Sydvästra australiens unika växtvärld

Abstract

Det sydvästra hörnet av Australien har en flora som är mycket artrik med många endemer och andra egenheter. Här berättar Per och Anna Milberg om orsakerna och ger exempel på några iögonfallande växtgrupper.

Full text

318 SVENSK BOTANISK TIDSKRIFT 2001:95:6
Det sydvästra hörnet av Australien har
en flora som är mycket artrik med
många endemer och andra egenheter.
Här berättar Per och Anna Milberg
om orsakerna och ger exempel på
några iögonfallande växtgrupper.
TEXT OCH FOTO:
PER MILBERG & ANNA MILBERG
Sverige ligger i en del av världen
där marken för 15 000 år sedan
låg under inlandsis. Detta inne-
bär att nästan alla växtarter invandrat
hit. Bara ett fåtal har sedan dess ut-
vecklats på plats. På andra håll i värl-
den är situationen en helt annan. En
sådan plats är sydvästra Australien som
under mer än 200 miljoner år har
varit förskonad från nedisningar, vul-
kanism och bergskedjeveckningar, och
dessutom förblivit över havsytan. Detta har ska-
pat ett åldrigt landskap med extremt urlakade
och näringsfattiga jordar.
Förutom det mycket gamla landskapet besit-
ter Australien en annan unik egenskap: livet på
denna kontinent har under de senaste 30 miljo-
nerna år utvecklats praktiskt taget utan något
inflöde av arter från andra håll. Jämfört med
andra kontinenter, Antarktis undantaget, är detta
unikt. De flesta av oss tänker kanske främst på
pungdjuren som differentierat i många riktning-
ar i Australien och vars representanter intar näst-
an identiska ekologiska nischer som placentadjur
på andra håll. Isoleringen har även satt sina spår
i växtvärlden genom att möjliggöra överlevnad
av organismer med ursprung från den gamla
Gondwanakontinenten (Hopper m.fl. 1996,
Tyrberg & Milberg 1998).
Sydvästra
Australiens
unika
växtvärld
Brand är en viktig faktor för växtligheten i södra Västaustralien.
Elden dödar många växter samtidigt som den frigör mineral-
näringsämnen. Hos många arter utlöses därför groning, frö-
spridning eller blomning av eld. På bilden blommar ett grästräd
Xanthorrhoea sp. efter en omfattande brand i Stirling Range
National Park.

SVENSK BOTANISK TIDSKRIFT 2001:95:6 319
Medelhavsklimat
Medelhavsklimat förekommer på kontinenternas
västsidor mellan subtropiska öknar och tempere-
rade områden och kännetecknas av heta, torra
somrar och regniga, milda vintrar. Förutom
Medelhavsområdet har Kalifornien, centrala
Chile, Kapprovinsen i Sydafrika och Sydväst-
australien medelhavsklimat (Dallman 1998).
Man anser att medelhavsklimat utvecklades
för 5 miljoner år sedan i samband med klimat-
försämringen som ledde fram till nedisningarna.
Nedisningen i Antarktis kan dock ha
startat tidigare, kanske för 25 miljo-
ner år sedan. I så fall är det möjligt
att medelhavsklimat har en längre his-
toria i Australien än på andra håll.
Gemensamt för dessa klimatområden
är att de har en mycket artrik flora
(Cowling m.fl. 1996, Myers m.fl.
2000).
Artrikedom
Det finns ungefär 8 000 kärlväxtarter
i området med medelhavsklimat i
sydvästra Australien (Hopper m.fl.
1996). I Fitzgerald River National
Park (3 290 km2) har man, till exem-
pel, noterat mer än 1 750 kärlväxtar-
ter (därtill bör man lägga ett antal
ännu icke namngivna samt ett okänt
antal oupptäckta) varav drygt 70 är
endemiska för parken.
Artrikedomen på den mindre ska-
lan i hedvegetationen är också stor: på
en yta av 10 gånger 10 meter har mer
än 110 arter noterats. Betänker vi
sedan att en direkt angränsande yta
kanske bara har 60 procent gemen-
samma arter är artrikedomen impo-
nerande. Rör vi oss sedan 500 meter
bort kan andelen gemensamma arter
ha sjunkit till 40 procent. Märk väl
att detta inte beror på skarpa gradien-
ter i jordart eller topografi, utan vi rör
oss i ett till synes homogent landskap.
Endemism
Minst 75 procent av kärlväxtarterna är ende-
miska, alltså geografiskt begränsade till Sydväst-
australien. Det finns flera endemiska släkten och
en endemisk familj (Cephalotaceae, med en art
säckfälla Cephalotus follicularis Albany Pitcher
Plant). Förutom att det finns ett stort antal arter
i Sydvästaustralien så har många av dessa, jäm-
fört med andra delar av världen, en unik evolu-
tionär historia. Orsaken är förstås att området
varit isolerat under lång tid. Isoleringen av det
MILBERG & MILBERG
Fruktställning hos Banksia brownii (Feather-leaved banksia).
Knölarna på den 10 cm höga ”kotten” är hårda, förvedade
strukturer som innehåller två frön. Dessa öppnas först efter
att kotten har brunnit.Trots ett stort antal blommor brukar
bara ett fåtal frön bildas i banksiornas blomställningar.

320 SVENSK BOTANISK TIDSKRIFT 2001:95:6
sydvästra hörnet av Australien gentemot resten
av kontinenten har upprätthållits av öknar och
hav men också med hjälp av jordarter. Många
australiska växter har nämligen ett evolutionärt
ursprung på sura, urlakade jordar skapade av
vittrad granit. Detta innebär att den kalksten
som för 30 miljoner år sedan avsattes i ett hav
och idag utgör den så kallade Nullarbor Plain
(alltså ”slätten utan träd”) med sina kalkrika jor-
dar utgör en effektiv barriär som avgränsar Syd-
västaustralien i öster.
Speciellt är att det finns relativt få familjer
och släkten medan antalet arter per släkte ofta är
stort. Vi kan tolka detta som om det har pågått
en intensiv artbildning under senare årmiljoner.
En konsekvens av detta är att man som tillfällig
besökare ganska snabbt kan få en överblick över
släktena, medan bara specialister kan lära sig de
många arterna inom en del släkten.
Ekologi
Förutom hög artrikedom och endemism finns
också många ovanliga ekologiska anpassningar
till faktorer som präglar naturen i denna del av
världen.
Brand. Områden med medelhavsklimat har rela-
tivt hög produktion av biomassa och den långa
varma torrtiden gör att det finns mycket som
kan fatta eld i naturen. I sydvästra Australien
brinner det nu för tiden 2–20 gånger per 100 år,
men hur ofta brann det innan människans
ankomst? Eftersom hon antagligen, liksom på
andra håll i världen, varit intresserad av att mani-
pulera naturen genom brand, kan vi misstänka
att det brinner betydligt oftare nu än vad som
tidigare var ”naturligt”. Vi kan dock se att mäng-
der av arter idag har anpassningar till brand och
att dessa borde ha utvecklats under en betydligt
längre tidsrymd än de cirka 50 000 år människor
funnits i området.
Bland buskar finns två olika livsformer som
på engelska kallas för ”sprouters” (skottskjutare)
och ”seeders” (fröare). Den första gruppen rege-
nererar vegetativt efter brand genom att skicka
upp skott ifrån en lignotuber (Milberg & Tyr-
berg 2001) eller annat organ under markytan.
”Seeders” däremot måste regenerera från frö
eftersom hela individen dör vid brand.
Detta för oss osökt in på det faktum att frö-
föryngring är koncentrerad till tidpunkten allde-
les efter en brand. Då finns nämligen dyrbara
mineralnäringsämnen lätt tillgängliga och kon-
kurrensen från vuxna individer är minimerad.
Därför har otaliga buskar och träd, särskilt inom
Banksia, Hakea och Eucalyptus, egenheten att låta
fröproduktionen sitta kvar uppe i kronan år efter
år i vad som kan kallas en ovanjordisk fröbank
som ökar för varje år (Lamont m.fl. 1991).
Detta frökapital måste dock skyddas, dels från
de höga temperaturer som uppstår i en brand,
dels från de otaliga djur för vilka frön utgör ett
veritabelt smörgåsbord av dyrbara näringsämnen.
Fröna är därför förpackade i mer eller mindre
kraftiga, förvedade strukturer som öppnar sig
först när moderplantan är död, eller när frukten
hettats upp (Lamont & Groom 1998). För att
komma åt de stora fröna av Xylomemum-arterna
(Woody Pear) brukade aboriginerna plocka fruk-
terna av träden och lägga dem i en hög vid stam-
mens fot. När gruppen sedan återkom till
samma plats efter en månad eller två hade fruk-
terna öppnat sig.
Näringsfattiga jordar. Australien domineras av
mycket gamla bergarter och nästan total brist på
tektonisk aktivitet. Den sydvästra delen har dess-
utom befunnit sig över havsytan under de senas-
te 200 miljonerna år vilket inneburit att mineral-
näringsämnen lakats ur och att jordarna är fatti-
ga på lättrörliga, och därmed för växterna lättill-
gängliga, näringsämnen. De mer eller mindre
regelbundet uppträdande bränderna innebär
vidare att kväve förloras till atmosfären och att
mullhalten i jordarna är låg. Faktum är att man
ibland undrar om man överhuvudtaget kan tala
om ”jord” i vissa sandmarker.
Pollinatörer. Det är påfallande hur mycket resur-
ser många växtarter i Västaustralien satsar på att
producera blommor och nektar. En orsak till den
extrema blomsterprakten, och det faktum att
MILBERG & MILBERG

SVENSK BOTANISK TIDSKRIFT 2001:95:6 321
man hittar blommor alla tider på året, är att
många arter utvecklats tillsammans med fåglar
och pungdjur som kräver mycket föda året runt.
Bland däggdjuren i tropikerna finns många flad-
dermöss som är pollinatörer men unikt för
Australien är att flera pungdjursarter helt eller
delvis lever på nektar. Ungefär 15 % av växtar-
terna i sydväst är pollinerade av ryggradsdjur.
I flera olika släkten finns buskar där enstaka
blombärande skott sticker upp högt över övrig
vegetation. Vi kan tolka detta som att växterna
konkurrerat om fågelpollinatörer och att evolu-
tionen drivit fram högt burna blomställningar.
Nederbördsgradient. Australien är monotonins
förlovade land och dramatisk topografi är en
exklusivitet. Istället har vi ganska långsamma
gradienter från de fuktigare kustområdena till
torrområdena i de centrala delarna av kontinen-
ten. En av de mer magnifika gradienterna man
kan följa är från det sydvästligaste hörnet, där
man på vissa platser har mer än 3 000 mm i års-
nederbörd och en relativt jämn fördelning över
året, till öken inne i landet (Beard 1990).
I den fuktigaste delen av gradienten hittar vi
imponerande karriskogar med Eucalyptus diversi-
color som är världens näst högsta angiosperm.
Lägre nederbörd sammanfaller med mer lågvux-
na men slutna jarrah-skogar som domineras av
E. marginata, en art vars ved är resistent mot ter-
miter och därmed har mycket värdefullt virke.
Därefter kommer vi till ljusare och luftigare
wandoo-skogar E. wandoo, som idag till stor del
röjts för jordbruksmark. Förflyttar vi oss ännu
längre in möter vi glesa ”eucalypt woodlands”,
alltså trädbevuxen mark med 10–30 % kron-
täckning, sedan lågvuxen ”mallee scrub” (mallee
är ett kollektivnamn på täta, små, lågvuxna klo-
ner av eukalypter; se Milberg & Tyrberg 2001).
Avslutningsvis hamnar vi i ökenvegetationen
”mulga”, som är en buskmark dominerad av
Acacia och som kallas ”mulga” efter den vanliga
arten A. aneura.
På de sämsta jordarna hittar man en nästan
trädlös vegetation som efter ett ord på ett abori-
ginerspråk kallas ”kwongan”. Denna buskdomi-
nerade miljö är mycket artrik och uppvisar mån-
ga spännande anpassningar till brand, närings-
fattigdom och samevolution med insekts- och
”ryggrads”-pollinatörer (Pate & Beard 1984).
MILBERG & MILBERG
Geraldton
Albany
Perth
Esperance
400
600
800
1000
1400
Fitzgerald River
National Park
Stirling Range
National Park
Dryandra Forest
I sydvästra Australien minskar årsnederbörden
med avståndet från kusten. Nationalparkerna på
kartan utgör,tillsammans med ett område norr
om Perth, diversitetscentra vad gäller kärlväxter.

322 SVENSK BOTANISK TIDSKRIFT 2001:95:6
Spännande växtgrupper
Det är många släkten och arter som är värda
uppmärksamhet. Här har vi valt ut några som är
särskilt påfallande för en tillfällig besökare.
Proteaceae. Denna stora familj, som nästan helt
är begränsad till delar av det gamla Gondwana-
land (jfr Tyrberg & Milberg 1998), har sina
mest framträdande arter i Kapprovinsen i
Sydafrika (bland annat Protea) och i Australien.
I sydvästra Australien finns många släkten, varav
flera endemiska. De mest iögonfallande presen-
teras nedan.
Banksia, med 76 arter begränsade till Austra-
lien, är särskilt dominerande i sydväst där 61
arter sätter sin prägel på buskmarkerna (George
1996). Några arter är träd, de flesta buskar med-
an några har krypande stammar. Gemensamt för
alla arter är de stora blomställningarna och ofta
MILBERG & MILBERG
I den magra jorden blommar en Banksia repens
(Creeping banksia). Blomställningen är cirka 10 cm
hög, och pollineras främst av fåglar och pungmöss.
Röd banksia Banksia coccinea är
endemisk för sydvästra Australien.
Den naturtyp som i Australien kallas kwongan domineras av låg-
växta buskar och enstaka träd. I sådan vegetation i Fitzgerald
River National Park når buskarna till midjehöjd, medan enstaka
blombärande skott kan vara uppemot 2 meter. I mitten en röd
banksia Banksia coccinea (Scarlet banksia).

SVENSK BOTANISK TIDSKRIFT 2001:95:6 323
mycket vackra bladen. Dessa är för övrigt typis-
ka för många icke-lövfällande arter i medelhavs-
områden genom att vara mycket styva och hårda
(sklerofylli).
Hakea har också sitt diversitetscentra i sydväs-
tra Australien där man kan hitta 102 arter
(Young 1997, 2000a, b). Släktet uppvisar myck-
et stor variation vad gäller blad- och fruktform
och de senare är, liksom hos Banksia, förvedade.
Dryandra är ett endemiskt släkte för sydvästra
Australien och innehåller 93 arter (Flora of
Australia 1999). Det är uppkallat efter Jonas
Carlsson Dryander (1748–1810). Denne Linné-
lärjunge arbetade i London 1782–1810 bland
annat med Joseph Banks samlingar (Banks, som
fått släktet Banksia uppkallat efter sig, botanise-
rade tillsammans med Daniel Solander i östra
Australien under Cooks första resa 1770). Vidare
var Dryander bibliotekarie vid Royal Society och
en av grundarna av Linnean Society i London.
Värt att notera i sammanhanget är att Dryan-
dra Forest, som domineras av eukalypter och
Dryandra-buskar, är en suverän plats att nattetid
se sällsynta pungdjur. Där har man nämligen
försökt hålla tillbaka antalet av den införda räven
genom upprepade förgiftningskampanjer. Detta
har inneburit att den geografiska platsen ”Dry-
andra” blivit ett begrepp för naturintresserade i
denna del av världen. Få känner dock till Jonas
från Göteborg.
Liksom Banksia har Dryandra stora blomställ-
ningar som är typiska för fågel- och pungmöss-
pollinering. Några Dryandra-arter har blommor
som sitter lågt, är riktade neråt och nästan oåt-
komliga från ovan samt utsöndrar en unken söt-
aktig doft nattetid. Dessa pollineras huvudsakli-
gen av nattaktiva, marklevande pungmöss.
MILBERG & MILBERG
Till vänster: Kwonganvegetation
med grästrädXanthorrhoea,
kottepalmer Macrozamia fraseri
och flera akaciabuskar. Träden
i bakgrunden är eukalypter
Eucalyptus erythrocorys som
växer på en kalkstensbildning.
Nedan: Öppen eukalyptskog
(främst Eucalyptus wandoo och
E. accedens) i Dryandra forest.
I buskskiktet växer bland annat
olika arter av Dryandra.Till
höger i bilden syns en stor
dryandrabuske, med karaktä-
ristiskt gula blomställningar.

324 SVENSK BOTANISK TIDSKRIFT 2001:95:6
Myrtaceae. Eucalyptus beskrevs relativt ingående
i en tidigare artikel i SBT (Milberg & Tyrberg
2001). Här vill vi därför bara påpeka att bland
de 285 arter som är begränsade till sydväst
(Brooker & Kleinig 1990) finns arterna med de
största, de mest bjärt färgade blommorna samt
med de mest anmärkningsvärda frukterna. Andra
Myrtaceae-buskar med rik blomning tillhör släk-
ten som Beaufortia, Calothamnus, Calytrix, Cha-
melaucium, Darwinia, Hypocalymma, Kunzea,
Melaleuca och Verticordia.
Orchidaceae. Den orkideintresserade har fullt
upp i denna del av världen för här finns massor
av arter, samtliga marklevande (Hoffman &
Brown 1992). Många uppträder främst åren när-
mast efter en eld och utnyttjar alltså den relativa
näringsrikedom som finns då. Släktet Caladenia
bör nämnas (91 arter) samt den mycket märkliga
Rhizanthella gardneri (Underground Orchid)
som blommar och sätter frö under jord!
Arterna i det endemiska släktet Drakaea som
vi kan kalla hammarorkideer (Hammer Orchids;
nio arter) hör till de mer bisarra. Blomman har
ett utseende och utsänder en doft gör att den
liknar vinglösa honor av thynnid-steklar. Honan
hos dessa steklar klättrar upp i toppen på ett gräs-
strå i väntan på den flygande hanen som letar upp
och flyger iväg med henne till en plats lämplig för
parning och äggläggning. Hammarorkideens
blomma går dock inte att flyga iväg med: Efter-
som den stekelliknande delen sitter fast med något
som kan liknas med ett gångjärn, kommer hanen
att kastas fram och tillbaks när han försöker lyfta.
Under denna brottningsmatch med blomman
fastnar pollinierna på insektens rygg.
Xanthorrhoeaceae. De klassiska australiska gräs-
träden (Grass Trees), det vill säga Xanthorrhoea
och Kingia, tillhör en udda familj bland mono-
kotyledonerna. Den på sina ställen mycket vanli-
ga X. preissii blommar nästan enbart efter brand
och blomställningen sätter spår i tillväxtmönstret
hos växten. Eftersom man även kan avläsa den
årliga tillväxten, blir det möjligt att bestämma
hur ofta det har brunnit på en plats under de
senaste 200 åren. Vi kan alltså få en bild av hur
brandfrekvensen ändrats sedan den europeiska
kolonisationen av västra Australien som tog fart
på 1830-talet (Ward m.fl. 2001).
Loranthaceae. Om man besöker den sydvästra
delen av Australien i december, en tid då man
plågas av flugor och värme, kan man avnjuta den
magnifika blomningen hos Nuytsia floribunda,
Västaustraliens ”Christmas Tree”. Förutom att
dessa träd är mycket vackra när de är översållade
med kraftigt gula blommor är de också mycket
egendomliga. Arten är nämligen en trädformig
rotparasit, den enda i mistelfamiljen Lorantha-
ceae. Arten bildar kloner som kan täcka en kva-
dratkilometer och den kan parasitera på mer än
500 olika arter. Enstaka eller små grupper av
Nuytsia är ofta de enda träden i sandhedsvegeta-
tion. Arten har ett haustorium, alltså den del där
parasiten vidhäfter sin värd, som är ovanligt: den
klipper helt enkelt av roten.
Arten skapar ekonomiska problem genom att
dess haustorium även ger sig på icke-biologiskt,
nedgrävt material. Den kan etsa sig in i och
kortsluta el- och telekablar och punktera ned-
grävda bevattningsrör (främst ett problem vid
golfbanor). När man drog fiberoptiska kablar
tvärs över Australien fick man göra specialarran-
gemang i Sydvästaustralien med en extra inkaps-
ling på grund av denna vackra halvparasitiska
trädart.
Haemodoraceae. En spektakulär grupp inom
denna gamla och huvudsakligen sydliga familj
utgör Kangaroo Paws, det vill säga ”kängurutas-
sarna”. Dessa tillhör en liten och endemisk
grupp med två släken: Anigozanthos och Macro-
pidia (Hopper 1993). En art utgör det botaniska
bidraget till delstatsemblemet och några arter
kan man hitta hos svenska blomsterhandlare.
Kängurutassarna pollineras främst av fåglar men
vissa arter får också besök av små pungdjur.
Mimosaceae. Av de 950 arter Acacia som för
närvarande urskiljts i Australien finns mer än
400 i sydväst. Flera utmärks av ovanliga fyllodier
MILBERG & MILBERG

SVENSK BOTANISK TIDSKRIFT 2001:95:6 325
(bladlikande stamdelar) och/eller överdådig
blomning.
Fabaceae. Det finns många ärtväxtarter, en del
spektakulära med mycket riklig blomning, men
här vill vi bara nämna att det finns en del myck-
et giftiga arter. Flera arter inom släktena Gastro-
lobium och Oxylobium innehåller giftet mono-
fluoroacetatsyra (Anonym nd).
Giftet har används mot kaniner, och på sena-
re tid mot rävar och katter i nationalparker och
naturreservat i Västaustralien. De inhemska
däggdjuren är nämligen relativt toleranta mot
giftet, medan införda arter är mycket känsliga.
Till exempel räcker det med mindre än 70 gram
färska blad för att döda ett fullvuxet får. Att ha
så här farliga växter på sina betesmarker kunde
förstås betyda katastrof, och mycket energi har
genom åren lagts på ”poison picking” för att eli-
minera giftiga, eller förmodat giftiga, ärtväxter.
Droseraceae. Drosera är ett av de få släkten man
som svensk känner igen hemifrån. Dock växer
de inte på näringsfattig myrmark som i Sverige
utan på näringsfattig sand- eller lateritjord. Det
finns 86 arter i delstaten. Förutom små rosettbil-
dare finns också klättrande arter där de klibbiga
bladen fungerar som klängen.
Hot och skydd
Efter att ha levt i relativ ostördhet under många
årmiljoner drabbades livet i denna del av Austra-
lien av människan i två omgångar. Första vågen
kom någon gång för 40 000–60 000 år sedan
och innebar en ökning av brandfrekvensen och
utdöende av större ryggradsdjur (Flannery 1994).
Den andra vågen kom när européer bosatte sig i
området på 1820-talet. Under 1800-talets andra
hälft omvandlades en enorm areal från gles euka-
lyptskog till jordbruksmark. Under 1900-talets
andra hälft, med hjälp av statssubventioner, för-
bättrad jordbruksteknik och superfosfat, gav
man sig på de mer marginella markerna.
Detta har totalt omvandlat landskapet och
innebär att den ursprungliga naturen nu är frag-
menterad, att populationer ofta är små och att
pollinerare försvunnit. Faktum är att denna del
av värden erbjuder fantastiska möjligheter för
den som vill studera effekter av fragmentering
(Saunders 1987, Lamont m.fl. 1993, Abensperg-
Traun & Smith 1999, Miller & Cale 2000). På
1960-talet infördes regeln att korridorer av
naturlig vegetation skulle sparas längs vägarna
när ny jordbruksmark bröts. Alltså kan vi idag
utvärdera vilken betydelse korridorer kan ha
inom naturvården (Saunders & Hobbs 1991).
En konsekvens av europeisk kolonisation har
varit det enorma inflödet av arter som evolverats
på andra håll. En del av dessa orsakar svåra
naturvårdsproblem på kort sikt, medan den mer
långsiktiga effekten är oöverskådbar (Low 1999).
Som tidigare antyddes är räven ett allvarligt hot
mot inhemska, mindre pungdjur. På växtsidan
finns mängder av arter, och en bok som publice-
rades nyligen innehöll de 800 vanligaste ”ogrä-
sen” (Hussey m.fl. 1997; se även webbaddress
nedan). Kanske ska gräsen lyftas fram som en
särskilt viktig grupp. De är nämligen inte så
betydelsefulla i naturlig vegetation, men har
införts i mycket stor mängd för att förbättra
betesmarkerna (Lonsdale 1994). Vissa gräs har
förvildats, vilket inneburit förändringar i hur
ofta och hur hårt det brinner, något som gene-
rellt gynnat gräsen (Milberg & Lamont 1995).
Phytophtora cinnamomi, en införd oomycet
(svamplikande organism; släkt med den orga-
nism som orsakar bladmögel och brunröta hos
potatis), utgör dock det allvarligaste ”växt”-hotet
mot den ekologiskt och fylogenetiskt unika flo-
ran i området (Wills 1992). Familjerna Protea-
ceae och Epacridaceae (en sydlig familj närståen-
de Ericaceae) är särskilt sårbara, liksom en del
arter i Myrtaceae. Oomyceten upptäktes först på
Jarrah (Eucalyptus marginata), det mycket värde-
fulla skogsträdet, och kallas därför ofta för
”Jarrah Dieback”. Spridning sker främst med
infekterad jord och för att begränsa vidare sprid-
ning har terrängkörning med motorfordeon för-
bjudits och småvägar spärrats av.
Brandregimen är en oundgänglig del av sköt-
seln av naturreservat och nationalparker i (näst-
an) hela Australien. Försöker man hindra brand,
MILBERG & MILBERG

326 SVENSK BOTANISK TIDSKRIFT 2001:95:6
ackumuleras med tiden mycket biomassa och när
det oundvikligen tar eld, blir branden oerhört
kraftig och dödar mycket. Om man bränner ofta
(vilket personer som bedriver skogsskötsel före-
språkar), kan det leda till att arter som överlever
brand endast i form av frö (obligate seeders),
kanske inte hinner nå tillräcklig storlek för att
hinna sätta frö mellan bränderna.
Bidrag till hortikulturen?
Med tanke på de många arterna med stora, stadi-
ga, varaktiga och ryggraddjurspollinerade blom-
mor, är det lite märkligt att så få västaustraliska
växter funnit spridning i den globala hortikultu-
ren. I Västaustralien förekommer en så kallad
”wildflower trade” där licensierade plockare skör-
dar en del vildväxande arter varav det mesta går
på export, både som färskt och torkat material.
De största kvantiteterna kommer från Banksia
hookeriana medan andra arter som B. coccinea
och Chamelaucium uncinatum (Geraldton Wax)
(Myrtaceae) också odlas i plantager. I svenska
blomsteraffärer och i exklusivare frökataloger kan
man finna kängurutassar (Anigozanthos). Flera
hybrider förekommer och de säljs både som
snittblommor och krukväxter. Andra arter med
ursprung i Sydvästaustralien är den mycket
spridda sideneternellen Rhodanthe manglesii samt
MILBERG & MILBERG
Blomman hos orkidésläktet Drakaea (Hammer orchids) är försedd med ett märkligt ”gångjärn”.När den
pollinerande stekelhanen försöker flyga iväg med den honlikande delen av blomman viker sig ”gångjärnet”
och hanen kastas mot den fasta delen av blomman. Hanen brukar vara envis och kastas fram och tillbaks
åtskilliga gånger.
Den starkt gula Anigozanthos pulcherrimus (Yellow
Kangaroo Paw) i full blom. I bakgrunden står
banksiabuskar med sina stora fruktställningar.

SVENSK BOTANISK TIDSKRIFT 2001:95:6 327
Svart kängurutass Macropidia fuliginosa (Black Kangaroo Paw). Detta släkte inom
Haemodoraceae är endemiskt för sydvästra Australien.Arten pollineras av fåglar
och pungmöss, som har en lämplig sittplats i blomställningens förgrening.

328 SVENSK BOTANISK TIDSKRIFT 2001:95:6
de i Medelhavsområdet förekommande Acacia
saligna (Orange Wattle) och Eucalyptus ficifolia
(Red-flowering Gum).
Varför är det inte fler sydvästaustraliska växter
som gått på export? Många av de mest spektaku-
lära arterna i sydväst är buskar som tar flera år i
anspråk innan de börjar blomma, vilket gör dem
mindre lämpade i kommersiell odling. Protea-
ceae-växter är dessutom ofta känsliga för göds-
ling. Särskilt fosfor kan verka som ett gift. Man
har faktiskt använt superfosfat som ”herbicid”
när man velat omvandla buskmark till jordbruks-
mark. En del arter har mycket svårt att gro, vil-
ket också skapat problem. Under senare år har
dock upptäckten av att brandrök kan inducera
groning öppnat nya möjligheter (Dixon m.fl.
1995, Tieu m.fl. 2001). ”Smoked water” finns
nu att köpa som groningsstimulanstia. Det finns
också ett nyvaknat intresse i Australien för in-
hemska trädgårdsväxter. Det har bland annat lett
till förädlingsarbete av till exempel Verticordia
och Darwinia (båda Myrtaceae, den senare upp-
kallad efter Charles Darwins farfar Erasmus
Darwin) och Anigozanthos samt ett ökande
affärsintresse i snittblommeproduktion (Leon-
hardt & Criley 1999, Sedgley nd). Kanske kan vi
därför förvänta oss fler märkliga västaustraliska
växter i buketterna framöver?
● Tack till Skogs- och jordbrukets forskningsråd
som bekostat en postdoktorsvistelse i Perth samt
ett populärvetenskapligt stipendium.
Citerad litteratur
Abensperg-Traun, M. & Smith, G.T. 1999: How
small is too small for small animals? Four ter-
restrial arthropod species in different-sized
remnant woodlands in agricultural Western
Australia. Biodiversity & Conservation 8:
709–726.
Anonym. nd. Poison plants of Western Australia.
The toxic species of the genera Gastrolobium
and Oxylobium. Western Australian Depart-
ment of Agriculture, bulletin No. 3772.
Beard, J.S. 1990: Plant life of Western Australia.
Kangaroo Press, Kenthurst, NSW.
Brooker, M.I.H & Kleinig, D.A. 1990: A field
guide to the eucalypts. Volume 2. South-wes-
tern and southern Australia. Inkata Press,
Melbourne.
Cowling, R.M., Rundel, P.W., Lamont, B.B.,
Arroyo, M.K. & Arianoutsou, M. 1996: Plant
diversity in mediterranean-climate regions.
Trends in Ecology and Evolution 11:
362–366.
Dallman, P.R. 1998: Plant life in the World’s
Mediterranean Climates. University of
California Press, Berkely, California.
Dixon, K.W., Roche, S. & Pate, J.S. 1995: The
promotive effect of smoke derived from burnt
native vegetation on seed germination of
Western Australian plants. Oecologia 101:
185–192.
Flannery, T. 1994: The future eaters: An ecologi-
cal history of the Australasian lands and peo-
ple. Reed Books, Chatswood, NSW.
Flora of Austalia. 1999: Flora of Australia.
Volume 17B. Proteaceae 3. Hakea to
Dryandra. CSIRO Publishing.
George, A.S. 1996: The Banksia Book. 3rd Ed.
Kangaroo Press, Kenthurst, NSW.
Hoffman, N. & Brown, A. 1992: Orchids of
south-west Australia. 2nd ed. University of
Western Australia Press, Nedlands, W.A.
Hopper, S.D. 1993: Kanagroo paws and cats-
paws. A natural history and field guide.
Department of Conservation and Land
Management (CALM), Perth.
MILBERG & MILBERG

SVENSK BOTANISK TIDSKRIFT 2001:95:6 329
Hopper, S.D., Harvery, M.S., Chapill, J.A.,
Main, A.R. & Main, B.Y. 1996: The Western
Australian biota as Gondwanan heritage – a
review. I Hopper, S.D., Chappill, J.A., Har-
vey, M.S. & George, A.S. (red.), Gondwanan
Heritage: Past, Present and Future of the
Western Australian Biota: 1–46. Surrey
Beatty & Sons, Chipping Norton.
Hussey, B.M.J., Keighery, G.J., Cousens, R.D.,
Dodd, J. & Lloyd, S.G. 1997: Western
weeds: a guide to the weeds of Western
Australia. Plant Protection Society of WA,
Perth. Hela boken finns också tillgänglig på
nätadressen http://members.iinet.net.au/
~weeds/western_weeds.htm
Lamont, B.B. & Groom, P.K. 1998: Seed and
seedling biology of the woody-fruited
Proteaceae. Australian Journal of Botany 46:
387–406.
Lamont, B.B, Le Maitre, D., Cowling, R.M. &
Enright, N.J. 1991: Canopy seed storage in
woody plants. Botanical Review 57: 277–317.
Lamont, B.B., Klinkhamer, P.G.L. & Witkow-
ski, E.T.F. 1993: Population fragmentation
may reduce fertility to zero in Banksia goodii
– a demonstration of the Allee effect.
Oecologia 94: 446–450.
Leonhardt, K.W. & Criley, R.A. 1999: Protea-
ceae floral crops: cultivar development and
underexploited uses. I: J. Janick (red.), Per-
spectives on new crops and new uses:
410–430. ASHS Press, Alexandria, VA.
Lonsdale, W.M. 1994: Inviting trouble – intro-
duced pasture species in northern Australia.
Australian Journal of Ecology 19: 345–354.
Low, T. 1999: Feral future: The untold story of
Australia’s exotic invaders. Viking, Ringwood,
Vic.
Milberg, P. & Lamont, B.B. 1995: Fire enhances
weed invation of roadside vegetation in south-
western Australia. Biological Conservation
73: 45–49.
Milberg, P. & Tyrberg, T. 2001: Eukalypter –
inte bara massaved och halstabletter. Svensk
Botanisk Tidskrift 95: 8–22.
Miller, J.R. & Cale, P. 2000: Behavioral mecha-
nisms and habitat use by birds in a fragmen-
ted agricultural landscape. Ecological
Applications 10: 1732–1748.
Myers, N., Mittermeier, R.A., Mittermeier,
C.G., da Fonseca, G.A.B. & Kent, J. 2000:
Biodiversity hotspots for conservation priori-
ties. Nature 403: 853–858.
Pate, J.S. & Beard, J.S. (red.) 1984: Kwongan.
Plant Life of the Sandplain. University of
Western Australia Press, Nedlands, W.A.
Saunders, D.A. (red.) 1987: Nature Conserva-
tion 1: The role of remnants of native vegeta-
tion. Surrey Beaty & Sons, Chipping Norton,
NSW.
Saunders, D.A. & Hobbs, R.J. (red.) 1991:
Nature Conservation 2: The role of corridors.
Surrey Beaty & Sons, Chipping Norton,
NSW.
Sedgley, M. nd. Selection of Banksia for floricul-
ture. http://www.waite.adelaide.edu.au/HVO/
groups/natives/banksia.htm
Tieu, A., Dixon, K.W., Meney, K.A. & Sivasit-
hamparam, K. 2001: Interaction of soil burial
and smoke on germination patterns in seeds
of selected Australian native plants. Seed
Science Research 11: 69–76.
Tyrberg, T. & Milberg, P. 1998: Nothofagus –
gondwanaträdet. Svensk Botanisk Tidskrift
92: 185–197.
Ward, D.J., Lamont, B.B. & Burrows, C.L.
2001: Grasstrees reveal contrasting fire regi-
mes in eucalypt forest before and after
European settlement of southwestern
Australia. Forest Ecology and Management
150: 323–329.
Wills, R.T. 1992: The ecological impact of
Phytophthora cinnamomi in the Stirling Range
National Park, Western Australia. Australian
Journal of Ecology 17: 145–159.
Young, J. 1997: Hakeas of Western Australia.
Botanical district of Avon. WA National
Parks and Reserves Association.
Young, J. 2000a: Hakeas of Western Australia.
Botanical district of Roe & Eyre.
Young, J. 2000b: Hakeas of Western Australia.
Botanical district of Irwin & Darling.
MILBERG & MILBERG

330 SVENSK BOTANISK TIDSKRIFT 2001:95:6
Litteraturtips
Vill man botanisera i Sydvästaustralien är littera-
tur för artbestämning ett problem. Dels finns två
relativt fullständiga och omfångsrika verk, dels
böcker över enskilda växtgrupper samt flera
“glättiga” böcker som tar upp ett mer eller min-
dre slumpmässigt urval av arter. De senare är
dock till god ledning för att bestämma en växt
till släkte.
Fullständiga floror
Blackall, W.E. & Grieve, B.J. 1954–1998: How
to know Western Australian wildflowers: a key
to the flora of the extratropical regions of
Western Australia. Part 1–4. University of
Western Australia Press, Nedlands, W.A.
(Denna serie fälthandböcker finns i flera voly-
mer som med ojämna mellanrum reviderats
och/eller nytryckts).
Marchant, N.G., Wheeler, J.R., Rye, B.L.,
Bennet, E.M., Lander, N.S. & Macfarlande,
T.D. 1987: Flora of the Perth regions. Part
one & two. Western Australian Herbarium,
Perth.
Böcker om enskilda grupper
Sainsbury, R.M. 1987: A field guide to isopo-
gons and petrophiles. University of Western
Australia Press, Nedlands, W.A.
Sainsbury, R.M. 1991: A field guide to smoke-
bushes and honeysuckles (Conospermum and
Lambertia). University of Western Australia
Press, Perth.
Se också följande böcker under Citerad littera-
tur: Brooker & Kleinig 1990, George 1996,
Hoffman & Brown 1992, Hopper 1993,
Young 1997, 2000a, b.
Allmänna böcker
Bennett, E.M. & Dundas, P.J. 1988: The bush-
land plants of Kings Park Western Australia.
Scott Four Colour Print, Perth, W.A.
Corrick M.G. & Fuhrer B.A. 1996: Wildflowers
of southern Western Australia. Five Mile
Press, Vic.
Marshall, J., m.fl. nd: Wildflowers of the West
Coast Hills region. Quality Publishing
Australia,
Nevill, S & McQuiod, N. nd: Guide to the
wildflowers of south-western Australia. Simon
Nevill Publications, W.A.
Webbadresser
Conservation and Land Management, CALM,
(www.calm.wa.gov.au) är en märklig delstatlig
institution som blandar arbetsuppgifter vi i
Sverige hittar hos universiteten (forskning),
naturvårdsverket och länsstyrelserna (skötsel
av skyddad natur och hotade arter) samt
gamla Domänverket (skogsbruk på statlig
mark). Deras utmärkta hemsida har informa-
tion om till exempel skyddad natur och auk-
toriserade naturguider.
Western Australian Herbarium
(www.calm.wa.gov.au/science/florabase.html)
Här hittar man information om namn samt
bilder på många arter. Mot en avgift kan man
också få tillgång till utbredningskartor, artbe-
skrivningar med mera.
Western Australian Naturalists’ Club
(www.wanats.iinet.net.au) är en förening som
samlar naturintresserade och som arrangerar
exkursioner och föredrag.
Per Milberg är
växtekolog vid
Linköpings univer-
sitet och Anna
Milberg är läkare.
De har besökt
Västaustralien flera
gånger, bland annat
under ett år då Per
var gästforskare
vid School of Environmental Biology, Curtin
University of Technology, i Perth.
Adress: Kaga, Stacka 2, 585 99 Linköping.
E-post: permi@ifm.liu.se
MILBERG & MILBERG