Content uploaded by Donald Broady
Author content
All content in this area was uploaded by Donald Broady on Jan 10, 2017
Content may be subject to copyright.
Donald Broady, ”Skolmästarkonst och vetenskap”,
Artes, årg. XXV, nr 1 1999, s. 80-85
Texten består av det oförändrade manuskriptet till författarens
installationsföreläsning vid Uppsala universitet den 16 oktober 1998.
Artes. Tidskrift för litteratur konst och musik utges av Svenska Akademien,
Konstakademien, Musikaliska Akademien och Samfundet De Nio.
Denna pdf-version publicerad på webservern Skeptron med tillstånd av Artes.
____________________________________________________________
Skolmästarkonst och vetenskap
Donald Broady
Magnifice Rector, ärade åhörare!
Ordet skolmästare är dött i det svenska vardagsspråket men vi möter det i litteraturen. I början av
Vilhelm Mobergs Utvandrarna förekommer skolmästaren Rinaldo som vandrade mellan böndernas
gårdar i Lider socken och höll skola, i vilken Karl Oskars lillebror Robert gick några veckor om året.
Fastän skolmästaren bara skymtar i Mobergs berättelse är han en nyckelfigur. Det var han som väckte
Roberts längtan att lära känna världen. Han hade tidigare varit husar, fått ena ögat utstucket och blivit
skolmästare, men ”sett mer av denna världen än de flesta sockenbor, som hade två ögon. En gång
hade han varit ända till Göteborg, där han hade sett havet. Han berättade om sitt livs äventyr för
skolbarnen, och det roade dem mer än Lilla Katekesen och Bibliska Historien. Den dagen Robert
slutade skolan fick han en bok till skänks av sin skolmästare, Naturläran.”
I Naturläran, som var Roberts första egna ägodel, stod att läsa om de väldiga haven och annat
bortanför det välbekanta. Senare när Robert tjänade dräng på Nybacken var det skolmästaren som åt
honom beställde skriften Beskrifning öfwer Nord-Amerikas Förenta Stater och lånade ut de 48
skillingar som den kostade.
Längre tillbaka i tiden hade skolmästare varit en mer prestigefylld benämning. Så titulerades rektorer
eller skolledare under medeltiden. Svenska städer har haft sina stadsskolmästare och riket sin
riksskolmästare. Under 1800-talet hade ordet kommit att användas om folkskolans lärare och erhållit
en nedsättande bibetydelse, vilken är den enda betydelse som lever kvar i dagens svenska språk.
”Skolmästaraktig” kallar vi ju den som på beskäftigt vis vill pracka på medmänniskorna sina egna
klena insikter.
*
Att ”skolmästare” höll på att trängas ut ur språket vid den tid då Moberg låter Robert gå i skola,
framgår av en lärobok från 1846 för folkskollärarseminarierna. Författaren, en känd skolman vid
namn Oskar Elis Leonard Dahm, noterar att ordet i mångas öron klingar ”gammalmodigt och
missljudande”. Själv stretar han emot och vill bevara den gamla benämningen som ”uttrycker just
precist det, som en skolmästare bör vara: en mästare i och för sin skola, liksom målaren,
2
D. Broady, Skolmästarkonst och vetenskap. Installationsföreläsning, Uppsala universitet den 16 oktober 1998
bildhuggaren, smeden m. fl. är i sin verkstad. Jag inser ej, hvarföre ordet skol-lärare skall vara
förnämare och vackrare […]”. Den språkstriden förlorade Dahm. Ordet skolmästare lär inte gå att
återuppliva, men jag har till rubriken för min föreläsning lånat den titel han gav sin bok,
Skolmästarkonst, eftersom vi så lätt glömmer att undervisning är konst.
Det är ett systemfel att undervisningskonsten i dag värderas lågt. Ordet konst är ju bildat efter verbet
”kunna”. På min nya arbetsplats här i Uppsala finns lärarutbildare och praktiklärare som kan sin
uppgift, att förmedla vetande och att skapa förutsättningar för sina elever att finna en egen
bildningsväg. Men från alla håll får lärarutbildarna höra att de måste disputera för att duga, och
skollärarna att de åtminstone bör nå fram till magisterexamen. Förvisso finns starka skäl för ett större
mått av reguljär akademisk skolning, men om undervisningskonsten hamnar i skymundan blir priset
högt.
Jämsides med vetenskapliggörandet som politiker, adminstratörer och fackliga företrädare anbefaller
som universalmedicin, borde lärarutbildningarna skapa en jordmån för undervisningskonsten att
blomstra och utforskas. Kanske kunde tidsbegränsade professurer i undervisningskonst inrättas,
liknande de konstnärliga högskolornas tjänster i måleri eller regi eller medieutbildningarnas
gästprofessurer som besättes av yrkesverksamma journalister.
*
Så långt om konsten. Vetenskapen är lika viktig för lärarutbildningarna, som här har två fordringar att
leva upp till. För det första måste forskning, låt säga om hur elever lär sig eller om skolan förr,
åtminstone i det långa loppet mynna ut i resultat som är till gagn för lärare, elever, föräldrar,
administratörer eller politiker. För det andra måste undersökningarna genomföras och presenteras på
sådant vis att psykologerna eller historikerna fattar vad det hela går ut på och tillmäter det något
värde.
Det sist nämnda kravet blir mindre tvingande så länge lärare och lärarutbildare håller sig till områden
där de etablerade disciplinerna har föga att bidra med. Undervisningskonst är ett exempel. Men om de
beger sig in på psykologins eller historievetenskapens domäner,i så fall måste de undvika att falla i
fällan att göra detsamma som psykologerna eller historikerna fast sämre. Det är dystert att bevittna
vad som ibland sker när lysande lärarbegåvningar, utrustade med ett rikt språk och vägande
erfarenheter och insikter, författar sina övningsuppsatser eller avhandlingsarbeten. Som handledare
vet jag att de lätt hamnar i ett slags limbo, särskilt om de aldrig haft kontakt med levande
forskningsmiljöer samtidigt som de lyssnat till vetenskapliggörandets evangelium och dragit
slutsatsen att deras eget kunnande saknar värde i sammanhanget. I en sådan situation ligger det nära
till hands att ta sin tillflykt till halvsmält beteendevetenskaplig vokabulär klädd i en syntax lånad från
utredningsprosan, och hellre skriva ”försökspersonen interagerade i den verbala diskursen i
kommunikationsprocessen i lektionskontexten” än ”Kalle svarade på lärarens fråga”. Handledaren får
ta i för att hävda att det är mer berömvärt att skriva enkelt om svåra saker än svårt om enkla saker.
Kort sagt, en livskraftig lärarutbildning bör stå på två ben: å ena sidan förtrogenhet med
undervisningens praktiker och problem, andra sidan fotfäste i vetenskapliga traditioner. Därmed
också sagt att det är olyckligt om verksamheten vid lärarutbildningarna hamnar mittemellan. Ingen
blir glad åt halvmesyrer som varken tillgodoser lärares behov av begriplighet och användbarhet eller
tillfredsställer forskarvärldens krav på vetenskaplighet. Den sortens dåliga kompromisser bör kunna
undvikas i Uppsala där lärarutbildningarna har bred kontaktyta med både skolväsendet och många av
universitetets institutioner.
I dag är uppfattningen populär att lärarutbildningen bör bli mer yrkesinriktad och krypa närmare inpå
skolans vardag. Jag tror tvärtom. Den till universitetet förlagda delen av lärarutbildningen skall vara
ett ställe där horisonterna vidgas och där undervisningen tjänar som en gedigen förberedelse för olika
3
D. Broady, Skolmästarkonst och vetenskap. Installationsföreläsning, Uppsala universitet den 16 oktober 1998
slags levnadsbanor. Uppfattningen att lärarkandidater utbildas för ett enda yrke gör utbildningen
mindre attraktiv och vilar dessutom på en illusion. Faktum är att många med lärarutbildning i bagaget
ägnar sig åt annat. Det är i sig inget att sörja över. De tekniska högskolorna räknar inte med att
samtliga teknologer skall bli driftsingenjörer. Medicinarna har knappast något emot att somliga
kandidater blir administratörer eller forskare eller att Lars Gyllensten och P. C. Jersild blev författare.
För studenter med håg och fallenhet kan en lärarutbildning som erbjuder möten med levande
forskningsmiljöer fungera som en förstuga till forskarutbildningen. Lärarutbildningarna i Uppsala är
knutna till många bland universitets institutioner och borde kunna öppna vägen till forskarutbildning i
åtskilliga ämnen, däribland mitt eget ämne som är pedagogik.
*
När pedagogiken lösgjorde sig från den praktiska filosofin och blev ett eget universitetsämne i vårt
land — den första professuren tillsattes i Uppsala 1910 — var tanken att det skulle tjäna
lärarutbildningens behov. De blivande läroverkslärarna skulle slippa resa till Tyskland för att
förkovra sig. Inledningsvis bar ämnet en humanistisk prägel med starka inslag av pedagogisk filosofi
och pedagogikhistoria. Även psykologisk teori spelade redan från början stor roll och kom att
fullständigt dominera ämnet under ett halvsekel, fram till 1970-talets inflöde av
samhällsvetenskapliga traditioner. I dag är pedagogik som forskningsämne i Sverige samlingsnamnet
för en hel rad traditioner: filosofiska, psykologiska, sociologiska, historievetenskapliga,
statsvetenskapliga, etnologiska, lingvistiska och andra — på sistone har informatik och datalogi
tillkommit — vilkas verktyg tillämpas på problem som har med utbildning, undervisning, uppfostran
och kulturförmedling att göra.
Meningarna har skiftat om vari pedagogikämnets kärna skulle bestå. Studier av begåvningsskillnader
och inlärning, sades det för ett halvsekel sedan. Utvecklingspsykologi och socialpsykologi
dominerade för trettio år sedan. Under de senaste decennierna har buden varit många:
undervisningsprocessen, sociala betingelser, de studerandes föreställningsvärldar,
undervisningsinnehåll, interaktion mellan lärare och elever och så vidare. Personligen önskar jag att
pedagogikhistoria återtar sina forna centrala placering, och glädjs åt den renässans som kan skönjas
efter en lång nedgångsperiod (när svensk pedagogisk forskning amerikaniserades efter andra
världskriget var Wilhelm Sjöstrand här i Uppsala ganska ensam om att värna pedagogikhistoriens
ställning). Men jag och mina kolleger må hysa vilka personliga preferenser som helst, det enda vi
säkert vet om framtiden att något annat kommer att betraktas som ämnets kärna. Ifall fysiologerna
och genetikerna fortsätter sina landvinningar har vi att vänta etablering av specialiteter som
biopedagogik eller neuropedagogik.
Oavsett vilken specialitet som för ögonblicket har övertaget, tror jag att pedagogik som
forskningsämne med ett ord bäst kan rubriceras som ”bildningsvetenskap”, vilket är mitt förslag till
försvenskning av Durkheims term science de l’éducation. Bildning är en brukbar svensk översättning
av franskans éducation med dess breda innebörd av kultivering, utbildning, undervisning, uppfostran
och allt vad därtill hör.
Håll isär undervisningskonst och vetenskap, löd Durkheims rekommendation i början av vårt sekel.
Den står sig fortfarande. Det ena är inte mera värt än det andra, men konsten att undervisa och
uppfostra som utövats i alla tider är något helt annat än den bildningsvetenskap som Durkheim
förutspådde skulle växa fram ur ämnen som sociologi och psykologi.
Däremellan, mellan konst och vetenskap, placerade Durkheim den verksamhet han benämnde
”praktisk teori” och vars syfte är att vägleda läraren eller uppfostraren. Pedagogik som praktisk teori
utgår från frågan om hurdan skolan borde vara. Det är pedagogik i denna mening som brukar dryftas
4
D. Broady, Skolmästarkonst och vetenskap. Installationsföreläsning, Uppsala universitet den 16 oktober 1998
vid frukostbordet och i den offentliga debatten och statliga utredningar, medan bildningsvetenskap
utgår från frågan varför skolan är som den är.
*
Det pedagogiska bildningsbegreppet växte fram inom tyskt språkområde ytterligare hundra år
tidigare, under sent 1700-tal och tidigt 1800-tal, och har fortlevt i 1900-talets europeiska
reformpedagogik och amerikanska progressivism. Denna klassiska tanke att människan bildar sig, det
vill säga formar sig till något inte på förhand givet, är oförenlig med den nyare petrifierade
föreställningen om bildning som en uppsättning färdigstöpta kunskaper och förhållningssätt. Den
skiljer sig också från den idé om målstyrning som genomsyrat det senaste decenniets skolpolitik. Mätt
med den klassiska bildningstankens måttstock har en lärare som på förhand ställer upp mål och leder
eleverna dit och bara dit misslyckats.
Jag har i olika sammanhang försökt aktualisera den klassiska bildningstanken, men inte för att det
skulle vara möjligt för oss att överta den oförändrad. Till allt det som skiljer vår tids tänkande från
upplysningens och romantikens bildningsfilosofi hör samhällsvetenskapernas frammarch. Vi vet i dag
alldeles för mycket om bildningens sociala och kulturella förutsättningar för att kunna bortse från
frågorna om makt och herradöme.
Jag kan inte tänka mig en bättre symbol för den vetenskapliga och pedagogiska makten än två
föremål som ni i denna stund har framför ögonen. Bakom mig ser ni Uppsala universitets två
silverspiror som i snart fyrahundra år tagits fram vid promoveringar och installationer för att
representera universitetets och rektors makt och myndighet. Det är märkligt hur spiran fungerat som
maktens emblem tvärs genom historien, från kungaspiror och biskopskräklor till marskalkstavar,
universitetsscepter och kanske lärarens pekpinne. Hos Homeros får skeptron, härskarstaven,
representera rätten att tala, rätten att döma och rätten att tysta den som talar fel. När de grekiska
hjältarna samlas till rådslag sätts ett skeptron i handen på den som tilldelas rätten att ta till orda.
Finast är förstås Agamemnons skeptron, förfärdigat av Hefaistos på uppdrag av Zeus, men varenda
småkung tycks ha haft ett eget.
Ett egendomligt sammanträffande är att vi i femton års tid inom den forskningsgrupp för utbildnings-
och kultursociologi, som jag tagit med till mitt nya arbete här i Uppsala, till logotyp använt en
stiliserad avbildning av en av Uppsala universitets spiror. Inte för att signalera en förbindelse med
Uppsala, som inte funnits förrän nu, utan helt enkelt för att det är svårt att hitta en mer passande
svensk symbol för det som varit föremål för gruppens studier. Jag skall ge ett par exempel.
*
Åtskilliga forskningsprojekt och avhandlingsarbeten har kretsat kring frågan hur skolelevers eller
studenters innehav av ”kulturellt kapital” och andra tillgångar kan förklara vad som sker i mötet med
skolan, universitetet eller yrkeslivet. I undersökningarna av vad de studerande har i bagaget har vi
bland annat upprättat totalregister över alla svenska högskolestudenter och gymnasieelever under
vissa år, och då laborerat med upp till 111 kategorier för socialt ursprung. Vi har med andra ord skiljt
mellan civilingenjörsbarn, läkarbarn, psykologbarn osv. — allt i avsikt att komma bort från den
sedvanliga endimensionella uppdelningen i överklass, medelklass, arbetarklass, eller socialgrupp 1, 2,
3. Även om man antar att samhällsstegen har fler än tre pinnar kvarstår problemet. Stegen är en dålig
metafor för ett socialt rum som utbreder sig i mer än en dimension. Många utslagsgivande sociala
förflyttningar, utbyten, allianser och strider äger rum i mer eller mindre ”horisontell” led, det vill säga
mellan sociala grupper som förfogar över symboliska eller materiella tillgångar av jämförbar
omfattning men av olika art. Somliga besitter pekuniära tillgångar, andra kulturellt kapital, åter andra
förankring i politikens fält eller i fackföreningsrörelsen. Utbildningsociologin har alltför länge stirrat
sig blind på enbart den vertikala mobiliteten. Tänk om svenska emigrationsforskare skulle nöja sig
5
D. Broady, Skolmästarkonst och vetenskap. Installationsföreläsning, Uppsala universitet den 16 oktober 1998
med källmaterial som prioriterar nord-sydliga förflyttningar och därmed ger bättre besked om de
utvandrare som under förra seklet begav sig ned till Sveriges egen lilla koloni Saint Barthélemy på
sjuttonde breddgraden än om dem som avreste till New York på den fyrtionde!
Med hjälp av statistiska indikatorer på olika slags tillgångar jämte enkäter och intervjuer har vi spårat
hierarkier och polariteter mellan skilda grupper bland svenska elever och studenter och mellan de
utbildningsinstitutioner som de befolkar. På kartorna vi ritat upp är den mest framträdande
”horisontella” polariteten den som skiljer ekonomistuderande från dem med en mer intellektuell
inriktning. Låt mig nämna en fråga som i våra intervjuer och enkätformulär tillhört de mest
utslagsgivande, nämligen: Äger du en kalender där du skriver in sådant som har med kurser och
tentor att göra? Alla ekonomistudenter uppger att de har en kalender. Bland journalistikstudenterna,
särskilt de manliga, finns få som svarar ja. Förklaringen är att studierna för de sistnämnda framstår
som ett personlighetsutvecklingsprojekt, oförenligt med den kamreraraktiga hållning som det skulle
innebära att tillstå att man nyttjar en kalender.
På senare år har vi uppmärksammat ”transnationella” tillgångar såsom språkfärdigheter,
utlandsstudier, förtrogenhet med andra kulturer och sociala kontaktnät i andra länder. Intressant är att
uppåtstigande grupper kan utmana de traditionella svenska eliterna genom att hävda att framtiden
tillhör dem som läst vid lärosäten som Collège d’Europe i Brügge snarare än vid Handelshögskolan
eller Tekniska högskolan. Satsningar på ”internationalisering” är som bekant ett medel även i kampen
utbildningsinstitutionerna emellan. Våra studier visar att detta gemensamma slagord motsvaras av vitt
skilda strategier. De svenska institutioner som är mest välförsedda med symboliskt kapital utnyttjar
utbytesavtal och forskningssamarbete med välrenommerade utländska partners, undervisning på
främmande språk eller anpassning till amerikanska modeller för att tävla med ledande lärosäten
runtom i den västliga världen. Mindre bemedlade institutioner använder i stället sådana tillgångar för
att investera på hemmamarknaden, det vill säga som vapen i konkurrensen med andra svenska
gymnasieskolor, högskoleutbildningar eller forskningsmiljöer.
*
Samhällsvetenskapens verktyg låter oss bättre begripa bildningens villkor men ger förstås inte hela
sanningen. Det finns skäl att också bevara arvet från den idealismens epok då pedagogik i modern
mening växte fram. Vi bör med andra ord hålla fast vid tanken att bildning överskrider de givna
betingelserna. Arton veckor, mer skolgång fick Robert aldrig. Ändå kom mötet med skolmästaren att
prägla hans levnadsbana, på gott och ont. Hade han inte läst Naturläran hade han kanske blivit kvar i
det småländska stenriket. Under lyckosamma omständigheter hade han gift sig till ett litet hemman
och levt ett lugnare liv än det som väntade i Amerika. Bildning är ett riskabelt företag.
Texten är författarens installationsföreläsning vid Uppsala universitet den 16 oktober 1998,
då han tillträdde professuren i pedagogik med inriktning mot lärarutbildningarnas pedagogik.
