Article

Hepatitis B virus genotype A rarely circulates as an HBe-minus mutant: possible contribution of a single nucleotide in the precore region.

Unité de Recherche sur les Hepatites, le SIDA et les Retrovirus Humains, Institut National de la Santé et de la Recherche Médicale 271, Lyon, France.
Journal of Virology (Impact Factor: 4.65). 10/1993; 67(9):5402-10.
Source: PubMed

ABSTRACT The emergence of HBe-minus hepatitis B virus (HBV) mutants, usually through a UAG nonsense mutation at codon 28 of the precore region, helps the virus to survive the anti-HBe immune response of the host. Host and viral factors that predispose to the emergence of such mutants are not well characterized. The fact that the precore region forms a hairpin structure essential for the packaging of viral pregenomic RNA may explain the extremely high prevalence of the UAG mutation at codon 28. It converts a wobble U-G pair in the packaging signal between nucleotide 3 of codon 15 (CCU) and nucleotide 2 of codon 28 (UGG) into a U-A pair. Since genotype A of HBV has a CCC sequence at codon 15, the UAG mutation would, instead, disrupt a C-G pair present in the wild-type virus. This alteration was shown by transfection experiments to greatly compromise the packaging of pregenomic RNA. The implication of this finding was elucidated by molecular epidemiological studies. Genotype A was found to be the most prevalent genotype in the wild-type virus populations in France but was found in only 1 of the 46 isolates of HBe-minus mutants found there. These mutants were contributed chiefly by genotype D, the second most prevalent genotype in France, which is characterized by a CCU sequence at codon 15. The role of the single nucleotide at codon 15 was confirmed by the finding of the single genotype A isolate in which both wild-type and mutant viruses were present. Interestingly, nearly all of the mutants had a codon 15 sequence of CCU instead of the CCC present in the wild-type viruses. Our results suggest that genotype A of HBV rarely circulates as HBe-minus mutants, probably because of a requirement for a simultaneous sequence change at codon 15. These data, together with the virtual absence of genotype A in the Chinese samples examined, may provide some insights into the uneven prevalence of HBe-minus mutants in the world.

0 Followers
 · 
65 Views
  • Source
  • [Show abstract] [Hide abstract]
    ABSTRACT: The Hepatitis B Virus (HBV) has a worldwide distribution and is endemic in many populations. It is constantly evolving and 10 genotypic strains have been identified with varying prevalences in different geographic regions. Numerous stable mutations in the core gene and in the surface gene of the HBV have also been identified in untreated HBV populations. The genotypes and viral variants have been associated with certain clinical features of HBV related liver disease and Hepatocellular carcinoma. For example Genotype C is associated with later hepatitis B e antigen (HBeAg) seroconversion, and more advanced liver disease. Genotype A is associated with a greater risk of progression to chronicity in adult acquired HBV infections. Genotype D is particularly associated with the precore mutation and HBeAg negative chronic hepatitis B (CHB). The genotypes prevalent in parts of West Africa, Central and South America, E, F and H respectively, are less well studied. Viral variants especially the Basal Core Promotor mutation is associated with increased risk of fibrosis and cancer of the liver. Although not currently part of routine clinical care, evaluation of genotype and viral variants may provide useful adjunctive information in predicting risk about liver related morbidity in patients with CHB.
    03/2015; 7(3):289-303. DOI:10.4254/wjh.v7.i3.289
  • Source
    [Show abstract] [Hide abstract]
    ABSTRACT: Vid en workshop anordnad av Läkemedelsverket (LV) och RAV november 2000 genomgicks den ve-tenskapliga dokumentationen för antiviral behandling av kronisk hepatit B av en expertgrupp som enades om svenska behandlingsrekommendationer. Dessa publicerades i LV:s tidskrift samt som en workshop på webben (www.mpa.se; "Behandling av kronisk hepatit B hos vuxna och barn"). Utvecklingen inom området har fortskridit och ett nytt preparat adefovir dipivoxil (ADV) utöver interferon alfa och lamivudin har registrerats på marknaden för behandling av kronisk hepatit B. Ett europeiskt konsensusmöte har nyligen publicerat uppgraderade rekommendationer (1) och en ny genomgång av de svenska rekommen-dationerna har ansetts påkallad. Den bästa indikatorn på effektiviteten av behand-lingssvaret under antiviral behandling av kronisk hepatit B är graden av minskning av HBV-DNA-ni-vån i blodet som uppnås och hur god dess varaktighet är under och efter behandlingen. Således fann man i en analys av 26 prospektiva studier en statistiskt signifikant och konsekvent korrelation mellan virus-mängden eller dess förändring och histologisk in-flammationsgrad, biokemiskt och serologiskt svar på behandlingen (2). Enligt denna studie kan behand-lingsinducerad reduktion av HBV-DNA-nivåerna an-vändas för att bedöma effektiviteten av behandlingen och målet med behandlingen bör vara att uppnå en bestående virusminskning (2). Särskilt väl utföll detta vid behandling med nukleosidanaloger och för HbeAg-positiv kronisk hepatit B. Allmänt anses att en virusreplikationsnivå över 10 5 kopior per mL bör föreligga för att behandling skall anses indicerad (3). Detta förefaller vara en rim-lig nivå vid HbeAg-positiv kronisk hepatit för att dis-kriminera mellan "friska bärare" och patienter med kronisk hepatit, men är sannolikt en för hög nivå för HbeAg-negativ kronisk hepatit där 30 000 kopior per mL möjligen är mer adekvat (4, 5). Risken att utveckla levercancer på grund av kronisk hepatit B spelar också in när det gäller att bedöma indikationen för antiviral behandling. En stor studie från Taiwan med mer än 90 000 per-sonårsuppföljning av män i åldern 30 -65 år med kronisk hepatit B har visat att cancerrisken tycks vara relaterad till virusreplikationen (6). Således var incidensen hepatocellulär cancer (HCC) 1 169 fall per 100 000 personår bland män som var positiva för både HBsAg och HBeAg, 324 per 100 000 personår för de som var positiva för bara HBsAg, och 39 per 100 000 personår för HbsAg-negativa personer (6). Detta motsvarar en relativ risk för HCC på 9,6 (95 % CI, 6,0 -15,2) bland män som enbart var positiva för HBsAg och 60,2 (95 % CI, 35,5 -102,1) bland de som var positiva för både HBsAg och HBeAg, jäm-fört med de som var negativa för båda markörerna. Beräkningen är justerad med hänsyn till ålder, kön, förekomst eller inte av antikroppar mot hepatit C, rökning, och alkoholanvändning (6). Denna studie har medfört att man nu ser mer liberalt på behand-ling av HbeAg-positiv kronisk hepatit B i USA (Keefe och Schiff vid ett symposium "Increasing efficacy in chronic viral hepatitis B: Evidence-based strategies" i samband med AASDL 2003).

Full-text (2 Sources)

Download
15 Downloads
Available from
Jun 3, 2014