ArticlePDF Available

Rethinking Knowledge. Modelling the World as Unfolding through Info-Computation for an Embodied Situated Cognitive Agent

Authors:

Abstract

http://www.idt.mdh.se/~gdc/work/Gordana-RethinkingKnowledge-2013-08-04.pdf
1
OMSLAGSSIDAN FRAM:!
Nr: 9 (2013)
LITTERATUR OCH SPRÅK
Rethinking Knowledge. Modelling the World as Unfolding through Info-Computation;
Musikens roll i Günter Grass prosa; Bölls, Giordanos und Hamiltons irische Tagebücher;
Remembrance of the Holocaust; 1800-talets självbiografi bortom Rousseau och Goethe;
Jack London’s White Fang as Bildungsroman; Sense of Nature and Ecopedagogical design
in Swedish Children’s literature
Sture Packalén (red.)
2
INSIDA&OMSLAG:!
LITTERATUR OCH SPRÅK
Redaktör: Sture Packalén (e-post: sture.packalen@mdh.se)
Akademin för utbildning, kultur och kommunikation
Nr. 1 (2005)
Gränsöverskridande i och kring litteraturen
http://urn.kb.se/resolve?urn=urn:nbn:se:mdh:diva-138
Nr. 2 (2006)
Kristina Lugn m.fl.
http://urn.kb.se/resolve?urn=urn:nbn:se:mdh:diva-158
Nr: 3 (2007)
Barbro Lindgren, Günter Grass, Sven Regener, J.C. Oates, Émile Zola, Amerikasvenska
http://urn.kb.se/resolve?urn=urn:nbn:se:mdh:diva-368
Nr: 4 (2008)
Agneta Pleijel, Torgny Lindgren, Gertrude Stein, Ingo Schulze, Heinrich Böll,
Reflection on Argentine identity, Filmöversättning och språklekar
http://urn.kb.se/resolve?urn=urn:nbn:se:mdh:diva-1462
Nr: 5 (2009)
Ekokritik, Fabre, Återvinningens estetik, Kerstin Ekman, Jean-Henri Fabre,
Humanism och posthumanism, Elektriska får och mekaniska människor,
Djurkaraktärer, Kultur och hållbar utveckling
http://urn.kb.se/resolve?urn=urn:nbn:se:mdh:diva-9569
Nr: 6 (2010)
Theodor Kallifatides, Bodil Malmsten, Hugo Hamilton, Fransk 1800-talsprosa,
Marcel Pagnol, Vilhelm Moberg, Språkundervisning
http://urn.kb.se/resolve?urn=urn:nbn:se:mdh:diva-12194
Nr: 7 (2011)
Carl von Linné om insekter, Flyttfåglar i poesin, Stensimpor hos Norbert Scheuer,
Goethes självbiografiska skrivande, Ontologiska frågor hos Lars Jakobson,
Bodil Malmsten om minnets betydelse, Äldres samtalsstil, Andraspråkstalares kommunikation i arbetslivet
http://urn.kb.se/resolve?urn=urn:nbn:se:mdh:diva-15249
Nr: 8 (2012)
Flerspråkiga sverigefinska ungdomar på den nordiska arbetsmarknaden möjligheter och förväntningar
Slutrapport från BilMinNord-projektet
http://urn.kb.se/resolve?urn=urn:nbn:se:mdh:diva-21245
Nr: 9 (2013)
Rethinking Knowledge. Modelling the World as Unfolding through Info-Computation,
Musikens roll i Günter Grass prosa, Bölls, Giordanos und Hamiltons irische Tagebücher,
Remembrance of the Holocaust, 1800-talets självbiografi bortom Rousseau och Goethe,
Jack London’s White Fang as Bildungsroman, Sense of Nature and Ecopedagogical design
in Swedish Children’s literature
http://urn:nbn:se:mdh:diva FATTAS
Copyright©Författarna
ISSN: 1653-1701
3
INSIDA AV BAKRE OMSLAGSSIDAN:
Medarbetare i detta nummer
Gordana Dodig-Crnkovic, PhD, professor i datavetenskap, Mälardalens högskola
Ingemar Haag, Docent, universitetslektor i litteraturvetenskap, Mälardalens högskola
Magnus Jansson, FD, universitetslektor i litteraturvetenskap, Mälardalens högskola
Karin Molander Danielsson, FD, universitetslektor i engelska, Mälardalens högskola
Sture Packalén, FD, professor i tyska, lardalens högskola
Thorsten Päplow, FD, universitetslektor i tyska, Mälardalens högskola
Beate Schirrmacher, FD, universitetslektor i tyska, Stockholms universitet
Marie Öhman, FD, universitetslektor i litteraturvetenskap, Mälardalens högskola
4
OMSLAGSSIDA BAK:
Innehåll
Förord
Gordana Dodig-Crnkovic Rethinking Knowledge. Modelling the World as Unfolding through Info-
Computation for an Embodied Situated Cognitive Agent
Beate Schirrmacher Trummor och kontrapunkt. Musikens roll i Günter Grass prosa
Thorsten Päplow Poetologische Konzeptionen des Platzes in drei ‚Irischen Tagebüchern‘:
Heinrich Bölls Irisches Tagebuch, Ralph Giordanos Mein Irisches Tagebuch
und Hugo Hamiltons Die redselige Insel. Irisches Tagebuch
Sture Packalén German literature and remembrance of the Holocaust
Ingemar Haag De två vägarna 1800-talets självbiografi bortom Jean-Jacques Rousseau
och Johann Wolfgang von Goethe: några nedslag hos George Sand, Alfred
de Musset och Thomas De Quincey
Karin Molander Danielsson White Fang as ethological and evolutionistic Bildungsroman
Magnus Jansson, Karin Molander Danielsson, Sense of Nature and Ecopedagogical design
Sture Packalén och Marie Öhman in Swedish Children’s literature from the 20th century
5
LITTERATUR OCH SPRÅK, nr. 9 (2013)
Innehåll
Red. Inledning
Gordana Dodig-Crnkovic Rethinking Knowledge. Modelling the World as Unfolding
through Info-Computation for an Embodied Situated
Cognitive Agent
Beate Schirrmacher Trummor och kontrapunkt. Musikens roll i Günter Grass
prosa
Thorsten Päplow Poetologische Konzeptionen des Platzes in drei ‚Irischen
Tagebüchern‘: Heinrich Bölls Irisches Tagebuch, Ralph
Giordanos Mein Irisches Tagebuch und Hugo Hamiltons Die
redselige Insel. Irisches Tagebuch
Sture Packalén German literature and remembrance of the Holocaust
Ingemar Haag De två vägarna 1800-talets självbiografi bortom Jean-
Jacques Rousseau och Johann Wolfgang von Goethe: några
nedslag hos George Sand, Alfred de Musset och Thomas De
Quincey
Karin Molander Danielsson White Fang as ethological and evolutionistic Bildungsroman
Magnus Jansson, Karin Molander Danielsson, Sense of Nature and Ecopedagogical design
Sture Packalén och Marie Öhman in Swedish Children’s literature from the 20th century
! !
6
Inledning
Föreliggande nummer av Litteratur och språk har både till innehåll och utformning ett brett
internationellt anslag med bidrag som är skrivna på svenska, engelska och tyska.
Gordana Dodig-Crnkovic inleder med en artikel som anlägger ett nytt, evolutionärt perspektiv på
kunskap. Författaren konstaterar att kunskap alltsedan Platon och Aristoteles har studerats inom
epistemologin, en gren av filosofin som sysslar med propositionell kunskap, dvs. kunskap som kan
uttryckas enligt formeln "A vet att p" där A är en person och p är en proposition (ett påstående). Det
centrala här är sanningshalten i påståenden. Dodig-Crnkovic tar dock i sin artikel Rethinking
Knowledge. Modelling the World as Unfolding through Info-Computation for an Embodied Situated
Cognitive Agent” ett annorlunda grepp. Hon behandlar kunskap som ett biologiskt fenomen, såsom
informationsstrukturer skapade av en organism som omvandlar information till nödvändig kunskap
för överlevnad. Även de enklaste levande varelser använder information som de ordnar i olika
komplexa kunskapsstrukturer. Därför kan kunskap studeras ur ett evolutionärt perspektiv som en
process där informationsstrukturer i levande organismer blir alltmer komplexa som en följd av
växelverkan med omgivningen, en växelverkan som även innefattar kommunikation med andra
organismer.
I det andra bidraget Trummor och kontrapunkt. Musikens roll i Günter Grass prosa” ter Beate
Schirrmacher oss se att Günter Grass inte endast är författare och bildkonstnär, utan att även musiken
spelar en central roll i hans författarskap. Schirrmacher framhåller att det finns många intermediala
referenser till musik i Grass romaner. Ändå har t ex trummandets roll i Die Blechtrommel (1959) och
referensen till den musikaliska kräftgången i novelltiteln Im Krebsgang (2002) länge förbisetts. Med
hjälp av intermediala teorier följer artikeln upp musikens betydelse i Grass prosa. Författaren
använder sig av ett transmedialt perspektiv som fokuserar på gemensamheterna mellan text och
musik. Repetitivitet, simultanitet och performativitet förknippas mer med musik än med litteratur,
men de är också återkommande kännetecken i Grass berättarteknik. I textexempel från Die
Blechtrommel, Im Krebsgang und Ein weites Feld (1995) analyserar Schirrmacher verkens transmediala
gemensamhet med musik. Hon lyfter fram hur repetitiva, simultana och performativa mönster blir
avgörande för tolkningen, vilket i sin tur kastar nytt ljus över Grass prosa och lyfter fram aspekter
som tidigare förbisetts eller till och med kritiserats.
Thorsten Päplow tar i Poetologische Konzeptionen des Platzes in dreiIrischen Tagebüchern‘:
Heinrich Bölls Irisches Tagebuch, Ralph Giordanos Mein Irisches Tagebuch und Hugo Hamiltons Die
redselige Insel. Irisches Tagebuch upp platsens betydelse som poetologisk faktor i tre resetexter,
nämligen i de ”irländska dagböcker” som författats av Heinrich Böll, Ralph Giordano och Hugo
Hamilton. Eftersom det hittills knappast funnits några undersökningar kring vilken bärighet
betydelsen av orter och platser har i reselitteraturen, presenterar artikelförfattaren inledningsvis några
orts- och platskoncept. De analyser som sedan följer syftar till att åskådliggöra vilken roll orter, platser
eller landskap kan ha som betydelsepotential i respektive författares ”irländska dagbok”.
I German literature and remembrance of the Holocaust” pekar Sture Packalén med utgångspunkt
från den tyskspråkiga litteraturen efter 1945 vilken central roll just litteraturen spelat under hela
efterkrigstiden för att bevara minnet av Förintelsen, men också minnet av de tyska lidandena.
Packalén visar att de tyska författarna i denna minnesprocess tagit sig rollen som ett ”nationens
samvete”. Samtidigt lyfter han fram hur det i de litterära texterna synliggörs att nationalsocialismen
och Förintelsen varit och fortfarande är svårhanterliga ämnen i Tyskland. I artikeln framhålls vidare
att dialogen kring det förflutna, det man minns av nazisttiden och de olika roller Förintelsen spelat
och fortfarande spelar i dagens tyska samhälle är beroende av på vilket sätt och av vem allt detta blir
ihågkommet. Det går därför inte att tala om en enhetlig ”tysk” minneskultur vare sig före eller efter
1989. Däremot kan man i litteraturen urskilja olika minnesgemenskaper som var för sig fokuserar
förföljelsen av judarna, Förintelsen, kriget och det nazistiska förflutna på ett karakteristiskt sätt.
Ingemar Haag konstaterar i De två vägarna 1800-talets självbiografi bortom Jean-Jacques
Rousseau och Johann Wolfgang von Goethe: några nedslag hos George Sand, Alfred de Musset och
Thomas De Quincey”, att borgerlighetens ökade samhälleliga inflytande under 17- och 1800-talen
också krävde krävde ett konstnärligt uttryck. Haag tar vidare upp att det finns en viss samstämmighet
inom forskningen om att just romanen blev borgerlighetens genre per se. Han menar att man också
skulle kunna lägga till självbiografin som ett led i detta legitimeringsprojekt. 1800-talet flödar över av
självbiografier. Rousseau blev tidigt den store förebilden. Hans introverta självanalys fick många
7
efterföljare men senare också många kritiker, som förhöll sig negativa till hans navelskåderi. Sand
och de Musset var några av hans belackare. I sin essä diskuterar Ingemar Haag Sands, de Mussets och
de Quinceys självbiografiska texter som ett svar på Rousseaus introspektiva förhållningssätt. De
sympatiserar, enligt Haag, snarare med den hållning som Goethe förespråkar i Dichtung und Wahrheit,
där jaget definieras utifrån interaktionen med historien och samhället.
De två avslutande bidragen har båda en ekokritisk inriktning. Karin Molander Danielssons artikel
White Fang as ethological and evolutionistic Bildungsroman” är en studie som tar särskilt fasta hur
Jack London i sin roman White Fang framställer huvudkaraktärens beteende och kognition. I artikeln
görs även en jämförelse av hur hundar och vargar beskrivs i den etologiska litteraturen. Molander
Danielsson visar fram hur huvudpersonens utveckling från vild varghybrid till domesticerad hund på
många sätt motsvarar den evolutionära utveckling som hunden, canis familiaris, genomgått. Romanen
kan därför enligt artikelförfattaren läsas både som en evolutionär och som en traditionell
Bildungsroman.
Den sista artikeln med titeln “Sense of Nature and Ecopedagogical design in Swedish Children’s
literature from the 20th century består av fyra konferenstexter skrivna av Magnus Jansson, Karin
Molander Danielsson, Sture Packalén och Marie Öhman. De deltog i juni 2013 i den tionde
internationella litteraturkonferensen ”Changing Nature: Migrations, Energies, Limits” i arrangemang
av ASLE, The Association for the Study of Literature and the Environment vid University of Kansas,
Lawrence. Med exempel från Elsa Beskow, Selma Lagerlöf, Inga Borg och Astrid Lindgren fokuserar
artikelförfattarna i sina bidrag på hur ekopedagogiska drag och människans interaktion med naturen
framträder i svenska barnbokstexter från tidigt till sent nittonhundratal.
Red.
! !
8
Rethinking Knowledge. Modelling the World as Unfolding through
Info-Computation for an Embodied Situated Cognitive Agent
Gordana Dodig-Crnkovic
Introduction
The process by which knowledge is acquired (or generated, produced) is called cognition1 [latin co +
gnoscere, to know] and it includes perception, awareness, intuition, reasoning and judgment.
Currently we lack a common understanding of the process of cognition. In this paper we start by
adopting the view of the cognitive scientists Maturana and Varela, that cognition is synonymous with life
(Maturana & Varela, 1980). Even the simplest living organisms possess some degree of cognition such
as metabolism or locomotion. This means that not all cognition is conscious but all of it is meaningful
and purposeful for the cognitive agent. We are interested in learning from living organisms among
others in order to construct artificial cognitive agents based on similar principles. These cognitive
agents can be programs or robots capable of assisting us in different tasks from intelligently cleaning
e-mails or systematising data to holding a conversation or executing space missions.
Knowledge is a result of cognition and as a natural phenomenon can be seen as emerging from
the biological structure of a cognitive agent. Knowledge provides evolutionary advantage and ensures
the agent’s ability to cope with the real world, thus improving its cognitive capacities. In such a way a
loop of interdependence between cognitive apparatus of an agent and its knowledge is established.
This generalisation of cognition to include all living organisms (also plants and unicellular
organisms) and even cognitive computational artefacts is far from generally accepted. The majority
view is still that only humans possess cognition, even though some people would allow that other
primates do cognise, but not more than that. Our adoption of the general definition of Maturana and
Varela is motivated by the wish to provide a theory that would include all living organisms and
artificial cognitive agents within the same framework.
In order to address knowledge as a natural phenomenon, the info-computational approach (Dodig-
Crnkovic, 2006) is used for the study of mechanisms of knowledge generation, both in an individual
cognitive agent and in networks of agents (social cognition), both in real time and in an evolutionary
perspective, on a variety of levels of organisation.
The info-computational framework builds on two basic concepts: information (structure) and
computation (information dynamics). Cognitive processes unfold in a layered structure of nested
information network hierarchies with corresponding computational dynamics from molecular, to
cellular, organismic and social levels.
The description of the conceptual framework of info-computationalism can be found in (Dodig-
Crnkovic & Müller, 2011) (Dodig-Crnkovic, 2009) (Dodig-Crnkovic, 2006). The relationship between
natural computing (such as biocomputing, DNA-computing, chemical computing, quantum
computing, social computing, etc) and the traditional Turing machine model of computation is
elaborated in (Dodig-Crnkovic, 2012a)(Dodig-Crnkovic, 2011a) (Dodig-Crnkovic, 2011b) (Dodig-
Crnkovic, 2010a). The constructing/generation/production of knowledge within an info-
computational framework is discussed in (Dodig-Crnkovic, 2007) (Dodig-Crnkovic, 2010b) (Dodig-
Crnkovic, 2010c) (Dodig-Crnkovic, 2008).
Cognition as a process of life is characterised by the interaction of a cognising agent with its
environment, which presupposes that living systems are necessarily open systems they exchange
mater-energy and information with the environment. The problem of the relationship between closed
and open systems is addressed in (Burgin & Dodig-Crnkovic, 2013) which shows the need for
!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!
1 Interestingly, Kant’s notion of Erkenntniß is translated both as knowledge and as cognition.
9
replacement of the notion of truth by the notion of correctness within the reasoning system and relates
to the controversies about the relationship between knowledge and truth as it appears in
epistemology.
Finally the idea of computing nature and the relationships between two basic concepts of
information and computation are explored in (Dodig-Crnkovic & Giovagnoli, 2013) (Dodig-Crnkovic
& Burgin, 2011) and morphological computing as the underlying mechanism of all information self-
structuring (self-organisation) is addressed in (Dodig-Crnkovic, 2012b) (Dodig-Crnkovic, 2012c).
The Computing Nature
The universe has been conceptualised in various ways in different cultures and during different
epochs. At one time, it was a living organism (Tree of Life, World Turtle, Mother Earth), at yet another
time, mechanical machinery - the Cartesian-Newtonian clockwork. Today the universe is understood
as a gigantic computer - a network of networks of computational processes on many different levels of
resolution from quantum mechanical to the molecular (chemical), biological, sociological and eco-
systemic levels.
The computer pioneer Zuse was the first to suggest (in 1967) that the physical behaviour of the
entire universe is being computed on a basic level, modelled by cellular automata, by the universe
itself that he referred to as Rechnender Raumor Computing Space/Cosmos. Consequently, Zuse
was the first pancomputationalist (naturalist computationalist), followed by many others such as
Fredkin, Wolfram, Chaitin and Lloyd to name but a few. According to the idea of computing nature
(naturalist computationalism or pancomputationalism) one can view the time development
(dynamics) of physical states in nature as information processing (natural computation). Such
processes include self-assembly, developmental processes, gene regulation networks, gene assembly
in unicellular organisms, protein-protein interaction networks, biological transport networks, and the
like. (Dodig-Crnkovic & Giovagnoli, 2013)
What is the “hardware” that the computing universe relies on? We, as cognitive agents interacting
with the universe through information exchange, experience cognitively the universe as information.
The informational structural realism (Floridi, 2003) (Floridi, 2009) (Floridi, 2008) (Sayre, 1976) (Stonier,
1997) (Zins et al., 2007) is a framework that takes information as the fabric of the universe (for an
agent). The physicists Zeilinger (Zeilinger, 2005) and Vedral (Vedral, 2010) suggest that information
and reality are one.
For the informational universe, the dynamical changes of its informational structures make it a
huge computational network where computation is understood as information dynamics (information
processing).2
Info-computationalism is a synthesis of informational structural realism and natural
computationalism (pancomputationalism) - the view that the universe computes its own next state
from the previous one3 (Chaitin, 2007). It builds on two basic complementary concepts: information
(structure) and computation (the dynamics of informational structure) as described in (Dodig-
Crnkovic, 2011a). This is the basis of info-computational epistemology (Dodig-Crnkovic, 2009).
In the computing nature, the generation of knowledge should be studied as a natural process. That
is the main idea of naturalised epistemology (Harms, 2006), in which the subject matter is not our
concept of knowledge, but the knowledge itself as it appears in the world4 through specific
!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!
2 Computations corresponding to dynamic processes in the universe are necessarily of both discrete
and continuous type, on both the symbolic and sub-symbolic level. Information and computation as
two fundamental and inseparable elements are used for naturalising cognition and knowledge in
(Dodig-Crnkovic, 2009).
3 This amounts to computation being equivalent to causality. Note the difference between causality
and determinism. Computation is not always deterministic but it is necessarily causal. See Collier J.,
Information, Causation And Computation Chapter 4 in (Dodig-Crnkovic & Burgin, 2011)
4 Maturana was the first to suggest that knowledge is a biological phenomenon. He and Varela argued that
life should be understood as a process of cognition which enables an organism to adapt and survive in
the changing environment.
10
informational structures of an agent. The origin of knowledge in the first living agents is not well
researched, since the idea still prevails that knowledge is possessed only by humans.
However, there are different types of knowledge and we have good reasons to ascribe “knowledge
how” (procedural knowledge) and even simpler kinds of “knowledge that” (knowledge by
acquaintance) to other living beings. Plants can be said to possess memory (in their bodily structures
that change as a result of past events) and the ability to learn (plasticity, ability to adapt through
morphodynamics) and can be argued to possess rudimentary forms of knowledge. On the topic of
plant cognition see Garzón in (Pombo, O., Torres J.M., Symons J., 2012) p. 121. In his Anticipatory
systems (Rosen 1985) claims:
I cast about for possible biological instances of control of behaviour through the
utilization of predictive models. To my astonishment I found them everywhere […]
the tree possesses a model, which anticipates low temperature on the basis of
shortening days.
Even Popper (Popper, 1999) p. 61 ascribes the ability to know to all living:
Obviously, in the biological and evolutionary sense in which I speak of knowledge,
not only animals and men have expectations and therefore (unconscious) knowledge,
but also plants; and, indeed, all organisms.
Informational Structure of Reality
In sum, in the proposed framework, information is the structure, the fabric of reality for a cognitive
agent. The world exists independently from us (realist position of structural realism) as potential
information, corresponding to Kant’s das Ding an sich. This potential information becomes actual
information (“a difference that makes a difference” according to (Bateson, 1972)) for a cognising agent
in a process of interaction through which specific aspects of the world become uncovered.5
Even though Bateson’s definition of information is the widely cited one6, there is a more general
definition that includes the fact that information is relational and subsumes Bateson’s definition:
Information expresses the fact that a system is in a certain configuration that is correlated
to the configuration of another system. Any physical system may contain information
about another physical system. (Hewitt, 2007) (italics added)
This has profound consequences for epistemology and relates to the ideas of participatory universe
(Wheeler, 1990), endophysics (Rössler, 1998) and observer-dependent knowledge production as
understood in second-order cybernetics. Combining Bateson and Hewitt insights, on the basic level,
information is a difference in one physical system that makes a difference in another physical system.
Of special interest with respect to knowledge generation are agents, i.e. systems able to act on their
own behalf.7
The world as it appears to an agent depends on the type of interaction through which the agent
acquires information8. Potential information in the world is obviously much richer than what we
observe, containing invisible worlds of molecules, atoms and sub-atomic phenomena, distant
!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!
5 Compare this with Kant: “To cognize, percipere, is to represent something in comparison with others
and to have insight into its identity or diversity from them." - the Vienna Logic at 24:846.
6 In the same vein, Schroeder in (Dodig-Crnkovic & Giovagnoli, 2013) distinguishes two aspects of
information selective and structural, while (Dodig-Crnkovic, 2006) defines processes of
differentiation and integration of information as basic for all our information processing.
7 Agency has been explored in biological systems by Stuart Kauffman, see (Kauffman,
2000)(Kauffman, 1995)(Kauffman, 1993)
8 For example, results of observations of the same physical object (celestial body) in different
wavelengths (radio, microwave, infrared, visible, ultraviolet and X-ray) give profoundly different
pictures.
11
cosmological objects and the like. Our knowledge about this potential information which is revealed
with the aid of scientific instruments continuously increases with the development of new devices and
the new ways of interaction with the world, with new theoretical and material constructs (Dodig-
Crnkovic & Mueller, 2009).
As a consequence of the adoption of Hewitt’s definition of information as a relational concept, the
novelty in the info-computational approach compared to other types of structuralism is that the reality
consisting of structural informational objects for an agent is agent-dependent (observer-dependent). These
subjectively experienced individual agent realities are adapted to the shared reality of community in a
form of inter-subjective agreed negotiated common world-view.
Cognition as Info-Computation
A cognitive system is a system whose organization defines a domain of interactions in
which it can act with relevance to the maintenance of itself, and the process of
cognition is the actual (inductive) acting or behaving in this domain. Living systems are
cognitive systems, and living as a process is a process of cognition. This statement is valid
for all organisms, with and without a nervous system. (Maturana, 1970) p.13
The central role of cognition for every cognitive agent, from bacteria to humans is its efficiency in
dealing with complexity of the world (Gell-Mann, 1994) helping an agent to survive and thrive. With the
development of electronic computing we are improving the ability to adequately model living systems
and their cognitive functions including intelligent behaviour. From the computationalist point of view
intelligence may be seen as capacity based on several levels of data processing in a cognising agent
(Minsky, 1986). Data, information, perceptual images and knowledge are organised in a multiscale
model, up to the emergent level of consciousness (Minsky, 2011). Multiresolutional models have
proven to be a good way of studying complexity in biological systems, and they are also being
implemented in artificial intelligence (Goertzel, 1993).
The advantage of computational approaches to modelling compared to pure conceptual models
typical of traditional epistemology is their testability. Daniel Dennett declared in a talk at the
International Computers and Philosophy Conference, Laval, France in 2006: “AI makes philosophy
honest.” Paraphrasing Dennett we can say that info-computational models make theories of
knowledge and cognition more transparent and suitable for critical investigation and experimentation.
Cognitive robotics research, for example, presents us with a sort of laboratory where our
understanding of cognition can be tested in a rigorous manner.
From cognitive robotics it is becoming evident that cognition and intelligence are inseparable from
agency. “All cognitive systems are dynamical systems” argues Giunti in (van Gelder, T. and Port, 1995)
p. 549. Anticipation, planning and control are essential features of intelligent agency. A similarity has
been found between the generation of behaviour in living organisms and the formation of control
sequences in artificial systems. (Pfeifer & Bongard, 2006)(Pfeifer, Lungarella, & Iida, 2007)
An agent perceives the world through information produced from sensory data. From the point of
view of data processing, perception can be seen as an interface between the data (the world) and an
agent’s representation of the world. (Hoffman, 2009) criticises the traditional view of perception as a
perfectly mirroring, true picture of the world:
Instead, our perceptions constitute a species-specific user interface that guides behaviour in a
niche. Just as the icons of a PC's interface hide the complexity of the computer, so our
perceptions usefully hide the complexity of the world, and guide adaptive behaviour.
This interface theory of perception offers a framework, motivated by evolution, to
guide research in object categorization.
Thus, perception cannot be cut off on one side of the interface, inside an agent and its brain. Patterns
of information are both in the world and in the functions and structures of the agent. Information is a
difference in the world that makes a difference in an agent.
With perception as an interface, sensorimotor activities play a central role in realising the function
of connecting the inside with the outside worlds of an agent. Perception has co-evolved with
12
sensorimotor skills of living organisms. Noë, in an enactive approach to perception, emphasises the
role of evolution of sensorimotor abilities in living systems that can be connected with the changing
informational interface between an agent and the world, and thus increasing information exchange
and the complexity of an organism’s information processing structures. (Noë, 2004)
The step from perception to higher cognitive processes is not trivial, and detailed multiresolutional
computational accounts are yet to be developed. They can be expected along the lines similar to Brier’s
Cybersemiotics (Brier, 2013) with the difference that within the info-computational framework the
connections between different types of scientific knowledge (in the sense of “Wissenschaft”) are
construed computationally.
Symbolic vs. Sub-symbolic Computation. Virtual Machines
Traditionally, analyses of knowledge, cognition and intelligence are done on the level of (human)
language, thus assumed to be symbolic. Not unexpectedly, the first attempts at AI were modelling
cognition and intelligence as symbol manipulation. However "Good Old-Fashioned Artificial
Intelligence" (GOFAI) turned out to be insufficient as a model of human intelligence (Clark, 1989). We
have experience of knowledge accessible without verbal intervention and symbol manipulation, such
as procedural knowledge (how to do something) that differs from propositional knowledge
(knowledge of facts, that is of prime interest for epistemology). Moreover, symbols must be grounded
in something more basic which from biology and neuroscience turns out to be signal processing.
Smolensky proposed the mechanism of an intuitive processor (which is not accessible to the symbolic
level of information processing) with a conscious rule interpreter:
What kinds of programs are responsible for behaviour that is not conscious rule
application? I will refer to the virtual machine that runs these programs as the
*intuitive processor*. It is presumably responsible for all of animal behaviour and a
huge proportion of human behaviour: Perception, practiced motor behaviour, fluent
linguistic behaviour, intuition in problem solving and game-playing--in short,
practically all skilled performance. (Smolensky, 1988)
It follows from the above that ascribing degrees of knowledge to simple organisms implies accepting
non-symbolic knowledge as well. Symbols can be expected for organisms that at least have nervous
systems.
Smolensky’s ideas about virtual machines running intuitive information processes were developed
by Sloman, who characterises the human mind as a virtual machine running on the brain hardware,
(Sloman, 2002). He also addresses the symbol grounding problem, that is the question of how symbols
acquire meaning through sub-symbolic signal processing.
The Modelling Nature of Cognition and Observer Dependence
We humans have an impression that we interact directly with the “real world as it is”. However, that
is far from an accurate characterisation of what is going on, as already mentioned in connection to
perception as an interface.
Of all information processing going on in our bodies, perception is only a tiny
fraction. Our perception of the world depends on the relative slowness of conscious
perception. Time longer than one second is needed to synthesize conscious experience. At
time scales shorter than one second, the fragmentary nature of perception is revealed.
The brain creates a picture of reality that we experience as (and mistake for) 'the actual
thing'. (Ballard, 2002) (italics added)
Kant, in the Critique of Pure Reason, had already argued that “phenomena”, or things as they appear
and which constitute the world of common experience, are an illusion. Kaneko and Tsuda explain
why:
13
(T)he brain does not directly map the external world. From this proposition follows
the notion of the “interpreting brain”, i.e. the notion that the brain must interpret
symbols generated by itself even at the lowest level of information processing. It seems
that many problems related to information processing and meaning in the brain are
rooted in the problems of the mechanisms of symbol generation and meaning.” (Kaneko &
Tsuda, 2001) (italics added)
Consciousness provides only a rough sense of what is going on in and around us; in the first place it
relates to what we take to be essential. The world as it appears for our consciousness is a sketchy
simulation which is a computational construction. The belief that we can ever experience the world
'directly as it is' is an illusion (Nørretranders, 1999).
What would that mean anyway to experience the world 'directly as it is', without ourselves being
part of the process? Who would experience that world without us? It is important to understand that,
as (Kaneko & Tsuda, 2001) emphasise, the brain maps the information about the (part of the) world
into itself, but the mapped information is always formed by the activity of the brain itself. This seems to be the
view of (Maturana, 2007) as well.
The positivist belief in observations independent of the observer proved problematic in many
fields of physics such as quantum mechanics (wave function collapse after interaction), relativity
(velocity-dependent length contraction and time dilatation) and chaos (a minor perturbation caused
by measurement sufficient to switch the system to a different attractor).
In general, the observer and the systems observed are related and by understanding their relationship we can
gain insights into the limitations and power of models and simulations as knowledge generators, as argued in
(Foerster, 2003).
If what we perceive of the world is a simulation that our brain plays for us in order to manage
complexity and enable us to act efficiently in the world, then our knowledge of the world must also be
mediated by this computational modelling nature of cognition. Not even the most reliable knowledge
about the physical world as it appears in sciences is independent of the modelling frameworks which
indirectly impact what can be expressed and thus known. It does not mean that scientific knowledge
is arbitrary; it only means that it is reproducible under given conditions within a given domain.
Models are always simplifications made for a purpose and they ignore aspects of the system which
are irrelevant to that purpose. The properties of a system itself must be clearly distinguished from the
properties of its models. All our knowledge is mediated by models. We often become so familiar with
a model and its functions that we frequently act as if the model was the actual reality itself (Heylighen
& Joslyn, 2001), which of course is unjustified.
Awareness of the modelling character of knowledge and the active role of the cognising agent in the process
of generation of knowledge is specifically addressed by second order cybernetics. Cybernetic
epistemology is constructive in recognising that knowledge cannot be passively transferred from the
environment, but must be actively constructed by the cognising agent based on the elements found in
the environment in combination with information stored in the agent (its morphology). The
interaction with the environment eliminates inadequate models. Model construction thus proceeds
through variation, information self-organisation, and selection. This agrees with Glasersfeld’s two
basic principles (Glasersfeld, 1995):
Knowledge is not passively received either through the senses or by way of
communication, but is actively built up by the cognizing subject.
The function of cognition is adaptive and serves the subject's organization of the
experiential world, not the discovery of an ‘objective ontological reality’.
This understanding coincides with the info-computational view of knowledge generation (Dodig-
Crnkovic, 2007) (Dodig-Crnkovic & Müller, 2011). “The subject” in the above can be any living
organism or indeed an artificial cognitive agent too.
Knowledge Generation by Morphological Computation
When talking about computational models of biological phenomena, it is important to keep in mind
that within the info-computational framework computation is defined in a general way as any information
processing. This differs from the traditional theoretical model of computation, the Turing machine
14
model, which is a special case corresponding to algorithms/effective procedures (equivalent to
recursive functions or formal languages). The Turing machine is a logical device, a model for the
execution of an algorithm. However, if we want to model computing nature adequately, including
biological structures and embodied physical information processing, a new understanding of
computation is needed such as highly interactive and networked concurrent computing models
beyond Turing machines, as argued in (Dodig-Crnkovic & Giovagnoli, 2013) and (Dodig-Crnkovic,
2011b) with reference to (Hewitt, 2012) and (Abramsky, 2008). In order to develop a general theory of
networked physical information processing, we must also generalise the ideas of what computation is
and what it might be developed into. For new computing paradigms, see for example (Rozenberg,
Bäck, & Kok, 2012) (Burgin, 2005) (MacLennan, 2004) (Wegner, 1998) (Hewitt, 2012) (Abramsky, 2008).
Computation as information processing should not be identified with classical cognitive science
based on notions of inputoutput and representations in the sense of the Turing machine model. It is
important to recognise that connectionist models (e.g. neural networks) are computational as well as they
are also based on information processing (Scheutz, 2002) (Dodig-Crnkovic, 2009).
The basis for the capacity to acquire knowledge is in the specific morphology of organisms that enables
perception, memory and adequate information processing that can lead to production of new knowledge
out of the old one. As argued in (Dodig-Crnkovic, 2012b), morphology is the central idea in the
understanding of the connection between computation and information. It should be noted that
material also represents morphology, but on a more basic level of organisation the arrangements of
molecular and atomic structures. What appears as a form on a more fundamental level of organisation
(e.g. an arrangement of atoms), represents 'matter' as a higher-order phenomenon (e.g. a molecule).
In morphological computing, the modelling of an agent’s behaviour (such as locomotion and
sensory-motor coordination) proceeds by abstracting the principles via information self-structuring
and sensory-motor coordination, (Matsushita et al. 2005), (Lungarella et al. 2005) (Lungarella and
Sporns 2005) (Pfeifer, Lungarella and Iida 2007). Brain control is decentralised based on sensory-motor
coordination through interaction with the environment. Through embodied interaction with the
environment, in particular through sensory-motor coordination, an information structure is induced
in the sensory data, thus facilitating perception, learning and categorisation. The same principles of
morphological computing (physical computing) and data self-organisation apply to biology and
robotics.
From an evolutionary perspective it is crucial that the environment provides the physical source of
the biological body of an organism as well as a source of energy and matter to enable its metabolism.
The nervous system and brain of an organism evolve gradually through the interaction of a living
agent with its environment. This process of mutual shaping is a result of information self-structuring.
Here, both the physical environment and the physical body of an agent can at all times be described
by their informational structure9. Physical laws govern fundamental computational processes which
express changes of informational structures. (Dodig Crnkovic 2008)
The environment provides a variety of inputs in the form of both information and matter-energy,
where the difference between information and matter-energy is not in the kind, but in the type of use
the organism makes of it. As there is no information without representation10, all information is carried by
some physical carrier (light, sound, radio-waves, chemical molecules able to trigger smell receptors,
etc.). The same physical object can be used by an organism as a source of information and as a source
of nourishment/matter/energy. A single type of signal, such as light, may be used by an organism
both as information necessary for orientation in the environment, and for the photosynthetic
production of energy. Thus, the question of what will be used 'only' as information and what will be
used as a source of food/ energy depends on the nature of the organism. In general, the simpler the
!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!
9 Here is the definition by John Daintith, A Dictionary of Computing (2004)
http://www.encyclopedia.com/doc/1O11-datastructure.html
Data structure (information structure) - an aspect of data type expressing the nature of values that are
composite, i.e. not atoms. The non-atomic values have constituent parts (which need not themselves
be atoms), and the data structure expresses how constituents may be combined to form a compound
value or selected from a compound value.
10 Landauer, R. 1991, “Information is Physical'”, Physics Today 44, 23 - 29.
Landauer, R. 1996, “The Physical Nature of Information” Physics Letter (A 217), 188
15
organism, the simpler the information structures of its body, the simpler the information carriers it
relies on, and the simpler its interactions with the environment.
The environment is a resource, but at the same time it also imposes constraints which limit an agent’s
possibilities. In an agent that can be described as a complex informational structure, constraints
imposed by the environment drive the time development (computation) of its structures, and thus
even its shape and behaviour, to specific trajectories.
This relationship between an agent and its environment is called structural coupling by (Maturana &
Varela 1980) and is described by (Quick and Dautenhahn 1999) as “non-destructive perturbations
between a system and its environment, each having an effect on the dynamical trajectory of the other,
and this in turn affecting the generation of and responses to subsequent perturbations.”
Harms proved a theorem showing that natural selection will always lead a population to
accumulate information, and so to 'learn' about its environment (Harms, 2006). Okasha (Okasha, 2005)
points out that
any evolving population 'learns' about its environment, in Harms' sense, even if the
population is composed of organisms that lack minds entirely, hence lack the ability to
have representations of the external world at all.
Ascribing some rudimentary cognition and thus capacity for knowledge to all living organisms, no
matter how primitive, should be seen not as a drawback of the theory but as its strength because of the
generality of a naturalistic approach. It shows how cognitive capacities are a matter of degree and how
they slowly and successively develop with evolution. From bio-computing we learn that in living
organisms the biological structure (hardware) is at the same time a program (software) which controls
the behaviour of that hardware. (Kampis, 1991)
However, this understanding of the basic evolutionary mechanisms of accumulating information,
at the same time increasing the information-processing capacities of organisms (such as memory,
anticipation, computational efficiency), is only the first step towards a fully-fledged evolutionary
epistemology, but the most difficult and significant one, as it requires a radical change in our
understanding of fundamental concepts of knowledge, cognition, intelligence, computation and
information, among others.
From the point of view of info-computationalism, a mechanism behind the aforementioned
Sloman’s virtual machine hierarchy (Sloman, 2002) is the computational self-organisation of
information, i.e. morphological computing, see (Dodig-Crnkovic, 2012b) and references therein. In his
new research programme, Sloman goes a step further studying meta-morphogenesis, which is the
morphogenesis of morphogenesis, (Sloman, 2013) a way of thinking in the spirit of second order
cybernetics.
System and Environment. Self-organisation and Autopoiesis
In order to understand knowledge as a natural phenomenon, the process of re-construction of the
origins, development and present forms and existence of life, the processes of evolution and
development based on self-organisation are central. The work of Maturana and Varela on the
constructivist understanding of life is fundamental. They define the process of autopoiesis of a living
system as follows:
An autopoietic machine is a machine organized (defined as a unity) as a network of
processes of production (transformation and destruction) of components which:
(i) through their interactions and transformations continuously regenerate and realize
the network of processes (relations) that produced them; and
(ii) constitute it (the machine) as a concrete unity in space in which they (the
components) exist by specifying the topological domain of its realization as such a
network. (Maturana & Varela, 1980) p. 78
What does it mean that an autopoetic system is organisationally closed? It means that it conserves its
organisation. That is true of a momentaneous picture of the world in which an organism lives
(functions, operates). Obviously evolution shows that organisms change their organisation through
interactions with the environment. In a sense organisms preserve their organisation, but that
16
organisation is dynamical and evolving. Living beings constantly metabolise, communicate and
exchange information with the world. We can say that there are different processes going on in an
organism on a short time scale they retain their (dynamical) organisation, while exchanging
information with the world. On the longer time scale they evolve and thus slowly change their
organisation.
Immanuel Kant, in his Critique of Judgment, was the first to use the attribute "self-organising"
arguing that teleology (goal-directed behaviour) is possible only for entities that exist through self-
organisation. Such a system is capable of acting on its own behalf (agency) and governing itself.
In such a natural product as this, every part is thought as owing its presence to the
agency of all the remaining parts, and also as existing for the sake of the others and of
the whole, that is as an instrument, or organ... The part must be an organ producing
the other partseach, consequently, reciprocally producing the others... Only under
these conditions and upon these terms can such a product be an organized and self-
organized being, and, as such, be called a physical end.
http://oll.libertyfund.org/index.php?option=com_staticxt&staticfile=show.php%3Fti
tle=1217&layout=html Immanuel Kant, The Critique of Judgement [1892]
Today we ascribe purposeful (autonomous, goal-directed) behaviour to robots but even though they
appear to act autonomously, they are essentially dependent on humans for production, maintenance
and energy supply.
After Kant, cyberneticians (Ashby, von Foerster, Pask, and Wiener) returned to the ability of self-
organisation in different systems, both natural and artificial.
The idea of self-organisation was introduced in general systems theory in the 1960s, and later
during the 1970s and 1980s in complex systems. Prigogine (Prigogine & Stengers, 1984) contributed by
insights in the self-organisation in thermodynamic systems far from equilibrium, which showed an
ability of non-living matter to self-organise on the condition that energy is provided from the environment that
is used for self-organisation. This ability of inanimate matter (chemicals) to self organise has been
studied in detail by Kauffman (Kauffman, 1993, 1995). It has inspired research into the origins of life
connecting the self-organisation of chemical molecules with the self-organisation and autopoiesis of
living beings.
The importance of Maturana and Varela’s idea of autopoietic systems can hardly be overestimated,
and especially the idea of life as cognition is of vital importance. However, it might need some
reinterpretations when incorporated into the framework of info-computationalism. Similarly, when
Luhmann applied the ideas of Maturana and Varela to social autopoetic systems, he developed an
adapted triple autopoietic model of the biological, psychic and socio-communicative systems. (Brier,
2013)
In short, the information processing model of organisms incorporates basic ideas of autopoiesis
and life, from the sub-cellular to the multi-cellular, organismic and societal levels. Being cognition, life
processes are different sorts of morphological computing which on evolutionary time scales affect the
organisation (structures) of living beings even in a sense of meta-morphogenesis (i.e. morphogenesis
of morphogenesis), (Sloman, 2013).
Through autopoietic processes with structural coupling (interactions with the environment) a
biological system changes its structures and thereby the information processing patterns in a self-
reflective, recursive manner (Maturana & Varela, 1992) (Maturana & Varela, 1980). Self-organisation
with natural selection of organisms, responsible for nearly all information that living systems have
built up in their genotypes and phenotypes, is a simple but costly method to develop knowledge
capacities. Higher organisms (which are “more expensive” to evolve) have developed a capability of
learning and reasoning as a more efficient way to accumulate knowledge. The step from “genetic
learning” (typical of more primitive forms of life) to the acquisition of cognitive skills on higher levels
of organisation of the nervous system (such as found in vertebrata) will be the next step to explore in
the project of naturalised epistemology.
In the info-computational formulation, the life as cognition” process (Maturana & Varela, 1980,
1992; Maturana, 1970, 2002) corresponds to information processing in the hierarchy of levels of
organisation, from molecular networks, to cells and their organisations, to organisms and their
networks/societies (Dodig-Crnkovic, 2008). Thus the fundamental level proto-information (structural
information) corresponds to the physical structure, the fabric of reality for an agent, while cognition is
17
a process that both unfolds in real time as information self-structuring through interactions
(morphological computing), and develops on a long-time scale (meta-morphogenesis) as a product of
evolution in complex biological systems, as argued in (Dodig-Crnkovic & Hofkirchner, 2011).
Examples of Existing Applications
Concurrently with the development of methodological and philosophical and information- and
computation- theoretical arguments for the development of a new scientific paradigm motivated by
the need of better understanding of biological systems, such as the info-computational approach, the
number of new practical applications steadily increases. For a review of the contemporary work on
Biomathics11, see the forthcoming article (Simeonov, 2013).
Two volumes covering topics of information and computation (Dodig-Crnkovic & Burgin, 2011)
and the idea of computing nature (Dodig-Crnkovic & Giovagnoli, 2013) cover a range of topics in
which the basic ideas presented in this article have been developed and applied.
The work of Wolff is another interesting practical application (Wolff, 2003, 2006). In the book
Unifying Computing and Cognition, Wolff presents his SP theory with its applications. In the words
of author:
The SP theory of intelligence aims to simplify and integrate concepts across artificial
intelligence, mainstream computing and human perception and cognition, with
information compression as a unifying theme. It is conceived as a brain-like system
that receives 'New' information and stores some or all of it in compressed form as
'Old' information. It is realised in the form of a computer model -- a first version of the
SP machine. The concept of 'multiple alignment' is a powerful central idea. Using
heuristic techniques, the system builds multiple alignments that are 'good' in terms of
information compression.
Even though SP theory may find many interesting applications and provides new conceptual tools to
unpack the complex issue of cognition, it is only the beginning of a research in this direction that has
many open questions to address. For example Kauffman argues that living organisms exhibit high
resilience exactly because of redundant information they embody. Thus in living systems information
compression should not be expected to be maximal but the trade-off with redundancy is necessary
(Kauffman, 1995).
Open Questions and Future Research
Promises of info-computational research program rely on learning from nature using definability,
simulability and (where applicable) predictability of its physical processes and structures as a means
to improve our understanding of complex phenomena such as life (cognition) based on (constantly
improved) concepts of computation and information. (Dodig-Crnkovic, 2011b)
Based on the info-computational framework, the following topics are of particular interest for
future research.
- Structures and functioning of the human brain, at present the subject of the huge European FET
Flagship Human brain project http://www.humanbrainproject.eu. What can be learned about
cognition, intelligence, and our epistemological and ontological premises within the framework of
info-computational naturalism? Given that our brains and nervous systems are info-computational
networks, what can we say about the mind? How do we develop artifactually intelligent autonomous
systems based on insights from natural (organic) computing? Embodiedness of all natural phenomena
including the mind:
!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!
11 A new phase of scientific development in which mathematicians turn to biological processes for
inspiration in creating novel formalisms in mathematics appropriate to describe biological
phenomena.!
18
- Biologymechanisms and origins of life: What computational problems can our understanding
of natural self-organisation and management of complexity help to solve? The origins of life and
connectedness between the living and the non-living world.
- Physics information physics as a project of re-formulating physics in terms of information and
its dynamics (computation). We lack understanding of physics at very small and very large
dimensions, and do not understand the incompatibility between quantum mechanics and general
relativity. Matter and energy as we know constitute only 4% of what we see in the universe the
remaining 96% contains 21% dark matter and 75% dark energy. Can informational reconceptualisation
of physics help to explain this discrepancy? Do we need to take into account observer dependence of
information generation, including scientific knowledge? Theories of emergent phenomena on different
scales defined informationally:
- Complexity. In a complex system, what we see is dependent on where we are and what sort of
interaction is used to study the system. Generative Models how does the complexity arise? Evolution
is the most well-known generative mechanism, with complexity arising from simplicity by the self-
organisation of informational structures. Complex behaviour can emerge from simple generators! Self-
star properties in organic systems: self-organisation, self-configuration (auto-configuration), self-
optimisation (automated optimisation), self-repair (self-healing), self-protection (automated computer
security), self-explaining, and self-awareness (context-awareness) all are part of autopoiesis. Complex
adaptive artificial systems are studied inspired by biological systems.
- Modelling and simulation understood as info-computation. We are used to studying linear systems
which possess decomposibility - Modelled by Analysis Top-down Global (Reductionism)
However, non-linear systems behave as a whole and are appropriately modelled by synthesis
(integration) - bottom-up, distributed, networked). Here, instead of analytical methods, Holism and
System approaches apply.
- Agent-based Models. An agent-based model (ABM) is a computational model for simulating the
actions and interactions of autonomous individuals in a network, with a view to assessing their effects
on the system as a whole. It combines elements of game theory, complex systems, emergence,
computational sociology, multi agent systems, and evolutionary programming. Semiotics
distinguishes between first person second person third person accounts, and agent-based models
correspond to first-person accounts (Simeonov, 2013)
- Computing nature. Along with the study of biological and other complex phenomena within the
info-computationalist framework, a lot of work remains on the modelling of natural phenomena based
on understanding of the universe as a network of info-computational processes. Continuous and
discrete, analogue and digital computing are all parts of the computing universe and should be
studied, understood and modelled. Understanding of evolution as an info-computational,
morphodynamic process based on self-structuring of information through morphological
computation:
- Information (for an agent) From the difference that makes the difference for an agent -
unification as synthesis (integration of information) and search as differentiation (Dodig-Crnkovic,
2006). The meaning of the concept “information” is the resolution of categorical opposition of one-and-
many. (Schroeder, 2013a) (Schroeder, 2013b)
- Computation as (natural) information processing a Computing Nature project such as defined in
(Zenil, 2012) (Dodig-Crnkovic & Giovagnoli, 2013) (Dodig-Crnkovic, 2011b) (Stepney, 2008; Stepney et
al., 2005, 2006) and (MacLennan, 2004).
Conclusion
This article presents a new understanding of knowledge as a natural phenomenon, based on an info-
computational approach. The idea is to provide stable methodological and practical grounds for the
existing approaches to knowledge and to complement them by new insights into the phenomenon of
knowledge. It may help to resolve old epistemological problems such as:
The extent of knowledge (how much is possible to know) by pointing to info-computational and
evolutionary origins of (agent-dependent) knowledge.
19
The sources of knowledge (empirical experience vs. intellect), which are informational structures with
computational dynamics, both in the agent itself (embodiment, embeddedness), and in the world
understood as potential information, which for an agent is actualised through interactions.
The nature of knowledge, traditionally the question about how the concept of knowledge should be
defined, in the info-computational framework becomes transformed into the question: what in the
physical world is knowledge?
As we have seen from its applications, the info-computational approach to knowledge generation
can contribute both to epistemology and to knowledge management and the understanding of
learning.
Finally, the info-computational approach can contribute to rethinking cognition as a self-organising
bio-chemical life process in humans and other living beings. Thus we can start to learn how to
adequately model living systems which have traditionally been impossible to effectively frame
theoretically, simulate and study in their full complexity. (Dodig-Crnkovic & Müller, 2011)
To conclude, let me quote Feynman from The Character of Physical Law: Our imagination is
stretched to the utmost, not, as in fiction, to imagine things which are not really there, but just to
comprehend those things which are there. (Feynman, 1965)
References
Abramsky, S. (2008). Information, Processes and Games. In J. Benthem van & P. Adriaans (Eds.),
Philosophy of Information (pp. 483549). Amsterdam, The Netherlands: North Holland.
Ballard, D. (2002). Our perception of the world has to be an illusion. Journal of Consciousness Studies, 9,
5471.
Bateson, G. (1972). Steps to an Ecology of Mind: Collected Essays in Anthropology, Psychiatry, Evolution, and
Epistemology (pp. 448466). University Of Chicago Press.
Brier, S. (2013). Cybersemiotics: A New Foundation for Transdisciplinary Theory of Information,
Cognition, Meaningful Communication and the Interaction Between Nature and Culture. Integral
Review, 9(2), 220262.
Burgin, M. (2005). Super-Recursive Algorithms (pp. 1320). New York: Springer-Verlag New York Inc.
Burgin, M., & Dodig-Crnkovic, G. (2013). From the Closed Classical Algorithmic Universe to an Open
World of Algorithmic Constellations. In G. and Dodig-Crnkovic & Giovagnoli R. (Eds.), Computing
Nature (pp. 241253). Berlin Heidelberg: Springer.
Chaitin, G. (2007). Epistemology as Information Theory: From Leibniz to Omega. In G. Dodig
Crnkovic (Ed.), Computation, Information, Cognition The Nexus and The Liminal (pp. 217).
Newcastle UK: Cambridge Scholars Pub.
Clark, A. (1989). Microcognition: Philosophy, Cognitive Science, and Parallel Distributed Processing.
Cambridge, MA: MIT Press.
Dodig-Crnkovic, G. (2006). Investigations into Information Semantics and Ethics of Computing (pp. 1133).
Västerås, Sweden: Mälardalen University Press. Retrieved from http://mdh.diva-
portal.org/smash/get/diva2:120541/FULLTEXT01
Dodig-Crnkovic, G. (2007). Knowledge Generation as Natural Computation. In N. Callaos (Ed.),
Proceedings of International Conference on Knowledge Generation. Retrieved from
http://www.mrtc.mdh.se/index.php?choice=publications&id=1400
Dodig-Crnkovic, G. (2008). Knowledge Generation as Natural Computation. Journal of Systemics,
Cybernetics and Informatics, 6(2), 1216.
Dodig-Crnkovic, G. (2009). Information and Computation Nets. Investigations into Info-computational
World. Information and Computation (pp. 196). Saarbrucken: Vdm Verlag.
Dodig-Crnkovic, G. (2010a). Biological Information and Natural Computation. In J. Vallverdú (Ed.), .
Hershey PA: Information Science Reference.
Dodig-Crnkovic, G. (2010b). Constructivist Research and Info-Computational Knowledge Generation.
In L. Magnani, W. Carnielli, & C. Pizzi (Eds.), MODEL-BASED REASONING IN SCIENCE AND
TECHNOLOGY Abduction, Logic, and Computational Discovery (pp. 359380). Heidelberg/Berlin:
Springer.
Dodig-Crnkovic, G. (2010c). The Cybersemiotics and Info-Computationalist Research Programmes as
Platforms for Knowledge Production in Organisms and Machines. Entropy, 12(4), 878901.
20
Dodig-Crnkovic, G. (2011a). Dynamics of Information as Natural Computation. Information, 2(3), 460
477.
Dodig-Crnkovic, G. (2011b). Significance of Models of Computation from Turing Model to Natural
Computation. Minds and Machines,, 21(2), 301322.
Dodig-Crnkovic, G. (2012a). Physical Computation as Dynamics of Form that Glues Everything
Together. Information, 3(2), 204218.
Dodig-Crnkovic, G. (2012b). The Info-computational Nature of Morphological Computing. In V. C.
Müller (Ed.), Theory and Philosophy of Artificial Intelligence (SAPERE., pp. 5968). Berlin: Springer.
Dodig-Crnkovic, G. (2012c). Info-computationalism and Morphological Computing of Informational
Structure. In P. L. Simeonov, L. S. Smith, & A. C. Ehresmann (Eds.), Integral Biomathics. Tracing the
Road to Reality. Berlin, Heidelberg.
Dodig-Crnkovic, G., & Burgin, M. (2011). Information and Computation (pp. 1350). Singapore: World
Scientific Pub Co Inc.
Dodig-Crnkovic, G., & Giovagnoli, R. (2013). Computing Nature. Berlin Heidelberg: Springer.
Dodig-Crnkovic, G., & Hofkirchner, W. (2011). Floridi’s Open Problems in Philosophy of Information,
Ten Years After. Information, 2(2), 327359. doi:10.3390/inf10x000x
Dodig-Crnkovic, G., & Mueller, V. (2009). A Dialogue Concerning Two World Systems: Info-
Computational vs. Mechanistic. (G. Dodig Crnkovic & M. Burgin, Eds.)Information and Computation.
Singapore: World Scientific Pub Co Inc. Retrieved from http://arxiv.org/abs/0910.5001
Dodig-Crnkovic, G., & Müller, V. (2011). A Dialogue Concerning Two World Systems: Info-
Computational vs. Mechanistic. In G. and Dodig Crnkovic & M. Burgin (Eds.), Information and
Computation (pp. 149184). World Scientific.
Feynman, R. P. (1965). The Character of Physical Law, November 1964 Cornell Lectures (pp. 578). BBC.
Floridi, L. (2003). Informational realism. In Selected papers from conference on Computers and philosophy -
Volume 37 (pp. 712). Darlinghurst, Australia, Australia: Australian Computer Society, Inc.
Floridi, L. (2008). A defense of informational structural realism. Synthese, 161(2), 219253.
Floridi, L. (2009). Against digital ontology. Synthese, 168(1), 151178.
Foerster, H. von. (2003). Understanding Understanding: Essays on Cybernetics and Cognition. Springer
Berlin Heidelberg.
Gell-Mann, M. (1994). The Quark and the Jaguar: Adventures in the Simple and the Complex. New York:
Freeman/ Owl Book.
Glasersfeld, E. von. (1995). Radical constructivism: A way of knowing and learning. London: Falmer Press.
Goertzel, B. (1993). The Evolving Mind. New York: Gordon and Breach.
Harms, W. F. (2006). Naturalizing Epistemology: Prospectus 2006. Biological Theory, 1, 2324.
Hewitt, C. (2007). What Is Commitment? Physical, Organizational, and Social. In P. Noriega, J.
Vazquez-Salceda, G. Boella, O. Boissier, & V. Dign (Eds.), Coordination, Organizations, Institutions,
and Norms in Agent Systems II (pp. 293307). Berlin, Heidelberg: Springer-Verlag.
Hewitt, C. (2012). What is computation? Actor Model versus Turing’s Model. In H. Zenil (Ed.), A
Computable Universe, Understanding Computation & Exploring Na-ture As Computation. World
Scientific Publishing Company/Imperial College Press.
Heylighen, F., & Joslyn, C. (2001). Encyclopedia of Physical Science & Technology. 4 (3rd ed.). In R. A.
Meyers (Ed.), (pp. 155170). Academic Press. New York.
Hoffman, D. (2009). The interface theory of perception: Natural selection drives true perception to
swift extinction. In M. J. Dickinson, S., Leonardis, A., Schiele, B., & Tarr (Ed.), Object categorization:
Computer and human vision perspectives (pp. 148166). Cambridge, UK: Cambridge University Press.
Kampis, G. (1991). Self-modifying systems in biology and cognitive science: a new framework for dynamics,
information, and complexity (pp. 1564). Amsterdam: Pergamon Press.
Kaneko, K., & Tsuda, I. (2001). Complex systems: chaos and beyond. A constructive approach with
applications in life sciences. Berlin, Heidelberg: Springer.
Kauffman, S. (1993). Origins of Order: Self-Organization and Selection in Evolution. Oxford University
Press.
Kauffman, S. (1995). At Home in the Universe: The Search for Laws of Self-Organization and Complexity.
Oxford University Press.
Kauffman, S. (2000). Investigations. New York. London: Oxford University Press.
21
MacLennan, B. J. (2004). Natural computation and non-Turing models of computation. Theoretical
computer science., 317(1). Retrieved from http://www.worldcat.org/title/natural-computation-and-
non-turing-models-of-computation/oclc/97708146&referer=brief_results
Maturana, H. (1970). Biology of Cognition. Research Report BCL 9. 1970, Biological Computer Laboratory:
Urbana, IL. (p. BCL Report 9.0.). Illinois: Defense Technical Information Center. Retrieved from
http://www.worldcat.org/title/biology-of-cognition/oclc/227616284&referer=brief_results
Maturana, H. (2002). Autopoiesis, Structural Coupling and Cognition: A history of these and other
notions in the biology of cognition. Cybernetics & Human Knowing, 9(3-4), 534.
Maturana, H. (2007). Systemic versus genetic determination. Constructivist Foundations, 3, 2126.
Maturana, H., & Varela, F. (1980). Autopoiesis and cognition: the realization of the living. Dordrecht
Holland: D. Reidel Pub. Co.
Maturana, H., & Varela, F. (1992). The Tree of Knowledge. Shambala.
Minsky, M. (1986). The Society of Mind. New York: Simon and Schuster.
Minsky, M. (2011). Interior Grounding, Reflection, and Self-Consciousness. In G. Dodig-Crnkovic &
M. Burgin (Eds.), Information and Computation (pp. 287305). Singapore: World Scientific Pub Co.
Noë, A. (2004). Action in Perception. Cambridge, MA: MIT Press.
Nørretranders, T. (1999). The User Illusion: Cutting Consciousness Down to Size. New York: Viking.
Okasha, S. (2005). Review of William F. Harms, Information and Meaning in Evolutionary Processes.
Notre Dame Philosophical Reviews, 12.
Pfeifer, R., & Bongard, J. (2006). How the body shapes the way we think A new view of intelligence. MIT
Press.
Pfeifer, R., Lungarella, M., & Iida, F. (2007). Self-organization, embodiment, and biologically inspired
robotics. Science, 318, 10881093.
Pombo, O., Torres J.M., Symons J., R. S. (Ed.). (2012). Special Sciences and the Unity of Science (Logic,
Epi.). Springer.
Popper, K. (1999). All Life is Problem Solving. Routledge.
Prigogine, I., & Stengers, I. (1984). Order out of Chaos: Man’s new dialogue with nature. Flamingo.
Rosen, R. (1985). Anticipatory Systems. Pergamon Press.
Rozenberg, G., Bäck, T., & Kok, J. N. (Eds.). (2012). Handbook of Natural Computing. Berlin Heidelberg:
Springer.
Rössler, O. (1998). Endophysics: the world as an interface. Singapore-New Jersey-London-Hong Kong:
World Scientific.
Sayre, K. M. (1976). Cybernetics and the Philosophy of Mind. London: Routledge & Kegan Paul.
Scheutz, M. (2002). Computationalism new directions (pp. 1223). Cambridge Mass.: MIT Press. Retrieved
from http://www.worldcat.org/title/computationalism-new-
directions/oclc/51969469&referer=brief_results
Schroeder, M. (2013a). Dualism of Selective and Structural Manifestations of Information in Modelling
of Information Dynamics. In G. Dodig-Crnkovic & R. Giovagnoli (Eds.), Computing Nature
(SAPERE 7., pp. 125137). Berlin, Heidelberg: Springer.
Schroeder, M. (2013b). Complexity of Complexity. In E. Cohen, Eli and Boyd (Ed.), Proceedings of the
Informing Science and Information Technology Education Conference In SITE 2013 University Fernando
Pessoa Porto, Portugal. Santa Rosa, CA, USA: Informing Science Institute.
Simeonov, P. L. (2013). On some recent insights in Integral Biomathics. J. Prog. Biophys. Mol. Biol.,
Forthcomin.
Sloman, A. (2002). The Irrelevance of Turing machines to AI. In Computationalism New Directions (M.
Scheutz, Ed.) (pp. 87127). Cambridge, Mass: MIT Press.
Sloman, A. (2013). Meta-morphogenesis. Retrieved from
http://www.cs.bham.ac.uk/research/projects/cogaff/misc/meta-morphogenesis.html.
Smolensky, P. (1988). On the proper treatment of connectionism. Behavioural and Brain Sciences, 11, 1
74.
Stepney, S. (2008). The neglected pillar of material computation. Physica D: Nonlinear Phenomena,
237(9), 11571164.
Stepney, S., Braunstein, S. L., Clark, J. A., Tyrrell, A. M., Adamatzky, A., Smith, R. E., … Partridge, D.
(2005). Journeys in Non-Classical Computation I: A Grand Challenge for Computing Research. Int.
J. Parallel Emerg. Distr. Syst., 20, 519.
22
Stepney, S., Braunstein, S. L., Clark, J. A., Tyrrell, A. M., Adamatzky, A., Smith, R. E., … Partridge, D.
(2006). Journeys in Non-Classical Computation II: Initial Journeys and Waypoints. Int. J. Parallel
Emerg. Distr. Syst., 21, 97125.
Stonier, T. (1997). Information and meaning: an evolutionary perspective. New York: Springer. Retrieved
from http://www.worldcat.org/title/information-and-meaning-an-evolutionary-
perspective/oclc/36696698&referer=brief_results
Van Gelder, T. and Port, R. (Ed.). (1995). Mind as motion: Explorations in the dynamics of cognition.
Cambridge Mass.: the MIT press.
Vedral, V. (2010). Decoding reality: the universe as quantum information (pp. 1240). Oxford: Oxford
University Press.
Wegner, P. (1998). Interactive foundations of computing. Theoretical computer science., 192(2). Retrieved
from http://www.worldcat.org/title/interactive-foundations-of-
computing/oclc/90683418&referer=brief_results
Wheeler, J. A. (1990). Information, physics, quantum: The search for links. In W. Zurek (Ed.),
Complexity, Entropy, and the Physics of Information. Redwood City: Addison-Wesley.
Wolff, G. J. (2003). Information Compression by Multiple Alignment, Unification and Search as a
Unifying Principle in Computing and Cognition. Artificial Intelligence Review, 19, 193230.
Wolff, G. J. (2006). Unifying Computing and Cognition: The SP Theory and its Applications.
CognitionResearch.org.uk, England.
Zeilinger, A. (2005). The message of the quantum. Nature, 438(7069), 743. doi:10.1038/438743a
Zenil, H. (2012). A Computable Universe. Understanding Computation & Exploring Nature As Computation.
(H. Zenil, Ed.). Singapore: World Scientific Publishing Company/Imperial College Press.
Zins, C., Debons, A., Beghtol, C., Buckland, M., Davis, C. H., Dodig-Crnkovic, G., Smiraglia, R. P.
(2007). Knowledge map of information science: Implications for the future of the field. Brazilian
Journal of Information Science, (1). Retrieved from
http://www.mrtc.mdh.se/index.php?choice=publications&id=1398
23
Trummor och kontrapunkt.
Musikens roll i Günter Grass prosa
Beate Schirrmacher
Musiken spelar från första början en betydelsefull roll i Günter Grass författarskap.1 Redan i hans
första och mest kända roman, Die Blechtrommel (1959, Blecktrumman), framträder trumman
öronbedövande tydligt. Berättaren och huvudpersonen Oskar Matzerath bestämmer sig sin
treårsdag för att sluta växa och slår i fortsättningen sin leksakstrumma för att kommunicera med
omgivningen. Samtidigt är nog Oskars trummande ett av skälen till att musikens betydelse i Grass
romaner länge har förbisetts. Trummandet har uppfattats som oljud och protest mot omgivningen i
allmänhet, inte som rytmisk musik, trots att Oskar senare (precis som sin författare)2 blir medlem i ett
jazzband. Även den kritiska skildringen av musikens roll i samhället i Die Blechtrommel kan ha
bidragit till den något förhastade slutsatsen att musik inte skulle spela någon roll i Grass annars
påtagligt sinnliga värld.3 Vidare är Grass förhållande till musiken en grundläggande annan än t ex
Thomas Manns. När Mann uttryckligen liknar sina romaner vid partiturer och hänvisar till
sonatformen inrättar han sig i den västerländska konstmusikens tradition.4 Günter Grass däremot, är
präglad av jazzen och av dansen, hans musikaliska intresse går tydligt utöver den klassiska
traditionens instrumentalmusik.5 Även efter att Grass slutade spela tvättbräda i ett jazzband i
Düsseldorf har han fortsatt att samarbeta med musiker; han har skrivit balett- och operalibretton och
samarbetat kring tonsättningar av hans texter, men framför allt läser han upp sina texter tillsammans
med musik. Det är en del av hans verk som knappast har beaktats i forskningen innan Anselm Weyer
sammanställde Grass konkreta arbete med musik.6 Utifrån detta pekar Weyer även på ett strukturellt
inflytande av musik i Grass författarskap.7
Det finns mycket säregna drag i Günter Grass prosa som ofta kritiseras, i synnerhet inom
litteraturkritiken, som otydlig struktur och osammanhängande handling.8 De pekarirriterande
element som försvårar den omedelbara förståelsen. Vissa forskare försöker få grepp om dessa typiska
drag i Grass prosa med hjälp av musikaliska metaforer, när de beskriver berättarstrukturen som
”sonat”, ”polyfoni” och ”fuga”,9 som t ex Noel Thomas i hans interpretation av örtlich betäubt (1969,
Lokalbedövning):
If Johann Sebastian Bach’s music may be referred to as ‘polyphonic’, then Grass’s
work may be described as ‘polythematic’. […] Various elements themes, images and
!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!
1 Denna artikel är en svensk sammanfattning av Beate Schirrmacher (2012), Musik in der Prosa von
Günter Grass. Intermediale Bezüge Transmediale Perspektiven. Stockholm.
2 Volker Neuhaus (1997), Schreiben gegen die verstreichende Zeit. Zu Leben und Werk von Günter Grass.
München, s. 49 och 144.
3 Frank Richter (1977), Die zerschlagene Wirklichkeit. Überlegungen zur Form der Danzig-Trilogie von
Günter Grass. Bonn, s. 79.
4 Hans Rudolf Vaget (2006), Seelenzauber. Thomas Mann und die Musik. Frankfurt/Main, s. 2147.
5 Joachim Ernst Behrendt (1959) Nachwort. In: Geldmacher, Horst; Günter Grass und Herman Wilson
(Hg.): O Susanna. Ein Jazzbilderbuch. Köln, n.p.
6 Anselm Weyer (2007), Günter Grass und die Musik. Frankfurt/Main, s. 307; Hanspeter Brode (1979),
Günter Grass. München, s. 226.
7 För tidigare hänvisningar se Klaus-Jürgen Roehm (1992), Polyphonie und Improvisation. Zur offenen
Form in Günter Grass’ Rättin. Frankfurt/Main; Mary A. Cicora (1993), “Music, Myth and Metaphysics:
Wagner Reception in Günter Grass’ HundejahreGerman Studies Review XVI:1, s. 4960.
8 Die Rättin (1986, Råttinnan) har kallats för „Zettelkasten“ (en samling lösa lappar), Im Krebsgang
(2002, Krabbans gång) är bara en av hans verk där handlingen har kritiserats som konstruerad.
9 Hanspeter Brode (1978), „Von Danzig zur Bundesrepublik. Grass’ Bücher ‚örtlich betäubtund ‚Aus
dem Tagebuch einer Schnecke‘“ i Text + Kritik 5. upp., s. 84; Roehm (1992), s. 1.
24
strands represented by characters and actions are interwoven polyphonically to
form a satisfying and stimulating whole.10
!
Samtidigt har det bortom metaforiska liknelser skrivits påfallande övergripande studier om
strukturen i Grass berättande.11 Det kan bero på att Grass har en i grunden gränsöverskridande,
intermedial, inställning i hela sitt skapande. Det finns få författare där intermedialt tänkande är
grundläggande för hela deras verk som det är för Günter Grass. Han är mest känd som författare, men
han är utbildad bildkonstnär, han ser sig själv som en tecknare och skrivare, som inte behöver byta
bläck när han växlar mellan uttrycksformerna.12 Han byter mellan ord och bild när han testar de
språkliga metaforernas hållbarhet i bild och tvärtom.13 Men först i samband med intermediala teoriers
framväxt har forskningen börjat kunna ett analytiskt grepp om förhållandet mellan text och bild i
hans skapande.14 Grass verk präglas av gränsöverskrivande, inte endast mellan ord och bild utan även
mellan skrift och klang, mellan konst och politik, det finns ett överskridande av geografiska och
temporala gränser. Grass författarskap har växt fram i ett tätt samarbete med icke-litterära
sysselsättningar och arbetstekniker. Därför kan ett intermedialt perspektiv bidra med teorier och
redskap för att bättre förstå icke-litterära inflytanden Grass författarskap. Ett sådant exempel är
musiken. Detta leder till att det finns strukturer i hans prosa som verkar främmande eller ovanliga i
litteraturen. En del av dessa förefaller oss däremot naturliga och bekanta inom musikaliska
sammanhang. Följer man de intermediala referenserna till musiken i romaner som Die Blechtrommel,
Ein weites Feld (1995, En invecklad historia) och Im Krebsgang (2002, Krabbans gång) öppnas ett nytt
perspektiv på Grass författarskap som kan främja dess förståelse, även utöver enbart musikaliska
sammanhang.
Intermediala referensernas paradox
Günter Grass är långt ifrån ensam om att använda musik som ett slags konstruktionshjälp. Under
1800-talet började musik bli en estetisk förebild för andra konstarter. Inom litteraturen blev musik
först till romantikens språk bortom orden, inom modernismen sågs musik som en alternativ struktur
till lineärt kausalt berättande. Vad som verkar vara inspirerande för författarna har dock tett sig
problematiskt inom litteraturforskningen. Svårigheter att försöka analysera det specifikt musikaliska i
texten är återkommande. Musikaliska former som åberopas i tolkningen får sällan ett tydligt stöd i
texten. Frågeställningar om kontrapunkten i Aldous Huxleys Point Counter Point (1928), om fugans
betydelse för Joyces sirenkapitel i Ulysses eller för sonatformen i Thomas Manns Tonio Kröger (1903)
har gett upphov till mycket forskning, där det dock varit svårt att komma fram till övertygande svar.
Försöken att överföra strukturer från musik för att tolka den litterära texten hamnar ofta i en
återvändsgränd. Samtidigt pekar text tydligt utanför sig själv när den använder sig av intermediala
referenser (så kallar Irina Rajewsky explicita eller implicita hänvisningar till andra mediers
betydelse).15 En titel som Paul Celans ”Todesfuge” (1948) implicerar att dikten på något plan ska
tolkas som en fuga, Strindbergs Spöksonaten (1907) att den ska uppfattas som en sonat. Men i ingetdera
fallen lyckas man identifiera en tydlig struktur som liknar en fuga eller en sonatform.16 Den
gränsöverskridning som den intermediala referensen påstår ska finnas verkar inte existera i texten.
Litteraturen kan inte ”låna” visuell omedelbarhet från konsten, kan aldrig bli flerstämmig på samma
sätt som en renässansmadrigal. Även med sina intermediala referenser till musik är texten inte musik
utan fortfarande just text. Varje medium, betonar Irina Rajewsky, har endast sina egna mediala
!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!
10 Noel Thomas (1982), The Narrative Works of Günter Grass. A Critical Interpretation. Amsterdam, s. 170.
11 Thomas Angenendt (1995) „Wenn Wörter Schatten werfen“: Untersuchungen zum Prosastil von Günter
Grass. Frankfurt/Main, s. 15.
12 Org.: ”Ein schreibender Zeichner ist jemand, der die Tinte nicht wechselt.” Günter Grass: „Bin ich
nun Schreiber oder Zeichner?“ in Günter Grass. Essays und Reden II. 1970 1979. Hg. von Daniela
Hermes. Göttingen 1997, s. 500.
13 Ibid., 498500.
14 Katja Standfuß (2008): Gegenständlichkeit. Zur „neuen, alle meine Möglichkeiten versammelnden Form“.
Die Text-Bild-Bände von Günter Grass. Göteborg.
15 Irina O. Rajewsky (2002), Intermedialität. Tübingen, s. 16f.
16 Problemet består även i att litteraturvetare i tolkningen använder sig av abstraktioner som fugans
typiska struktur eller sonatformen och inte musikaliskt praxis.
25
uttryck.17 Det här är en paradox som intermedialitetsforskningen länge har kretsat kring. Men om
gränsöverskridningen inte verkar vara möjlig, varför finns det en upplevelse av främmande struktur i
texten? Texten hävdar ett gränsöverskridande som det är svårt att sätta fingret på. För att komma
ifrån denna paradox hävdar jag att det är viktigt att byta perspektiv. Länge har man främst fokuserat
på skillnaderna mellan olika medier, och har försökt bevisa en intermedial påverkan genom att
förklara hur en text med intermediala referenser till musik skiljer sig från andra texter. Istället för att i
texten söka för litteraturen främmande element, kommer jag i det följande att använda ett
transmedialt perspektiv. Inte fråga vad som skiljer texten från andra texter, utan vad texten har
gemensamt med musik.
Från att ursprungligen ha uppfattats som ett angränsande fält av marginell betydelse för
intermedialitet,18 har transmedialiteten dvs medieövergripande frågor alltmer kommit i
intermedialitetsforskningens fokus. Ett av skälen är det som W. J. T. Mitchells påpekar: ”all media are
mixed media”19, vilket kräver att hänsyn tas till fenomen som många eller rentav alla medier delar.
Lars Elleström identifierar en gemensam transmedial modal grund för alla medier: Det innebär att
det kan variera vilket tekniskt medium som används (bok, dator, kropp, ljudvågor), vilka sinnen som
tilltalas (auditiva, visuella, taktila), vilket semiotiskt system som används eller skapas (ikoniskt,
indexikaliskt, symboliskt) och hur ett medium förhåller sig till tid och rum, men alla medier delar
dessa gemensamma modaliteter, och det är grunden av gemensamma egenskaper som möjliggör
intermedial växelverkan. Intermedialitet, säger Elleström, är således ett överbryggande av mediala
skillnader med hjälp av transmediala gemensamheter. Den gemensamma modala grunden ger också
upphov till återkommande, mer komplexa fenomen som spelar en roll i många medier och därför ska
betraktas som transmediala.20 Rytm,21 stämma och röst,22 narrativitet,23 ikonicitet,24 ironi25 och
performativitet26 har en medieöverskridande betydelse. Betraktar man intermediala referenser utifrån
deras transmediala omsättning blir det tydligt att intermediala referenser inte kommer till stånd
genom att ”härma” eller ”låna” musikaliska uttryck. I stället utgår jag ifrån att den litterära texten
betonar sin gemensamma bas med t.ex. musik, genom att framhäva transmediala egenskaper som
litteratur delar med musik men som främst förknippas med musik. Rytm, stämma, performativitet
och repetitivitet spelar en roll i både litteratur och i musik. Men deras roll framträder som mer central
i musik än i litteratur. Intryck av främmande strukturer skapas genom att vanligtvis obeaktade
element i texten framhävs och ställs över dem som vi anser vara grundläggande litterära, som t.ex.
linearitet och kausalitet.
Transmediala paralleller till musik i Grass prosa
Grass berättarstil har återkommande förknippats med musikaliska metaforer. Om man ser närmare på
Grass berättarstil, blir det tydligt att hans prosa har en del gemensamt med musik. Det finns många
texter och passager som använder sig av intermediala referenser till musik. För att förstå dessa är det
!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!
17 Rajewsky (2002), s. 25 och 39f.
18 Rajewsky (2002), s. 201; Werner Wolf (2002), “Intermediality Revisited: Reflections on Word and
Music Relations in the Context of a General Typology of Intermediality”, i Suzanne M. Lodato et al.
(eds.), Essays in Honor of Steven Paul Scher and on Cultural Identity and the Musical Stage, Amsterdam, s.
2628.
19 W. J. T. Mitchell (2005), “There Are No Visual Media,” i Journal of Visual Culture 4, s. 260.
20 Elleström pratar om media compound characteristics. se
21 Sissel Furuseth (utg.) (2005), Kunstens rytmer i tid og rom. Trondheim.
22 Doris Kolesch und Sybille Krämer (2006), „Stimmen im Konzert der Disziplinen.“ i Doris Kolesch
und Sybille Krämer (Hg.), Stimme. Frankfurt/Main, 715.
23 Ansgar Nünning und Vera Nünning (Hg.) (2002), Erzähltheorie transgenerisch, intermedial,
interdisziplinär. Trier, s. 301.
24 Max Nänny and Olga Fischer (ed.) (1999), Form Miming Meaning. Iconicity in Language and Literature.
Amsterdam, 1999.
25 Lars Elleström (2002): Divine Madness. On Interpreting Literature, Music, and the Visual Arts Ironically.
Lewisburg.
26 Sybille Krämer (2004), „Was haben ‚Performativität‘ und ‚Medialität‘ miteinander zu tun? Plädoyer
für eine in der ‚Aisthetisierung‘ gründende Konzeption des Performativen,“ i Sybille Krämer (Hg.),
Performativität und Medialität. München, s. 1132.
26
viktigt att peka på den grundläggande transmedialiteten med musik som finns i Grass berättande och
som framhäver drag inom språket och texten som vanligtvis ligger i bakgrunden. För det första är
Grass prosa upprepande. Ord, satser, avsnitt, även hela episoder återkommer. Det förefaller ibland
som om Grass inte vill utnyttja språkets många möjligheter att undvika repetition. Detta beror inte på
för lite bearbetning, som kritiker ibland påstått. Läser man (eller Grass själv) texterna högt, avslöjar en
del av dessa repetitiva moment sin muntliga rytm. Men när mycket upprepas blir även
förändringarna tydligare, variationer, inversioner, kontraster. Den omvända repetitionen, inversionen,
ser Weyer som en grundläggande struktur, vilken skapar en mening genom upprepning och
variation.27
När händelser berättas om igen blir de även mer presenta. Överlag strävar Grass efter närvaro av
det som berättas i nutiden, ett slags ”samtid” av olika tidsplan. Han kallar det själv för Vergegenkunft,
ett ord sammandraget av de tyska Vergangenheit (dåtid), Gegenwart (nutid) och Zukunft (framtid. Det
ska vara en samtid där det förflutna och det kommande möts i nutiden, men fortfarande är utskiljbara.
Vergegenkunft är Grass svar Theodor W. Adornos kategoriska uttalande om det barbariska i att
skriva en dikt efter Auschwitz.28 Grass har tolkat Adorno som att det inte ska finnas något skrivande
efter Auschwitz, alltså inget förhållningssätt där förintelsen uppfattas som något som hände en gång
för länge sedan.29 Det förflutna måste således hållas närvarande i nutiden. Vergegenkunft förklarar
därför varför bildskärmar, bandningar, filmprojektioner, videor spelar en stor roll i flera av Grass
romaner,30 de är ett sätt att hämta det i tid eller rum avlägsna in i berättarens nutid. En annan
möjlighet är att sträva efter den upplevelse av samklang som finns i musiken. Strävan efter olika
former av samtidighet är ett viktigt skäl till att många författare använder sig av intermediala
referenser till musik.
Ett annat drag som har förbryllat forskarna länge är Grass förkärlek för det konkreta och
handfasta. Hans Gegenständlichkeit är en konkretism som hänger ihop med intermedialt inflytande
från bildkonsten.31 Som konstnär har Grass ett konkret material (som lera, färg, bläck), som författare
är hans material ord, som inte har samma materialitet. Samtidigt verkar alla begrepp få ett eget liv hos
Grass, de är inte de symboliska och arbiträra tecken vi är vana vid. Gegenständlichkeit hänger ihop med
hans sätt att tänka i bilder, Grass skapar bilder även i ord. Det betyder också att det inte går att enkelt
sammanfatta handlingen i en roman, utan att ta hänsyn till hur den berättas. Därför blir hans språk
performativt, det iscensätter sin egen innebörd. Språkets poäng är vanligtvis just det tvådelade
tecknets arbitraritet. Endast mycket sällan, oftast i ritualer, är ordens utformning avgörande för
innehållet. Grass däremot strävar efter att det han har att säga även ska spegla sig i det sätt som han
säger det på. Det han vill få sagt ska inte sägas i texten, utan gestaltas genom handlingen. Han
argumenterar inte, han iscensätter det han kritiserar.
Grass prosa är präglad av repetition och kontrast, den strävar efter samtidighet och
performativitet. Det är drag som i litteraturen eller i en text verkar ovanliga, i alla fall underordnade,
det lineära berättandet, handlingen och narrationens framhävande av singulära element. Samtidigt är
repetition, samtidighet och kontrast inte helt främmande för litteratur, text och språk. Även språk och
fiktion bygger på upprepning, om än inte polyfoni. Men såväl ambivalens som polysemi finns i
språket, i texten en bakhtinsk polyfoni av olika röster. Författaren kan även skapa en virtuell
samtidighet i läsaren och språket har performativa element. Men repetition och kontrast, simultanitet
och performativitet är i språk och litteratur (om än grundläggande) inte lika framträdande som i musik.
Repetition och kontrast framträder tydligt inom musik i tema, refränger, i rytm, i grundformen ABA. I
musik finns klara strukturer och regler för hur samtidighet kan gestaltas, i harmoni, polyfoni eller i
dodekafoni. Även om man inte längre kan påstå att musik är en syntax utan innehåll,32 så är
!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!
27 Weyer (2007), s. 307
28 Org.: “ein Gedicht nach Auschwitz zu schreiben ist barbarisch”. Theodor W. Adorno (1977),
„Kulturkritik und Gesellschaft,“ i Theodor W. Adorno. Gesammelte Schriften in 20 Bänden. Band 10/1,
hrg. von Rolf Tiedemann. Frankfurt/Main, s. 30.
29 Edgar Platen (2001), Perspektiven literarischer Ethik: Erinnern und Erfinden in der Literatur der
Bundesrepublik. Tübingen, s. 63f.
30 T. ex. i örtlich betäubt (1969, Lokalbedövning); Die Rättin (1986, Råttinnan), Unkenrufe (1992,
Klockgrodans varningsrop), Im Krebsgang (2002, Krabbans gang), Die Box (2008, Lådan).
31För Gegenständlichkeit i kontext av text-bild-intermedialitet se Standfuß (2008), 3566.
32Lawrence Kramer (2011), Interpreting Music. Berkeley.
27
musikalisk mening nära förknippad med dess form, dess innehåll kan svårligen beskrivas utan att
hänsyn tas till formen. Varje text har ett mått av upprepning, simultanitet och performativitet, just
därför verkar musikprioriteringen i texter med intermediala referenser omvänt. Textens
huvudkännetecken att den berättar en lineär handling, att det finns ett logiskt sammanhang mellan
början och slut hamnar i bakgrunden. En text med intermediala referenser till musik kan inte främst
tolkas genom att interpretera handlingen, en avgörande del av dess mening ligger i repetitiva
mönster, i en upplevelse av simultanitet och flerstämmighet. För att förstå innehållet måste man ta
hänsyn till formen, dess performativa sida är mycket större än vanligtvis. I centrum står det som man
oftast inte lägger märke till i en text: det är som när man vänder en kappa ut och in så att fodret syns.
Genom att framhäva sina transmediala gemensamheter med musik blir texten främmande, den ger ett
musikaliskt intryck utan att för den skull sluta vara berättande text.
I det följande kommer jag att visa hur det i Die Blechtrommel, Im Krebsgang och Ein weites Feld finns
ett samspel med tydliga intermediala referenser till musik och en ökad transmedial gemensamhet
med musik. I texterna och passagerna som jag diskuterar är repetitivitet och kontrast, simultanitet och
performativitet avgörande för att nå fram till en meningsfull interpretation. En del av dem har hittills
ofta förbigåtts eller kritiserats såsom varande ologiska eller osammanhängande, ett intryck som
många texter med intermediala referenser till musik ger, när man försöker förstå dem utifrån
handlingen.
En jazzmusiker berättar – Die Blechtrommel
Blecktrumman i Grass roman har tolkats som symbol för militarism, som barnleksak, som symbol för
skrivandet, men Weyer var först med att påpeka att trumman faktiskt är ett instrument, ett rytmiskt
instrument.33 Och trumman bestämmer rytmen i hans berättande. När Oskar Matzerath berättar sitt
liv, inlåst en psykiatrisk avdelning, har han ett förflutet som trummare i ett jazzband och en
framgångsrik solokarriär bakom sig. Han måste alltid trumma sin barndoms rytmer för att minnas
innan han kan skriva ner vad trumrytmerna beskrivit. Han beskriver förhållandet enligt följande:
Hätte ich nicht meine Trommel, der bei geschicktem und geduldigem Gebrauch alles
einfällt, was an Nebensächlichkeiten nötig ist, um die Hauptsache aufs Papier bringen
zu können, und hätte ich nicht die Erlaubnis der Anstalt, drei bis vier Stunden täglich
mein Blech sprechen zu lassen, wäre ich ein armer Mensch ohne nachweisliche
Großeltern. (Bt 23)34
!
Trummandet är själva förutsättningen för skrivandet, man skulle kunna gå så långt som Volker
Neuhaus antyder: att romanen i sin helhet, berättad av Oskar, kan uppfattas som verbaliseringen av
hans musikaliska oeuvre, en verbal reproduktion, en litterär ekfras35 av de rytmiska musikstycken
som han komponerat, vilka bär samma titlar som vissa romankapitel. Utöver den mer konceptuella
intermediala referensen till musik finns det även passager där trummandets repetitiva rytm
framträder tydligt i texten och texten blir ett ikoniskt diagram36 över trumrytmer. I följande passage
befinner sig Oskar i en kyrka. Eftersom han ser olika kors överallt funderar han vidare på hur många
olika kors det finns (även utanför kyrkorummet):
!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!
33 Weyer (2007), s. 22f.
34 ”Om jag inte hade min trumma som med skicklig och tålig behandling frambringar alla de detaljer
som behövs för att kunna sätta det huvudsakliga på papper, och om jag inte hade anstaltens tillstånd
att låta denna trumma ljuda tre eller fyra timmar dagligen skulle jag vara en vanlig stackare med
oidentifierade morföräldrar.” Günter Grass (1964) Blecktrumman. Översatt av Lars Holmberg. Lund, s.
14.
35 Claus Clüver definierar ekfras som “all verbal representations of […] text composed in a non-verbal
sign system” Claus Clüver (1997), “Ekphrasis Reconsidered. On Verbal Representations of Non-Verbal
Texts”, in Lagerroth, Britta et al (eds.), Interart Poetics. Essays on the Interrelations of the Arts and Media.
Amsterdam, s. 26.
36 Ett diagramm är i semiotiken en ikon som uttrycker inte en likhet i form utan en likhet i tecknens
relation till varandra. Max Nänny (2002), ”Ikonicitet”, i Hans Lund (utg.), Intermedialitet, Lund, s. 137.
28
Schön ist das Glevenkreuz, begehrt das Malteserkreuz, verboten das Hakenkreuz, de
Gaulles Kreuz, das Lothringer Kreuz, man nennt das Antoniuskreuz bei
Seeschlachten: Crossing the T. Am Kettchen das Henkelkreuz, häßlich das
Schächerkreuz, päpstlich des Papstes Kreuz, und jenes Russenkreuz nennt man auch
Lazaruskreuz. Dann gibt’s das Rote Kreuz. Blau ohne Alkohol kreuzt sich das Blaue
Kreuz. Gelbkreuz vergiftet dich, Kreuzer versenken sich, Kreuzzug bekehrte mich,
Kreuzspinnen fressen sich, auf Kreuzungen kreuzt ich dich, kreuz und quer,
Kreuzverhör, Kreuzworträtsel sagt, löse mich. […]. (Bt 178f)37
Läser man passagen högt på tyska framträder tydligt den återkommande, endast lätt varierade
rytmen skapad genom lexikalisk och syntaktisk repetition. Handlingen förefaller att träda i
bakgrunden, passagen verkar mer som en lek med ord, ett encyklopediskt uppräknande. Men i
passagen uppstår mening genom repetition och kontrast, därmed skapas ett tätare samband mellan
form och innehåll, en ökad performativitet. De flesta av de uppräknade korsen har en koppling till det
militära,38 det framhäver en våldsam association även hos de andra uppräknade korsen. Detta är en
aspekt som alltid finns i korset, ursprungligen ett tortyrredskap som idealiserats inom kristendomen.
Genom dessa otaliga exempel får korset självt avslöja sitt förträngda, dubbla budskap. Grass kritik, att
kyrkan till stor del stödde nazisterna och inte gjorde motstånd, framförs här inte med argument, utan
genom repetition och performativitet.
Att Oskars trumma i flera passager har makten att frammana det som trummas är ett helt annat
sätt att framhäva performativitet. När Oskar trummar en charleston som kallas för Jimmy the Tiger
dyker en tiger och djungel upp i texten (Bt 154), när han trummar den polska nationalhymnen dyker
det polska kavalleriet upp och ingriper i handlingen (Bt 760). Starkast betonat blir dock
performativiteten när Oskar efter kriget gör solokarriär som trummare. Hans rytmer får inte folk att
minnas sin barndom utan publiken blir som barn, infantila. Han visar således för publiken som helst
vill glömma det förflutna och kriget att det fortfarande är lika lätt att manipulera som under
nazismen, han återuppför det han kritiserar.39 Genom att musikaliska uppföranden skildras, att de
tillskrivs en stor performativ genomslagskraft, betonas även textens performativa sida som framhäver
en iscensättning av det kritiserade.
Tro, hopp och kärlek
I kapitlet ”Glaube Hoffnung Liebe” (”Tro, hopp och kärlek”) framträder musikalisk intermedialitet
särskilt tydligt. Kapitlet handlar om den s k ”kristallnatten”, när nazisterna plundrar och förstör
judiska affärer och synagoger. Oskars judiska leksakshandlare tar livet av sig den natten. Oskar tycker
sig behöva en ”vrålande” orkester, ein ”brüllende[s]” Orchester (Bt 252) för att skildra vad som
händer. Grass själv liknar kapitlets struktur vid ett rondo.40 Att tänka sig rondomusik i bakgrunden
till denna berättelse om död och våld, blir en medveten och sarkastisk kontrast liknande som i Barry
Lewinsons film Good morning Vietnam (1987) där Louis Armstrongs What a wonderful worldhörs till
krigsbilder. Jag vill dock inte stanna där utan se Oskars uttryckliga längtan efter en orkester som en
!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!
37 “Spjutkorset är vackert, Malteserkorset eftertraktat, hakkorset förbjudet. Så finns det de-Gaulle-
Korset, Lothringenkorset, Antoniuskorset som man åberopar vid sjöslag; vidare crossing the T,
halsbandkorset, det fula gaffelkorset, det papistiska påvekorset och det ryska korset, även kallat
Lasaruskorset. Röda korset. Berusad utan alkohol korsar sig det blå korset. Stridsgaskors förgiftar dig,
kryssare sänker varandra, korståg omvänder mig, korsspindlar förtär sig, vid vägkors korsar vi
varandras väg, korsord löser vi, korsförhör underkastas vi, vändkors passerar vi […].”
Günter Grass (1964), Blecktrumman. Översatt av Nils Holmberg. Lund, s. 113.
38 Spjutkorset kallas Glevenkreuz pga sin likhet med stångvapnet glav, malteserkorset har sina rötter i
korstågstiden, hakkors och De-Gaulle-korset förknippas med Andra Världskriget, Crossing the T
(Antoniuskorset) är en sjöslagsformation, Blaues Kreuz syftar på blåbandsrörelsen som kämpar mot
(alkohol)beroende, giftgaskorset (Gelbkreuz) förknippas med Första Världskrigets gaskrig, etc.
39 Platen, Edgar (2001), Perspektiven Literarischer Ethik: Erinnern und Erfinden in der Literatur der
Bundesrepublik. Tübingen, s. 229f.
40 Günter Grass och Harro Zimmermann (1999), Vom Abenteuer der Aufklärung. Werkstattgespräche.
Göttingen, s. 176.
29
intermedial evokation41, som en ledtråd, en hänvisning till att uppmärksamma de transmediala nivåer
som texten delar med musik. Det framgår tydligt att intermediala referenser till musik spelar roll i
kapitlet ”Glaube Hoffnung Liebe”, frågan är hur den musikaliska intermedialiteten låter sig beskrivas.
Istället r att försöka utkristallisera ett rondo eller gon annan musikform, kommer jag att
koncentrera mig textens faktiska struktur och diskutera vilket sätt transmediala paralleller till
musik framhävs. I sin helhet blir kapitlet och dess musikaliska intermedialitet först förståligt om man
letar efter litterära gemensamheter med musik och inte efter musikaliska former i textform. Det är
mindre viktigt att diskutera när och var det skulle kunna finnas motsvarigheter till ett musikaliskt
tema. Istället är det viktigt att fråga: hur blir texten meningsfull genom att tolka dess repetitiva
strukturer, genom att ta hänsyn till dess framtoning av simultanitet och performativitet.
Som om ingenting hade hänt – Upprepning
Nästan alla kapitel börjar med ”Det var en gång.” Frasen används 24 gånger, det skapar en tydlig
syntaktisk repetition. Vid sidan av denna lexikaliska och syntaktiska repetitionsform finns även en
narrativ repetition: olika handlingsmoment berättas i olika variationer. Återkomsten av ”Det var en
gång” i början av varje nytt stycke i kombination med narrativ repetition uppfattas då som ett
musikaliskt tema.42 Även om ”Det var en gång” befinner sig i den position där man förväntar sig ett
musikaliskt tema, har den dock inte samma funktion. Snarare lyfter den fram upprepningens
betydelse för kapitlet och pekar att det finns repetition även textens djupnivå där det litterära
temat kan urskiljas. Textens handling bildar på djupnivå ett tema med variationer, där allt som
berättas handlar om död och begravning.
I. Död och begravning av Oskars vän Herbert
II. Musikern och SA-mannen Meyn slår ihjäl sina katter och begraver dem i soptunnan
III. Den judiske leksakshandlaren Markus begår självmord
IV. Oskar förnekar tro, hopp och kärlek samt kristen tro på återuppståndelsen.
V. Musikern Meyn lever vidare men Markus är död
Kapitlets handling kan sammanfattas som följer: Begravningen av Oskars vän Herbert får Oskars
granne, trumpetspelaren Meyn, att börja supa igen (han hade slutat efter sitt inträde i det nazistiska
kampförbundet SA). I fyllan slår Meyn ihjäl sina katter och begraver dem i soptunnan. Anmäld för
djurplågeri utesluts han ur SA. Meyn försöker bli antagen igen genom att vara extra ivrig under
kristallnatten. När Oskar upptäcker sin leksakhandlares död och möter missionerande kvinnor som
bär en banderoll med texten ”Tro, hopp, kärlek” börjar han ”jonglera med dessa ord” som mynnar ut i
en vild förnekelse av kristendomens dygder samt den kristna tron på återuppståndelsen. Musikern
Meyn däremot återgår efter kriget till sitt förra liv, så står det i kapitlets sista mening som nästan exakt
speglar kapitlets första.
Es war einmal ein Musiker, der hieß Meyn und spielte wunderschön Trompete. (Bt
253)43
Es war einmal ein Musiker, der hieß Meyn und wenn er nicht gestorben ist, so spielt
er wieder wunderschön Trompete. (Bt 264)44
Början och slutet sammanfaller här nästan. Och när Grass liknar strukturen vid ett rondo så framhäver
han just strukturen av ABA, som är vanlig i musiken, som uppfattas extra tydligt i rondot där A
återkommer mellan andra varierande ”verser” i en form som ABACA...A. Den konsekventa
överlappningen av början och slutet i kapitlet liknar därför ABA-formen som skiljer sig
grundläggande från berättandets struktur som berättar från A till B till C … till Ö. Utgångsituationen
!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!
41 Rajewsky (2002), s. 9194.
42 Irmela Schneider (1975), Kritische Rezeption. Die Blechtrommel als Modell. Frankfurt/Main, 107f.
43 ”Det var en gång en musiker som hette Meyn och som blåste underbart trumpet.” Blecktrumman, s.
160.
44 ”Det var en gång en musiker som hette Meyn och om han inte är död så lever han ännu och blåser
återigen underbart trumpet.” Blecktrumman, s. 168.
30
A återkommer aldrig. Efter att Romeo och Julia är döda kan inte handlingen återgå till dagen de
lärde känna varandra. Men det är just detta som påstås i kapitlets sista mening, man låtsas som om
ingenting hade hänt. Som om vi har en musiker (A) som råkar ut för en episod som heter nazism (B),
men som sedan lyckligtvis kan återgå till sitt liv som hederlig, försupen cafémusiker (A) som om
ingenting hade hänt.
Och det är just det som Grass förebrår samhället i Efterkrigstyskland, att nazismen sågs som en
avslutad period utan förhistoria och utan konsekvenser. Det var efter kriget lätt att skjuta över all
skuld på en demoniserad Hitler som förförde tyskarna. Den repetitiva strukturen som refererar till
musik används således om igen för att iscensätta det Grass kritiserar.
Samtidigt är det slående hur kapitlet mer handlar om de olyckliga sammanträffanden som drabbar
den stackars alkoholiserade Meyn. Han är den som blir till gärningsman i kristallnatten, den judiske
leksakshandlarens död trängs undan av alla de ursäktande omständigheter som skulle kunna förklara
varför Meyn deltog i pogromerna. Men upprepningsstrukturen placerar Meyns återgång till vardagen
i direkt sammanhang med den judiske leksakshandlarens död. På så sätt förknippas de med varandra,
Meyn får ett ansvar för detta genom att de inte förknippas kausalt utan genom strukturen:
Es war einmal ein Spielzeughändler, der hieß Markus und nahm mit sich alles
Spielzeug aus dieser Welt.
Es war einmal ein Musiker, der hieß Meyn, und wenn er nicht gestorben ist, lebt er
heute noch und spielt wieder wunderschön Trompete. (Bt 264)45
Den repetitiva strukturen har så att säga tolkningsföreträde. Den gör mycket större intryck. Och
ansvaret stannar inte endast hos musikern och SA-mannen Meyn, vilket vi strax ska se.
Vid sidan av rondot kan även ett annat musikstycke förknippas med kapitlet. En mycket populär
schlager från tidigt 1930-tal som även gjorde succé i en filmmusikal hette Es war einmal ein
Musikus46, det är nästan ordagrant kapitlets återkommande inledande ord (”Es war einmal ein
Musiker, der hieß Meyn...”).Det finns flera indicier för att Grass medvetet spelar an på denna schlager.
Precis som musikern i schlagern sägs spela wundervollsägs Meyn spela ”wunderschön”. Vidare
leker Grass med den bokstavliga betydelsen av schlager. Som engelskans hit betecknar det en låt vars
succé bokstavligt talat är slående. Således hörs schlagermusik i bakgrunden när nazistiska Schläger
slår sönder synagogor, affärer, människor. Detta är Grass Gegenständlichkeit, hans förkärlek för det
konkreta. Det finns ingen död metafor, ingen symbol som inte blir undersökt hur den förhåller sig till
ordets konkreta betydelse. Det finns även ett annat skäl varför denna schlager nämns och det hänger
ihop med det annars förvirrande avsnittet om tro, hopp och kärlek. morgonen efter kristallnatten
ser Oskar rödelsen och han ser en kristen missionsgrupp som bär en banderoll om tro-hopp-
kärlek, men ingriper inte. Oskar blir provocerad och börjar ”jonglera med dessa ord”. Men hjälp av
banderollens ord berättar han en märklig julsaga som föregriper krigets händelser, där människor inte
TROR jultomten utan gasmannen. Där egenKÄRLEK hjälper genom krigsåren och där det till
slut endast återstår HOPPET om ett snabbt krigsslut. Tro, hopp och kärlek blir gång på gång
upprepade i detta avsnitt, i fria associationer, i talesätt. Genom extensiv lexikalisk repetition uppstår
ett hetsigt tempo, avsnittet är fyllt av utrop, präglat av muntligt tal. Det är en svårtydd passage. Den
har tolkats som ett tecken på sönderfall, sammanbrott, Oskars traumatisering. Men även om
avsnittet bryter tidigare repetitiva mönster försvinner inte den musikaliska intermedialiteten, fastän
!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!
45 ”Det var en gång en leksakshandlare som hette Markus som tog med sig alla leksaker så han
lämnade denna världen.”
Det var en gång en musiker som hette Meyn och om han inte är död så lever han ännu och blåser
återigen underbart trumpet.” Blecktrumman, 168.
46 „Es war einmal ein Musikus, der spielte im Café,/ und viele schöne Mädchen setzten sich in seine
Näh’/ Er spielte süß in Dur und Moll/ Er spielte einfach wundervoll.“ Es war einmal ein Musikus. Die
schönsten Schlager und Melodien von Friedrich Schwarz in Originalaufnahmen 19281933. (CD).
R.Vollstädt-Medienvertrieb, o.J.
„Det var en gång en musiker, som spela på kafé,/och alla vackra flickor emot honom syntes le./ Han
spelade i dur och moll/ och fick applåd från alla håll” ”Da capo. Refränger och legender”. Sveriges
Radio P 4 Stockholm. http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=971&artikel=4333035
09.10.2013.
31
de repetitiva mönstren blir mer improviserade. Passagen blir sätt om man vill
(bleck)trummarens solo: rytmiskt, intensivt, upprepande av korta fraser. Grass använder i denna
passage nästan alla kännetecken som är kännetecknande för s.k. jazzromaner.47 Det återkommande
schlagercitatet (”Es war einmal ein Musiker/us...) tillsammans med den improviserande passagen gör
att kapitlets struktur har paralleller till den klassiska New Orleans-jazzens form, som kan ta en känd
låt som chorus och varva det med variationer som alltid återgår till chorus.
I denna passage framhävs även den tredje transmediala parallellen som spelar en stor roll i
musikalisk intermedialitet: simultanitet, eller mångstämmighet. I intermediala sammanhang har det
ofta påpekats att just polyfoni, den musikaliska flerstämmigheten inte kan realiseras i en text. Och det
stämmer på så vis att man inte kan höra två meningar samtidigt på samma sätt som man kan höra två
självständiga melodier på samma gång i polyfonin. Men i fall glömmer man litterära former av
simultanitet. Svenskan är talande här eftersom man klart kan höra två meningar två innebörder
samtidigt.
I hela den improviserande passagen talar Oskar på ett ytterst tvetydigt sätt om två saker samtidigt.
Å ena sidan pratar han om mat på spisen, julnötter och om slaktarens korvrecept, men på ett sätt som
även associerar till (spis)gas, (bitter)mandeldoft 48 och korv med tvetydiga fyllningar, vilket leder
tankarna till gaskamrarna och människoslakten i förintelselägren. Maten, kvällsmaten, julmaten och
slaktarens korvar, får således en ytterst kannibalistisk bismak. I slutet av Oskars improvisation är alla
som är anslutna till gasnätet, alla som sätter sig och äter kvällsmat och handlar hos slaktaren, vare sig
de vill eller ej, förknippade med den människoslakt som samtidigt pågår i koncentrationslägren.
Återigen är det ingen kausal förbindelse som dras, människorna lever sin vardag samtidigt som
massdödandet pågår. Eftersom Oskar jonglerar med de teologiska dygderna tro, hopp och kärlek
öppnar sig ytterligare en dimension. Måltiden börjar påminna om nattvarden49 och i denna kontext
blir nattvarden inte en påminnelse om frälsning genom offerdöden utan genom den vardagliga
kvällsmåltiden i Tyskland på 1940-talet blir alla som äter korv, nötter och mat lagad gasspisen
delaktiga i och ansvariga för förintelsens offers död.
Detta åstadkoms genom ett samspel av repetitiva mönster, ett framhävande av simultanitet i en
mångbottnad semantisk flerstämmighet och ambivalens. Oskars improvisation handlar inte längre
endast om kristallnatten utan öppnar ett perspektiv på hela krigstiden, förintelsen och efterkrigstidens
oförmåga att hantera den. Det är det perspektivet som Grass strävar efter med Vergegenkunft. Med sin
ordagranna och konkreta språkuppfattning gestaltar han ett performativt agerande där mening
uppstår inte främst genom de händelser som berättas utan hur de presenteras. Formen har
underminerat kausaliteten. Varken musikern Meyn eller den tyska befolkningen som äter kvällsmat
kan bortförklara sitt ansvar för förintelsen genom att hänvisa till förmildrande omständigheter
(Meyns alkoholism) eller att ingen direkt medverkan har funnits. Textens struktur underminerar
kausaliteten. Formen som presenterar detta skapar sammanhang genom närhet, genom simultanitet
byggd repetition och kontrast. Skälet till att just kapitlet om kristallnatten och förintelsen får en
musikalisk ram är inte strävan efter en estetiserad ram. Skälet är att hänvisningen till musik, vars
mening uppstår i repetition och kontrast ska uppmärksamma och framhäva de element i texten som
ska förhindra en kausal (och på så sätt även alltid latent förklarande, ursäktande) tolkning.
Den musikaliska intermedialiteten är således inte själva målet utan endast redskap för att fram
till en textstruktur som vänder upp och ned prosans struktur. Därför hittas inte en
sammanhängande form utan det hittas paralleller på alla plan, det är till och med möjligt att tolka som
väldigt olika musikgenrer, som rondo eller som jazzstycke. Detta för att läsaren inte ska tolka texten
som ett musikstycke, utan istället tolka texten enligt de lagar vi är bekanta med från musiken. Läsaren
ska ge tolkningsföreträde för repetitiva mönster, performativa gester och flerstämmighet. I fallet med
kapitlet Tro, hopp och kärlek blir det möjligt att göra en sammanhängande interpretation av ett
!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!
47 Emily Petermann (2011), “Jazz Novels and the Textualization of Musical Performance” Essays on
Performance and on Surveying the Field, ed. Walter Bernhart and Gerold Gruber. Amsterdam, 2011, s.
209227.
48 I förintelselägrens gaskamrar användes giftgasen Zyklon B. Den var framställd av cyankali som
luktar bittermandel.
49 Det är i samband med att Paulus kritiserar korintiernas sätt att hålla nattvarden (1 Kor 11) som han
kommer in på kärlekens betydelse som sammanfattas som följt: ”Nu består tron, hoppet och kärleken,
dessa tre, men störst av dem är kärleken.“ (1 Kor 13, 13, citerad efter Svenska folkbibeln)
32
kapitel som både gestaltar majoritetens beslut att förtränga förintelsen och genom just detta göra
förträngningen omöjlig.
Det är ingen tillfällighet att repetitiva strukturer som vi känner igen från musiken, hos Grass
återkommer i en kontext av död, våld och i synnerhet av förintelsen. Berättandets funktion är att sätta
saker och ting i en meningsfull kontext, och det är just det som Grass vill förhindra när det gäller
förintelsen. Det ska inte finnas en tid som har lagt Auschwitz och förintelsen bakom sig. Det är därför
det förflutna måste hållas närvarande. En metod kan just vara att skapa en tvåstämmighet, en dubbel
närvaro av både då- och nutid i hans speciella samtidighet Vergegenkunft. Och att tysk vardag genom
ordens polysemi kopplas ihop med koncentrationslägrens helvete.
Variationer över en katastrof – Im Krebsgang
Koppling mellan krig, död och musikalisk struktur återkommer i kortromanen Im Krebsgang (2002).
Titeln översattes med Krabbans gång med tanke på de krabbor (ty. Strandkrebse) som Grass tecknat för
omslaget men Krebsgang betyder även ”kräftgång” en beteckning för en negativ tillbakagång
(eftersom kräftan sägs kunna gå baklänges). ”Kräftgång” kallas därför även en musikalisk variation i
fuga och kanon som spelar temat baklänges. Själva novellen handlar dock varken om krabbor eller
musik utan om en undanträngd fartygskatastrof. När den tyska civilbefolkningen i Ostpreussen 1945
flyr undan den ryska armén blir ett flyktingsfartyg, Wilhelm Gustloff, torpederat väg mot väst och
sjunker med troligtvis 10 000 människor ombord. Kortromanen väckte debatt när den kom ut, man
diskuterade ifall tyskar fick skildras om offer. Samtidigt saknade en del kritiker även ett ”episkt
grepp”.50 Man förbisåg dock att Im Krebsgang med flit har få likheter med t.ex. Blecktrumman, eller med
andra kända skildringar av fartygskatastrofer som t.ex. Titanic. Berättaren Paul Pokriefke skriver
snarare en faktafylld rapport om hur nazisten Wilhelm Gustloff 1936 skjuts ihjäl av den judiske
studenten David Frankfurter, och hur ett kryssningsfartyg uppkallas efter nazistmartyren Gustloff.
Paul redogör för dess karriär ända tills det sänks av en rysk ubåt 1945. Pauls mor Tulla Pokriefke, en
av Gustloffs passagerare, är höggravid. Paul själv blir född i katastrofens ögonblick samtidigt som
tusentals andra dör. Han avskyr sin mors ältande om Gustloff-katastrofen. Men Pauls 17-årige son
Konny identifierar sig med familjetraumat, han skapar på 1990-talet en internetsida om mannen och
fartyget Gustloff, han blir nynazist, i chatten kallar han sig till och med för ”Wilhelm” och till slut
skjuter han en jämngammal pojke, som kallar sig ”David” och utger sig för att vara judisk. I fängelset
bygger Konny en modell av Gustloff som han sedan slår sönder.
Handlingen i Im Krebsgang, särskilt den delen som utspelar sig på 1990-talet, kritiserades för att
vara tillrättalagd. Att Konnys attentat tydligt speglar det ursprungliga attentatet 1936 ansågs som
klumpigt och icke trovärdigt.51 Och även om berättaren Paul sägs vara journalist, så är hans rapport
inte stringent som man skulle ha kunnat önska sig, den verkar snarare i flera cirklar. Fartygets
undergång upprepas många gånger att man verkligen får intryck av ett ständigt, evigt sjunkande
fartyg, ein ewigsinkendes Schiff” (IK 44). Nyckeln för tolkningen ligger dock redan i titeln: Im
Krebsgang. Kräftgången i musiken förknippas främst med fuga eller en kanon. Både fuga och kanon
utmärker sig genom att ett och samma tema vandrar genom olika stämmor. I en kanon spelar eller
sjunger alla stämmor samma melodi i en viss tidsintervall. Dess kännetecken är just den ständiga
repetitionen av ett tema. I en fuga börjar stämmorna en efter en med temat, de andra spelar
självständiga motstämmor, s.k. kontrapunkter. Fuga kommer från latinska fugare, att fly. I titelns
intermediala referenser till musik tematiseras således redan flykten och en fara för upprepning som
kortromanens tema. Det finns dock ingen genomgående struktur som skulle påminna om en fuga,
ingen kanon som kan följa handlingen från början till slut. För att inte pressa in texten i en musikalisk
förebild som endast bitvis stämmer överens, är det bäst att först utgå från texten. Vilka
gemensamheter har texten med fuga och kanon? Jag kommer att visa hur texten framhäver
upprepning, flerstämmighet och samtidighet. Som i kapitlet ”Glaube Hoffnung Liebe” finns det i Im
Krebsgang en även för Grass prosa iögonfallande hög grad av repetition, samtidigt betonar den
simultanitet och även performativa komponenter om än på ett helt annat sätt än i kapitlet från
Blecktrumman.
!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!
50 Helmuth Kiesel (2002), „Am Elend vorbeigeschrieben“, Die Politische Meinung 390, 5, s. 8591.
51 Dirk Knipphals (2002), „Schiffskatastrophen und andere Untergänge“, die tageszeitung, 20.02.2002, s.
15
33
Repetition och variation
Som i kapitlet ”Glaube Hoffnung Liebe” är berättandet i Im Krebsgang repetitivt: Paul berättar om
attentatet i Davos och båten Wilhelm Gustloffs slutliga sjunkande om och om igen. I motsats till det som
Genette kallar för iterativ, som innebär att en gång berätta vad som har hänt många gånger,52 används
i Im Krebsgang ett slags repetitiv: Paul berättar åtskilliga gånger vad som har hänt en gång.53 Även
Tulla, som upplevde katastrofen, ältar fartygets undergång ett traumatiskt sätt. Paul kombinerar
sitt eget repetitiva berättande iterativt med Tullas återkommande fraser som alltid ingår i hennes
berättelse. Hennes inledande konstaterande „War aijentlich ain scheenes Schiff“ (IK 57, 73, 206) och
andra fraser räcker sedan för att i texten frammana hela katastrofförloppet. Även i Im Krebsgang finns
textens djupnivå ett tema med variationer, ett tema som skulle kunna kallas för: a dödar b” och
som vandrar genom olika berättelsesträngar. Repetitiviteten stärks genom att det finns ännu fler
attentat, undergångar, offer och gärningsmän. Men de viktigaste variationerna är följande:
A
DÖDAR
B
1936
David Frankfurter
SKJUTER
Wilhelm Gustloff
1945
Rysk u-båt
TORPEDERAR
Wilhelm Gustloff
1945
Tulla Pokriefke
FÖDER
Paul Pokriefke
199x
Konny/”Wilhelm”
SKJUTER
Wolfgang/”David”
1999
Konny
SLÅR SÖNDER
Gustloff-Modell
Ill.1.
Även Pauls födelse är alltså en del av den destruktiva upprepningsstrukturen, det är en inversion,
som vänder temat i sin motsats. Inte bara inversionen utan även andra variationer påminner om
former som är vanliga i kontrapunktisk variationsteknik: Torpederingen förhåller sig gentemot
attentatet i Davos som en augmentation (förstoring), när Konny slår sönder modell-fartyget är det en
diminution (förminskning) av förloppet. När Konny identifierar sig med Wilhelm (Gustloff) och
skjuter den jämnårige Wolfgang som utger sig för att heta ”David” vänds temat ytterligare en gång:
Handlingens riktning blir omvänd. Det skulle kunna uppfattas som en kräftgång.
Titeln och dess musikaliska intermedialitet blir alltså som en fingervisning om att repetitiva
mönster är viktigare än kausala. Återigen dominerar repetitiva mönster på flera av berättelsens
nivåer. Genom det blir den kausala berättelselinjen urholkad: Romanens händelser hänger ihop som
variationer genom repetition och kontrast. Handlingen följer inte logiken eller kausalkedjor som vi är
vana vid (först hände a och därför b och därför c) utan bildar ett mönster där vi förstår många olika
perspektiv samtidigt, som i ett polyfont musikstycke, och där man i texten bara kan upptäcka fler och
fler variationer på alla textens nivåer.
Flerstämmighet och kontrapunkt
Mer än i ”Glaube Hoffnung Liebe” betonas dock samtidigheten av olika förlopp. Paul hoppar mellan
dessa olika strängar och framhäver vad som hände andra personer samtidigt. Den sidledes kräftgång
som utmärker strandkrabborna tolkar han som en frihet att tvärs genom tiden skapa förbindelser och
samband. Aber noch weiß ich nicht, ob, wie gelernt, erst das eine, dann das andere und danach
dieser oder jener Lebenslauf abgespult werden soll oder ob ich der Zeit schrägläufig in
die Quere kommen muß, etwa nach Art der Krebse, die den Rückwärtsgangseitlich
ausscherend vortäuschen, doch ziemlich schnell vorankommen. (IK 8; min kurs., B.S.)54
!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!
52 Gérard Genette (1998), Die Erzählung, München, s. 81114.
53 Attentatet i Davos skildras inte mindre än sex gånger, Gustloffs begravning tre gånger och fartygets
karriär och undergång tre gånger.
54 ”Men fortfarande vet jag inte om jag ska ta ’det frösta först och det senare före lite senare’, som jag
har lärt mig att man bör göra, och om jag därefter ska nysta upp det eller det levnadsloppet, eller om
jag snarare bör korsa tidens ström sidledes, ungefär som vissa kräftdjur, som låtsas gå bakåt medan de
i själva verkat tar rejäla kliv i sidled och på så vis tar sig fram ganska snabbt.” Günter Grass (2003),
Krabbans gång. Översatt av Lars W. Freij. Stockholm, 9.
34
Ibland samlar Paul alla strängar i ett avsnitt, för att antingen betona händelsernas samtidighet eller
deras uttryck av variation. Även om händelsen ”a dödar b” sker olika tidspunkter får man
genom dessa jämförelser och betoningar intrycket att alla strängar som upprepar ”a dödar b” är
närvarande från början. Paul skapar på så sätt en närvaro av olika strängar vars samtidighet kan
tolkas som en samtidig flerstämmighet. Utöver det är texten även präglad av en annan
flerstämmighet, den bakhtinska polyfonin, den grundläggande litterära flerstämmigheten. Paul citerar
och återger andras tal och källor, så att det hela tiden är fler berättarröster än hans egen som är
närvarande. Paul är dessutom en berättare som försöker använda sig av olika jargonger, framför allt
undslipper han sig högerradikal, eller rentav nazistisk, jargong. Paul bedyrar avsky inför Konnys
nynazistiska språk, samtidigt slinker detandra ställen ur honom själv nazistiskt språkbruk av
mycket tvivelaktig karaktär. Det väcker obehag hos läsaren när Paul utan förbehåll pratar om ”juden
Frankfurter”55 eller om ”der Führer”, och visar att Paul som alla opålitliga berättare hos Grass ska
ifrågasättas.56
Flerstämmigheten i Pauls rapport pekar slutligen även mot ytterligare ett mer övergripande
tvåstämmigt förlopp. I Im Krebsgang finns två berättelser om Gustloffs undergång: Pauls rapport och
Konnys nynazistiska internetsida. Dessa båda texter är inte bara varandras motsatser utan samtidigt
också en reaktion varandra, varandras ursprung och varandras svar. Paul använder å ena sidan
internetsidan som källa när han skriver sin familjs historia, å andra sidan stödjer Konny sin
internetsida bland annat familjehistorien, det är hans fars vägran att ta itu med historien som
driver honom till att publicera den. Rapporten och den nynazistiska hemsidan är en antites med ett
inbördes beroende. Relationen av två motsatser som bygger på varandra liknar i diagrammatisk
ikonicitet en kontrapunkt. Att komponera i kontrapunkt innebär i musiken en komplex
flerstämmighet. En andra stämma bildar en motstämma till första stämman enligt vissa regler som
ändå ska kunna klinga samtidigt. Inom litteraturen och i språket finns ingen bra beteckning för dessa
till synes mest motsatta företeelser som är beroende av varandra.57
Om språkliga antiteser snarast uppfattas som pro och kontra och antingeneller uttrycker
kontrapunkten ett bådeoch. Om dialektiska förhållanden innebär en utveckling av tes och antites
som leder fram till en tredje form, syntesen, så bildas kontrapunktens helhet av stämman och
motstämmans samtidighet. Det är ett sådant inbördes beroende som kommer till uttryck i de båda
berättelserna om Gustloff som skildras i Im Krebsgang. Det uppstår en spänning mellan motsatsernas
samtidighet som Grass vill att läsaren ska stå ut med. Därför finns det intermediala referenser till fuga
och kanon som bygger på kontrapunktisk komposition. Till skillnad från ett dialektiskt förhållande av
tes, antites och slutligen syntes så finns det ingen poäng i att lösa upp en kontrapunkt. Dess syntes är
så att säga kontrapunkten i sin helhet, motstämmornas samtidighet.
Inversion och Kräftgång
Inte endast samtida utan också omvända, inverterade, relationer betonas i Im Krebsgang.
Handlingsmönster upprepas fast de inblandades roller är omvända. lexikal nivå hittas kiasmer.
„Täglich Neues. Neues von Tage“ (12x2–1; IK 7) korresponderar således med romanens sista två
meningar som framhäver upprepning i inversion: „Das hört nicht auf. Nie hört das auf“ (1–2–3–4x3–
2–1–4; IK 216). det ena eller andra sättet vänder alla medlemmar i familjen Pokriefke Gustoff-
katastrofens historiska förlopp. Paul genom att han föds när alla andra dör. Tulla genom att hon gång
på gång traumatiserad återkommer till katastrofnatten. Konny genom att i en bakvänd idé av hämnd
och identifikation med Wilhelm Gustloff skjuta en jämnårig kille som utger sig för att vara judisk.
!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!
55 Att sätta ordet ”juden” eller ”judinna” före efternamnet (istället för ”herr” eller ”fru”) var det under
NS-tiden föreskrivna tilltalssätt för personer som enligt de rassistiska raslagen betraktades som judar.
Cornelia Schmitz-Berning (1998), Vokabular des Nationalsozialismus. Berlin, s. 328.
56 Beate Schirrmacher (2008), „Die Unzuverlässigkeit des schuldigen Erzählers. Erzählerfiguren bei
Günter Grass, ihr Verhältnis zur Schuld und das Häuten einer Zwiebel,“ i Marion Gymnich et al.
(eds.): Points of Arrival: Travels in Time, Space, and Self. Tübingen, s. 119128.
57 Närmast kommer det barocka ”concetto”, engl. conceits, vars kännetecken är motsatta idéer som
kombineras på så sätt att det framträder en överraskande korrespondens på högre nivå. Irmgard
Schweikle (1990), ”Concetto,” i Metzlers Literaturlexikon. Stuttgart, s. 8889; Julian Preece (2003), “The
Stasi as Literary Conceit: Günter Grass’s Ein weites Feld,” i Paul Cooke and Andrew Plowman (eds.),
German Writers and the Politics of Culture. Dealing with the Stasi. New York, 195212.
35
Samtidigt som Paul skissar attentat och sänkning förhåller sig familjen Pokriefkes (fiktiva)
familjehistoria retrograd, i omvänd riktning, till det historiska förloppet. Båda strängarna är
närvarande från början. Även om familjens Gustloff-komplex utvecklas först efter kriget så refererar
Paul redan från början till att Gustloffs historia påverkat hans familj. På samma sätt följer Paul upp de
historiska gestalternas öde efter kriget. Denna övergripande struktur är ett ikoniskt diagram av en
kräftkanon som finns t ex i J. S. Bachs Musikalisches Opfer (även här är namnet talande, i en berättelse
där alla offer är gärningsmän och gärningsmän blir till offer). I en kräftkanon börjar båda stämmorna
samtidigt, inte efter varandra. Den ena stämman spelar först temat och sedan en fri kontrapunkt, den
andra stämman börjar med att spela samma kontrapunkt baklänges och slutar således med att spela
temat baklänges, över första stämmans kontrapunkt:
Ill. 2: Canon a 2 cancrizans från ”Das Musikalische Opfer" (BWV 1079). Grafik: Markus Gorski.
Än en gång är transmediala paralleller till musiken, repetitivitet och variation, simultanitet istället för
kausalitet avgörande för att tolka romanen. Återigen används intermediala referenser till musiken för
att rikta uppmärksamheten språk- och textnivåer som vanligtvis är underordnade. Referenser till
kontrapunkt och flerstämmighet lyfter fram element i texten som denna delar med kontrapunktisk
polyfon musik och som i sin tur används för att konstruera Vergegenkunft, en simultan närvaro av
olika temporära strängar. Kräftgångens cirkulära och speglande karaktär uppfattas som en symbol för
död och upprepning, samtidigt är familjen Pokriefkes kräftgång i den historiska Gustloff-katastrofen
en iscensättning av traumatisk upprepning som inte kan frigöra sig från katastrofen. Handlingens
förlopp styrs inte främst av kausalitet, utan av performativitet.
I ”Glaube Hoffnung Liebeanvänds musikalisk intermedialitet för att skildra novemberpogromerna
och samtidigt sätta den i den större kontexten av förintelsen, av ansvar och skuld. Här blev berättelsen
om förintelsen performativt inbäddad i förövarnas ursäkter och medlöparnas krigsvardag. I Im
Krebsgang möjliggör intermediala referenser till musiken att skriva om krigets tyska offer utan att
relativera eller ursäkta deras skuld. Om igen blir kausaliteten och lineariteten kringgången, ett lineärt
berättande i konfrontationen med katastrofen förhindras, i stället bidrar musikalisk intermedialitet till
ett performativt, traumatiskt gestaltande av katastrofen. Genom en struktur av repetition och
variation konfronteras de olika tidssträngarna i det samtida rum som Vergegenkunft utgör utan att
pressas i ett kausalt sammanhang. Istället framhävs motsägelsernas samtidighet, kontrapunktiska
strukturer betonar samtidigheten av parallell och motsats.
Ein weites Feld
En textstruktur som är ett ikoniskt diagram av kontrapunktiska strukturer spelar också en stor roll i
Ein weites Feld (1995, En invecklad historia). Det är nog inte i någon annan av Grass romaner där
konceptet av antiteser med ett inre samband är så avgörande som i Ein weites Feld. Kritikerna
förmådde där heller inte tolka detta samband utan kände sig tvungna att omvandla spänningen till
entydighet.58 Men i Grass roman om återföreningen finns det inte ett påstående som inte möter sin
!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!
58 Det ledde i sin tur till en hård kritik av romanen. För en sammanfattning av debatten se Dieter Stolz
(2008), „Günter Grass: Ein weites Feld und kein Ende...“ i Hanjo Kestling (Hg.): Die Medien und Günter
Grass. Köln, s. 173182.
36
egen motsats. Än en gång är poängen att gestalta motsatta positioners inre sammanhang, ofta i en och
samma romanfigur. Huvudpersonen som kallas för Fonty följs av en Stasiagent vart han än går, men
han kan även ses som IM Fonty, som en av Stasis många inofficiella medarbetare. Hans Stasiofficier
Hoftaller är dels personifieringen av Stasis inflytelserika välde som genomsyrade DDR, samtidigt
agerar han i romanhandlingen som en personifiering av det minne som motverkar glömskan. Fonty
och Hoftaller är ett oskiljaktigt par, alltid väg genom Berlin, inbegripna i en konstant diskussion,
aldrig ense om något. Fonty är optimistisk inför murens fall, men Hoftaller fruktar kaos. Hoftaller
beklagar säkerhetspolisens tabbar, medan Fonty anser att de är alltför skickliga och allestädes
närvarande. Fonty själv består av två röster som oskiljaktiga går in i varandra: hans borgerliga
identitet som Theo Wuttke och hans identitet som inkarnation av 1800-talsförfattaren Theodor
Fontane. När han talar hoppar han konstant mellan två århundraden. Det leder till provocerande
concetti (eller kontrapunkter), t.ex. när Fonty drar en direkt parallell mellan återföreningen 1990 och
kejsarrikets grundande 1871 och återföreningens kansler Kohl med kansler Bismarck.
De högljudda protesterna mot romanen ignorerade dock att Fonty är en Don Quixote-figur, att
Fonty som Don Quixote hela tiden letar efter paralleller i Fontanes 1800-tal och vem skulle anklaga
Cervantes för att han vill folk att tro att väderkvarnar är jättar bara för att hans huvudperson tror
det? När Fonty drar sina höga växlar och skapar kontroversiella paralleller mellan århundradena
framhäver han mot sin vilja även motsägelsefullhet. Det uppstår paralleller där man väntar sig
kontrast, i uppenbarliga kontraster framhävs paralleller. När Fonty hävdar att turkarna är de nya
hugenotterna, ”die neuen Hugenotten sind die Türken” (WF 126), så kan man inte hålla med honom
eftersom hugenottisk börd under Fontanes tid var förknippad med viss status. Å andra sidan finns det
paralleller, för Preussen bjöd in franska protestanter till Berlin på grund av arbetskraftbrist, precis som
turkarna hämtades till Västtyskland på 1960- och 1970-talen. Hugenotterna då, liksom turkarna nu, är
stora immigrantgrupper som kom att prägla språk, matkultur och hela stadsdelar i Berlin. Fontys
jämförelse pekar på en tankelek att ”tyskturkarna” med tiden kan få lika hög status som hugenotterna
hade flera hundra år efter sin migration på 1600-talet, samtidigt framhäver dagens erfarenheter att
även hugenotternas migration i början skapade konflikter.59
Poängen i jämförelsen är inte att dra likhetstecken utan att uppskatta både de paralleller och
kontraster som öppnar sig i den. När Fonty ser Robespierre som Rousseaus mest följsamma lärjunge,
„Robespierre war Rousseaus folgsamster Schüler...“ (WF 119), kan detta ses som ett concetto och det
blir Aufklärungskritik, en diskussion om upplysningens mörka sidor, i ett nötskal.60 På samma sätt
lyfter jämförelsen av murens fall med andra revolutioner som den franska eller de misslyckade tyska
revolutionerna 1848 och 1919 fram det häpnadsväckande faktum att murens fall var oblodigt. Grass
Vergegenkunft är en strävan efter att berätta händelser i ett större, ett mer utvidgat sammanhang än sin
egen tid. Fontys spleen möjliggör att murens fall och återföreningen 1989/1990 skildras i en kontext av
200 års tysk historia.
Genom att transmediala paralleller till musik framhävs att repetitiva mönster, performativitet
och simultanitet bestämmer romanstrukturen blir det inte ett teleologiskt narrativ om tyska nationens
enande utan en mycket spänningsladdad kontrapunktering, där återföreningen hela tiden hamnar i
kontrast till det förflutna eller en möjlig framtid. Romanens multiperspektivitet åstadkoms genom att
romanens berättare, arkivarierna från Theodor-Fontane-Arkivet, frågar ut och spionerar på Fonty och
sin omgivning i hopp om att få veta mer om Fontane, men förstärks också genom intermediala
referenser till musik, kontrapunkt och körsång.
Ein weites Feld år således inte reducerat till huvudpersonens perspektiv, lika lite som ett polyfont
musikstycke kan skildras genom att endast återge en stämma. Det avgörande är hur de olika
stämmorna förhåller sig till varandra.
Mycket tydliga exempel att polyfon musik och kontrapunkt spelar roll även i denna roman
finns i sättet som återföreningen den 2/3 oktober 1990 skildras . Fonty och hans familj befinner sig
utanför Reichstag i Berlin där själva festligheterna hålls och inväntar tolvslaget och därmed
återföreningen. Fonty är skeptisk gentemot återföreningen, han drar paralleller till kejsarrikets
!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!
59 Fédéric Hartweg (2005): „Sprache Identität Nation: Das Refuge, Frankreich und Deutschland“. i
Manuela Böhm et al. (Hg.), Hugenotten zwischen Migration und Integration Berlin, s. 155. Susanne
Lachenicht (2005), „Migration, Migrationspolitik und Integration. Hugenotten in Brandenburg-
Preußen; Irland und Großbritannien“. i Manuela Böhm et al., s. 3758.
60 Heinrich Vormweg (1984), Das Elend der Aufklärung. Neuwied.
37
grundande 1870 vars aggressiva nationalism skulle leda till två världskrig. Det uppstår en hetsig
diskussion med hans franska barnbarn Madeleine som har ett mycket mindre laddat förhållande till
nationalism och ser det återförenade Tyskland som en välkommen utmanande motpart till Frankrike.
Madeleine gläds åt tyskarnas återförening, hon har inga problem att stämma in i kören ”Freude,
schöner Götterfunken” från Beethovens nionde symfoni som spelas i återföreningens ögonblick. Fonty
sjunger inte själv, men verkar glädjas åt Madeleines sjungande. Och till skillnad från tidigare romaner
är i Ein weites Feld gemensamt sjungande inte enbart negativt laddat, även om en av berättarna
fortfarande är medveten om det manipulativa i att stämma in i allsången. Också Hoftaller, den alltid
närvarande fast oinbjudne kompanjonen, sjunger med, men han verkar ha sin egen tolkning, en tydlig
motstämma och mottext till Schillers i tysk kontext så oerhört välbekanta text där Freude, schöner
Götterfunken”, ”alle Menschen werden Brüder”, ”seid umschlungen Millionen”, ”diesen Kuss der ganzenWelt
används som talesätt. Hoftaller har en annan bild av den allomfattande glädjen, hans version präglas
av skadeglädje och hot:
„Jadoch, freut Euch, ihr Wessis! Wir packen, wir umklammern euch!
Klammeraffen, ha, richtige Klammeraffen sind wir! Wen wir umschlingen, der wird
uns nicht los. Nie mehr werdet ihr uns los. Von wegen Millionen! Milliarden
kostet euch das. Wolltet ihr doch um jeden Preis. Einheit! Freude! Freut euch
bloß nicht zu früh. [...] Unter Brüdern, nun freut euch, verdammt! Ihr sollt euch
freuen, nun los! Ab heute, null Uhr, nur noch Freude!“ (WF 472)61
En hotande kontrapunkt under körens entusiastiska optimism skildrar en dyster framtidsvision för ett
förenat Tyskland. Här omfamnas inte människor urskillningslöst som i november 1989 eller i Schillers
utrop Seid umschlungen, Millionen, här blir omfamnandet till Stasis omfattande grepp om samhället
(”wen wir umschlingen, der wird uns nicht los”), miljontals människor som försonas i Schillers text blir
till återföreningens kostnader (”Milliarden kostet euch das”). Glädjeropet Freude!, körens nyckelord,
dyker upp som barsk befallning och med hotfull underton att inte glädjas för tidigt: Freut euch bloß
nicht zu früh!” (”Gläd er bara inte för tidigt”) Schillers försoningskyss till hela världen (”Ansteckend
sind wir wie die Freude”, WF 473; ”Smitta gör vi, precis som glädjen,” WFsv 347) blir till en smittosam
omfamning.
Här talar dock inte endast en Stasimedarbetare som en dålig och hämndlysten förlorare. Samtidigt
påminner Hoftaller i återföreningens ögonblick om orsakerna till den tyska delningen. När han
förkunnar ”Ab heute, null Uhr, nur noch Freude!” (”Från och med idag, klockan noll nollnoll, idel
glädje!) ekar i hans hotfulla ton och i den exakta tidsangivelsen Hitlers krigsförklaring mot Polen ”Seit
5.45. wird zurück geschossen!”. Och när Hoftaller kommenterar Schillers idé om allomfattande försoning
Alle Menschen werden Brüder” med Kenne keine Parteien mehr, nur noch Deutsche, überall Deutsche,
citerar han kejsare Wilhelm II som inte ngre ville kännas vid partier utan endast tyskar när han
förkunnade en parlamentarisk borgfred vid första världskrigets utbrott. Hoftallers mottext är alltså
inte endast ett uttryck för missnöje med återföreningen. Den uttrycker i sammanhanget obekväma
minnen, de två krigsutbrott som ledde till att Tyskland överhuvudtaget delades. Schillers smittsamma
entusiasm i An die Freude” konstrasteras och man kan nog även säga kontrapunkteras med två
krigsutbrott som förkunnades med frenesi och entusiasm men som drog förödande konsekvenser
efter sig
Hoftallers dystra profetia är endast en av många röster i återföreningens ögonblick. En annan
motstämma är Beethovens nionde symfoni själv. I Grass tidiga romaner är Beethoven liksom Wagner
tätt förknippad med nazisternas exploatering av deras musik. Å andra sidan har Beethovens
tonsättning av Freude, schöner Götterfunke blivit Europas hymn, symfonin spelades flera gånger under
1989/90 som ett musikaliskt uttryck för det historiska ögonblickets glädje och som en hyllning till
friheten. När nu Grass skildrar hur Beethovens nionde uppförs i återföreningens ögonblick kan detta
!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!
61 ”Javisst, gläd er, ni ’wessis’ Vi hugger tag i er, vi slår våra armar om er! Vi klamrar oss fast, som
mc-bruden på bönpallen. Den som vi klamrar oss fast vid blir inte av med oss. Aldrig mer ska ni bli
av med oss. Miljoner, tillåt mig le! Miljarder kommer det att kosta er. Men ni ville ju ha det här, till
varje pris. Enhet! Glädje! Gläd er bara inte för tidigt [...] Bland bröder, se nu till att glädja er, för
fan! Glädja er ska ni, så kom igen då! Från och med idag, klockan noll nollnoll, idel glädje!“ Günter
Grass (1995): En invecklad historia. Översättning av Lars W. Freij. Stockholm, 347.
38
läsas på två sätt: Å ena sidan används Beethoven återigen för legitimering av politiska syften. Å andra
sidan bildar symfonin en kontrapunkt till den faktiska historiska händelsen. Där spelades i
återföreningens ögonblick den västtyska nationalhymnen. Att denna utan större diskussion blev den
samtyska, är även uttryck för hur gamla DDR blev en del av den bestående förbundsrepubliken
istället för att bli en del av ett nytt, återförenat Tyskland. Om nu Grass låter spela den europeiska
hymnen istället för förbundsrepublikens ger han uttryck för sin åsikt att ett förenat Tyskland endast
kan lyckas i tät europeisk samverkan och på sätt motverka de nya, nationalisiska krafter som han
fruktade.
Redan i denna korta scen blir det tydligt att romanens perspektiv återföreningen inte är lika
med Fontys distansering, inte heller med Hoftallers roll som olyckskorp, eller Madeleines obelastade
utanförperspektiv, romanens perspektiv stämmer inte heller överens med Grass personliga åsikt 1989.
Att intermedialt referera till polyfon musik, kontrapunkt och körsång med många stämmor gör det
möjligt att beskriva Die Wende mycket mer differentierat. Die Wende gestaltas inte heller som en
ögonblicksbild utan i perspektivet av förhistoria och konsekvenser i den utvidgade samtiden av
Vergegenkunft. Återföreningens förlopp, som Grass kritiserade 1989, granskas kritiskt, men samtidigt
erkänns även dess möjligheter.
Själva interpretationerna av Grass texter har kanske mindre än väntat handlat om musik. Men
Grass vill inte i första hand skildra musik, därför har den betydelse som musiken ändå har för
förståelsen av hans texter länge förbisetts. Hans mål är inte ”musikaliseringen” av romanen vilket
modernisterna såg som en förebild. Istället använder han musiken som en av många intermediala
tekniker för att åstadkomma den prosa som han själv strävar efter, som utnyttjar repetition och
kontrast, flerstämmighet och performativa strategier för att skapa Vergegenkunft och Gegenständlichkeit.
En prosa som hela tiden visar det förflutna, det samtida och det framtida i sitt samtidiga
sammanhang, vilket ska vara konkret iscensatt.
Eftersom musik är strukturerad genom repetitivitet, simultanitet och performativitet, kan den rikta
uppmärksamheten mot de för tolkningen avgörande elementen i texten. Grass skriver ingen på näsan.
Han iscensätter en historia som ska få oss att reagera. Vår reaktion behövs. Därför är den performativ,
teatralisk, uppförande. Detta motsvarar inte vår vanliga textförståelse. Musiken agerar som ett slags
fingervisning om hur vi ska förstå det här, att vi ska tolka ett annat sätt. Vanligtvis förstår vi
handlingen först och drar sedan slutsatser om formen. En musikaliskt präglad text fungerar
baklänges, det handlar om att utifrån formen förstå handlingen.
Huvudfokus i textens analyser har inte varit att visa att texten blir till musik. Jag har istället följt
hänvisningarna när texten påstår, tematiserar en likhet med musik för att i detta sammanhang
framhäva på vilka plan texten är lik musik. I de diskuterade textexemplen bidrar textanalysen av
transmediala paralleller till textens övergripande interpretation. I alla fall kan detta intermediala
perspektiv förklara annars kritiserade och ifrågasatta passagar och verk. Viktiga i en transmedial
analys blir de intermediala referenserna, evokationer av ett annat medium, i titel, sammanhang etc
som pekar utöver textens ram. Textens medel för att förstärka sin likhet med musik är däremot
litterära och inte begränsade till intermediala sammanhang.
Musikens betydelse för Grass prosa är viktig på flera plan. Dels ger den en ökad insikt i hur Grass
använder musik som fingervisningar om hur han hanterar andra medier bild, film, internet. Dels ger
Grass användning av musik förståelse för hans skrivteknik överhuvudtaget och hans grundläggande
intermediala verk. Hans texter har förorsakat litteraturvetarna många problem, som det
intermediala, gränsöverskridande perspektivet kan visa lösningar på. Detta är av intresse även utöver
Grass författarskap, det demonstrerar en användning av intermediala teorier i analytiska
sammanhang. Slutligen bidrar Grass uppfattning av musik även något till bilden av musik i sig. I sitt
konkreta perspektiv, i Gegenständlichkeit, har Grass ett musikförstående som är grundläggande
performativt, där musiken endast finns i uppförandet, inte i noter, inte i transcendens, i all
idealisering av musik som pågick under 1800-talet och som vi i vår förståelse av klassisk musik
fortfarande är präglade av. Musiken finns istället i uppförandets ögonblick, i rytmen i kroppen, och
därför även i dansen, liksom i hans diktsamling Letzte Tänze (2003, ”Sista danser”), såväl som i Oskars
trummande.
Litteraturförteckning
Grass, Günter (1997[1959]). Die Blechtrommel. Göttingen.
39
Grass, Günter (1964) Blecktrumman. Översatt av Lars Holmberg. Lund.
Grass, Günter (1995). Ein weites Feld. Göttingen.
Grass, Günter (1997). En invecklad historia. Översatt av Lars W. Freij. Stockholm.
Grass, Günter (2002). Im Krebsgang. Göttingen.
Grass, Günter (2003). Krabbans gång. Översatt av Lars W. Freij. Stockholm.
Adorno, Theodor W. (1977). „Kulturkritik und Gesellschaft.“ Theodor W. Adorno. Gesammelte Schriften
in 20 Bänden. Band 10/1. Hg. von Rolf Tiedemann. Frankfurt/Main, 1130.
Angenendt, Thomas (1995). „Wenn Wörter Schatten werfen.“ Untersuchungen zum Prosastil von Günter
Grass. Frankfurt/Main.
Brode, Hanspeter (1979). Günter Grass. München.
Brode, Hanspeter (1978). „Von Danzig zur Bundesrepublik. Grass’ Bücher ‚örtlich betäubt‘ und ‚Aus
dem Tagebuch Einer Schnecke‘.“ I Text + Kritik 1/1a, 5. uppl., 7487.
Cicora, Mary A. (1993). “Music, Myth and Metaphysics: Wagner Reception in Günter Grass’
Hundejahre.” I German Studies Review XVI:1, s. 4960.
Clüver, Claus (1997), “Ekphrasis Reconsidered. On Verbal Representations of Non-Verbal Texts”, i
Lagerroth, Britta et al. (eds.), Interart Poetics. Essays on the Interrelations of the Arts and Media.
Amsterdam, s. 1934
Elleström, Lars (2010). “The Modalities of Media: A Model for Understanding Intermedial Relations.”
In Lars Elleström (ed.): Media Borders, Multimodality and Intermediality. Basingstoke, s. 1148.
Elleström, Lars (2002): Divine Madness. On Interpreting Literature, Music, and the Visual Arts Ironically.
Lewisburg.
Furuseth, Sissel (utg.) (2005). Kunstens rytmer i tid og rom. Trondheim.
Genette, Gérard (1998). Die Erzählung. München, 1998.
Grass, Günter, und Harro Zimmermann (1999). Vom Abenteuer der Aufklärung. Werkstattgespräche.
Göttingen.
Kolesch, Doris, und Sybille Krämer (2006). „Stimmen im Konzert der Disziplinen.“ In: Kolesch, Doris
and Sybille Krämer (Hg.): Stimme. Frankfurt/Main, 715.
Kramer, Lawrence (2011). Interpreting Music. Berkeley.
Krämer, Sybille (2004). „Was haben ‚Performativität‘ und ‚Medialität‘ miteinander zu tun? Plädoyer
für eine in der ‚Aisthetisierung‘ gründende Konzeption des Performativen.“ In: Krämer, Sybille
(Hg.): Performativität und Medialität. München, 1132.
Mitchell, W. J. T. (2005). “There are no Visual Media.” In Journal of Visual Culture 4, 25766.
Nänny, Max, and Olga Fischer (eds.) (1999), Form Miming Meaning. Iconicity in Language and Literature.
Amsterdam, 1999
Nünning, Ansgar, and Vera Nünning (Hg.) (2002). Erzähltheorie transgenerisch, intermedial,
interdisziplinär. Trier.
Petermann, Emily (2011): “Jazz Novels and the Textualization of Musical Performance." In: Bernhart,
Walter, and Gerold Gruber (eds.): Essays on Performance and on Surveying the Field. Word and Music
Studies 12. Amsterdam, 2011, 209227.
Platen, Edgar (2001). Perspektiven Literarischer Ethik: Erinnern Und Erfinden in Der Literatur Der
Bundesrepublik. Tübingen.
Preece, Julian (2003). “The Stasi as Literary Conceit: Günter Grass’s Ein Weites Feld.” In Cooke, Paul,
and Andrew Plowman (eds.): German Writers and the Politics of Culture. Dealing with the Stasi. New
York, 195-212.
Rajewsky, Irina O (2002). Intermedialität. Tübingen.
Richter, Frank (1977). Die zerschlagene Wirklichkeit. Überlegungen zur Form der Danzig-Trilogie von Günter
Grass. Bonn.
Roehm, Klaus-Jürgen (1992). Polyphonie und Improvisation. Zur offenen Form in Günter Grass‘ Rättin.
Frankfurt/Main.
Schirrmacher, Beate (2012). Musik in der Prosa von Günter Grass. Intermediale Bezüge Transmediale
Perspektiven. Stockholm.
Schirrmacher, Beate (2008). „Die Unzuverlässigkeit des schuldigen Erzählers. Erzählerfiguren bei
Günter Grass, ihr Verhältnis zur Schuld und das Häuten einer Zwiebel.“ In Gymnich, Marion;
Ansgar Nünning, Vera Nünning und Elisabeth Wåghäll Nivre (Hg.): Points of Arrival: Travels in
Time, Space, and Self/Zielpunkte: Unterwegs in Zeit, Raum und Selbst. Tübingen, 119128.
40
Schneider, Irmela (1975). Kritische Rezeption. Die Blechtrommel als Modell. Frankfurt/Main.
Schweikle, Irmgard (1990). „Concetto.“ Metzlers Literaturlexikon. Begriffe und Definitionen. Stuttgart, 88
89.
Standfuß, Katja (2008). Gegenständlichkeit der „neuen, alle meine Möglichkeiten versammelnden Form“: Die
Text-Bild-Bände von Günter Grass. Göteborg.
Stolz, Dieter (2008). „Günter Grass: Ein weites Feld und kein Ende...“ in Kesting, Hanjo (Hg.): Die
Medien und Günter Grass. Köln, 173182.
Thomas, Noel (1982). The Narrative Works of Günter Grass. A Critical Interpretation. Amsterdam,
Philadelphia.
Vormweg, Heinrich (1984). Das Elend der Aufklärung