Article

Use of the CHA(2)DS(2)-VASc and HAS-BLED scores to aid decision making for thromboprophylaxis in nonvalvular atrial fibrillation.

University of Birmingham Centre for Cardiovascular Sciences, City Hospital, Dudley Rd, Birmingham, B18 7QH, UK.
Circulation (Impact Factor: 14.95). 08/2012; 126(7):860-5. DOI: 10.1161/CIRCULATIONAHA.111.060061
Source: PubMed
0 Followers
 · 
79 Views
  • Source
    [Show abstract] [Hide abstract]
    ABSTRACT: av nya orala antikoagulantia (NOAK) för att fö-rebygga stroke hos vuxna patienter med icke-valvulärt för-maksflimmer har uppmärksammats stort de senaste två åren. För indikationen förmaksflimmer utkom först subventionen för trombinhämmaren dabigatran (Pradaxa) för att följas av faktor Xa-hämmarna rivaroxaban (Xarelto) och apixaban (Eliquis) (Tabell I). Samtliga NOAK har studerats i multinationella multicen-terstudier som omfattat cirka 50 000 patienter med icke-valvulärt förmaksflimmer och måttligt hög till hög risk för att drabbas av tromboemboliska händelser. Studierna vi-sade lika bra eller bättre effekt än warfarinbehandling beträf-fande risken för stroke. Detta gällde i synnerhet hemorragisk stroke men även kritiska blödningar och mortalitet [1-3]. Det finns dock inga jämförande studier mellan de olika NOAK-pre-paraten. Det bör påpekas att kvaliteten på warfarinbehand-lingen i samtliga dessa randomiserade studier generellt sett var sämre jämfört med svenska förhållanden [4]. De senaste rekommendationerna NOAK kan övervägas som strokeprofylax hos patienter med icke-valvulärt förmaksflimmer som löper hög risk att drab-bas av tromboemboliska händelser förutsatt att de blivit väl informerade samt kan förväntas ha en god behandlingsfölj-samhet. Detta enligt Stockholms läns läkemedelskommittés rekommendationer [5]. Kommittén rekommenderar även att patienterna följs upp på ett strukturerat sätt, men specifice-rar inte närmare hur sådan uppföljning bör se ut. Det finns dock en förslagsmodell från den europeiska hjärtrytmfören-ingen (www.NOACforAF.eu) [6]. Socialstyrelsen kom nyligen ut med en preliminär version av nationella riktlinjer för antikoagulationsbehandling vid förmaksflimmer [7]. Där beskrivs att samtliga numera till-gängliga NOAK-preparat har likvärdig eller bättre förebyg-gande effekt mot stroke jämfört med warfarin. Sjukvården bör erbjuda behandling med NOAK eller warfarin vid icke-valvulärt förmaksflimmer och förhöjd risk för stroke (CHA2DS2-VASc ≥2). Behandling bör även övervägas för pa-tienter med lägre risk (CHA2DS2-VASc =1). Rekommendatio-nerna kräver att NOAK-behandling regelbundet ska kontrolle-ras, helst hos de nuvarande välorganiserade antikoagula-tionsmottagningarna och i synnerhet hos dem som är anslut-na till nationella kvalitetsregister.
  • Source
    [Show abstract] [Hide abstract]
    ABSTRACT: Atrial fibrillation (AF) is the most common sustained cardiac arrhythmia seen in clinical practice with prevalence in excess of 33 million worldwide. Although often asymptomatic and until recently considered a “benign” arrhythmia, it is now appreciated that thromboembolism resulting from AF results in significant morbidity and mortality predominantly due to stroke. Although an arrhythmia more commonly affecting the elderly, AF can also occur in the young. This review focuses on the impact of AF in the younger population and discusses the dilemmas of managing younger patients with AF.
    01/2015; 2015:1-9. DOI:10.1155/2015/374352
  • [Show abstract] [Hide abstract]
    ABSTRACT: Electrical cardioversion (ECV) is recommended for rhythm control in patients with atrial arrhythmia; yet, ECV use and outcomes in contemporary practice are unknown. We reviewed all nonemergent ECVs for atrial arrhythmias at a tertiary care center (2010 to 2013), stratifying patients by transesophageal echocardiography (TEE) use before ECV and comparing demographics, history, vitals, and laboratory studies. Outcomes included postprocedural success and complications and repeat cardioversion, rehospitalization, and death within 30 days. Overall, 1,017 patients underwent ECV, 760 (75%) for atrial fibrillation and 240 (24%) for atrial flutter; 633 underwent TEE before ECV and 384 did not. TEE recipients were more likely to be inpatients (74% vs 44%, p <0.001), have higher mean CHADS2 scores (2.6 vs 2.4, p = 0.03), and lower mean international normalized ratios (1.2 vs 2.1, p <0.001). Overall, 89 patients (8.8%) did not achieve sinus rhythm and 14 experienced procedural complications (1.4%). Within 30 days, 80 patients (7.9%) underwent repeat ECV, 113 (11%) were rehospitalized, and 14 (1.4%) died. Although ECV success was more common in patients who underwent TEE before ECV (77% vs 68%, p = 0.01), there were no differences in 30-day death or rehospitalization rates (11.1% vs 13.0%, p = 0.37). In multivariate analyses, higher pre-ECV heart rate was associated with increased rehospitalization or death (adjusted hazard ratio 1.15/10 beats/min, 95% confidence interval 1.07 to 1.24, p <0.001), whereas TEE use was associated with lower rates (adjusted hazard ratio 0.58, 95% confidence interval 0.39 to 0.86, p = 0.007). In conclusion, failures, complications, and rehospitalization after nonemergent ECV are common and associated more with patient condition than procedural characteristics. TEE use was associated with better clinical outcomes. Copyright © 2015 Elsevier Inc. All rights reserved.
    The American Journal of Cardiology 02/2015; 115(10). DOI:10.1016/j.amjcard.2015.02.030 · 3.43 Impact Factor