiden. De odlingsföretag som satsar på denna teknik innefattar storskalig kommersi-
ell verksamhet för både juvenil tillväxt och matskodling, med produktionsvolymer på >1000 ton/år.
3.1 Möjligheter och utmaningar
Möjligheter och utmaningar belyses i en SWOT-analys (Tabell 2).
En stor fördel med tekniken är som nämnts innan att partiklar såsom foderrester och fekalier till stor del
kan samlas upp genom sedimentation och ltrering av det utgående vattnet. Eftersom sken är innesluten
i ett fast eller fastare material liknar detta på situationen i ett landbaserat kar vilket medför lägre rymnings-
risk orsakad av mänskliga faktorn. Om ett mjukt skal används kan även ett extranät fästas på utsidan om
materialskador sker för att undvika rymningar. Intaget av vatten kan styras och tas in med pumpar från
önskat djup. Förekomsten av laxlusutbrott har varit lägre vilket troligen beror på att spridningsstadiet up-
pehåller sig i ytvattnet och inte i någon större täthet i det djupvatten som pumpas in (Johnsen et al. 2014).
Ingående vatten pumpas igenom ”nätpåsar” för att förhindra att sk sugs bakvägen ut till omgivningen vid
eventuellt pumpstopp. Produktionen är kostnadseektiv då man slipper dyrbara avlusningar (kostnaden
traditionella kassodlingar skattas till 1-2,45 NOK per kg producerad lax eller även upp till 5 NOK i vissa
områden). Under det praktiska arbetet med avlusning i öppna kassar är risken stor för rymningar vilket
medför produktionsförluster och ökade kostnader p.g.a. böter. Tillväxthastigheten har visat sig vara snab-
bare och en lägre foderkonversionsfaktor har uppmäts i de semislutna anläggningar jämfört med i de öppna
kassarna. Likaså är mortaliteten mycket låg i normala fall. I jämförelse med RAS på land har systemet lägre
en investeringskostnad för samma volym och är i tillägg yttbart.
En jämn och stabil temperatur fås under året. Dagtid har laxen observerats vara jämnt spridd i baljan, vil-
ket kan jämföras med en ofta mer aggregerad förekomst i traditionell kassodling.
För närvarande används inte metoder för att reducera mängden lösta näringsämnen som förs till omgiv-
ningen med utgående vatten, varför IMTA kan lämpa sig för odling av främst alger. En utmaning är att
designa och producera teknik som tål de allra värsta stormarna. De semislutna systemen är mer utrust-
ningskrävande och därför behöver anläggningarna ligga i nära anslutning till land där syre- och fodermaga-
sin och arbetsutrymme till de anställda nns, eller i framtida satsningar placeras utrustning på intilliggande
pråm. I tillägg till en större investering i starten är det också dyrare driftskostnader i jämförelse med kassod-
ling.
26 Vattenbrukscentrum Väst
TEKNISKA LÖSNINGAR FÖR MARIN FISKODLING PÅ SVENSKA VÄSTKUSTEN
Havsbaserade semislutna system
3.2 Hårda och mjuka skal
Nedan beskrivs två konceptuellt alternativa tekniker för semislutna system; hårda eller mjuka skal. Tidiga
norska tekniska initiativ nns beskrivet i Braaten et al. (2010) och även senare i Heldbo et al. (2013). För
ytterligare information om kommersiella initiativ med olika tekniska lösningar, se hemsidor för AquaFarm
Equipments AS (Neptun; www.aquafarm.no, Figur 4), MSC Aqua AS (AquaDome; www.mscaqua.no)
och AgriMarine Systems (hårt skal), Preline Fishfarming System AS satsning på ett hårt rörformigt koncept
med likriktad ström på vattnet (Preline; www.preline.no) samt Akvadesign AS som använder sig av mjukt
skal (www.akvafuture.no, Figur 5).
Hårt skal
Det hårda skalet produceras ofta i förstärkt glasberplast (GRP, Glass Reinforced Plastic). Skalet har bultats
samman från era olika delar. Formen på skalet kan anta formen av en hemisfär (en halv boll), vara mer
cylinderformad med rundad botten eller till och med vara rörformat i horisontellt led med något tillplattad
form i genomskärning. Storleken varierar från dryga 5 500 m
3
vattenvolym till 21 000 m
3
per enhet (Figur
4). Diametern för de mer runda varianterna ligger på mellan 27,7-40 m (omkrets 87-126 m) med ett djup
om 15-22 m. Hållfastheten är designad för upp till 2 m höga vågor. Det rörformiga alternativet är 60 m
lång, 16 m brett med ett djup på 10 m. Innervolymen i denna anläggning är 2 000 m
3
.
Eftersom konstruktionen är solid och har kontrollerbara utöden kan foderrester och annat slam såsom fe-
kalier samlas upp till 60-80 %. Genom utlopp beläget centralt och lägst på botten av skalet leds ett mindre
delutöde till en slamavskiljare m.h.a. övertryck inne i baljan jämfört med havsytan. Läget på detta utöde
tillsammans med formen på botten av skalet gör att det mesta av avfallet, fekalier och eventuella oätna
pellets, leds ut genom detta avlopp som går till slamavskiljaren. Resterande vatten leds ut genom reglerbara
luckor fördelade jämt runt skalet längst ned på den raka delen av formen samt genom hål i en kort ”stand-
pipe” kopplad till bottenventilen. Slamavskiljare (sedimenteringskammare) kan vara placerad antingen som
Tabell 2. SWOT-
analys havsbaserad
semisluten anlägg-
ning (Ungfors &
Lindegarth 2014).
27Vattenbrukscentrum Väst
TEKNISKA LÖSNINGAR FÖR MARIN FISKODLING PÅ SVENSKA VÄSTKUSTEN
Havsbaserade semislutna system
en del av landbryggan eller som en separat pråm. I avskiljaren reduceras vattenödet för att skilja ut fasta
partiklar som ansamlas på botten. Avvattning av slammet t.ex. med bältlter är en viktig del under utveck-
ling för att reducera vatteninnehållet. Med regelbundna intervall hämtas slam från denna enhet för omhän-
dertagande. Slam kan användas för jordförbättring eller till biogasproduktion.
Vattnet in till anläggningen pumpas upp från önskat djup, ofta kring 25-30 m djup. För det rörformade
alternativet pumpas vatten genom anläggningen med rotorblad i propellersystem. Kraftiga pumpar med
pumpkapacitet om 100 m
3
/min betyder att allt vatten kan bytas ut på en knapp timme även i de stora
enheterna. Ingående vatten oxygeneras med hjälp av en liten syrepump kopplad till varje huvudpump efter
behov (syresensorer). Ingående vatten håller ca 92-94 % syre och havsvattnet inne i baljan ca 80-84 %.
Larm kan även användas om O2-halterna går under 76 %. Strålkastare belyser ytan dygnet runt, för att
minska risken för förtidig könsmognad. Detta leder till att sken samlas i de övre vattenvolymerna (dras
mot ljuset) under natten. För att bli av förhindra påväxt rengörs insidan av de lodräta väggarna med några
veckors mellanrum med hjälp av högtryck och roterande skivor.
Mjuka skal
Tekniken grundar sig på en kasse i tålig tät duk. Kassen hålls ytande med hjälp av ytkrage i plast som ut-
gör ett luftelement eller med ytande betongfundament (Figur 5). Storleken på skalet för ett kommersiellt
Figur 5. Foton på semisluten anläggning med hårt skal - Neptun (AquaFarm Equipment AS) (maj 2014), a)
översikt anläggningen, b-d) Neptun med lax, e) kontroll av dödlighet, f) en av fyra pumpar, g) övervakningska-
mera i hårda skalbaljan, h) tvättmaskin, i) syrebehållare, j) syresättningssystem kopplat till sensor. Foto: Anette
Ungfors.
28 Vattenbrukscentrum Väst
TEKNISKA LÖSNINGAR FÖR MARIN FISKODLING PÅ SVENSKA VÄSTKUSTEN
Havsbaserade semislutna system
odlingsföretag är 70 m omkrets (22 m i diameter) med en invändig vattenvolym om 3000 m
3
. Inpump-
ning av djupvatten sker via pumpar, och vattnet går ut ifrån ett centralt bottenrör där även en delström
av vattnet med sedimenterat material och död sk leds vidare för omhändertagande. Slammet kan sedan
avvattnas och brukas till exempel jordförbättring eller biogas. Doserad syresättning sker i vattenvolymen.
3.4 Lämpliga arter
Tillväxtfasen i semisluten anläggning med djupvatten från stort djup t ex. från Kosterorden som håller
jämn kall temperatur under året för tillväxt av kallvattensarterna hälleundra och havskatt har potential.
Även för torsk där man kan nyttja vattenintag från olika djup beroende på säsong: djupare intag under
extrema sommartemperaturer och om vintern, och ett mer ytnära under vår och höst. Övre vattenlagren
sommartid ger bra tillväxt för tunga och piggvar varför säsongodling av dessa arter kan fungera även i
svenska vatten.
Innløpssystem
Flytering Pumpe
Lukket pose
25 m dyp
Ingen lus
Utløpssystem
Dødfisk
pumpe
Sediment
(til filtrering –
slam/bioprod.)
Rømmingsnot
Figur 6. Semisluten anläggning med mjukt skal. a) Schematisk skiss och b) foto från AkvaDesign AS (www.
akvafuture.no).
29Vattenbrukscentrum Väst
Recirkulerande skodlingar (Recirculating Aquaculture Systems - RAS), där vattnet renas företrädelse-
vis mekaniskt och biologiskt och sedan återförs till skbassängerna har potentiellt mycket stora fördelar
jämfört med odling i öppna kassar (tabell 3). Fördelar såsom desincering av vattnet, möjlighet att välja
optimal odlingstemperatur, kontrollerade förhållanden och reducerade utsläpp till omgivning blir särskilt
markanta om odlingen sker inomhus, på land och med en hög grad av recirkulation. På platser med dålig
tillgång på vatten är det naturligtvis också av särskild vikt att ha en så hög recirkulation som möjligt. En
hög recirkulationsgrad innebär å andra sidan mycket höga krav på vattenreningen, vilket i sin tur kan öka
installations- och driftskostnaderna.
4. Landbaserat slutet system (RAS)
Tabell 3. SWOT-
analys Landbaserad
recirkulerande an-
läggning (Ungfors &
Lindegarth 2014).
4.1 Odlingskar
För landbaserad odling nns det olika lösningar för odlingsvolymerna. De två vanligaste är odlingsrän-
nor där vattnet ödar från en ände av en lång bassäng till den andra, och runda (eller nära cirkulära) kar.
Generellt anses runda kar ha bättre självrensande funktion på så sätt att foderspill och fekalier samlas på
botten och förs som en eekt av vattenströmningen till ett bottenuttag. Sedan ger också runda kar en mer
homogen vattenkvalitet, till skillnad från odlingsrännor där det mer eller mindre per denition blir sämre
vattenkvalitet ju närmare utloppsänden man kommer.
Nackdelar med runda kar är framförallt att det rent praktiskt är svårare med upptag av sk och sortering
och också ett högre krav på markyta för samma odlingsvolym. Det nns även en hybrid som bland annat
marknadsförs av Akva group som D-ended odlingsränna, se Figur 7.
En del arter odlas med fördel i grunt vatten, som t ex havskatt. Vid inomhusodling i synnerhet kan det då
30 Vattenbrukscentrum Väst
TEKNISKA LÖSNINGAR FÖR MARIN FISKODLING PÅ SVENSKA VÄSTKUSTEN
Landbaserat slutet system (RAS)
vara motiverat att använda tankar i hyllplan för att spara yta.
4.2 Syresättning
För icke luftandande skar, vilket gäller samtliga marina arter som före-
kommer i svenska vatten, är det nödvändigt med en god syresättning i
odlingstankarna. Tillförseln av syre kan ske genom
Syrejämvikt mellan omgivande luft och koncentrationen i vattnet. Mängden syre som tillförs på detta sätt
kan uppskattas av (DeMoyer et al., 2003)
4.1
där A är odlingskarets vattenyta (m
2
) och k
Ls
är massöverföringskoecienten för syretransporten genom
ytan. För stilla vatten är den ungefär 100 [m/d], men ökar kraftigt med vind och vattenrörelser. Normalt
sätt står denna jämvikt för en signikant, men relativt liten del av det tillförda syret om odlingstätheten är
hög. S
O,sat
är mättnadskoncentrationen för syre, vilken är temperaturberoende enligt (Riley and Skirrow,
1975)
4.2
där T är vattentemperaturen i grader Celsius.
Inkommande vatten. Om odlingstätheten är hög räcker det normalt inte med att inkommande vatten till
en odlingstank är mättat med syre om inte genomströmningen är mycket hög. En uppskattning av hur
stort genomödet måste vara ges av en syrebalans (inkommande = utgående):
4.3
där Q är genomödet (m
3
/d), r
O
är skens maximala respirationshastighet (gO2/d/kg sk), p är sktäthe-
ten (kg sk/m3), S
O
är den önskade syrehalten (gO/m
3
) och V är odlingsvolymen (m
3
). Om inkommande
vatten är syremättat får vi
4.4
Bubbling av luft i karen. Mängden syre som tillförs genom diusorer nära botten brukar uppskattas med
ett uttryck motsvarande (4.1), dvs
4.5
där k
L
A är en massöverföringskoecient som bestäms av luftödet och hur eektiva diusorerna är. Vid
mindre anläggningar används normalt en enkel luftpump, men vid större installationer och högre odlings-
täthet krävs luftkompressorer. Vi kan här notera att ju lägre syrehalt man håller i karen desto eektivare blir
syresättningen.
Övermättning av syre. Genom användning av komprimerad syrgas, alternativt syrekon och katalys, där
kväve och syre separareras, kan syret inlösas i inödet till övermättnad. Hur mycket som krävs för ett givet
vattenöde kan på samma sätt som ovan bestämmas utifrån en massbalans med avseende på syre i tanken.
En tillräckligt hög syrehalt är nödvändig för skarna. För att garantera tillräcklig syremättnad bör man
Figur 7: D-ended odlingsränna
(Akva Group).
4.1 Odlingskar
För landbaserad odling finns det olika lösningar för odlingsvolymerna. De två
vanligaste är odlingsrännor där vattnet flödar från en ände av en lång bassäng
till den andra, och runda (eller nära cirkulära) kar. Generellt anses runda kar ha
bättre självrensande funktion på så sätt att foderspill och fekalier samlas på
botten och förs som en effekt av vattenströmningen till ett bottenuttag. Sedan
ger också runda kar en mer homogen vattenkvalitet, till skillnad från
odlingsrännor där det mer eller mindre per definition blir sämre vattenkvalitet
ju närmare utloppsänden man kommer.
Nackdelar med runda kar är framförallt att det rent praktiskt är svårare med
upptag av fisk och sortering och också ett högre krav på markyta för samma
odlingsvolym. Det finns även en hybrid som bland annat marknadsförs av Akva
group som D-ended odlingsränna, se Figur 4.1.
Figur 4.1: D-ended odlingsränna (Akva Group).
En del arter odlas med fördel i grunt vatten, som t ex havskatt. Vid
inomhusodling i synnerhet kan det då vara motiverat att använda tankar i
hyllplan för att spara yta.
4.2 Syresättning
För icke luftandande fiskar, vilket gäller samtliga marina arter som förekommer i
svenska vatten, är det nödvändigt med en god syresättning i odlingstankarna.
Tillförseln av syre kan ske genom
Syrejämvikt mellan omgivande luft och koncentrationen i vattnet. Mängden syre
som tillförs på detta sätt kan uppskattas av (DeMoyer et al., 2003)
,
=
(
,
−
) [kgO
2
/d] (4.1)
där A är odlingskarets vattenyta (m
2
) och
är massöverföringskoefficienten
för syretransporten genom ytan. För stilla vatten är den ungefär 100 [m/d], men
ökar kraftigt med vind och vattenrörelser. Normalt sätt står denna jämvikt för en
signifikant, men relativt liten del av det tillförda syret om odlingstätheten är hög.
,
är mättnadskoncentrationen för syre, vilken är temperaturberoende enligt
(Riley and Skirrow, 1975)
,
= 14.53 − 0.411 + 0.0096
2
− 0.00012
3
[gO
2
/m
3
] (4.2)
där T är vattentemperaturen i grader Celsius.
Inkommande vatten. Om odlingstätheten är hög räcker det normalt inte med att
inkommande vatten till en odlingstank är mättat med syre om inte
genomströmningen är mycket hög. En uppskattning av hur stort genomflödet
måste vara ges av en syrebalans (inkommande = utgående):
31
4.1 Odlingskar
För landbaserad odling finns det olika lösningar för odlingsvolymerna. De två
vanligaste är odlingsrännor där vattnet flödar från en ände av en lång bassäng
till den andra, och runda (eller nära cirkulära) kar. Generellt anses runda kar ha
bättre självrensande funktion på så sätt att foderspill och fekalier samlas på
botten och förs som en effekt av vattenströmningen till ett bottenuttag. Sedan
ger också runda kar en mer homogen vattenkvalitet, till skillnad från
odlingsrännor där det mer eller mindre per definition blir sämre vattenkvalitet
ju närmare utloppsänden man kommer.
Nackdelar med runda kar är framförallt att det rent praktiskt är svårare med
upptag av fisk och sortering och också ett högre krav på markyta för samma
odlingsvolym. Det finns även en hybrid som bland annat marknadsförs av Akva
group som D-ended odlingsränna, se Figur 4.1.
Figur 4.1: D-ended odlingsränna (Akva Group).
En del arter odlas med fördel i grunt vatten, som t ex havskatt. Vid
inomhusodling i synnerhet kan det då vara motiverat att använda tankar i
hyllplan för att spara yta.
4.2 Syresättning
För icke luftandande fiskar, vilket gäller samtliga marina arter som förekommer i
svenska vatten, är det nödvändigt med en god syresättning i odlingstankarna.
Tillförseln av syre kan ske genom
Syrejämvikt mellan omgivande luft och koncentrationen i vattnet. Mängden syre
som tillförs på detta sätt kan uppskattas av (DeMoyer et al., 2003)
,
=
(
,
−
) [kgO
2
/d] (4.1)
där A är odlingskarets vattenyta (m
2
) och
är massöverföringskoefficienten
för syretransporten genom ytan. För stilla vatten är den ungefär 100 [m/d], men
ökar kraftigt med vind och vattenrörelser. Normalt sätt står denna jämvikt för en
signifikant, men relativt liten del av det tillförda syret om odlingstätheten är hög.
,
är mättnadskoncentrationen för syre, vilken är temperaturberoende enligt
(Riley and Skirrow, 1975)
,
= 14.53 − 0.411 + 0.0096
2
− 0.00012
3
[gO
2
/m
3
] (4.2)
där T är vattentemperaturen i grader Celsius.
Inkommande vatten. Om odlingstätheten är hög räcker det normalt inte med att
inkommande vatten till en odlingstank är mättat med syre om inte
genomströmningen är mycket hög. En uppskattning av hur stort genomflödet
måste vara ges av en syrebalans (inkommande = utgående):
31
,
+
,
=
+
(4.3)
där Q är genomflödet (m
3
/d),
är fiskens maximala respirationshastighet
(gO
2
/d/kg fisk), är fisktätheten (kg fisk/m
3
),
är den önskade syrehalten
(gO/m
3
) och V är odlingsvolymen (m
3
). Om inkommande vatten är syremättat
får vi
=
,
[m
3
/d] (4.4)
Bubbling av luft i karen. Mängden syre som tillförs genom diffusorer nära botten
brukar uppskattas med ett uttryck motsvarande (4.1), dvs
=
(
,
) [kgO/d] (4.5)
där
är en massöverföringskoefficient som bestäms av luftflödet och hur
effektiva diffusorerna är. Vid mindre anläggningar används normalt en enkel
luftpump, men vid större installationer och högre odlingstäthet krävs
luftkompressorer. Vi kan här notera att ju lägre syrehalt man håller i karen desto
effektivare blir syresättningen.
Övermättning av syre. Genom användning av komprimerad syrgas, alternativt
syrekon och katalys, där kväve och syre separareras, kan syret inlösas i inflödet
till övermättnad. Hur mycket som krävs för ett givet vattenflöde kan på samma
sätt som ovan bestämmas utifrån en massbalans med avseende på syre i tanken.
En tillräckligt hög syrehalt är nödvändig för fiskarna. För att garantera tillräcklig
syremättnad bör man använda sig av syregivare i odlingstankarna, eller i deras
utlopp, och koppla dom till ett styrsystem med larmfunktioner. Ett backup-
system för syretillförseln är normalt att rekommendera utöver reservaggregat i
händelse av elavbrott. Genom att använda sig av en återkopplad reglering
baserat på uppmätt syrehalt och temperatur kan man minimera kostnaderna för
den metod man valt genom att undvika kostsam syresättning.
4.3 Vattenrening
Recirkulerande odlingssystem kräver vattenrening. Hur, och i vilken omfattning,
avgörs av regler för tillstånd och gränsvärden för fiskens hälsa och recipient.
Generellt gäller att ju högre recirkulation desto högre krav på reningsgrad och
tillförlitlighet. För att ge en bakgrund till hur gränsvärden och foder mm
påverkar designen av ett RAS behöver man en allmän kännedom om de olika
vattenreningsstegen, vilka sammanfattas kort i det följande.
4.3.1 Partikulärt material
Partikulärt material i systemet härrör huvudsakligen från foderrester och
fekalier, men till viss del produceras även partikulärt material i form av
bakteriellt slam i själva reningsprocessen. Det partikulära materialet kan
påverka många fiskar negativt på ett antal olika sätt, bl a
- Irritation och skador på gälarna som ökar risken för bakteriella angrepp
(Bacterial Gill Disease – BGD) som också kan spridas med partiklarna.
32
,
+
,
=
+
(4.3)
där Q är genomflödet (m
3
/d),
är fiskens maximala respirationshastighet
(gO
2
/d/kg fisk), är fisktätheten (kg fisk/m
3
),
är den önskade syrehalten
(gO/m
3
) och V är odlingsvolymen (m
3
). Om inkommande vatten är syremättat
får vi
=
,
[m
3
/d] (4.4)
Bubbling av luft i karen. Mängden syre som tillförs genom diffusorer nära botten
brukar uppskattas med ett uttryck motsvarande (4.1), dvs
=
(
,
) [kgO/d] (4.5)
där
är en massöverföringskoefficient som bestäms av luftflödet och hur
effektiva diffusorerna är. Vid mindre anläggningar används normalt en enkel
luftpump, men vid större installationer och högre odlingstäthet krävs
luftkompressorer. Vi kan här notera att ju lägre syrehalt man håller i karen desto
effektivare blir syresättningen.
Övermättning av syre. Genom användning av komprimerad syrgas, alternativt
syrekon och katalys, där kväve och syre separareras, kan syret inlösas i inflödet
till övermättnad. Hur mycket som krävs för ett givet vattenflöde kan på samma
sätt som ovan bestämmas utifrån en massbalans med avseende på syre i tanken.
En tillräckligt hög syrehalt är nödvändig för fiskarna. För att garantera tillräcklig
syremättnad bör man använda sig av syregivare i odlingstankarna, eller i deras
utlopp, och koppla dom till ett styrsystem med larmfunktioner. Ett backup-
system för syretillförseln är normalt att rekommendera utöver reservaggregat i
händelse av elavbrott. Genom att använda sig av en återkopplad reglering
baserat på uppmätt syrehalt och temperatur kan man minimera kostnaderna för
den metod man valt genom att undvika kostsam syresättning.
4.3 Vattenrening
Recirkulerande odlingssystem kräver vattenrening. Hur, och i vilken omfattning,
avgörs av regler för tillstånd och gränsvärden för fiskens hälsa och recipient.
Generellt gäller att ju högre recirkulation desto högre krav på reningsgrad och
tillförlitlighet. För att ge en bakgrund till hur gränsvärden och foder mm
påverkar designen av ett RAS behöver man en allmän kännedom om de olika
vattenreningsstegen, vilka sammanfattas kort i det följande.
4.3.1 Partikulärt material
Partikulärt material i systemet härrör huvudsakligen från foderrester och
fekalier, men till viss del produceras även partikulärt material i form av
bakteriellt slam i själva reningsprocessen. Det partikulära materialet kan
påverka många fiskar negativt på ett antal olika sätt, bl a
- Irritation och skador på gälarna som ökar risken för bakteriella angrepp
(Bacterial Gill Disease – BGD) som också kan spridas med partiklarna.
32
,
+
,
=
+
(4.3)
där Q är genomflödet (m
3
/d),
är fiskens maximala respirationshastighet
(gO
2
/d/kg fisk), är fisktätheten (kg fisk/m
3
),
är den önskade syrehalten
(gO/m
3
) och V är odlingsvolymen (m
3
). Om inkommande vatten är syremättat
får vi
=
,
[m
3
/d] (4.4)
Bubbling av luft i karen. Mängden syre som tillförs genom diffusorer nära botten
brukar uppskattas med ett uttryck motsvarande (4.1), dvs
=
(
,
) [kgO/d] (4.5)
där
är en massöverföringskoefficient som bestäms av luftflödet och hur
effektiva diffusorerna är. Vid mindre anläggningar används normalt en enkel
luftpump, men vid större installationer och högre odlingstäthet krävs
luftkompressorer. Vi kan här notera att ju lägre syrehalt man håller i karen desto
effektivare blir syresättningen.
Övermättning av syre. Genom användning av komprimerad syrgas, alternativt
syrekon och katalys, där kväve och syre separareras, kan syret inlösas i inflödet
till övermättnad. Hur mycket som krävs för ett givet vattenflöde kan på samma
sätt som ovan bestämmas utifrån en massbalans med avseende på syre i tanken.
En tillräckligt hög syrehalt är nödvändig för fiskarna. För att garantera tillräcklig
syremättnad bör man använda sig av syregivare i odlingstankarna, eller i deras
utlopp, och koppla dom till ett styrsystem med larmfunktioner. Ett backup-
system för syretillförseln är normalt att rekommendera utöver reservaggregat i
händelse av elavbrott. Genom att använda sig av en återkopplad reglering
baserat på uppmätt syrehalt och temperatur kan man minimera kostnaderna för
den metod man valt genom att undvika kostsam syresättning.
4.3 Vattenrening
Recirkulerande odlingssystem kräver vattenrening. Hur, och i vilken omfattning,
avgörs av regler för tillstånd och gränsvärden för fiskens hälsa och recipient.
Generellt gäller att ju högre recirkulation desto högre krav på reningsgrad och
tillförlitlighet. För att ge en bakgrund till hur gränsvärden och foder mm
påverkar designen av ett RAS behöver man en allmän kännedom om de olika
vattenreningsstegen, vilka sammanfattas kort i det följande.
4.3.1 Partikulärt material
Partikulärt material i systemet härrör huvudsakligen från foderrester och
fekalier, men till viss del produceras även partikulärt material i form av
bakteriellt slam i själva reningsprocessen. Det partikulära materialet kan
påverka många fiskar negativt på ett antal olika sätt, bl a
- Irritation och skador på gälarna som ökar risken för bakteriella angrepp
(Bacterial Gill Disease – BGD) som också kan spridas med partiklarna.
32
31Vattenbrukscentrum Väst
TEKNISKA LÖSNINGAR FÖR MARIN FISKODLING PÅ SVENSKA VÄSTKUSTEN
Landbaserat slutet system (RAS)
använda sig av syregivare i odlingstankarna, eller i deras utlopp, och koppla dom till ett styrsystem med
larmfunktioner. Ett backup-system för syretillförseln är normalt att rekommendera utöver reservaggregat i
händelse av elavbrott. Genom att använda sig av en återkopplad reglering baserat på uppmätt syrehalt och
temperatur kan man minimera kostnaderna för den metod man valt genom att undvika kostsam syresätt-
ning.
4.3 Vattenrening
Recirkulerande odlingssystem kräver vattenrening. Hur, och i vilken omfattning, avgörs av regler för till-
stånd och gränsvärden för skens hälsa och recipient. Generellt gäller att ju högre recirkulation desto högre
krav på reningsgrad och tillförlitlighet. För att ge en bakgrund till hur gränsvärden och foder mm påverkar
designen av ett RAS behöver man en allmän kännedom om de olika vattenreningsstegen, vilka sammanfat-
tas kort i det följande.
4.3.1 Partikulärt material
Partikulärt material i systemet härrör huvudsakligen från foderrester och fekalier, men till viss del produce-
ras även partikulärt material i form av bakteriellt slam i själva reningsprocessen. Det partikulära materialet
kan påverka många skar negativt på ett antal olika sätt, bl a
Irritation och skador på gälarna som ökar risken för bakteriella angrepp (Bacterial Gill Disease –
BGD) som också kan spridas med partiklarna.
Ansamlingar av suspenderade partiklar kan ge upphov till anoxisk nedbrytning, vilken i sin tur kan
resultera i bakterier och svamp som orsakar dysmak.
Försämrad syn som påverkar fodersökningen negativt och därmed ökar foderspillet.
De suspenderade partiklarna kan också påverka vattenreningen på så sätt att biolter sätter igen och UV-
och/eller ozonbehandling försämras. Vid användning av sandlter och liknande metoder kan igensättning
av partikulärt material kräva omfattande arbetstid för backspolning, igångsättning osv.
Det nns tre huvudprinciper för att avlägsna suspenderat partikulärt material: Sedimentering, ltrering och
otation (skumning). I Figur 8 visas hur de olika metoderna förhåller sig till partikelstorlek.
Sedimentering sker naturligt då ödeshastigheten är tillräckligt låg. Partiklar och bakterieockar är i regel
något tyngre än vatten och faller då mot botten där de samlas upp och tappas ut. Detta är den princip som
bl a används för uppsamlingen av fekalier och foderrester i odlingskaren. För att uppnå låg ödeshastighet
krävs stora volymer/ytor och därför lämpar sig sedimentering dåligt för odling inomhus. Samma princip,
dvs densitetsskillnaden, används också i en så kallad hydrocyklon. En sådan består normalt av en nedre
konisk del med utlopp i botten och en övre cylindrisk del med utlopp i centrum. Vattnet leds tangentiellt
in i cyklonens övre del där partiklarna trycks utåt mot väggen av centripetalkraften och sjunker nedåt av
Figur 8. Olika tekniker
för partikelavskiljning,
modierat efter Whea-
ton (2002).
32 Vattenbrukscentrum Väst
TEKNISKA LÖSNINGAR FÖR MARIN FISKODLING PÅ SVENSKA VÄSTKUSTEN
Landbaserat slutet system (RAS)
gravitationen till botten där det det så kallade rejektet tappas av. Klarvattnet pressas uppåt och lämnar
cyklonen i centrum av överdelen. Fördelarna med hydrocykloner är att separationen går snabbt, de har inte
några rörliga delar och de ger upphov till låga tryckfall. Användningen begränsas dock av att de bara kan
separera bort partiklar större än ca 0.1mm (Heldbo et al., 2013).
Filtrering är en rent mekanisk metod där vattnet går igenom ett lter med en given porstorlek. De van-
ligast förekommande är trumlter och bandlter. Båda kräver att ltrena spolas av regelbundet, vilket i
många fall är automatiserat.
Flotation bygger på att små partiklar fastnar på små luftbubblor som yter upp till ytan där de bildar ett
skum som sedan avlägsnas. Den här metoden används framförallt i marina kläckerier och yngelanläggning-
ar för att avlägsna de kvarvarande minsta partiklarna, så kallad polering av vattnet (Heldbo et al., 2013).
4.3.2 Löst organiskt material
Partikulärt organiskt material som är biologiskt nedbrytbart omvandlas genom hydrolys till löst organiskt
material som är mer eller mindre lättillgängligt för heterotrofa bakterier att använda som substrat. Orga-
niskt material kan mätas på olika sätt. Det mest etablerade måttet är COD (Chemical Oxygen Demand)
som anger hur många gram syre som krävs för att fullständigt oxidera alla kolväten. En del kolväten kan
inte brytas ned biologiskt inom en relevant tidsgräns och därför har man även måttet BODk (Biological
Oxygen Demand), som anger syreförbrukningen då man använt k dygn för nedbrytning. Vanligtvis är k=5
eller k=7 dygn (trots att det i många fall vore mer relevant med en betydligt kortare eller betydligt längre
tidshorisont). Vilket k som är relevant kan man relatera till medeluppehållstiden för ett inert löst ämne (t
ex ett spårämne) i systemet. Medeluppehållstiden (Hydraulic Retention Time) beror endast på vattenutby-
tet och kan skattas som
4.6
där V
tot
är anläggningens totala vattenvolym och Q
0
är genomsnittsödet ut från systemet. Om till exempel
10% av volymen byts varje dag blir medeluppehållstiden 10 dygn. Med lågt vattenutbyte bör alltså i prin-
cip all BOD5 och BOD7 vara förbrukat.
I en aerob miljö omvandlar heterotrofa bakterier, med syre som elektronacceptor, kolväten till koldioxid
och vatten under uppbyggnad av biomassa. Detta utförs av bakterier som kan vara suspenderade i vattnet
eller xerade i en biolm. Aktivslamprocessen, som är den traditionella tekniken för kommunal vattenre-
ning, bygger helt på suspenderade bakterier i öppna bassänger. Bakterierna bildar slamockar och följer
med vattenödet till ett sedimentationssteg där ockarna sjunker och samlas upp. Det mesta av slammet
Filtrering är en rent mekanisk metod där vattnet går igenom ett filter med en
given porstorlek. De vanligast förekommande är trumfilter och bandfilter. Båda
kräver att filtrena spolas av regelbundet, vilket i många fall är automatiserat.
Flotation bygger på att små partiklar fastnar på små luftbubblor som flyter upp
till ytan där de bildar ett skum som sedan avlägsnas. Den här metoden används
framförallt i marina kläckerier och yngelanläggningar för att avlägsna de
kvarvarande minsta partiklarna, så kallad polering av vattnet (Heldbo et
al., 2013).
4.3.2 Löst organiskt material
Partikulärt organiskt material som är biologiskt nedbrytbart omvandlas genom
hydrolys till löst organiskt material som är mer eller mindre lättillgängligt för
heterotrofa bakterier att använda som substrat. Organiskt material kan mätas på
olika sätt. Det mest etablerade måttet är COD (Chemical Oxygen Demand) som
anger hur många gram syre som krävs för att fullständigt oxidera alla kolväten.
En del kolväten kan inte brytas ned biologiskt inom en relevant tidsgräns och
därför har man även måttet BOD
k
(Biological Oxygen Demand), som anger
syreförbrukningen då man använt k dygn för nedbrytning. Vanligtvis är k=5 eller
k=7 dygn (trots att det i många fall vore mer relevant med en betydligt kortare
eller betydligt längre tidshorisont). Vilket k som är relevant kan man relatera till
medeluppehållstiden för ett inert löst ämne (t ex ett spårämne) i systemet.
Medeluppehållstiden (Hydraulic Retention Time) beror endast på vattenutbytet
och kan skattas som
=
0
(4.6)
där V
tot
är anläggningens totala vattenvolym och Q
0
är genomsnittsflödet ut från
systemet. Om till exempel 10% av volymen byts varje dag blir
medeluppehållstiden 10 dygn. Med lågt vattenutbyte bör alltså i princip all BOD
5
och BOD
7
vara förbrukat.
I en aerob miljö omvandlar heterotrofa bakterier, med syre som
elektronacceptor, kolväten till koldioxid och vatten under uppbyggnad av
biomassa. Detta utförs av bakterier som kan vara suspenderade i vattnet eller
fixerade i en biofilm. Aktivslamprocessen, som är den traditionella tekniken för
kommunal vattenrening, bygger helt på suspenderade bakterier i öppna
bassänger. Bakterierna bildar slamflockar och följer med vattenflödet till ett
sedimentationssteg där flockarna sjunker och samlas upp. Det mesta av slammet
recirkuleras tillbaka till aktivslambassängen igen och resten avvattnas och tas ut
ur systemet. Metoden används även i vattenbrukssammanhang, men är vansklig
för RAS då så kallad slamflykt, vilken sker då flockarna inte sedimenterar
tillräckligt fort, kan orsaka svåra problem i systemet.
Biofilter är en vanligare metod för nedbrytningen i vattenbruk. Benämningen
biofilter är dock inte entydig då den används olika i olika länder och olika inom
avloppsvattenrening och vattenbruk. I regel avses dock någon form av
34
Figur 9. Exempel på olika typer av bärarmaterial : (a) fast vertikalödes material, (b) fast korsödesmaterial (c)
suspenderade bärare.
33Vattenbrukscentrum Väst
TEKNISKA LÖSNINGAR FÖR MARIN FISKODLING PÅ SVENSKA VÄSTKUSTEN
Landbaserat slutet system (RAS)
recirkuleras tillbaka till aktivslambassängen igen och resten avvattnas och tas ut ur systemet. Metoden
används även i vattenbrukssammanhang, men är vansklig för RAS då så kallad slamykt, vilken sker då
ockarna inte sedimenterar tillräckligt fort, kan orsaka svåra problem i systemet.
Biolter är en vanligare metod för nedbrytningen i vattenbruk. Benämningen biolter är dock inte entydig
då den används olika i olika länder och olika inom avloppsvattenrening och vattenbruk. I regel avses dock
någon form av biolmreaktor, dvs en process där bakterierna sitter fast på ett underlag (bärarmaterial) som
kan vara sand, sten eller plast i någon form, se Figur 9.
Sådana processer kan i sin tur delas in i de med fast bärarmaterial
och de med rörligt bärarmaterial (Moving Bed Biolm Reactor -
MBBR). Syftet med bärarmaterialet är att xera bakterierna så att
inget sedimenteringssteg behövs och samtidigt ge bakterierna en
stor kontaktyta mot vattnet. Vanligtvis är den specika ytan från ca
100 m2/m3 upp till mer än 500 m2/m3. En högre specik yta skall
teoretiskt ge en högre reningskapacitet, men igensättning av mate-
rial med hög yta gör att den eektiva ytan kan bli avsevärt lägre än
dess teoretiska yta.
En nackdel med fast bärarmaterial med hög specik yta är att det är
svårt att ockulärt avgöra om ltret satts igen av slam eller en alltför
kraftig påväxt av biolm. Det är därför vanligt med material med re-
lativt liten yta, men möjlighet att inspektera dess inre på ett enklare
sätt, se Figur 10.
I en aerob MBBR så brukar luftningen räcka för att åstadkomma en tillräcklig omrörning så att all biolm
exponeras likvärdigt. I anaeroba reaktorer däremot krävs normalt extern omrörning för att uppnå god om-
blandning och hög eektivitet. Genom att bärarna rör sig och skaver mot varandra sker också en naturlig
kontroll av biolmens tjocklek. De önskade reaktionerna sker till övervägande del i själva biolmen, men
endast i de yttre delarna av lmen (upp till ca 200 µm). Normalt är det därför ingen fördel med tjockare
lm än så. Vid aerob nedbrytning av organiskt material innebär dock skavningen en del partikulärt mate-
rial i bulkvattnet och därför kan det krävas efterföljande ltrering.
De esta skar har en generellt hög tolerans för lösta kolväten, men trots det kan det vara nödvändigt att
driva det här reningssteget långt då det normalt är nödvändigt för att upprätthålla en väl fungerande kväve-
rening.
4.3.3 Nitrifikation
Ammoniak (NH3) är redan i mycket låga halter giftigt för de esta skar. I vatten står ammoniak i en syra-
basjämvikt med ammonium (NH4+). Jämvikten är förskjuten mot ammonium och pH-beroende, vilket
därmed också gränsvärden för ammonium blir. Ammonium kan avlägsnas biologiskt genom nitrikation,
som kräver en aerob miljö och sker i två steg. I första steget oxideras ammonium till nitrit av ammonium-
oxiderande bakterier (typiskt Nitrosomonas, Nitrosospira och Nitrosolubus) enligt
4.7
Processen är alltså försurande genom att två väteprotoner frigörs. Generaliserat så neutraliseras detta av en
reduktion i alkalinitet som kan mätas i bikarbonatekvivalenter:
Figur 10. Exempel på fast bärarma-
terial som används för vattenbruk
(Bio-blok 200®).
partikulärt material i bulkvattnet och därför kan det krävas efterföljande
filtrering.
De flesta fiskar har en generellt hög tolerans för lösta kolväten, men trots det kan
det vara nödvändigt att driva det här reningssteget långt då det normalt är
nödvändigt för att upprätthålla en väl fungerande kväverening.
4.3.3 Nitrifikation
Ammoniak (NH
3
) är redan i mycket låga halter giftigt för de flesta fiskar. I vatten
står ammoniak i en syra-basjämvikt med ammonium (NH
4
+
). Jämvikten är
förskjuten mot ammonium och pH-beroende, vilket därmed också gränsvärden
för ammonium blir. Ammonium kan avlägsnas biologiskt genom nitrifikation,
som kräver en aerob miljö och sker i två steg. I första steget oxideras ammonium
till nitrit av ammoniumoxiderande bakterier (typiskt Nitrosomonas, Nitrosospira
och Nitrosolubus) enligt
4 2 22
3
2
2
NH O NO H O H
+ −+
+→ ++
(4.7)
Processen är alltså försurande genom att två väteprotoner frigörs. Generaliserat
så neutraliseras detta av en reduktion i alkalinitet som kan mätas i
bikarbonatekvivalenter:
3 22
22 2 2H HCO CO H O
+−
+ →+
(4.8)
Nitriten som producerats oxideras sedan vidare av nitritoxiderande bakterier
(vanligtvis Nitrospira)
22 3
1
2
NO O NO
−−
+→
(4.9)
Även nitrit är toxiskt för fisk i mycket låga halter och därför är det viktigt att
nitrifikationen drivs fullt ut till nitrat. Reaktionshastigheten för nitritoxidationen
(4.9) är snabbare än för ammoniumoxidationen (4.7) och därför blir
nitrithalterna låga då ammoniumoxidationen ges tillräckligt med tid.
Nitrifierande processtekniker är i princip de samma som beskrivet för löst
organiskt material, dvs aktivslam- eller biofilmprocesser. För mer eller mindre
helt nitrifierande processer så fungerar biofilmprocesser särskilt bra då
nitrifierarna normalt bildar en tunnare och mer stabil biofilm. En populär
biofilmreaktor som används för nitrifikation är ett så kallat strilfilter, vilket i
princip är en biobädd (trickling filter) med ett fast bärarmaterial med låg
specifik yta och möjlighet till god gasväxling, se t ex Figur 4.4. Vattnet lyfts till en
nivå ovanför materialet och sprids så homogent som möjligt över bädden. På
vägen ned möter vattnet ett luftflöde som dels syresätter vattnet och dels luftar
ut koldioxid ur vattnet.
36
34 Vattenbrukscentrum Väst
TEKNISKA LÖSNINGAR FÖR MARIN FISKODLING PÅ SVENSKA VÄSTKUSTEN
Landbaserat slutet system (RAS)
4.8
Nitriten som producerats oxideras sedan vidare av nitritoxiderande bakterier (vanligtvis Nitrospira)
4.9
Även nitrit är toxiskt för sk i mycket låga halter och därför är det viktigt att nitrikationen drivs fullt ut
till nitrat. Reaktionshastigheten för nitritoxidationen (4.9) är snabbare än för ammoniumoxidationen (4.7)
och därför blir nitrithalterna låga då ammoniumoxidationen ges tillräckligt med tid.
Nitrierande processtekniker är i princip de samma som beskrivet för löst organiskt material, dvs aktivs-
lam- eller biolmprocesser. För mer eller mindre helt nitrierande processer så fungerar biolmprocesser
särskilt bra då nitrierarna normalt bildar en tunnare och mer stabil biolm. En populär biolmreaktor
som används för nitrikation är ett så kallat strillter, vilket i princip är en biobädd (trickling lter) med
ett fast bärarmaterial med låg specik yta och möjlighet till god gasväxling, se t ex Figur 4.4. Vattnet lyfts
till en nivå ovanför materialet och sprids så homogent som möjligt över bädden. På vägen ned möter vatt-
net ett luftöde som dels syresätter vattnet och dels luftar ut koldioxid ur vattnet.
Nitrierande bakterier är autotrofa och utnyttjar inte kolväte som substrat utan koldioxid för sin uppbygg-
nad av biomassa. Det ger ett energimässigt sämre utbyte och därför växer nitrierarna betydligt långsam-
mare är de heterotrofa bakterierna, som använder kolväten. I en aerob miljö med tillgång på både am-
monium och löst organiskt material så konkurrerar nitrierarna mot de heterotrofa bakterierna om både
syre och utrymme (som andel av slam och biolm). Om man inte har tillräckligt hög slamålder (slammets
medeluppehållstid i systemet) i en aktivslamprocess så konkurrerar därför de heterotrofa bakterierna ut
nitrierarna genom att nybildningen av nitrierare är lägre än den heterotrofa tillväxten tills det att nitri-
kationen i princip helt uteblir.
I en biolmprocess är situationen något bättre genom att bakterierna sitter xerade i lmen och inte kan
sköljas ut. Men även om nitrierarna nns kvar i biolmen orsakar konkurrensen problem. Den högre
tillväxten för heterotrofa bakterier gör att de dominerar i de yttre delarna av lmen och konsumerar där
syret så att det har svårt att diundera in i de djupare lagren där nitrierarna benner sig (Wik and Breit-
holtz, 1996). Resultatet av för höga halter löst organiskt material relativt ammonium är därför på kort sikt
bara en minskad nitrikation, men på lång sikt (månader) kan nitrikationskapaciteten försvinna helt och
ta mycket lång tid att återskapa.
4.3.4 Denitrifikation
Denitrikationen är nästa steg i kvävereningen, där nitrat från nitrierarna reduceras till elementärt kväve
som avgår som gas från systemet. I brist på syre kan de heterotrofa bakterierna utnyttja nitrat för nedbryt-
ningen av kolväten, ungefär enligt (Hiscock et al., 1991)
4.10
Egentligen sker denitrikationen i era steg via först nitrit och sedan NO och N
2
O och med en stökio-
metri och hastighet som beror på substratet, se t ex (Mattsson, 1997). Denitrikationsprocessen är ofta
orsaken till att inte er anläggningar har (nästan) full recirkulation. Genom att kolvätena måste bort för
att nitrikationen skall fungera så saknas i regel kolväten för att denitrikationen skall kunna ske, om inte
systemet konFigureras och drivs på ett mer avancerat sätt än att ha alla reningsstegen i ett huvudöde (se
nästa avsnitt). Av det skälet är det också vanligt att det doseras kolväten, som t ex någon alkohol, för att
Nitrifierande bakterier är autotrofa och utnyttjar inte kolväte som substrat utan
koldioxid för sin uppbyggnad av biomassa. Det ger ett energimässigt sämre
utbyte och därför växer nitrifierarna betydligt långsammare är de heterotrofa
bakterierna, som använder kolväten. I en aerob miljö med tillgång på både
ammonium och löst organiskt material så konkurrerar nitrifierarna mot de
heterotrofa bakterierna om både syre och utrymme (som andel av slam och
biofilm). Om man inte har tillräckligt hög slamålder (slammets
medeluppehållstid i systemet) i en aktivslamprocess så konkurrerar därför de
heterotrofa bakterierna ut nitrifierarna genom att nybildningen av nitrifierare är
lägre än den heterotrofa tillväxten tills det att nitrifikationen i princip helt
uteblir.
I en biofilmprocess är situationen något bättre genom att bakterierna sitter
fixerade i filmen och inte kan sköljas ut. Men även om nitrifierarna finns kvar i
biofilmen orsakar konkurrensen problem. Den högre tillväxten för heterotrofa
bakterier gör att de dominerar i de yttre delarna av filmen och konsumerar där
syret så att det har svårt att diffundera in i de djupare lagren där nitrifierarna
befinner sig (Wik and Breitholtz, 1996). Resultatet av för höga halter löst
organiskt material relativt ammonium är därför på kort sikt bara en minskad
nitrifikation, men på lång sikt (månader) kan nitrifikationskapaciteten försvinna
helt och ta mycket lång tid att återskapa.
4.3.4 Denitrifikation
Denitrifikationen är nästa steg i kvävereningen, där nitrat från nitrifierarna
reduceras till elementärt kväve som avgår som gas från systemet. I brist på syre
kan de heterotrofa bakterierna utnyttja nitrat för nedbrytningen av kolväten,
ungefär enligt (Hiscock et al., 1991)
32
22 2
4 4 5 2 27
O
NO H CH CO N H O
−
+
+ + → ++
(4.10)
Egentligen sker denitrifikationen i flera steg via först nitrit och sedan NO och
N
2
O och med en stökiometri och hastighet som beror på substratet, se t ex
(Mattsson, 1997). Denitrifikationsprocessen är ofta orsaken till att inte fler
anläggningar har (nästan) full recirkulation. Genom att kolvätena måste bort för
att nitrifikationen skall fungera så saknas i regel kolväten för att
denitrifikationen skall kunna ske, om inte systemet konFigureras och drivs på ett
mer avancerat sätt än att ha alla reningsstegen i ett huvudflöde (se nästa
avsnitt). Av det skälet är det också vanligt att det doseras kolväten, som t ex
någon alkohol, för att åstadkomma denitrifikation. Ytterligare en anledning är att
man inte vill riskera anaerobt vatten till fisken, dels på grund av syrehalten, men
även för risken att få dysmak på fisken.
Traditionellt låter man därför denitrifikationen ske på utgående vatten från
systemet, antingen i en biofilmreaktor eller genom att man leder vattnet till en
arrangerad våtmark, vilket är en ganska vanlig lösning i Danmark. Om den sker i
en reaktor (t ex MBBR eller en biorotor) krävs normalt tillförsel av kolväten.
Kolväten för detta kan fås genom rötning av slammet, men i regel används även
en extern kolkälla. Kostnaden för detta är t ex för Langsand Laks ca 2:50 SEK per
4,5 kg lax (Murray et al., 2014). Ytterligare en nackdel med att ha
37
partikulärt material i bulkvattnet och därför kan det krävas efterföljande
filtrering.
De flesta fiskar har en generellt hög tolerans för lösta kolväten, men trots det kan
det vara nödvändigt att driva det här reningssteget långt då det normalt är
nödvändigt för att upprätthålla en väl fungerande kväverening.
4.3.3 Nitrifikation
Ammoniak (NH
3
) är redan i mycket låga halter giftigt för de flesta fiskar. I vatten
står ammoniak i en syra-basjämvikt med ammonium (NH
4
+
). Jämvikten är
förskjuten mot ammonium och pH-beroende, vilket därmed också gränsvärden
för ammonium blir. Ammonium kan avlägsnas biologiskt genom nitrifikation,
som kräver en aerob miljö och sker i två steg. I första steget oxideras ammonium
till nitrit av ammoniumoxiderande bakterier (typiskt Nitrosomonas, Nitrosospira
och Nitrosolubus) enligt
4 2 22
3
2
2
NH O NO H O H
+ −+
+→ ++
(4.7)
Processen är alltså försurande genom att två väteprotoner frigörs. Generaliserat
så neutraliseras detta av en reduktion i alkalinitet som kan mätas i
bikarbonatekvivalenter:
3 22
22 2 2H HCO CO H O
+−
+ →+
(4.8)
Nitriten som producerats oxideras sedan vidare av nitritoxiderande bakterier
(vanligtvis Nitrospira)
22 3
1
2
NO O NO
−−
+→
(4.9)
Även nitrit är toxiskt för fisk i mycket låga halter och därför är det viktigt att
nitrifikationen drivs fullt ut till nitrat. Reaktionshastigheten för nitritoxidationen
(4.9) är snabbare än för ammoniumoxidationen (4.7) och därför blir
nitrithalterna låga då ammoniumoxidationen ges tillräckligt med tid.
Nitrifierande processtekniker är i princip de samma som beskrivet för löst
organiskt material, dvs aktivslam- eller biofilmprocesser. För mer eller mindre
helt nitrifierande processer så fungerar biofilmprocesser särskilt bra då
nitrifierarna normalt bildar en tunnare och mer stabil biofilm. En populär
biofilmreaktor som används för nitrifikation är ett så kallat strilfilter, vilket i
princip är en biobädd (trickling filter) med ett fast bärarmaterial med låg
specifik yta och möjlighet till god gasväxling, se t ex Figur 4.4. Vattnet lyfts till en
nivå ovanför materialet och sprids så homogent som möjligt över bädden. På
vägen ned möter vattnet ett luftflöde som dels syresätter vattnet och dels luftar
ut koldioxid ur vattnet.
36
partikulärt material i bulkvattnet och därför kan det krävas efterföljande
filtrering.
De flesta fiskar har en generellt hög tolerans för lösta kolväten, men trots det kan
det vara nödvändigt att driva det här reningssteget långt då det normalt är
nödvändigt för att upprätthålla en väl fungerande kväverening.
4.3.3 Nitrifikation
Ammoniak (NH
3
) är redan i mycket låga halter giftigt för de flesta fiskar. I vatten
står ammoniak i en syra-basjämvikt med ammonium (NH
4
+
). Jämvikten är
förskjuten mot ammonium och pH-beroende, vilket därmed också gränsvärden
för ammonium blir. Ammonium kan avlägsnas biologiskt genom nitrifikation,
som kräver en aerob miljö och sker i två steg. I första steget oxideras ammonium
till nitrit av ammoniumoxiderande bakterier (typiskt Nitrosomonas, Nitrosospira
och Nitrosolubus) enligt
4 2 22
3
2
2
NH O NO H O H
+ −+
+→ ++
(4.7)
Processen är alltså försurande genom att två väteprotoner frigörs. Generaliserat
så neutraliseras detta av en reduktion i alkalinitet som kan mätas i
bikarbonatekvivalenter:
3 22
22 2 2H HCO CO H O
+−
+ →+
(4.8)
Nitriten som producerats oxideras sedan vidare av nitritoxiderande bakterier
(vanligtvis Nitrospira)
22 3
1
2
NO O NO
−−
+→
(4.9)
Även nitrit är toxiskt för fisk i mycket låga halter och därför är det viktigt att
nitrifikationen drivs fullt ut till nitrat. Reaktionshastigheten för nitritoxidationen
(4.9) är snabbare än för ammoniumoxidationen (4.7) och därför blir
nitrithalterna låga då ammoniumoxidationen ges tillräckligt med tid.
Nitrifierande processtekniker är i princip de samma som beskrivet för löst
organiskt material, dvs aktivslam- eller biofilmprocesser. För mer eller mindre
helt nitrifierande processer så fungerar biofilmprocesser särskilt bra då
nitrifierarna normalt bildar en tunnare och mer stabil biofilm. En populär
biofilmreaktor som används för nitrifikation är ett så kallat strilfilter, vilket i
princip är en biobädd (trickling filter) med ett fast bärarmaterial med låg
specifik yta och möjlighet till god gasväxling, se t ex Figur 4.4. Vattnet lyfts till en
nivå ovanför materialet och sprids så homogent som möjligt över bädden. På
vägen ned möter vattnet ett luftflöde som dels syresätter vattnet och dels luftar
ut koldioxid ur vattnet.
36
35Vattenbrukscentrum Väst
TEKNISKA LÖSNINGAR FÖR MARIN FISKODLING PÅ SVENSKA VÄSTKUSTEN
Landbaserat slutet system (RAS)
åstadkomma denitrikation. Ytterligare en anledning är att man inte vill riskera anaerobt vatten till sken,
dels på grund av syrehalten, men även för risken att få dysmak på sken.
Traditionellt låter man därför denitrikationen ske på utgående vatten från systemet, antingen i en bio-
lmreaktor eller genom att man leder vattnet till en arrangerad våtmark, vilket är en ganska vanlig lösning
i Danmark. Om den sker i en reaktor (t ex MBBR eller en biorotor) krävs normalt tillförsel av kolväten.
Kolväten för detta kan fås genom rötning av slammet, men i regel används även en extern kolkälla. Kost-
naden för detta är t ex för Langsand Laks ca 2:50 SEK per 4,5 kg lax (Murray et al., 2014). Ytterligare
en nackdel med att ha denitrikationen på utgående vatten är att man går miste om den neutraliserande
eekt den, ekv. (4.10), har på den försurning som nitrikationen (4.7) orsakar. Som kommer att illustreras
längre fram kan denitrikation ske i det recirkulerade systemet på ett liknande sätt som i fördenitrierande
avloppsreningsverk. Då nns det möjlighet att utnyttja de lätt nedbrytbara kolväten som produceras i sys-
temet och annars bara bryts ned i en syreförbrukande aerob miljö för att möjliggöra nitrikation.
4.3.5 Fotokemisk behandling
För att bekämpa patogener nns det ett antal olika metoder att tillgå, där det klassiskt används kemikalier.
För RAS-anläggningar är det känsligare än i öppna odlingar då det nns en risk att framförallt nitrierarna
i vattenreningen tar skada. Genom att vattnet recirkuleras så påverkas både de positiva och negativa ef-
fekterna av hur snabbt nedbrytningen av kemikalierna sker. Behandling med formalin i marin odling har
studerats och vid en dosering på över 100 mg/l kan nitritoxiderarna inhiberas med risk för förhöjda nitrit-
halter (Keck and Blanc, 2002). Vid en längre tids regelbunden låg dosering så ökar nedbrytningshastighe-
ten av formalin kraftigt och nitrikationen förefaller inte försämras (Pedersen et al., 2010).
Väteperoxid har framförts som ett alternativ till formaldehyd och andra kemikalier för behandling av sjuk-
domar och parasiter, men hur den bäst används är inte klarlagt (Murray et al., 2014). Väteperoxid, liksom
PAA, har kraftfull desicerande funktion och bryts ned till vatten och syre. Det har dock visat sig att väte-
peroxid har en signikant negativ påverkan på funktionen i biolter. Låga halter PAA (<1 mg/l) gav endast
liten påverkan på nitrikationen, men koncentrationer över 2 mg/l gav långvarigt förhöjda nitrithalter, se
(Murray et al., 2014).
Som alternativ till en ren användning av kemikalier används t ex UV-behandling, ozon-behandling och
oxidationsprocesser. Endast UV eller ozon-behandling av recirkulerat öde har visat sig minska sannolik-
heten för sjukdoms- och parasitutbrott. Kombination av ozon och UV verkar potentiellt reducera bakterie-
halterna till nära noll, se (Murray et al., 2014).
Det nns också oxidativa processer som kan användas för att reducera risken för sjukdomar. T ex har Wal-
lenius utvecklat en process (AOT) för recirkulerande vattenbruk, ursprungligen utvecklad för ballasttankar,
som kombinerar UV med en katalysator. Som en positiv eekt ger oxidationen minskat behov av nitrika-
tion och klarare vatten. För att uppnå de goda eekterna måste vattnet dock passera genom en trång pas-
sage, vilket ger upphov till tryckförluster utöver den elförbrukning som UV-behandlingen kräver.
4.3.6 Slam
Oavsett vilken biologisk vattenreningsmetod som används så kommer man producera ett slam bestående
av bakterieockar, fekalier och foderrester. Slam från skodlingar i sötvatten bör generellt vara mycket
lämpligt för att använda för gödsling i jordbruket då man till skillnad från reningsverken har möjlighet att
undvika tungmetaller, medicinrester mm. Enligt Mirzoyan et al. (2008), se vidare referenser, så är det dock
problem med saltinnehållet i slam från odlingar av marina arter. En tänkbar hantering av slammet är då
att utnyttja det för gasproduktion genom rötning. I försök på brackvattenslam i labbskala har man visat
på upp till 70% reduktion av slammets massa och en medelproduktion av metan på 40% (Mirzoyan et al.,
36 Vattenbrukscentrum Väst
TEKNISKA LÖSNINGAR FÖR MARIN FISKODLING PÅ SVENSKA VÄSTKUSTEN
Landbaserat slutet system (RAS)
2008). Vid TU Delft bedriver en grupp kring professor Spanjers också forskning där man utöver en metan-
produktion även studerar återvinning av näringsämnen från brackvattenslam.
4.4 Principiella skillnader i konfiguration
4.4.1 Landbaserad RAS med partiell recirkulation
Som nämnts i föregående avsnitt så har de esta RAS-anläggningarna idag inte någon denitrikation i det
öde som recirkuleras genom sktankarna. I Figur 11 illustreras de viktigaste komponenterna i en sådan
konguration. Flera delsystem har för enkelhets skull inte lagts in i guren, som t ex ozon- och UV-be-
handling för att förebygga sjukdomar, syrekoner för inlösning av syre, slamavvattnare och tillsats av alkali-
nitets- eller pH-höjande kemikalier för att kompensera för den pH-sänkande nitrikationen.
Vattnet från sktankarna
leds in i en partikelavskil-
jare (P). Vanligen används
trumlter, men bandlter,
en del andra lter och
hydrocykloner förekom-
mer också. Efter den
mekaniska reningen följer
en biologisk rening, i regel
i någon form av biolter
(moving bed, biolter eller
biobädd) där först orga-
niska ämnen bryts ned av
heterotrofa bakterier och sedan ammonium oxideras till nitrat med nitrit som mellanprodukt. Endast aerob
rening sker här genom antingen luftning underifrån eller genom ventilation i de fall en biobädd används.
Avgasning av koldioxid (CS) förekommer nästan alltid i de fall det inte är just en biobädd som används i
den biologiska reningen. Avgasning sker då i t ex ett strillter, som kan ses som en biobädd med låg speci-
k yta, som i Figur 4.4. Där kan också ske en signikant biologisk rening, som t ex nitrikation.
Den här typen av anläggningar används av bl a det Norska företaget AquaOptima AS i Trondheim, som är
en väletablerad leverantör av delar och kompletta RAS-anläggningar, se Figur 12. De står t ex bakom No-
mas påkostade forskningsanläggning i Sunndalsöra, som följer den här principen (Terjesen et al., 2013).
Det skall här också nämnas att företaget äger rättigheterna till ett double drain system som eektivt samlar
upp foderrester och fekalier i botten av runda (eller nära runda) sktankar och som därför minskar den
organiska belastningen på reningssystemet.
I Sverige nns endast ett fåtal RAS-anlägningar, men era av dom fungerar följer i princip strukturen i
Figur 11, så som Scandinavian Eel i Helsinborg, Mörrums kronolax och Svensk skodling AB på Ljusterö
i Stockholms norra skärgård. Inom projektet Närsk har anläggningen på Ljusterö också använts för att
testa ny teknik, som t ex Wallenius AOT och Nordic Waters Dynasandlter med olika ltermedia.
I en del anläggningar i Danmark används aktivslam-anläggningar istället för biolter för den biologiska re-
ningen och då följs dessa av sedimenteringsbassänger där slammet samlas upp och huvuddelen leds tillbaka
till aktivslamsteget.
Vattenutbytet kan ske på olika sätt. I Figur 11 framgår de vanligaste punkterna där detta sker. Vid använd-
ning av trumlter, bandlter och sandlter måste (back-) spolning ske regelbundet. Därmed sker indirekt
Figur 11. Konventionell biolmsbaserad lösning for RAS utan denitrikation.
37Vattenbrukscentrum Väst
ett vattenutbyte då spolvatten följer med slamuttaget även om eventuellt vattenöverskott leds tillbaka till
reningen (ej illustrerat). Vid högre vattenutbyten räcker inte detta utan systemet tappas på renat vatten och
nytt vatten leds till sktankarna.
Nitrikationen (4.7) är försurande och därför tillsätter man normalt en ansenlig mängd alkalinitetshö-
jande kemikalier i den här typen av system.
Genom att nitrat inte lämnar systemet i Figur 11 på något annat sätt än med utgående vatten så kom-
mer nitratkoncentrationen bli en följd av vilket vattenutbyte man har. Trots att skars relativa tålighet för
nitrat generellt är hög kan nitrathalten ändå bli den parameter som avgör vattenutbytet. Typiskt så är ödet
genom sktankarna och reningsstegen högt jämfört med inödet av färskt vatten, vilket gör att nitratkon-
centrationen kommer vara ungefär den samma i hela anläggningen. Genom massbalanser och förenklande
antaganden kan vi då skatta vilket vattenutbyte som krävs.
Kväve tillförs systemet endast genom proteiner i fodret. Anta att F (kg/d) är den dagliga utfodringen. Fisk-
mjölsbaserat foder innehåller ca 45% (kg/kg) proteiner och kväveinnehållet i proteiner är i sin tur ca 16%
(kg/kg). Det innebär att fodrets kväveinnehåll är ungefär N
Feed
=7.2% kväve.
Utfodringen kan vi anta är proportionell mot skarnas massa m, vilket ger
4.11
TEKNISKA LÖSNINGAR FÖR MARIN FISKODLING PÅ SVENSKA VÄSTKUSTEN
Landbaserat slutet system (RAS)
Nitrifikationen (4.7) är försurande och därför tillsätter man normalt en ansenlig
mängd alkalinitetshöjande kemikalier i den här typen av system.
Genom att nitrat inte lämnar systemet i Figur 4.5 på något annat sätt än med
utgående vatten så kommer nitratkoncentrationen bli en följd av vilket
vattenutbyte man har. Trots att fiskars relativa tålighet för nitrat generellt är hög
kan nitrathalten ändå bli den parameter som avgör vattenutbytet. Typiskt så är
flödet genom fisktankarna och reningsstegen högt jämfört med inflödet av färskt
vatten, vilket gör att nitratkoncentrationen kommer vara ungefär den samma i
hela anläggningen. Genom massbalanser och förenklande antaganden kan vi då
skatta vilket vattenutbyte som krävs.
Kväve tillförs systemet endast genom proteiner i fodret. Anta att F (kg/d) är den
dagliga utfodringen. Fiskmjölsbaserat foder innehåller ca 45% (kg/kg) proteiner
och kväveinnehållet i proteiner är i sin tur ca 16% (kg/kg). Det innebär att
fodrets kväveinnehåll är ungefär
= 7.2% kväve.
Utfodringen kan vi anta är proportionell mot fiskarnas massa m, vilket ger
= (4.11)
där γ är mängd (kg) foder per kg fisk. Vidare antar vi för enkelhets skull att
mängden fisk i kg ges av tankvolymen och en genomsnittlig odlingsdensitet ρ
(kg/m
3
):
= (4.12)
där V är vattenvolymen (m
3
) i odlingstankarna.
Det mesta av kvävet utsöndras genom gälarna och är, eller övergår till,
ammonium. En del kväve blir organiskt nedbrytbart lösligt kväve, men i
slutändan omvandlas även det till ammonium. Endast en liten del blir partikulärt
bundet kväve. Om vi antar att den delen och foderspillet tillsammans uppgår till
en andel av det tillförda kvävet kan vi skatta medelflödet av ammoniumkväve
som belastar systemet:
= (1 )
(4.13)
där vi subtraherat bort det kväve som binds in som protein i fisken då den växer.
Fiskens tillväxt (kg/d) skattar vi här med FCR som anger hur många kilo foder
som behövs per kilo fisktillväxt. Proteininnehållet i fisk kan vi anta är ungefär
17% och med samma kväveinnehåll som i foderprotein blir då kväveinnehållet i
fisken
= 2,7%.
Ammonium/ammoniak är starkt toxiskt för de flesta fiskar och därmed är
gränsvärdena avsevärt lägre, 0.5-10 gN-NH4/m
3
jämfört med ca 50-300 gN-
NO3/m
3
. Om vi försummar ammoniumutsläppen (
) från systemet jämfört
med nitratutsläppen (
) så ger en massbalans att stationärt måste lika
41
Figur 12. Illustration av en landbaserad RAS typisk för partiell recirkulation (AquaOptima).
38 Vattenbrukscentrum Väst
där y är mängd (kg) foder per kg sk. Vidare antar vi för enkelhets skull att mängden sk i kg ges av tank-
volymen och en genomsnittlig odlingsdensitet p (kg/m3):
4.12
där V är vattenvolymen (m
3
) i odlingstankarna.
Det mesta av kvävet utsöndras genom gälarna och är, eller övergår till, ammonium. En del kväve blir or-
ganiskt nedbrytbart lösligt kväve, men i slutändan omvandlas även det till ammonium. Endast en liten del
blir partikulärt bundet kväve. Om vi antar att den delen och foderspillet tillsammans uppgår till en andel
av det tillförda kvävet kan vi skatta medelödet av ammoniumkväve som belastar systemet:
4.13
där vi subtraherat bort det kväve som binds in som protein i sken då den växer. Fiskens tillväxt (kg/d)
skattar vi här med FCR som anger hur många kilo foder som behövs per kilo sktillväxt. Proteininnehållet
i sk kan vi anta är ungefär 17% och med samma kväveinnehåll som i foderprotein blir då kväveinnehållet
i sken N
Fish
=2,7%.
Ammonium/ammoniak är starkt toxiskt för de esta skar och därmed är gränsvärdena avsevärt lägre, 0.5-
10 gN-NH4/m
3
jämfört med ca 50-300 gN-NO3/m
3
. Om vi försummar ammoniumutsläppen (Q
0
S
NH
)
från systemet jämfört med nitratutsläppen (Q
0
S
NO
) så ger en massbalans att stationärt måste lika mycket
nitrat lämna systemet som det bildas ammoniumkväve, dvs (4.13), vilket ger
4.14
Vattenutbytet, här uttryckt i m
3
tillfört vatten per m
3
odlingsvolym, blir då
4.15
Med t ex följande indata; =0.1, FCR=1.2, γ=0.02, ρ=40 och ett gränsvärde S
NO
=200gN/m
3
= 0.2 kgN/
m
3
får vi ett lägsta vattenutbyte på 18% av odlingsvolymen per dygn. I praktiken är det svårt att driva en
anläggning utan nitratreduktion i recirkulationsödet med lägre vattenutbyte än 10%, och det är också en
gräns som är relativt vedertagen för att göra skillnad på fullständigt recirkulerande och partiellt recirkule-
rande anläggningar (Heldbo et al., 2013).
4.4.2 Efter-denitrifikation
Med partiell recirkulation har man normalt höga nitrathalter i det avtappade vattnet. Detta kan hanteras
på olika sätt:
* Vattnet leds till ett existerande avloppsnät mot avgift.
* Vattnet leds till en mer eller mindre arrangerad våtmark. Positivt med denna lösning är att nä
ringen kan ge biomassa (växtlighet) som kan ha ett värde. Ett relativt stort område måste dock av
sättas. För akvaponi, där kommersiell växtodling och skodling integreras helt, gäller en tumregel
att man behöver odla tio gånger mer grödor än sk räknat i vikt. Ett annat problem är att man
vintertid inte får något nämnvärt upptag av nitrat, vilket i sin tur innebär att man får kraftigt
minska eller pausa utfodringen. Framförallt är metoden därför lämplig för utomhusodling i bas
sänger eller dammar.
* Utgående vatten behandlas i ett avslutande denitrikationssteg.
TEKNISKA LÖSNINGAR FÖR MARIN FISKODLING PÅ SVENSKA VÄSTKUSTEN
Landbaserat slutet system (RAS)
Nitrifikationen (4.7) är försurande och därför tillsätter man normalt en ansenlig
mängd alkalinitetshöjande kemikalier i den här typen av system.
Genom att nitrat inte lämnar systemet i Figur 4.5 på något annat sätt än med
utgående vatten så kommer nitratkoncentrationen bli en följd av vilket
vattenutbyte man har. Trots att fiskars relativa tålighet för nitrat generellt är hög
kan nitrathalten ändå bli den parameter som avgör vattenutbytet. Typiskt så är
flödet genom fisktankarna och reningsstegen högt jämfört med inflödet av färskt
vatten, vilket gör att nitratkoncentrationen kommer vara ungefär den samma i
hela anläggningen. Genom massbalanser och förenklande antaganden kan vi då
skatta vilket vattenutbyte som krävs.
Kväve tillförs systemet endast genom proteiner i fodret. Anta att F (kg/d) är den
dagliga utfodringen. Fiskmjölsbaserat foder innehåller ca 45% (kg/kg) proteiner
och kväveinnehållet i proteiner är i sin tur ca 16% (kg/kg). Det innebär att
fodrets kväveinnehåll är ungefär
= 7.2% kväve.
Utfodringen kan vi anta är proportionell mot fiskarnas massa m, vilket ger
= (4.11)
där γ är mängd (kg) foder per kg fisk. Vidare antar vi för enkelhets skull att
mängden fisk i kg ges av tankvolymen och en genomsnittlig odlingsdensitet ρ
(kg/m
3
):
= (4.12)
där V är vattenvolymen (m
3
) i odlingstankarna.
Det mesta av kvävet utsöndras genom gälarna och är, eller övergår till,
ammonium. En del kväve blir organiskt nedbrytbart lösligt kväve, men i
slutändan omvandlas även det till ammonium. Endast en liten del blir partikulärt
bundet kväve. Om vi antar att den delen och foderspillet tillsammans uppgår till
en andel av det tillförda kvävet kan vi skatta medelflödet av ammoniumkväve
som belastar systemet:
= (1 )
(4.13)
där vi subtraherat bort det kväve som binds in som protein i fisken då den växer.
Fiskens tillväxt (kg/d) skattar vi här med FCR som anger hur många kilo foder
som behövs per kilo fisktillväxt. Proteininnehållet i fisk kan vi anta är ungefär
17% och med samma kväveinnehåll som i foderprotein blir då kväveinnehållet i
fisken
= 2,7%.
Ammonium/ammoniak är starkt toxiskt för de flesta fiskar och därmed är
gränsvärdena avsevärt lägre, 0.5-10 gN-NH4/m
3
jämfört med ca 50-300 gN-
NO3/m
3
. Om vi försummar ammoniumutsläppen (
) från systemet jämfört
med nitratutsläppen (
) så ger en massbalans att stationärt måste lika
41
Nitrifikationen (4.7) är försurande och därför tillsätter man normalt en ansenlig
mängd alkalinitetshöjande kemikalier i den här typen av system.
Genom att nitrat inte lämnar systemet i Figur 4.5 på något annat sätt än med
utgående vatten så kommer nitratkoncentrationen bli en följd av vilket
vattenutbyte man har. Trots att fiskars relativa tålighet för nitrat generellt är hög
kan nitrathalten ändå bli den parameter som avgör vattenutbytet. Typiskt så är
flödet genom fisktankarna och reningsstegen högt jämfört med inflödet av färskt
vatten, vilket gör att nitratkoncentrationen kommer vara ungefär den samma i
hela anläggningen. Genom massbalanser och förenklande antaganden kan vi då
skatta vilket vattenutbyte som krävs.
Kväve tillförs systemet endast genom proteiner i fodret. Anta att F (kg/d) är den
dagliga utfodringen. Fiskmjölsbaserat foder innehåller ca 45% (kg/kg) proteiner
och kväveinnehållet i proteiner är i sin tur ca 16% (kg/kg). Det innebär att
fodrets kväveinnehåll är ungefär
= 7.2% kväve.
Utfodringen kan vi anta är proportionell mot fiskarnas massa m, vilket ger
= (4.11)
där γ är mängd (kg) foder per kg fisk. Vidare antar vi för enkelhets skull att
mängden fisk i kg ges av tankvolymen och en genomsnittlig odlingsdensitet ρ
(kg/m
3
):
= (4.12)
där V är vattenvolymen (m
3
) i odlingstankarna.
Det mesta av kvävet utsöndras genom gälarna och är, eller övergår till,
ammonium. En del kväve blir organiskt nedbrytbart lösligt kväve, men i
slutändan omvandlas även det till ammonium. Endast en liten del blir partikulärt
bundet kväve. Om vi antar att den delen och foderspillet tillsammans uppgår till
en andel av det tillförda kvävet kan vi skatta medelflödet av ammoniumkväve
som belastar systemet:
= (1 )
(4.13)
där vi subtraherat bort det kväve som binds in som protein i fisken då den växer.
Fiskens tillväxt (kg/d) skattar vi här med FCR som anger hur många kilo foder
som behövs per kilo fisktillväxt. Proteininnehållet i fisk kan vi anta är ungefär
17% och med samma kväveinnehåll som i foderprotein blir då kväveinnehållet i
fisken
= 2,7%.
Ammonium/ammoniak är starkt toxiskt för de flesta fiskar och därmed är
gränsvärdena avsevärt lägre, 0.5-10 gN-NH4/m
3
jämfört med ca 50-300 gN-
NO3/m
3
. Om vi försummar ammoniumutsläppen (
) från systemet jämfört
med nitratutsläppen (
) så ger en massbalans att stationärt måste lika
41
mycket nitrat lämna systemet som det bildas ammoniumkväve, dvs (4.13), vilket
ger
=
(
1
)
(
) (4.14)
Vattenutbytet, här uttryckt i m
3
tillfört vatten per m
3
odlingsvolym, blir då
=
(
1
)
(
)
(4.15)
Med t ex följande indata; = 0.1, = 1.2, = 0.02, = 40 och ett gränsvärde
= 200gN/m
3
= 0.2 kgN/m
3
får vi ett lägsta vattenutbyte på 18% av
odlingsvolymen per dygn. I praktiken är det svårt att driva en anläggning utan
nitratreduktion i recirkulationsflödet med lägre vattenutbyte än 10%, och det är
också en gräns som är relativt vedertagen för att göra skillnad på fullständigt
recirkulerande och partiellt recirkulerande anläggningar (Heldbo et al., 2013).
4.4.2 Efter-denitrifikation
Med partiell recirkulation har man normalt höga nitrathalter i det avtappade
vattnet. Detta kan hanteras på olika sätt:
• Vattnet leds till ett existerande avloppsnät mot avgift.
• Vattnet leds till en mer eller mindre arrangerad våtmark. Positivt med
denna lösning är att näringen kan ge biomassa (växtlighet) som kan ha ett
värde. Ett relativt stort område måste dock avsättas. För akvaponi, där
kommersiell växtodling och fiskodling integreras helt, gäller en tumregel
att man behöver odla tio gånger mer grödor än fisk räknat i vikt. Ett annat
problem är att man vintertid inte får något nämnvärt upptag av nitrat,
vilket i sin tur innebär att man får kraftigt minska eller pausa utfodringen.
Framförallt är metoden därför lämplig för utomhusodling i bassänger
eller dammar.
• Utgående vatten behandlas i ett avslutande denitrifikationssteg.
Den sista varianten kallas i vattenreningssammanhang för efter-denitrifikation.
Vattnet som skall denitrifieras kommer då hålla låga halter av ammonium och
nitrit, men också låga halter lätt nedbrytbara organiska föreningar eftersom
nitrifierarnas konkurrens om syret med de heterotrofa bakterierna inte får vara
för hög om nitrifikationen skall fungera väl.
Eftersom denitrifikationen kräver (lätt nedbrytbara) kolväten tillsätts därför en
extern kolkälla, som t ex alkohol. Behovet kan minskas och i vissa fall kanske
elimineras genom att man låter hydrolysera och röta det avvattnade slammet
och leda överskottsvattnet till denitrifikationssteget. Ett sådant system
illustreras i Figur 4.7 där de huvudsakliga effekterna av varje reningssteg också
markerats.
Det förefaller som att den vanligaste tekniken även för denitrifikation är
biofilmprocesser, och särskilt då MBBR, som har ett fritt bärarmaterial. Genom
att denitrifikationen skall ske anoxiskt sker ingen luftning och därmed ingen
naturlig omrörning. Någon form av forcerad omrörning är därför nödvändig för
42
mycket nitrat lämna systemet som det bildas ammoniumkväve, dvs (4.13), vilket
ger
=
(
1
)
(
) (4.14)
Vattenutbytet, här uttryckt i m
3
tillfört vatten per m
3
odlingsvolym, blir då
=
(
1
)
(
)
(4.15)
Med t ex följande indata; = 0.1, = 1.2, = 0.02, = 40 och ett gränsvärde
= 200gN/m
3
= 0.2 kgN/m
3
får vi ett lägsta vattenutbyte på 18% av
odlingsvolymen per dygn. I praktiken är det svårt att driva en anläggning utan
nitratreduktion i recirkulationsflödet med lägre vattenutbyte än 10%, och det är
också en gräns som är relativt vedertagen för att göra skillnad på fullständigt
recirkulerande och partiellt recirkulerande anläggningar (Heldbo et al., 2013).
4.4.2 Efter-denitrifikation
Med partiell recirkulation har man normalt höga nitrathalter i det avtappade
vattnet. Detta kan hanteras på olika sätt:
• Vattnet leds till ett existerande avloppsnät mot avgift.
• Vattnet leds till en mer eller mindre arrangerad våtmark. Positivt med
denna lösning är att näringen kan ge biomassa (växtlighet) som kan ha ett
värde. Ett relativt stort område måste dock avsättas. För akvaponi, där
kommersiell växtodling och fiskodling integreras helt, gäller en tumregel
att man behöver odla tio gånger mer grödor än fisk räknat i vikt. Ett annat
problem är att man vintertid inte får något nämnvärt upptag av nitrat,
vilket i sin tur innebär att man får kraftigt minska eller pausa utfodringen.
Framförallt är metoden därför lämplig för utomhusodling i bassänger
eller dammar.
• Utgående vatten behandlas i ett avslutande denitrifikationssteg.
Den sista varianten kallas i vattenreningssammanhang för efter-denitrifikation.
Vattnet som skall denitrifieras kommer då hålla låga halter av ammonium och
nitrit, men också låga halter lätt nedbrytbara organiska föreningar eftersom
nitrifierarnas konkurrens om syret med de heterotrofa bakterierna inte får vara
för hög om nitrifikationen skall fungera väl.
Eftersom denitrifikationen kräver (lätt nedbrytbara) kolväten tillsätts därför en
extern kolkälla, som t ex alkohol. Behovet kan minskas och i vissa fall kanske
elimineras genom att man låter hydrolysera och röta det avvattnade slammet
och leda överskottsvattnet till denitrifikationssteget. Ett sådant system
illustreras i Figur 4.7 där de huvudsakliga effekterna av varje reningssteg också
markerats.
Det förefaller som att den vanligaste tekniken även för denitrifikation är
biofilmprocesser, och särskilt då MBBR, som har ett fritt bärarmaterial. Genom
att denitrifikationen skall ske anoxiskt sker ingen luftning och därmed ingen
naturlig omrörning. Någon form av forcerad omrörning är därför nödvändig för
42
mycket nitrat lämna systemet som det bildas ammoniumkväve, dvs (4.13), vilket
ger
=
(
1
)
(
) (4.14)
Vattenutbytet, här uttryckt i m
3
tillfört vatten per m
3
odlingsvolym, blir då
=
(
1
)
(
)
(4.15)
Med t ex följande indata; = 0.1, = 1.2, = 0.02, = 40 och ett gränsvärde
= 200gN/m
3
= 0.2 kgN/m
3
får vi ett lägsta vattenutbyte på 18% av
odlingsvolymen per dygn. I praktiken är det svårt att driva en anläggning utan
nitratreduktion i recirkulationsflödet med lägre vattenutbyte än 10%, och det är
också en gräns som är relativt vedertagen för att göra skillnad på fullständigt
recirkulerande och partiellt recirkulerande anläggningar (Heldbo et al., 2013).
4.4.2 Efter-denitrifikation
Med partiell recirkulation har man normalt höga nitrathalter i det avtappade
vattnet. Detta kan hanteras på olika sätt:
• Vattnet leds till ett existerande avloppsnät mot avgift.
• Vattnet leds till en mer eller mindre arrangerad våtmark. Positivt med
denna lösning är att näringen kan ge biomassa (växtlighet) som kan ha ett
värde. Ett relativt stort område måste dock avsättas. För akvaponi, där
kommersiell växtodling och fiskodling integreras helt, gäller en tumregel
att man behöver odla tio gånger mer grödor än fisk räknat i vikt. Ett annat
problem är att man vintertid inte får något nämnvärt upptag av nitrat,
vilket i sin tur innebär att man får kraftigt minska eller pausa utfodringen.
Framförallt är metoden därför lämplig för utomhusodling i bassänger
eller dammar.
• Utgående vatten behandlas i ett avslutande denitrifikationssteg.
Den sista varianten kallas i vattenreningssammanhang för efter-denitrifikation.
Vattnet som skall denitrifieras kommer då hålla låga halter av ammonium och
nitrit, men också låga halter lätt nedbrytbara organiska föreningar eftersom
nitrifierarnas konkurrens om syret med de heterotrofa bakterierna inte får vara
för hög om nitrifikationen skall fungera väl.
Eftersom denitrifikationen kräver (lätt nedbrytbara) kolväten tillsätts därför en
extern kolkälla, som t ex alkohol. Behovet kan minskas och i vissa fall kanske
elimineras genom att man låter hydrolysera och röta det avvattnade slammet
och leda överskottsvattnet till denitrifikationssteget. Ett sådant system
illustreras i Figur 4.7 där de huvudsakliga effekterna av varje reningssteg också
markerats.
Det förefaller som att den vanligaste tekniken även för denitrifikation är
biofilmprocesser, och särskilt då MBBR, som har ett fritt bärarmaterial. Genom
att denitrifikationen skall ske anoxiskt sker ingen luftning och därmed ingen
naturlig omrörning. Någon form av forcerad omrörning är därför nödvändig för
42
mycket nitrat lämna systemet som det bildas ammoniumkväve, dvs (4.13), vilket
ger
=
(
1
)
(
) (4.14)
Vattenutbytet, här uttryckt i m
3
tillfört vatten per m
3
odlingsvolym, blir då
=
(
1
)
(
)
(4.15)
Med t ex följande indata; = 0.1, = 1.2, = 0.02, = 40 och ett gränsvärde
= 200gN/m
3
= 0.2 kgN/m
3
får vi ett lägsta vattenutbyte på 18% av
odlingsvolymen per dygn. I praktiken är det svårt att driva en anläggning utan
nitratreduktion i recirkulationsflödet med lägre vattenutbyte än 10%, och det är
också en gräns som är relativt vedertagen för att göra skillnad på fullständigt
recirkulerande och partiellt recirkulerande anläggningar (Heldbo et al., 2013).
4.4.2 Efter-denitrifikation
Med partiell recirkulation har man normalt höga nitrathalter i det avtappade
vattnet. Detta kan hanteras på olika sätt:
• Vattnet leds till ett existerande avloppsnät mot avgift.
• Vattnet leds till en mer eller mindre arrangerad våtmark. Positivt med
denna lösning är att näringen kan ge biomassa (växtlighet) som kan ha ett
värde. Ett relativt stort område måste dock avsättas. För akvaponi, där
kommersiell växtodling och fiskodling integreras helt, gäller en tumregel
att man behöver odla tio gånger mer grödor än fisk räknat i vikt. Ett annat
problem är att man vintertid inte får något nämnvärt upptag av nitrat,
vilket i sin tur innebär att man får kraftigt minska eller pausa utfodringen.
Framförallt är metoden därför lämplig för utomhusodling i bassänger
eller dammar.
• Utgående vatten behandlas i ett avslutande denitrifikationssteg.
Den sista varianten kallas i vattenreningssammanhang för efter-denitrifikation.
Vattnet som skall denitrifieras kommer då hålla låga halter av ammonium och
nitrit, men också låga halter lätt nedbrytbara organiska föreningar eftersom
nitrifierarnas konkurrens om syret med de heterotrofa bakterierna inte får vara
för hög om nitrifikationen skall fungera väl.
Eftersom denitrifikationen kräver (lätt nedbrytbara) kolväten tillsätts därför en
extern kolkälla, som t ex alkohol. Behovet kan minskas och i vissa fall kanske
elimineras genom att man låter hydrolysera och röta det avvattnade slammet
och leda överskottsvattnet till denitrifikationssteget. Ett sådant system
illustreras i Figur 4.7 där de huvudsakliga effekterna av varje reningssteg också
markerats.
Det förefaller som att den vanligaste tekniken även för denitrifikation är
biofilmprocesser, och särskilt då MBBR, som har ett fritt bärarmaterial. Genom
att denitrifikationen skall ske anoxiskt sker ingen luftning och därmed ingen
naturlig omrörning. Någon form av forcerad omrörning är därför nödvändig för
42
39Vattenbrukscentrum Väst
TEKNISKA LÖSNINGAR FÖR MARIN FISKODLING PÅ SVENSKA VÄSTKUSTEN
Landbaserat slutet system (RAS)
Den sista varianten kallas i vattenreningssammanhang för efter-denitrikation. Vattnet som skall denitrie-
ras kommer då hålla låga halter av ammonium och nitrit, men också låga halter lätt nedbrytbara organiska
föreningar eftersom nitrierarnas konkurrens om syret med de heterotrofa bakterierna inte får vara för hög
om nitrikationen skall fungera väl.
Eftersom denitrikationen kräver (lätt nedbrytbara) kolväten tillsätts därför en extern kolkälla, som t ex
alkohol. Behovet kan minskas och i vissa fall kanske elimineras genom att man låter hydrolysera och röta
det avvattnade slammet och leda överskottsvattnet till denitrikationssteget. Ett sådant system illustreras i
Figur 13 där de huvudsakliga eekterna av varje reningssteg också markerats.
Det förefaller som
att den vanligaste
tekniken även för
denitrikation är
biolmprocesser,
och särskilt då
MBBR, som har
ett fritt bärarma-
terial. Genom att
denitrikationen
skall ske anoxiskt
sker ingen luft-
ning och därmed
ingen naturlig
omrörning. Någon
form av forcerad
omrörning är
därför nödvändig för att erhålla hög verkningsgrad. Det är värt att notera här, och i andra fall, att det åtgår
avsevärda mängder kolväten bara för att sänka syrehalten så att denitrikation kan ske.
Danska Billund Aquaculture är liksom AquaOptima ett väletablerat företag i branschen som levererar allt
från planering till delar eller kompletta RAS-system. Företaget har en omfattande referenslista och har
bland annat levererat tekniken till Langsand Laks, som är en av de största RAS anläggningarna för laxod-
ling (1 000 ton per år). Systemet som används där kan sägas följa principen i Figur 13.
4.4.3 Landbaserad RAS med fullständig recirkulation
Fördelarna med ”fullständig” recirkulation på land jämfört med partiell recirkulation är era:
Minskad åtgång och utsläpp av vatten, vilket innebär:
* Kan användas i områden med dålig vattentillgång.
* Genomförbart att rena eller använda rent vattentillöde och på så sätt minska risk för
bakterie-, virus- och parasitangrepp.
* Minskade kväveutsläpp.
* Genomförbart att behandla utgående vatten så att spridning av sjukdomar och parasiter
minimeras.
Minskade värmeförluster/kylförluster och därmed ekonomiskt möjligt att hålla en temperatur som
är optimal för t ex tillväxt.
Minskad användning av extern kolkälla.
Figur 13. Ett system med partiell recirkulation och efter-denitrikation där man utnyttjar
slammet för att producera kolväten att använda i en efterdenitrikation (DN). P, BF och
CS som i Figur 4.6, AV betecknar avvattning, HR hydrolys och rötning. BOD(s) beteck-
nar partikulära och BOD(l) lösta biologiskt nedbrytbara ämnen.
40 Vattenbrukscentrum Väst
TEKNISKA LÖSNINGAR FÖR MARIN FISKODLING PÅ SVENSKA VÄSTKUSTEN
Landbaserat slutet system (RAS)
Minskad eller ingen användning av alkalinitetshöjande kemikalier.
För att åstadkomma ett system med maximal recirkulation, där ammonium nitrieras, måste denitrika-
tionen ske i det recirkulerade ödet och inte enbart i utgående vatten.
4.5 Alternativa konfigurationer
I det här avsnittet presenteras exempel på RAS-anläggningar med alternativa kongurationer till ”standard-
kongurationerna” i Figur 11 och 13. En genomgång av system som presenterats på nätet och i forsknings-
litteratur visar att det uppenbarligen nns många olika kombinationer av reningssteg, och det kan vara
svårt att se vilken eller vilka som är att föredra. Med utgångspunkt i de tidigare beskrivningarna försöker vi
se vilka konsekvenser och risker som nns med olika lösningar.
Notera att företag och organisationer som nämns mycket väl kan förespråka andra lösningar än de som
diskuteras här.
4.5.1 Återcirkulation genom biofilter
I Figur 14 visas det system som presenteras på det norska företaget Akva Groups hemsidor. Systemet an-
vänder sig av två ödesloopar, där den biologiska reningen huvudsakligen sker i en egen recirkulationsloop.
Det amerikanska företaget Aquaculture Developments, LLC, marknadsför ett system som i princip har
samma konguration som Akva Groups, se Figur 15.
Av systemlösningarna som beskrivs framgår inte hur stort vattenutbytet normalt är, men eftersom ingen
denitrikation, eller anoxisk enhet, nns beskriven så verkar den här lösningen falla in under kategorin
Figur 14. RAS-lösning beskriven av Akva Group med bioltret i en egen recirkulationsloop (http://www.ak-
vagroup.com/produkter/landbasert-akvakultur/resirkulering).
41Vattenbrukscentrum Väst
TEKNISKA LÖSNINGAR FÖR MARIN FISKODLING PÅ SVENSKA VÄSTKUSTEN
Landbaserat slutet system (RAS)
partiell recirkulation.
Fördelar
Genom att ha bioltret i ett eget öde åstadkommer man era positiva eekter jämfört med lös
ningen i Figur 11.
* Flödet genom bioltret kan hållas lägre än det som krävs för odlingstankarna. Därigenom kan
nitrikationen alltid säkerställas eftersom all lättillgänglig BOD kommer förbrukas tidigt i bioltret
om ödet väljs tillräckligt lågt.
* All BOD behöver inte renas i huvudödet eftersom sken är tålig för höga halter lösta organiska
ämnen. Genom att tillåta höga BOD-halter minskar luft/syre-förbrukningen motsvarande utsläp
pen av BOD med utgående vatten.
* Partiklar som skapas i bioltret av den bakteriella tillväxten tas upp i partikelltret och därigenom
behövs bara ett partikellter även om man vill ha klart vatten.
Nackdelar
* Ingen denitrikation, vilket sätter en nedre gräns på vattenutbytet.
* Ökat öde genom partikellter, UV-behandling och avgasning, vilket ökar energikostnaderna.
* Vid avgasningen av CO2 kan eventuellt nitrikation ske vid ganska höga ammonium-
koncentrationer, vilket kan innebära en risk för förhöjda nitrithalter.
4.5.2 University of Maryland
Vid Department of Marine Biotechnology, University of Maryland, USA, har man använt en experimentell
uppställning för en marin RAS (e. Gilthead seabream, Sparus aurata) med hög grad av recirkulation (Tal et
al., 2006). Även denna konguration skiljer sig från ”standard-” lösningarna i Figur 11 och Figur 13. Här
placeras i stället denitrikationen i en egen loop med ett lågt öde, se Figur 16 och 17 (vänster).
Tanken med uppställningen var sannolikt att delvis hydrolyserat slam skulle adderas till ödet som deni-
trieras för att på så sätt minska behovet av externt kol. Utan tillsats av kolväte kan det här ses som ett sätt
att kunna höja recirkulationsgraden genom att delvis denitriera vattnet. Med ett öde på 0.1 m
3
/h genom
denitrikationssteget har de åstadkommit en sänkning över ltret från 1,5 till 0,2 gN/m3 för ammonium,
1,2 till 0,1 gN/m
3
för nitrit och 121 till 62 gN/m
3
för nitrat.
Genom att ammoniumhalterna minskar så ligger det nära till hands att anta att det sker en nitrikation i
det denitrierande steget. Det kräver dock syre och om det nns tillgänglig kolkälla (från sktankarna eller
Figur 15. Till vänster ett system som marknadsförs av Aquaculture Developments, LLC (http://aquaculturede-
velopments.com/?p=6) och till höger den principiella kongurationen för både Akva Group och Aquaculture
Developments (jmf Figur 4.8).
42 Vattenbrukscentrum Väst
TEKNISKA LÖSNINGAR FÖR MARIN FISKODLING PÅ SVENSKA VÄSTKUSTEN
Landbaserat slutet system (RAS)
slamvattnet) så kommer syret användas till nedbrytning av organiska ämnen utan att något nitrat denitri-
eras och utan att någon nitrikation sker. Anledningen är istället Anammoxbakterier som oxiderar ammo-
nium med hjälp av nitrit i en anaerob miljö. Implementerade anammox-processer fungerar så att ungefär
hälften av ammoniumet nitrieras till nitrit av ammoniumoxiderare och sedan omvandlar anammox-bakte-
rier resterande ammonium och bildad nitrit till kvävgas. Genom att processen varken behöver kolkälla eller
syre kan det nnas stora potentiella energibesparingar att göra. Tekniken är relativt ung och normalt verkar
den biologiska processen kräva temperaturer över 20
o
C för att fungera stabilt, men nyligen har man i Hol-
land påvisat aktivitet vid så låga temperaturer som 12
o
C (Hu et al., 2013). Enligt Murray et al. (2014) har
ett EU projekt för utveckling av Anammox-teknik nyligen avslutats där anammox-bakterier har isolerats
och odlats i en prototypreaktor för rening av vatten i en odling för havsaborre.
Mängden nitrat som reducerades i det här systemet (Tal et al., 2006) svarar mot vad som annars spolas ut
i ett system med partiell recirkulation, vilket gör systemet intressant. Man bör dock notera att nitrithalten
var hög (1.2 gN/m
3
), eventuellt till följd av ett högt öde och ofullständig nitrikation i bioltret.
Figur 16. Uppställning i University of Maryland (Tal et al., 2006).
Figur 17. Till vänster, kongurationen i Tal et al. (2006). Till höger, kongurationen i Tal et al. (2009). DN
(denitrikation) kan här ses som en kombination av anammox och denitrikation, även kallat denammox.
43Vattenbrukscentrum Väst
TEKNISKA LÖSNINGAR FÖR MARIN FISKODLING PÅ SVENSKA VÄSTKUSTEN
Landbaserat slutet system (RAS)
I Tal et al. (2009) presenteras vad som kan tolkas som en vidareutveckling av anläggningen i Tal et al.
(2006), se Figur 4.11 (höger) och 4.12. Dels har man drivit processen ytterligare för att ta hand om slam-
met genom rötning för att producera biogas (metan) och sedan återför man nu vattnet till trumltret och
inför avgasning av koldioxid innan det nitrierande bioltret. I den här anläggningen har de i princip
slutit systemet med ett vattenutbyte (påfyllning) på mindre än en procent per dag, där ungefär hälften
ersatte avdunstat vatten. Halterna av ammonium, nitrit och nitrat var i genomsnitt 0.8, 0.2 och 150 g/
m
3
och sköverlevnaden var mycket hög. I Tal et al. (2006) framgår inte vattentemperaturen, men i den
senare studien var temperaturen 26
o
C, dvs långt över den optimala temperaturen för de esta marina arter i
Sverige (Albertsson et al., 2012). Salthalten i systemet var mellan 15 och 17 g/l. I en laborationsstudie fann
Fernandez et al. (2014) att salt främjade uppbyggnaden av en biolm med anammoxbakterier, men vid
högre salthalter än 16 g/l så fann de att biolmen skadades, vilket indikerar att havsvatten kan försvåra för
processen.
4.5.3 Greenfish
I början av 2000-talet startade ett företag (Greensh AB) för odling av varmvattenarter i ett princip full-
ständigt slutet system. Under några år drevs en pilotanläggning i Kungälv, där Tilapia, Pangasius och
Clarias var arter som prövades. Kongurationen var då skyddat genom patent, men är idag fri att använda
för den som så önskar. Tekniken som användes byggde på multipla recirkulationsströmmar, något som då
var sällsynt, och som ger er frihetsgrader för optimerad drift än med endast ett huvudöde. Grundtanken
byggde på principerna för fördenitrierande avloppsreningsverk, som t ex Ryaverket i Göteborg, där man
i så stor utsträckning som möjligt försöker utnyttja de naturliga kolkällorna för denitrikation genom att
recirkulera det nitrierade vattnet tillbaka till en anoxiskt process i början av vattenreningen, se Figur 19.
Till det anaeroba steget (DN),
som består av minst två enheter
i serie (en för syreförbrukning
och en för denitrikation), ska
den organiska belastningen vara
maximal för att åstadkomma
god denitrikation. Därför
placeras partikelltret efter
(DN), rejektvatten återförs från
slambehandlingen och övrig
nedbrytning av BOD minime-
ras. Den aeroba nedbrytningen
Figur 18. Marint odlingssystem med anammox och biogasproduktion (Tal et al. 2009).
Figur 19. Illustration av den grundläggande designidén som användes av
Greensh (tekniken möjliggjorde även andra kongurationer).
44 Vattenbrukscentrum Väst
TEKNISKA LÖSNINGAR FÖR MARIN FISKODLING PÅ SVENSKA VÄSTKUSTEN
Landbaserat slutet system (RAS)
av organisk material sker genom att endast ett litet öde går genom biolter där BOD först reduceras till
mycket låga halter för att följas av en nitrikation som är fullständig, så att nitrithalterna också skall vara
nära noll. Huvudödet passerar genom ett kraftigt luftat ”underdimensionerat” biolter (det övre i bil-
den), alternativt ett strillter för CO2-avgasning. Här sker då en viss nedbrytning av organiska ämnen men
ingen nitrikation.
Förutom vid mycket höga halter som kan verka inhiberande på reningsprocesser så ökar reaktionshastighe-
terna för denitrikation, aerob nedbrytning av organiska ämnen och nitrikation med ökande substratkon-
centrationer. Det innebär alltså att för att få en så eektiv rening (med avseende på energiförbrukning och
volym) som möjligt skall man ha så höga halter som skens hälsa och tillväxt tillåter. För kongurationen
i Figur 18 kan biödet i vilken nitrikationen sker anpassas så att ammoniumhalten ligger så högt som
möjligt i skkaren, vilket ökar nitrikationshastigheten och även kan minska syrebehovet.
En intressant observation från de år då anläggningen var i drift var att, förutom att vattenutbytet var mi-
nimalt, så visade det sig att ingen pH- eller alkalinitets-reglering var nödvändig. Teoretiskt så kompenserar
denitrikationen (4.10) bara hälften av den försurning som nitrikationen (4.7) ger upphov till och därför
kan man förvänta sig att man behöver höja alkaliniteten med till exempel bikarbonat. Observationen har
gjorts också av andra som har drivit vattenbruk med denitrikation i recirkuleringen.
4.5.4 Flocazur
Kvalitetskräftan HB
består av tre nordbo-
huslänska kräftbur-
skare som levande-
förvarar sin fångst i
ett slutet landbaserat
system. Förvarings-
tiden är från några
dagar till några
veckor, och fungerar
som en rekonditio-
nering av kräftan
Figur 20a och 20b.
Flocazur AB renings-
teknik, installerad
hos Kvalitetskräftan
HB, Fjällbacka.
a) skiss och b) foto
över kongurationen
av reningssystemet
med huvudreaktor,
denitrikations- och
luftningskammare,
kopplat till kräftkar
visas. Skiss/Foto:
Luc Antelme/Ninni
Petersson http://oca-
zur.com/.
45Vattenbrukscentrum Väst
TEKNISKA LÖSNINGAR FÖR MARIN FISKODLING PÅ SVENSKA VÄSTKUSTEN
Landbaserat slutet system (RAS)
före försäljning. Ingen matning sker under denna period. Själva levandehanteringen och förvaringstekniken
har gradvis utvecklats, vilket tog sin början i ett EFF-projekt 2005-2008 i samarbete med bl.a. Göteborgs
universitet. Flocazur ABs RAS-teknik (Figur 20) installerades i december 2013 i Kvalitetskräftans lokaler
i Fjällbacka och har utvärderats i ett pilotprojekt för validering av ny teknik för landbaserat vattenbruk
under drygt ett år (Flocazur AB 2015). Tekniken består av en Flocazur-reaktor i vilken era processer sker
(ockning, nitrikation, skumning), samt en anoxisk denitrikationskammare och en aerob kammare för
syresättning och skumning. Reaktorn har formen som en cirkulär tank med konformad botten. Vatten leds
in i mitten genom ett rör där det möter en kraftig luftström (se gur). Det stimulerar en kompakt slam-
bildning, och åstadkommer goda villkor för nitrikation i reaktorn.
Det tar sex till åtta veckor för det biologiska ltret att mogna. Kräftsket, som är ett säsongsske, kom
igång i slutet av februari för att gradvis minska fram till slutet av juni och sedan upphöra nästan helt fram
till början av augusti. Fisket ökade under senhösten igen, men den perioden landar avsevärt mindre fång-
ster än vår och försommarsket. Från mars 2014 t.o.m. februari 2015 passerade drygt 7.3 ton kräftor det
recirkulerande systemet utan vattenutbyte.
Vattentemperaturen är beroende av kapaciteten hos den bentliga kylanläggningen för själva kräfttanken.
Under en period var temperaturen några grader högre än utsatt mål om 8°C då Kvalitetskräftans ena kyl-
anläggning var ur bruk. Vattenkvaliteten har hela tiden legat långt under de gränsvärden som projektet satt
upp, trots relativt snabb ökning av biomassa i systemet under vårperioderna.
4.6 Temperatur
Temperaturen är en viktig variabel vid biologisk vattenrening. Nitrikationen är temperaturberoende med
ett optimum kring rumstemperatur. Den maximala tillväxthastigheten för ammoniumoxiderande bakte-
rier är ungefär halverad vid 12 grader jämfört med 20 grader och sjunker till en tredjedel vid 8 grader. I
praktiken innebär det här att det är mycket svårt att åstadkomma stabil nitrikation med aktivslam när
temperaturerna sjunker under 7-8 grader eftersom man då måste ha en enormt lång slamålder. För biolm-
processer är situationen lite annorlunda då bakterierna sitter fast och nitrikationshastigheten (gN-NH
4
/
m
2
d) inte beror lika mycket på endast bakteriernas tillväxt, under förutsättning att konkurrensen från
andra bakterier inte är för stor. Hastigheten beror också starkt på diusionen in i lmen. Något förenklat
gäller att koncentrationen av substrat, dvs syre och ammonium, sjunker med ökande djup i lmen tills en
av dom är förbrukad. Innanför det djupet sker alltså i princip ingen tillväxt. För höga halter ammonium
i vattnet är det syrehalten som är hastighetsbegränsande till följd av nitrikationens stökiometri och dif-
fusionsegenskaperna för ammonium och syre. Eftersom syrets mättnadskoncentration (4.2) ökar med
sjunkande koncentration så uppväger det delvis den lägre tillväxthastigheten vid låga temperaturer. Vid låga
ammoniumkoncentrationer är dock ammoniumhalten begränsande, vilket minskar den här kompensa-
tionseekten.
Diusionens dämpande eekt på temperaturberoendet i nitrierande biolter har verierats experimentellt
(Zhu and Chen, 2002). I studien är temperaturberoendet vid syrebegränsning relativt liten mellan 14 och
27 grader. Vid 8 grader har dock en signikant minskning skett. Vid syrebegränsning är nitrikationshas-
tigheten ändå ca 75% av den vid 20 grader, men vid låga ammoniumhalter (0.3-1.0 g N/m
3
) har nitrika-
tionshastigheten sjunkit till ungefär en ärdedel (ca 0.1-0.2 g N/m
2
d) vid 8 grader jämfört med 20 grader.
I reningsverk i södra Sverige ligger temperaturen mellan knappt 10 grader på vintern och ca 20 grader på
sommaren. På Ryaverket i Göteborg, som använder biobäddar för nitrikationen, ser man en tydlig varia-
tion över året. En minsta kvadratanpassning till uppmätt nitrikationskapacitet (icke begränsande ammo-
niumhalt) de senaste 9 åren indikerar en minskning på bara 23% mellan 20°C och 8°C, vilket stämmer väl
med studien av Zhu och Chen (2002).
46 Vattenbrukscentrum Väst
TEKNISKA LÖSNINGAR FÖR MARIN FISKODLING PÅ SVENSKA VÄSTKUSTEN
Landbaserat slutet system (RAS)
Det nns ytterligare en eekt till följd av diusionen, men som bara delvis kommer med i studien av Zhu
och Chen (2002) för att lmen inte tilläts bli fullständigt stationär. I studien väntade man 3 veckor på
varje temperaturnivå, men vid låga temperaturer och koncentrationer kan det ta i storleksordningen ett
halvår innan jämvikt har uppnåtts. När tillväxthastigheten sjunker så ökar penetrationsdjupet, så om bio-
lmen tillåts bli tillräckligt tjock kommer nitrierarna långsamt kunna tillväxa djupare in i lmen än vid
hög temperatur, vilket då borde bidra till att dämpa eekten av nitrierarnas temperaturberoende. För att
avgöra om så verkligen är fallet krävs mycket långvarig drift vid konstant låg temperatur, vilket skulle vara
fallet vid t ex odling av havskatt, som fungerar bäst vid låga temperaturer.
Denitrikationen förefaller vara mindre känslig för temperatur än nitrikationen, och vid temperaturer
ända ned till 5 grader har hastigheter på över 1gN-NO3/m2d rapporterats för MBBR (Rusten et al. 2006).
Vi kan också notera från samma artikel att nitrikation med MBBR i vatten från en marin skodling
(drygt 2% salthalt) fungerar väl, om än med något lägre hastighet än i sötvatten.
4.7 Energi
De processer som vanligtvis förbrukar mest (elektrisk) energi i en RAS-anläggning behandlas i det här av-
snittet. Notera att här görs ingen genomgående utredning av vad som är energimässigt mest eektivt utan
syftet är att visa på hur man kan uppskatta energiåtgången.
Kylning/uppvärmning av vatten. Den energi som behövs för att kyla eller värma är i princip proportionell
mot antalet grader som temperaturen ska förändras. Om ödet som skall värmas är q (m3/s) och tempera-
turdierensen är ΔT (oC) så är eekten (kylning eller värmning) som krävs
4.16
där ρ≈1000 kg/m
3
är vattnets densitet och c
p
≈4200 J/(kg
o
C) är vattnets specika värmekapacitet.
För att minska behovet att värma eller kyla inkommande vatten till anläggningen kan man använda sig av
värmeväxlare. Teoretiskt man man med en korsödes-växlare i princip åstadkomma fullständig återvinning
om ödena är lika stora och värmeväxlarens yta är mycket stor. I praktiken är det inte genomförbart då
begränsad storlek gör att den interna specika ytan måste vara extremt stor och därigenom blir ödesmot-
ståndet också alltför högt. Designen blir därför alltid en avvägning mellan investerings- och pumpkostnad
å ena sidan och uppnåelig temperatur å andra sidan.
Olika delprocesser i anläggningen påverkar också värme och kylbehovet, så som pumpar, luftning, avdunst-
ning och värmeutbyte med omgivande luft.
Pumpning av sjövatten. Under 70, 80 och 90-talet togs många initiativ till landbaserad odling internatio-
nellt (Braaten et al., 2010). Ett avgörande problem med landbaserad odling som man då fann var att ener-
gikostnaderna blev väldigt höga. Huvudorsaken till det var dock pumpkostnader för att pumpa vatten till
anläggningarna, som var mer eller mindre av genomströmningstyp (Iversen et al., 2013). Men för en RAS-
anläggning blir dessa pumpkostnader oerhört mycket lägre då recirkulationsödet normalt är över 90%
och nära 100% av ödet genom odlingstankarna för system med litet vattenutbyte (Heldbo et al., 2013).
Observera här att 10% vattenutbyte inte svarar mot 90% recirkulationsgrad. Anta t ex att en anläggning
har ett öde på 1200 m
3
/h genom odlingstankarna och en volym på 1000 m
3
. Ett vattenutbyte på 10%
innebär då 100 m
3
/d vilket ger en recirkulationsgrad på 1200*24/(1200*24+100)=99,65%.
ammoniumkoncentrationer är dock ammoniumhalten begränsande, vilket
minskar den här kompensationseffekten.
Diffusionens dämpande effekt på temperaturberoendet i nitrifierande biofilter
har verifierats experimentellt (Zhu and Chen, 2002). I studien är
temperaturberoendet vid syrebegränsning relativt liten mellan 14 och 27 grader.
Vid 8 grader har dock en signifikant minskning skett. Vid syrebegränsning är
nitrifikationshastigheten ändå ca 75% av den vid 20 grader, men vid låga
ammoniumhalter (0.3-1.0 g N/m
3
) har nitrifikationshastigheten sjunkit till
ungefär en fjärdedel (ca 0.1-0.2 g N/m
2
d) vid 8 grader jämfört med 20 grader.
I reningsverk i södra Sverige ligger temperaturen mellan knappt 10 grader på
vintern och ca 20 grader på sommaren. På Ryaverket i Göteborg, som använder
biobäddar för nitrifikationen, ser man en tydlig variation över året. En minsta
kvadratanpassning till uppmätt nitrifikationskapacitet (icke begränsande
ammoniumhalt) de senaste 9 åren indikerar en minskning på bara 23% mellan
20
°
C och 8
°
C, vilket stämmer väl med studien av Zhu och Chen (2002).
Det finns ytterligare en effekt till följd av diffusionen, men som bara delvis
kommer med i studien av Zhu och Chen (2002) för att filmen inte tilläts bli
fullständigt stationär. I studien väntade man 3 veckor på varje temperaturnivå,
men vid låga temperaturer och koncentrationer kan det ta i storleksordningen
ett halvår innan jämvikt har uppnåtts. När tillväxthastigheten sjunker så ökar
penetrationsdjupet, så om biofilmen tillåts bli tillräckligt tjock kommer
nitrifierarna långsamt kunna tillväxa djupare in i filmen än vid hög temperatur,
vilket då borde bidra till att dämpa effekten av nitrifierarnas
temperaturberoende. För att avgöra om så verkligen är fallet krävs mycket
långvarig drift vid konstant låg temperatur, vilket skulle vara fallet vid t ex odling
av havskatt, som fungerar bäst vid låga temperaturer.
Denitrifikationen förefaller vara mindre känslig för temperatur än
nitrifikationen, och vid temperaturer ända ned till 5 grader har hastigheter på
över 1gN-NO
3
/m
2
d rapporterats för MBBR (Rusten et al. 2006). Vi kan också
notera från samma artikel att nitrifikation med MBBR i vatten från en marin
fiskodling (drygt 2% salthalt) fungerar väl, om än med något lägre hastighet än i
sötvatten.
4.7 Energi
De processer som vanligtvis förbrukar mest (elektrisk) energi i en RAS-
anläggning behandlas i det här avsnittet. Notera att här görs ingen genomgående
utredning av vad som är energimässigt mest effektivt utan syftet är att visa på
hur man kan uppskatta energiåtgången.
Kylning/uppvärmning av vatten. Den energi som behövs för att kyla eller värma
är i princip proportionell mot antalet grader som temperaturen ska förändras.
Om flödet som skall värmas är q (m
3
/s) och temperaturdifferensen är ΔT (
o
C) så
är effekten (kylning eller värmning) som krävs
=
∆ [W] (4.16)
51
47Vattenbrukscentrum Väst
TEKNISKA LÖSNINGAR FÖR MARIN FISKODLING PÅ SVENSKA VÄSTKUSTEN
Landbaserat slutet system (RAS)
Sjövattenbehovet för en RAS med hög recirkulationsgrad är alltså litet och motsvarande eektbehov kan
enkelt beräknas. Om pumphöjden, dvs den nivåökning som nytt vatten måste lyftas är h (m) så krävs en
eekt
4.17
där g=9.8 och η är pumpens verkningsgrad. Vid pumpning av havsvatten skall h räknas från havsytan även
om intaget ligger på stort djup. Om vattnet skall ledas en lång sträcka (L) kan man dock behöva ta hänsyn
till friktionsförlusterna som ger upphov till en tryckförlust
4.18
där f är friktionskoecienten, d är rördiametern och w är ödeshastigheten (Ekroth och Graneryd, 1990).
Tryckförlusten svarar mot en pumphöjd
4.19
som skall läggas till h i ekvation (4.17). Notera från (4.18) att tryckförlusterna avtar mycket kraftigt med
ökande rördiameter.
Syresättning i sktankarna. Syresättningen till sktankarna sker vanligast genom bubbling av komprimerad
luft och/eller inlösning av syre med hjälp av t ex en syrekon. Eektiviteten med sådan inlösning varierar
beroende på utrustning men i samtliga fall bör den vara mer energikrävande än bubbling med avseende på
överförd syre då tekniken annars skulle användas på alla reningsverk. Luftning i sktankarna sker i princip
på samma sätt som i vattenreningen, som behandlas nedan.
Luftning i vattenreningen. Luftningen i vattnet sker genom att luft komprimeras i t ex en kompressor
och sedan leds till diusorer som designats för att fördela luften som mycket små bubblor och på så sätt
åstadkomma en stor kontaktyta mellan luft och vatten. Eekten som åtgår beror på era faktorer; frik-
tionsförluster i diusorerna, verkningsgraden hos kompressorn och vattendjupet (avgör mottrycket). Från
leverantörerna av utrustningen skall man kunna begära datablad som möjliggör en beräkning av nödvändig
eekt. Det kan också vara bra att känna till att kLa i ekvation (4.5), som avgör hur eektiv överföringen av
syre från bubblorna till vattnet, inte är linjär med avseende på luftödet. Ett uttryck som används för att
beskriva beroendet är
4.20
där q
O2
är luftödet (se Hedegärd and Wik, 2011). Uttrycket beskriver en mättnad på så sätt att ju högre
ödet är dessto mindre lönar det sig att öka luftödet.
Pumpning av recirkulationsvatten. Genom att recirkulationsödena i en RAS är mycket större än in- och
utöde är det viktigt att undvika onödiga energiförluster. När det gäller design av en anläggning så nns
det många olika sätt att hantera vattennivåer och alternativa vattenvägar, och driftsäkerheten är i många fall
avgörande.
Ur ett energiperspektiv kan man välja att betrakta varje delprocess och vattenöde för sig och för dessa utgå
från öde qi och nödvändig höjdskillnad Δhi (head loss) mellan inlopp och utlopp. Den nödvändiga höjd-
skillnaden kan antingen kan vara orsakad av ödesfriktion, som t ex för olika typer av lter och rör, eller
av att höjdskillnaden är nödvändig av andra skäl, som fallet är för t ex biobäddar och strillter. Om vi har
där 1000 kg/m
3
är vattnets densitet och
4200 J/(kg
o
C) är vattnets
specifika värmekapacitet.
För att minska behovet att värma eller kyla inkommande vatten till anläggningen
kan man använda sig av värmeväxlare. Teoretiskt man man med en korsflödes-
växlare i princip åstadkomma fullständig återvinning om flödena är lika stora
och värmeväxlarens yta är mycket stor. I praktiken är det inte genomförbart då
begränsad storlek gör att den interna specifika ytan måste vara extremt stor och
därigenom blir flödesmotståndet också alltför högt. Designen blir därför alltid en
avvägning mellan investerings- och pumpkostnad å ena sidan och uppnåelig
temperatur å andra sidan.
Olika delprocesser i anläggningen påverkar också värme och kylbehovet, så som
pumpar, luftning, avdunstning och värmeutbyte med omgivande luft.
Pumpning av sjövatten. Under 70, 80 och 90-talet togs många initiativ till
landbaserad odling internationellt (Braaten et al., 2010). Ett avgörande problem
med landbaserad odling som man då fann var att energikostnaderna blev väldigt
höga. Huvudorsaken till det var dock pumpkostnader för att pumpa vatten till
anläggningarna, som var mer eller mindre av genomströmningstyp (Iversen et
al., 2013). Men för en RAS-anläggning blir dessa pumpkostnader oerhört mycket
lägre då recirkulationsflödet normalt är över 90% och nära 100% av flödet
genom odlingstankarna för system med litet vattenutbyte (Heldbo et al., 2013).
Observera här att 10% vattenutbyte inte svarar mot 90% recirkulationsgrad.
Anta t ex att en anläggning har ett flöde på 1200 m
3
/h genom odlingstankarna
och en volym på 1000 m
3
. Ett vattenutbyte på 10% innebär då 100 m
3
/d vilket
ger en recirkulationsgrad på 1200*24/(1200*24+100)=99,65%.
Sjövattenbehovet för en RAS med hög recirkulationsgrad är alltså litet och
motsvarande effektbehov kan enkelt beräknas. Om pumphöjden, dvs den
nivåökning som nytt vatten måste lyftas är h (m) så krävs en effekt
= [W] (4.17)
där = 9.8 och
är pumpens verkningsgrad. Vid pumpning av havsvatten skall
h räknas från havsytan även om intaget ligger på stort djup. Om vattnet skall
ledas en lång sträcka (L) kan man dock behöva ta hänsyn till friktionsförlusterna
som ger upphov till en tryckförlust
=
[N/m
2
] (4.18)
där f är friktionskoefficienten, d är rördiametern och w är flödeshastigheten
(Ekroth och Graneryd, 1990). Tryckförlusten svarar mot en pumphöjd
= / (4.19)
52
där 1000 kg/m
3
är vattnets densitet och
4200 J/(kg
o
C) är vattnets
specifika värmekapacitet.
För att minska behovet att värma eller kyla inkommande vatten till anläggningen
kan man använda sig av värmeväxlare. Teoretiskt man man med en korsflödes-
växlare i princip åstadkomma fullständig återvinning om flödena är lika stora
och värmeväxlarens yta är mycket stor. I praktiken är det inte genomförbart då
begränsad storlek gör att den interna specifika ytan måste vara extremt stor och
därigenom blir flödesmotståndet också alltför högt. Designen blir därför alltid en
avvägning mellan investerings- och pumpkostnad å ena sidan och uppnåelig
temperatur å andra sidan.
Olika delprocesser i anläggningen påverkar också värme och kylbehovet, så som
pumpar, luftning, avdunstning och värmeutbyte med omgivande luft.
Pumpning av sjövatten. Under 70, 80 och 90-talet togs många initiativ till
landbaserad odling internationellt (Braaten et al., 2010). Ett avgörande problem
med landbaserad odling som man då fann var att energikostnaderna blev väldigt
höga. Huvudorsaken till det var dock pumpkostnader för att pumpa vatten till
anläggningarna, som var mer eller mindre av genomströmningstyp (Iversen et
al., 2013). Men för en RAS-anläggning blir dessa pumpkostnader oerhört mycket
lägre då recirkulationsflödet normalt är över 90% och nära 100% av flödet
genom odlingstankarna för system med litet vattenutbyte (Heldbo et al., 2013).
Observera här att 10% vattenutbyte inte svarar mot 90% recirkulationsgrad.
Anta t ex att en anläggning har ett flöde på 1200 m
3
/h genom odlingstankarna
och en volym på 1000 m
3
. Ett vattenutbyte på 10% innebär då 100 m
3
/d vilket
ger en recirkulationsgrad på 1200*24/(1200*24+100)=99,65%.
Sjövattenbehovet för en RAS med hög recirkulationsgrad är alltså litet och
motsvarande effektbehov kan enkelt beräknas. Om pumphöjden, dvs den
nivåökning som nytt vatten måste lyftas är h (m) så krävs en effekt
= [W] (4.17)
där = 9.8 och
är pumpens verkningsgrad. Vid pumpning av havsvatten skall
h räknas från havsytan även om intaget ligger på stort djup. Om vattnet skall
ledas en lång sträcka (L) kan man dock behöva ta hänsyn till friktionsförlusterna
som ger upphov till en tryckförlust
=
[N/m
2
] (4.18)
där f är friktionskoefficienten, d är rördiametern och w är flödeshastigheten
(Ekroth och Graneryd, 1990). Tryckförlusten svarar mot en pumphöjd
= / (4.19)
52
där 1000 kg/m
3
är vattnets densitet och
4200 J/(kg
o
C) är vattnets
specifika värmekapacitet.
För att minska behovet att värma eller kyla inkommande vatten till anläggningen
kan man använda sig av värmeväxlare. Teoretiskt man man med en korsflödes-
växlare i princip åstadkomma fullständig återvinning om flödena är lika stora
och värmeväxlarens yta är mycket stor. I praktiken är det inte genomförbart då
begränsad storlek gör att den interna specifika ytan måste vara extremt stor och
därigenom blir flödesmotståndet också alltför högt. Designen blir därför alltid en
avvägning mellan investerings- och pumpkostnad å ena sidan och uppnåelig
temperatur å andra sidan.
Olika delprocesser i anläggningen påverkar också värme och kylbehovet, så som
pumpar, luftning, avdunstning och värmeutbyte med omgivande luft.
Pumpning av sjövatten. Under 70, 80 och 90-talet togs många initiativ till
landbaserad odling internationellt (Braaten et al., 2010). Ett avgörande problem
med landbaserad odling som man då fann var att energikostnaderna blev väldigt
höga. Huvudorsaken till det var dock pumpkostnader för att pumpa vatten till
anläggningarna, som var mer eller mindre av genomströmningstyp (Iversen et
al., 2013). Men för en RAS-anläggning blir dessa pumpkostnader oerhört mycket
lägre då recirkulationsflödet normalt är över 90% och nära 100% av flödet
genom odlingstankarna för system med litet vattenutbyte (Heldbo et al., 2013).
Observera här att 10% vattenutbyte inte svarar mot 90% recirkulationsgrad.
Anta t ex att en anläggning har ett flöde på 1200 m
3
/h genom odlingstankarna
och en volym på 1000 m
3
. Ett vattenutbyte på 10% innebär då 100 m
3
/d vilket
ger en recirkulationsgrad på 1200*24/(1200*24+100)=99,65%.
Sjövattenbehovet för en RAS med hög recirkulationsgrad är alltså litet och
motsvarande effektbehov kan enkelt beräknas. Om pumphöjden, dvs den
nivåökning som nytt vatten måste lyftas är h (m) så krävs en effekt
= [W] (4.17)
där = 9.8 och
är pumpens verkningsgrad. Vid pumpning av havsvatten skall
h räknas från havsytan även om intaget ligger på stort djup. Om vattnet skall
ledas en lång sträcka (L) kan man dock behöva ta hänsyn till friktionsförlusterna
som ger upphov till en tryckförlust
=
[N/m
2
] (4.18)
där f är friktionskoefficienten, d är rördiametern och w är flödeshastigheten
(Ekroth och Graneryd, 1990). Tryckförlusten svarar mot en pumphöjd
= / (4.19)
52
som skall läggas till h i ekvation (4.17). Notera från (4.18) att tryckförlusterna
avtar mycket kraftigt med ökande rördiameter.
Syresättning i fisktankarna. Syresättningen till fisktankarna sker vanligast genom
bubbling av komprimerad luft och/eller inlösning av syre med hjälp av t ex en
syrekon. Effektiviteten med sådan inlösning varierar beroende på utrustning
men i samtliga fall bör den vara mer energikrävande än bubbling med avseende
på överförd syre då tekniken annars skulle användas på alla reningsverk.
Luftning i fisktankarna sker i princip på samma sätt som i vattenreningen, som
behandlas nedan.
Luftning i vattenreningen. Luftningen i vattnet sker genom att luft komprimeras i
t ex en kompressor och sedan leds till diffusorer som designats för att fördela
luften som mycket små bubblor och på så sätt åstadkomma en stor kontaktyta
mellan luft och vatten. Effekten som åtgår beror på flera faktorer;
friktionsförluster i diffusorerna, verkningsgraden hos kompressorn och
vattendjupet (avgör mottrycket). Från leverantörerna av utrustningen skall man
kunna begära datablad som möjliggör en beräkning av nödvändig effekt. Det kan
också vara bra att känna till att k
L
a i ekvation (4.5), som avgör hur effektiv
överföringen av syre från bubblorna till vattnet, inte är linjär med avseende på
luftflödet. Ett uttryck som används för att beskriva beroendet är
=
(1
) (4.20)
där q
O2
är luftflödet (se Hedegärd and Wik, 2011). Uttrycket beskriver en
mättnad på så sätt att ju högre flödet är dessto mindre lönar det sig att öka
luftflödet.
Pumpning av recirkulationsvatten. Genom att recirkulationsflödena i en RAS är
mycket större än in- och utflöde är det viktigt att undvika onödiga
energiförluster. När det gäller design av en anläggning så finns det många olika
sätt att hantera vattennivåer och alternativa vattenvägar, och driftsäkerheten är i
många fall avgörande.
Ur ett energiperspektiv kan man välja att betrakta varje delprocess och
vattenflöde för sig och för dessa utgå från flöde q
i
och nödvändig höjdskillnad Δh
i
(head loss) mellan inlopp och utlopp. Den nödvändiga höjdskillnaden kan
antingen kan vara orsakad av flödesfriktion, som t ex för olika typer av filter och
rör, eller av att höjdskillnaden är nödvändig av andra skäl, som fallet är för t ex
biobäddar och strilfilter. Om vi har totalt n processer och delflöden kan den
teoretiskt lägsta energiförbrukningen bestämmas genom att helt enkelt
summerera (4.17) över samtliga delsteg, dvs
=
(4.21)
53
48 Vattenbrukscentrum Väst
TEKNISKA LÖSNINGAR FÖR MARIN FISKODLING PÅ SVENSKA VÄSTKUSTEN
Landbaserat slutet system (RAS)
totalt n processer och delöden kan den teoretiskt lägsta energiförbrukningen bestämmas genom att helt
enkelt summerera (4.17) över samtliga delsteg, dvs
4.21
I praktiken kan man inte komma ned till den här nivån. Vissa öden bestäms av ventiler som stryper ö-
den och därmed orsakar energiförluster och pumpar har naturligtvis lägre än 100% verkningsgrad. Vattnets
kinetiska energi när det pumpats till en ny nivå är inte alltid försumbar och utgör i regel också en energi-
förlust. Av säkerhetsskäl inför man också fallhöjder och pumpgropar som också kan innebära energiförlus-
ter.
Övrigt. Det nns ett ertal andra energikonsumerande processer och aktiviteter som kan vara bra att ha i
åtanke då man uppskattar energikostnaderna, som t ex UV-behandling (el konsumerad i lamporna) och
ozonbehandling (ozongenerering), se t ex (Summerfelt, 2003). Oxidationsprocesser, som tex Wallenius
AOT kräver nära kontakt mellan vatten, UV-ljus och katalysator vilket kräver en ödesstrypning med
tryckförluster. Även ventilationen av lokalerna kan behöva vara kraftig för att hantera hög luftfuktighet och
koldioxid.
När man räknat ut, eller snarare skattat, energiåtgången kan man naturligtvis räkna fram kostnaderna för
denna. Som framgått beror resultatet på många olika faktorer. I litteraturen nns verkliga kostnader för
storskalig odling av lax i RAS rapporterade. Iversen et al. (2013) fann att kostnaderna för elförbrukningen
var 1.68 NOK/kg och Rosten et al. (2013) rapporterar att elförbrukningen stod för 8% av driftskostna-
derna.
4.8 Sammanfattning
RAS har potentiellt mycket stora fördelar framför odling i öppna system och i synnerhet om dom är land-
baserade och har en hög recirkulationsgrad. Installationskostnaderna är generellt högre, men i gengäld kan
man odla vid optimal temperatur, minska foderspillet, minska riskerna för sjukdom och parasitangrepp
både i odlingen och i recipient, eliminera risken för genetisk kontamination och undvika övergödning i
närområdet.
En förutsättning för en lyckad RAS är en väl fungerande vattenrening. Eftersom vattenreningen står för en
mycket stor del av anläggningen nns det goda skäl att utforma reningen på ett sådant sätt att installations-
kostnaderna blir så låga som möjligt, samtidigt som driftskostnaderna skall minimeras både med avseende
på energiförbrukning och resursförbrukning. En genomgång av litteraturen och information på nätet har
gett att det används och har föreslagits ett ganska stort antal olika kongurationer av vattenreningssystem
för RAS. I kapitlet har ett urval presenterats och de kan delas in i två kategorier; de som har denitrikation
i det recirkulerade ödet och de som inte har det. Saknas denitrikationen i recirkulationsödet (kan dock
nnas i utödet) så sätter normalt nitrathalten en nedre gräns för hur litet det dagliga vattenutbytet kan
vara, typiskt 10-20% av vattenvolymen.
Om låga utsläpp av nitrat är en nödvändighet krävs denitrikation, antingen i recirkulationsödet eller i
utödet, med en medföljande komplikation. Det föregående steget i kvävereningen, dvs nitrikationen,
kräver låga halter lätt nedbrytbara kolväten medan denitrikationen kräver tillgång på sådana. Tre olika
källor för att försörja denitrikationen är att (i) tillsätta externa kolväten, (ii) att utnyttja hydrolysering av
slam och att (iii) använda de lätt nedbrytbara organiska föreningarna i fekalierna. Den sist nämnda kräver
att denitrikationen sker i recirkulationsödet. Kol/kväve kvoten i fodret tillsammans med skens respi-
ration och tillväxt avgör ytterst den teoretiska gränsen för hur mycket nitrat som kan denitrieras utan
tillsats av externa kolväten. En intressant utveckling som minskar kolväte- och även luftningsbehovet är att
som skall läggas till h i ekvation (4.17). Notera från (4.18) att tryckförlusterna
avtar mycket kraftigt med ökande rördiameter.
Syresättning i fisktankarna. Syresättningen till fisktankarna sker vanligast genom
bubbling av komprimerad luft och/eller inlösning av syre med hjälp av t ex en
syrekon. Effektiviteten med sådan inlösning varierar beroende på utrustning
men i samtliga fall bör den vara mer energikrävande än bubbling med avseende
på överförd syre då tekniken annars skulle användas på alla reningsverk.
Luftning i fisktankarna sker i princip på samma sätt som i vattenreningen, som
behandlas nedan.
Luftning i vattenreningen. Luftningen i vattnet sker genom att luft komprimeras i
t ex en kompressor och sedan leds till diffusorer som designats för att fördela
luften som mycket små bubblor och på så sätt åstadkomma en stor kontaktyta
mellan luft och vatten. Effekten som åtgår beror på flera faktorer;
friktionsförluster i diffusorerna, verkningsgraden hos kompressorn och
vattendjupet (avgör mottrycket). Från leverantörerna av utrustningen skall man
kunna begära datablad som möjliggör en beräkning av nödvändig effekt. Det kan
också vara bra att känna till att k
L
a i ekvation (4.5), som avgör hur effektiv
överföringen av syre från bubblorna till vattnet, inte är linjär med avseende på
luftflödet. Ett uttryck som används för att beskriva beroendet är
=
(1
) (4.20)
där q
O2
är luftflödet (se Hedegärd and Wik, 2011). Uttrycket beskriver en
mättnad på så sätt att ju högre flödet är dessto mindre lönar det sig att öka
luftflödet.
Pumpning av recirkulationsvatten. Genom att recirkulationsflödena i en RAS är
mycket större än in- och utflöde är det viktigt att undvika onödiga
energiförluster. När det gäller design av en anläggning så finns det många olika
sätt att hantera vattennivåer och alternativa vattenvägar, och driftsäkerheten är i
många fall avgörande.
Ur ett energiperspektiv kan man välja att betrakta varje delprocess och
vattenflöde för sig och för dessa utgå från flöde q
i
och nödvändig höjdskillnad Δh
i
(head loss) mellan inlopp och utlopp. Den nödvändiga höjdskillnaden kan
antingen kan vara orsakad av flödesfriktion, som t ex för olika typer av filter och
rör, eller av att höjdskillnaden är nödvändig av andra skäl, som fallet är för t ex
biobäddar och strilfilter. Om vi har totalt n processer och delflöden kan den
teoretiskt lägsta energiförbrukningen bestämmas genom att helt enkelt
summerera (4.17) över samtliga delsteg, dvs
=
(4.21)
53
49Vattenbrukscentrum Väst
TEKNISKA LÖSNINGAR FÖR MARIN FISKODLING PÅ SVENSKA VÄSTKUSTEN
Landbaserat slutet system (RAS)
använda en kombination av anammox och denitrikation, men i dagsläget är det inte klarlagt om det är en
realistisk process vid temperaturer under 20
o
C.
Alla de biologiska vattenreningsprocesserna är temperaturberoende. I synnerhet gäller det nitrikationsbak-
teriernas tillväxt som minskar ganska kraftigt när temperaturen sjunker under ca 15
o
C. Till viss del mot-
verkas detta av att syrets mättnadskoncentration ökar med sjunkande temperatur. Vid rening under 10
o
C
bör man använda biolmprocesser eftersom lmen xerar och hindrar de svagväxande nitrierarna från att
sköljas ut ur systemet. Exempel från litteraturen indikerar att marin nitrikation i biolter bör vara möjligt
ner till åtminstone 8oC, fast nitrikationshastigheten som rapporterats då är bara 25% av hastigheten vid
20oC. För arter som växer bäst vid mycket låga temperaturer kan den mest ekonomiska temperaturen vara
en avvägning mellan sktillväxt och eektiv vattenrening.
Vilken RAS-konguration som generellt är den bästa är i dagsläget inte fastställt. Sannolikt beror den på
skart, foder, odlingsstorlek, temperatur och lokala faktorer som vattentillgång, utsläppskrav och tillgång
till byggnader och värme.
50 Vattenbrukscentrum Väst
51Vattenbrukscentrum Väst
5. Kommersiell matfiskproduktion - historia och förutsättningar
5.1. Hälleflundra
Forskning rörande hälleundraodling börjades i Norge på 1970-talet, men det var inte förrän på 1990-ta-
let som den biologiska och tekniska kompetensen hade nått så långt att kommersiella odlingar började
etableras. Först i Norge men sedan i Skottland, Kanada och på Island, där stora framsteg med intensiv
hälleundraodling gjordes. I slutet av 1990-talet och början av 2000-talet var tilltron till hälleundra som
lovande odlingsart stor. Under 2001 producerade 14 olika odlingsanläggningar i Norge 450 000 juveniler
om 1-5 gram. Den största kläckningsanläggningen på Island (Fiskey) producerade år 1999 samma mängd.
Ett år då även Skottland producerade 200 000 och Kanada 48 000 juveniler. Det var just produktionen
av juveniler som hade varit en av de största odlings-biologiska och -tekniska utmaningarna. Efter denna
”storhetstid” har dock odling av hälleundra begränsats allt mer, till endast några få producenter. För
närvarande, globalt sett, nns det bara fem kommersiella hälleundraodlingar, en i Kanada, en i Skottland
och tre i Norge. På Island bedrivs för närvarande ingen odling efter det att Fiskey Ltd gick i konkurs 2011.
De odlingsbiologiska förutsättningarna för hälleundra har nyligen summerats (Albertsson et al 2012) och
diskuteras här endast i generella termer i samband med de tekniska lösningar som krävs för odlingen.
För etablering av hälleundraodlingar liksom andra skodlingar behövs tillgång till vatten av rätt tempe-
ratur och salinitet. Hälleundra är en kallvattensart, där lekmognad, lek och kläckning sker med fördel
vid ca 6 °C (Moksness et al. 2004). Yngelproducenter som håller stamsk behöver därför naturlig tillgång
till relativt kallt havsvatten då mekanisk vattenkylning i stamskanläggning och kläckeri medför stora
merkostnader. Från startfodring kan ynglen anpassas till ca 12 °C. Optimaltemperatur för tillväxt minskar
sedan något med storlek, från ca 14 °C för 10-60 g sk, 11,4 °C för 100-500 g sk och 9,7° C för 3-5 kg
sk (slaktstorlek) (Bjornsson and Tryggvadottir 1996). De hälleundraodlare som endast driver matsk-
produktion genom att köpa yngel behöver därmed inte ha tillgång till lika kallt vatten.
För yngelproducenter är det viktigt att ha tillgång till havsvatten med hög salinitet (31-34 ppt), då hög
salinitet påverkar äggens och gulesäcklarvernas ytförmåga positivt och används både vid befruktning och i
ägginkubatorerna. För matskproducenter är det däremot fördelaktigt att använda vatten med något lägre
salthalt (15-25 ppt eftersom det ger både bättre tillväxt och foderkonvertering än 33 ppt saltvatten) (Ims-
land et al. 2008).
5.2 Torsk
Torsk är en matskart som konsumenter i era länder känner väl till och föredrar framför andra. Eftersom
den historiskt sätt har haft stor betydelse för kustnationer generellt och har stort socioekonomiskt värde
samt är en viktig predator i ekosystemet är torsk en art som vi är måna om att förvalta väl. Odling av torsk
är en del av lösningen till att fortfarande kunna servera torsk på matbordet då bestånden i era av våra
närområden men även de stora bestånden i Kanada minskat eller varierar storleksmässigt. Under tidigt/
mitten av 2000-talet satsade Norge medel på forskning och utveckling av torskodling. Man ville dra nytta
av den kunskap som genererats i och med landets stora framgångar med laxodlingen och försöka överföra
den kunskapen på torskodling. En historisk genomgång av norska satsningar på torskodling ges i Svåsand
et al. (2004). Oväntade problem med torsken, och då inte minst stor dödlighet av larver och deformationer
av juveniler orsakade av dålig kvalitet på ägg, larver och yngel uppstod. I tillägg uppnåddes en alltför tidig
könsmognad av de vuxna skarna, innan slaktvikt om 2 kg hade uppnåtts, ett fenomen som inte är ett
problem vid laxodling. Genom satsning på forskning har dessa problem till stora delar lösts, men p.g.a. av
låga marknadspriser, orsakade av stor landning av vildsk tack vare livskraftiga bestånd i Barents hav, tog
den kommersiella satsningen på torsk abrupt slut kring de första åren på 2010-talet. Av de 30-35 tillväxt-
52 Vattenbrukscentrum Väst
TEKNISKA LÖSNINGAR FÖR MARIN FISKODLING PÅ SVENSKA VÄSTKUSTEN
Kommersiell matfiskproduktion - historia och förutsättningar
producenter som fanns år 2007-2008 var endast 3-4 kvar år 2011. Fortsatt forskning bedrivs i Norge och
nyligen avslutades projekt CODE (Cod Development). Detta projekt har påvisat brister i näringsämnen i
de födokällor som används för intensiv larvodling, vilket kan få påverkan på tillväxt/överlevnad direkt eller
i efterföljande stadier. Nyligen har även både Irländska (EIRCOD) och Spanska FOU-projekt satsat på
torskodling. Potentialen ur ett biologisk, tekniskt, ekonomisk och miljömässigt perspektiv för torskodling i
Sverige har sammanställts av Bailey et al. (Bailey et al. 2005). Tillväxtpotentialen för sydostkusten och väst-
kusten bedömdes vara god dock med något sämre tillväxt på västkusten p.g.a. för varma somrar. Alternativa
odlingssystem som slutna havsbaserade kassar, och landbaserade system med reningsfunktion även för lösta
näringsämnen, diskuteras framför allt i samband med minskade näringsutsläpp med dessa tekniker.
5.3 Piggvar
De första kända försöken till articiell befruktning och odling av piggvar gjordes redan på slutet av
1800-talet. Dessa försök ledde till fortsatt verksamhet för etablering av piggvarsodling i början på 1900-ta-
let och Anthony föreslog redan år 1910 att man hade all kunskap tillgänglig för att kunna starta kommersi-
ell odling av denna art (för review Imsland 2010) (Figur 21). Dock dröjde det ända till 1970-talet innan en
kommersiell verksamhet kunde rapporteras. Odling av piggvar initierades i Storbritannien and Frankrike
på 1980-talet men blev sedan mer koncentrerad till Spanien p.g.a. landets varma, gynnsamma vattentem-
peraturer.
I van der Meeren och Naas (1997) återges kunskapsläget av larvfasen, och genomgång av teknik som an-
vänds och kritiska steg beskrivs även i Shields (2001). Under 1970-talet började man med intensiv odling
baserad på tillförsel av födoorganismer såsom hjuldjur och Artemia. Felpigmentering och stor variation i
tillväxt och dödlighet resulterade i att man utvecklade en teknik för, och sedermera övergick till masspro-
duktion av copepoder vilket är piggvarslarvers naturliga föda i stora tankar.
I Norge testades en semiintensiv havsbaserad odlingsteknik i tättslutna mindre plastkassar om 50-200
m3 (6-8 m diameter, 4-6 m djup med konisk botten). Materialet som användes var svart PVC eller vävd
polyetylen (PE) (summerat i van der Meeren and Naas 1997). Kassarna fylldes med 80 µm-ltrerat havs-
vatten och copepodnaupliier med täthet på 100-500 per liter, och piggvarslarver i täthet på 1-3 per liter.
Vattenutbytet låg första två veckorna på 1-2 %, för att sedan gradvis öka till 10-100% per dag. Syrehalten
hölls mellan 8-12 mg/l. Djurplankton koncentrerades från omgivande vatten med en lterenhet bestående
av pump med kapacitet om 1-5 m3/min, och en tank med två roterande lterhjul. Födoberäkningar visar
att en sådan lterenhet med vatten innehållande 20-50 copepoditer/l kan samla in tillräckligt med föda för
att försörja 40 000-100 000 larvyngel om 2-3 mg vikt. År 1989 var det 10 stycken kommersiella företag i
Norge som satsade på denna teknik, och produktionen var år 1990 280000 yngel. Utbrott av sjukdomar
(IPV, VER) samt marknadsproblem stoppade dock utvecklingen.
I Spanien bedrivs kommersiell storskalig semi-intensiv larvproduktion i tankar sedan 1988 (Riaza and Hall
1993). Sterilt UV-behandlat och ltrerat havsvatten pumpas in i 40 m3 tankar, alger tillförs som får växa
till sig under 2 dagar och sedan tillförs hjuldjur som ökar i mängd under fem dagar till 1000/l. Efter sju
dagar tillsätts så 60 000 piggvarslarver (1,5/l) som får livnära sig på hjuldjuren under 15 dagar (extensiv od-
ling). Under tiden hålls kontroll på alg- och hjuldjursmängd samt andra parametrar: temperatur 16-21 °C,
syre 100-120 %, (bubbling om övermättat), ammonium (ökar öde om över noll) och pH 8,2. I tankarna
nns värmeelement som används främst under vintermånaderna. Från dag 15 till dag 25 tillsätts Artemia
som extra föda (semi-intensiv odling). Överlevnaden (20-25 % till dag 25, år 1991-1992) är mer stabil än
för intensiv piggvarodling och dessutom är en hög andel på 90 % av ynglen normalt pigmenterade. Varia-
tionen i överlevnad i de stora utomhustankarna har reducerats på grund av en bättre förståelse av algdyna-
miken under olika ljus- och temperaturförhållanden under hela året. Denna process startas varje månad
för att kunna levererar 2 gram yngel till tillväxtproduktionen 12 ggr per år. Användningen av ’’ grönt vat-
53Vattenbrukscentrum Väst
TEKNISKA LÖSNINGAR FÖR MARIN FISKODLING PÅ SVENSKA VÄSTKUSTEN
Kommersiell matfiskproduktion - historia och förutsättningar
ten teknik ’’ tillsammans med antibiotika har haft en positiv eekt på piggvarlarvens överlevnad.
Spanien har den största Europeiska tillväxtproducenten med ca 7000 ton producerad piggvar/år (Stolt Sea
farm och dotterbolaget ProdemarTM Turbot). I Norge nns en mindre anläggning om ca 250 ton som ägs
av Stolt Sea farm, som använder yngel från med yngelproduktion i Spanien. Kina är idag största odlingsna-
tionen med omkring 60 000 ton/år, vilket är drygt 10 gånger större produktion än den volym som globalt
vildfångas per år. France Turbot har länge varit en stor yngelproducent. En nordisk aktör för piggvarsodling
är Maximus A/S vid Limorden i Danmark som varit verksam i över 20 år, men som år 2014-2015 bygger
om och satsar på ett inomhus RAS-system för andra odlingsarter.
I två EU-projekt, TURPRO och MAXIMUS, har man studerat olika aspekter av piggvarsodling. Inom
TURPRO (FP6, 508070) gjordes experiment för att studera olika temperaturregimer under uppväxten på
tillväxt och foderkonversion, samt ljusperiodens påverkan på könsmognad. Målet var att minimera produk-
tionstiden och att nna en optimal temperatur och ljusperiod för att få bäst utnyttjande av resurser som
vatten, areal, arbetskraft och logistik. Även vattenkvalitet såsom ammonium-och syrehaltens påverkan på
tillväxt och stress, samt genomödessystem vs. RAS har utvärderats. Huvudsakliga slutsatser från projektet
var en uppskattning att en ökad tillväxt på 20-30 % kan åstadkommas genom justeringar i odlingsproto-
koll och att en minskad foderanvändning på 10-15 % kan erhållas. MAXIMUS-projektet (FP7, 286200)
är en fortsättning på TURPRO, där de esta partners från TURPO är med och med samma fokus som det
tidigare projektet, men i MAXIMUS studeras frågorna i full kommersiell skala. En sammanfattning över
tekniska odlingsdata nns har tagits fram inom projektet MAXIMUS (http://maximusproject.com/no/).
Miljömässiga faktorer som ger optimal tillväxt hos piggvar är relativt väl kända (Person-Le Ruyet 2002)
t.ex. bör ammoniumhalten (TA) vara <2-3 mg/l TA; 30 dagars-LC50 (koncentrationen där 50 % av s-
karna dör efter 30 dagar) är 20 mg/l; 96 timmars-LC50 (koncentrationen där 50 % av skarna dör efter 96
timmar dagar) är 40 mg/l (Person-Le Ruyet 2002).
Nitrathalten bör hållas så lågt som möjligt då hal-
ter som 125 mg/L NO3–N ger sämre tillväxt (van
Bussel et al. 2012). Flytande eller sakta sjunkande
pellets har utvecklats för piggvar. Fördelen med det
ytande fodret är att det blir lättare att observera
när utfodring är tillräcklig, d.v.s. när skarna för
tillfället inte äter mer och matningen bör stop-
pas. Övermatning kan annars leda till försämrad
vattenkvalitet. Speciellt vid högre tätheter av sk
är det en ökad risk för att icke intagen föda av
sjunkande pellets inte kan observeras.
Figur 21. Schematisk produktionscykel för piggvar,
skiss från Imsland (2010).
5.4 Tunga
På 1960-70 talen bedrevs inledande odling på tunga, och man fann då att larverna var relativt lätta att odla
men man ck problem med juvenilstadiet och torrfoder. Tunga som odlingsart övergavs då. Ett nytt in-
tresse för tunga som odlingsart rapporteras sedan 1997 (Howell 1997), och odlingspotentialen lyfts åter av
Imsland et al. (2004). Dessa två artiklar är en bra ingång för att förstå tungans styrkor och svagheter som
matskodlingsart. Larvfasen av denna art tillhör en av lättare av potentiella marina odlingsarter då larverna
direkt kan tillgodogöra sig Artemia naplier utan berikning. En av askhalsarna när det gäller odling av
tunga är alltså fodring med pelleterat foder under den juvenila fasen. Juvenilerna tillgodogör sig torrfoder
54 Vattenbrukscentrum Väst
TEKNISKA LÖSNINGAR FÖR MARIN FISKODLING PÅ SVENSKA VÄSTKUSTEN
Kommersiell matfiskproduktion - historia och förutsättningar
baserat på skmjöl dåligt, och iblandning av evertebrater eller andra attraktanter är nödvändig.
Tidigare fanns kommersiell odling i Holland men efter konkurs av företaget Solea BV driver nu det Hol-
ländska forskningsinstitutet IMARES verksamheten. Numera är kommersiell odlingsverksamhet koncen-
trerad till Sydeuropa (Spanien, Portugal, Italien), där Spanien redan ett år efter sin start 2009 stod för 83
% av den totala odlingsproduktionen i Europa (www.prodemar.com). Prodemar bedriver numera även
tungaodling på Island.
Stamskanläggningar bör kunna reglera vattnet till 8-12°C, kläckerier bör hålla ägg på omkring 10-16°
med en salthalt om 20-35 ppt men för efterföljande stadier speciellt det juvenila stadiet bör temperaturen
för optimal tillväxt ligga på 20-25°C. Troligen är det liksom för t.ex. piggvaren att en något lägre salthalt
(förslagsvis från 12 till 25 ppt) i jämförelse med full marin salthalt ger bättre tillväxt. Blodet i marina skar-
ter kan jämföras med en salthalt om 12-15 ppt och det nns hypoteser och experimentellt stöd för att den
basala metabolismen för sken då minskar och foder användas till tillväxt istället (Árnason et al. 2013).
5.5 Vanlig och fläckig havskatt
De första odlingsförsöken i Norge av havskatt gjordes under 1980-talet, först i regi av Havsforskningsinsti-
tutet men strax efter även i Tromsö. Det visades sig snart att den äckiga stenbiten växte bättre varför fokus
kom att bli på denna art.
Foldern ”Oppdrett av ekksteinbit” (Olsen and Sparboe 2003) ger en bra första inblick i den äckiga
havskattens biologi och lämplig teknik för stamsk, yngelproduktion och tillväxt. Rapporten lämpar sig
för entreprenörer som vill utvärdera denna art för odling och förstå fördelar och askhalsar i produktionen,
utan att vara för detaljerad. Även marknad och ekonomi behandlas. Kapitlet om ”Flekksteinbit i oppdrett”
(Andreassen et al. 2005) ger även den en bra och än mer detaljerad sammanfattning om erfarenheterna
i Norge. Dessa två rapporter är skrivna på norska men det nns även vetenskaplig engelsk litteratur som
lyfter fram den äckiga havskatten som ny odlingskandidat (Falk-Petersen et al. 1999) och går igenom lit-
teratur (Foss et al. 2004).
Till exempel för de större storleksklasserna av havskatt ligger temperaturoptimum ligger kring 4-8 °C vilket
innebär att tillväxtfasen i våra svenska vatten mest lämpar sig för landbaserade system med stora konstruk-
tions- och driftskostnader där man måste hushålla med vattenförbrukning eller pumpa upp djupvatten från
större djup med stabil låg temperatur. Ett semislutet system med upp-pumpning av djupvatten från stort
djup med stabilt kallt vatten såsom Kosterorden (250 m djup) kan möjligen vara ett alternativ.
55Vattenbrukscentrum Väst
6. Tekniska lösningar för hälleflundra, torsk, piggvar, tunga och havskatt
Detta kapitel inriktar sig på att beskriva teknik- och utrustningsbehovet för de fem marina skarter som
identierades av Albertsson et al. (2012) som biologiskt intressanta arter för skodling på den svenska
västkusten (Tabell 4), medan hummerodling beskrivs i Kapitel 7. Teknik som används i kommersiella men
även forskningsmässiga anläggningar under olika faser i skens livscykel - från hantering av stamskarna,
ägginkubering, larvfas, juvenil fas och efterföljande tillväxtfas till matsk - beskrivs. Skillnader i teknik för
odling av de olika marina arterna belyses. För de första livsstadierna är den principiellt viktigaste skillnaden
mellan arterna om äggen och första larvstadierna är fritt svävande i vattenmassan (pelagiska) som för häl-
leundra, torsk, piggvar och tunga, eller om de benner sig vid botten (bentiska) som för havskatt. Dessa
två strategier kräver helt olika tekniska lösningar för ägginkubatorer och startfodringstankar. Tekniska lös-
ningar under de senare livsstadierna skiljer sig mest beroende på vilka biologiska livsbetingelser som arten
föredrar, och potentiell teknik påverkas av lokalitet (region).
Anläggningar som hanterar de olika livsstadierna brukar benämnas: 1) Stamsk- eller avelsanläggning, som
håller stamsk och/eller bedriver odlingsselektion 2) Kläckerier, ofta i nära anknytning till stamskanlägg-
ningar, där befruktning, ägginkubation och efterföljande larvutvecklingsperiod med gulesäcksperiod och
startfodring sker, 3) Sättskproduktion där yngel odlas upp till senare juvenila stadier, och 4) Matproduk-
tion, där sättskjuveniler odlas upp till slaktstorlek. Varje livsstadie har sina specika förutsättningar, som
kräver speciella tekniska odlingslösningar. Förutom att sken växer genom sin livscykel och därmed kräver
olika stora odlingsvolymer har de olika livsstadierna även olika behov vad gäller näring och yttre faktorer
som ljus och temperatur, samt interaktion med andra individer vilket påverkar optimal odlingstäthet. Äg-
ginkubations- och larvfasen, för alla arterna, bedrivs i landbaserade system med genomströmmande vatten
eller med RAS-teknik, vilket ofta även gäller för sättskperioden. Tekniken under tillväxtstadiet varierar
mer, från havsbaserade anläggningar i öppna system (med möjlighet att ersättas med slutna/halvslutna
havsbaserade anläggningar) till landbaserade anläggningar med recirkulerande vatten och temperaturstyr-
ning.
Tabell 4. Arter och benämning på svenska, latin, engelska och norska.
Svenska Latin Engelska Norska
Hälleundra Hippoglossus hippoglossus Atlantic halibut Kveite
Tunga, sjötunga, Solea solea Dover sole Tunge
äkta tunga
Piggvar Scophthalmus maximus Turbot Piggvar
Vanlig havskatt Anarhichas lupus Atlantic wolsh Steinbit
Fläckig havskatt Anarhichas minor Spotted wolsh Flekkig steinbit
Torsk Gadus morhua Atlantic cod Torsk
Hummer Homarus gamarus European lobster Hummer
6.1 Olika arter och livsstadier kräver olika odlingstekniker
Stamsk, som ibland ingår i avelsprogram, används för ägg och spermieproduktion. Den vanligaste me-
toden för att samla ägg och spermier är genom ”strykning”. Ägg och mjölke samlas upp från genitalorga-
nens utlopp genom att man stryker med ett lätt tryck längs med sken buk och samlar upp ägg respektive
mjölke i en bunke. Ägg och spermier blandas sedan med eller utan att vatten tillsätts. Om sken sederas
(bedövas, genom bedövningsmedel i vattnet) vid utstrykning av ägg/spermier så krävs extra försiktighet
då många bedövningsmedel kan försämra ägg- och/eller spermiekvaliteten. Därefter inkuberas de befruk-
tade ägg i silos eller i tråg med underifrån genomströmmande vatten för pelagiska respektive bentiska ägg.
56 Vattenbrukscentrum Väst
TEKNISKA LÖSNINGAR FÖR MARIN FISKODLING PÅ SVENSKA VÄSTKUSTEN
Tekniska lösningar för hälleflundra, torsk, piggvar, tunga och havskatt
Eventuell desinfektion av äggens yttre lager görs efter att äggen svällt. Temperaturen under inkubationen
är beroende av art och ett specikt antal dygnsgrader (D°; dygn × temperatur i °C) passerar före äggen är
färdigutvecklade och kläcks till larver.
Omkring halvvägs in i inkubationsperioden syns ögonen som en svart punkt, varför ägg i detta stadie kall-
las ögonpunktade. Fram till denna utvecklings fas är äggen extra känsliga t.ex. för vibrationer, stötar och
ljus. För att minska risk för deformationer bör man reducera UV-ljuset genom att använda orange eller rött
ljus eller ha det mörkt. Döda ägg bör sorteras bort eftersom näringsläckage från dessa annars kan ge upp-
hov till bakterie- och svampangrepp. Efter ögonpunktering kan äggen försäljas och transporteras.
Inkubationstiden avslutas med kläckningsmomentet och åtföljs av larvperioden. Larverna som är mer eller
mindre sklika, har en gulesäck som förser dem med näring och energi den första tiden. När gulesäcken är
förbrukad börjar larver inta föda, för många marina arter behöver detta vara i form av levande föda såsom
rotatorier (hjuldjur) och Artemia. Denna odlingsfas, kallad startfodringsfasen, är en kritisk period som ofta
kännetecknas av stor dödlighet bland de larver som inte har börjat äta då gulesäcken är förbrukad. Ofta
rekommenderas en foderregim som innebär hög frekvens av matning, att ge larverna foder ofta men lite åt
gången, för att undvika foderrester i vattnet som kan irritera gälarna och ge upphov till bakterie och svam-
pangrepp. Produktionen av marina sklarver kan denieras utifrån olika strategier. Van Meeren och Naas
(1997) utgår från ursprunget av födan för larverna och sklarvernas täthet i sin klassicering: 1) intensiv
odling, med hög täthet av larver där foder i form av levande föda som t.ex. hjuldjur/rotatorier (ex. Brachio-
nus) följt av kräftdjur (Artemia) eller annat producerat foder tillförs (odlat levandefoder oftast anrikat med
vitaminer, mineraler, etc.), 2) semi-intensiv odling, i stora tankar eller plastkassar med mellanhög täthet
av larver där man tillför vatten med naturligt förekommande vildfångade djurplankton, huvudsakligen
copepoder som koncentreras upp med hjälp av ltrering av havsvattnet, med möjlighet till tillsats av odlad
Artemia vid behov och 3) extensiv odling, som ofta bedrivs i dammar eller stora bassänger med låg larvtät-
het där naturligt förekommande plankton utgör födan (Figur 22). I extensiva anläggningar är överlevnaden
Figur 22. Schematisk beskrivning intensiv, semi-intensiv och extensiv larvodling. Van der Meeren och Naas
(1997), modierad version i NFExpert 2015:1.
57Vattenbrukscentrum Väst
TEKNISKA LÖSNINGAR FÖR MARIN FISKODLING PÅ SVENSKA VÄSTKUSTEN
Tekniska lösningar för hälleflundra, torsk, piggvar, tunga och havskatt
ofta hög trots låg bytestäthet, vilket troligen beror på att födan är variabel och därmed kan utnyttjas fullt ut
av era stadier i tillägg till att vara näringsriktig.
Tillvänjning av torrpellets (weaning, vilket syftar på avvänjning av levandefoder) sker under olika livssta-
dier för olika arter beroende av storlek och utveckling. En del arter kan tillgodogöra sig torrpellets direkt
efter kläckning medan andra kräver en period av levande föda (Moksness et al. 2004). Pelletstorleken ökar
gradvis genom att blanda två storlekar under en viss tid för att sörja för att både att mindre och större yngel
har optimal foderstorlek.
Tankarna under juvenil och tillväxtfas kan vara rektangulära, runda eller fyrkantiga. Fördelar med od-
lingsrännor, som är långsmala, rektangulära kar, är att de ger en jämn vattenström från in- till utlopp, har
relativt stor yta per vattenvolym och innebär lätt åtkomst av hela ytan vid hantering av sken t.ex. storleks-
sortering (Labatuta and Olivares 2004). Nackdelar är att självrening inte uppstår utan manuellt upptag av
slam behöver genomföras och att gradienter av syre and metaboliter kan uppstå beroende på inloppsvatten
i ena änden av rännan och/eller ojämn vertikal fördelning av sken (Summerfelt et al. 2004, Almansa et al.
2014), med minskad tillväxt och förhöjd dödlighet som följd. Ofta använder man s.k. grund odlingsränna
som har lägre vattennivå (0,7 till 25 cm) i jämförelse med standard ränna (Labatuta and Olivares 2004)
för eektivare vattenutbyte. Tätheten i en ränna kan vara 200-400 % (2-4 lager sk) av den tillgängliga
bottenytan. De större stadierna är mer robusta och klarar ofta större variation i yttre faktorer och ökade
tätheter. Havsbaserad tillväxtodling i kassar av några marina arter som beskrivs i denna rapport är vanligt
förekommande.
6.2 Stamfiskanläggningar
För en matskproducent nns det två huvudsakliga strategier, att själv äga och driva en stamskanlägg-
ning-kläckeri för att producera yngel för vidareodling (s.k. sättsk), eller att köpa dessa från en yngel/sätt-
skproducent.
Båda strategierna har tillämpats i nordiska och europeiska länder vid odling av de arter som rapporten
innefattar. För hälleundra fanns tidigare specialiserade yngelproducenter, t.ex. Fiskey på Island, vars hu-
vudsakliga aärsplan var att sälja metamorfoserade juveniler till matskproducenter. För närvarande verkar
den första strategin dock vara gällande för yngelproduktion av hälleundra, att odlarna producerar egna ju-
veniler för matskproduktionen. Under den senaste intensiva odlingsperioden för torsk (2008-2011) fanns
det specialiserade sättskföretag i tillägg till de matskproducenter som hade egen kläckning. För piggvar
fanns, fram till nyligen, ett danskt sättskföretag och i Frankrike nns det fortfarande både yngelprodu-
center och matskodlare som bedriver odling av hela livscykeln. Sättskproduktion för tunga bedrivs oftast
inom egna verksamheten vilket numera även gäller för havskatt. Tidigare fanns dock ett sättskföretag även
för havskatt.
Hälleundra, torsk, piggvar och tunga leker i omgångar (de är s.k. ”batch-spawners”), vilket betyder att ho-
norna släpper ägg i era omgångar under lekperioden, med några dagars mellanrum. Eftersom alla honor
inte heller blir könsmogna exakt samtidigt kan leken i en stamskgrupp sträcka sig över veckor till måna-
der. Det krävs därför noggrann observation och kontroll av honors äggmognad under lekperioden för att
stryka ut ägg precis när de har blivit mogna, medan hanar har en mer kontinuerlig spermiemognad under
lekperioden. Samtidigt krävs det tillgång till en rad ägginkubatorer för att kunna distribuera ut ägg som har
befruktats vid olika tidpunkter.
Hälleundra. Hälleundran är den största av plattskarna och vuxna individer kan bli 200-300 kg och
3-4 meter långa. Stamsken, som oftast är viltfångad, består av relativt stora individer på 50-150 kg, speci-
ellt då honorna inte blir könsmogna förrän vid 8-10 ålder. Samtidigt som det är en praktisk fördel att en-
58 Vattenbrukscentrum Väst
TEKNISKA LÖSNINGAR FÖR MARIN FISKODLING PÅ SVENSKA VÄSTKUSTEN
Tekniska lösningar för hälleflundra, torsk, piggvar, tunga och havskatt
skilda stora honor kan producera stora mängder ägg under många år, ställer storleken på stamsken också
krav på dimensioneringen av stamsktankarna för att ge skarna tillräcklig bottenyta. Stamsktankarna är
landbaserade, cirkulära tankar med en diameter på 5-15 meter, beroende på individantalet i stamskgrup-
pen. Vattendjupet i dessa tankar kan variera, men eftersom stamsken måste lyftas upp till vattenytan när
den ska strykas på ägg eller mjölke, behöver vattendjupet kunna sänkas till ca 1 m, så att sken kan fösas
upp på ett nersänkbart bord som sedan lyfts
till ytan (Figur 23).
I naturen leker hälleundra från december till
april (Mangor-Jensen and Holm 2004). Genom
att täcka varje stamsktank med presenning/icke
ljusgenomsläpplig duk (Figur 24) kan dessa ljus-
styras individuellt. Könsmognad och lek är styrt
av ljusets växlingar under årstiderna. Genom
olika ljus-regimer för att simulera årstidsändring-
ar av dagslängd har man kunnat styra tidpunk-
ten för lek. Vid Fiskey-anläggningen etablerades
t.ex. på 1990-talet tre separata stamskgrupper
av hälleundra, som lekte med fyra månaders
mellanrum. Eftersom varje stamskgrupp leker
under 2-3 månader kunde man befrukta ägg
och producera yngel året om (Bjornsson et al.
1998).
Torsk. Till att börja med togs vild torsk in för lek men numera pågår avelsprogram i era länder. Karak-
tärer som selekteras för är snabb tillväxt, sen könsmognad och hälsorelaterade parametrar. I Norge har det
funnits ett nationellt avelsprogram för torsk sedan 2001 i regi av NOFIMA, vilket sedan 2005 har varit
lokaliserat till Kvaløya utanför Tromsö. På Island startades ett avelsprogram år 2003 genom IceCod Ltd
och i Kanada startade avelsprogram för torsk år 2005. Landanläggningen på Kvaløya i Norge har stamsk-
kar med ljusstyrning och kapacitet att startfodra upp till 300 grupper av yngel samtidigt. Sjöanläggningen
består av fyrkantiga kassar med stålram samt en servicepråm. Efter utsättning i kassarna får torsken växa
till könsmognad, vid omkring 3 års ålder, varvid snabbväxande märkta individer tas om hand för lek och
kläckning.
Stamskar av båda könen hålls i stora cirkulära kar om 7-25 m3. I ett 7 m3-kar (3 m diameter) hålls om-
kring 10 hanar och 15 honor, med ett vattenutbyte på 70-80 liter/min. Leken och efterföljande befrukt-
ning får antingen ske naturligt och de befruktade äggen samlas då dagligen upp via speciella ägguppsamlare
vid vattenuttagen (Figur 25a), eller så stryks mogna individer på ägg
och mjölke. Det nns även tekniska lösningar för att låta stamskar
leka i sluten kasse med PVC-duk och samla upp de befruktade ägg-
gen via cirkulation av inkommande vatten, planktonnät och upp-
pumpning från bottenuttaget (Huse and Jensen 1983) (Figur 25b).
Torsk i leker under tidig senvinter-tidig vår i januari till april (Bai-
ley et al. 2005). Även när det gäller torsk hålls olika stamskgrup-
per under ljusstyrning och även viss temperaturjustering för att få
tillgång till mogna torskägg och spermier året om (van der Meeren
and Ivannikov 2006, Hansen et al. 2012). Den tidiga gonadutveck-
lingen styrs främst av dagslängden men den slutgiltiga äggmogna-
Figur 23. Strykning av stamskhona vid Fiskey Ltd, Island.
Det nedsänkbara bordet har lyfts med sken på upp till ytan.
Foto Heiddís Smáradóttir.
Figur 24. En stamsktank vid Fiskey,
Dalvik, Island. Tanken är 14 m i dia-
meter, täckt med duk för individuell
ljusstyrning. Foto randur Björnsson.
59Vattenbrukscentrum Väst
TEKNISKA LÖSNINGAR FÖR MARIN FISKODLING PÅ SVENSKA VÄSTKUSTEN
Tekniska lösningar för hälleflundra, torsk, piggvar, tunga och havskatt
den synkroniseras troligen med hjälp av temperaturen. Man kan fördröja gonadutveckling genom konstant
ljus under några månader. Därefter simuleras förkortning i dagslängd (simulering av höst) följt av ökande
antal ljustimmar (simulering av vår). Påskyndande av ytterligare lek kan även ske genom att vid tiden för
den normala vårleken ge en kortare period med konstant ljus för att sedan direkt simulera höst (minskning
dagslängd) och därefter ”vårsäsong”. Båda metoderna kan användas i framarbetade ljusprotokoll för att ge
lek vid andra tider än den naturliga. Det rekommenderas att koppla ljusstyrning till temperaturjustering så
att de följer samma trend dvs den årstiden man simulerar (Hansen et al. 2012). I en studie rekommenderas
att lektorsken skall hållas på en temperatur som understiger 9.6°C (i jämförelse med över denna tempera-
tur) då detta gav bättre äggöverlevnad och utveckling (van der Meeren and Ivannikov 2006). Den ordina-
rie vårleken verkar dock ge bäst avkomma (Rosenlund and Halldórsson 2007) med bättre fekunditet och
äggutveckling men för hög temperatur för den vinterlekande torsken kan ha påverkat detta resultat.
Piggvar. Lekperioden för piggvar är sommarmånaderna april-augusti då temperaturer om 13-15°C uppnås.
Omkring 50-70 % av honorna leker varje år efter att de har blivit könsmogna. Stamskarna hålls i runda
kar med 5-6 m i diameter och med ett vattendjup på omkring 1,5 m (40 m3) med bottensubstrat. Både
naturlig lek med ägguppsamling och strykning används för att samla upp fertiliserade ägg respektive ägg
och mjölke. Temperaturen under lek och befruktning hålls något lägre än under den efterföljande äggin-
kubation och larvperiod (gradvis höjning). Även för piggvar manipulerar man tidpunkten för gonadut-
veckling och lek genom styrning av ljusperioder och temperatur för att få lekmogen sk året om. Honor
senarelägger könsmognad vid ständigt ljus på våren (Imsland et al. 2003). Denna strategi utnyttjas av de
två stora kläckerierna France Turbot och Stolt Sea Farm.
Tunga. Stamsken hålls i tankar om 10-15 m3, och foder anpassat för tunga i pelletsform och våtfoder
nns numera tillgängligt (t.ex. www.sparos.pt). Ägglossningsperioden som sträcker sig över 6-8 veckor
under april till juni sker vid temperatur om 8-12°C med dagslängd om 11-16 timmar, och kan manipule-
ras med ljus och temperatur (Imsland et al. 2004). Befruktningen sker naturligt i dessa tankar eller dam-
mar med ägguppsamlare, vilket ger en hög kvalitet på de befruktade äggen med bra överlevnad även under
efterföljande larvstadiet. Även articiell befruktning kan användas.
Havskatt. Stamsk av havskatt kan vara vildfångad eller från egen produktion, som t.ex. vid den tidigare
kommersiella odlingsanläggningen Troms AS, i Senja, nära Tromsö. Havskatten särskiljer sig från de andra
marina arterna som behandlas i
denna rapport genom att den har
inre befruktning och lägger stora
Figur 25. Ägguppsamlare från
naturlig lek av stamskar. a) i
tankar, i detta fall beskrivet för sej
(van der Meeren och Lønøy 1998),
b) torsklek i sluten kasse (Huse och
Jensen 1983). I b) pumpas djup-
vatten in och anlöper kassen halv-
vägs ner, uttag sker både vid ytan
och från botten för att cirkulera
vattnet. De pelagiska äggen samlas
upp via en utspänd planktonduk.
En skyddande duk på ytan används
för att reducera ljus och växtplank-
tontillväxt, och därmed behovet av
mekanisk renhållning.
a)
b)
60 Vattenbrukscentrum Väst
TEKNISKA LÖSNINGAR FÖR MARIN FISKODLING PÅ SVENSKA VÄSTKUSTEN
Tekniska lösningar för hälleflundra, torsk, piggvar, tunga och havskatt
ägg med lång inkubationstid. Hannar och honor bildar i naturen par ganska lång tidsperiod innan lek och
honan lägger oftast inte sina ägg spontant om de inte blivit befruktade av en hanne. Den inre befrukt-
ningen är svår att få igång i stamskanläggningar varför honan stryks när äggen är mogna (honan är endast
”öppen” för strykning under en period på 3-4 timmar) och därefter stryks mjölke från 3-5 hannar och
articiell befruktning av äggen sker. Hanarna har förhållandevis lite sperma per individ, beroende på den
inre befruktningen, men sperma kan frysförvaras med god bibehållen aktivitet, för att användas vid senare
befruktningar (Le Francois et al. 2008).
Då en simulering av den naturliga inre befruktningen ger bäst resultat vad gäller äggkvalitet, och yngelö-
verlevnad och kvalitet, bör förhållandena vid inre befruktning efterliknas så mycket som möjligt. Äggen får
exempelvis inte komma i kontakt med omgivande havsvatten innan mjölken tillsätts. Kontakten med havs-
vatten gör att äggen utsöndrar proteiner som gör att äggen ”klistras ihop” med varandra, något man vill
undvika för att få en hög befruktningsgrad. Mogna ägg kan fås från stamskhonor under ertal tillfällen
på året genom styrning med ljusperiod (Olsen and Sparboe 2003) och temperatur (Tveiten et al. 2001).
6.3 Kläckerier för hälleflundra, torsk, piggvar och tunga
Yngelproduktion har era distinkta faser som kräver specika tekniska infrastrukturlösningar. Av de fem
marina arter som behandlas i rapporten har arterna hälleundra, torsk, piggvar och tunga liknande behov
och förutsättningar för lyckad yngelproduktion.
Inkubation av befruktade ägg:
De befruktade äggen av hälleundra, torsk, piggvar och tunga placeras i ett inkubationssystem med kraf-
tigt öde av vatten nerifrån och upp. ägginkubatorerna är ofta i form av stora cylindriska silos som hålls i
mörker och där äggen yter fritt i vattenmassan (Helvik and Walther 1993) (Figur 26-28). Dessa konfor-
made silos har en uppåtgående vattenström från ett vattenintag i konens botten och uttag av vatten från ett
centralt rör med hål. Röret är försett med planktonduk och en ”barriär” av luftbubblor, nerifrån och upp,
för att förhindra att larver och ägg ansamlas vid utsugshålen. Genom att periodvis stänga av ödet av det
vanliga vattnet och fylla på med saltvatten med extra hög salthalt underifrån kan tanken städas. De levande
äggen kommer då att ansamlas, ytande ovanpå det högsalta skiktet, medan obefruktade döda ägg samlas
på botten och kan tömmas ut via en bottenventil.
Samtliga dessa arter har mycket små, outvecklade yngel vid kläckning och standard i odlingssammanhang
är att 6-7 mm hälleundraynglen kläcks efter ca 82 D° (20 dagar vid 4°C, 13 dagar 6°C), 4-5 mm små
torskyngel kläcks efter ca 80-84 D° (10-14 dagar i 6-8°C) men något längre D° anges också (100 D°, 15-20
dagar i 5-7°C; (Moksness et al. 2004), 2.2-3 mm stora piggvarsyngel kläcks efter 84 D° (6 dygn i 14°C;
(Üstündağ et al. 2002) och 4-5 mm stora tunga-yngel kläcks efter 60 D° (5 dagars inkubation i 12°C).
För inkubation av fertiliserade torskägg har lägre temperaturer, om 5-7°C, använts då man trodde detta
var gynnsamt. Ett nyligen avslutat projekt CODE-projektet, visar dock att en hög temperatur, 9-12°C, ger
större larver/yngel med lägre andel deformationer som även klarar akut stress bättre (Puvanendran et al.
2015).
Gulesäcksstadiet:
Olika tekniker har använts för dessa fyra arter under larvfasen (van der Meeren and Naas 1997, Mangor-
Jensen et al. 1998). Larverna i gulesäcksstadiet kan behållas i samma kärl som ägginkubationen skedde
alternativt så kan äggen föras över till speciella larvsilos 1-2 dagar före kläckning och sedan hållas kvar i
dessa tills gulesäcken är förbrukad. Direkt efter kläckning är larverna extremt känsliga för hantering och
all mekanisk stress så föryttningar måste antingen göras före kläckning eller efter det att gulesäcken är
förbrukad för att skydda de känsligaste stadierna mot mekanisk stress. För de arter som har kort tid mellan
61Vattenbrukscentrum Väst
TEKNISKA LÖSNINGAR FÖR MARIN FISKODLING PÅ SVENSKA VÄSTKUSTEN
Tekniska lösningar för hälleflundra, torsk, piggvar, tunga och havskatt
kläckning och det att gulesäcken är förbrukad är det
vanligast att ägginkubator och silo för gulesäckslar-
ver är den samma. Själva kläckningen synkroniseras
för hälleundra genom ljusökning efter 75 D° vil-
ket inducerar enzymatisk kläckning inom 2 timmar
(Helvik and Walther 1993). Vid kläckning sjunker
äggskalen och larverna, som har neutral ytkraft vid
32 ppt, hålls borta från ytan och därmed från att sugas
ut med utgående vatten, genom ett sötvatteninöde
i den övre regionen (Harboe et al. 2004). Detta gör
att man kan upprätthålla god vattenkvalitet och god
genomströmning utan att larverna skadas eller förs ut.
Larverna hålls i mörker eftersom de annars rör sig mot
ljuset (positiv fototaxis) och med låg vattenström för
att reducera aktivitet och mekanisk stress. Det är även
viktigt med stabil temperatur och salthalt. Gulesäcken
nns kvar under ca 44 dagar vid 6°C för hälleundra,
3-4 dagar vid 11-12°C för torsk, och 3-5 dagar på
15-18°C för piggvar och tunga. Efter gulesäcken är
förbrukad bör larven vara redo att ta och äta levande
föda.
Startfodringsstadiet: Då gulesäcken förbrukats förs larverna över till
startfodringstankar (Figur 29). Automatisk reningsteknik rekom-
menderas för att minska stressen på de alltmer bottenlevande lar-
verna. Efter startfordring påbörjats används ständigt ljus. Eftersom
larverna fortfarande inte har bildat så mycket pigment i skinnet är
de ganska genomskinliga, vilket gör det lätt att se om de äter (Figur
30).
Under denna livsfas accepterar larverna endast levande föda vilket
kräver en infrastruktur för foderproduktion, dvs. produktion av
Figur 26 (uppe till höger). Ägg-inkubatorer (silos) hälleundra.
Vänster panel: En 250 liters forskningsinkubator. A) Inkubator, B)
Tank med saltvatten, C) Uppsamlingskärl för döda ägg, D) Salt-
sattensinlopp, E) Utlopp, F) Kran för vatten med hög salthalt, G)
Kran för saltvatten, H) Kran för vatten med hög salthalt. Skiss från
Mangor-Jensen et al (1998).
Figur 27 (till höger). Kommersiella ägginkubatorer på odlingen
Fiskey, Island. Foto randur Björnsson.
Figur 28 (nere till höger). Ägginkubator torsk, svart 70 liters behål-
lare med konisk botten. A. Vattenintag, B. Uttag för döda ägg, C.
Uttag vatten, D. Luft för att inte ägg ska fastna i uttagslter, E. 350
µm planktonduk kring uttagsrör (van der Meeren and Lønøy 1998).
Ett vertikalt rör med era 10 mm hål för vattenintag (för försiktigt
vattenutbyte om upp till 3 liter/min) kan också nyttjas (van der
Meeren and Ivannikov 2006).
62 Vattenbrukscentrum Väst
TEKNISKA LÖSNINGAR FÖR MARIN FISKODLING PÅ SVENSKA VÄSTKUSTEN
Tekniska lösningar för hälleflundra, torsk, piggvar, tunga och havskatt
djurplankton bestående av rotatorier, Artemia och/eller andra små kräftdjur (Figur 31a). För startfodring
av torsk används också skörd av naturligt förekommande djurplankton genom ltrering/centrifugering (i
hjullter) av omkringliggande havsvatten och koncentrering av förekommande plankton. Dock, den varie-
rande och snabbt förändrande tillgången på vild plankton gör att de esta yngelproducenter har etablerat
intensiv djurplanktonproduktion enbart, eller som ”back-up” till viltfångat plankton vid perioder av dålig
tillgång. För att producera foderdjurplankton (levande foder) i form av rotatorier, till larverna, krävs vidare
en infrastruktur för odling av växtplankton, då dessa utgör föda för rotatorierna. Växtplankton, vanligast
är grönalger av arterna: Chlorella sp, Isochrysis galbana, Pavlova lutheri, Nannochloropsis oculata och N.
gaditana, Dunaliella tertiolecta och/eller Tetraselmis suecica, produceras odlas oftast i stora cylindriska
plastpåsar som exponeras för ljus och värme för att stimulera algblomningen (Figur 31b). Växtplankton
odling, s.k. ”grön-vatten” används dels som föda för rotatorierna som sedan ges till skynglen, men tillsätts
också ofta direkt till startfodringskaren, då detta ger en ökad turbiditet av vattnet och stimulerar larvernas
födomotivation och minskar stress från omgivningen. Även lera kan användas i startfodringskaren för att
öka vattnets turbiditet och ger samma eekt som ”grön-vatten”. Det articiella levandefodret har utvecklats
efterhand (Hamre et al. 2008, King et al. 2010) för att möta sklarvernas naturliga näringsbehov och för
Figur 30. a) Metamorfoserande hälleundrayngel med Artemia (rosa) i magtarmkanalen, b) Hälleundrajuve-
niler som börjar ta torrfoder. Foto Kristina Snuttan Sundell.
Figur 29. Hälleundra. a) Schematisk bild av startfodringskar. A Vattenintag. B Vattenuttag, D1 Justering av
vattennivå, D2 Sköljning, D3 tömning, E. Skuggning, F. Lufttillförsel, G. Ljus (Harboe et al. 1998). b) Startfo-
dringstankar på Fiskey Ltd Island. Foto Kristina Snuttan Sundell.
63Vattenbrukscentrum Väst
TEKNISKA LÖSNINGAR FÖR MARIN FISKODLING PÅ SVENSKA VÄSTKUSTEN
Tekniska lösningar för hälleflundra, torsk, piggvar, tunga och havskatt
bl.a. hälleundra används berikning av Artemia-steget med hjälp av vitaminer och mineraler för att öka
överlevnad och kvalitet på ynglen (Bjornsdottir et al. 2010). När det gäller torsklarver har CODE-projeket
utvärderat olika levandefoders påverkan på torskens tillväxt från larvstadium till slakt (Karlsen et al. 2015,
van der Meeren et al. 2015). Tungayngel kan direkt tillgodogöra sig oberikade/obehandlade naupliier av
Artemia då dessa yngel har relativt krav på essentiella, långa, eromättade fettsyror (HUFA) jämfört med
de andra marina arterna.
Metamorfosen äger rum under startfodringsfasen med levandefoder. De frisimmande larverna ändras då
till mer bottenlevande yngel speciellt gäller detta för plattskarna men även torsken söker sig mot botten av
karen.
Odlingsprotokoll under larvstadiet har utvecklats gradvis inte minst för torsk, och olika länder har anam-
mat lite olika tekniker (Brown et al. 2003, Rosenlund and Halldórsson 2007). Även RAS, både konventio-
nell och med membranltrering som reducerar mindre partiklar, har testats (Wold et al. 2014). Generellt
kan sägas att temperaturer kring 8-12°C används, 24 timmars ständigt ljus, 400-1000 lux, 5-9 m3 runda
tankar, 10-70 % vattenutbyte per timme (ökande utbyte), rotatorier ensamt först och därefter en mix av ro-
tatorier och Artemia under de första 30 startfodringsdagarna, med en glidande övergång till endast Artemia
och sedan en glidande övergång till torrpellets. Utveckling av nya yngel-anpassade torrfoder sker ständigt
och för torsk nns nu torrfoder som kan börja ges redan 20 dagar efter startfodringens början. Grönvatten,
om det används, nyttjas då främst under de 10 första dagarna. Skillnaden mellan anläggningar i designen
och möjligheten för att styra olika yttre parametrar är dock stor. Odlingskulturen i Newfoundland återges
i Brown et al (2003) och forskningsresultat har visat på olika optimala parametrar: vid en täthet av 4000
bytesdjur/liter är en ljusintensitet på 2400 lux bättre än 300 lux och 24 timmars kontinuerlig ljus ger bättre
tillväxt än 18 timmars. Vid en storlek om 8-12 mm (18-36 dagar efter kläckning) är torsklarverna speciellt
känsliga för deformationer såsom s.k. stargazers. Man har visat att under denna tid anläggs ryggkotorna
och denna process är känslig för gasövermättnad (Grotmol et al. 2005) och att en eektiv avgasning är
nödvändig.
6.4 Kläckerier för havskatt
Som nämnts tidigare så är det stora skillnader i såväl befruktningsätt som ägg och yngel storlek och mog-
nad hos havskatten jämfört med de övriga marina skarterna som behandlas i rapporten. Efter en naturlig,
inre, befruktning hos havskatten, lägger honan en äggsamling på något hårt substrat. Medan hon lägger
äggen formar hon dessa till en boll och kontakten med havsvattnet gör att äggen utsöndrar ”klibbiga”
Figur 31. Produktion av levandefoder a) Artemia-odling i grönt vatten. b) Produktion av grönalger (”green
water”) vid skodling, Dalian, Kina. Foto randur Björnsson.
64 Vattenbrukscentrum Väst
TEKNISKA LÖSNINGAR FÖR MARIN FISKODLING PÅ SVENSKA VÄSTKUSTEN
Tekniska lösningar för hälleflundra, torsk, piggvar, tunga och havskatt
proteiner som gör att äggen klistars ihop med varandra och boll-formen kan bibehållas. Äggen hos havskatt
är stora, upp till 5 mm i diameter, och inkubationstiden är mycket lång, upp till ett halvt år, beroende på
temperatur. I odling vill man undvika bollformade äggsamlingar då syretillförseln till de innerst belägna
utgör ett problem, så äggöverlevnaden minskar. Forskning och teknikutveckling är ständigt pågående för
att hitta sätt att lösa upp ”äggbollarna” och ett sätt är att förvara de nybefruktade äggen i stillastående
vatten under 6-10 timmar (Pavlov and Moksness 1996) och därefter stryka ut äggen i ett tunt lager i ett
inkuberingstråg med uppåt-strömmande vatten. Vanliga tråg-former är en långsmal ägginkubations ränna
av liknande typ som används för laxskar eller en cylinder med konisk botten (Figur 32). På grund av den
mycket långa inkubationstiden behöver äggen ofta behandlas med patogendödande ämnen för att minska
bakterie- och svampangrepp. Vanligt är behandling 2 gånger i månader med glutaraldehyd (Hansen and
Falk-Petersen 2001). Fläckig havskatt inkuberas vid 4-8 °C i mörker. 6°C har visat sig ge högst andel
normalt utvecklade larver vid kläckning, minst andel deformationer och högst överlevnad, medan 4°C har
visat sig ge de största larverna (Sund and Falk-Petersen 2005). Inkubationstiden på 900-950 D° ger en
period på ca fem månader från befruktning till kläckning vid 6°C. Överlevnad genom inkubationsfasen är
ca. 60-80 % (Andreassen et al. 2005).
Innan kläckning börjar äggen skifta färg, från ljust orange och genomskinliga till grå och opaka och en
äggöppning blir genomskinlig. För att inducera kläckningen behövs ett lätt mekaniskt tryck och ynglen är
>20 mm vid kläckning. Ynglen är välutvecklade och kan börja äta omgående. Strand et al. (1995) visar på
en överlevnad på 82 % vid startfodring med pelleterat torrfoder direkt efter kläckning, vilket var lika god
överlevnad som om startfodringen började med Artemia nauplii i några veckor innan övergång till torrfo-
der. Överlevnad under startfodringen är 35 % i medel under en säsong men kan även vara så hög som 90
%, varför utvecklingspotential är möjlig (Olsen and Sparboe 2003). Själva startfodringsprocessen sker lång-
smala rännor med lågt vattenstånd om 1,5 cm (Foss et al. 2004), identieras som kritisk för att förbättra
produktionen.
6.5 Sättfiskproduktion
De juvenila skarna, efter metamorfosen, karakteri-
seras hos plattskarna av att de ”vänt sig och lagt sig
på sidan”, ögat har vandrat till ena sidan och kroppen
visar en tydlig ovan- och undersida och skinnpigmen-
teringen är påtaglig och olika på de båda sidorna. Tor-
sken och havskatten genomgår inte samma påtagliga
förändringar under metamorfosen men alla 5 arterna
är nu mer tydligt bottenlevande. Juvenilerna yttas nu
till andra typer av tankar, för tillväxt-fasen och för de
arter som inte har fått torrfoder ännu börjar den s.k.
”weaning fasen”, eller avvänjningsfasen, som innebär
att skarna skall vänja sig av med levande foder och
börja äta pelleterat foder.
Hälleundra. Den metamorfoserade juvenilen börjar nu vänjas vid torrfoder. Till skillnad från tidigare
larvstadie är sken nu robust och kan hanteras, t.ex. yttas till större tankar eller transporteras till andra
odlare, ofta mellan länder. Juveniler av hälleundra växer bäst vid temperatur om 12-13 °C (Jonassen et
al. 1999), konstant ljus (Jonassen et al. 2000) och vid en något lägre salinitet på 15-25 ppt (Imsland et
al. 2008). Även om den växande hälleundran ofta simmar aktivt i vattenmassan vilar den också mycket
på botten som den plattsk den är. Därför är bottenyta av större vikt än vattenvolym (vattendjup) när det
gäller konstruktion av odlingssystem för sättsk- och matskproduktion. Täckningsgraden för yngel och
mindre hälleundra rekommenderas till 25-75 kg/m2, men kan hållas på så höga tätheter som 100 kg/m2
Figur 32. Inkubator för havskattägg med inöde (grå
pil) och utöde (vit pil) (Sund and Falk-Petersen
2005).
65Vattenbrukscentrum Väst
TEKNISKA LÖSNINGAR FÖR MARIN FISKODLING PÅ SVENSKA VÄSTKUSTEN
Tekniska lösningar för hälleflundra, torsk, piggvar, tunga och havskatt
(Le Francois et al. 2010).
Torsk. Juveniler hålls i landbaserade system ofta i runda tankar t.ex. 1,5-2 m i diameter och djup 0,8 m
(Bolton-Warberg and FitzGerald 2012). Den senaste torskboomen vad gäller odling (2008-2011) kom
före den snabba utvecklingen och kommersialiseringen av RAS varför genomströmmande vatten ofta har
använts men nyligen har ett spanskt projekt använts RAS för hela livscykeln (Badiola Amillategui et al.
2014).
Kannibalismen är ganska stor hos torskjuvenilerna, så storlekssortering är viktig. ”Weaning” perioden
samt formulering av bra första torrfoder är fortfarande ett ”askhals”-område där forskning och utveck-
ling sker. En trolig anledning till att just ”weaning” perioden är så känslig är att larvernas mag-tarmkanal
inte är fullt färdig utvecklad vid metamorfosen. Detta innebär att juvenilerna har svårt att bryta ned och
tillgodogöra sig de komplexa foderstrukturerna som ofta torrfoder innehåller. Många studier har därför
studerat olika ”weaning” dieter ofta med olika innehåll av mikropartiklar och hydrolyserade (delvis ned-
brutna) proteiner (Opstad et al 2006; Kvåle et al 2009). Kommersiellt tillgängliga s.k. mikrofoder nns
nu, och dessa har visat sig fungera bra för ett ertal olika marina arter. Start för matning med dessa mikro-
torrfoder har med denna typ av foder kunnat yttas fram avsevärt, men för de esta arter blir tillväxten
och överlevnaden bättre om parallell matning med Rotatorier och/eller Artemia sker. För torsk har man
visat på en överlevnad och viss tillväxt vid ”weaning” till torrfoder vid 22 , men bäst resultat fås om man
väntar till 30 dph (Rosenlund och Haldorsson, 2007).
För att minska risken för deformitetsskador bör temperaturen hållas på 6-8C för att senare, i tillväxtfasen
öka till 12C.
Piggvar. Piggvarsjuveniler hålls i odlingsrännor, fyrkantiga eller runda kar om 10-30 m3 (Oiestad 1999,
Imsland 2010). Främst används genomströmmande vatten i t.ex. Spanien som har gynnsam naturlig vat-
tentemperatur speciellt för juveniler < 2 kg (Imsland 2010) eller i t.ex. Norge där spillvatten från kraft-
verk nyttjas men det nns exempel på RAS både i sydliga (Aubin et al. 2006) och i nordligare områden
som Holland (Schneider et al. 2012) och Kina (Li et al. 2013). I en RAS-studie i grunda odlingsrännor
(Labatuta and Olivares 2004) (Figur 33a) påvisades problem med bioltret vilket resulterade i höga am-
moniumhalter och en relativt låg tillväxt om SGR 1,4 %. Lärdomen från denna studie var att förbättra
partikelltreringsenheten, att aktivera bioltret fullt ut samt kvantiera bioltrets ammoniumreducerande
kapacitet och belasta efter det.
Fodring med torrpellets inleds och under de första dagarna ges även Artemia i kombination. Tillvänjning
tar ca 5 dagar, och under denna tid sorteras dåligt pigmenterade individer bort. Sjunkande pellets används
under startfodring medan ytande eller sakta sjunkande används därefter. Perioden från att juvenilerna
är omkring 10 gram till de växt till 50-60 gram tar ca 4-5 månader. De hålls då i grunda kar av olika
form med 10-20 m2 botten yta och med 25-50 cm vattendjup. Den specika tillväxten (SGR) påverkas
av tätheten och störst produktivitet erhölls omkring 7-8 kg/m2 för skar med startvikt om 35-40 gram
(Schram et al. 2006). Även juveniler med lägre startvikt om 13 gram uppvisar bäst tillväxt i tätheter mel-
lan 7-14 kg/m2 (starttäthet 1,2-2,6 kg/m2)(Li et al. 2013). Vattenödet genom tankarna påverkar också
tillväxten, och ödet bör vara >4,7 tankvolymer per timme för optimal tillväxt (RAS, Schram et al. 2009).
Skillnaden i tillväxt kunde inte förklaras av olika halter av syre eller ammonium utan av ökade koldioxid-
halter. Även en låg halt av ett kroniskt nitratpåslag (halt över 125 mg/l NO3-N) under 6 veckor påverkade
tillväxten negativt i jämförelse med en nitrathalt på noll (van Bussel et al. 2012).
I ett försök fann man att optimal kombination av temperatur och salthalt var 18,3°C respektive 19,0 ppt
för yngel med startvikt på 14 gram (Imsland et al. 2001). 30 min före matning ökas ljusstyrkan och mat-
ning pågår tills foder börjar ligga kvar. Tidpunkten för matning påverkar tillväxten, vilket försök i Kina
har visat (Zheng et al. 2010).
66 Vattenbrukscentrum Väst
TEKNISKA LÖSNINGAR FÖR MARIN FISKODLING PÅ SVENSKA VÄSTKUSTEN
Tekniska lösningar för hälleflundra, torsk, piggvar, tunga och havskatt
Tunga. Juveniler av tunga hålls i liknande system som för piggvar d.v.s. i landbaserade kar, där genom-
strömmande vatten används om varmt vatten nns naturligt. RAS används i nordligare områden men
används också i varmare områden (Martins et al. 2013). Litteratur om tunga i kommersiella anläggningar
är begränsad. Täthetsförsök av yngel från 40 gram till 70 gram med tätheter om 8-195 % bottentäckning
eller 0,5 till 12 kg/m2 visar att för denna storlek bör man inte ha tunga tätare än 7,4 kg/m2 för optimal
produktivitet (Schram et al. 2006). I detta försök hölls juvenilerna i fyrkantiga 12 m3 tankar med 0,49
m2 bottenyta, vattnet var recirkulerande och temperaturen hölls under de 55 dagarna på 20,9 °C. Smak-
tillsatser av t.ex. betaine har använts för att öka attraktionen av torrfoder men problem med torrfoder kan
även bero på svårighet med att ta upp näringen. Speciellt utvecklade foder med större andel hydrolyserat
protein har visats sig lovande (Howell 1997).
Havskatt. Havskatten är stora och
välutvecklade som yngel direkt
efter kläckning och kan äta pel-
leterat foder direkt. Havskattens
nykläckta yngel har i stort sett
samma utseende som de större
skarna och ändrar inte form,
genomgår metamorfos, på samma
sätt som de andra skarterna utan
tillväxer bara i storlek. De kan
därför kallas juveniler i stort sett
direkt efter kläckning. De minsta
juvenilerna hålls i självrensande
mindre kar omkring 1×1 m vid
en temperatur om 6-8 °C trots att
optimal temperatur för de minsta
ynglen är 11°C. En ökad tempe-
ratur ger bättre tillväxt men även
ökad dödlighet. När ynglen nått
en vikt om 0,3 gram avtar dödlig-
heten. Fyra veckor efter startfod-
ring kan juvenilerna yttas över
i större runda kar eller grunda
odlingsrännor (Figur 33b). Lång-
smala, rektangulära, odlingsrän-
nor, med vattenöde längs med
rännan ger god vattenomsättning
och enkel utfodring vid använ-
dande av ytfoder (Olsen and
Sparboe 2003).
Havskatten har inget tydligt s.k. sättskstadium såsom lax utan i stort sett samma betingelse gäller för den
juvenila sken som för den större i tillväxtfasen och någon egentlig säsong för överyttning till tillväxt nns
inte. Redan vid 3-5 gram kan juvenilerna levereras till matskproducenter. För äckig havskatt tar det om-
kring 3-4 månader från kläckning att nå denna storlek, och efter ett år väger den 150 gram. I landbaserade
system har grunda odlingsrännor visat sig ge bättre tillväxt och foderkonversion i jämförelse med runda
kar (startvikt 106 gram, i 202 dagar; Imsland et al. 2007). Den grå havskatten uppvisade noll överlevnad i
Figur 33. a) Grunda odlingsrännor nyttjas för piggvar, tunga och havs-
katt. A) grunda odlingsrännor för juvenil piggvar med V-formad anord-
ning vid uttaget för att öka vattenödet vid botten/minska sedimentering
(Labatut & Oliveres 2004), b) Grund odlingsränna för startfodring
nykläckt havskattyngel (Hansen och Falk-Petersen 2002).
a)
b)
67Vattenbrukscentrum Väst
TEKNISKA LÖSNINGAR FÖR MARIN FISKODLING PÅ SVENSKA VÄSTKUSTEN
Tekniska lösningar för hälleflundra, torsk, piggvar, tunga och havskatt
sötvatten men likvärdig överlevnad i salthaltintervallet 7-35 ppt (Francois et al 2001) och äckig havskatt
visar likvärdig överlevnad i spannet 12-34 ppt (Foss et al. 2001).
6.5 Matfiskproduktion av hälleflundra och torsk
Hälleundra. Tre principiella typer av odlingssystem har testats för tillväxtfasen: Landbaserade odlings-
rännor, landbaserade, cirkulära tankar, samt havsbaserade nätkassar med hyllsystem för att öka ytorna för
sken att ligga på (bttenytorna): Grunda odlingsrännor har testats för hälleundra upp till 8 kg (Oiestad
1999). Fisken bör föryttas till rännan redan kring metamorfos för att den ska kunna lära sig att äta rörligt
foder i vattenströmmen genom rännan. Erfarenheten är också att större skar gärna positionerar sig vid in-
loppet för vatten och foder vilket leder till oönskade hierarkier inom gruppen. Runda, landbaserade tankar
med centralt utloppsrör är det odlingssystem som används av odlare i Kanada och Skottland. När det gäller
havsbaserade nätkassar har konstruktioner, som bygger på nätkassar för laxodling, utvecklats och men har
försetts med olika typer av hyllsystem för att öka den eektiva ”bottenytan”. Denna typ av kassar används
för närvarande i Norge. Förutom nackdelen med näringsutsläpp i de öppna kassarna är ytterligare nackde-
lar med havsbaserade nätkassar att det inte går att kontrollera vattentemperatur och/eller syrehalt. Ovanligt
varma sommarförhållanden, med vattentemperaturer >20 °C har lett till massdöd i norska hälleundraod-
lingar. Det har även genomförts försök med nedsänkbara kassar i Kanada (Howell and Chambers 2005).
Fördelen med landbaserad teknik är enklare kontroll av sken, men innebär samtidigt generellt dyrare
produktion än havsbaserad nätkasseodling.
Tillväxtfasen till slakt för hälleundra är ca 30 månader. Under tillväxtfasen bör täckningsgraden i tankar
ligga på maximalt 100-200 % för att inte på påverka tillväxten (Bjornsson 1994). Detta innebär en täthet
för 2 kg-hälleundra på 25-50 kg/m2 och 50-100 kg/m2 för 10 kg-individer. Denna täckningsgrad (<200
%) gäller även för kassar. Efter ca fem år (tre år av tillväxt) slaktas hälleundran. Vid havsbaserad produk-
tion överförs sken till speciella tankbåtar och transporteras till processfabrik där den bedövas och slaktas.
Torsk. Norge och Island är två länder som satsade stort, både forskningsmässigt och kommersiellt på mat-
skanläggningar för torsk. Kassodlingar testades redan under mitten på 1980-talet (Svåsand et al. 2004),
och huvudsakligen är havsbaserad kassodling det system som idag används under tillväxtfasen. Beteendet
av torsk i oshore-kassar har studerats med akustiska märken (Rillahan et al. 2011) och man ser då att
torsken främst uppehåller sig i ytterkanterna, i nätets närhet. Torsken har även visat sig vara mer rymnings-
benägen än lax då de tuggar på nätet vilket t.o.m. kan orsaka hål. Störst skada på kassarna gör torskar kring
1 kg. Skador på torsken genom kontakt med kassens nät förekommer också. Ett hårdare material för nätet
i kassarna, där lamenten är ihoplimmade och som inte fransar sig, vilket gör torskarna benägna att tugga,
rekommenderas (Moe et al. 2009).
Eftersom vattentemperaturen på Island ligger ca 2°C lägre än för nord Norge så växer torsken i Norge något
bättre än torsken på Island. En sättsk om 30 gram växer till omkring 2,1 kg i Norge, respektive 1,6 kg på
Island, på 20 månader, och sättsk på 250 gram växer till 3,7 kg respektive 3,4 kg på 20 månader. Sättsk med
ursprung från olika lokaler runt Island, men under tillväxtfasen placerad på samma lokal växte likvärdigt (Krist-
jansson 2013) visar på lokalens betydelse för gynnsam/ogynnsam produktion.
Det främsta problemet för tillväxtfasen för torsk är att den bli könsmogen långt innan den når slaktstorlek.
Könsmognad är inte önskvärd i matskproduktion då detta kan leda till ökad dödlighet, minskad tillväxt och
förlust av kroppsvikt vid lek, förlängd tid till slakt, och reducerad köttkvalitet genom att lipider och proteiner
används för gonadutveckling istället för muskeluppbyggnad. Dessutom kan befruktade ägg från odlad sk spri-
das till omgivningen. En orsak till hög förekomst av tidig könsmognad i odling är den gynnsamma växtmiljön,
eftersom snabb tillväxthastighet och ackumulering av överskottsenergi leder till tidigare könsmognad (Svedang et
al. 1996, Moksness et al. 2004, Taranger et al. 2010, Koster et al. 2013, Folkvord et al. 2014).
68 Vattenbrukscentrum Väst
TEKNISKA LÖSNINGAR FÖR MARIN FISKODLING PÅ SVENSKA VÄSTKUSTEN
Tekniska lösningar för hälleflundra, torsk, piggvar, tunga och havskatt
Olika lösningar har undersökts för att minska tidig könsmognad, såsom reglering av fotoperiod med
ständigt ljus (Hansen et al. 2001, Taranger et al. 2006, Imsland et al. 2013, Korsoen et al. 2013) och
framtagande av triploida, sterila honor (då hanar har fortsatt gonadutveckling trots triploidi; Feindel et al.
2011) (Trippel et al. 2008, Opstad et al. 2013). De första försöken med ständigt ljus gjordes i tankar först
inomhus och sedan utomhus, och sedan även i kassar i havet. Ljusperioden i kassar i havet justeras genom
att belysa kassarna underifrån med konstant lågintensivt ljus. Efter ljusbehandlingen jämför man gonadut-
vecklingen hos de behandlade skarna med skar från kassar med naturligt ljus. Om man har ständigt ljus
från midsommar då torskarna är ca 15 månader och året ut förskjuts könsmognaden 3-6 månader, eller om
ännu längre ljusperiod används även in på den nya året så hämmas gonadutveckling ytterligare. Signalen
om kortare dag (som normalt kommer under vintern) uteblir, vilket troligen gör att gonadutvecklingen
inte startar. Tillräckligt starkt ljus måste användas i tankarna eller i kassarna för att ge eekt.
Möjlig lek i kassarna av den odlade torsken och dess eekt på naturliga bestånd är också ett problem som
bör uppmärksammas, speciellt om den odlade torsken har genomgått avelsselektion, eller härstammar från
andra torskpopulationer än den lokala (Uglem et al. 2012). Odling av triploida hantorskar kan vara en lös-
ning då överlevnad av avkomma efter triploid hane är låg (Feindel et al. 2010).
6.6 Matfiskproduktion havskatt, piggvar och tunga
Havskatt. Tillväxtfasen sker främst i landbaserade system men försök med havsbaserade system har skett.
För landbaserade system och med havskatt över 0,5 kg används främst odlingsrännor. Förslag nns om pla-
cering av odlingsrännor i våningar om 5-7 plan för att optimera lokalanvändning. Optimal täthet för havs-
katt med 0,5 kg startvikt är 25-40 kg/m2 och med startvikt på 1,5 kg så var det inga skillnader i tillväxt för
tätheter upp till 150 kg/m2 (Olsen and Sparboe 2003). Även större havskatt, med startvikt om 3,5 kg, kan
odlas i täthet om 90 kg/m2 eller mer visar studier baserade på tillväxt, foderkonversion och produktivitet
(Imsland et al. 2009). Vid användning av RAS teknik på land är det viktigt att veta vilka kvalitetskrav den
specika odlingsarten har på vatten kvaliteten. Minskad syrehalt och ökade halter av restprodukter som
ammonium och koldioxid (som ger lägre pH) kan uppstå i recirkulerande system.
Potentialen för havsbaserad verksamhet studerades genom utvärdering av atbottnade nätkassar för till-
växt av äckig havskatt (startvikt 200 g) i Tromsötrakten under 428 dagar (juni 2000 till september 2001,
n=1289) av Mortensen et al. (2007). Kassen som var 4 meter djup hade 25 m2 nätbotten utspänd med en
aluminiumram, vilken var skyddad med solskydd. Fodret tillfördes med sötvattenslang till botten där även
en vit presenning om 2×2 m var utspänd för att underlätta foderupptag. Som kontroll användes landbase-
rade tankar med samma starttäthet av havskatt (7,5 kg/m2). Tillväxten var bättre i tankarna till att börja
med, men med tiden (från januari och framåt) var den bättre i kassarna. Dock var medelvikten i stort sett
densamma för både systemen vid slutet av försöket (sluttäthet 42 kg/m2). Havsbaserad kassodling har även
testats under tre år i ytterligare ett försök (Andreassen et al. 2005). Lärdomar från detta var att utsättning
i juni/juli gav bättre tillväxt än utsättning i januari/februari men dödligheten var lägre för vinterutsätt-
ningen. Mindre storlekar om 20 g anpassade sig snabbare är de större sättskstorlekarna om 130 gr till livet
i kasse. Under två sommarsäsonger var det ovanligt varmt: 14°C i ytlagren ner till 7 m uppmättes, under
denna period noterades ingen specik dödlighet men en reducerad aptit. Tillväxten var som bäst under
hösten, då temperaturen låg på 6-8°C. Problem med hög yttemperatur kan minskas genom användning av
djupare och nedsänkbara kassar. Havskatten har antifrysproteiner (Desjardins et al. 2007) och är därmed
tålig för kalla ytvattentemperaturer. En prognos för tiden från utsättning till slaktstorlek om 5 kg är 2-2,5
år beroende av startstorlek, vilket är kortare än för ett landbaserat system (Andreassen et al. 2005). Hyllor
och en ”kub” bestående av PE-rör i olika dimensioner har testats för att öka ”bottenyta” i odlingssystemen.
Efter en tillvänjningsperiod observerades itig användning av båda arealökande systemen.
Uppgifter från kommersiell matskanläggning, är att det tar 3,5 år från 1 g (startfodring) havskatt till 4-5
69Vattenbrukscentrum Väst
TEKNISKA LÖSNINGAR FÖR MARIN FISKODLING PÅ SVENSKA VÄSTKUSTEN
Tekniska lösningar för hälleflundra, torsk, piggvar, tunga och havskatt
kg slaktvikt. I detta fall användes ett landbaserat system med en medeltemperatur på 5,2°C (vilket gav bra
tillväxt från ca 100 g). Dödligheten från 100 gr till slakt rapporterades till 19 %. Odlad äckig havskatt ger
högt léutbyte och har god hållbarhet efter slakt. Urtagen havskatt med huvud kan lagras på is i cirka 14
dagar. Produkten kan med fördel mogna i ett par dagar före tillagning, och ur logistisk synvinkel är detta
en fördel när sken transporteras färsk för konsumtion. En odlad havskatt kan dock ha för stor lever varför
optimering av foder med avseende på näringsämnen kan komma att ge bättre foderomvandling, tillväxt
och skens hälsa.
Piggvar. Tillväxtfasen bedrivs vanligen i runda eller fyrkantiga tankar 25-100 m3 eller i odlingsrännor av
plast eller betong, i landbaserade industrilokaler (Figur 34) (Person-Le Ruyet 2002, Imsland 2010). Kass-
odling har också testats i Frankrike och Spanien, men föredras inte (Person-Le Ruyet 2002). Genomström-
mande system användes till en början, men nu nns det även exempel på recirkulerande system (RAS)
(Schneider et al. 2012). I Spanien och Frankrike används främst genomströmmande havsvatten men i an-
dra länder såsom Holland och Norge dominerar RAS med uppvärmt vatten. Mindre piggvar hålls oftast i
vatten med bästa kvalitet, t.ex. i början av vattnets väg genom en anläggning. I Blancheton (2000) beskrivs
en av de första RAS-satsningarna för piggvar i Frankrike, som var en testbäddssatsning mellan forskning
och industri. Större piggvar kan hållas i upp till 4 lager per yta vilket är ca 100 kg/m2, men optimal täthet
varierar med storlek: 30-35 kg/m2 för 300 gr, 45 kg/m2 för 750 gr och 60-80 kg/m2 för större piggvar
(Person-Le Ruyet 2002). För att öka tillgänglig yta för sken att vila sig på kan fasta nätmattor placeras
30 cm över botten. För att kostnadseektivt kunna producera piggvar utan att ha för tät biomassa har ett
holländskt företag anammat sitt odlingskoncept: nyproducerade hästskoformade grunda kar som staplats i
8 lager.
Skillnad i storlek av sken i en behållare skapar hierarki (ännu sämre chans för de mindre att få foder)
varför sortering baserad på storlek är nödvändig. Två sorteringar krävs under tillväxten, och automatiska
sorteringsmaskiner nns utvecklade. Fördelningen av piggvar i odlingsrännor eller andra kar kan studeras
med laserteknik (Almansa et al. 2012). Med hjälp av denna information kan man t.ex. optimera öde och
foderprotokoll.
I en tillväxtstudie på piggvar från 22 gram till 2.7 kg över 46 månader utvärderas fem ljusstrategier:
16Ljus:8Mörker (kontroll) eller ständigt ljus under hela tiden, eller ständigt ljus endast vid tre olika perio-
der (första sommar, vinter eller andra sommaren) (Imsland et al. 2013). Författarna visar att en ökad dos
ljus under andra sommarhalvåret ökar den somatiska tillväxten och slutvikten, samtidigt minskar behand-
lingen steroidhalterna i blodet och mjölkeproduktion d.v.s. senarelägger könsmognadsåldern för hanarna,
jämfört avsaknad av ljusökning eller där ökad ljusperiod satts in tidigare, eller vid ständigt ljus. Under detta
försök hölls juvenilerna (då sex månader sedan kläckning) under 1 år i runda 1,5 m2 kar (18,2-15,9 °C,
18,7 ppt) och därefter, till försökets slut, i utomhustankar om 18 m2 (15,3 °C, 24,5 ppt). Flödet på vattnet
automatreglerades så att utgående vatten skulle hålla 80 % syremättnad.
Piggvar är inte tolerant för starka strömmar eller turbulent vatten då rörelse i kassar ger upphov till mins-
kad aptit och ökad simaktivitet. Kassteknik för piggvar har testats i begränsad omfattning i skyddade om-
råden som dammar, skyddade vikar och estuarier i Frankrike och Spanien (Person Le-Ruyet 2002). Kassar
om 1×1 m med 16 mm nät utspänd i botten med ramverk samt svarta skyddande presenning användes i
en studie i pilotskala (Aksungur et al. 2007). 40 g juveniler hölls i fyra olika tätheter (30-120 juveniler per
m2, ca. 1,3-4,9 kg per m2) under 200 dagar (oktober-juni). Tillväxten minskade då temperaturen under
vintern gick under 15°C, och var låg då temperaturen var neråt 10°C. Den högsta tätheten (sluttäthet 15
kg per m2) resulterade i lägst produktion.
Tunga. Den äkta tungan växer förhållandevis långsamt men å andra sidan är marknadsstorleken förhållan-
70 Vattenbrukscentrum Väst
TEKNISKA LÖSNINGAR FÖR MARIN FISKODLING PÅ SVENSKA VÄSTKUSTEN
Tekniska lösningar för hälleflundra, torsk, piggvar, tunga och havskatt
devis liten. Från 125 g i sydliga regioner till 300 g för mer nordliga länder saluförs. Extrapolationer visar att
en 5 cm tunga växer till 24 cm (125 g) på 300 dagar i 18-20 °C. Vid dessa försök användes dock levande-
foder eller naturliga byten, och inte ett kommersiellt sammansatt foder. Tätheten kan bli ett problem då
tillväxten av tunga påverkas negativt av ökad täthet (Schram et al. 2006). I denna studie testades tätheter
om 0,5-12 kg per m2 (8-195 % täckningsgrad) för juveniler från 40 gram vid start till 74 vid försökets
slut. För att nå upp till slaktfärdig storlek på ca 125 g tar det 1-2 år och till 300 g, 2-3 år. Honor växer 1,5
gånger snabbare än hanar. För en bra tillväxt av tunga behöver man sortera ofta för att minimera storleksre-
laterade hierarkier och även se över fodringsregimen så att inte vissa individer får större tillgång till fodret.
I en litteraturstudie om tungans odlingspotential (Imsland et al. 2004) dras slutsatser om att vissa tekniska
krav behöver lösas för arten vilka främst har med utfodring att göra såsom självrenande system, fodrets up-
pehåll och distribution i karet. Kommersiell odlingsinsats av tunga har efter denna studie ökat inte minst i
sydliga Europa varför en del odlingstekniska problem säkerligen har lösts (men det nns ingen lättillgänglig
litteratur).
Figur 34. Piggvarsodling i Guandong, Kina, med recirkulerande vatten i grunda odlingsrännor (foto randur
Björnsson).
71Vattenbrukscentrum Väst
7. Hummer
7.1 Generell bakgrund
Europeisk hummer (Homarus gammarus) (Fig. 35) anses av många vara en av de mest exklusiva sjömats-
produkterna i världen. Fångsten av vildfångad hummer ligger på 2000-2500 ton (FAO FJStat) men i era
länder, däribland i Sverige och Norge, så har fångsterna minskat (Agnalt 2008, Sundelöf et al 2013). Mark-
nadspriset har ökat eftersom det råder för låg tillgång i förhållande till efterfrågan på hummer, och detta
har ökat intresset för odling.
Hummer har odlats i Europa sedan mitten av 1800-talet (för
historisk litteraturgenomgång se Nicosia and Lavalli 1999). Till en
början hölls humrar instängda i damm-lika anläggningar i kustom-
rådet i Frankrike där vattenutbytet skedde med tidvattnet. Ganska
omgående började man med mer kontrollerade försök i kläcknings-
tankar. Länge ansågs tillväxtodling (efter larvperioden) olönsamt
då det kräver individuell förvaring, stor arbetsinsats vid fodring,
arbetskrävande renhållning och varm temperatur. Men tack vare de
senaste decenniernas intensiva norska FOU-insats nns nu tekniska
lösningar även för tillväxtodling, med ekonomisk bärkraftighet i
kommersiell skala (t.ex. Drengstig och Bergheim 2013). De esta
hummeranläggningar i Europa odlar dock bara små humrar för
stödutsättning och förstärkning av de vilda bestånden, t.ex. i Tysk-
land, Norge, Irland och i Storbritannien (bilaga 1).
Odling bör optimeras utifrån artens biologiska förutsättningar och tekniskt skiljer sig därför hummerod-
ling mot skodling på en rad punkter. Hummern är ett kräftdjur med yttre kalkskelett, och djuren till-
växer inte kontinuerligt i storlek utan stegvis varje gång de ömsar skal (Aiken och Waddy, 1992). Hur ofta
djuren ömsar beror på ålder och tillgång på mat. Under det första levnadsåret kan hummern genomgå ett
tiotal ömsningar, och i gamla djur kan det gå era år mellan ömsningarna. Varje ömsning är en utmaning
i sig och processen är både energikrävande och farlig. Vid varje ömsning dör därför ett antal djur p.g.a. de
fastnar i sitt gamla skal eller skadas under processen. Efter ömsning är djuren mjuka och fram tills det nya
skalet hårdnat är de känsliga för skador. Arten är aggressiv även mot sina artfränder utom vid parning. Att
odla hummer i landbaserade system är arbetsintensivt, och för att undvika kannibalism och skador behövs
humrarna hållas individuellt.
7.2 Avelsdjur
De vuxna humrarna varierar i färg, från ljusa till mörka, enfärgade till prickiga. I svenska vatten är mörk-
bruna/svarta djur vanligast (Fig.35). De esta nuvarande hummerodlingar använder befruktade ägg från
vilda hummerhonor som parat sig naturligt. Honor med befruktade ägg under bakkroppen s.k. romhonor,
fångas med burar oftast av lokala skare. Genom samarbete mellan kläckeri och skets organisation hyrs
eller köps hummerhonan, och hålls sedan i landbaserad anläggning i individuell förvaring, enskilt i en back
om ca 50 x 40 cm eller tillsammans i större kar om 1 x 2 m tills det att äggen kläcks. Vattnet ödar genom
förvaringstanken, och är oftast sammankopplat till ett slutet recirkulerande vattensystem som kräver rening
med biolter och proteinskummare, syresättning och avgasning av CO
2
. Genomströmmande vattensystem
utan recirkulering förekommer också. Parning i det vilda mellan hane och hona sker ofta direkt efter att
honan ömsat skal och är mjukskalig på sensommaren-tidig höst då vattentemperaturen är kring 15°C (M.
Ulmestrand pers.komm.), men även parning utan förgående skalömsning kan ske. Befruktning av äggen
Figur 35. Europeisk hummer, Homarus
gammarus. Foto: Susanne Eriksson.
72 Vattenbrukscentrum Väst
TEKNISKA LÖSNINGAR FÖR MARIN FISKODLING PÅ SVENSKA VÄSTKUSTEN
Hummer
sker ett år senare då honan för ut äggen på bakkroppen, för fastsättning på simbenen. Rombärande honor
observeras främst under höst-vinter-vårsäsongen, då denna embryoutveckling tar omkring 9-11 månader
i nordiska förhållanden. Norwegian Lobster Farm håller avelsdjur i RAS eftersom skesäsongen är be-
gränsad. De har utvecklat ett protokoll för att garantera kontinuerlig och stabil tillgång av larver med god
tillväxt (Drengstig et al. 2009). Under förvaring matas romhonorna oftast med kräftdjur, musslor, sk eller
bläcksk. Om man inte matar honorna kan de börja äta upp sina ägg.
7.3 Ägginkubation
Romhonor bär mellan 4 000-40 000 ägg och ju större honan är desto er ägg har hon (Agnalt 2008).
Inkubationstiden av äggen kan påverkas genom justering av temperatur eller ljuscykel. Inkubationstiden av
äggen är i det närmaste linjär med vattentemperaturen (Branford 1978): ju varmare desto kortare inku-
bationstid. Embryona kräver en utveckling om 3 480 dygnsgrader vilket innebär att vid 10,4°C kläcks de
efter 335 dagar (11,2 månader) och vid 20°C efter 174 dagar (5,7 månader). Kläckningstid kan således
justeras genom justering av temperaturen, och man kan genom att hålla romhonor under olika temperatur
förskjuta kläckningsperioden. Dock så har det visat sig att det krävs åtminstone en kortare period med låg
temperatur för att erhålla bättre kvalitet och högre överlevnad på larverna efter kläckning (Wickins & Lee
2002). Inkubationsperioden kan även påverkas av ljus. En kortare period av ljus i förhållande till mörker
under dygnet ger en kortare inkubationstid, men även ökad dödlighet under det efterkommande stadiet
(Eagles et al. 1986).
7.4 Larvstadier och startfoder
Ungefär hälften av äggen beräknas kläcka till larver (Ug-
lem 1995). Kläckning sker huvudsakligen under de varma
månaderna på sommaren och de kläckta hummerlarverna
samlas dagligen upp från en speciell ansamlingstank som
är ansluten till utödet från honans förvaringstank. De
första tre larvstadierna är frisimmande och kallas zoealarver
(Stadie 1-3) och avviker utseendemässigt från en vuxen
hummer.
Efter kläckning placeras larverna i mindre kärl med ge-
nomströmmande vatten. Kärlen kan antingen vara kon-
formade s.k. hoppers på ca. 70-100 liter (Figur 36a) eller
vara s.k. Kreisl inkubatorer på 40 liter. Inlopp av vatten
sker ofta i botten och utlopp med ett centralt rörformat
utloppsrör med era utgångshål skyddade med nmaskigt
nät. För att undvika aggression och kannibalism mellan
individer bubblas vattnet kraftigt med luft antingen från
stora syrestenar i botten eller från centralröret. Tätheten
varierar men kan vara upp till ca. 75 larver/l. Den tekniska
utvecklingen av larvinkubatorer är väl beskriven i Nicosia
och Lavalli (1999).
Utvecklingen genom Zoea 1-3 tar ca. 12 dagar i 18-20°C
Figur 36. Bilder från studiebesök Orkney Lobster Hatchery
September 2012 (a, överst) Inkubatorer med hummerlarver.
(b, höger) Postlarv 4 i Aquahive bricka med eget fack. Foto:
Susanne Eriksson.
73Vattenbrukscentrum Väst
TEKNISKA LÖSNINGAR FÖR MARIN FISKODLING PÅ SVENSKA VÄSTKUSTEN
Hummer
vatten. Traditionellt under larvperioden matas hummern med levandefoder såsom berikad Artemia, fryst
Artemia, krill eller mysider (Kristiansen et al. 2004) eller copepodpasta (pers. komm. Dennis Gowland,
Orkney). Det nns fortfarande en brist på högkvalitativt tillverkat foder. Larverna kan fodras allt från
en till era gånger om dagen. Norwegian Lobster Farm har tagit fram torrfoder som används under den
pelagiska perioden och den efterkommande juvenila perioden i individuell förvaring. Torrfodret har visat
ge god överlevnad, god tillväxt och normal pigmentering. Tillskott av ”nyttiga bakterier” (=probiotika) i
maten har visat sig ha en viss positiv inverkan på larvernas överlevnad (Daniels et al. 2010).
Även om era av kläckerierna nämner att de kan ha en larvöverlevnad på upp till 50 % så är den generella
överlevnaden under Zoea 1-3 ca 2-10% (Small 2013, Boothroyd pers komm). För att minska kanniba-
lismen ger man under larvstadierna ofta ett extratillskott av foder. Detta ger dock ett slöseri på foder som
dessutom har en negativ inverkan på vattenkvaliteten.
7.5 Tillvänjning pellet/yngeluppväxt/juvenil
Vid ärde skalbytet omvandlas larven och får ett utseende likt den vuxna hummern (Figur 36b). Vid denna
metamorfos blir hummern bottenlevande och kallas postlarv (PL) 4. Från och med detta stadie är det
nödvändigt att hålla de små humrarna enskilda för att undvika kannibalism. Juveniler kan hållas individu-
ellt antingen i enskilda akvarier, eller s.k. Orkney cells, eller de kan förvaras individuellt i en Aquahive. En
Aquahive är ett cylindriskt rör där 26 stycken brickor med plats för 162 individer per bricka kan staplas på
varandra (Figur 37a). Varje Aquahive-cylinder kan därför hålla ca. 4 100 småhumrar. En standard Aqua-
hive består av 6 stycken cylindrar men kan designas och installeras efter önskemål. Det nns även brickor
med större celler för de senare större stadierna. Aquahiven tillåter en kompakt förvaring och matning av
många juveniler på en liten yta.
Hummern kan sedan släppas ut på havsbotten för tillväxt under naturliga förhållanden, vilket ofta sker
efter 1,5-3 månader vid stadie PL 5-6. De små humrarna släpps ut m.h.a. dykare eller via ett rör/slang som
går ner till botten. De kan även sättas ut i strandkanten i plastbrickor med enskilda fack för varje hummer.
Ovanpå brickan sätts ett papperslock som löses upp efter omkring 20 minuter och som tillåter humrarna
att krypa ut själva.
7.6 Produktion av portionshummer
Det förekommer även anläggningar med tillväxt upp till portionsstorlek om 300 gram. Tiden för att nå
portionsstorlek är 24-30 månader (Kristiansen et al. 2004). Tillväxt till slaktklar storlek i kommersiell skala
Figur 37 a). Bilder från studiebesök National Lobster Hatchery September 2013. Aquahives för postlarvförva-
ring, b) Rombärande hona. Foto: Susanne Eriksson.
74 Vattenbrukscentrum Väst
TEKNISKA LÖSNINGAR FÖR MARIN FISKODLING PÅ SVENSKA VÄSTKUSTEN
Hummer
har främst skett inom Norwegian Lobster Farm, och då i recirkulerande slutna system (RAS). Med hjälp
av en sorteringsrobot skiljs PL4 (metamorfoserad hummer) ut för vidare tillväxt. 20 larver per minut kan
sorteras för att återföras till Kreisl inkubator eller transportas till tillväxtenheten (Drengstig & Bergheim
2013).
Tillväxtförsök görs även i havsbaserade odlingar. Exeter universitet har i samarbete med National Lobster
Hatchery, Padstow testat tillväxtförsök i ostronkassar, både kustnära och längre ut samt på två olika djup, 2
och 8 m. De små humrarna får tillväxa ute i burar i havet utan extra mattillförsel. Tanken är att humrarna
ska leva på det som naturligt kommer förbi. Modellen har tidigare prövats i Nordamerika på amerikansk
hummer med framgång.
Idag ligger minsta landningsstorlek (MLS) av vildfångad hummer på 87 mm carapaxlängd (CL) (EU regle-
ring) men i svenska vatten för Skagerrak och Kattegat råder 80 mm CL (FIFS 2004:36), då hummer är ca
22 cm lång. En portionshummer från odling med en storlek om 20 cm totallängd och 300 gram, har ingen
konkurrens från sket då denna inte får landas. Den vildfångade större hummern och den odlade mindre
är två olika livsmedelsprodukter med sina respektive fördelar på marknaden.
75Vattenbrukscentrum Väst
8. Slutsatser
8.1 Studiens omfång och begränsningar
När denna möjlighetsstudie startade fanns ambitionen att göra ekonomiska beräkningar och företagseko-
nomiska analyser för de utvalda teknikerna och kandidatarterna med hjälp av underlag från pågående och
avslutade kommersiella satsningar inom odling. Efter att ha gjort efterforskningar via konsultuppdrag ut-
fört av Vattenbrukscentrum Norr AB (2015) för att få fram ekonomidataunderlag så har vi konstaterat att
det är svårt att få fram tillräckligt med data för att kunna dra väl underbyggda slutsatser kring vilka faktorer
som är kritiska för att åstadkomma lönsamhet.
Litteratur om utrustning och teknik för olika system och arter nns tillgänglig men era av dessa veten-
skapliga artiklar eller rapporter är ett eller era decennier gamla och gäller oftast inte för dagens tillväga-
gångsätt. Varje anläggning är även unikt konstruerad och under ständig utveckling varför det nns en ota-
lig mängd av tekniklösningar. Vår målsättning med rapporten har därför inte varit att i detalj beskriva alla
dessa utan att ge en översikt över grundprinciperna för de teknikinsatser som behövs vid olika livsstadier.
Under senaste åren har litteratur om RAS och IMTA ökat avsevärt, men fortfarande nns inte så många
publicerade studier om semislutna system i havet. Fodertyp och fodringsmetoder är vidare ett stort fält som
inte behandlas ingående i denna rapport.
8.2. Ekonomiska hänsynstaganden
Det nns ett antal utmaningar när det gäller ekonomi och lönsamhet för de nya odlingsteknikerna som har
beskrivits i denna rapport (Vattenbrukscentrum Norr AB 2015). Landbaserade odlingar innebär exem-
pelvis stora initiala investeringskostnader. Räntekostnader för investeringarna och avkastningskrav från
investerarna gör att omsättningen behöver vara hög och lönsamheten god. Bolagen behöver generellt ha
ett starkt positivt kassaöde särskilt i tidig fas. Dessutom behövs likvida medel för att kunna amortera och
om det då är en etablering som till stor del är lånenansierad kan det bli problematiskt. I jämförelsen mel-
lan landbaserad odling och konventionell kassodling så är just behovet av likvida medel och kapitalstarka
ägare en påtaglig skillnad. En landbaserad odling dimensioneras och byggs för den tilltänkta producerade
volymen och anläggningen bör ha nansieringen täckt innan etableringen. Konventionell kassodling kan
istället byggas upp etappvis med relativt små investeringar initialt och odlingskapaciteten kan sedan utökas
när bolagets nansiella situation så medger. Landbaserad odling är också mer personalintensiv jämfört med
kassodlingar i havet vilket ökar driftskostnaderna.
En stor fördel med landbaserad odling är att den kan lokaliseras på de esta ställen i landet och att od-
lingens utsläpp kan kontrolleras vilket kan underlätta tillståndsgivningen. Landbaserade odlingar kan med
fördel lokaliseras nära befolkningscentra. En etablering av konventionell kassodling ställer krav på att
lokaliseringen sker i ett för arten och produktionsenheten lämplig plats. Generellt nns dessa platser i norra
Sverige där näringsfattiga regleringsmagasin är mer lämpade för kassodling (Alanärä and Strand 2011). Öp-
pen kassodling är olämplig i stora delar av framförallt södra Sverige pga den ökade näringsbelastningen som
odlingarna medför och därför försvårar odlingstillstånd.
När det gäller landbaserad odling av hälleundra, torsk och hummer har data från ett fåtal (8 st) företags
årsredovisningar varit tillgängliga (Vattenbrukscentrum Norr AB 2015). Det nns stora likheter mellan
dessa företag: låg omsättning och uteblivit positivt resultat. Gemensamma nämnare är vidare stora initiala
investeringskostnader med kapitalstarka ägare som skjutit till kapital under era av de år som verksamheten
drivits. Slutsatsen är att inget av dessa företag kunde uppvisa ekonomisk bärkraft men det bör understrykas
att slutsatserna är baserade på endast ett fåtal företag varav några har gått i konkurs av olika oförutsedda
76 Vattenbrukscentrum Väst
TEKNISKA LÖSNINGAR FÖR MARIN FISKODLING PÅ SVENSKA VÄSTKUSTEN
Slutsatser
anledningar (t.ex. pumphaverieolycka respektive brand) och att dessa företag startats under en period då
det fanns större kunskapsluckor än idag både om arternas biologiska krav och RAS-tekniken. För havskatt,
piggvar och tunga har inget ekonomiskt underlag gått att få fram. Idag nns lönsamma storskaliga företag
för dessa arter i Europa (t.ex. Stolt Sea Farm som producerar piggvar och tunga). I Holland nns sedan
en längre tid ett företag med lägre produktionsvolym men som vänder sig till miljömedveten marknad
(Seafarm BV som odlar piggvar). Ett företag i Skottland producerar hälleundra och vidareförädlar denna
produkt genom rökning. Odling av hummer sker idag huvudsakligen för stödutsättning av juveniler för att
stärka de vilda bestånden. Dessa odlingar drivs vanligen ideellt och icke-kommersiellt. Två företag i Norge
driver kommersiell odling varav båda säger sig ha ekonomisk bärkraft. Det ena företaget har satsat på
sea-ranching (havbeite) i naturen och det andra på en högteknologisk robotanläggning för produktion av
portionshummer på land. Då marknadspriset för hummer är högt och tillgången på vilda humrar är låg så
är de ekonomiska marginaler möjligen högre för denna art för potentiell odling i kommersiell skala.
För odling med de nya miljöanpassade teknikerna som innebär relativt höga investeringskostnader och
högt risktagande är säkerställande av ett så högt pris som möjligt på produkten avgörande i en kommersiell
satsning. I en aärsplan bör därför ingå att identiera de kundsegment som är beredda att betala för en
produkt som är framställd enligt ny miljöanpassad teknologi. Kvaliteten på slutprodukten kommer att ha
en avgörande betydelse för betalningsviljan. Miljömärkning/certiering, varumärkesbyggande, produktut-
veckling och andra värdehöjande åtgärder är viktiga verktyg för att öka kundens betalningsvilja och slutpri-
set på produkten.
8.3. Framtida perspektiv
En övergripande slutsats från den här rapporten är att de nya odlingssystemen för matsk- och skaldjursod-
lingar, som landbaserade RAS-anläggningarna och semislutna havsbaserade system, är under stark utveck-
ling men är ännu inte ”färdiga”. Forskningsbehovet är fortsatt stort gällande dessa system och stora utrym-
men nns för att öka systemens kostnadseektivitet genom tekniska innovationer. Det samma gäller för de
marina arterna som tas upp i studien – det nns fortfarande luckor när det gäller kunskapen om arternas
olika livsstadier och dess behov i en odlingssituation. Därför är även fortsatt FoU-verksamhet för ökad för-
ståelse av de marina arternas biologi nödvändig. Som denna rapport beskriver drivs utvecklingen av olika
tekniker för skodling hela tiden mot mer kontrollerbara system och starkare barriärer mellan odlingen
och den omgivande miljön. Detta sker såväl på land där rening och recirkulering av vattnet ger låg åtgång
på både vatten och näringsutsläpp, och i havet där slutna behållare i stället för nätkassar gör det möjligt
att samla upp slamrester, rena utgående vatten och minska riskerna för rymning och smittspridning. I våra
grannländer används nu era av de nya teknikerna i storskalig produktion (årlig produktionsvolym om
1000 ton). Dessa verksamheter bedriver ett kontinuerligt FoU-arbete och det nns goda möjligheter för
Sverige att dra lärdomar från dessa.
Framtiden för marina livsmedel och marint vattenbruk i Västsverige är ljus. Områdena är prioriterade
utvecklingsområden för Västra Götalandsregionen (Wenblad et al. 2012) och det pågår en kraftsamling för
att stärka möjligheterna för innovation och tillväxt inom hela den marina och maritima sektorn (se www.
maritimaklustret.se). Blåmusslor och en liten mängd ostron produceras idag på den svenska västkusten,
men det nns stort utrymme för ökad produktion av ltrerande organismer. Fisket klarar inte att möta
efterfrågan av marina livsmedel och vi importerar idag stora mängder odlad sk och vildfångad amerikansk
hummer. En marknad för produkter från sk- och hummerodling nns alltså redan och behovet av odlade
marina livsmedel förutsägs att öka ytterligare i framtiden. Tillgång på lokalproducerade marina arter ge-
nom etablering av ett hållbara odlingssystem bör därför vara efterfrågad. En etablering av en ny näring på
västkusten, som ett marint vattenbruk innebär har också stor potential att skapa arbetstillfällen och levande
kustsamhällen. Idag är ett ertal företag i startgroparna att etablera skodling på den svenska västkusten
genom att anamma de tillgängliga teknikerna som beskrivits i denna rapport. Oentliga sektorn behöver
77Vattenbrukscentrum Väst
TEKNISKA LÖSNINGAR FÖR MARIN FISKODLING PÅ SVENSKA VÄSTKUSTEN
Slutsatser
nu stötta dessa kommersiella initiativ via projektnansiering av FoU-verksamhet och tillståndsgivande
myndigheter behöver följa med i teknikutvecklingen, se över och uppdatera regelsystemen och verka för att
de nya odlingssystemen ska kunna etableras. Vidare måste myndigheterna enas om ramarna för ett över-
vakningsprogram som är tillpassat svenska havsområden. Där kan det norska MOM-system som används
för kontroll av skodlingar i Norge fungera som modell.
78 Vattenbrukscentrum Väst
79Vattenbrukscentrum Väst
TEKNISKA LÖSNINGAR FÖR MARIN FISKODLING PÅ SVENSKA VÄSTKUSTEN
Referenser
Abreu, M. H., R. Pereira, C. Yarish, A. H. Buschmann and I. Sousa-Pinto (2011). ”IMTA with Gracilaria
vermiculophylla: Productivity and nutrient removal performance of the seaweed in a land-based pilot scale
system.” Aquaculture 312(1-4), 77-87.
Agnalt, A.-L. (2008). ”Stock enhancement of European lobster (Homarus gammarus) in Norway; Com-
parisons of reproduction, growth and movement between wild and cultured lobster.” Doktorsavhandling
Department of Biology, Universitetet i Bergen, Norge.
Aguado-Gimenez, F., M. D. Hernandez, J. Cerezo-Valverde, M. A. Piedecausa and B. Garcia-Garcia
(2014). ”Does at oyster (Ostrea edulis) rearing improve under open-sea integrated multi-trophic condi-
tions?” Aquaculture International 22(2), 447-467.
Aiken, D. E.and S. L. Waddy (1992). ”e growth process in craysh”. Rev. Aquat. Sci. 6, 335-381.
Aksungur, N., M. Aksungur, B. Akbulut and İ. Kutlu (2007). ”Eects of Stocking Density on Growth Per-
formance, Survival and Food Conversion Ratio of Turbot (Psetta maxima) in the Net Cages on the Southe-
astern Coast of the Black Sea ” Turkish Journal of Fisheries and Aquatic Sciences 7, 147-152
Alanärä, A. and Å. Strand (2011). ”Fiskodlingens närsaltsbelastning.” SLU-rapport 1.
Albertsson, E., Å. Strand, S. Lindegarth, K. Sundell, S. Eriksson and B. Björnsson (2012). ”Marin skod-
ling på den svenska västkusten: Biologiska förutsättningar.” Rapport No 1 från Vattenbrukscentrum Väst,
Göteborgs Universitet. Responstryck, Borås. 96 s.
Almansa, C., I. Masalo, L. Reig, R. Piedrahita and J. Oca (2014). ”Inuence of tank hydrodynamics on
vertical oxygen stratication in atsh tanks.” Aquacultural Engineering 63, 1-8.
Almansa, C., L. Reig and J. Oca (2012). ”Use of laser scanning to evaluate turbot (Scophthalmus maxi-
mus) distribution in raceways with dierent water velocities.” Aquacultural Engineering 51, 7-14.
Andreassen, I., I.-B. Falk-Pettersen, A. Pedersen and H. Tveiten (2005). ”Flekksteinbit i oppdrett.” Kapitel
5 Marin sk i Kyst og Havbruk, 146-148. .
Anon (2011). ”Vurdering av eutroeringssituasjonen i kystområder, med særlig fokus på Hardangeror-
den og Boknaorden. Rapport fra ekspertgruppe oppnevnt av Fiskeri- og kystdepartementet i samråd med
Miljøverndepartementet. s. 83.”.
Apostolaki, E. T., T. Tsagaraki, M. Tsapaki and I. Karakassis (2007). ”Fish farming impact on sediments
and macrofauna associated with seagrass meadows in the Mediterranean.” Estuarine Coastal and Shelf
Science 75(3), 408-416.
Árnason, T., B. Magnadóttir, B. Björnsson, A. Steinarsson and B. Björnsson (2013). ”Eects of salinity
and temperature on growth, plasma ions, cortisol and immune parameters of juvenile Atlantic cod (Gadus
morhua).” Aquaculture 380-383, 70-79.
Aubin, J., E. Papatryphon, H. M. G. Van der Werf, J. Petit and Y. M. Morvan (2006). ”Characterisation of
80 Vattenbrukscentrum Väst
TEKNISKA LÖSNINGAR FÖR MARIN FISKODLING PÅ SVENSKA VÄSTKUSTEN
Referenser
the environmental impact of a turbot (Scophthalmus maximus) re-circulating production system using Life
Cycle Assessment.” Aquaculture 261(4), 1259-1268.
Ayer, N. W. and P. H. Tyedmers (2009). ”Assessing alternative aquaculture technologies: life cycle assess-
ment of salmonid culture systems in Canada.” Journal of Cleaner Production 17(3), 362-373.
Badiola Amillategui, M., O. Cabezas, R. Curtin, M. García, I. Gartzia and D. Mendiola (2014). Land
based on-growing of atlantic cod (Gadus morhua) to marketable size – a feasibility study from the Basque
Country (Northern Spain). Presentation at Aquaculture Europe 2014, San Sebastian, Spain.
Bailey, J., J. Pickova and A. Alanärä (2005). ”Förutsättningar och potential för torskodling i Sverige. e
prerequisites for, and potential of, cod farming in Sweden. FInfo 2005:12. s. 48. .”
Barrington, K., T. Chopin and S. Robinson (2009). ”Soto, D. (ed.). Integrated mariculture: a global re-
view. FAO Fisheries and Aquaculture Technical Paper. No. 529. Rome, FAO. p. 7-46.”.
Ben-Ari, T., A. Neori, D. Ben-Ezra, L. Shauli, V. Odintsov and M. Shpigel (2014). ”Management of Ulva
lactuca as a biolter of mariculture euents in IMTA system.” Aquaculture 434, 493-498.
Bergheim, A. (2012). ”Recent growth trends and challenges in the Norwegian aquaculture industry. Lat.
Am. J. Aquat. Res. 40: 800–807.”.
Bergheim, A. and B. Braaten (2007). ” Modell for utslipp fra norske matskanlegg til sjø. Rapport IRIS –
2007/180. 35 s.”.
Bergström, P. (2014). Blue Oceans with Blue Mussel - management and planning of mussel farming in
coastal ecosystems. Department of Biology and Environmental Sciences, University of Gothenburg. Doc-
tor of Philosophy.
Bjornsdottir, R., E. G. Karadottir, J. Johannsdottir, E. E. orarinsdottir, H. Smaradottir, S. Sigurgisla-
dottir and B. K. Gudmundsdottir (2010). ”Selection of bacteria and the eects of bacterial treatment of
Atlantic halibut (Hippoglossus hippoglossus L.) eggs and larvae.” Aquaculture 302(3–4), 219-227.
Bjornsson, B. (1994). ”Eects of stocking density on growth-rate of halibut (Hippoglossus hippoglossus
L.) reared in large circular tanks for 3 years.” Aquaculture 123(3-4), 259-270.
Bjornsson, B. and S. V. Tryggvadottir (1996). ”Eects of size on optimal temperature for growth and
growth eciency of immature Atlantic halibut (Hippoglossus hippoglossus L.).” Aquaculture 142(1-2),
33-42.
Bjornsson, B. T., O. Halldorsson, C. Haux, B. Norberg and C. L. Brown (1998). ”Photoperiod control
of sexual maturation of the Atlantic halibut (Hippoglossus hippoglossus): plasma thyroid hormone and
calcium levels.” Aquaculture 166(1-2), 117-140.
Blancheton, J. P. (2000). ”Developments in recirculation systems for Mediterranean sh species.” Aquacul-
tural Engineering 22(1-2), 17-31.
Bolton-Warberg, M. and R. D. FitzGerald (2012). ”Benchmarking growth of farmed Atlantic cod, Gadus
morhua: a case study in Ireland.” Aquaculture Research 43(5), 670-678.
81Vattenbrukscentrum Väst
TEKNISKA LÖSNINGAR FÖR MARIN FISKODLING PÅ SVENSKA VÄSTKUSTEN
Referenser
Borges, M. T., P. Silva, L. Moreira and R. Soares (2005). ”Integration of consumer-targeted microalgal pro-
duction with marine sh euent bioltration – a strategy for mariculture sustainability. Journal of Applied
Phycology 17: 187-197.
Braaten, B., G. Lange and A. Bergheim (2010). ”Vurdering av nye tekniske løsninger for å redusere ut-
slippene fra skeoppdrett i sjø.” KLIF – Klima- og forurensningsdirektoratet, 50s. Rapport NIVA/Iris -
2010/134.
Branford, J. R. (1978). ”Incubation period for the lobster Homarus gammarus at various temperatures.”
Mar. Biol. 47:363–368.
Broch, O. J. and D. Slagstad (2012). ”Modelling seasonal growth and composition of the kelp Saccharina
latissima.” Journal of Applied Phycology 24(4), 759-776.
Brown, J. A., G. Minko and V. Puvanendran (2003). ”Larviculture of Atlantic cod (Gadus morhua): pro-
gress, protocols and problems.” Aquaculture 227(1–4), 357-372.
Bruno, E. (2014). ”Miljöanpassat vattenbruk i Sverige – en näring med stor potential.” Naturskyddsfören-
ignen Rapport. 25 s. ISBN: 978-91-558-0157-1.
Buschmann, A., D. Varela, M. Hernandez-Gonzalez and P. Huovinen (2008). ”Opportunities and chal-
lenges for the development of an integrated seaweed-based aquaculture activity in Chile: determining the
physiological capabilities of Macrocystis and Gracilaria as biolters.” Journal of Applied Phycology 20(5),
571-577.
Buschmann, A. H., F. Cabello, K. Young, J. Carvajal, D. A. Varela and L. Henríquez (2009). ”Salmon
aquaculture and coastal ecosystem health in Chile: Analysis of regulations, environmental impacts and
bioremediation systems.” Ocean & Coastal Management 52(5), 243-249.
Buschmann, A. H., V. A. Riquelme, M. C. Hernandez-Gonzalez, D. Varela, J. E. Jimenez, L. A. Hen-
riquez, P. A. Vergara, R. Guinez and L. Filun (2006). ”A review of the impacts of salmonid farming on
marine coastal ecosystems in the southeast Pacic.” Ices Journal of Marine Science 63(7), 1338-1345.
Carmona, R., G. P. Kraemer and C. Yarish (2006). ”Exploring Northeast American and Asian species of
Porphyra for use in an integrated nsh–algal aquaculture system.” Aquaculture 252(1), 54-65.
Carss, D. N. (1990). ”Concentrations of wild and escaped shes immediately adjacent to sh farm cages.”
Aquaculture 90(1), 29-40.
Chopin, T., J. A. Cooper, G. Reid, S. Cross and C. Moore (2012). ”Open-water integrated multi-trophic
aquaculture: environmental biomitigation and economic diversication of fed aquaculture by extractive
aquaculture.” Reviews in Aquaculture 4(4), 209-220.
Daniels, C. L., D. L. Merrield, D. P. Boothroyd, S. J. Davies, J. R. Factor and K. E. Arnold (2010). ”Ef-
fect of dietary Bacillus spp. and mannan oligosaccharides (MOS) on European lobster (Homarus gamma-
rus L.) larvae growth performance, gut morphology and gut microbiota.” Aquaculture 304(1–4), 49-57.
Dannevig, G. (1885). ”Articial hatching and rearing of salt-water sh and lobsters in Norway”. Bull. U.S.
82 Vattenbrukscentrum Väst
TEKNISKA LÖSNINGAR FÖR MARIN FISKODLING PÅ SVENSKA VÄSTKUSTEN
Referenser
Comm. Fish Fish. 5:437–440.
DeMoyer, C., Schierholtz, E., Gulliver, J. och Wilhelms, S. (2003). ”Impact of bubble and free surface
oxygen transfer on diused aeration systems.” Water Research, 37, 1890-1904.
Desjardins, M., N. R. Le François, G. L. Fletcher and P. U. Blier (2007). ”High antifreeze protein levels in
wolsh (Anarhichas lupus) make them an ideal candidate for culture in cold, potentially ice laden waters.”
Aquaculture 272(1–4), 667-674.
Drengstig, A. and A. Bergheim (2013). ”Commercial land-based farming of European lobster (Homarus
gammarus L.) in recirculating aquaculture system (RAS) using a single cage approach.” Aquacultural Engi-
neering 53, 14-18.
Drengstig, A., T. Drengstig, A.-L. Agnalt, K. Jørstad and E. Farestveit (2009). ”Utvikling av metoder for
stabil produksjon av hummeryngel med gode vekstegenskaper, 42 pp. Sluttrapport til Vestlandsrådet for
prosjektperioden 2007 -2009. http://www.rup.no/vision/vision7.aspx?hierarchyid=763&type=3.”
Eagles, M., D. Aiken and S. Waddy (1986). ”Inuence of light and food on larval American lobster, Ho-
marus americanus.” Can. J. Fish. Aquat. Sci. 43:2303–2310.
Ekroth, I. och Granryd, E. (1990). ”Tillämpad termodynamik”. Institutionen för mekanisk värmeteori och
kylteknik, KTH.
Ervik, A., P. K. Hansen, J. Aure, A. Stigebrandt, P. Johannessen and T. Jahnsen (1997). ”Regulating the
local environmental impact of intensive marine sh farming I. e concept of the MOM system (Model-
ling-Ongrowing sh farms-Monitoring).” Aquaculture 158(1–2), 85-94.
EU (2000). ”Europaparlamentets och rådets direktiv 2000/60/EG, om upprättande av en ram för gemen-
skapens åtgärder på vattenpolitikens område.”
Falk-Petersen, I. B., T. K. Hansen, R. Fieler and L. M. Sunde (1999). ”Cultivation of the spotted wolf sh
Anarhichas minor (Olafsen) - a new candidate for cold-water sh farming.” Aquaculture Research 30(9),
711-718.
Feindel, N. J., T. J. Benfey and E. A. Trippel (2010). ”Competitive spawning success and fertility of tri-
ploid male Atlantic cod Gadus morhua.” Aquaculture Environment Interactions 1(1), 47-55.
Feindel, N. J., T. J. Benfey and E. A. Trippel (2011). ”Gonadal development of triploid Atlantic Cod Ga-
dus morhua.” Journal of Fish Biology 78(7), 1900-1912.
Fernandes, T. F., A. Eleftheriou, H. Ackefors, M. Eleftheriou, A. Ervik, A. Sanchez-Mata, T. Scanlon, P.
White, S. Cochrane, T. H. Pearson and P. A. Read (2001). ”e scientic principles underlying the moni-
toring of the environmental impacts of aquaculture.” Journal of Applied Ichthyology 17(4), 181-193.
Fernández, I., Bravo, J.I., Mosquera-Corall, A., Pereira, A., Campos, J.L., Méndez, R. and Melo, L.F.
(2014). ”Inuence of the shear stress and salinity on Anammox biolms formation: modelling results.”
Bioprocess Biosyst Eng, 37: 1955-1961.
Fernandez-Jover, D., L. Martinez-Rubio, P. Sanchez-Jerez, J. T. Bayle-Sempere, J. A. L. Jimenez, F. J. M.
83Vattenbrukscentrum Väst
TEKNISKA LÖSNINGAR FÖR MARIN FISKODLING PÅ SVENSKA VÄSTKUSTEN
Referenser
Lopez, P. A. Bjorn, I. Uglem and T. Dempster (2011). ”Waste feed from coastal sh farms: A trophic subsi-
dy with compositional side-eects for wild gadoids.” Estuarine Coastal and Shelf Science 91(4), 559-568.
Ferreira, J. G., A. Sequeira, A. J. S. Hawkins, A. Newton, T. D. Nickell, R. Pastres, J. Forte, A. Bodoy and
S. B. Bricker (2009). ”Analysis of coastal and oshore aquaculture: Application of the FARM model to
multiple systems and shellsh species.” Aquaculture 289(1-2), 32-41.
Flocazur AB. 2015. ”Utvärdering av Flocazur vattenreningsteknik för skodling”. Pilotprojekt EFF. Slut-
rapport Jordbruksverket.
Folke, C. and N. Kautsky (1989). ”e role of ecosystems for a sustainable development of aquaculture.”
Ambio 18(4), 234-243.
Folke, C. and N. Kautsky (1992). ”Aquaculture with its environment - prospects for sustainability.” Ocean
& Coastal Management 17(1), 5-24.
Folkvord, A., C. Jørgensen, K. Korsbrekke, R. Nash, T. Nilsen and J. Skjæraasen (2014). ”Trade-os bet-
ween growth and reproduction in wild Atlantic cod.” Can. J. Fish. Aquat. Sci. 71, 1106–1112
Foss, A., T. H. Evensen, A. K. Imsland and V. Oiestad (2001). ”Eects of reduced salinities on growth,
food conversion eciency and osmoregulatory status in the spotted wolsh.” Journal of Fish Biology
59(2), 416-426.
Foss, A., A. K. Imsland, I. B. Falk-Petersen and V. Oiestad (2004). ”A review of the culture potential of
spotted wolsh Anarhichas minor Olafsen.” Reviews in Fish Biology and Fisheries 14(2), 277-294.
Garcia-Sanz, T., J. Ruiz-Fernandez, M. Ruiz, R. Garcia, M. Gonzalez and M. Perez (2010). ”An evaluation
of a macroalgal bioassay tool for assessing the spatial extent of nutrient release from oshore sh farms.”
Mar Environ Res 70, 189–200.
García-Sanz, T., J. M. Ruiz-Fernández, M. Ruiz, R. García, M. N. González and M. Pérez (2010). ”An
evaluation of a macroalgal bioassay tool for assessing the spatial extent of nutrient release from oshore sh
farms.” Marine Environmental Research 70(2), 189-200.
Gjelland, K. O., R. M. Serra-Llinares, R. D. Hedger, P. Arechavala-Lopez, R. Nilsen, B. Finstad, I. Uglem,
O. T. Skilbrei and P. A. Bjorn (2014). ”Eects of salmon lice infection on the behaviour of sea trout in the
marine phase.” Aquaculture Environment Interactions 5(3).
Grotmol, S., H. Kryvi and G. K. Totland (2005). ”Deformation of the notochord by pressure from the
swim bladder may cause malformation of the vertebral column in cultured Atlantic cod Gadus morhua
larvae: a case study.” Diseases of Aquatic Organisms 65(2), 121-128.
Hamre, K., T. Mollan, O. Sæle and B. Erstad (2008). ”Rotifers enriched with iodine and selenium increase
survival in Atlantic cod (Gadus morhua) larvae. .” Aquaculture 284, 190–195.
Handa, A., S. Forbord, X. X. Wang, O. J. Broch, S. W. Dahle, T. R. Storseth, K. I. Reitan, Y. Olsen and J.
Skjermo (2013). ”Seasonal- and depth-dependent growth of cultivated kelp (Saccharina latissima) in close
proximity to salmon (Salmo salar) aquaculture in Norway.” Aquaculture 414, 191-201.
84 Vattenbrukscentrum Väst
TEKNISKA LÖSNINGAR FÖR MARIN FISKODLING PÅ SVENSKA VÄSTKUSTEN
Referenser
Hannah, L., C. M. Pearce and S. F. Cross (2013). ”Growth and survival of California sea cucumbers
(Parastichopus californicus) cultivated with sablesh (Anoplopoma mbria) at an integrated multi-trophic
aquaculture site.” Aquaculture 406–407, 34-42.
Hansen, O. J., V. Puvanendran and A. Mortensen (2012). ”Importance of broodstock holding temperature
on fecundity and egg quality in three groups of photo-manipulated Atlantic cod broodstock.” Aquaculture
Research 44(1), 140-150.
Hansen, P. K., A. Ervik, M. Schaanning, P. Johannessen, J. Aure, T. Jahnsen and A. Stigebrandt (2001).
”Regulating the local environmental impact of intensive, marine sh farming: II. e monitoring program-
me of the MOM system (Modelling–Ongrowing sh farms–Monitoring).” Aquaculture 194(1–2), 75-92.
Hansen, T., O. Karlsen, G. L. Taranger, G. I. Hemre, J. C. Holm and O. S. Kjesbu (2001). ”Growth,
gonadal development and spawning time of Atlantic cod (Gadus morhua) reared under dierent photope-
riods.” Aquaculture 203(1-2), 51-67.
Hansen, T. K. and I. B. Falk-Petersen (2001). ”Eects of egg disinfection and incubation temperature on
early life stages of spotted wolsh.” Aquaculture International 9(4), 333-344.
Harboe, T., A. Jelmert and A. Lein (2004). Plommesekkfasen. in: Håndbok i kveiteoppdrett. . A. Mangor-
Jensen and H. Holm: pp. 37-44.
Harboe, T., A. Mangor-Jensen, K. E. Naas and T. Næss (1998). ”A tank design for rst feeding of Atlantic
halibut, Hippoglossus hippoglossus L., larvae.” Aquaculture Research 29(12), 919-923.
Hedegärd, M. and T. Wik (2011). ”An online method for estimation of degradable substrate and biomass
concentrations in an activated sludge.” Water Research, 45(19) s. 6308-6320.
Heldbo, J., R. Skøtt Rasmussen and S. Holdt Løvstad (2013). ”Bat for skeopdræt i Norden, Bedste til-
gængelige teknologier for Akvakultur i Norden.” TemaNord 2013:529. ISBN 978-92-893-2560-8. 409 pp.
Helvik, J. V. and B. T. Walther (1993). ”Development of hatchability in halibut (Hippoglossus hippoglos-
sus) embryos.” International Journal of Developmental Biology 37(3), 487-490.
Hiscock, K.M., Lloyd, J.W. and Lerner, D.N. (1991). ”Review of natural and articial denitrication of
ground water.” Water Research, 25(9): 1099-1111.
Howell, B. R. (1997). ”A re-appraisal of the potential of the sole, Solea solea (L.), for commercial cultiva-
tion.” Aquaculture 155(1-4), 355-365.
Howell, W. and M. Chambers (2005). ”Growth performance and survival of Atlantic halibut (Hippoglos-
sus hippoglossus) grown in submerged net pens.” Bull. Aqua. Assoc. Canada Special Publication No. 9.
Hu, Z., Lotti, T., de Kreuk, M., Kleerebezem, R., van Loosdrecht, M., Kruit, J., Jetten, M. and Kartal,
B. (2013). ”Nitrogen removal by a nitritation- anammox bioreactor at low temperature.” Appl. Environ.
Microbiol, 79(8): 2807-2812.
Huse, I. and P. A. Jensen (1983). ”A simple and inexpensive spawning and egg collection system for sh
with pelagic eggs.” Aquacultural Engineering 2(3), 165-171.
85Vattenbrukscentrum Väst
TEKNISKA LÖSNINGAR FÖR MARIN FISKODLING PÅ SVENSKA VÄSTKUSTEN
Referenser
Imsland, A. (2010). 21 e Flatshes (Order: Pleuronectiformes). 450-496. in: Finsh Aquaculture Diver-
sication 450. M. J. eds N.R. Le François, C. Carter and P.U. Blier: pp. 450-496.
Imsland, A., A. Foss, S. Gunnarsson, M. Berntssen, R. FitzGerald, S. Bonga, E. Ham, G. Nævdal and S.
Stefansson (2001). ”e interaction of temperature and salinity on growth and food conversion in juvenile
turbot (Scophthalmus maximus).” Aquaculture 198, 353–367.
Imsland, A., A. Foss, C. LEC, M. Dinis, D. Delbare, E. Schram, A. Kamstra, P. Rema and P. White
(2004). ”A review of the culture potential of Solea solea and S. senegalensis.” Reviews in Fish Biology and
Fisheries 13, 379–407.
Imsland, A. K., M. Dragsnes and S. O. Stefansson (2003). ”Exposure to continuous light inhibits matura-
tion in turbot (Scophthalmus maximus).” Aquaculture 219(1-4), 911-919.
Imsland, A. K., S. Gunnarsson, A. Foss, B. Sigurdsson and S. Sigurdsson (2009). ”Stocking Density and its
Inuence on Growth of Spotted Wolsh, Anarhichas minor, in Shallow Raceways.” Journal of the World
Aquaculture Society 40(6), 762-770.
Imsland, A. K., S. Gunnarsson, A. Foss, L. O. Sparboe, V. Oiestad and S. Sigurdsson (2007). ”Comparison
of juvenile spotted wolsh, Anarhichas minor, growth in shallow raceways and circular tanks.” Journal of
the World Aquaculture Society 38(1), 154-160.
Imsland, A. K., S. Gunnarsson, B. Roth, A. Foss, S. Le Deu, B. Norberg, H. orarensen and T. Hel-
ming (2013). ”Long-term eect of photoperiod manipulation on growth, maturation and esh quality in
turbot.” Aquaculture 416, 152-160.
Imsland, A. K., A. Gústavsson, S. Gunnarsson, A. Foss, J. Árnason, I. Arnarson, A. F. Jónsson, H. Smára-
dóttir and H. orarensen (2008). ”Eects of reduced salinities on growth, feed conversion eciency and
blood physiology of juvenile Atlantic halibut (Hippoglossus hippoglossus L.).” Aquaculture 274(2–4),
254-259.
Imsland, A. K., H. Hanssen, A. Foss, E. Vikingstad, B. Roth, M. Bjornevik, M. Powell, C. Solberg and B.
Norberg (2013). ”Short-term exposure to continuous light delays sexual maturation and increases growth
of Atlantic cod in sea pens.” Aquaculture Research 44(11), 1665-1676.
Imsland, A. K., P. Reynolds, G. Eliassen, T. A. Hangstad, A. Foss, E. Vikingstad and T. A. Elvegard (2014).
”e use of lumpsh (Cyclopterus lumpus L) to control sea lice (Lepeophtheirus salmonis Kroyer) infesta-
tions in intensively farmed Atlantic salmon (Salmo salar L).” Aquaculture 424, 18-23.
Imsland, A. K., P. Reynolds, G. Eliassen, T. A. Hangstad, A. V. Nytro, A. Foss, E. Vikingstad and T. A. El-
vegard (2014). ”Assessment of growth and sea lice infection levels in Atlantic salmon stocked in small-scale
cages with lumpsh.” Aquaculture 433, 137-142.
Iversen, A., Andreassen, O., Hermansen, Ø., Larsen, T.A. och Terjesen, B.F. (2013). ”Oppdrettsteknologi
og konkurransepsisjon.” Noma Rapport 32/2013.
Johnsen, I. A., O. Fiksen, A. D. Sandvik and L. Asplin (2014). ”Vertical salmon lice behaviour as a re-
sponse to environmental conditions and its inuence on regional dispersion in a ord system.” Aquaculture
86 Vattenbrukscentrum Väst
TEKNISKA LÖSNINGAR FÖR MARIN FISKODLING PÅ SVENSKA VÄSTKUSTEN
Referenser
Environment Interactions 5(2).
Jonassen, T. M., A. K. Imsland and S. O. Stefansson (1999). ”e interaction of temperature and sh size
on growth of juvenile halibut.” Journal of Fish Biology 54(3), 556-572.
Jonassen, T. M., A. T. Imsland, S. Kadowaki and S. O. Stefansson (2000). ”Interaction of temperature and
photoperiod on growth of Atlantic halibut Hippoglossus hippoglossus L.” Aquaculture Research 31(2),
219-227.
Jones, A., M. O’Donohue, J. Udy and W. Dennison (2001). ”Assessing ecological impacts of shrimp and
sewage euent: biological indicators with standard water quality analyses. .” Estuarine Coastal and Shelf
Science 52, 91-109.
Jones, P. G., K. L. Hammell, G. Gettinby and C. W. Revie (2013). ”Detection of emamectin benzoate to-
lerance emergence in dierent life stages of sea lice, Lepeophtheirus salmonis, on farmed Atlantic salmon,
Salmo salar L. J. Fish Dis. 36, 209–220.”.
Jordbruksverket (2014). ”Vattenbruk 2013. Sverige ociella statistik Statistika meddelande JO 60 SM
1401, Jordbruksverket Serie Jordbruk, skogsbruk och ske. SCB. ISSN
1654-4196.”
Kalantzi, I. and I. Karakassis (2006). ”Benthic impacts of sh farming: Meta-analysis of community and
geochemical data.” Marine Pollution Bulletin 52(5), 484-493.
Kankainen, M. and J. Vielma (2013). ”Oshore sh farming technology in Baltic Sea conditions. Reports
of Aquabest project 10/2013. 23s. .”
Karakassis, I., M. Tsapakis, E. Hatziyanni, K. N. Papadopoulou and W. Plaiti (2000). ”Impact of cage
farming of sh on the seabed in three Mediterranean coastal areas.” Ices Journal of Marine Science 57(5),
1462-1471.
Karlsen, Ø., K. Skjærven, J. Fernandes, T. van der Meeren, I. Rønnestad and K. Hamre (2015). ”Langtids-
eekter av ulike startfôr.” NFExpert 1, 42-43.
Keck, N. and Blanc, G. (2002). ”Eects of formalin chemotherapeutic treatments on biolter eciency in
a marine recirculating sh farming system.” Aquatic Living Resources, 15: 361-370.
King, N., R. Healey, D. Tucker, S. Hann Haley and D. Boyce (2010). ”Newfoundland Commercial-Scale
Atlantic Cod Hatchery Production Technology Project—Live Feed Component. p. 13-16. In Cod Aqua-
culture. Bulletin of the Aquaculture Association of Canada 108-2. ISSN 0840-5417 Printed by Taylor
Printing Group Inc., Fredericton, NB.”
Korsoen, O. J., T. Dempster, J. E. Fosseidengen, O. Karlsen, F. Oppedal, L. H. Stien and T. S. Kristian-
sen (2013). ”Towards cod without spawning: articial continuous light in submerged sea-cages maintains
growth and delays sexual maturation for farmed Atlantic cod Gadus morhua.” Aquaculture Environment
Interactions 3(3), 245-255.
Koster, F. W., E. A. Trippel and J. Tomkiewicz (2013). ”Linking size and age at sexual maturation to body
growth, productivity and recruitment of Atlantic cod stocks spanning the North Atlantic.” Fisheries Re-
87Vattenbrukscentrum Väst
TEKNISKA LÖSNINGAR FÖR MARIN FISKODLING PÅ SVENSKA VÄSTKUSTEN
Referenser
search 138, 52-61.
Kristiansen, T., A. Drengstig, A. Bergheim, T. Drengstig, I. Kollsgård, R. Svendsen, E. Nøstvold, E. Fa-
restveit and L. Aardal (2004). ”Development of methods for intensive farming of European lobster in
recirculated seawater. Results from experiments conducted at Kvitsøy lobster hatchery from 2000 to 2004.”
Fisken og havet, nummer 6 - 2004.
Kristjansson, T. (2013). ”Comparison of growth in Atlantic cod (Gadus morhua) originating from the
northern and southern coast of Iceland reared under common conditions.” Fisheries Research 139, 105-
109.
Kutti, T., A. Ervik and T. Hoisaeter (2008). ”Eects of organic euents from a salmon farm on a ord
system. III. Linking deposition rates of organic matter and benthic productivity.” Aquaculture 282(1-4),
47-53.
Labatuta, R. and J. Olivares (2004). ”Culture of turbot (Scophthalmus maximus) juveniles using shallow
raceways tanks and recirculation.” Aquacultural Engineering 32, 113–127.
Lander, T. R., S. M. C. Robinson, B. A. MacDonald and J. D. Martini (2012). ”Enhanced growth rates
and condition index of blue mussels (Mytilus edulis) held at integrated multitrophic aquaculture sites in
the bay of fundy.” Journal of Shellsh Research 31(4), 997-1007.
Le Francois, N., M. Jobling, C. Carter and P. Blier (2010). Finsh Aquaculture - Species Selection for
Diversication, CABI Publishing.
Le Francois, N. R., S. G. Lamarre, H. Tveiten, P. U. Blier and J. Bailey (2008). ”Sperm cryoconserva-
tion in Anarhichas sp., endangered cold-water aquaculture species with internal fertilization.” Aquaculture
International 16(3), 273-279.
Li, X., Y. Liu and J. P. Blancheton (2013). ”Eect of stocking density on performances of juvenile turbot
(Scophthalmus maximus) in recirculating aquaculture systems.” Chinese Journal of Oceanology and Lim-
nology 31(3), 514-522.
Lindahl, O., R. Hart, B. Hernroth, S. Kollberg, L.-O. Loo, L. Olrog, A.-S. Rehnstam-Holm, J. Svensson,
S. Svensson and U. Syversen (2005). ”Improving marine water quality by mussel farming: a protable solu-
tion for Swedish society.” Ambio 34, 131-138.
MacDonald, B. A., S. M. C. Robinson and K. A. Barrington (2011). ”Feeding activity of mussels (Mytilus
edulis) held in the eld at an integrated multi-trophic aquaculture (IMTA) site (Salmo salar) and exposed
to sh food in the laboratory.” Aquaculture 314(1-4), 244-251.
Mangor-Jensen, A., T. Harboe, J. S. Henno and R. Troland (1998). ”Design and operation of Atlantic hali-
but, Hippoglossus hippoglossus L., egg incubators.” Aquaculture Research 29(12), 887-892.
Mangor-Jensen, A., T. Harboe, R. Shields, G. B and K. Naas (1998). ”Atlantic halibut, Hippoglossus hip-
poglossus., larvae cultivation literature, including a bibliography.” Aquaculture Research 29, 857-886.
Mangor-Jensen, A. and J. Holm (2004). Håndbok i kveiteoppdrett. .
88 Vattenbrukscentrum Väst
TEKNISKA LÖSNINGAR FÖR MARIN FISKODLING PÅ SVENSKA VÄSTKUSTEN
Referenser
Martinez-Aragon, J. F., I. Hernandez, J. L. Perez-Llorens, R. Vazquez and J. J. Vergara (2002). ”Bioltering
eciency in removal of dissolved nutrients by three species of estuarine macroalgae cultivated with sea bass
(Dicentrarchus labrax) waste waters 1. Phosphate.” Journal of Applied Phycology 14(5), 365-374.
Martins, P., D. F. R. Cleary, A. C. C. Pires, A. M. Rodrigues, V. Quintino, R. Calado and N. C. M.
Gomes (2013). ”Molecular Analysis of Bacterial Communities and Detection of Potential Pathogens in a
Recirculating Aquaculture System for Scophthalmus maximus and Solea senegalensis.” Plos One 8(11).
Mattsson, A. (1997). ”Denitrication in a non-nitrifying activated sludge system employing recirculation
from a tertiary nitrication unit.” Dissertation no 13, Department of sanitary engineering, Chalmers Uni-
versity of Technology (ISBN 91-7197-546-2).
Moe, H., R. H. Gaarder, A. Olsen and O. S. Hopperstad (2009). ”Resistance of aquaculture net cage ma-
terials to biting by Atlantic Cod (Gadus morhua).” Aquacultural Engineering 40(3), 126-134.
Moksness, E., E. Kjorsvik and Y. Olsen (2004). Culture of cold-water marine shes. Blackwell Publishing
Company, Oxford, UK. 2004. 528pp. ISBN 0-85238-276.
Møller, J. H., K. Teilmann, N. Dalsgaard and L. Jess Plesner (2013). ”Anvendelsesmuligheder for produk-
ter fra integreret blåmusling og havbrugsproduktion etablering af platform for kommerciel anvendelse.
Faglig rapport fra Dansk Akvakultur nr. 2013-5.”
Molloy, S. D., M. R. Pietrak, D. A. Bouchard and I. Bricknell (2011). ”Ingestion of Lepeophtheirus sal-
monis by the blue mussel Mytilus edulis.” Aquaculture 311(1-4), 61-64.
Mortensen, A., H. Toften and K. Aas (2007). ”Cage culture of spotted wolsh (Anarhichas minor Olaf-
sen).” Aquaculture 264(1–4), 475-478.
Murray, F., Bostock, J. and Fletcher, D. (2014). ”Review of recirculation aquaculture system technologies
and their commercial application.” Stirling Aquaculture, University of Stirling, Scotland, UK.
Navarrete-Mier, F., C. Sanz-Lazaro and A. Marin (2010). ”Does bivalve mollusc polyculture reduce marine
n sh farming environmental impact?” Aquaculture 306(1-4), 101-107.
Neori, A., T. Chopin, M. Troell, A. H. Buschmann, G. P. Kraemer, C. Halling, M. Shpigel and C. Yarish
(2004). ”Integrated aquaculture: rationale, evolution and state of the art emphasizing seaweed bioltration
in modern mariculture.” Aquaculture 231(1–4), 361-391.
Nicosia, F. and K. Lavalli (1999). ”Homarid lobster hatcheries: their history and role in research, manage-
ment, and aquaculture. Marine Fisheries Review 61 (2), 1–57.”.
Oiestad, V. (1999). ”Shallow raceways as a compact, resource-maximizing farming procedure for marine
sh species.” Aquaculture Research 30(11-12), 831-840.
Olive, P. J. W. (1999). ”Polychaete aquaculture and polychaete science: a mutual synergism.” Hydrobiolo-
gia 402, 175-183.
Olsen, A. and L. Sparboe (2003). ”Flekksteinbit i oppdrett. Rapport Fiskeri och Havbruksnæringens
Landsforening, FHL Havbruk. 17s.”
89Vattenbrukscentrum Väst
TEKNISKA LÖSNINGAR FÖR MARIN FISKODLING PÅ SVENSKA VÄSTKUSTEN
Referenser
Opstad, I., P. G. Fjelldal, O. Karlsen, A. orsen, T. J. Hansen and G. L. Taranger (2013). ”e eect of
triploidization of Atlantic cod (Gadus morhua L.) on survival, growth and deformities during early life
stages.” Aquaculture 388, 54-59.
Pavlov, D. A. and E. Moksness (1996). ”Swelling of wolsh, Anarhichas lupus L., eggs and prevention of
their adhesiveness.” Aquaculture Research 27(6).
Pedersen, L-F, Pedersen, P.B., Nielsen, J.L. and Nielsen, P.H. (2010). ”Long term/low dose formalin expo-
sure to small-scale recirculation aquaculture systems.” Aquacultural Engineering 42: 1-7.
Person-Le Ruyet, J. (2002). ”Turbot (Scophthalmus maximus) Grow-out in Europe: Practices, Results, and
Prospects.” Turkish Journal of Fisheries and Aquatic Sciences 2(1), 29-39.
Puvanendran, V., H. Toften, H. Tveiten, I. Lein, B.-S. Sæther and H. Johnsen (2015). ”Høyere temperatur
i tidlige livsstadier kan forbedre torskens vekst og kvalitet.” NFExpert 1, 8-9.
Reid, G. K., M. Liutkus, A. Bennett, S. M. C. Robinson, B. MacDonald and F. Page (2010). ”Absorption
eciency of blue mussels (Mytilus edulis and M. trossulus) feeding on Atlantic salmon (Salmo salar) feed
and fecal particulates: Implications for integrated multi-trophic aquaculture.” Aquaculture 299(1-4), 165-
169.
Riaza, A. and J. Hall (1993). ”Large scale production of turbot. In: Reinertsen, H., Dahle, L.A., Jorgensen,
L., Tvinnereim, K. ŽEds.., Fish Farming Technology. A.A. Balkema, Rotterdam, pp. 147–148.”.
Rillahan, C., M. Chambers, W. Howell and W. Watson III (2011). ”e behavior of cod (Gadus morhua)
in an oshore aquaculture net pen.” 310, 361-368.
Riley, J.P. and Skirrow, G. (1975). ”Chemical Oceanography”. Vol. 4. 2nd ed. Academic Press, London.
Rose, J. M., S. B. Bricker and J. G. Ferreira (2015). ”Comparative analysis of modeled nitrogen removal by
shellsh farms.” Marine Pollution Bulletin 91(1), 185-190.
Rosten, T., Terjesen, B., Ulgenes, Y., Henriksen, K., Biering, E. Och Winther, U. (2013). Lukkede opp-
drettsanlegg i sjø – økt kunnskap er nødvendig. VANN, 48(1): 5-13.
Rusten, B., Eikebrokk, B., Ulgenes, Y. and Lygren, E. (2006). Design an operation of the Kaldnes moving
bed biolm reactors. Aquacultural engineering, 34:322-331.
Rosenlund, G. and Ó. Halldórsson (2007). ”Cod juvenile production: Research and commercial develop-
ments.” Aquaculture 268(1–4), 188-194.
Sæther, B., S. Løkkeborg, O. Humborstad, T. Tobiassen, Ø. Hermansen and K. Midling (2012). ”Fangst
og mellomlagraing av villsk ved oppdrettsanlegg.” NOFIMA rapport 8/2012. ISBN 978-82-7251-961-1
(tryckt), ISBN 978-82-7251-961-8 (pdf).
Schneider, O., E. Schram, J. Kals, J. van der Heul, M. Kankainen and H. van der Mheen (2012). ”Welfare
interventions in atsh recirculation aquaculture systems and their economical implications.” 16(4 (IS)),
399-413.
90 Vattenbrukscentrum Väst
TEKNISKA LÖSNINGAR FÖR MARIN FISKODLING PÅ SVENSKA VÄSTKUSTEN
Referenser
Schram, E., J. W. Van der Heul, A. Kamstra and M. C. J. Verdegem (2006). ”Stocking density-dependent
growth of Dover sole (Solea solea).” Aquaculture 252(2–4), 339-347.
Schram, E., M. Verdegem, R. Widjaja, C. Kloet, A. Foss, R. Schelvis-Smit, B. Roth and A. K. Imsland
(2009). ”Impact of increased ow rate on specic growth rate of juvenile turbot (Scophthalmus maximus,
Ranesque 1810).” Aquaculture 292, 46-52.
Scolding, J., A. Powell and D. Boothroyd (2012). ”e eect of ozonation on the survival, growth and
microbiology of the European lobster (Homarus gammarus).” AQUACULTURE 364, 217-223
Shields, R. (2001). ”Larviculture of marine nsh in Europe.” Aquaculture 200, 55–88.
Skår, C. K. and S. Mortensen (2007). ”Fate of infectious salmon anaemia virus (ISAV) in experimentally
challenged blue mussels Mytilus edulis. .” Diseases of Aquatic Organisms
74, 1-6.
Skjermo, J., I. Aasen, J. Ar, O. Broch, A. Carvajal, H. Christie, S. Forbord, Y. Olsen, K. Reitan, T. Rus-
tad, J. Sandquist, R. Solbakken, K. Steinhovden, B. Bernd Wittgens, R. Wol and A. Handå (2014). ”A
new Norwegian bioeconomy based on cultivation and processing of seaweeds: Opportunities and R&D
needs. SINTEF Fisheries and Aquaculture report 46s. .”
Small D. P. (2013) ”e eects of elevated temperature and pCO2 on the developmental eco-physiology
of the European lobster, Homarus gammarus (L.).” Doktorsavhandling Universitetet i Plymouth, England.
Soto, D. and F. Norambuena (2004). ”Evaluation of salmon farming eects on marine systems in the inner
seas of southern Chile: a large-scale mensurative experiment.” Journal of Applied Ichthyology 20(6), 493-
501.
Stigebrandt, A., J. Aure, A. Ervik and P. K. Hansen (2004). ”Regulating the local environmental impact
of intensive marine sh farming - III. A model for estimation of the holding capacity in the Modelling-
Ongrowing sh farm-Monitoring system.” Aquaculture 234(1-4), 239-261.
Sommerfelt, S.T. (2003). ”Ozonation and UV-radiation – an introduction and examples of current appli-
cations.” Aquacultural Engineering, 28:21-36.
Sundelof, A., V. Bartolino, M. Ulmestrand and M. Cardinale (2013). ”Multi-Annual Fluctuations in Re-
constructed Historical Time-Series of a European Lobster (Homarus gammarus) Population Disappear at
Increased Exploitation Levels.” Plos One 8(4).
Summerfelt, S. T., J. W. Davidson, T. B. Waldrop, S. M. Tsukuda and J. Bebak-Williams (2004). ”A
partial-reuse system for coldwater aquaculture.” Aquacultural Engineering 31(3–4), 157-181.
Sund, T. and I. B. Falk-Petersen (2005). ”Eects of incubation temperature on development and yolk sac
conversion eciencies of spotted wolsh (Anarhichas minor Olafsen) embryos until hatch.” Aquaculture
Research 36(11), 1133-1143.
Svåsand, T., H. Otterå and T. GL (2004). e Status and Perspectives for the Species. in: Culture of Cold-
Water Marine Fish. E. Moksness, E. Kjørsvik and Y. Olsen: pp. 433-444.
91Vattenbrukscentrum Väst
TEKNISKA LÖSNINGAR FÖR MARIN FISKODLING PÅ SVENSKA VÄSTKUSTEN
Referenser
Svedang, H., E. Neuman and H. Wickstrom (1996). ”Maturation patterns in female European eel: Age
and size at the silver eel stage.” Journal of Fish Biology 48(3), 342-351.
Taranger, G., M. Carrillo, R. Schulz, P. Fontaine, S. Zanuy, A. Felip, F. Weltzien, S. Dufour, O. Karlsen, B.
Norberg, E. Andersson and T. Hausen (2010). ”Control of puberty in farmed sh.” Gen. Comp. Endocri-
nol. 165(Suppl. 3), 483-515.
Taranger, G. L., L. Aardal, T. Hansen and O. S. Kjesbu (2006). ”Continuous light delays sexual matura-
tion and increases growth of Atlantic cod (Gadus morhua L.) in sea cages.” Ices Journal of Marine Science
63(2), 365-375.
Tal, Y., Watts, J. and Schreider, H. (2006). ”Anaerobic Ammonium-Oxidizing (Anammox) Bacteria and
Associated Activity in Fixed-Film Biolters of a Marine Recirculating Aquaculture System.” Applied and
Environmental Microbiology, 72(4): 2896-2904.
Tal, Y. Schreider, H.J., Sowers, K.R., Stubbleeld, J.D., Place, A.R. and Zohar, Y. (2009). ”Environmen-
tally sustainable land-based marine aquaculture.” Aquaculture, 286: 28-35.
Terjesen, B.F., Summerfelt, S.T., Nerland, S., Ulgenes, Y., Fjæra, S.O., Megård
Reiten, B.K., Selset, R., Kolarevic, J., Brunsvik, P., Bæverord, G., Takle, H., Kittelsen, A.H. and Åsgård,
T. (2013). ”Design, dimensioning, and performance of a research facility for studies on the requirements of
sh in RAS environments.”
Aquacultural Engineering, 54(0):49-63.
Torrissen, O., S. Jones, F. Asche, A. Guttormsen, O. T. Skilbrei, F. Nilsen, T. E. Horsberg and D. Jackson
(2013). ”Salmon lice - impact on wild salmonids and salmon aquaculture.” Journal of Fish Diseases 36(3),
171-194.
Trippel, E. A., T. J. Benfey, S. R. E. Neil, N. Cross, M. J. Blanchard and F. Powell (2008). ”Eects of
continuous light and triploidy on growth and sexual maturation in Atlantic cod, Gadus morhua.” Cybium
32(2), 136-138.
Troell, M. (2009). ”Integrated marine and brackishwater aquaculture in tropical regions: research, im-
plementation and prospects. In D. Soto (ed.). Integrated mariculture: a global review. FAO Fisheries and
Aquaculture Technical Paper. No. 529. Rome, FAO. pp. 47–131.”.
Troell, M., J. A, T. Chopin, A. Neori, A. Buschmann and G. Fang (2009). ”Ecological engineering in
aquaculture - Potential for integrated multi-trophic aquaculture (IMTA) in marine oshore systems.”
Aquaculture 297(1-4), 1-9.
Tveiten, H., S. E. Solevag and H. K. Johnsen (2001). ”Holding temperature during the breeding season
inuences nal maturation and egg quality in common wolsh.” Journal of Fish Biology 58(2), 374-385.
Uglem, I. (1995). ”Håndbok i hummeryngeloppdrett,” Havforskningsinstituttet, Bergen, Norway. 68 s.
Uglem, I., O. Knutsen, O. S. Kjesbu, O. J. Hansen, J. Mork, P. A. Bjorn, R. Varne, R. Nilsen, I. Ellingsen
and T. Dempster (2012). ”Extent and ecological importance of escape through spawning in sea-cages for
Atlantic cod.” Aquaculture Environment Interactions 3(1), 35-51.
92 Vattenbrukscentrum Väst
TEKNISKA LÖSNINGAR FÖR MARIN FISKODLING PÅ SVENSKA VÄSTKUSTEN
Referenser
Ungfors, A. and S. Lindegarth (2014). ”Småskalig marin skodling och levandelagring - beskrivning av
teknik och ekonomi. Samförvaltning Norra Bohuslän och Vattenbrukscentrum Väst. 78 s. http://www.
samforvaltningnorrabohuslan.se.
Wik, T., C. Breitholtz (1996). Steady state solution of a two-species biolm problem. Biotechnology and
Bioengineering, 50(6):675-686.
Üstündağ, C., Y. Çiftci and F. Sakamoto (2002). ”Rearing of Larvae and Juveniles of Black Sea Turbot,
Psetta maxima, in Turkey.” Turkish Journal of Fisheries and Aquatic Sciences 2(1), 13-17.
van Bussel, C., J. Schroeder, S. Wuertz and C. Schulz (2012). ”e chronic eect of nitrate on production
performance and health status of juvenile turbot (Psetta maxima).” Aquaculture 326–329, 163–167.
van Bussel, C. G. J., J. P. Schroeder, S. Wuertz and C. Schulz (2012). ”e chronic eect of nitrate on pro-
duction performance and health status of juvenile turbot (Psetta maxima).” 326–329, 163-167.
van der Meeren, T. and V. P. Ivannikov (2006). ”Seasonal shift in spawning of Atlantic cod (Gadus mor-
hua L.) by photoperiod manipulation: egg quality in relation to temperature and intensive larval rearing.”
Aquaculture Research 37(9), 898-913.
van der Meeren, T., Ø. Karlsen, A. Mangor-Jensen, I. Rønnestad and K. Hamre (2015). ”Eekter av byt-
tedyrtype på vekst hos torskelarver: Naturlig dyreplankton versus hjuldyr og saltkreps.” NFExpert 1, 10-13.
van der Meeren, T. and T. Lønøy (1998). ”Use of mesocosms in larval rearing of saithe Pollachius virens
(L.), goldsinny Ctenolabrus rupestris (L.), and corkwing Crenilabrus melops (L.).” Aquacultural Engine-
ering 17(4), 253-260.
van der Meeren, T. and K. E. Naas (1997). ”Development of rearing techniques using large enclosed eco-
systems in the mass production of marine sh fry.” Reviews in Fisheries Science 5(4), 367-390.
VattenbruksCentrum Norr AB. 2015. Översiktlig ekonomisk analys av kandidatarterna - havskatt, piggvar,
hälleundra, , tunga, torsk och hummer, 16s. Konsultuppdrag på uppdrag av Göteborgs Universitet.
Wang, X., K. Andresen, A. Handa, B. Jensen, K. Reitan and Y. Olsen (2013). ”Chemical composition
and release rate of waste discharge from an Atlantic salmon farm with an evaluation of IMTA feasibility. .”
Aquaculture environment interactions 4(2), 147-162.
Wang, X. X., O. J. Broch, S. Forbord, A. Handa, J. Skjermo, K. I. Reitan, O. Vadstein and Y. Olsen
(2014). ”Assimilation of inorganic nutrients from salmon (Salmo salar) farming by the macroalgae (Sac-
charina latissima) in an exposed coastal environment: implications for integrated multi-trophic aquacul-
ture.” Journal of Applied Phycology 26(4), 1869-1878.
Wenblad, A., S. Lindegarth and A. Hanning (2012). ”Maritima kluster i Västra Götaland 2012. 48 s.”
Wickins, J. F. and D. O. C. Lee (2002) ”Crustacean Farming, Ranching and Culture.” Blackwell Science
Ltd (2nd ed.), Oxford. UK. 446pp.
Wold, P.-A., A. Buran Holan, G. Øie, K. Attramadal, I. Bakke, O. Vadstein and T. Leiknes (2014). ”Eects
93Vattenbrukscentrum Väst
TEKNISKA LÖSNINGAR FÖR MARIN FISKODLING PÅ SVENSKA VÄSTKUSTEN
Referenser
of membrane ltration on bacterial number and microbial diversity in marine recirculating aquaculture
system (RAS) for Atlantic cod (Gadus morhua L.) production.” Aquaculture 422–423, 69–77.
Yokoyama, H. (2013). ”Growth and food source of the sea cucumber Apostichopus japonicus cultured
below sh cages — Potential for integrated multi-trophic aquaculture.” Aquaculture 372–375, 28–38.
Zheng, K., W. Fang, F. Kong, Q. Chang and M. Liang (2010). ”Feeding rhythm and optimal feeding time
for turbot Scophthalmus maximus L juvenile.” Fishery modernization 5, 26-30.
Zhu, S. and Chen, S. (2002). e impact of temperature on nitrication rate in xed lm biolters. Aqua-
cultural Engineering, 26: 221-237
94 Vattenbrukscentrum Väst
95Vattenbrukscentrum Väst
TEKNISKA LÖSNINGAR FÖR MARIN FISKODLING PÅ SVENSKA VÄSTKUSTEN
Bilaga 1. Företagsinformation
Ett urval av företag, dock inte ämnat att vara heltäckande, men era viktiga aktörer medtagna inom res-
pektive art.
HÄLLEFLUNDRA
Sterling White Halibut, Marine Harvest Ltd, Norge
I detta företag nns stamskanläggning och kläckeri för hälleundra i Reipholmen i Rørvik i Nord Trønde-
lag i mitten av Norge. Yngelproduktionen bedrivs i Imsland och Helland i Vindaorden och tillväxt i kasse
i Vassvik och Kjeurda, Hjelmeland, norr om Stavanger. Ytterligare bearbetning, försäljning och administra-
tion är i Hundsnes i Hjelmeland.
För ytterligare information: http://www.sterlingwhitehalibut.com
Nordic SeaFarm, Norge
Företaget grundades 1995 och har gradvis vuxit till att bli en av de ledande aktörerna för odling av häl-
leundra i världen. Alla produktionsled från avel till slakt ombesörjs via era dotterbolag. I Midsund sker
avel och ägginkubation; larvperioden, startfodring och tillvänjning till pelleterat foder och tillväxt upp till
en vikt om 5 gram sker i Askøy; juvenil tillväxt upp till 0,5 kg sker i Averøy i landbaserade tankar medan
den fortsatta tillväxten sker i kasse i Eide. Huvudkontor och säljavdelning ligger i Bergen. Bolagets mål är
att vara att bli självförsörjande på yngel och nå fullt utnyttjande av bentlig produktionskapacitet om 2000
ton.
För ytterligare information: www.nordicseafarms.no
Scotian Halibut, Kanada
Företaget håller till i sydvästra Nova Scotia dels i Clark’s Harbour där kläckning och yngelproduktion sker
dels i Wood’s Harbour där landbaserad tillväxt bedrivs. Försäljningspris för hel, rensad hälleundra från
odlingen ligger på ca. 150 SEK/kg.
För ytterligare information: http://www.halibut.ns.ca/
Sogn & Aqua AS, Norge
Sogn Aqua AS, Sogneorden, norr om Bergen är en landbaserad anläggning, som pumpar upp djupvatten
från 100 m djup med stabil temperatur om 8°C och 35 ppt. Låg designade lokaler används för att smälta
in i naturliga omgivningen, och odlingsrännorna ligger i terrasser på ället ovanför orden. 100 gram juve-
niler (15 cm) köps in och tillåts växa i 3-4 år till slaktvikt om 2-7+ kg.
För ytterligare information: http://www.sognaqua.no/
Otter Ferry Seash Ltd, Skotland
Yngelproduktionen i detta företag sker i Otter Ferry, Tighnabruaich, Argyll, Östra Skottland. När juveni-
lerna är 1,5 år gamla transporteras de till en landbaserad anläggning på ön Gigha där den odlas i ytterligare
2,5 år tills slakt. Produktionen marknadsförs som miljövänlig och organisk, där bl.a. endast skrens an-
vänds som skproteinkälla i fodret. En del av hällerundraproduktionen förädlas på Gigha genom rökning
i en process där man använder träspån från använda whiskyfat. Den rökta hälleundran kan köpas direkt
från odlingen via företagets hemsida www.gighahalibut.co.uk/ för 950 SEK/kg (75 £/kg). Se också www.
theguardian.com/lifeandstyle/2013/may/22/farmed-gigha-halibut-chefs-environment.
TORSK (forskningsprojekt)
CODE-projektet, norskt utvecklingsprojekt om torsk.
Läs mer på: www.imr.no/larkiv/2015/02/nfe1_code_low_res.pdf/nb-no
96 Vattenbrukscentrum Väst
TEKNISKA LÖSNINGAR FÖR MARIN FISKODLING PÅ SVENSKA VÄSTKUSTEN
Bilaga 1, företagsinformation
EirCod, torskodlingprojekt på Irland
För ytterligare information: http://www.ryaninstitute.ie/facilities/carna-research-station/research/eircod/
PIGGVAR
France Turbot (Groupe Adrien), Frankrike. Företaget började redan med odling av piggvar under 1980-ta-
let, och driver nu med på kläckning och egen tillväxtodling i landbaserade system. Företaget anger att det
tar upp mot 30 månader från äggstadier till marknadsstorlek (0,5-3 kg), och att sken handmatas. Olika
storlekar av piggvar försäljes under certieringen Label Rouge.
För ytterligare information: www.franceturbot.com
Maximus A/S, Danmark
Maximus anläggning i Danmark föder upp sin piggvar på egenodlade levande foder. Dessa copepoder av
olika stammar föds upp i 2200 m3 betongtankar. Ingående vatten ltreras och UV-behandlas för att bli av
med vilda copepoder och parasiter. Maximus är nöjda med detta levande foder som ger sätt fettsyrasam-
mansättning, med hög jämn tillväxt. Problemet för Maximus AS är inte födan då fodertekniken är under
full kontroll, utan de brottas med höga sommartemperaturer > 21 °C och begränsad tillgång till pigg-
varslarver med gulesäck. Tillförsel av näring sker för bildning av grönvatten, och justeras med hänsyn till
mängden klorofyll-a. Copepoder står för näringsriktig föda men den största födan i kvantitet är fortfarande
Artemia.
Maximus anläggning i Danmark påbörjar tillvänjning av torrfoder inomhus i 4 m2 tankar när larverna gått
3 till 4 veckor i betongtankarna utomhus på copepoder. Företaget använder inte Artemia i övergångsfa-
sen, som de anser friska piggvarsynglen inte behöver vilket även minskar risken för sjukdomsutbrott (t ex
Vibrio) som kan följa med Artemia. Företaget använder först 300-500 µm foder från Inve, som sedan ökas
till 2-3 mm piller från Biomar. Företaget har utvecklat automatiska foderapparater som klarar dessa små
foderstorlekar, vilket eektiviserar arbetet. Främst producerar Maximus AS piggvarsyngel om 5 till 10 gram
för vidareförsäljning till tillväxt (ca 1månad larvfas, 3-4 månader juvenilfas). Med hjälp av bortsortering
av yngel med felpigmentering garanteras att minst 99 % av ynglen har rätt pigmentering på ovansidan.
Maximus är dock nu (år 2014-2015) under ombyggnad, och piggvarsverksamheten osäker då den ingår i
ett nytt konsortium.
För ytterligare information: www.maximus-fry.dk
Stolt Sea Farm, ProdemarTM Turbot, Spanien
Prodemar köptes 1993 av Stolt Sea Farm och producerade 500 000 5 grams juveniler årligen under 1995
och 1996. Under 1997 fördubblades produktionspotentialen. Idag har företaget produktionskapacitet för
5400 ton årligen främst då i Galicien, men innefattar även Portugal, Frankrike, Island och Norge.
För ytterligare information: www.prodemar.com
SeaFarm BV, Holland
Företaget grundades år 1993 av Adri Bout, som kommer ifrån en skarfamilj. De har idag ca. 20 anställda
och driver med både piggvarsodling och vildfångade skaldjur som knivmussla och handplockade hjärt-
mussla. 200 ton ekologisk piggvar produceras årligen i ett slutat RAS-system, som erhållit s.k. grönt certi-
kat från holländska myndigheter och sken säljes under Label Rouge. Vattnet hålls omkring 16°C. Energi
tas ifrån SloeCentrale, en låg-emission anläggning som drivs på gas/ångturbiner.
Vatten kommer ifrån en saltvattenkälla och återanvänds era gånger för att reducera vattenförbrukningen
varför man använder mekaniska och biologiska lter. Man utnyttjar gravitationskraften optimalt för att
reducera energiåtgång vid pumpning. Vatten pumpas upp en gång och sedan fördelas med denna kraft till
97Vattenbrukscentrum Väst
TEKNISKA LÖSNINGAR FÖR MARIN FISKODLING PÅ SVENSKA VÄSTKUSTEN
Bilaga 1, företagsinformation
karen i hyllsystem. Vattenkvalitet övervakas och kan justeras vid behov. Det behövs ingen extra uppvärm-
ning. Antibiotika används inte, sken hålls frisk genom optimal vattenkvalitet och låg stress. Företaget
anger att det tar 1,5-2 år till marknadsstorlek (0,4-2 kg levande vikt). Företaget har utvecklat en egen stor-
lekssorteringsmaskin, där piggvaren sorteras baserad på vikt innan de återförs till olika tankar.
För ytterligare inforamtion: www.seafarm.nl
HAVSKATT
Tomma Marinsk
Tomma Marinsk producerade under perioden 2003-2006 nästan 100 000 juveniler och 100 ton matsk
årligen. I februari 2007 orsakade ett pumphaveri att stamskarna och hälften av produktionen dog. Utan
förmågan att producera yngel, och p.g.a. skulder efter egennansierad FOU, valde ägaren att lägga ner fö-
retaget. Ett nytt bolag, Tomma Steinbit, skapades för att bygga upp ett nytt stamskbestånd. Utvecklingen
av vattenbruk för äckig havskatt har därför stått stilla då det inte fanns andra aktörer som bedrev kläck-
ning av arten och därmed fanns det ingen som kunde upprätthålla kontinuiteten i leveransen av matsk.
HUMMER
Orkney Lobster Hatchery, Orkneyöarna, Skottland
Verksamheten startade 1986 och drivs sedan 2006 av Orkney Sustainable Fisheries. Odlingen är avsedd för
stödutsättning av juveniler runt Orkneyöarna. Man tar in vilda honor med färdig rom och kläcker i an-
läggningen. För larvstadierna används inkubatorer på 70 l, och för de bottenlevande stadierna Aquahives.
Anläggningen producerar >60 000 PL 4-6 för stödutsättning varje säsong.
För ytterligare information: http://www.orkneylobsterhatchery.co.uk/
National Lobster Hatchery, Padstow, England
Verksamheten startade år 2000 och drivs av en icke-vinstdrivande organisation med en styrelse. I styrelsen
ingår forskare, representanter för kustsket och Conservation Authority (IFCA) samt medlemmar av det
lokala samhället. Anläggningen har några stycken permanent personal men en stor del av arbetet görs ide-
ellt. I anslutning till kläckeriet nns en publik del där allmänheten får information om hummerns biologi
och om arbetet på anläggningen. De juveniler som produceras kläcks från vilda honor med färdig rom och
stödutsätts i området. Anläggningen har idag en kapacitet för 6 Aquahives och producerar ca 50-75000 PL
4-6 för stödutsättning varje säsong.
För ytterligare information: http://www.nationallobsterhatchery.co.uk/
Norwegian Lobster Farm AS, Stavanger, Norge
Verksamheten startade år 2006 och drivs av ett aktiebolag. Anläggningen håller avelsdjur för att säker-
ställa larvproduktion då fångstsäsongen är kort i området. Man producerar larver över hela året genom att
manipulera miljön och anläggningen är ett högteknologiskt och helautomatiserat RAS system med robot-
teknik för sortering av larver. Verksamheten har en 3-dimensionell tillväxtenhet och producerar hummer i
portionsstorlek på ca 300 g.
För ytterligare information: http://www.norwegian-lobster-farm.com
Rapport från Vattenbrukscentrum Väst
Marin fiskodling på
den svenska västkusten:
Tekniska lösningar
Ungfors, Björnsson, Lindegarth, Eriksson, Wik och Sundell
Marin fiskodling på den svenska västkusten: Tekniska lösningar
utfall
VATTENBRUKSCENTRUM VÄST
www.vbcv.science.gu.se
För närvarande förekommer ingen havsbaserad skodling längs Sveriges västkust.
Samtidigt nns det en tydlig politisk vilja att svenskt vattenbruk skall utvecklas som
näringsgren. I denna rapport undersöks odlingspotentialen för marina skarter som
förekommer i svenska vatten. Analysen visar att arterna hälleundra, tunga, piggvar,
vanlig och/eller äckig havskatt, lyrtorsk och torsk har goda förutsättningar för att
kunna odlas. Rapporten bidrar med kunskapsunderlag för en framtida handlingsplan
för lokal, marin skodling.
Eva Albertsson, Åsa Strand, Susanne Lindegarth,
Kristina Snuttan Sundell, Susanne Eriksson och
Björn Thrandur Björnsson
Rapport från Vattenbrukscentrum Väst
Marin fiskodling på
den svenska västkusten:
Biologiska förutsättningar
Albertsson, Strand, Lindegarth, Sundell, Eriksson och Björnsson Marin fiskodling på den svenska västkusten: Biologiska förutsättningar
Vattenbrukscentrum Väst: www.vbcv.science.gu.se
